Min avlidne vän och kamrat Connys yngre syster Annette har bett mig "säga några ord" på samlingen efter storebrors begravning. Jag lovade det. Men jag hade redan börjat gruva mig, utan att ha ett datum för när den skall äga rum.
Jag minns så väl hur det kändes att kliva in i Ljusets kapell i Hedgrind i Sandviken när min syster skulle begravas.
Att se kistan där framme, veta att hon, i alla fall hennes kropp, fanns i den gjorde det svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag kommer ihåg Jan Myrdals tal, långt och utförligt, vid Gun Kessles begravning. (15 november 2007)
Det är Gun Kessles lik som ligger där, inget annat. Underströk han. Jag är ganska så säker på att Myrdal var ateist.
Och inte trodde att Kessles själ befann sig någon annanstans. Sin egen kropp testamenterade han till Sahlgrenska, att användas i läkarutbildningen.
Jag måste skriva ned mina minnesord och hålla mig strikt till manus när jag framför dem. Annars kommer det inte att gå. Jag är inte säker på att det kommer att gå ändå. Det känns obegripligt att Conny, som jag kände i mer än sextio år, är borta, att han inte finns mer.
Det är som om en del av mig har försvunnit med honom. Hans död har berövat mig något; saknaden äger ingen yttre gräns. Jag famlar.
Samtidigt som jag filar på mitt tal läser jag Hélène Cixous, hennes språkligt imponerande pregnanta bok Från Osnabrücks station till Jerusalem, där hon upptas av, som jag uppfattar henne, vad det är att minnas.
Conny hade ett förbluffande hästminne. När vi träffades för våra "livsavstämningar", som vi kallade det, reste vi tillsammans tillbaka till det förflutna; 60-talet, tonsatt av Beatles, Dave Clark Five, Stones och de andra britterna.
Vi mindes tillsammans. Men utan hans goda minne hade mycket av det förflutna upplösts och gått förlorat.
Våra vägar skildes åt när jag 1968 begav mig till Upsala för universitetsstudier. Man kan med facit i hand säga att det förändrade mig mycket; jag utvecklades till en kritiskt samhällsmedveten och flitigt läsande person, en bookaholic.
Conny valde Verket och befordrades så småningom till en hög chefspost med många utlandsresor i tjänsten.
Vi delade inte synen på Verket. Därför ett ämne vi inte behandlade i våra samtal. Däremot var vi överens om hur den sociala dumpningen, med utomeuropeiska migranter att försörja och skaffa bostäder till, påverkade den stad där vi växt upp. Vårt Sandviken var borta. Vad sedan hålla sig i?
Bäst vill jag påminna mig åren, från 1963 och fram till våren 1968, i bandet Two Good Reasons. Än i dag, nja inte riktigt så men nästan, kan jag ångra att jag inte vågade satsa på musiken, ha den som mitt levebröd.
Fast jag som solosångare besatt, enligt bedömare, den röst som krävdes. Men jag vågade inte. End of story.
Foto: Facebook
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar