Jag hatar döden! skrev jag en gång med pennan doppad i instinktivt raseri. Och vad tjänar det till, kunde någon, klokare än jag, invända. Alla ska vi ju dö. Som en svensk film vars handling jag glömt hette: Du tror du undgår döden men rusar rakt in i hans famn.
Vi beter oss, i vår mödosamt upprätthållna förnekelsekultur, som om vi aldrig skulle dö. Orkar inte tänka en enda sekund på att detta liv som vi fått oss till skänks måste upphöra. Förr eller senare. Vi ägnar oss åt fåfängligheter och förströelser.
En gång på 90-talet i Vendyssel i Nordjylland, när jag skrev på min bok om Joseph Beuys, och det gick knackigt, tog emot så in i baljan, kom titeln ovan till mig.
När jag tagit bilen för att åka och handla. Och plötsligt fångade blicken en av dessa vingbreda rovfåglar man ser under molnen över fagra Krøyerland, spanande in sitt byte nere på marken.
Bilden av döden som en rovfågel kretsande över våra huvuden. Offer är vi, inget annat. Dödens vassa klor väntar oss.
Det släppte, jag kunde skriva boken med den tysta uppmaningen i bakhuvudet: dö inte redan i livet, lev medan du kan! I medvetande om att du inte lever för evigt.
Låt vetskapen om allting upphörande inte förlama dig, utan fungera livsförstärkande.
Det var bokens egentliga credo.
Och jag försöker att följa det, men tycker att jag misslyckas titt som tätt. Fångas av oväsentligheter. Slarvar med mitt liv.
Igår gick min äldsta vän, en man jag känt sen början på sextiotalet, bort. Jämnårig med mig, född en månad senare.
Jag hatar döden som tar vänner ifrån mig.
Men vad hjälper detta hat? Och inte förtunnar det sorgen och saknaden.
Och, som lundapoeten Göran Sonnevi skrev, det finns bara dom människor som finns här. Det finns inga andra.
Bild: Goodreads (Sonnevi), Adlibris (Ekstrand)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar