Danmark och jag - kärlek och klarsyn

Mitt förhållande till lilleputtlandet på andra sidan vattnet, med det högst besynnerliga, grötiga idiomet, är speciellt. Kanske ett bättre eller ärligare ord för att mer precist beteckna det: kluvet. Långvarigt ordet som fångar det på pricken, i alla fall.

Det bara blev så. Utan föregående plan eller dröm.

Vår relation inleddes sent 50-tal. När jag tillsammans med pappa Gösta och min svåger Birger tog färjan, ingen upplevelseförminskande bro nedtryckt i havet den gången, till København. 

Jag tror att vi åkte från Siwans Landskrona. Åtminstone minns jag det så. 

Körsbärslikör och hårresande stark elefantöl för gubbarna. Lite pirum och glada i hatten onekligen när vi återvände till fosterlandet efter dagsturen. 

Röd pølse för mig. Inhandlad från en kiosk utanför Rådhuset, nära Strøget. Inte långt från Tivoli, som vi hoppade över. Alldeles för långa köer.

Kändes härligt syndigt att bita i den illröda korv som inte gick att få i Sverige. Till detta knallgul, läskande citronvand. "Kall som en isbjörnspitt", som oförliknelige Sten Broman brukade säga.

Andra halvan av 70-talet var det nordjylländska Aalborg som gällde. 

För där, som lektor i politologi (statsvetenskap) vid Aalborg Universitetscentrum, fanns Erik Christensen som delade forskningsintresse med mig, grabben från Bruket: den lokala fackföreningsrörelsen. 

Som i mitt fall landade i en avhandling som det blev ett satans liv om. Men det är en annan historia. 

Mer än en gång åkte jag omvägen via København. Annars den "naturliga" vägen den via Göteborg och Frederikshavn. Med Stenas färja från och till Lilla London. Sessanlinjen när den fanns. Salig i åminnelse.

Omvägar är de bästa vägarna! Det vet alla tillvarons muntra flanörer. Jag lärde, genom att rida på apostlahästarna, känna den rödvita huvudstaden. Kärleken till den består än idag. Även om jag inte undgått att notera gentrifieringen av forna proletära Vesterbro. Min favoritstadsdel.

Numera "utmanas", det heter så nuförtiden i alla upptänkliga sammanhang, den av Frederiksberg. Kostar säkert en hel del pluring om man vill fixa en hyfsad barre där. Samtiden tillhör välbeställd medelklass. Fattiglappar och svenska pensionärer: släng er i väggen!

Ända sedan slutet på 80-talet har min närstående och jag tillbringat fyra till fem veckor varje år i ett hyrt hus utanför Tversted invid Vesterhavet. De senaste tre-fyra åren om efteråret, hösten. 

Tidigare var det om sommaren och i sen juni som vi, förväntansfulla och glada, kom inrullande i vår Toyota.

Danmark är ett nästan bedövande yndigt land. Ofta, ocensurerat elakt och måhända orättvist, tänker jag tyst för mig själv när jag måste åka genom Sverige : "Fy fan, vad fult det är." Orterna Gud glömde. Gimo och Tierp. 

För att inte säga Skutskär och Iggesund. Hofors och Avesta. Och många andra. Självmordshålor. 

Definitivt inga stimulerande livsmiljöer. Äta, sova och producera (om man inte är arbetsbefriad). Inte enbart varor i det sistnämnda fallet. Om det vore så väl. Även fabriksjälar. Och kontinuerligt, i fyrskift. 

I Danmark ryms både frisinne, alkohol i butikerna och snålhet ned på öret. Lägg till den danska humorn som är minst sagt svårbegriplig för en typisk Svensson. Skadeglädje ett nationaldrag. Svårt att snappa för en turistsvensk. Omfattande, mångåriga studier krävs.

Så, kluvet är nog ändå det adekvata ordet. Men när jag nu, håller inte räkningen på vilken gång i ordningen, ser Badehotellet i tv. Utspelandes sig i det undersköna landskap vi vistats i så många gånger. Då faller jag pladask. Motståndslöst. 

FOTNOT. Skriver detta under ännu en Malmövistelse. I skuggan av Turning Torso., Västra hamnen.  På Kockums forna varvsområde.

Ut från Söder till provinsen för att andas frisk luft!

Jag försökte läsa en dagbok skriven av Marianne Lindberg De Geer som hon valt att offentliggöra. Fråga mig inte varför jag grep mig an den, jag har inget bra svar. Gubben hennes har alltid förefallit mig betydligt intressantare. Ta bara underbara "Tårtan".

Jag började läsa, jag  försökte verkligen att arbeta mig igenom boken, slet pliktskyldigt med den, men tröttnade.[1] "Klägget" sa grabben från Oskarshamn, Juholt, efter att ha avpolletterats för att han lät som en radikal socialdemokrat, typ Axel Danielsson eller August Palm, från förr. 

"Bubblan" säger jag. 

Di där i Söderreservatet i Fjollträsk ser inte sin egen diskursiva instängdhet. De skulle behöva ut i provinsen bland verklighetens folk, andas frisk luft och skörda nya perspektiv. Att MLDG bodde många år i Göteborg verkar inte ha avsatt några spår. 

Ingen Kal och Osborn-vits från den humorlösa. Tyvärr smyger sig det humorbefriade in i och färgar stilen. Vad du gör som skribent, var aldrig tråkig! Med risk för att kasta sten i glashus. Men nu är det sagt och kan inte tas tillbaka.

På tåget ner till Malmö, från Stockholm singelplats i första klass, ingen bredvid smaskande mandariner eller bärande på covidsmitta, läser jag en recension i Expressen 241103 av ännu en dagbok som MLDG publicerat. 

Tydligen samma teman som jag efter ett antal sidor tråkades ut av, förutom MLDG:s political correctness, men med en mer melankolisk ton. 80-årsdagen närmar sig. Skuggas av döden.

För en kort tid sedan gick min första hustru bort. Mina döttrars moder. Jag hade inbillat mig att hon, trots en mörk prognos efter att cancern diagnostiserats, skulle få leva några år till. Men icke. Plötsligt skedde allt blixtsnabbt. Så där som det kan göra, nästan överrumplande.

Hennes död som  en påminnelse om att min egen kanske inte är så långt borta. En synnerligen otrevlig tanke.

Häromkvällen pratade jag med en gammal (!) vän. Födda samma år som DDR utropades.[2] Vi har känt varandra ända sedan början på 60-talet. Lirat fotboll och rockmusik tillsammans. Många gemensamma minnen. Något av dem med fala fruntimmer inblandade. Long time ago.

Han har också kämpat mot tumörer, liksom jag. Nu skall han in på en extra röntgenundersökning. Det gör mig orolig. Noterar datumet i min mobilkalender.

En efter en av mina jämnåriga. Är det inte det ena, demens eller Alzheimer, så är det det andra, det vill säga bleka dödens minut. I och för sig brukar jag säga att jag haft döden som sällskap, en ovälkommen inneboende i mitt sinne, ända sedan min älskade mormor gick bort 1959. 

Men det har ändå egendomligt nog känts som om den inte varit alltför nära. Med sin kalla andedräkt.

Och det trots ett livshotande insjuknande sista året på 1900-talet. Med dödsskräcken som ett brev på posten, metaforiken haltar förstås i och med PostNord som leverantör, vid ett par tillfällen. Det var förskräckligt, förlamande och ångestframkallande.

Nu är den bestående känslan att döden kryper allt närmare. Blir jag, som tydligen MLDG, mer melankolisk av det? Nä, melankolisk har jag varit så länge jag kan minnas. Ingen muntergök. Men kan dra en och annan göteborgsvits. Om någon insisterar. Som den nedanstående.

Kal: "Vet du, Osborn, vilken kroppsdel du alltid kan räkna med?" Osborn: "Näj, dö." Kal: "Fingrarna."

Den, ni! Visst är den görbra?

[1] https://lekstrand.blogspot.com/2023/11/mariannes-varld.html

[2] Låt mig få passa på att tipsa om en bok som vill nyansera bilden av DDR. Katja Hoyer (född 1985): "DDR bortom muren" (Lind & co 2023).

Foto: 123an´s Roliga historier

När katastrofen drabbar oss samhällslösa

Lars von Trier, detta egensinniga geni som beklagligt nog fallit offer för Parkinsons sjukdom och förmodligen därför inte kunnat vara så flitig som vi hans trogna följare önskat, håller jag för att vara en av samtidens främsta filmkonstnärer. 

Den yngre landsmannen Thomas Vinterberg, född 1969, tycks mig dock gå från klarhet till klarhet. Snart en värdig utmanare till von Trier på den rödvita cineastertronen. 

Ta bara Vinterbergs klarsynta film Festen (1998) om det som i våra dagar av terapeuterna benämns en dysfunktionell familj. 

Det ruvas på mörka hemligheter i denna högborgerliga kärnfamilj som gör allt för att hålla skenet uppe. En far, med högt anseende, som förgripit sig på sina barn. Lögnen som det trassliga, smutsiga och tunna nät som binder ihop denna tragiska parodi på en familj. 

Liksom många andra familjer av samma problematiska art. Inte undra på att antipsykiatrikern David Cooper döpte en bok till Död åt familjen (1971). Med fokus på just kärnfamiljen och vidhängande myter om denna samlevnadsform.

Thomas Bo Larsen, denne oförliknelige aktör med ett demoniskt ansiktsuttryck, fullkomligt lysande som den trasiga sonen som tar bladet från munnen i Vinterbergs uppgörelse med rosenröda illusioner om familjelycka. Festen förvandlas till en mardröm. 

På TV4 visas den danska serien En familj som vår med sju laddade avsnitt. Skapad av samme Thomas Vinterberg. Hela Danmark hotas att läggas under vatten, svämmas över. Det är det scenario filmen laborerar med. ”Klimatförändringen”, skulle förstås Greta (Thunberg) säga. 

Alla medborgare måste evakueras så fort som möjligt, lämna sitt land, så gott som hals över huvud. Medtaga så litet som möjligt av pick och pack. Hoppas på att det finns länder som tar emot de danska migranterna. Vilket inte alls är givet. De villiga visar sig vara få.

Skrupelfria smugglare, samtidens gissel, står redo att mot saftig betalning "hjälpa till". 

De hotande vattenmassorna, den bild man gör sig av syndafloden, riskerar att skymma de ämnen åtminstone jag vill förstå det som att Vinterberg gestaltar. Och som går utöver scenariot.

Vi har byggt ett samhälle - eller vad det nu skall kallas, jag blir trots eller kanske genom min sociologiska skolning alltmer tveksam till själva begreppet ”samhälle” - i en ekonomistisk anda som fokuserar på den minsta enheten, familjen. Mikronivån.

Glöm kollektiv. Glöm gemenskap. Glöm klasser. Glöm politik. Glöm fackföreningar. Och glöm för all del tro och andlighet. 

Tänk inte på vad du kan göra för andra, tänk bara på vad du kan göra för dig själv - och de dina. Människorna i Vinterbergs serie är i en väsentlig mening ”samhällslösa”, de kan liknas vid fritt svävande atomer.[1] Economic man den idealtypiska termen inom ekonomisk teori.

De lånar upp sig på mycket pengar, investerar dem i övervärderade bostäder, bevakar nagelbitande ängsligt räntornas ned och uppgång. I den lurande katastrofens stund betyder detta fåfänga strävande noll och ingenting.

Allt materiellt är likaså förgängligt. Du kan ingenting ta med dig när du flyr. 
Om de döda prylarna kunde hånle, gjorde de det åt de stackars människorna i detta ögonblick.

Och ingen annan kan du lita på när du som mest skulle behöva det. Tryggheten är som bortblåst. Rädda sig den som rädda sig kan. Det tillhandahålls ingen livbåt som räcker till alla nödställda.

Vinterberg är ingen klimataktivist.  Snarare en frän civilisationskritiker, om nu det senare utesluter det förra. Med iskalla bildsekvenser som tar sig in under huden och genom alla psykologiska försvar. Svårt att komma till ro efter att ha suttit trollbunden vid skärmen. 

Nästan alltför lätt, om man tänjer på det så, att identifiera sig med de danska flyktingarna och deras påfrestande strapatser. En kvinna hamnar tillsammans med sin dotter i Bukarest. Utan arbetstillstånd. 

Vinterberg passar på att dela ut en känga åt våra nordiska "välfärdsstater". De som inte längre är några sådana. Snarare överklassens paradis. Men runt hörnet lurar det stigande vattnet. Inget består.

Medan serien rullar blir film verklighet. I spanska Valencia. Men här sluts leden. Över 100 000 demonstrerar mot myndigheternas handfallenhet. Bistår varandra på alla sätt. Samhället återuppstår men inte på grund av samma myndigheter. Utan underifrån.

Samtidigt som jag skriver detta landar broschyren Om krisen eller kriget kommer i brevlådan. Är vi förberedda, eller uttryckt på ett annat sätt: är Sverige längre ett samhälle värt namnet? Tillåt mig tvivla.

[1] Kanske svarar termen samhällslöshet mot sociologiklassikern Èmile Durkheims begrepp anomi?  Kan närmast översättas med "normlöshet".

Äntligen dags igen!

Dags igen. Äntligen! Med hjälp av guldgruvan Öppet arkiv på SVT Play återvänder jag till det Haga som en gång var. Den gången en genuin göteborgsstadsdel med själ och karaktär. Innan den gentrifierades. Välbeställd medelklass ockuperade Haga i sällskap av barnvagnar och latte.

En det ekonomiska oförnuftets era när pluskan, snarare kreditvärdigheten, allena styr boendet. Vart tog den behovsstyrda samhällsekonomin vägen? Förlåt om jag låter som en förtvivlad sosse typ Daniel Suhonen. Men jag avskyr det marknadssamhälle som blev.

Varje dag i dumburken, som vi sa när televisionen intog våra finrum, dyker det upp en välkammad "expert" från någon storbank, som Swedbank eller Nordea, eller en branschorganisation som med ödesmättad stämma kommenterar "ränteläget". 

Som vore det en naturlag som härskade. Och vi, arma varelser, bara har att följsamt anpassa oss, med dystra miner traska patrull under räntekurvan.   

Likadant med "inflationsspöket". Bortom mänsklig påverkan. Som om hökarna, Icander, mister Coop och allt vad de heter, inte passade på att sko sig och lät priserna skjuta i höjden! Jojo. Ett paket glasstrutar som förr kostade runt 22 bagis, kostar nu nästan 36 riksdaler.

Och inte svarar vi, förslavade konsumenter, som i Nobelpristagaren Darios Fos till uppror manande pjäs: Vi betalar inte! Vi betalar inte! Glöm uppror och svenskar, två inkompatibla storheter.

Titt som tätt dyker en nationalekonom, en före detta kollega till mig, upp i rutan. För att med allvarsam min, typ begravningspastor under sorglig förrättning, servera tittarna en ekonomisk

"analys". Borde förstås heta partsinlaga. 

Han är ju nära knuten till näringslivet och kapitalisterna, företräder ett särintresse. Inte fasen är han "objektiv", som vi skall förmås inbilla oss. Men så lättlurade är vi väl ändå inte, eller?

Lagt på sig har han. Måhända det goda salongslivets barlast. En kopia av Astrid Lindgrens

Karlsson på taket, men utan propeller bak. Och mindre hår. Kostymknapparna kämpar för att hålla tillbaka kistan. Påminner om justitieminister Strömmer med sin kroppshydda.

Jag hann, årsrik som jag hunnit bli, uppleva Haga innan det skulle "saneras". Det levande Haga. Med kreativa bebyggare, konstnärer och andra fritt verkande varelser. Jo, det förstås. En och annan vinddriven Hagabo, begiven på starkt. Men inte så att det störde. 

Gamla Röva! Jag säger bara: gamla Röva! Alla sittningar i glatt och stimulerande sällskap, decennier sedan. Och inte långt borta: Gillestugan på Järntorget. Där jag hörde Totta Näslund sjunga på övervåningen. Dryg, som alltid. Men as a singer number one of the them all.

Var det för övrigt inte på Pustervikskällaren som Strängnäskisen möttes av en aggressiv hop propalestinier - "Hamasanhängare" enligt GP:s utsända - som högljutt avbröt honom mitt i hans svåravlyssnade svada? 

Han har det inte lätt, lillgrabben. Inte någon statsman att skicka till Bryssel, Istanbul eller Tjotahejti. En yrkespolitiker bland andra av samma slag. Tretton går det på dussinet. Helt i avsaknad av karisma och pondus.

Skånerostat kaffe, strunt samma att javan aldrig kostat så mycket som nu, på termos. Lussekatter och pepparkaka. Tända ljus (batteridrivet för säkerhets skull, inget levande att tankspritt glömma för en gammal man). Högtidsstunden tarvar detta framdukande. 

Varje år likadant. Jag vet inte hur många gånger jag hört den välbekanta signaturmelodin tona fram. 

Men det är åtskilliga, ända sedan 80-talet. Jag tröttnar aldrig. Inte en chans. Klappret från hästhovar mot gatstenarna, det ekar mellan trähusen. Ljuv musik. Förväntan stiger. 

Och så öppnas dörren till det trivsamma, om än en smula skamfilade, huset på Skolgatan 15. 

Hembjudna är vi alla tittare, borde jag skriva fans?, till skrothandlarna Albert och Herbert Karlsson. I stallet frustar trogna vapendragaren Herkules. Spelet kan börja! 

Den pliktfyllde sonen Herbert ligger i som en rem, oavsett vänder och vind. Fassan är på honom, tjötar och går an. Men ingen kan ta miste på värmen och kärleken dem emellan. Så där som jag velat ha det med min fassa. Även utan kuse. Det blev inte så.

Nu väntar tjugotre härliga avsnitt! Innan röda hund i det sista avsnittet slår till på självaste julafton. När Karlssons skall ha "främmat" och dukat fint med dignande julmatsfat. Ajajaj, nu avslöjade jag för den som inte redan sett. Keep your big mouth shut!

Förlåt, jag blir lätt så ivrig när jag kommer i gång. Skärp dig, Ekstrand!

Cederhök och von Brömssen, det såta paret. Hur mycket av dialogen följer ordagrant manus, hur mycket är improviserat och spontant frambragt i stunden? De förefaller så avspända och samspelta, far och pöjk. Som vore det på riktigt. 

Vänta. Det är det, ju. Eller? Har jag missat något i hastigheten?

Varje första december återser jag och njuter av vad som runt fassan och Hebbe lelle sig utspelar. Ingen julmånad utan far och son Karlssons eskapader. Traditionalisten, den melankoliskt lagde Ekstrand, måste få sitt. I en ond tid med krig och elände. 

En bättre verklighet än den föreliggande. Kliver jag in i. Om än inte så många minuter. Men så länge det varar, fröjdas jag. Aldrig annars sätter jag numera mina fyrtiosexor i Haga. Blir bara på dåligt humör över det kulturella förfallet.

Susar i karetan förbi varje höst, till och från Stenabåten. Storgalen, eller vad den där superkapitalisten till norrbagge heter, har rest skyskrapor. Och så den där "Linken" med lång tunnel. Atmosfären raserad. Mitt älskade Göteborg is no more. I likhet med Haga.

Foto: Öppet arkiv