Längtan till evigheten

Bild: Netflix

Tidigare ikväll såg jag den norska filmen Amundsen (2019) på Netflix. Jag visste inte mycket om polarforskaren, som han ville tituleras, innan jag såg filmen. Han skildras, ganska så ensidigt, i den som en självupptagen och hänsynslös person. Beredd att gå över lik.  

Upplevde sig som nedvärderad, sedd över axeln, av engelsmännen, med egna polarexpeditioner. Känslig för andras framgångar. Missunnsam. Sökte ryktbarhet och uppskattning. Svek sin bror som en gång räddade hans liv på Hardangervidda.

Jag vet inte om bilden av en ganska osympatisk person stämmer med verkligheten. Det tänker jag inte borra i. Men jag noterar att jag delar Roar Amundsens fascination av vidsträckta ytor som ingen mänsklig fot beträtt. I hans fall ett istäcke i Antarktis. 

I mitt fall öppna landskap, om än beträdda av människor, där blicken kan ge sig ut på upptäcksfärd utan att hindras av eller inskränkas av träd. Jag har aldrig varit någon skogsmänniska. Undviker gärna skogarnas mig omslutande mörker. 

Och så havet. 

Varje höst beger vi oss till Danmark, Tversted väster om Frederikshavn, invid Vesterhavet. I september dags igen. Fem veckors vistelse.

Jag älskar att knalla upp på morgonen, öppna dörren till och kliva in i vardagsrummet, se ut genom det stora fönstret. Där borta vid horisonten Vesterhavet. Som för varje år verkar krypa allt närmare. 

Jag har varit med om det förut. Ingivits känslan av evighet. En rogivande känsla. Evigheten är större än jag. Min tid på jorden är försumbar. Liksom alla andras. Jag är ett sandkorn på stranden. Intet mer. Ett sandkorn att tas av inrullande våg. 

En gång besökte vi Gunnar och Marianne Adler Karlsson på Capri. I fjärran den slocknade vulkanen på Ischia. Evighetskänsla när jag blickade bort mot den över havet. Inte förfärande. Rogivande. 

Jag längtar Vesterhavet. Får jag skriva att jag längtar evigheten? Eller låter det konstigt. Jag längtar inte döden. Jag längtar evigheten. Tidens upphörande. Eller dess avstannande.

Amundsen försvann under en våghalsig flygning, när han sökte efter en som var borta. Man fann honom aldrig. Den åldrade äventyraren. Får jag säga att han blev ett med evigheten?

Slutar där för i afton. Lyssnar på Händel.