Tschüss, Berlin!

Stämmer det att Marlene Dietrich häckade flera år i sin våning i Ljusets stad, Paris, utan att en endaste gång lämna den? Stjärnan likt en vingstukad fågel i sin gyllene bur. Däremot vet jag att protester hördes när hennes stoft skulle tagas till Schöneberg i Berlin och den sista vilan i tysk jord. Hon ansågs ha deserterat, svikit sitt fosterland under andra världskriget, sålt sig till fienden. Sådant glömmer man inte.

Jag tror också det stämmer att änkorna till de avrättade inblandade i 20 juli-attentatet mot Hitler hade problem med att få ut efterlevande-pension. (På bilden det rum i Plötzensee där dömda hängdes i köttkrokar. Dock stämmer det inte som påståtts att pianotrådar användes och att det hela filmades så att Hitler skulle kunna avnjuta det.) Attentatsmännen jämställdes de också med desertörer. Skamligt, när de borde hyllats som hjältar. Men patriotismen sitter djupt i den tyska folksjälen. Deutschland, Deutschland über alles.

Och många nazister övervintrade, förbittrade på förrädarna. 

Jag dröjer på mitt kära gamla slitna Tegel, i fjärran fransmännens kvarlämnade logementen från när de deltog i ockupationen av Berlin, och väntar på avgång mot de djupa skogarna och det nedbrytande mörkret. Det stora vemodet rullar in så fort man klivit ut på plattan på Arlanda. Air Berlin gick i konkan, så nu blir det Easyjet hem. 

Saknaden efter Air Berlin med sina chokladhjärtan i röd stanniol är stor. Jag brukade alltid plocka på mig en handfull.

Och frågan är om jag framöver kommer att få landa på och ta av från Tegel. Den nya storflygplatsen österut, Lufthafen Berlin Brandenburg Willy Brandt, skulle ha öppnat för flera år sedan. Men icke, sa Nicke. Niemals, sagte alte Klaus. 

Ett miljardprojekt, ett skrytprojekt i kolossalformat, värre än det imponerande glaspalatset Hauptbahnhof, det sistnämnda ett mästerverk vad beträffar ingenjörskonst. Men ständigt kommer något i vägen. Och öppnandet skjuts på den ovissa framtiden. Jag har inte hört någon övertygande förklaring. Saknas en kraftfull, auktoritativ projektledning? Är det inte svårare än så - i det hierarkiska organisationstyskland? 

En gång i tiden höll jag i kurser i projektledning. Vi läste Kerstin Sahlin-Anderssons bok om stora projekt och vad som utmärker dessa. Kanske kunde teorin prövas på den flygplats som aldrig (?) öppnar. 

Vad jag minns från boken är att den sega myten om den rationella projektledningen krossas. Jag använde den därför gärna för att problematisera de förhandsinställningar kursdeltagarna vanligtvis hyste om att projektledning och rationell projektstyrning är samma sak.

Jag hade ingenjörer och tekniker på mina kurser, även projektledare från högteknologiska företag. Ibland förstod jag att dessa fyrkantiga tyckte kursledaren var flummig. De förväntade sig att han rakt upp och ner skulle lära dem hur man gör och inget annat. Med Gantt-scheman och andra verktyg hämtade från projektstyrningsmanualerna. 

En aldrig öppnad flygplats är också en flygplats, skulle Ulf Lundell säga. Jag undrar om  jag någon gång får veta sanningen om detta stora projekt där ute i öst.

Men nu åter mot fosterlandet. Tschüss Berlin, för denna gång! Jag lovar att komma åter.

Vem behöver längre Goebbels eller Stasi?

Innan jag begav mig till den stad jag älskar mest av alla på denna jord, träffade jag Stefan över kaffe, kanelsnäckor och dammsugare, för ett flera timmar långt och mycket givande samtal om allt från hockey (Brynäs) till facklig kamp och politik. 

Vänsterpartist är han denne Marxskäggige Stefan, klokare än de flesta sådana. (Bjöd mig på hiskeliga interiörer från det besynnerliga lilla stödpartiet till sossarna, jag behåller dem för mig själv.) En gång i tiden som kommuniststämplad telefonavlyssnad och registrerad hos Säpo. 

Vi kom in på dagens moderna teknik och vad den möjliggör. Säpo:s avlyssningsmetoder, inte sällan pinsamt klantiga och amatörmässiga (man kunde höra klick i luren eller ett tidigare samtal spelas upp), behövs inte längre. Inte heller Stasis mycket personalkrävande skuggning. Modern teknik möjliggör en övervakning och skuggning som skulle få gamle Mielke att gråta av förtjusning. 

Pier Paolo Pasolini jämförde den moderna konsumismen med fascism. Vi likriktas. Samma kläder. Samma uttryck. Rättning i ledet. Utan att det behövs någon klumpfotad doktor Goebbels som arkitekt och dirigent. Självdisciplinering, skulle Michel Focault säga. Vi är själva våra värsta fiender. 

Jag flanerar med sinnet vidöppet som jag brukar i Berlin och betraktar stadens pågående förändring. Återkommande besök, flera per år, måste till för att kunna göra det. Jag tillämpar en flanerandets metodologi, som en okonventionell vetenskapsfilosof skulle säga. 

Eller jag beter mig som kommissarie Maigret, han som strosar runt till synes planlöst, receptivt insuper och får, utan man begriper hur det går till, fatt i ledtrådar och brottslingar. En anti-metod. Byggd på intuition och magkänsla.

Om arkitekturen kan sägas vara en stads ansikte, är det bara att konstatera att Berlins ansikte genomgår inte ett klädsamt åldrande, utan vad någon skulle kunna kalla en total make over. Och jag tror det sker utan att någon centralt och omnipotent styr det - bortom förnuft och eftertanke, vemod och besinning. 

Marknaden och kapitalet saknar styrning och planering, åtminstone på längre sikt, saker och ting bara händer med profiten som ledstjärna.  

Det börjar i Europas hjärta se ut som överallt annars, som i alla andra europeiska storstäder. Berlins typiska karaktär och atmosfär, jag kan inte sätta ord på vad som exakt utmärkte eller utmärker den men den som kan och liksom jag älskar sitt Berlin vet vad jag talar om, försvinner alltmer. Det är sorgligt. Ge mig tillbaka mitt Berlin! Annars tvingas jag leva i det Berlin som endast dröjer sig kvar i min fantasi. 

För att travestera Bröderna Marx: Om inte det Berlin jag vill ha finns, då bygger jag det!

För övrigt ville inte Goebbels tituleras propagandaminister, det gjorde han uteslutande på Hitlers order. Kanske var han före sin tid även där. För det var han när det gäller dåtidens moderna kommunikationsmedel som film och radio. 

Jag strosar vidare. I Berlin behövs inte längre Goebbels. 

När ingenting händer - gör det inte?

För många år sedan läste jag en krönikör i Expressen, kan det ha varit Mats Olsson men jag är osäker, som berättade att han tillbringat semesterveckor i Fagersta i Bergslagen. Det svarta helvetet som Odd Uhrbom sa. Och: ingenting hände. 

Därefter har jag aldrig kunnat passera Fagersta utan att rysande minnas krönikan. Det Fagersta där man vid infarten till orten möter skylten: Här får du livstid. Vilket ljushuvud kom på detta? Och vem i hela friden flyttar till det gudsförgätna Fagersta efter att ha sett skylten? Räck upp en hand! Nä, jag trodde väl det.

Nå, krönikan i Expressen inspirerade mig till att begå en rolig, om jag får säga det själv, text med rubriken Två veckor gick och ingenting hände. Den publicerades som följetong i kulturtidskriften Äcklet, liten men naggande god, salig i åminnelse. Hämtade sitt namn från Sartres bok med samma titel.

Det har alltid fascinerat mig, detta att göra ingenting. Vad gör man egentligen, när man gör ingenting? Vad innehåller detta ingenting? Jag har till och med satt som rubrik på ett kapitel i en bok: Konsten att göra ingenting. Och där hävdat att det är inte bara att sätta sig ned med armarna i kors och göra ingenting. 

Det är just en konst och man måste träna på det. Ligga i, höll jag i hastigheten på att dra till med. Men det skulle ju låta konstigt. Eller hur? 

En konst, som sagt. Särskilt om man som Skriftställaren är uppvuxen i en strävsamhetens sociala miljö. Tagelskjortan på. Och med modersmjölken fått lära sig att man skall göra rätt för sig. Den som arbetar syndar icke. Syndar då den som ingenting gör? Jag bara frågar. 

Jag sitter denna fredagsförmiddag, när våren lyser med sin frånvaro men himlen är klarblå och solen strålar, i mensan på Freie Universität i Berlin och läser en bok jag har svårt att lägga ifrån mig. Skrattar högt från och till, studenter vid borden intill tittat förvånat på mig. Har gubbfan  blivit crazy? Borde vi ringa på hjälp?

Gerard Reves Kvällarna som kom ut 1947 i Nederländerna och tydligen väckte skarpa reaktioner - kan det ha berott på att efter kriget borde alla vara glada och känna framtidstro? - skildrar det händelselösa livet. Jag vet, det låter som en floskel. Men det är det han gör. 

Att jag skrattar under läsningen kanske är en hädelse. Eller tyder på att jag är en besynnerlig typ med sjuk humor. Men jag kan inte låta bli. Det är nästan så att han klår min storfavorit Thomas Bernhard. Det vill inte säga litet, kamrater. 

Hans huvudperson Frits, boken är självbiografiskt baserad, är tjugotre år och bor hemma hos sina sörplande föräldrar som han avskyr. Han slår ihjäl tiden, som man brukar säga. Hans förakt för vardagens trivialiteter är ohöljd. Han undslipper sig rättframma kommentarer. Att inte göra sina medmänniskor ledsna, är inget han behärskar, om man säger så. 

Han kan, utan att lägga band på sig, öppet kommentera flintskallighet och i hans ögon dåliga beteenden. Han är helt enkelt en elak jävel - elak mot de dumma satarna som med tomma blickar stretar på under meningslöshetens ok. Osökt går tanken till Bukowski och hans alterego Chinaski. Misantropen. Den svartsynte. Och till Celine.

Patetiskt skulle jag kunna skriva, men det är sant och fångande bokens credo: han förmår inte leva det vardagliga liv som de allra flesta av oss lever (överlever ett mer passande ord i sammanhanget). Majoriteten. Massan. Slavarna. Tråkskallarna. Han fixar det inte. Trivialiteterna. Banaliteten. Allt det fullkomligt oviktiga och försumbara. 

Handen på hjärtat, existensens välskodda och helförsäkrade medresenärer! Vem kan egentligen förebrå honom detta? Ety icke-livets ökenvandring, vad är den värd? Låt mig höra!

Jag kände en gång en man som fick ångest av nedfällda persienner och väckarklockor. Och som delade Frits krypande vardagsleda. För att stå ut drack han öl. Enligt strikt rutin: tio burkar starkbärs, två per timme. Och han fick inte börja för tidigt. För då kunde han hamna i en lång torrlagd afton, snacka om ökenvandring. Fem timmar skulle burkarna räcka. 

Till slut orkade han inte hålla på så, omgivningen var såklart på honom också. Han gav upp och sällade sig nykter och fin till vardagens folk. Eller heter det verklighetens? De som släckt lustprincipen och vridit upp realitetsditot till max, för att knyta an till Sigge Freuds begreppspar, om ni minns honom. De levande döda. Själsligt mumifierade. 

Läs boken, tråkskallar! Vad väntar ni på?

Gerard Reve, Kvällarna, En vinterberättelse, översättning Joakim Sundström, Ersatz 2017

Det är fan i mig rätt att göra uppror!

Jag läste häromsistens, utan att minnas från vem och var, en betraktelse av studentrevolten på sextiotalet i allmänhet och av förgrundsfiguren Rudi Dutschke i synnerhet. Kanske var det Per Landin som utgjöt sig. Annars en skribent som jag håller för att vara seriös och en intellektuell värd namnet. Ovanligt på svensk botten. 

Därtill Tysklandskunnigare än de flesta. En german. Radikalkonservativ, vet jag att någon har sagt om honom. Om så, inte i samma andliga klass som Ernst Jünger och grabbarna. 

Strunt samma. Man får säga vad man vill. Häckla 68. (Femtio år har gått. Ett halvt sekel. Det är inte klokt.)  Framförallt om man inte var med är ju det populärt. Eller gjort en Göran Skytte. Avbön. Ömkligt och utan självrespekt klätt sig i säck och aska. En patetisk clown för den försoffade borgarklassen. Har han ingen skam i kroppen?

Rudi förkroppsligade en vision som vi var många unga, kanske idealistiska och aningen svärmande, studenter som delade med honom. En vision om det fria, kritiska universitetet - en frizon. Klart studentrevolten bröt ut på Freie (!) Universität där jag just nu sitter. På andra sidan Muren fanns Humboldt Universität. I klorna på realsocialisterna, de stalinististiska politrukerna. 

Politik och ideologi sattes framför vetenskap och kritiskt tänkande där borta i Östberlin. Universitetet förgiftades, tjänade makten med ideologiproduktion. Marxistiska teser tuggades. Övertygelse räknades högre än kompetens. Vikten av att tänka rätt, säga rätt. Stasi fanns närvarande på Humboldt med sina inofficiella medarbetare som de kallades. Seminarieväggarna och korridorerna hade öron. 

Till min förskräckelse bevittnar jag en liknande, likriktande utveckling i dagens svenska högskolevärld, med styrande begrepp som genus, identitet och andra ideologiskt impregnerade dylika. Rättning i ledet krävs, korrekt tänkande. Tack och lov att jag är en fri Skriftställare, inget löneberoende högskolehjon längre! 

Det är som om visionen sitter bergfast i väggarna och aldrig lämnar universitetet här ute i den flotta Berlinstadsdelen Dahlem. (Jag har ännu inte lyckats lista ut var Zarah Leander hade sitt hus.) Därför måste jag också återvända hit minst ett par gånger per år. Slå mig ned i mitt hörn - alltid samma hörn, fattas bara, Skriftställaren är en vanemänniska - i mensan med utsikt mot skylten med Rudi-Dutschke-Weg på och studentkårens expedition. Plocka fram datorn. Låta väggarna tala. Påminna. Mana. 

Detta har jag gjort varje år sedan jag var gästprofessor vid FU höstterminen 1993. En av de bästa höstarna i mitt förgängliga liv. 

Klart att mycket vatten har flutit under broarna sedan Rudis tid på 1960-talet. Och med Herakleitos vet vi att vi inte kliver ned i samma flod två gånger. Och visst kan jag, när jag scannande  rör mig på campus, inte låta bli att notera affischer om hur man söker jobb eller skriver sin cv, annat strunt icke att förglömma som jag fnyser irriterat åt. Men inte är det lika korkat och insnöat som i Sverige! 

Men jag ser också till min glädje affischer om ringföreläsningar på temat Frankfurtskolans filosofi. Inbjudningar till seminarier om Marx Grundrisse. Solidaritetsmöten. Demos. 

Så nog lever FU-andan! Och så länge den lever, livas det gamla rödskägget Skriftställaren upp. Och fortsätter att återkomma. 

Det är ta mig fan rätt att göra uppror! 

Det handlar om mer än Heimerson

Jag minns honom från tv-program, jag tror från Malmö, decennier tillbaka. Kopplar samman honom med den framlidne Gary Engman. Jag har aldrig tillhört Staffan Heimersons beundrare. 

Brukar inte läsa honom. Han har tyckts mig alltför självupptagen, dryg och poserande. Spegelbild? När du tycker illa om någon, har du mött dig själv, brukar det heta. Och för det mesta stämmer det. Åtminstone i mitt fall. Obehagligt nog.  

Sättet som han sparkades på från Aftonbladet efter flera decenniers medverkan är djupt stötande. Och det hela handlar om något större än Heimerson och hans eventuella klavertramp eller förlöpningar. Något farligt och illavarslande. Heimerson är "bara" ett case.

Skriva kan han. Rappt och enkelt. Journalistiskt och rakt på. Han är verkligen ingen akademiker, stilistiskt sett. Inga långbänkar. Ingen omständlighet. 

På SAS-planet från Arlanda mot Tegel i Berlin läser jag en samling kolumner ur hans hand med titeln Punkt. Slut? Skiftande ämnen avhandlas. Och alla silas genom Heimersons egensinniga temperament. Subjektivt på samtliga cylindrar.

Vi serveras inte fakta, vi bjuds på Heimersons ståndpunkter och åsikter. Såsom det skall vara. Ärlig är han och inte fin i kanten, om man säger så. Påfrestande ibland, ingen värld utanför hans fångande av den. Men jag streckläser. 

Inledningsvis hans sista kolumn i Aftonbladet, den beryktade. Där han ställer sig kritisk mot #metoo-kampanjen. Med all rätt. Framförallt dess åsidosättande av allt vad rättssamhälle heter. Det luktade mobb och lynchjustis - monumental rättslöshet. 

Men har tar i, när han jämför metoo med Stalins metoder och annat. Det bör förstås i och för sig en kolumnist göra - ta i. Överdriva. För att beröra. Provocera. Reta upp. Däri sitter hans legitimitet.

Krönikan publicerades, den stoppades inte på vägen. Den följdes av sensationslystna intervjuer, det var ju sannerligen inte många som vågade förhålla sig kritiskt till metoo. 

Och det var dessa intervjuer som ledde fram till det korthuggna telefonsamtalet från Sofia Olsson Olsén, som boken med ironisk underskruv är tillägnad och till synes en besynnerlig figur som jag misstänker dessvärre inte är unik på något sätt, som meddelade att Heimerson skildes från sitt uppdrag eftersom han givit uttryck för åsikter i strid med Aftonbladets värdegrund. 

Helt makalöst. Och Heimerson har svårt att förstå varför och var han brustit, han hycklar inte. På det sättet utgör han en publicist som stått utanför den rådande diskursen (diskussionsordningen): vad man får och kan säga - och vad man inte får och inte kan säga. 

Han har varit diskursivt utanförstående eller lomhörd. Han borde vetat bättre, skulle en Syster Duktig kunna säga. 

Ett offentligt klimat som inte tillåter avvikande, för att inte säga hädiska och oförskämda, röster blir snabbt oerhört ensidigt och tråkigt. Det är en sak. Värre är att det blivit så repressivt i Sverige. (Högskoleväsendet har jag själv erfarenhet av.) 

Och att så många anpassar sig och rättar in sig i ledet. 

Man ska följa "värdegrunder", man skall vara "lojal". Man skall säga "hen" och "identitet". Jama med, papegojaktigt använda de påbjudna orden. 

Indignationen över de sociala medierna, det talas om hat och troll, borde ersättas av en sociologisk analys värd namnet bortom moraliseranden och fördömanden: vad är det för kollektivt missnöje som söker sina kanaler? Och hur uppstod det? Hur förstå det? 

Är det verklighetens folk, oklar benämning och därför egentligen oanvändbar, som talar - ljusår från eliten? Håller något på att rämna? Ett samhällskontrakt? Har det redan skett? 

Jag vill veta. Punkt. Slut. 

Staffan Heimerson, Punkt. Slut? Om #metoo, Aftonbladet, Sofia Olsson Olsén, trånga åsiktskorridorer och rätten att yttra sig fritt, Sterners Förlag

Landet utan samhälle

Min mamma satt i barnavårdsnämnden i Sandviken, var även övervakare åt en ung flicka på glid. Jag inbillar mig att det fick den senare att försöka få ordning på sig och sitt stökiga liv. Mammas skarpa öga var inte att leka med. Och hon fullgjorde sitt hedervärda uppdrag med den äran. 

Man skulle ju enligt henne och den dåtida socialdemokratiska arbetarrörelsens värderingar som hon förkroppsligade sköta sig och vara ordentlig - vara präktig och rejäl som hon sa. För att räknas som en samhällsmedlem. 

Nykterhetsnämnd fanns. Varningar utdelades till den som festade, oblygt mer än en gång syntes på pickalurven ute på stan. Skärpte sig inte vederbörande, kunde det vankas transport till hårdtork. Inget Pensionat Paradiset direkt med frukost på sängen och vänlig personal. En vistelse kunde förmodligen vara nog, för de flesta. Även om saltkornet i halsen ropade på sitt. 

Det lilla brukssamhället i skuggan av Verket var, inbillar jag mig, ett Sverige i miniatyr. Den starka staten. Stark social kontroll. Ansvar för medborgarnas väl och ve. Såväl hälsan som uppförandet. Klart det kunde gå för långt. Och tacksamt att häckla. Nu är allt detta borta, det rejäla Sverige ett minne blott för några av oss, kulturrelativiseringen har skördat sitt offer. 

Michel Foucault skrev om självdisciplineringen som fenomen, i detta fall översatt till hur vi blir - tvingas bli - vårt eget samhälle. Ansvaret ligger på den enskilde individen. Ansvarslöshet myntets andra sida. Lägg till utsatthet - som gagnar makten. 

Häromdagen tittade jag in på Swedbank - som i Gävle efter ombyggnad och utrymmesekonomisering, vilket lett till små ytor och otrivsel för kunden, signalerar kom inte hit, anlita oss på nätet - för att diskutera mitt lilla, med betoning på lilla, privata pensionssparande. Inte mycket stålar att skryta med och risk för värdeminskning, osäkrade pengar. 

Men nödvändigt mot bakgrund av Tjocksmocken och de andras fula pensionsbedrägeri. Och det utan att folket vredgat reste sig som en man! Förlåt, jag menar hen. Halkade av där. Äh, skojar bara. Aldrig att jag skulle börja skriva det vämjeliga hen. Det må språkförstörarna göra.

Förr visste man att pensionen skulle komma och att man skulle klara sig på den. ATP-systemet var utmärkt, det fanns ingen anledning att skrota det. Energin kunde ägnas åt annat, viktigare saker än att hålla på och räkna på pengar. Nu råder individualismens tid. Fråga inte vad samhället kan göra för dig, fråga dig vad du kan göra för dig själv. 

Glöm samhället och de andra. Var och en sin egen pengaplacerings smed. Every man an island. 

Satungar härjar fritt  och lever fan i mitt Sandviken, fullkomligt otänkbart förr. Människor från främmande kulturer arbetar på att ersätta det demokratiska samhällets lagar med en medeltida religions påbud. Läste häromdagen om muslimska förskolor, med inbyggd förskräcklig kvinnosyn, på min uppväxtort. Och det i ett land med en regering som  kallar sig feministisk och säger sig verka för jämställdhet. Lägg till sossar i Sandviken som låter det ske. 

Spriten flödar - men inte hotar någon hårdtork. Det är upp till dig om du vill supa ihjäl dig. 

Ett land utan samhälle. Ett land utan samhällets förlängda arm. Ett land allvarligt på glid. 

Återbesök

Sent 1990-tal, på tröskeln till ett nytt sekel. Dyster novemberkväll utanför sjukhusfönstret. Kallt och föraning om vinter. I fjärran ljud från Studenternas IP. Det spelas bandy med klassiska Sirius på hemmabana. 

- Överväg om du vill ha behandling eller inte. Du bör veta att den kan bli mycket påfrestande. Alla klarar den inte.

Rösten hos den kvinnliga läkaren, som jag sedermera döpte till Dödsängeln, kall och klinisk. 

- Vad händer om jag avstår behandling?

- Du försvinner långsamt bort.

Jag såg framför mig ett löv som tas av vinden och mjukt seglar i väg. Bilden nästan vacker. Men jag funderade inte särskilt länge. Jag valde behandling mot den ovanliga tumörtyp, mantelcellslymfom, som angripit min kropp. Prognosen minst sagt dålig. Jag kom att ingå i en smal patientgrupp där nya mediciner och kombinationer av sådana prövades. Utan evidens att luta sig mot. 

Man kan säga att vi var försökskaniner. Men det upplystes vi inte tillräckligt tydligt om. I varje fall inte jag. Först långt senare fick jag veta det. Kanske lika bra.

I behandlingen ingick en så kallad högdosbehandling. Cytostatika vräktes i mig dygnet runt under en veckas tid. Jag fattar ännu inte i dag hur kroppen pallade för all cytostatika som under flera månader, med inlagda återhämtningsperioder, skickades in i mig. Uttryckte också oro för det, möttes av: - Vi har inget annat val än att trampa gasen i botten. Om vi ska få stopp på det.

Men den mycket tuffa behandlingen, som avslutades med en serie strålbehandlingar, lämnade kroniska biverkningar. Värst tröttheten. Eller som det heter på fackspråk: fatigue. Varje dag infinner den sig. Pressande för sinne och livskänsla. Men för det mesta lyckas jag med att hålla modet uppe. En mental kamp som dagligen måste tas.

Sedan länge tillhör jag kategorin långtidsöverlevare som min specialist en gång sa, yttrat i närvaro av en kandidat. Irriterat tillrättvisade jag honom omedelbart, tycker inte om ordet.

Men det är klart. Vi rör oss i kräftans värld med ett annat tidsbegrepp. Som borde fungera uppfordrande: Lev allt vad du kan! Slarva inte bor de återstående dagarna! Fem år är en lång tid i cancerns värld. Tio en mycket lång sådan. Därefter är man frestad säga att man klarat sig. Men det bör man inte göra. Återinsjuknandet utgör ett latent hot. 

Och jag vet att de som ingick i samma patientkategori som Skriftställaren, bland dem finns både döda och återinsjuknade. 

I morgon till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för det årliga återbesöket som fram till nu skett i Gävle, på hemmaplan. Till den cancerklinik där jag behandlades sent hösten 1999  och tidigt våren 2000. En sliten och föga patientvänlig avdelning, enligt uppgift ser den exakt likadan ut än i dag. (Sista tiden behandling för min del på hematologen, i betydligt fräschare lokaler.)

Det är alltid förenat med oro med dessa återbesök. Och jag känner olust inför att återvända till behandlingsplatsen. Där en mycket mörk prognos utfärdades, utan att inge mig något större hopp. Som bekant minns även kroppen - bortom vår kontroll. Och jag vet inte vilka uttryck de kommer att ta sig i morgon. 

En svagare person kunde ha uppfattat prognosen som en dödsdom. Och valt bort behandling. Då hade dessa rader aldrig skrivits. 

Lasse Ekstrand, Livbok, Bokförlaget Korpen 2002
Åsa M Wallin, Returen från Cancerland - sjukdomsberättelser som bidrag till cancerrehabilitering, Läkartidningen 03/2018
https://www.cancerfonden.se/om-cancer/trotthet-vid-cancer