Igår målade jag en stubbe. Lakoniskt konstaterat - bara så där. Enkelt, i ordets bokstavligaste mening, nedskrivna dagboksanteckningar av skaparen till de melankoliska, någon kanske skulle säga dysterkvistarna, figurerna Klas Katt och Olle Ångest - Gunnar Lundkvists altegon.
Det händelselösa livet bokförs. Dagar som bara går. Det är fascinerande, tro det eller ej. Jag har alltid fascinerats av händelselöshet, mest av att man hävdar att något dylikt, nirvanapåminnande tillstånd, skulle finnas. Stiltje. Vindtomma segel.
Någon har sagt om Lundkvists böcker: - Det händer ingenting i dem, det är det som gör dem så bra. Men frågan är om verkligen inget händer. Och när man skildrar det som kunde tolkas som att inget händer, börjar ju något att hända, för att uttrycka det amatörfilosofiskt. Rörelse skapas. Nä, det är något riktigt lurigt med händelselösheten som begrepp.
- Om vi inte symboliserar dör vi, varnade en fransk psykoanalytiker, omtalad för att tiga som muren under de terapeutiska sessionerna. Sant. Dör långsamt - medan vi tror oss leva. Händelselöshet, okej då. Men aldrig ordlöshet.
Lundkvist bor, åtminstone periodvis, på landet, vischan. Annars på Söder. Inrutade dagar. Han lunkat på. Åker med buss och handlar i Flen. Lagar mat. Klipper gräset. Tänker han borde skaffa sig en ny räfsa. Matar kor med nedfallna äpplen. Avlivar sniglar. Tecknar. Ser filmer, när han är uttråkad flera i rad. Tar sig en öl. Letar frimärken. Noterar att hans tillfälliga sällskap katten Koftan kommer in med en mus i munnen.
Han vänder på dygnet, sover på dagarna, uppe på nätterna. Som Maria Lang, Dagmar Lange, efter att hon pensionerats som rektor och flyttat från Stockholm till Trosa, vill jag minnas. Kanske något för mig, jag med min usla nattsömn. Det är inte första gången jag funderar på att kasta om dygnet. Och numera, som anställningsbefriad, finns ju inget som hindrar.
Plötsligt, när jag läser Lundkvist och hans konstlösa skildring av vardagen, tänker jag Pentti Saarikoski och livet på Tjörn som den senare skrivit så mycket om. (Jag har redan tänkt, åh - dessa ständiga associationer, Henry Millers Stilla dagar i Clichy.) Hans hemvist också vardagen, den vardag som är all historias botten, som romantikern Harry Martinsson slog fast. (Men nog kan det skimra till ibland i Lundkvists vardag, små skimrande skärvor!)
Det vardagsliv som jag hade så förskräckligt svårt att leva under många år, jag stod bara inte ut. Och som skickade in mig på Systembolaget för att få hjälp av destillerade drycker med att fixa det. Men ledan kan som bekant simma.
Onekligen var Pentti en större poet än Lundkvist. Ägde andra ord och en särdeles beläsenhet, kunde ladda det triviala med hisnande utblickar. Även om han, bortsett från diktandet, inte gjorde mycket mer än Lundkvist under sin levnads dagar.
I boken avslöjas att nästa år kommer en bok om Lasse Hillersberg. (Bilden nedan.) Den ser jag mycket fram mot! Hillersberg - saknad som ingen annan i det vedervärdiga offentliga icke-samtal som pågår. Med plask i akademiska ankdammar.
Bok: Gunnar Lundkvist, Igår målade jag en stubbe, Kartago 2018
Femtio år har denna småkalla men soliga förvårsmorgon gått sedan attentatet mot Rudi Dutschke. Femtio år, det är inte klokt, vart tar tiden och våra liv vägen! Och femtio år sedan det mytomspunna 68. Berliner Zeitung har bjudit på stort uppslagna artiklar med anledning av detta. I svenska medier mest pliktskyldig rapportering. Men så var väl också 68 i Sverige en vindpust jämfört med stormen i Berlin och Paris. Böcker har kommit på svenska om 68, jag har inte läst dem, det har räckt med att läsa om dem.
För mig var 68 helt avgörande. Jag kom till universitetet det året, en osnuten bruksgrabb som sysslat med rockmusik och knappt öppnat en bok. Minns de heta diskussionerna. Stimulerande. Inspirerande. De som förtalar den tiden - fuck you!
11 april 1968 tidigt om morgonen cyklar Rudi till ett apotek på Kudamm i Berlin för att inhandla medicin till ett sjukt barn. Josef Bachmann, en man som gått vilse i den hetsande Springerpressens antikommunistiska propaganda, uppviglats av densamma, skjuter honom med tre kulor i huvudet. I fängelset trädde denne Bachmann en plastpåse över sitt huvud och tog sitt liv. Han orkade inte bära på skulden längre. Kanske hade han även insett hur förd bakom ljuset han blivit.
Rudi överlever skotten men med svåra, bestående komplikationer som till slut sätter punkt för hans alltför korta liv. Han avlider i badkaret i Aarhus på julaftonen 1979, hans änka har skrivit hjärtknipande om hur hon julstökar, plötsligt inte hör något inifrån badrummet och anar oråd, då är Rudi död. Troligen efter ett epileptiskt anfall.
I Danmark hade han och familjen äntligen fått en fristad, efter att ha försökt få det i flera länder. Minns jag inte fel så var det den knappast marxistiskt anfäktade, om man säger så, teologen Johannes Sløk som talade sig varm för Rudi och hans familj. En av mina danska vänner, Erik, minns Rudi från Aarhus universitet, och att den senare inte gjorde något större väsen av sig.
Varje år besöker jag Rudis grav i Dahlem i Berlin, han vilar nära det Freie Universität där han var en av de ledande, den främste borde jag skriva, inom studentrörelsen. (Hans bäste vän från den tiden, Bernd Rabehl, har sökt sig mot de radikalkonservativa. Och har i intervjuer sagt att alla 68:or borde göra det.) Jag står en stund med kepsen i handen, begrundar, viskar några ord till Rudi.
Inte långt från Rudi ligger en av medverkande i 20 juli-attentatet mot Hitler. Avrättades tillsammans med andra inblandade i Plötzensee. Den dramatiska, blodsbestänkta, tyska historien är aldrig långt borta.
Rudi har fått en gata uppkallad efter sig på campus, när jag som jag brukar sitter i mensan och skriver ser jag skylten med hans namn strax utanför fönstret. Även en gata som passerar Springerhuset. Symboliskt nog, i det senare fallet. Man kunde tro att Rudi, liksom gatan, förstelnats och tillhör det förflutna. Icke! Rudi lever.
Jag minns plötsligt en gång när en kvinna spontant började prata med mig och Eva när vi besökte Rudis grav. Hon hade en gång hört honom föreläsa. Utan manus. Och länge. Han bars av sina egna ord. Det lyste i hennes ögon när hon berättade det.
Rudi besökte faktiskt en gång Uppsala och studentföreningen Verdandi. En som var med den gången minns honom som blyg - och kippskodd. Tyvärr missade jag honom.
"Hemlängtan till en plats där man redan befinner sig - då kommer man verkligen aldrig mer hem." En hjärtat träffande, djupt melankolisk mening, som hade det skjutits en vass pil mot det. Ur boken Grillroom Jerusalem av nederländaren P. F. Thomése (utgiven på Ersatz, i lysande språkdräkt av Joakim Sundström).
Tillsammans med andra nederländska skribenter, och ett påfrestande tv-team, reser författaren runt på Västbanken och i Israel. Även Gazaremsan, världens största utomhusfängelse med en och en halv miljon människor hermetiskt instängda, besöks av dessa katastrofturister, författarens eget uttryck.
Att läsa boken, och jag sträckläste utan att kunna lägga bort trots dess skyddslösa ansats, blev för Skriftställaren som att skickas tillbaka till något välbekant, sex veckor har jag sammanlagt tillbringat i regionen, inklusive flera besök i Jerusalem, det har lämnat kvar svartsyn. (Ett planerat besök i Gaza avrådde UD från. Säkerheten kunde enligt dem inte garanteras.)
Efter det sista besöket kändes det som om jag förlorat all tro på att något i denna eländiga värld, vilande på förtryck och förnedring, någonsin kan bli bättre.
Misströstan förlamade mig, när det gäller hur människor är och kan vara mot varandra. I detta fall ockupationens israeler: bosättare, soldater och hunsarna i alla check points. Varför utstuderat plåga andra människor? Vanliga människor, inga terrorister, inga säkerhetsrisker.
Meningen skriver den klarsynte Thomése ner när han befinner sig i Jerusalem, det östra Jerusalem där Israel hänsynslöst bedriver etnisk rensning. Palestinierna, men israelerna säger araber, skall bort. Med alla de fula och våldsamma medel som står till buds. Svårt låta bli att tänka de etnistiskt rensande nazisterna och deras strävan att skapa judefria områden, israelerna inte ett dugg bättre, den egna offerhistorien glömd? Alla förvisade och döda?
Antyder man denna hiskeliga parallell om etnisk rensning då som nu, stämplas man snabbt som antisemit. Det blir för magstarkt, till och med för den mot rensningen kritiske. Men vad håller Israel på med, varför denna pågående systematiska grymhet mot den palestinska befolkningen?
Jag kommer aldrig att förstå det. Inte på ett medmänskligt plan. Saknas helt moral och samvete? Oförmåga att se Den andre, som Emmanuel Levinas betonade som den etiska grundstenen, som en människa värd respekt?
Då kommer man aldrig mer hem ... Meningen bränner sig in, stannar kvar, jag läser den högt flera gånger. Associationen går till fortfarande i livet sig befinnande, jämnåriga ungdomskamrater som aldrig lämnat vår gemensamma uppväxtstad, förutom för kortare utflykter. Jag tycker att den stämmer på dem, delvis också på mig.
Jag åker till Sandviken, åker hem skulle mina föräldrar och min syster ha sagt. (Min far frågade alltid när jag efter ett besök tog av till Uppsala igen: - När kommer du hem nästa gång?) Det blir dock alltmer sällan. Men väl på plats infinner sig saknad och längtan efter ett annat Sandviken - eller ett Sandviken som aldrig fanns. Det finns bara om jag blundar och drömmer. Den sjunkna staden.
Nostalgins fördolda sida - som den också slår mot östtyskar och deras egen variant: ostalgi. Längtan tillbaka till ett DDR som aldrig fanns. Men bättre än det nuvarande marknadshysteriska tillståndet efter Anschluss. Där man prissätts och saknar egenvärde. Hellre självbedräglig illusion än bister realitet.
Kanske längtan hem bygger på att man aldrig kommer hem, till slutstationen, det är längtan som är själva målet, dess bitterljuva smak. Väl hemma, väl framme, fortsätter man att längta. Kanske utan att förstå varför. Såsom de judar som utvandrat, i många fall tvingats till det på grund av förföljelser, från Europa till Israel.
De har kommit hem - ändå inte. De känner det som om de lurat sig själva. Det blir som en paradox. De saknar något och har svårt att ringa in vad det är, de borde ju känna sig lyckliga. Men icke.
Jag minns plötsligt en av mina tidigare studenter, en av de duktigaste och mest pålästa, politiskt aktiv och utvisad på livstid från Turkiet. Han skrev en uppsats jag handledde om exilen som ett inre, förgörande tillstånd. En själens bestående hemlöshet.
Läs Grillroom Jerusalem!
Den utomordentlige stilisten, för att vara en akademiker, sociologen Johan Asplund begick en rolig liten bok som bar namnet Om undran inför samhället. Både tankeväckande och förbryllande. Det senare icke att förakta, det skall gudarna veta, vi behöver förbryllas! Jag tvekar inte rubricera boken mini-klassiker.
Jag använde den som metodbok på kurser i vetenskaplig metod. Men någon metodbok i en konventionell mening var det ju inte, en sådan där fyrkantig och tråkig utredningsmanual som man brukar plåga de stackars studenterna med, typ någon av Lars Torsten Erikssons flitigt använda, all kreativitet dödande, handböcker.
Snarare en anti-metodbok. För hur gör man egentligen, när man undrar? Det kan ju inte läras ut på någon kurs. I rättvisans namn skall sägas att boken delade studenterna i två läger: vissa älskade den förbehållslöst, andra stämplade den "flummig" och irriterades. I det senare fallet: den krävde för mycket av dem. De måste tänka själva. Och det avskyr många studenter. Efter den fördummande intellektuella nedrustning de utsatts för fram till högskolan.
Jag ser framför mig den ständigt piprökande, inte sällan buttre, kommissarie Maigret som jag älskar att följa när han utreder brott, hur han till synes planlöst och utan systematik vandrar omkring och sniffar efter ledtrådar. Och han finner dem, om så han måste snubbla över dem, låta tillfälligheter och ovisshet råda i de kriminellas skumma universum.
Han besitter ett vidöppet sinne, han är receptiv och lyhörd. Kanske det som krävs för att kunna undra sig igenom tillvaron. Gäller även samhällsforskare, om än utanför den breda fåran, om ni frågar mig. ("Ingen nyfikenhetsforskning!" Som en förstockad, grånad pedagogikprofessor från Uppsala yttrade om en medelsansökan jag skickat in, jag ville undra inför tankefigurer i X-län. Men man måste enligt den sippa veta på förhand vad man skall komma fram till. Ugh!)
Jag har en färdig anti-metodbok i min dator, den har legat i tryggt förvar där i flera år. I den pläderar jag för upptäckandet som ett grundläggande metodologiskt förhållningssätt, använder Huck och Toms flotte som symbol för en upptäckandets glada, solglittrande vetenskap.
Jag lämnar även exempel på ämnen och uppmanar läsaren att lyfta på ögonlocken och undra inför dessa. När man väl har kastat den verklighetsförminskande manualen.
Häromdagen skrev jag om Lill-Babs, kom in på det kultursociologiskt intressanta fenomenet folkkär. Om någon var folkkär, så var det hon, skulle man peka på någon folkkär, lämna en så kallad utpekande definition, fanns ingen bättre.
Jag skulle vilja göra en Asplund och undra inför detta fenomen med att vara folkkär. (En av mina läsare efterlyste förresten en distinktion mellan folklig och folkkär. Menade att det senare kan man bli postumt.) Med frågor som: vilket är begreppets kärna? Vem blir folkkär? Kan man se något mönster, likheter mellan de folkkära? Skapas ofrihet hos publiken, som följer och lever med den folkkära? Eller blir det grå vardagslivet lättare att uthärda? Dröm och eskapism trycker dit en silverkant.
Jag anar att det finns inslag av projektion i fenomenet. Det är ju en relation mellan publik och folkkär som upprättas. Ingen folkkär utan publik. Nästan en symbios. Man "skapar" den folkkära, man behöver henne - som kannibalen behöver sin måltid. Och det är en fråga om identitet, att kunna känna igen sig. Divan, den avlägsna, blir knappast folkkär. Om än med vissa undantag.
Jag har haft förebilder, inspiratörer. Men inte har de varit "vanliga", som Lill-Babs och andra folkkära - eller om vi nu ska säga folkliga. Jag kan inte inspireras av dem som till synes är mig för nära. Vanlighet kan gå mig på nerverna.
Därför har jag ägnat mig åt sådana hot shots som Jimi Hendrix, Pasolini, Beuys, Søren Krøyer, Ulrike Meinhof - till och med texter inspirerade av Jesus har det blivit. (När jag betraktar de imponerande namnen: har jag inte tagit mig vatten över huvudet?!) Jag har genom att specialstudera dessa skaffat mig perspektiv på mitt eget liv. Mina begränsningar och oförmågor. Samtidigt berikats, de har tillfört mitt liv något jag annars inte skulle haft.
Jag ångrar således inte att jag slog följe med dessa existensens kompromisslösa konstnärer och revoltörer. Men inte är jag som de! Skriftställaren är en försiktig småborgare.
Under några år medverkade jag som krönikör i socionomernas facktidning som då hette SSR-tidningen. En av de mest uppmärksammade krönikorna handlade om Lill-Babs. Min teori var att Lill-Babs var så älskad för att hon var som alla andra. En vanlig tjej. Granntjejen. Frissan.
Man behövde inte känna sig henne underlägsen, kunde rentav lugnt luta sig tillbaka, utan avund eller bländad av en ouppnåelig stjärna eller diva tänka: - Det där skulle väl jag också kunna göra! Varför en så tämligen banal teori framkallade läsarreaktioner har jag lite svårt att förstå i dag.
Vanlighetsteorin, som jag själv förbryllas av om sanningen skall fram (varför idolisera den som i olika avseenden är nära en själv?), skulle kunna tillämpas på fler än Lill-Babs. En sådan som Lotta Engberg, vars allsångsprogram varje sommar från Liseberg - tack och lov inga fåniga VIP-hägn med falskt sjungande kändisar som i Allsång på Skansen! - jag aldrig missar. Naturlig och oförställd är hon, denna forna dansbandssångerska.
Och jag sitter som klistrad vid rutan de ljuvliga julikvällarna, sjunger högt med i texterna som rullar överst i densamma. En gång vi seglar i hamn och alla andra oförglömliga evergreens. Grymtar över alla avbrytande reklaminslag.
Apropå Liseberg fattar jag inte varför man tog bort Carl-Einar Häckner, denna sommarinstitution, liksom Lotta. Det var väl någon av dessa eländiga dussindirektörer som fick för sig något. Blind för en underhållare med scennärvaro som få. Jag hör hans återkommande, spefulla fråga till publiken: - Ser ni mig? När han hade samma, nota bene stora, publik som i en liten ask ...
Är man folkkär, detta intressanta kultursociologiska fenomen som jag inte kan låta bli att fortsätta undra inför, som Lill-Babs, engagerar sig människor i en, lever med och gör sig delaktiga. Den folkkära blir vars och ens egendom, bort privatliv och integritet.
Mamma upphörde aldrig att spekulera i om Simon Brehm var far till Lill-Babs första barn. Spekulerade är ett för svagt ord. Hon var övertygad och visste bäst som alltid: - Man ser ju hur han där bakom ståfiolen tittar på henne. Som om han ville äta upp henne.
Men kluven var och förblev hon inför Lill-Babs, mot bakgrund av den senares förhållande till karlar som kunde uppfattas som minst sagt vidlyftigt. Mamma, monogamin förkroppsligad och kärnfamiljens okuvliga försvarare, satte kokkaffet i vrångstrupen när Lasse Holmqvist gjorde ett av sina Här har du ditt liv-program i tv med flickan från Järvsö.
Och hade bjudit in tio tidigare män, ett urval från betydligt fler, att paradera i studion som ett gäng förverkade tuppar eller tidigare byten. Lill-Babs såg inte alltför förtjust ut över tilltaget. Närmast generad. Från min mamma: - Har hon varit så så karltokig?!
Värre än Bergströms pyschor på Bruket, ökända för att de sprang med karlar. Till råga på allt rökte dessa förtappade varelser.
Ingen undgick Lill-Babs. Veckotidningarnas och skvallrets okrönta primadonna. "Virka Lill-Babs utedass - beskrivning här." Överallt förekom hon, i alla upptänkliga sammanhang. En del av den svenska folksjälen. Frestande skriva : en projektionsskärm. En skapelse. Någon som folket behövde.
Hade inte Lill-Babs funnit, hade man uppfunnit henne. Nä, det är att dra det för långt. Besinna sig, Skriftställaren!
Akademiledamoten Lars Forssell skrev en show enkom för henne. Han gillade ju att hålla på så där, göra det oväntade och överraskande. Skriva om bröst som häckar som svalor, hylla Lenin i Oktoberdikter. Kvalitetsupphöja Lill-Babs. Leka kulturelitens enfant terrible, salongernas buspojke.
Väl medveten om var gränsen går för vad som kan tillåtas av samma elit. Och den ville han fortsätta att tillhöra.
Men inte kunde hon sjunga!
När vi var i övertygelsen brinnande marxister i Uppsala fnös vi åt de borgerliga samhällstänkarna, striderna gick heta på gränsen till oförsonlighet på Sociologiska Institutionen där vi höll till. Med en stackars professor Ulf Himmelstrand som försökte medla mellan de olika fraktionerna, samtidigt som han, den organiserade socialdemokraten, var mycket mån om att ligga bra till hos oss unga doktorander på vänsterkanten. Han förtjänar en eloge för den tolerans han visade mot oss, till skillnad från (s)tatsvetaren Lewin och andra professorer i Uppsala. Som jagade bort rödskäggen.
Max Weber var en av våra främsta måltavlor. Den tyske sociologen. Han som med hjälp av historiska data ville förklara framväxten av han kallade en kapitalismens anda med en protestantismens etik i Europa. En fråga om en speciell mentalitet. Framförallt hos calvinister.
Samhällsutvecklingen som kanske inte bestämd rakt igenom, men styrd av vad som skedde i det vi marxister benämnde överbyggnaden. Men vi fokuserade på basen. Ekonomi och produktionsförhållanden. Inte idéer och mentaliteter. Det senare avfärdades som idealism.
Överbyggnaden, när tesen drevs för långt, reduceras till enbart en reflex av basen. Det blir ren speglingsteori. Marx citerades: det är inte människans medvetande som bestämmer hennes vara, det är varat som bestämmer medvetandet.
Weber, bilden till vänster, levde i slutet på 1800-talet, han dog 1919 och skrev, det bör tilläggas, mycket intressant om den karismatiska ledartypen. Och det före Hitlers inträde på den historiska scenen. Som om sociologen från Heidelberg ägt en profetisk förmåga.
En mer samtida borgerlig sociolog, amerikanen Talcott Parsons vid Harvard, sysslade också med överbyggnadsfrågor. (Någon kallade honom "borgerlighetens Marx" - med ett försök att resa ett alternativ till marxismen.) Normer och hur dessa håller ihop samhället. Vi marxister höll honom för att vara inget mer än en fal harmoniteoretiker, vi betraktade ju samhället i klasskampens konfliktperspektiv. Inte medverka med vår forskning till samhällets integration och medborgarnas anpassning! Ingen anpassningssociologi!
Dessutom var han ju normativ, fy, och det var inte vi, och teoretiserade om hur det borde vara. Vi marxister rev bort de ideologiska slöjorna från den kapitalistiska verkligheten. Han var en ideolog medan vi var objektiva, utifrån en proletär klasståndpunkt (vi hade läst in oss på fransmannen Louis Althusser som hävdade att endast marxismen var vetenskaplig). Enligt oss själva.
Sedermera kom jag att fascinerad, det är jag fortfarande och ännu mer i dag, skriva en bok om den tyske allkonstnären Joseph Beuys och hans idéer om kreativiteten och skaparkraften som självständiga drivkrafter - varje människa är en konstnär! Insikten: allt är inte spegelteori. Det finns något annat och mer bortom den marxistiska förklaringsmodellen. Den har sina begränsningar.
Och reflektionen löpte ohejdad vidare: Vad med religion, folkets opium sa visst någon, och tänkesätt? Människors föreställningar? I mina ögon, som fjällen fallit från, självständiga drivkrafter, inte enbart speglingar.
Ta islam, som växer även i vårt land. Med risk för, och nu sätter jag på mig Parsons glasögon, samhällets uppluckring och begreppets relativisering genom praktiserandet av alternativa normsystem. Uppkomsten av parallellsamhällen. Egentligen ett omöjligt begrepp. Det kan per definition bara finnas ett samhälle, om än med olika grupper och subkulturer. Om vi vill behålla samhällsbegreppet som något sammanhängande och konsoliderande.
Parsons var, i slips på den nedersta bilden, inne på rätt spår. Hos honom finns nycklar att hämta. Det fattar jag mer än någonsin när hoten nu tornar upp sig och varningstecknen blir allt tydligare. Hans fråga äger den största aktualitet: hur blir samhället möjligt? Det sker inte med automatik, samhället skapar inte sig självt utan ett medvetet politiskt handlande. Det krävs gemensamma normer som försvaras och inte tillåter avvikelser. Samhället kräver ett överjag. Annars vildmark och kaos.
Den ena värmlänningen till den andra:
- Det är då för styggt att dom måste ändre på allting.
Lakoniskt tillbaka:
- Ja, snart tar dom väl bort prickarna på Böförs också.
Ibland kan Skriftställaren, som den åldrade man han numera är med ett långt liv bakom sig, stillsamt men aningen resignerat tänka: att leva är att fortlöpande desillusioneras. Tvingas få veta hur det verkligen är. Längre och längre bort kommer barndomens paradis med skimrande illusioner om hur det kunde eller borde vara.
Inre roligt få veta, utan att man bett om det, att delar av Tarzanfilmerna med Johnny Weissmuller - bilden ovan, med den ilsket svartsjuka Cheeta längst in på grenen, hon var djupt förälskad i Tarzan och ville ha honom för sig själv - spelades in i studio i London och inte i Afrikas djungler. Numera kan jag inte se dem utan att lyssna efter burkljud, tycka mig höra att det är i en studio. Det är inte samma äventyrsfilmer längre.
För övrigt spekulerade vi grabbar, när vi såg Tarzan på matiné på Saga i Sandviken, i om han hade kallingar under höftskynket. När han frejdigt slängde sig i lianerna och utstötte sina läten. - Var skulle han fått dom ifrån?! Muttrade Steve. - Från Sanko? (Nuvarande Domus.)
Filmen Afrikas drottning med Boogie och Hepburn i huvudrollerna har jag förlorat, det är bara att tillstå. När man i vuxen ålder inte kan undgå att observera att det är en liten båt, en leksaksbåt, som kastas omkring av otyglade strömmar. Spänningen är borta. Lurendrejeriet bara alltför tydligt.
De, realitetsprincipens beskyddare och illusionskrossarna, försökte ta ifrån mig Åsa-Nisse-filmerna också. Påstod fräckt att de spelades in i Solna utanför Fjollträsk. Men det var inte sant. Gudskelov.
Apropå Åsa-Nisse och Småland. När jag var i Vetlanda för många år sedan och föreläste om medborgarlön, passade jag på att titta in på stadshotellet vid torget. Jojo, det såg ut som när Åsa-Nisse och Klabbarparn klev in där. Möblemanget i rött exakt detsamma. Så skall det se ut! Magin kvar.
En av deltagarna vid föreläsningen kom, osökt eller inte, in på Åsa-Nisse: - Du vet väl att han inte bodde så långt härifrån, i Åsen? Inget i blicken som tydde på ett försök att slå i mig något, vad nu det skulle ha varit.
Och man skulle ju kunna säga att Åsa-Nisse, i likhet med frifräsaren Kronblom från min egen region, säkert skulle ha förespråkat medborgarlön.
Fri tid att använda som man vill, utan att någon - nå, Nisses energiska fru Eulalia var ju efter honom, liksom Kronbloms Malin - styr och ställer med en. I Åsa-Nisses fall tid till ett hejdlöst uppfinnande, ackompanjerat av den försiktiga sidekicken Klabbarparns ängsliga:
- Nä, men Nesse!
Jag har alltid haft en mycket livlig fantasi, lustprincipen har alltid varit större än realitetsditon och överskuggat den senare. Skulle kanske bekymra Freud, i vars teori om uppväxandet det fanns en normativ dimension. Man bör växa upp. Eller ska vi säga att det är ofrånkomligt? Man blir vuxen och man förlorar sina infantila illusioner. Bara att inse. Försöka i alla fall.
Men livet blir ju så förbaskat trökigt!
