De förlorades sköna nya värld - en nyårsbetraktelse

 

George Orwells ökända fenomen ”nyspråk” (från boken ”1984”) torde vi väl alla vara förtrogna med vid det här laget. 

Ett närliggande exempel: när vapen ska skickas till Ukraina, bör helst inte ansvariga politiker använda ordet ”krig”, vilket riskerar signalera död och fasa, utan istället ”skydda vår demokrati mot Putin” eller något annat som låter tilltalande. 

Vem kan vara emot en sådan vällovlig insats? 

Det är det som är det positivt laddade nyspråkets viktigaste funktion: att försvåra invändningar och ifrågasättanden. Dristar du dig till att uttrycka skepsis inför den blågula ”hjälpen” till Ukraina, avfärdas du som ”putinist”.

Lingvisten Victor Klemperer upplevde, såsom hemmahörande i Dresden, Tredje riket inifrån. Han studerade hur det officiella språket användes av propagandamästaren Goebbels. 

Människor lärde sig med tiden att räkna ut vad propagandans utbasunerade ord egentligenbetydde, vad de försökte täcka över och försköna. Framförallt under det föga framgångsrika kriget på östfronten. 

Språket demoraliserade, men det stannade därvid. Att ge uttryck för minsta tvivel om att Tyskland skulle vinna kriget betecknades som ”defaitism” och innebar livsfara.

Jag noterar dem titt som tätt. Där de kommer kryssande i hög fart på sina mopeder och scootrar, utsända för att leverera mat och annat. Likt människosniglar med huset på ryggen. I ur och skur, regn och snö.

Den ”nya” ekonomins bärare, ”gigekonomin”. I mina öron klingar ”gig” positivt, kopplat till musik och underhållning. 

Men det är det inte frågan om här. Ordet ”gig” döljer i detta sammanhang något fundamentalt otryggt.

Ett äldre, avsminkat språkbruk skulle fungera verklighetsnära och avslöjande: ”skutt” eller ”daglönare”.

De som ”gigar” är inte fast anställda, äger ingen anställningstrygghet. De utgör löshästarna i det samtida, ”flexibla” (nyspråk!), arbetslivet. Gäller inte bara de motorburna. Samma villkor på kaféer ingående i flashiga kedjor. Till och med i min livsmedelsbutik. 

Stäng inte av mobilen. Vi ringer när vi behöver dig. ”Sms-anställningar” har jag snappat upp att det kallas. Och alltid deltidsanställningar, på timmar.

Jag läser ett reportage (HD 2024-12-19) om hur unga inte har råd att flytta hemifrån. Bostadsbristen är närmast katastrofal, inte bara i vårt land. Fram med sminket! Det handlar inte om att tillfälligt få slafa över hos någon. Det heter på nyspråk ”soffsurfing”. 

Man är inte rotlös, i avsaknad av en fast plats på jorden, en hemmaborg. Man tillhör dem som är ”everywhere”, de fria, omkringströvande nomaderna.

I storstäderna står eftertraktade lägenheter tomma. Jag har själv uppmärksammat det i närheten av Brandenburger Tor mitt i Berlin. De bebos inte, i dem har ”parkerats investeringskapital” som det heter i HD-artikeln. 

En vår, i samband med att jag medverkade vid ett evenemang på Akvarellmuseet i Skärhamn, kvistade vi under en timmes rast över till Klädesholmen. Tomt och övergivet som i en spökstad. Husen tillhör norrmän som bara vistas på ön under några sommarveckor på året.

Det är som om vi vanliga dödliga, samtidigt som miljardärerna blir allt fler och vräkig lyxkonsumtion florerar, i princip är berövade sociala och ekonomiska rättigheter. Det som vi inbillat oss var självklarheter. Men de rättigheter man inte försvarar, dem förlorar man.

Var finns då det nödvändiga motståndet i denna de förlorades sköna nya värld?
Facket är integrerat i det kapitalistiska systemet, bevakar sina tillsvidareanställda medlemmars villkor. Gigare och sms-inkallade intresserar knappast ombudsmännen.

Socialdemokratin? Vänsterpartiet? Det är väl bara Reformisterna och Suhonen, kanske Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis, som längre hyser någon tro på en radikal, systemhotande vänsterpolitik från dessa två.

Proletariatet har endast sina bojor att förlora, förklarade Karl Marx på 1800-talet. Men när bojorna är skulder på övervärderade bostäder? När arbetarklassen blivit medelklassliknande och förborgerligad, insyltad?

Upproret måste komma från dem som inget har att mista, deklarerade studentrevoltsgurun Herbert Marcuse. De som saknar möjligheter och framtidshopp. 

”Prekariatet” talas det numera om. Ett samlande begrepp för den kapitalistiskt järnhårt styrda samhällsutvecklingens missgynnade. Och de förefaller öka i antal. 

Men, rätta mig om jag har fel. Krävs inte organisation? "Gråt inte, organisera er" - som Geflesonen Joel Häggström uppmanade. Var finns organisationen? Gigekonomin främjar ett atomistiskt tänkande. Var och en sin egen lyckas smed. 

Hur gärna jag det än ville, kan jag inte spåra något spirande motstånd. Det nya året lär fortsätta i det gamlas fotspår. Och det tar emot att önska ett ”gott” nytt år. Men jag gör det, för artighets skull.

Bakom "det lokala" tystnad och ännu mer konformitet?

Jag brukar dagligdags på nätet - leve den digitala världen där man slipper trycksvärta på fingrarna! - läsa Helsingborg Dagblads kultursida. Det har jag gjort sedan Gunnar Bergdahl basade för den. Alltid intressant och läsvärd. Bildande och tankestimulerande. 

Bergdahl tog helt sonika sin hatt, viktigt inslag i hans persona - och gick. Jag är en smula oklar över varför. Protest mot "besparingar" som det förskönande heter i räknenissarnas beskurna verklighet? "Strukturrationaliseringar" - som det kan låta från organisationskonsulter?

I HD 17/11 avslöjade nuvarande kulturredaktören Johan Malmberg att samarbetet med Sydsvenskan, inom samma koncern, i Malmö skall minska. HD förväntas stå på egna ben. Egen kulturredaktion. Som förr. 

Det skall satsas på "det lokala". En svävande term. Det kan låta bra, alltihop, men tja...

Det antyds en koppling till mediestödsutredningen. Jag letar den. Förstår det som att utredningens fördelningssystem leder till denna skilsmässa mellan Skånetidningarna. Den framtvingas uteslutande av ekonomiska skäl. Inte publicistiska.

I mitt socialdemokratiskt präglade föräldrahem var Arbetarbladet den självklara morgontidningen. Gefle Dagblad borgarnas tidning. När jag sedan kom att medverka där på kultursidan i nästan tjugo år, undrar jag hur det skulle ha uppfattats på Smedsgatan. 

Men då var mina föräldrar sedan länge döda. 

På GD fanns Björn Widegren. Vad han, kallad "Busige Björn", lyckades med var att ge "det lokala" en väsentlig innebörd. Kultursidan deltog aktivt, ofta framfusigt och okammat, i det offentliga samtalet i Gefle. Jag höll på att skriva "skapade" det. Utan att överdriva.

"Det lokala" framstod inte som begränsande "provinsiellt" eller politiskt mindre viktigt än det som skedde i "centrum". 

Kultursidan rymde både recensioner och samhällsdebatt. Den anlades "brett"

och jag vet att den lästes även av "verklighetens folk". Reaktioner på stan eller i telefon manifesterade detta.

Widegren är numera pensionerad. Jag ser honom kraftfullt promenera runt med stavar i Gefle. Kultursidan, under den nuvarande redaktör Ekenberg, känns definitivt inte lika angelägen som förr. 

Den har också följdriktigt döpts om till "Kultur & Nöje" som på andra håll. Det skulle Widegren aldrig ha gått med på. Eller att antalet frilansare, jag en av dem, skurits ned till nästan ingen.

Jag tänker Corren och VLT. En gång anrika tidningar utanför huvudstadens likriktare DN och SvD. Deras "Kultur" slaktades. Bort ambitiösa kulturartiklar. In mer av ett lättsamt material som liknar ren och skär marknadsföring av författare och artister. 

Definitivt utan en kritisk, reflekterande udd. 

Jag hade, men har inte längre, GD som papperstidning. Inte heller någon annan avis. Inklusive HD. Många med mig har digitaliserat sina läsvanor. Trycksvärtan bort, som inledningsvis redan sagts.

"Uppmärksamhetsspannet", fråga mig inte hur medieforskarna mäter läsaruppmärksamhet, har radikalt krympt och indikerar att vi föredrar kortare framför längre texter på skärmarna. 

Otålighet följer digitaliseringen i spåret. Det långa och "krångliga", texter som bjuder motstånd och kräver noggrann läsning, skyndar blicken förbi.

Jag hyser en misstanke om att, mediestödsutredningen en mäktig aktör i detta, de kritiska rösterna i offentligheten blir allt färre. Vänsterpublikationer som Proletären och Flamman ska svältas ut. De vädjar till läsarna om bidrag. Som om de faller, om inte "crowdfunding" sker.

"Det lokala" är inget entydigt. Det kan vara spännande och berörande, som i GD under Widegren, eller dölja att tystnad breder ut sig. Ännu mer konformitet. I en redan trång åsiktskorridor.

Att låta världen hända en

I min senaste, jag undviker nogsamt att skriva sista för man vet ju aldrig med undertecknad, vad den filuren kan tänkas hitta på, bok låter jag Mark Twains odisciplinerade stråtrövare Huckleberry Finn inspirera till reflektioner om samhällsvetenskapliga undersökningsmetoder. 

Stringens har aldrig utmärkt mig. Det är bara så. Jag förmår inte hålla mig strikt till en linje eller manual. Huvudet är alldeles för ostyrigt för att klara det. Ett tillhåll för vilda associationer.

Så därför Hucks flotte som metafor för kunskapsprojektet. Ut på densamma och låt världen hända dig! Vad var det Ludwig Wittgenstein i poetiskt-filosofiska "Tractatus" tryckte på? Världen är det som är fallet. 

Vad gömmer sig bakom nästa vassrugg? Se efter! Du kan aldrig veta i förväg. Kanske slås du av den största överraskning. Och du förblir inte densamma som ögonblicket innan.

Ett tag var Hucks kumpan Tom Saywer med på ett hörn i min bok. Men han fick lämna flotten, om man säger så. Om än inte akterseglad. Förlåt, alltför lätt att fastna i metaforiken, bli dess fånge.

Kumpaner är viktiga. När jag var yngre, var C och jag kumpaner. Huck och Tom. I vått (!) och torrt. Tillsammans hittade vi på mer eller mindre galna saker. 

Som att kliva ombord på våra moppar, jag på min morfars otrimmade röda Monark som jag fått ärva, och kvista i väg till Hofors några mil västerut. 

Rejäla kassar med Starkbock på styrstången. Hade trafikpolisen varit på hugget och stoppat oss, skulle åtminstone min mor fått spader. 

Hon som varnade för ”ful sockerdricka” och vad som riskerade hända om man fick smak för dylikt. Orolig för sin törstige son, till synes född med att saltkorn i halsen.

En annan gång, sista sommaren innan Upsala och universitetet för min del, satte kumpanerna sig på tåget ner till Helsingborg för de slantar vi surt förvärvat på feriejobb. Varför just Kärnans Helsingborg? Ett hugskott. 

Min dåvarande flickvän E insisterade i sista stund på att få följa med. Och jag vågade inte säga nej.

C såg sannerligen inte glad ut när vi tre sammanstrålade på perrongen inför avresa. Men yttrade inget. Behövdes inte. Kroppsspråket talade för sig självt.

Nå, efter några, osäker på hur många, dagar i Skåne, med en avstickare över till alkoholglada Helsingør, tillsåg vi att E kunde resa hem. Medan vi fortfarande hade lite pengar kvar.

Därefter kastade sig kumpanerna ut på allfarvägarna för att med tummen försöka ta sig norrut. Det gick så där. Det vill säga inget vidare. Slutade snöpligt med att våra föräldrar fick hjälpa oss med enkelbiljetter från Husqvarna Centralstation till Sandviken. 

Medan vi, två molokna och hungriga vandrare, väntade på tåget hörde vi om Sovjets stridsvagnar i Tjeckoslovakien. Experimentet "Socialism med ett mänskligt ansikte", Alexander Dubcek i en framträdande roll, skulle krossas. Dödfött under Sovjets järnhand.

Vad har nu detta att göra med att det är en av årets sista dagar? Ett nytt i faggorna. Inte ett skvatt, misstänker jag. Förutom att jag, denna summerandets och eftertankens stund, inser att mitt liv inte längre iscensätter några upptåg. Jag låter inte världen hända mig. 

Livet har blivit trökigare. Men jag skriver om det som kunde vara roligt. Och, nota bene - flotten ligger fortfarande där och väntar...

Foto: Monark Monarped från 1960

Inte bowlar man ensam!

Jag minns när statsvetaren Robert Putnams "Den ensamme bowlaren" var den innebok man som samhällsvetare bara måste läsa. Kan det ha varit någon gång på 70-talet? 

Putnam, som präglades av att växa upp i en liten håla på den amerikanska landsbygden, var knuten till prestigefyllda Harvard och en aktad forskare. President Clinton bjöd in honom till Vita huset efter all uppmärksamhet i samband med bokens utgivande.

Putnam drev en tes om det civila samhällets förbleknande, det sociala kapitalets upplösning. Föreningslivets upphörande. De politiska partierna som medlemsburna. Empirin hämtades från USA. Men tesen överförbar på Sverige. Och på svensk botten bekräftas den. Med råge.

Om vi tar de politiska partierna är de sedan länge skattefinansierade. Inga folkrörelser. Ville man safta på, kunde man säga att i och med finanseringsformen är de inte längre medlemsberoende. Yrkespolitikerna är "statsanställda" med livslång, trygg försörjning. 

När jag skrev min avhandling och förfäktade tesen om en "fackföreningsrörelse utan medlemmar" blev det ett satans liv. Icke minst från LO centralt och alla förbund. Svär inte i kyrkan!

Men nog hade den kontroversiella, som den uppfattades och fördömdes, tesen fog för sig, om man betraktar den fackliga utvecklingen historiskt. Från pionjärerna till de heltidsanställda ombudsmännen. 

Aktiva, för att inte säga kritiska, medlemmar som inte nöjer sig med att ligga lågt och enbart betala sin avgift, se facket som en försäkringskassa eller förhandlingsapparat, är mest till besvär. 

Därför bildandet av Facklig Opposition på Volvo, som jag förstår det. Och Svenska Hamnarbetarförbundet, utbrytare från det Transport som en gång leddes av den maktfullkomlige Hasse "Hoffa" Ericson.

I Expressen 26 december rapporterade kultursidans medarbetare Joel Halldoff att han varit i väg på egen kaluv för att bowla. Han knyter också an till Putnam. Finner titeln på boken särdeles träffande, för inte bowlar man ensam! Bowling är en social angelägenhet.

Lägg till att Halldorf bokade tid på nätet och i bowlinghallen köpte öl med hjälp av en tocken där QR-kod. Ingen mänsklig assistans eller beröring nödvändig för att komma till kloten. 

Halldorf berättar i samma artikel, jag vet inte hur han fick fram exakt den siffran, kanske döljer sig ett mörkertal som kunde ta oss med förfäran [1] , att 300 000 svenskar firade jul ensamma. Jag en av dem. 

Men måste man inte skilja på frivillig och ofrivillig ensamhet? I mitt fall den förra. I princip, utan att gå närmare in på det. 

När är man egentligen ensam? Det kan man ju vara och känna sig om än omgiven av andra, eller i en relation med en annan människa, som i ett äktenskap. Kanske handlar det inte "enbart" om julens dagar? Utan ensamheten går djupare än så. 

Det rullande klotets ljud på banan kan vara ett ensamhetens förfärande ljud.

[1] I samma artikeln i Expressen hörs poliser avslöja att de flesta avlidna i hemmet har legat lik  länge innan de upptäcks.

Nästa jul drar det gamla rödskägget till Havanna!

Sent om aftonen när detta nedtecknas. Samtidigt som jag snaskar Anthon Berg. Finns inget bättre gotta. Julafton, detta onådens år 2024. Nyss avslutat en julkonsert från Eslövs kyrka i TV4. Reagerade på att det från och till sjöngs på engelska i skånska Eslöv av alla ställen. 

En lokal, utgår och hoppas jag ifrån, kör klingade väldigt samstämt och bra. Om än några som kikade för ofta i partituret efter text. De fyra göteborgsgossarna i Arvingarna, medverkande i samma konsert, kunde jag dock varit utan. Liksom "Kvinnaböske" som avslutning.

Operasångerskan Malena Ernman bred och uppsvullen, svår att känna igen, cortison? Studsar till, är det verkligen Gretas mossa? Ovanligt nedtonad och tillbakadragen. Allvarligt sjuk? Hoppas inte.

Middag röd kaviar på toast. Nog med julmat. Efter Bröderna Prices storslagna på Tivoli i København. Knäpptyst i huset. Och utanför. Men så upptäcker jag en långtradare som parkerat utanför kvartersrestaurangen. Ljusen påslagna. 

Det var länge sedan någon dylik stannade till. Då på Gevalias område, innanför stängsel. 

Jag undrar om han planerar att sova över i fordonet. Kanske knatar jag upp i natt och kikar. Den kapitalistiska hänsynslöshetens gigekonomi utanför mitt fönster. Chauffören, skulle inte förvåna mig från Östeuropa, borde förstås vara hemma hos sin familj. 

Inte övernatta i Gefle. I en förarhytt. Ovärdigt.

Inte skrämmer mig ensamheten. Men nog har det varit en trist julafton. Glad för hälsningar från Lars Inge i Oslo och andra kära vänner som inte glömmer mig. Oslo måste jag, för övrigt, bara återse igen. 

Det blev för få dagar under premiärturen till en stad som förtjänar botanisering. I spåren av hjemmefronten och det modiga motståndet mot nazisterna.

Det framgår av SVT att Betlehems kyrka stängts av för besökare denna jul. Antar att det beror på Israels ambition att utplåna det palestinska. Minns ett besök i samma kyrka under en av mina vistelser som gästföreläsare vid Birzeit University på Västbanken. 

Först till flyktinglägret i Betlehem. Väggarna med alla unga martyrer som avrättats av Israel.

Jag kommer aldrig att kunna skaka av mig mina upplevelser från Västbanken. Att inifrån bevittna hur en ockuperande makt beter sig. Mot vanliga människor, inga terrorister. Tänker ofta på mina vänner på Västbanken. Förstår inte hur de klarar det.  

Leva som vanligt i närvaro av check points och soldater. Leva "som om".  Åka till jobbet. Fira födelsedagar. Gå på restaurang. Skratta och vara glad.

Nå, om det etno-nationella Israel, Göran Rosenberg skrivit bra om detta, får hållas med sina etniskt rensande ambitioner är det snart slut på det palestinska. Och "som om"-livet. Världssamfundet blundar, låter Israel utplåna i fred.

Daniel Pedersens bok "Natt och aska", om förintelselitteraturen, släpper mig inte ur sitt grepp. Ännu mindre lägerfången Primo Levis fråga "är detta en människa?". Är ockupanten verkligen en människa? När förtjänar överhuvudtaget en människa att kallas människa? 

Omöjlig undran. Men gnager.

För övrigt minns jag under en Malmövistelse att vi fick för oss att med hjälp av Pågatåget, utmärkta kollektiva förbindelser i Skåne till rimligt pris, icke minst om man paråker, ta oss till Eslöv. Inspirerade av Östen "med rösten" Warnerbrings fyndiga "Femton minuter till Eslöv". 

Inte ens femton minuter, tror jag, stod vi, hursomhaver, ut i ett dötråkigt Eslöv. Sedan raskt tillbaka till Skånemetropolen och storstadens ljus.

Jag har fattat ett beslut! Om någon är intresserad. Nästa jul, om gubbskrället lever, tyvärr måste dylika reservationer inflikas, blir det Havanna. Min andra resa dit. Revolutionären Ekstrand lever. Men först dyka ned i en redan kvidande pensionärspluska.

En gång i Östberlin - en julberättelse

Märkischer Hof. Ett anspråkslöst, utifrån svårupptäckt, hotell beläget på Linienstraße i Östberlin. Typiskt DDR-stuk. Åtminstone när jag frekventerade det, vet att kineser sedan tog över hotellet med ett för mig okänt resultat. 

Ingen hiss. Branta trappor. Brunmurrig inredning. Vita spetsgardiner. Schabrak till telefoner att avlyssna. Tv som inte fungerade. Parkering på skräpig bakgård. 

Annat som det var lite si och så med. Typiskt "gamla" DDR. Charmigt, kunde en ostalgiker utbrista.

Hyfsad rabatt, eftersom jag bodde på hotellet några gånger och räknades väl in bland stammisarna.  

Snett mitt emot, på andra sidan Oranienburgerstraße som sveper förbi hotellet, Tacheles. När det forna varuhuset, i judisk ägo om jag inte missminner mig, som av de allierade bombades till ruiner under kriget, fortfarande var ockuperat. 

Ett sjudande, sprakande Kunsthaus, fullt med kreativa individer av alla de slag. Numera är komplexet utrymt, restaurerat och standardiserat, kontoriserat. Utslätat och estetiskt avväpnat. 

Inte längre ett inspirerande allkonstverk i egen rätt. En slocknad turistattraktion. Tillhörde de populäraste i Östberlin att stanna till vid och fotografera.

Jag vet inte vem, eller vilka, som flyttat in i det Tacheles som inte längre är något. Jag vill inte veta. 

Det berättar något om det förändrade, ”marknadsanpassade” Berlin som jag helst inte vill påminnas om. 

Lyssnar jag, när jag av outgrundlig anledning inte kan låta bli, på David Bowies avskalade, nostalgiskt ljuvliga berlinretro "Where are we now?" genast vemod i sinnet över metropolens gårdag. 

"Berlin the place to be" som staden marknadsförs. Ja, på Bowies tid.

Ett par stenkast bort huset där Wolf Biermann bodde innan han exkluderades från DDR. Berövades sitt östtyska medborgarskap under en turné i väst. 

De, högt upp i den repressiva statsledningen, som avskydde och förbjöd framträdanden med hans sarkastiska visor passade på.  

Från lägenheten kunde han blicka ut över Dorotheenstädtischer Friedhof där Brecht och andra kulturella, även politiska, celebriteter är begravda. Brechts sista bostad granne med kyrkogården. 

Som kuriosa kan nämnas att Biermann sedan unga år var kompis med Margot Honecker. DDR:s verkliga makthavare, som det elakt men kanske sant viskades om henne. 

Inte den färglöse figuren, maken Erich, med piprösten. Han med sitt till intet förpliktigande "Muren skall stå i ytterligare hundra år". 

Undrar hur damen i det blå håret förhöll sig när exkluderingen fästes på dagordningen. Kanske rentav hennes idé?

En jul för många år sedan tillbringade, inte firade, jag i Märkischer Hof. När det kändes som att jag bara ville fly hals över huvud från alla mer eller mindre omöjliga diskussioner om hur julen skulle arrangeras, som det lätt blir efter skilsmässor. 

Tror faktiskt jag var ende gäst på Märkischer. 

Vid tjugosnåret på julaftonen plötsligt alldeles tyst och mörkt i det annars av tät trafik brusande kvarteret. Som om någon vridit på en strömbrytare. 

Inga bilar. Inga spårvagnar dundrade förbi. Absolut knäpptyst. Nästan kusligt. Jag nöp mig i armen. Hade världen stannats, utan att varsla mig?

Juldagsmorgonen utsattes jag, utan förvarning, för en av mina återkommande djupdykningar. Orkeslös och förbi. Förmodligen ett lägre Hb-värde än annars. Och då ska man veta att mitt blodvärde, efter den omilda behandlingen på Ackis, normalt sett ligger lågt. 

Jag är kroniskt trött. Fatigue som den medicinska termen lyder. Nedbrytande, mentalt påfrestande, att aldrig få känna sig riktigt pigg. Och så djupdykningen ovan på det.

Tvekade om jag ens skulle släpa mig ur sängen och försöka få i mig en kopp kaffe. Men så en idé. På med kläder och vinterkängor. Ned till universitetssjukhuset Charité. Promenadavstånd. Blytunga fötter.

Inte många själar i väntrummet. Ganska snart inropad till konsultation med en tämligen ung läkare. Nyfiken på vad jag gjorde i Berlin en julhelg. Och jag nyfiken på om han kände till att teaterdemonen, den geniale och originelle dramatikern Heiner Müller, tillhört patienterna på hans sjukhus. 

Ur detta följde, helt oväntat, ett runt fyrtiofem minuter långt, som om inga övriga patienter existerade, oerhört intressant och givande samtal. Växelvis på engelska och tyska. Om DDR, tyska filosofer och författare. Hegel. Stefan Zweig. Christa Wolf. Walter Benjamin. 

Doktorn visade sig vara bildad så där som tyskar, till skillnad från de flesta svenskar, kan vara. En fröjd samtala med honom. Tror han var road också av denne besynnerlige svensk, kunnig om samma filosofer och författare. 

Med risk för att bryta mot tystnadsplikten bekräftade han att den cancersjuke Müller varit inlagd, sedan avlidit på Charité. Jag kunde för nådige herr doktorn avslöja de kopior på teckningar jag förärades av Folkteatern i Gävleborgs dramaturg Joakim Stenshäll, en hängiven Müller-beundrare.

Den senare bad nämligen en vän teckna av honom som död. Hur Joakim kom över kopiorna? Ingen aning. Vart de tog vägen efter att ha hamnat hos mig? Vet inte. Jag minns att i Müllers döda ansikte stack ut en ordentlig kran. Påminde om den på Karl den XII:s dödsmask.

"Nu ska jag skicka på Herr Doktor Ekstrand en veritabel hästkur som omedelbart får den högt ärade mannen på fötter igen!" Inte vet jag vad brygden innehöll som han resolut injicerade i min arm. Men pigg blev jag! Flög fram efter att ha lämnat Charité. På ett mycket gott humör. 

Kanske en smula hög. Speedad. Aldrig har staden varit mer tilltalande än denna gnistrande juldag! Och aldrig har jag känt mig mer som en berlinare.

Innevarande jul, detta onåden och krigens fasansfulla år, är det Holmen i Gefle som gäller. Kalle på SVT1 klockan tre om julaftonen, förstås. Missar aldrig min idol och hans entourage. Musse och kompani. Bengt Feldreichs sång. 

Annars lugna gatan. Nästan som den gången i Östberlin. Tyst i huset. Nedsläckt. Grannarna bortresta till barn och barnbarn. 

God Jul!

Överst: Skriftställarens foto på Tacheles från den gången.

FOTNOT. Se gärna den tyska tv-serien "Charité" om ni kan komma över den. Tecknar sjukhusets historia.

"Natt och aska" om förintelselitteraturen

"Förintelselitteraturen", om man benämner den så, är mycket omfattande. I min läsning av densamma, i bästa fall delar av den, sticker Primo Levi och Imre Kertész ut. Kanske den sistnämnde, Nobelpristagaren, allra mest. Utan att jag direkt kan sätta fingret på varför. 

Kanske för hans beskrivning av hur överlevarna bemöttes vid återvändandet. Deras bostäder hade antingen plundrats eller övertagits av grannarna. Det blir bara besvärligt när de rättmätiga lägenhetsinnehavarna behagar dyka upp. Man hade hoppats på att de förintats. 

Daniel Pedersens "Natt och aska" (2024) är titeln på en litteraturstudie som har som sitt ämne "förintelselitteraturer". Med andra ord använder han pluralis. "Genren" låter sig inte komprimeras, den spränger alla sådana försök. "Litteraturer" en mer korrekt beteckning.

Det har vridit och vänts på vad den kulturkritiska Frankfurtskolans Adorno egentligen menade med att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz. Menade han att om något sådant som Auschwitz är möjligt, upphör det skrivna ordet, mänskligheten är vid sin slutpunkt? 

Kanske en uppgiven, men inte helt orimlig, ståndpunkt. Jag känner stark sympati för den.

Jag tror att Pedersen sätter fingret på att själva poängen hos Adorno är av förmedlingskaraktär. Hur förmedlar man det som skedde i Auschwitz-Birkenau? Hur göra det utan att det blir litteratur av det hela? Tillrättaläggande, med risk för estetisering.

Det autentiska och primära upphör vid de distanserande ordens beröring. Om det man inte kan tala, bör man tiga, enligt Wittgenstein. Det vill säga inte försöka "vittna" som Levi och Kertész? 

Pedersens research tar nästan andan ur mig. En herostratisk insats att plöja så många böcker och rapporter. Jag får till och med för mig att det är en totalundersökning han har genomfört. Ingen inlaga av relevans för hans kartläggande syfte verkar ha undgått hans lupp. 

Även hans stil prövar mig, som har medfört att jag läst några sidor, sedan tagit paus. Han är, hur ska jag rättvist kategorisera hans metod, skoningslös mot de förintelseförfattare han  innehållsanalyserar. Ingen håller måttet, kunde man kanske vanvördigt utbrista. 

Det bevisas, frestande dra den slutsatsen, att det går inte att berätta, återberätta, om vad man var med om i dödslägret. Särskilt kritisk är Pedersen mot dem som skrivit om Auschwitz utan egna erfarenheter därifrån. De "kannibaliserar" på lägret. 

"Instrumentaliserar" det, som författaren Martin Walser varnade för i ett beryktat tal. Retade gallfeber på judarnas företrädare i Tyskland. Staten Israel behöver ju Auschwitz för sin legitimitets skull.

Filmen "The Zone of Interest", jag har sett den två gånger, kanske kommer närmast "sanningen" om Asuchwitz ur ett förmedlingsperspektiv. Om vi alla förvandlar oss till kommendant Rudolf Höss. Gör vår plikt medan det bolmar ur krematoriernas skorstenar.

Primo Levi konstaterade efter befrielsen att det är som om det inte har hänt. Världen går bara vidare. Tilläggas kan att han hade svårt att finna förläggare till sin bok. Enligt skälet att det räcker. Nog om Auschwitz och förintelsen.

 

Fyra timmar om nazisternas ockupation av Amsterdam

Jag önskar att vi hade sett den innan vi reste till Amsterdam - med alla förväntningar i bagaget. Men jag kände faktiskt inte till den fyra (!) timmar långa dokumentären från 2023 i regi av Steve McQueen, ja inte den McQueen man kanske mot alla odds får för sig att det är, utan en namne: "Occupied City". 

Om nazisternas skändliga ockupation av Amsterdam under andra världskriget. En skildring utan krusiduller eller åthävor, nyktert och rakt på sak. 

Dokumentären kräver närvaro och koncentration av sin åskådare. Den är upplagd på ett föga "publikknipande" eller "underlättande" sätt. Sannerligen är den, i ordets strängaste mening,

dokumenterande. 

Jag tänker Peter Weiss, kanske helt fel, och på det material han byggde pjäsen "Rannsakningen". Som om det kunde tala för sig självt. Men detta är ingen pjäs, ingen dramatisering, detta är ren verklighet. 

Det har inte "gjorts" något med den. Vad skulle det vara? 

Det hela tar, efter en research som tycks mig herostratisk, sin avstamp i en rad, ja en nästan omtumlande mängd adresser kopplade till nazisternas järngrepp om den nederländska huvudstaden. 

Det redogörs, med hjälp av närbilder och inzomning, noggrant och ingående med stram redigering, för vad som utspelade sig på respektive adress. Vem som bodde där, vem som avrättades, vem som tjallade, vem som deporterades via Westerbork, transiteringslägret.

Blandningen av nazister, kollaboratörer och angivare. Och eftersökta judar, även de holländare som vägrade att bara falla undan, som försöker att undgå upptäckt. I det senare fallet på de mest upptänkliga sätt. 

Det står helt klart, att utan kollaboratörer och angivare, hade många fler klarat sig. 

75 procent av de judar som deporterades från Nederländerna kom aldrig tillbaka. Av Amsterdams 80 000 judar dödades 60 000. Efter Westerbork väntade Auschwitz, Mauthausen och andra dödens iskalla lägerplatser. Anne Frank dog i Bergen Belsen.

Vi besökte, förstås, hennes adress invid en av Amsterdams kanaler - stod försjunkna utanför just hennes adress. Men hon var bara en av förskräckligt många som försökte gömma sig och undkomma. Och som vi vet gick det inte. Hon angavs, hon med. 

Genom att filmen är upplagd som den är, tas åskådaren med på en rejäl rundtur i Amsterdam. Jag känner igen många platser, men när vi, mestadels till fots, rörde oss i stan ägde vi inte den information som filmen tillhandahåller. Det hade gjort stor skillnad. Nog läge att återvända.

Många hus är rivna och borta, mycket är efteråt. Och det framkallar en, vad ska jag säga, tung känsla. Kombinerat med tomhet. Även hat mot bödlarna, kanske ännu mer mot deras handgångna, mest mot dem som mot betalning tipsade bödlarna.

Innan filmen avslutas med en respektfull hyllning till judarna och deras religionsutövande, tas vi med ut på en tyst spårvagnstur på Amsterdams gator som jag inte skall förstöra genom att berätta alltför mycket om den. 

Men den är mäktig, suggestiv. Öppen för tolkningar. Lämnas till åskådaren. Som efter fyra timmar sitter, ja vad? Förstelnad, kanske är ordet. Gripen, omskakad och berörd. 

Se! På utmärkta Cineasterna. Gratis.

Vi har ju i alla fall mat på bordet!

 

Jag läser historikern Katja Hoyers omdiskuterade krönika "DDR bortom muren. Östtyskland 1949-1990" (2023). En inlaga som bärs av ambitionen, vilket också titeln indikerar, att ge en mer mångfacetterad bild av livet i DDR. 

Bortom den vanligt förekommande fokuseringen på muren och den dominerande föreställningen om ett samhälle styrt av Stasi och övervakning av medborgarna, ett ofrihetens samhälle. Gestaltat i filmen "De andras liv". Med tumskruvar på regissörer och skådespelare.

Jag tycker i och för sig att Hoyer har en poäng när hon betonar östtyskarnas rätt till sin historia, alla dem som växte upp och präglades av åren bakom muren. 

DDR har, ur detta perspektiv, inte bara "försvunnit" som i ett hål i marken, utan består som ett både kollektivt och individuellt minne.

Mig, som flitig berlinresenär genom åren, har det slagit att dissidenterna i DDR inte uppmärksammats särskilt mycket efter murens fall och återföreningen mellan de båda tyska staterna. 

Biermann, Bahro, Fuchs, Havemann, Bohley och flera andra - som berövades sitt medborgarskap, fängslades eller ålades husarrest. Som om det vore ett oläkt sår som det är bäst att inte röra vid. 

När de flesta anpassade sig och fann sig tillrätta riskerar de som inte gjorde det att väcka ett sovande, dåligt samvete. Eller så struntar man helt sonika i dem, de fick skylla sig själva, bråkstakarna. 

Jag tycker mig höra en smått försmädlig ton när Hoyer nämner bland annat Biermann. Onödigt. Eller en underförstådd lojalitet mot ett samhällssystem som det fanns de som 1989-1990 trodde gick att rädda? Samma med Hoyer? Ett överlevande, mer demokratiskt DDR? 

Först maten, sedan moralen. Bertolt Brechts ord från "Tolvskillingsoperan" återkommer hela tiden när jag läser. Hoyer menar att människorna ändå, på det stora hela, hade det ganska bra i DDR. Samma sak kunde ha sagts av Honecker eller någon annan av pamparna.

Ingen arbetslöshet, ingen penningstyrd bostadsmarknad, stor andel kvinnor i förvärvsarbete, dagisplatser, social trygghet. 

Och därmed står man ut med ofriheten? Avsaknaden av medborgerliga fri- och rättigheter? Inofficiella medarbetare åt Stasi som innebär att man måste fråga sig i det vardagliga livet: vem kan jag lita på av dem som omger mig? Vad vågar jag säga utan att riskera råka illa ut? 

Man har ju i alla fall mat på bordet. 

Osökt leder tanken över till dagens Sverige. Samtidigt som jag skriver detta hör jag i tv att Tidöregeringen aviserar förslag vad gäller avlyssning av medborgarna, uppsättning av kameror och annat. Som jag bedömer det, kraftiga ingrepp i ofrihetsskapande riktning.

Men vad som än sker i en åtstramande, mer auktoritär anda, räknar jag inte med att det vaknar några större protester i folkdjupet. 

Den som inte är skyldig, har inget att frukta från staten. Det kan man alltid intala sig. Och vi har ju i alla fall mat på bordet! 

Även publicerad på lindelof.nu 2024-12-21