 |
| Foto:TT. Beskuret av mig |
Jag läste en recension i SvD [1] av en ny bok om Per Engdahl (1909-1994).. Mannen som gjorde tappra försök att skapa en politisk massrörelse i syfte att omvandla Svea rike till en korporativ stat, i linje med Benito Mussolinis italienska fascism.
Engdahls ideal och den samhällsmodell han förespråkade.
Det gick inget vidare, kan vi lugnt konstatera. Inte fick han fart på någon folkrörelse att tala om.
Även om Engdahl, intellektuellt begåvad med ordet i sin makt, vann gehör hos delar av militären och borgarklassen. Hur det var med kyrkan minns jag inte. Men särskilt progressiva, med vissa undantag, har väl aldrig svartrockarna varit. Stödde bödlar som Franco och Hitler.
Katolikerna i Roms Vatikanstaten hjälpte till med att dra "råttlinjen". Så Tredje rikets krigsförbrytare kunde undkomma rättvisan. Och fly till Sydamerika.
Engdahl var ingen förespråkare av våld och gatans brutala parlament. I recensionen benämns han följdriktigt "skrivbordsfascist". På fotot ovan möter vi en leende man, glad fyr, prydligt iklädd kostym och slips.
Jag funderar: vad var han ute efter egentligen? Och hur blev det? Nu när vi sitter med facit på hand. Engdahl är sedan länge borta. Kanske har han arvtagare. Säkert skulle en och annan ange vissa nära SD som sådana.
Engdahl var emot klasskamp, arbetskraftssäljare mot arbetskraftsköpare. Likaså ingen anhängare av parlamentarismens representativa form av demokrati. Det vet vi. Han drömde om en folkgemenskap i endräkt och harmoni.
Inga samhället sönderslitande strider, konflikter och motsättningar.
Jag kan inte låta bli att tänka Konsul Göransson i Sandviken.Hans vision om ett brukets mönstersamhälle präglat av social fred. Fritt från otäcka socialister. Samhällsfiender per se. Att jaga bort och svartlista.
Nu tänker jag tillåta mig att vara hädisk. Eller snarare realist, vågar jag påstå.
Klasskampen har, sanningen att säga, svalnat för länge sen i vårt land. Socialdemokratin är ingen upprorets subversiva rörelse. Inte som på August Palm och Axel Danielssons röda tid. Fackföreningarna har ofarliggjorts.
Dödsstöten den lagstiftade, facket inlåsande, arbetsrätten på 1970-talet.
Saltsjöbadsandan, klassamarbetet, lever. Snarare än att vara systemets motståndare, är facket systemets gårdvar.
Håller f-n på eventuellt uppstudsiga medlemmar som vägrar att gå i centralstyrets ledband. |2]
Parlamentarismen, den representativa demokratin, vad säga om den? Handen på hjärtat! Folkvälde? Nja, knappast. En politisk klass styr. Klass korrekt benämning? Ja. Partier med överordnade, gemensamma intressen oavsett partifärg.
Sammanhållna och sina bärare berikande.
Och som inte förväntar sig mer av oss valboskap än att vi släpar oss till röstlokalen vart fjärde år.
För att legitimera toppstyret bortom folkligt inflytande. Kohandeln bakom stängd dörr. Svikandet av fagra vallöften. Bortslängt, härsket, valfläsk.
Efter att ha gjort vår samhälleliga plikt, röstat, förväntas vi hålla oss i schack. Silent majority. Det sovande folket hette väl en bok skriven av en på offentliga medel väl bemedlad i samma politiska klass?
13 september val igen. Inte för mig. Jag stannar hemma. Fattas bara. Så sjuk blir jag aldrig, som förre fotbollsspelaren Brolin svarade på frågan om han läser böcker.
Jag får lust att skriva, men det kanske är att spänna bågen lite väl hårt: Sverige behöver inte fascismen. Det går så bra, ändå. Så länge folket förblir undersåtligt.
Kanske ler Engdahl förnöjt i sin himmel. Eller var han nu befinner sig.
[2] I förra veckans nummer av Proletären begick jag en krönika om detta. Efter strejken på Tesla.
Samförstånd=”locket på den kokande grytan”.
SvaraRadera