Söndagsförmiddag. Trött och förbi efter att i går ha tagit ut mig under en tur till huvudstaden för att få uppleva ett Stockholm i juldräkt.
Gammal och trött. Åldrad.
Detta förbannade åldrande! Leverfläckar på händer och i ansiktet. Kistrosor, kallade någon det. Otäckt ord. Blånader på benen. Stelhet i kroppen, på alla ställen utom där man som man önskade den skulle finnas. För att vitsa till det.
Min gamle (!) kompis, den pensionerade tråddragaren som skänkte merparten av sitt liv till Verket: "Böjer man sig ned för att dra på sig strumporna, kan man samtidigt passa på och plocka upp skräp från golvet."
Gammeln, sa man förr. Du har drabbats av gammeln. Som vore man ockuperad eller intagen av någon. Den oinbjudna gammeln. Plötsligt en dag var han där. Så var det för mig, åldrandet slog liksom till. Jag var inte beredd.
Träffar man jämnåriga, pratar man krämpor och sjukdomar, frågar om krämpor och sjukdomar, ljuger för att trösta: Du ser fräsch ut. Går igenom vilka som dött sedan senast.
När jag träffade Bo Ejeby, passerat de sjuttio och en perfektionens förläggare par excellence, alla oroliga författares dröm, för det finns ingen bättre än Bosse, i Göteborg, använde han ordet stimmet när han talade om de döda och förvisso även oss själva: Nu är vi i stimmet.
Jag, med min ängslan framkallande mörka fantasi, såg genast framför mig ett stim fiskar med tomma ögon simmandes mot döden. Obehaglig bild.
Horace Engdahl skriver i Den sista grisen om att vi bör inse att vi är obehövliga. Kanske fruktar han den insikten mest för egen del. Men han menar att det gör oss fria. Egentligen behövs vi inte. Och?
Michael Caine har med sorg i stämman konstaterat att numera spelar han alltid flickans far, aldrig den som får flickan, som han gjorde tidigare. Förste älskarens filmdagar är förbi. Så, vad återstår?
Kom inte dragandes med att varje ålder har sin charm! Våga inte likna rynkorna vid trädets årsringar och att man skall vara stolt över dem! Läste det i en intervju med Evabritt Strandberg, den i yngre ålder rasande granna jäntan.
Till sist återstår bara ett skäl att idissla i stunder av ledsnad och svaghet: alternativet vore sämre. Det säger folk också, kanske mest för att övertyga sig själva. Du lever ju! Jag vet.
Och vad mig beträffar finns det anledning framföra det varje gång till min spegelbild, när jag i densamma möter gubbfan med sin vita mustasch. Jag liknar alltmer mannen på affischen: Gärna medalj men först rejäl pension. Raka av mig mustaschen? Törs inte.
För ett antal år sedan kunde kräftan ha tagit mig, den var ute efter mig. Jag lever - i alla fall.
Kan man inte få leva och njuta av livet utan att bli gammal? En hes Bette Davies skulle hånskrattande replikera: Du är en mes, du klarar inte av åldrandet.
Fredagsafton och därute faller grått regn över den stad som i en färsk undersökning påstås vara en av Sveriges fulaste. All by myself. Tv:n på. Väljer bort Luuk, som alltid, och det där programmet där de åker tåg och drar i nödbroms. Orkar inte med Luuks gapande. Har han inte hört talas om mikrofoner?
På golvet bredvid mig Horace Engdahls Den sista grisen. Man ville tro det är självironiskt, men knappast. Han är inte sådan. Aforismsamlingen får vänta.
I SVT 2 en dokumentär om Matt Johnson, mannen bakom The The. Jag har aldrig hört talas om honom. Skam att säga. Dokumentären gjord av hans ex, som han har barn tillsammans med, en svenska: The Inertia Variations.
Fyndig titel. Matt Johnson hoppade från en dag till nästa av popkarriären som var mycket framgångsrik för att göra - ingenting. Vara med sig själv. Sitt eget sällskap. Där påminner han om mig. Jag har inget emot att sällskapa med mig själv. Men jag är ingen ensamvarg. Inte heller Johnson, för den delen.
Och det är klart, man gör mycket när man gör ingenting. Det är en konst att kunna göra ingenting. Det är inte bara att sätta sig ned och göra det.
Brodern Andrews död i en hjärntumör orsakade, eller skyndade på, Matts radikala byte av livsstil in i det anonyma och privata. Djupt berörande att höra honom tala om brodern, den oläkbara förlusten, och hur han plötsligt upptäcker och lamslås av insikten om den fullständiga ovissheten i tillvaron. Ingenting är säkert.
Vem förlorar jag nästa gång? Vem står på tur? Vilka relationer måste upphöra? Frågor jag själv plågat mig med hela mitt liv. Faran finns att man inte törs binda sig vid någon. Den man binder sig vid, förlorar man.
Exet och andra är ideligen på Matt, nästan tjatar: Varför skriver du inte? Är du rädd? Vågar du möta en publik igen?
Men radioprogram gör han, det ser ut som om han gör dem i lägenheten, massor med människor närvarande. Som om han måste intala sig själv, att han gör något annat än spelar rollen av programledare och att han inte befinner sig i en studio. Men avslappnad och närvarande är han.
Han tar ordet autenticitet i sin mun, utan att det låter konstgjort. Han är okonstlad, inga manér. Hans hållning känns genuin. Han gör sig inte till. Lugnt och samlat reflekterar han över att han inte kan snickra ihop en låt igen. Det är stopp. Han koketterar inte med det. Det bara är så.
Filmen blir en studie av kreativitet, eller frånvaron av densamma. Eller om hur inaktiviteten är kreativitetens moder, strunt samma när kreativiteten tar sig uttryck i musik eller texter.
En kreativitet draperad i sorg. Som kanske all kreativitet är. Varför skapa om döden inte fanns?
Johnson född 1961. Tunnhårig. Påminner om Yul Brynner. En vänlig farbror i keps. Möter man honom på Londons gator, tänker man inte: Där går en rockstjärna.
Jag kan identifiera mig med honom. Utan att kunna sätta fingret på vad det exakt är. Han glider undan. Jag tilltalas av det. Varför måste jag förklara allt, få allt på plats? Yrkesskada från de många högskoleåren. Förklaringsterrorn som härskade över och torkade ut mig.
Søren Krøyer, som jag skrivit en bok om, sa: Jag vill inte förstå, jag vill se.
Dokumentären tonar ut. Med hjälp av Youtube framkallar jag Christmas Carols, instrumentella sådana, i tv:en. Singlande snö. Renar och granar med levande ljus. Kransar med röda och gröna band på ytterdörrar. Julstämning, enligt konstens alla regler.
Jag känner att Matt Johnson kommer att stanna kvar länge hos mig. Men be mig inte reda ut hur det kommer sig.
Tidigt i morse låg jag i sängen och funderade, tankarna och associationerna kom inflygande som vanligt utan att jag kan deklarera varför, på den egensinnige musikkonstnären Karl-Erik Welin. (Bilden till vänster.)
Han som vid en konsert sågade sig i benet med en motorsåg. Uppfattningarna gick isär om det var med vilje eller blott en olyckshändelse. Utstuderat, eller om han bara slant.
Effekten densamma, vilket som. Ryktet om en konstens enfant terrible fick vatten på sin kvarn.
Welin var homosexuell. Jag skrev en gång om honom (baserat på hans självbiografi). Tydligen har han inte lämnat mig. Utifrån en teori om att hans läggning, här måste man i dessa tider vara försiktig med ordvalet, förklarades av hans längtan att stanna i symbiosen med modern.
Och av hans vägran att bryta den och träda ut i det skillnadens rike där symbiosen är bruten. En våghalsig teori, det medgives. Politiskt inkorrekt. Men jag föredrar att tänka fritt, bortom politik och ideologi.
I samma veva skrev jag om tre andra manliga konstnärer: Beckett, Bukowski och Lundell. Om deras hantering av livet efter modern. Jag lekte med ordet post-modern. Med samma betoning på symbios och närhet: det lika, det samma och det obrutna.
Det är för starkt att använda ordet förklara i sammanhanget, eftersom inget egentligen förklaras. Att teoretisera är att skåda, har Johan Asplund sagt. Rimligt, i mitt fall, säga att infallsvinkeln och det valda perspektivet kastar ljus.
Av de uppräknade var endast Welin öppet homosexuell. Jag sökte efter en gemensam nämnare och fann den i det post-modern(a): hur man som vuxen man lever i och med detta. Kanske skördade själva sökandet ett och annat. Slutsatserna må gott och väl vara preliminära. Jag tänker vidare.
Teorin är inte okontroversiell. Den vilar på en modell som är kärnfamiljens och skulle av normkritiker avfärdas som heteronormativ. En modell där fadern spelar en central, för att inte säga avgörande, roll för inträdet i skillnadens rike. Som den franske terapeuten Jaques Lacan kallade den symboliska fasen.
Tillsammans med modern befinner jag mig som barn i den presymboliska eller semiotiska fasen, innan fadern ledsagar mig in i språket och den samhälleliga ordningen. Terminologin inte lättsmält, det medges.
En stark moder och en svag fader förstärker den barnsliga, mycket förståeliga men orealistiska, längtan efter att stanna kvar i symbiosen. Kanske finns här en nyckel till konstnärskapet, behovet av att sublimera smärta och uppbrott: symbolisera. (Om vi inte gör det, dör vi psykiskt, skulle Lacan säga.) Det definitiva avsked som ingen nåd erbjuder.
Konsten att umgås med barska livsvillkor - efter den ljuvliga föreningen med modern. (Nota bene, jag är förtrogen med Melanie Kleins, ljuvligheten spräckande, svartvita teori om det goda och det onda bröstet, men lämnar den därhän denna gång.)
Welin var, som jag förstått det, ingen lycklig människa. Ja - vem av oss är det, då?! Hör jag någon genast, med kanske ledsen stämma, ropa.
Det finns de som hävdar att det lyckligaste tillståndet i våra korta liv, det upplever vi prenatalt. (Den brittiske antipsykiatrikern Ronald Laing skulle inte oreserverat ha instämt i detta. Han hävdade att fostret noterar allt som sker därute i omgivningen. Och påverkas i positiv eller negativ livsriktning av det.) I det omhållande, varma fostervattnet.
Psykoanalytiker kallar det för det oceanografiska tillståndet. Där finns inga gränser. Det är paradisliknande. Varför lämna det varma rummet och träda ut i det kalla, som poeten Lars Gustafsson metaforiskt fångade det.
Inte konstigt att vi gallskriker när vi föds. Livet utanför moderns kropp, denna varma behållare, väljer vi inte frivilligt. Vi kastas ut.
Så där våghalsigt kan tankarna gå en tidig morgon när sömnen vänder en ryggen!
Läsa och lyssna
Lasse Ekstrand: - : "...min dyra, älskade Mamma!" Fyra postmodern-ister: Beckett, Bukowski, Lundell och Welin. Presenterad vid konferensen Kvinnovetenskapens vadan och varthän i Göteborg 19-20 april 1996
- : Mannen som skrev sitt liv. Om Karl-Erik Welin. Montage nr 43 (1997)
Mikael Strömberg i P2 om Welin: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/488088?programid=4112 (Ett mycket hörvärt program!)
Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda da´. Tänk så mycket sugar det finns i USA.
Engelska spikade vi inte i vardagslag. Men det var bara att läsa innantill i sånghäftet. Uttala orden med frejdigt humör.
Alla, ja förutom dem som gick eftermiddagarna nere i Verket, strömmade till. Allsången i Kanalparken var något man bara inte fick missa.
Granne med Linders kiosk där ettöreskola kunde inhandlas. Och Hela världen. "Kärlek på papper måste man ju också ha", som fru Björck förnöjt konstaterade med dyrgripen bärgad. När Hildur från Kvinnoklubben nedlät sig över publikationsvalet. Elva ungar i Björcks näste.
En blev fotbollsmålvakt, har jag för mig. Kanske hette han Oskar. Klubben Käglan.
Jag minns ingen allsångsledare, inget ansikte framkallas. Men absolut ingen jollpetter som Berghagen och liknande. Det skulle jag komma ihåg i så fall.
När jag tänker Sandviken och 50-tal, tänker jag idyll. Konfliktfri och harmonisk. Min syster, född på 30-talet, brukade alltid säga att det bästa decenniet var 50-talet. Jag tror att hon i i första hand syftade på att man hade det bra ställt. Förutom att somrarna alltid var soliga.
En fredad idyll. Cykeln kunde lämnas olåst, nattliga promenader ofarliga. Ljusår från dagens i sämre riktning förändrade Sandviken, en stad förmörkad av kriminalitet och våld. En främmande stad. Den skrämmer och stöter bort mig. Jag åker inte dit längre, utom för att se till gravar. Fast jag bor bara ett par mil bort.
Min älskade mormor Elin skulle komma att gå bort i kräfta 1959. Döden därigenom segla in som ett bestående hot och en kall skugga i mitt liv. Men det kunde jag inte veta när jag tillsammans med alla andra klämde i för full hals. Gå upp och pröva dina vingar. Älskade just den.
En kvinnlig släkting togs mot sin vilja till Ulleråker. Blev kvar i många år. Allvarliga, kroniska biverkningar av den omänskliga medicineringen. Det hyschades omkring detta. Jag fick aldrig klart för mig vad Ulleråker egentligen var, eller varför hon måste dit.
Långt senare kom jag att jobba på sjukhuset, vackert beläget strax söder om lärdomens stad, som skötare. Alltid en obehaglig känsla av något inpyrt i de solida väggarna. Ångest och förtvivlan, förmodligen.
En granne kördes till sjukhuset i Bollnäs. "Nervklen", sa man. Inte visste jag vad det betydde. Vågade inte fråga. Bollnäs och Ulleråker signalerade något otäckt och farligt. Odefinierbart. Bäst att hålla sig långt borta från.
Liksom "Radiumhemmet", dit det diskuterades om mormor skulle remitteras. Dödens plats, namnet skräckinjagande. Men det blev inte så. Hon dog, sextiosex år gammal, på lasarettet i Gävle.
Min morfar hade det svårt som änkling i början. Kunde knappt koka kaffe när mormor som stått för all markservice dog. En julafton ringde han berusad på vår dörr. Påtagligt berusad. Det blev inte mamma glad för. Men försökte som alltid stryka över. Jag mumlade "gubbjävel" eftersom jag tyckte han förstörde vår julafton. Då tillrättavisade hon mig skarpt.
När jag sedermera blev doktorand i sociologi i Upsala, talade vi unga rödskäggiga marxister mycket om ideologi och verklighet. Vikten av att skilja på dessa. Bort ideologiska dimridåer! Blottlägg verkligheten! Vi var sanningens fanbärare med vår krångliga, klasskampsorienterade terminologi.
När jag blickar tillbaka på min barndoms stad och 50-talet, är jag inte på jakt efter en verklighet som skall blottläggas. Jag bläddrar i ett fotoalbum jag själv skapat med fragmentariska minnen. Det är mina bilder. Mina minnen.
Bilderna gulnar alltmer och förlorar skärpa. Det stämmer det jag har lärt mig av Pentti Saarikoski: Minnet är en korp.
Jag när en tråkig men inte ogrundad misstanke om att i mitt hemlän, förr med X på bilarnas registreringsskyltar, dumpar centralmakten förbrukade politiker. Sådana som efter lång och trogen, läs: blint lojal mot kasten, sittning vid köttgrytorna skall avtackas med ett välavlönat men politiskt betydelselöst uppdrag. Dock efter att ha gjort bort sig på något pinsamt, av medierna uppmärksammat, sätt.
Det kan handla om olika saker. Som att vägra avbryta sin semester som försvarsminister när landet är hotat av främmande u-båtar. Eller ertappas glad i hatten med barnvagn på huvudstadens gator. Därefter hamna i kurr med väktare.
Shit happens. No big deal. Styrelseordförande för Högskolan i Gävle kan man alltid bli. Eller landshövding. Ge högskolan och länet vad de förtjänar. Frestas herr Elakstrand tänka.
Den senaste hövdingen heter Per Bill. Jag är beredd att slå vad om att han inte visste mer om Gävleborg och residensstaden Gävle än att län och stad ligger norr om Gamla Upsala högar. Jag har bett vännen Anders Konnskog, som uttryckt uppskattning av hövdingen, att nästa gång de träffas: Be honom på rak arm räkna upp några Brynässpelare!
Den vänliga själen Konnskog har lovat återkomma om detta. Jag avvaktar med största spänning. The moment of truth is close. Tänk om jag underskattat den gladlynte rundisen på den förgyllda hövdingstolen!
Bill gjorde sig snart känd för höga spritnotor till slottet. Inget fel i det. Ity det krävs självklart alkoholhaltiga ingredienser när husfrun skall tillverka praliner. Många praliner blir det. Det fattar ju var och en. Med alla gäster titt som tätt.
Samme Bill begick en rivstart genom att säga sig vilja lyfta fram allt som är bra med länet. Men som vi hemmablinda såskoppar försummar påminna omvärlden och oss själva om. I samma veva skall den förhärskande, förlamande janteandan bekämpas.
Under stridsropet Anti-jante! uppmanade Bill till gemensam strid. Och fick förre högskolerektorn att hänga på. En humorlös kvinna som givit konflikträdslan ett förstämt ansikte. Och som aldrig lyckades begripa sig på kynnet hos dem som bebor länet.
Nå, det är väl himla bra! Vem kan invända mot detta? Jaga bort Jante, detta spöke, från länet! Självförminskningen och att vi inte tror oss själva om något. Learned helplessness, som det heter på akademisk engelska, i skuggan av fabriker som en efter en stängs eller flyttar ut. Ridån dras undan för ovisshetens globaliserade framtid.
Efter trygg anställning, vad händer då? Någon företagaranda har inte visats så det stör. Men vi har många skattefinansierade tjänstemän som jobbar på det via workshops och allt vad det heter. Så jobb blir det hur som haver. Åtminstone för en del.
Hur skall det egentligen gå till att jaga bort den fördömda Jante? Ska vi varje morgon slå oss för bröstet och intala oss mod? Jag vill, jag kan, jag ska. Upprepa ett mantra? Jag tror inte Bill, den gamle moderaten, vill att invånarna skall resa sig och kräva det som tillhör dem. Efter allt slit och all möda. Allt krypande och all undfallenhet. Mössan i näven.
Lägga beslag på Gevalia? Jacobs som det heter numera. Läkerol lät ju invånarna försvinna från länet. Mutter, inget mer. Slaven under huden.
Vilka mer handfasta uttryck tycker Bill att kampen mot Jante skall ta sig? Så det inte bara blir vackra ord, en läpparnas bekännelse.
Inte lätt, sa Bill. Svårt är det, sa Bull.
Bilden: Kvinnan jämte Per Bill tidigare socialdemokratiskt kommunalråd i Hofors. Känd för att ha sökt upp dåvarande chefredaktören på Gefle Dagblad för att protestera mot en recension av böcker om Hofors som enligt kommunalrådet gav en negativ och skev bild av orten. Recensenten känner jag för övrigt väl, om man säger så.
Puh! Det verkar som om Brynäs äntligen är på uppgång och har brutit en mörk trend som gjorde oss hängivna supporters förtvivlade. Ny seger i går mot serieledarna, som av experterna liknats vid en självgående maskin och framställts som närmast oslagbara, från de mörka skogarna i Småland.
Övertygande spel i går eftermiddag. Offensivt. Bra intensitet. Rapp skridskoåkning. Nu är det bara att klättra vidare uppåt i tabellen. Segervindarna blåser på nytt över staden vid havet. Det blir genast lättare att leva.
När kameran sveper över Brynäsbåset under pågående match bibringas jag ett intryck av att det är kollektivet, gruppen, som styr. Den samlade kraften. Det är känslan jag får av hur spelarna relaterar sig till varandra. Kommunikationen mellan dem. Mest den ordlösa.
Tommy Sjödin och Janne Larsson finns där i bakgrunden. Ofta uppmuntrande spelarna genom direktkontakt. Ingen Döden i båset, Roger Melin, i ensamt och upphöjt majestät. Till synes inte riktigt på plats mer än kroppsligt.
Brynäsandan talades det stolt om en gång i tiden. En för alla - alla för en. Ingen plats för någon auktoritär demoncoach som styr och ställer. Tommy Sandlin, som sedemera tilldelades namnet hockeyprofessorn och blev omtalad för sina samurajföreläsningar och annat fyndigt, var tränare och enbart det i början.
Spelarna lade själva upp taktiken och gjorde sedan jobbet på isen. Där fanns förstås tongivande figurer som Wickberg, Tigern med flera. Superproffs i sin inställning. Kompromisslösa. Allt - eller inget.
Strax innan match kunde blodisande vrål höras inifrån Brynäs omklädningsrum. Dörren slogs plötsligt upp, den mentala uppladdningen avslutad. Med sammanbitna stenansikten rörde sig spelarna mot isen och nedsläpp. Mötte de landslagskolleger i motståndarlaget på väg mot ovalen låtsades de som ingenting. Hälsade inte. Nu var det krig!
Sandlin förknippades med vad som kallades sossehockey. Vill minnas att forne kulturredaktören Björn Widegren på Gefle Dagblad skrev en smula ironiskt om det. För mig är begreppet oklart. Och säger inte så mycket.
Förr utomhus på klassiska Nynäs. Medan snön föll och det måste karas. Åkarbrasor av nöden tvunget. Nu den ombyggda Gavlerinken som tack och lov fick tillbaka sitt riktiga namn. Jag vågar påstå att andan sitter i väggarna. Och i sargen.
Nya spelare som ansluter till laget, om de så är transatlanter eller några andra utifrån kommande, kan inte undgå att känna denna. Insuper och bär den vidare.
Spelstilen överlever spelarbyten. Decennium efter decennium. Består som genom en välsignelse från ovan. En själens tröja att dra på sig.
Vad Sjödin och Larsson utövar är ett modernt ledarskap i all sin prydno, kunde användas som en fallstudie på ledarskapskurser. Stöttande och uppmuntrande. Men inget bossande. De har själva aktiva spelarkarriärer bakom sig. Inte så förfärligt många år tillbaka.
De vet vad Brynäsandan innebär och hur man förvaltar den. De kunde inte vara lämpligare. De är arvtagare till något stolt och förpliktigande.
Det är bara att kriga vidare!
När vi slutar att tänka, händer saker som kanske inte borde hända. I eftertankens bleka ljus fladdrar sanning och insikt. Men dessvärre för det mesta kanske för sent.
Filosofen Hannah Arendt skrev skarpsynt om detta, om konsekvenserna av att sluta tänka. Både på ett individuellt och ett kollektivt plan. Med egen erfarenhet från nazismens Tyskland som tvingade henne, judinnan, att gå i landsflykt i USA.
En riktig tysk är ingen intellektuell, kunde det skränas i Hitlers av affekter genomsyrade Tyskland. Arendt var en intellektuell. En av de skarpaste under 1900-talet.
Hon sökte empiriskt bevis och talande illustrationer för sin tes. Adolf Eichmann hennes mest kända case. Den färglöse ärkebyråkraten Eichmann i den skottsäkra buren under rättegången i Jerusalem.
Jag gjorde bara min plikt. Jag lydde bara order. Underförstått: Skulle jag ha tillåtit mig att tänka kritiskt om vad som skedde, rent av ifrågasätta det som ålades mig, då hade jag riskerat min egen livhank. Självbevarelsedriften gynnas av att man stänger av tänkandet. Och alla vill väl leva.
På samma sätt kunde kapos i lägren tyst eller öppet försvara sin hållning. Det gäller dig eller mig. Föreligger inga andra alternativ.
Eichmann-syndromet kan tas ned till den banala organisationsvardag många av oss befinner sig i. Lojaliteten. Underlydandet. Mellancheferna. Även medarbetarna. "Man måste gilla läget" som Svante, akademichef vid en svensk högskola, brukar säga. Okritiskt finna sig i allt som kommer uppifrån. Då premieras man.
Lion Feuchtwanger och andra har inifrån levandegörande skildrat hur det allmänna känsloläget och klimatet påtagligt förändrades i Tyskland i slutet av 1920- och början på 1930-talet. Eller om det var redan föreliggande underströmmar som blev manifesta, bröt igenom det civiliserade förnuftets tunna is.
Människor, vanliga tyskar, började känna annorlunda. Bort medkänsla och humanitet. Blunda för fasorna, eller delta aktivt. En totalitarism som börjar i känslan. Denna hjärtats totalitarism tog sig konkreta uttryck med statsledningens goda minne. Tänk inte på eller igenom vad du gör - släpp fram den brutala känslan!
Feuchtwanger blev ofrivilligt ett ögonvittne, han satt på första parkett i Berlin när projektet Tredje Riket iscensattes. Boken Oppermanns utgör en iskall dokumentation i fiktionens form.
I samtidens Sverige bevittnar vi samma fenomen. Det är hjärtats diktamen som skall tagas. Öppna edra hjärtan, uppmanade en tunnhårig statsminister och slog ut med armarna. Risk- och konsekvensanalys av en exceptionellt generös insläppningspolitik, generösare än något annat lands i Europa? Så hjärtlöst och kallt att efterlysa detta! Har du inget hjärta?
I mitt Europa bygger vi inga murar, utropade känslomässigt starkt och publikknipande till rungande applåder en annan statsminister på ett torg mitt i Stockholm.
SVT-journalisten Fredrik Önnevall dokumenterade hur han smugglade en pojke genom fem länder i Europa till Sverige. Bröt mot lagar och internationella överenskommelser. Dömdes för människosmuggling men domen är överklagad. Jobbet har han fått behålla.
Kritiskt reflektera omkring implikationerna för journalistrollen? Så hjärtlöst! Nästan osmakligt. Önnevall kände med pojken, han led ju med honom och hans förfärliga situation. Hur kan du låta bli att känna likadant!
Afghanerna som får stanna efter kohandel mellan regeringspartierna och upprivna, fattade beslut. Vad med rättsstat och asylrätt? Alla som ljugit om sin ålder? Hur kan du vara så kall? Det handlar ju om ömmande fall! Vill du skicka dem till en säker död?
När vi slutar att tänka, måste vi vara beredda att ta konsekvenserna. Det är förstås enklare att bara strunta i det. Stäng edra hjärnor! Läs för Guds skull inte Arendt, det säger jag bara.
