Jag bävar!

Det var nästan skrämmande att läsa Richard Swartz patografi, finare term för när en patient rekapitulerar sin anamnes, sjukdomshistoria, med egna ord. I boken "Rapport från kräftsäsongen" (2026). 

Hur han bemöttes på Karolinska av vitrockarna. Närmast med likgiltighet och ointresse.

Trots att han är en "kändis". Nåja, en kulturkändis. Kanske läkarna på KI inte följer med i kultursvängen. Hinner inte. Så han hade inga favörer av sin erövrade, höga status inom den blågula kulturvärlden. Som man kanske kunde ha inbillat sig.

Kan det svala bemötandet (bort)förklaras med att han, tumörangripen och illa däran, är en gammal man, närmare bestämt född 1945? Och ska ändå snart dö. Varför då lägga manken till från vårdapparatens sida? Bortkastad möda. Slöseri med begränsade resurser.

I USA, med sin privatiserade sjukvård, ja även i Sverige, faller (sic!) vi för åldersstrecket. Vi upphör, vid en viss ålder, att vara en angelägenhet för sjukvården. Och kostsamma är vi, framförallt. 

Om man inte, som jag, drabbats av en ovanlig sjukdomstyp (mantelcellslymfom) som kan beforskas, ur meriteringssynvinkel. Och när resurser därför finns att tillgå.

Skrämmande också veta att en av mina favoritartister, Östen Warnerbring, hittades död i sitt hotellrum. På en av de populära, solskensbestrålade turistorterna på Gran Canaria. Sannolikt en hjärtinfarkt. Han låg fullt påklädd och död på sängen, när städerskorna fann honom. 

Så han torde ha överrumplats. Till synes frisk och alert. Kontrakterad för att uppträda och underhålla hotellets gäster.

En vän till honom har avslöjat att Östen fruktade en infarkt av just det skälet, att man kan överraskas och vara helt oförberedd. Att likna vid ett blixtnedslag.

Jag känner detsamma, latent, smygande oro. Efter att en åldrad (sic!) hjärtspecialist i Upsala, inte det minsta förtroendegivande, tillika långsam och omständlig, via en ultraljudsundersökning konstaterat att det är nåt skräp på mitt hjärta. Med risk för stroke, om det inte behandlas.

Hjärtfel är förbaskat otäckt! Därför att, som Warnerbring befarade, man vet inte när ens sista stund kan vara inne. Man knallar hjälplöst omkring på jorden. Och så smäller det till. 

Jag har inte hört ett pip från min hälsocentral efter ha lämnat tillbaka den ePatch som under sju dygn mätte mitt EKG. Ja, fler dygn än så, för en resa till Malmö kom emellan. Tystnaden från hälsocentralen påminner, obehagligt nog, om hur Swartz bemöttes. 

Det väcker misstanken att ingen bryr sig om en gammal mans hälsoproblem.

Nu avser jag själv ta kontakt. Jag bävar.

Bild (Bokus): Daniel Bergmans bok, där hans hjärtfel spelar en central roll, har jag läst. Jodå, det är demonregissörens son.