Ring mig!

Hurra för en julafton och hurra för en jul. När onga sket i våffeljärnet och klämde ihopet. Fritt efter Ewert Ljusberg. Tyvärr är han inte längre kvar ibland oss. Hörvärd trubadur, den storskäggige jämtlänningen. 

Men de som minns honom, kanske främst gör det för hans medverkan i ett lättviktigt SVT-program som jag tror hette Har du hört den förut?

Inbjudna kändisar och annat löst folk drog vitsar på löpande band. Högt tempo. Programmet spelades in på en pub belägen inne i en mörk gränd i Sundsvall som inte serverade starkare öl än mellanbira. Ett medvetet val från ägaren. Kanske ett klokt beslut, vad vet jag. 

På den tiden pimplade jag inget svagare än starkbärsa. Mellanbira too fucking close to water, för att citera en törstig Tommy Körberg från scenen på legendariska CC-puben i Gefle.

Jag drömde tidigt om att bli poet. Blockskrev med kulspetspenna i smyg. Dristade mig till att sända in en dikt till Arbetarbladets ungdomsbilaga Träffen. (Redaktör Alf Lundkvist, sedermera känd från tv.) Den publicerades och rönte mycket hån från jämnåriga illiterater i stan. 

Dikten handlade i letargisk ton om hur den trötte poeten, efter ett dagsverke som inte var något att skryta med, ligger i sängen och långsamt faller i sömn. Konkret poesi, nyenkel tror jag är den rätta benämningen, men inget mästerverk. Om jag ska vara ärlig. Och det ska man. 

Med vad begära av en sextonåring som inte ägde Rimbauds snille? Mina föräldrar hånade i varje fall inte. Mamma barndomskamrat med Stig Sjödin. Han lyckades fly det själsdödande Verket. Kanske anade modern en flyktväg för ende sonen.

Nå, jag fortsatte att skriva poesi. Stort att bli publicerad i BLM. Fint som snus, det. Till och med min första svärmor, som jag tror aldrig förlät mig att jag gjorde hennes dotter på smällen, var mäkta imponerad. 

Med hjälp av husorganet Svenskans kultursida fattade hon BLM:s kulturella prestige. 

En lektör på Bonniers läste en samling dikter jag skickat in, föreslog att jag skulle bearbeta dem. Sedan möjliga att ge ut. Det skulle inte krävas att jag lade ner så mycket arbete.

Men då var Ekstrand, den ständigt rastlöse livsvandraren, på väg mot ett annat skrivande. (Förmodligen efterhandskonstruktion, jag var sur över anmärkningarna.) Jag fick för mig att lektören faktiskt var ingen mindre än Herr Gustafsson själv. Initialerna tydde på det. 

Det typiskt gustafssonska sättet att uttrycka sig på. Kanske misstog jag mig i min hybris. 

Två prosalyriska samlingar bland böckerna ur min hand: Gravspegel, inspirerad av Ulrike Meinhof, vars grav i Alt-Mariendorf jag alltid besöker väl i Berlin. Orkanens öga. Om den Pasolini som egentligen "skuggat" mig, den vankelmodige, hela livet. 

Döden mötte giganten på stranden i Ostia utanför Rom. Mördades lurad in i ett bakhåll. Jag har varit där. På den öde plats där han massakrerades och avlivades.

Jag är bra på att rimma. Jag garanterar, gott folk. Det är generna. Som med allting annat. Mamma en fena på rimkonst, anlitades flitigt för att leverera - som det heter nuförtiden - bordsvisor. Turalleri, turallera. Inget betalt fick hon. 

Finns det en efterfrågan på riktiga bordsvisor dessa dagar? I så fall. Ring mig! Men gratis är det inte.

Mitt läsande liv

Häromdagen köpte jag Anna Hedenmos biografi, med den särdeles passande titeln Solitär (2023), om Annette Kullenberg. Köpte den som e-bok, jag läser knappt några pappersböcker längre, bekvämt ha e-böcker i datorn tillsammans med manus.

Att kunna växla mellan skrivande och läsande. Jag minns att Lars Gustafsson förtjust berättade att han bedrev "växelbruk" efter att han hade datoriserat sig. Höll på med flera manus samtidigt, förflyttade sig mellan dem.

Det tog emot litet att skaffa den här boken. Nyfiken är jag på den vilda och "galna" - ja, vad ska man annars säga, om inte det? - Kullenberg. Men den beskedliga, försiktiga Hedenmos insatser i SVT har inte imponerat. 

Och de recensioner jag snubblat över skickade mig inte snabbt som ögat att köpa boken. Att Hedenmo inte kan tävla med Kullenberg som stilist, inte så mycket att säga om. En onödig anmärkning. Men nog lockar Hedenmo mig till att ge mig i kast med Kullenbergs texter på nytt.

Nå, boken inhandlades för en överkomlig penning från Adlibris, laddades ner och sträcklästes under en gräsänklingsdag. Livet som gräsänkling är bildande, skriv upp det! Poker spelar jag inte. Till skillnad från Stig Järrel enligt Povel Ramel i The Gräsänkling blues (1951).

Och scandal beauties, vad skall jag, knarrig gammgubbe, med sådana till. Den frånvarande hustrun, hon har inte rest till Mölle by the sea, är allt för mig. 

Jag läser och skriver, ser en och annan tv-serie, helst inte amerikanska med onaturliga skådespelare, för att fylla på associationsbanken. En enstörings liv. Som jag vill ha det. 

Kanske generna. Pappas farbror Vilhelm drog till skogs utanför Häverödal, stannade där livet ut i ett rött trähus med småfåglar som enda återkommande gäster.

Undan gick det med den journalistiskt skrivande Hedenmo. Jag är en snabbläsare. Ibland måste jag säga till mig själv på skarpen att läsa långsammare. 

Det händer dock att jag från första sidan läser inbromsande, för att inte göra slut på boken ifråga. Framförallt när jag umgås med min stora favorit, österrikaren som hatade sitt nazi-anstrukna fosterland och aldrig stack under stol med det, Thomas Bernhard. 

Goethe myntade (?) begreppet valfrändskaper, man söker sig till den man vill eller känner sig vara vän med. Kullenberg ingen sådan vad mig beträffar. Kanske, ändå. Ty nog känner jag igen mig mer än väl i hennes spontana, aggressiva utfall mot det ena eller andra puckot.

 Så där kunde jag också hålla på, framförallt med hojt i kroppen. Impulsivt fräsande elak.

Hennes ensamhet - som ingen kunde lindra. En absolut ensamhet, om sådana finnes. Solitärens ensamhet. Var det inte en annan solitär, Gunnar Ekelöf, som diktade om hur han trodde på den ensamma människan?

Och Jan Myrdal underströk hur han avskydde tidsödande kallprat, viktigare att ägna dyrbar livstid åt det ensamma skriftställandets arbete. Jag är likadan. Umgås inte bara för att det skall umgås. Hellre bokstavligt döda vänner, än levande döda sådana.

Jag har för femtionio spänn, inte dyrare än ett paket Bregott dessa vansinnets dagar, köpt en bok som Ejeby Förlag - den sympatiske Bo Ejeby som jobbade på Bokförlaget Korpen känner jag, det finns ingen bättre, nagelfarande redaktör - givit ut som e-bok. 

Kjell Alinge (fotot ovan) författare. Kyss heter boken. Jag hade fått för mig att den hette Puss, samma som den anarkistiska tidskriften. Men Bo Ejeby upplyste mig vänligt om saken. Kanske ett önsketänkande från mig döpa om boken?

Jag glömmer aldrig hur jag i pojkrummet på Smedsgatan i Sandviken om aftonen med släckt lampa lyssnade till detta radions geni, Alinge. Halsbrytande, milt uttryckt. Vilken ordbegåvning! En sentensernas ekvilibrist.

Mamma kunde titta in och undra varför jag skrattade så gott. Inte gick det att förklara!

Jag håller just nu på med en e-bok av Claes Hylinger, han dokumenterar i Färdaminnen (2018) en resa i Norge bland författarkolleger och höga fjäll. Rena turistguiden. Jag brukar njuta av Hylinger, han är så förbaskat egen. Språkligt medveten som få.

Men denna gång ligger ordet "tjatig" på tungan. Och "långtråkig". 

Trodde aldrig jag skulle säga det om Hylinger. Kanske mig det är fel på. Rastlöshet styr läsarblicken. Man är ju aldrig samma läsare. Ett som är sant. Det är som att resa till Berlin, aldrig samma Berlin trots hundra resor dit. För att jag inte är densamme. 

Bara att med öppet sinne beträda upptäcktens obanade väg!

Foto: Aftonbladet

Vi borde förstås ha två liv!

Jag sitter med medhavd leverpastejmörgås (det järnrika pålägget valt för att försöka höja ett alltför lågt Hb-värde som genererar trötthet och orkeslöshet) i universitetsbiblioteket Carolina Redivivas matsal (bilden). 

Betraktar förstulet kandidaterna, förlåt studenterna, med matlådor av plast. Matsalens enkla, avskalade interiör påminner om en sådan i en gymnasieskola eller på ett högstadium. Åtminstone som jag föreställer mig det. 

Förr kunde man ta paus från kunskapsinhämtandet på Carolina. Pustande av mödan - för mycket lärdom kan knäcka den friskaste som bekant - glida in i traditionstyngda rum bakom tjocka gardiner och inmundiga sin matsäck. Eller köpa någonting att äta. Det var tider, det. 

Förlåt en nostalgisk kommentar från en åldrad uppsaliensare.

Apropå känslan att det inte liknar en matsal tillhörande en hög utbildningsnivå: de är så förskräckligt unga de som ligger vid universitetet idag. (I och för sig har man alltid sagt om staden vid Fyrisån: "den eviga ungdomens stad".)

Jag försöker i smyg överhöra vad de pratar om över nudlar och liknande, föga läcker billigmat. Studielånet medger inget lyxkrubb. 

Nej, inte sant att jag spetsar öronen. Jag är rädd att jag, gammal stöt med röd barlast, bara skulle bli förnärmad eller desillusionerad av samtalsämnena. Men kan förstås inte veta.   

Underskattar jag ungdomarna? (Jag läste förresten att 22 procent av förstagångsväljarna röstade SD 2022.)

Det är som i mensan på Freie Universität i Berlin. Där jag håller till i ett hörn. Studenterna så förskräckligt unga. Och förvisso högljudda, skrattar och nojsar. 

"Dom verkar ha så förbannat roligt", vill jag minnas att Valfrid Lindeman avundsjukt utbrast, Undrar om han inte lade till "de långhåriga gloparna". Men de på Carolina prydligheten själv. 

Gossarna rena svärmorsdrömmen. Flickorna snofsiga. Oavsett kön studerar de juridik med inriktning mot beskattningsrätt, mitt tips. Jag noterar nämligen många lagböcker.

Strax utanför FU:s mensa löper gatan som fått sitt namn efter legendariske studentupprorsledaren Rudi Dutschke. På 60-talet mest kända rösten. 

Sköts i huvudet av förvirrad högerextremist som svalt den reaktionära Springerpressens antikommunistpropaganda med hull och hår.

Vet de unga vem Rudi var? Jag har frestats försiktigt fråga, men avstått. Nå, strunt samma. 

Så orättvist. De unga jag delar Carro med har sitt liv framför sig. Jag mitt bakom mig. Så orättvist att vi är födda olika år, studenterna mycket senare än jag. De kunde vara mina barnbarn. Jag är kanske barnslig när jag tänker så, jag vet. Men ändå. 

Stig, som med frisläppt själ vilar i Indalsälvens mjuka vågor och den svärfar jag tyckte klart bäst om av de tre jag haft, brukade säga att en människa borde ha två liv. Det första att begå de oundvikliga misstagen under.

Ett andra för att ta med erfarenheterna från det första. Så det andra kan bli bättre. Inte lika oreflekterat. Jag kan bara instämma. 

Avbryter funderingarna när de börjar att förmörka sinnet. Återvänder till den brunmurriga läsesalen med sina obekväma, knarrande trästolar. Och där jag älskar att sitta jämte framtidsbärarna försedda med energidryck, trådlösa hörlurar och MacBook Air. 

Stora fönster ut mot Engelska parken, idag i regngrått dis. Den som Upsalas rockande son Owe Thörnqvist förevigade i en svängig dänga.

Foto: Anneli von Cotzhausen Modin / Ergoarkivet 

En armé som har mitt stöd

Dessa de mycket fattiga dem gör mig ont att se / De får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén och aldrig ett ord i Clarté. Nils Ferlin

I Sandviken sa vi inte Frälsningsarmén, det räckte med "Armén". Rena högtidsstunderna när jag slog följe med mormor Elin och mamma Greta till Arméns tempel uppe på stan. Härlig musik och församlingssång! Även den lille, nåja, parveln klämde tonsäkert i för fulla muggar. 

Och änglarna sjöng jublande med i kör högt i skyn ovan den lilla staden i skuggan av det själsdödande Verket. Det ger jag mig attan på. Den klämmiga musiken är oemotståndlig. Det visste Joe Hill och snodde den, men bytte text. 

Alla elever skulle till kommunala musikskolan, fattas bara annat. Händerna på bänken. Fröken Larsson företog med hes, yrkesskadad stämma en snabb okulärbesiktning: "För dig blir det fiol." Mina långa fingrar boven. Fiolstudierna inleddes med mandolin. Fråga mig inte varför.

Mamma fixade gratis en sådan med hjälp av en bekant i Armén. Så jag kom inte undan.

Jag smög mig, mandolinen i sitt fodral dold under jackan så mycket det gick, till lektionerna. (Strök utmed skumma bakgator på samma vis som när jag var utklädd till kines på Barnens dag. Gulmålad i ansiktet, tunna svarta tuschstreck till mustasch.) Mandolin, spela mandolin!? 

Ingen aning om vart instrumentet tog vägen. Jag minns att jag försökte träffa min storasyster med det, kastade förnärmad och arg mandolinen efter henne. Hon retades när jag satt och flitigt övade med hjälp av plektrum på tremolon. Det hade väl bara gått någon timme eller så.

Och jag minns en uppspelning i den sköna maj vid vårterminens slut för publik med uppklädda föräldrar på första bänk. Vi missbedömde musiklärarens, fröken Hård, diskreta tecken (kliade sig på kranen) och drog igång alldeles för tidigt. 

Vad skulle hon göra? Med sisådär trettio mandolinister i full fart. Hur stoppar man en buffellhjord? Lika lätt.

Jag ger inte ett öre till Rädda Barnen eller Röda Korset. Inte efter att ha fattat hur högavlönade toppfunktionärerna är, "hjälparna" lever på katastrofer och olyckor. Den där folkpartisten Westerberg har varit en av dem. Menade i en intervju att han gott kunde ha bättre betalt. 

Till Armén skickar jag pengar månadsvis, gjort så i många är. Varje månad ett cirkulär från dem. Det senaste kom häromdagen och bar rubriken "När hjärtat går sönder". Det bads som vanligt vädjande om bidrag. (Rimsmeden Ferlin hade fel, nog bryr sig Armén om de fattiga!)

Barn som behöver nya kläder, skor. Men familjerna saknar pengar. Barnen käkar allt vad de orkar på fredagarna i skolan för att palla helgen. Kommer hungriga till skolan på måndagarna. Föräldrarna är oroliga. Det är förnedrande, fattigdomens förbannelse.

Detta är SVERIGE, gott folk. Inte ett u-land i Afrika. Pysen från Strängnäs känner förstås till det. Men vad gör han? Såvitt jag vet inte särskilt mycket. Kanske har han fullt upp med att fjäska för den oresonlige figuren i Istanbul.

Strängnäsgrabbens finansminister, stolpskottet Fjantesson, skyller allt på den "ekonomiska krisen". Men pengar till krigsmakten, det har de. 

Där snålas det ta mig fan inte. Puffror och kanoner. Sverige tillhörde de länder i Europa som satsade mest på krigsmakten 2022. (Källa: SIPRI) 

Men vad med mat på bordet för hungriga barn som växer? Jag skäms. 

Sista avrättningen i DDR

Werner Teske föddes i östra Berlin 1942. Studerade 1960-64 finansiell ekonomi vid Humboldtuniversitetet. På väg att tilldelas en professur när han uppvaktas av Stasi:s utlandsspionage HVA. (Hauptverwaltung Aufklärung) 

De har fått upp ögonen för den socialistiskt övertygade Teske. Tillika medlem i SED, det statsbärande partiet. De anar att han kan brukas.

Han värvas först som IM:are, Inofficiell Medarbetare. Varefter han så småningom får en fastare anknytning till HVA. Flott lägenhet ingår i tjänsten. En sådan som de flesta DDR-medborgare bara kunde drömma om. 

Teske är till en början entusiastisk över sin statliga tjänst. 

Som kuriosa kan nämnas att jag tillsammans med några kolleger träffade chefen för HVA, Markus Wolf, kallad "Mannen utan ansikte", i Berlin hösten 2001. På det sedan länge rivna hotellet Unter den Linden. Föregicks av en lång mejlväxling mellan honom och mig. 

Temat i mejlen: "En tredje väg för Europa mellan nyliberalism och realsocialism?" Wolf var intellektuellt lagd, skrev böcker. Trots blodiga händer i den statliga repressionens tjänst uppfattade han sig själv som en intellektuell i första hand. 

Arrogant och överlägsen, mycket begåvad. Uttalade efter murens fall förakt för medelmåttans politruker som Erich Honecker och andra, de som betalat hans lön. Ansåg sig höjd över dem.

Till väst flydde människor från DDR, benämndes "republikflyktingar" av den östtyska statsledningen. Förbundsrepubliken köpte också fångar fria för dyra pengar. Viktig intäkt för det fattiga DDR.

En stor prestigeförlust för DDR när en känd fotbollsstjärna försvinner till Hamburger SV. Trakasserierna startar, Teske aktivt involverad i dessa. Stjärnans hustru är kvar i DDR. Hur locka tillbaka honom?. Man fabulerar att hustrun är svårt cancersjuk, inte långt kvar att leva.

Den systemkritiske författaren Jürgen Fuchs vittnade om hur Stasi fortsatte att trakassera honom efter att han köpts fri och bosatt sig i Västberlin. Han avled i cancer blott 49 år gammal. 

Det har spekulerats, men aldrig konfirmerats, om att han bestrålades när han satt i Stasifängelset Hohenschönhausen i Östberlin. Liksom Rudolf Bahro, också död i cancer efter frigivning från samma anstalt. 

Det fängelse som förekommer i filmen De andras liv. Jag har besökt det, upplevt kvävningskänslan med celler som förhindrade att fången kunde titta ut. Ljuset på dygnet runt. Fången skulle desorienteras och "mjukas upp".

Till samma fängelse tas Teske när han kommer till insikt, inte längre förmår tjäna HVA. Han planerar fly till väst, samlar på sig dokument att förse västtysk underrättelsetjänst med. Men det uppdagas innan planerna hinner gå i lås och han rannsakas. I maktens ögon en förrädare.

Han blir 1981 den siste i DDR som avrättas. (Av 166 totalt efter DDR:s grundande 1949.) Med ett nackskott.

Filmen om honom, På nära håll (Nahschuss) från 2021, kan man se gratis hos Cineasterna. Via sitt stadsbibliotek. 

En sak fascinerar mig i hans levnadsöde, med mer generella implikationer. Var han, vilket jag inte tror att han var ensam om, en "äkta" socialist som faktiskt trodde att socialismens utopi förverkligats i DDR och med alla upptänkliga medel måste försvaras mot "klassfienden" i väst? 

Jag tror inte att det var enbart pengarna och det goda livet som motiverade honom. Från början en idealist som hamnade i händerna på det skrupelfria Stasi som visste att utnyttja honom. 

Wolf menade för övrigt att agenter aldrig skulle värvas med pengar, det måste baseras på ideologisk övertygelse. Använder man pengar som bete, kan alltid någon annan bjuda över.

Teskes samvetskval blir allt djupare och djupare när han på nära håll ser vilka smutsiga metoder som Stasi använder för att komma åt misshagliga. Han börjar dricka, planera sin flykt.

En film som framförallt hos mig väcker frågan om vilka alla dessa, ett par hundra tusen, som knöts som Inofficiella Medarbetare till Stasi egentligen var. Alla hade inte Stasi en hållhake på och kunde bedriva utpressning mot. Utgår jag ifrån, utan att någonsin få veta.

Jag vill tro att Teske inte var unik. Han delade politisk övertygelse med många, kanske främst den första generationen DDR:are med erfarenhet av nazismen. (DDR:s konstitution vilade på antifascismen som första paragraf.) Ideal och verklighet sammanstrålade dock icke. 

Frågor utan svar. Med andra ord en bra film. 

Foto: Teskes grav i Leipzig

Från Biskopsgården till Åstol - men ränderna går aldrig ur klassresenären

Det var väl 68-gurun Herbert Marcuse som myntade begreppet repressiv tolerans. Kort uttryckt innebär det att makten låter den hållas som kritiserar samma makt. 

Kritikern riskerar att ofrivilligt sugas in i och bli en del av maktapparaten, i något som liknar ett oheligt symbiosförhållande. 

"Klägget", talade den fockade socialdemokratiske partiledaren från Oskarshamn, Håkan Juholt, om. Politiker och journalister i huvudstaden ömt förenade. Puss på kind och tjenare. 

Kritikern riskerar att framstå som förutsägbar. "Nu är han [hon] i gång igen." Kritiken blir förväntad, verkningslös. Men bidrar till att demokratins fasad kan upprätthållas. 

Bästa exemplet kanske lingvistikprofessorn Noam Chomsky. Knuten numera som emeritus till prestigefyllda MIT i Boston. Och som genom alla år, decennium efter decennium, hårt kritiserat amerikansk, imperialistisk utrikespolitik. Utan att det renderat honom sanktioner.

Även en ihärdig försvarare av yttrandefriheten. Judisk härkomst, men likväl försvarade han "förintelseförnekaren" Robert Faurissons rätt att uttrycka sin åsikt.

I Sverige var det väl bara Jan Myrdal som utan att tveka gick till principiellt försvar för den franske litteraturprofessorn. När han ankom vårt land riktades det knytnävsslag mot honom, i försök att få tyst på honom. Argumentation inte svenskens starkaste sida.

Var Myrdal, med ofta kontroversiella uppfattningar som gick stick i stäv mot vad som ansågs korrekt att tycka, vårt inhemska exempel på en kritiker som får hållas? I den repressiva toleransens namn. 

Det förtar förstås inte hans roll som opinionsbildare och förebild för många av oss när vi var unga och samhällskritiska. 

Nå, efter honom tyst och lugnt. Nästan varje dag ser jag mannen, om vilket det brukar sägas "ring så kommer han", Göran Greider i tv-rutan. Om allt mellan himmel och jord hyser han en mer eller mindre "kritisk" åsikt. Från SD till Ola Magnell. En välsmord tyckarmaskin.

Men inte kan man jämföra honom med de intellektuella giganterna Chomsky och Myrdal. Skillnad som på natt och dag.

Jag läser Janne Josefssons (medförfattare Mats Lerneby) självbiografiska Rädd för sanningen (2022). Titeln förbryllar men är kanske dubbeltydig. Den senare skulle jag nästan kunna tro har spökskrivit. Och nog framstår texten som en transkribering i mina ögon. 

Vardagsenkelt, för att inte säga talspråk. Säkert medvetet, anpassat för "verklighetens folk". Lättläst men dålig svenska på sina ställen, som borde rättats.

Men det skymmer inte Janne Josefssons viktiga roll - vad med repressiv tolerans i hans fall? - som den som envist bitit makten i baken. Slaktat heliga kor. Brutit tystnad om känsliga frågor som invandring och andra. 

Och det har kostat. Personskydd. Skyddad adress. Förstärkt ytterdörr. Larmad bostad. Dödshot.

Jag minns honom från Radio Sjuhärad tillsammans med vildbasen Frank Gunnarsson och Lasse Brandeby. Ringde i direktsändning upp Pinochet och spelade Victor Jara. Retade rejält upp socialdemokratiska kommunalrådet Mannheimer i Göteborg, också i direktsändning.

Som ettrig reporter i SVT:s Uppdrag granskning ägnade han sig tillsammans med Hannes Råstam åt Osmo Vallo-fallet och Göteborgskravallerna 2001. Man kan säga att de gjorde det som ingen annan journalist gjorde. 

Och det har väl varit utmärkande för Josefsson som murvel. Han går längre än andra. Utan att först spekulera i eventuella konsekvenser, inte minst för egen del. En lidelsefull sanningssökare, så presenterar han sig själv. Kan låta pretentiöst och självförhärligande.

Men han är inte fri från samvetskval, ånger och självkritik. Ingen anledning att idealisera honom, sätta honom på piedestal. Granskaren måste själv tåla att granskas.

Josefsson är primärt ingen skrivande journalist. Det enkla språket i boken är i längden inte njutbart. Man hör hans röst som man känner igen den från tv. Jag saknar fördjupning, tänker ibland att den tillbakablickande, dokumenterande boken är tillkommen för hans barn. 

Hans genomgång - från Radio Sjuhärad till tv-reportagen om det hårt segregerade Göteborg eller hans beryktade valstuge-inslag med dold kamera som skaffade honom rykte som moderathatare - bjuder oss som har följt hans karriär på inget nytt. 

Men här har barnen faderns liv. Osminkat och självutlämnande. Med arbete, äktenskap, otrohet och hela baletten.

Boken kunde tillägnats den dyrkade modern. En mor som självuppoffrande gjorde allt för sina barn. Till och med prostituerade sig för att skaffa mat på bordet. Något som Josefsson upptäcker när han gräver i arkiven för att få fatt i hennes öde.

Inspireras dagens studenter på journalisthögskolorna av Josefsson? Vill de bli som han? I en tid av "influencers" och "personal branding". Tveksamt. Det är nog mer figurer som Schulman och Schyffert man vill efterlikna. 

Bli en välavlönad kändis som frotterar sig med andra kändisar. Tjacka bostadsrätt för många miljoner i Söderreservatet. Glamma med politiker och makthavare.

Den kunde tyckas vara lång, klassresans väg från förortens Biskopsgården, där Josefsson växte upp, till Åstol i Göteborgs skärgård där han bland andra välbeställda har ett hus. Men arbetarklassbakgrunden sitter som ett Kainsmärke i hans själ. 

Jag känner igen mig. I det flammande klasshatet. Den haltande självkänslan, det aldrig borttynande tvivlet på sig själv. Förvisso även i den oreserverade moderskärleken. 

Kepsen av för arbetarkvinnorna!

Det finns inga "vilda" strejker!

Häromdagen upplystes jag av en medpassagerare om att Mälartåg, som jag frekventerar när jag skall besöka min gamla hemstad Uppsala för att sitta på Carolina Rediviva, ägs av kineser. Jag studsade till. Kan det verkligen stämma? 

Privatiserad och utsåld är kollektivtrafiken. Och som ingående i denna tillkännager operatören MTR att tågvärdarna - det heter inte "konduktörer" eller "tågmästare" längre - skall tas bort från pendeltågen i Stockholm och ersättas av kameror. 

Det möts genast av starka protester från lokförarna som naturligtvis vet värdarnas betydelse för säkerheten ombord. Kameror kan inte ersätta deras närvaro.

Men de vinner inget som helst gehör. Dövörat vänds mot invändningarna. Som att dunka huvudet i en vägg. När inget annat återstår, beslutar förarna sig för att gå ut i en så kallad "vild" strejk.

Arbetsgivaren, liksom "upphandlaren" om jag förstått saken rätt, är mäkta upprörd. Hotar med AD. Och skadestånd. Facket kan inte mycket säga, om det skulle få för sig det. Under kollektivavtalsperiod råder "fredsplikt". 

Facket därför skyldigt uppmana de strejkande att omedelbart avbryta sin aktion och gå tillbaka till arbetet. Arbetsgivarens förlängda arm. 

Som tidigare fackligt aktiv inom SACO känner jag väl igen mig i Sekos situation. Facket inlåst i en arbetsrättslig lagstiftning som inte gynnar medlemmarna. Jag minns för min del sömnlösa nätter när det kändes som om jag svikit och förrått medlemmar. 

Medverkat till uppsägningar och därefter arbetslöshet. Genom att förhandla och tvingas acceptera resultat, även om vi reserverade oss till protokollet, som inte låg i medlemmarnas intresse. 

Vid ett tillfälle hotades vi fackliga representanter av personalchefen med att vi skulle åläggas tystnadsplikt, en sådan finns inskriven i lagen. Att inte "respektera" denna kostar böter.

1969 utbröt en omfattande "vild" strejk i malmfälten vid det statsägda LKAB. LO, och moderpartiet SAP, togs på sängen. När gruvarbetarna vägrade ge sig, startades ihärdiga försök från LO-ledningens sida att få slut på strejken med mer eller mindre fula medel. 

Det finns dokumenterat. Se filmen Kamrater, motståndaren är välorganiserad. Genom att vi var några från Uppsala som lärde känna personer i strejkledningen, fick vi tillgång till avslöjande dokument om LO:s försåtliga agerande bakom kulisserna.

Samhällsatmosfären var radikal. Gruvstrejken följdes av flera strejker bortom fackets kontroll. Vad göra? Ur det perspektivet måste de arbetsrättsliga lagarnas tillkomst på 70-talet ses. Lagar som MBL och LAS. 

Det är att överdriva tänka korporativism med en statligt styrd facklig verksamhet, ett inkorporerat fack. Men tanken inte långt borta.

Facket tvingas med lagens hjälp till förhandlingsbordet. Efter avslutad förhandling ta ansvar för utfallet, hur illa det än blev. När protokollet är undertecknat, är det "kört". 

LAS har visat sig tandlös och möjlig att enkelt runda. Den har dessutom ytterligare urholkats. MBL kom att snart kallas "Tutan". Informationsplikt råder. Efter avgiven information har arbetsgivaren fria händer. Efter att pliktskyldigt ha "tutat".

Jag skrev om detta i min avhandling som ventilerades på Uppsala universitet december 1979. Drev tesen att facket blivit alltmer "medlemsoberoende". Lagarna förstärker denna tendens. En tillspetsad tes. Men byggd på verkligheten, intervjuer med lokala fackrepresentanter. 

Avhandlingen uppmärksammades medialt. Fackförbundsledningarna gick rasande i taket. Även högsta LO-hönset Gunnar Nilsson. 

Vad skall lokförarna göra när förhandling är avslutad, ingen har lyssnat till välunderbyggda argument? Och facket sitter bakbundet i den arbetsrättsliga buren. Vad återstår?

I min tradeunionistiska värld finns inga "vilda" strejker, bara mer eller mindre motiverade strejker. Denna är mycket motiverad. 

Klart jag stödjer de strejkande lokförarna! Fattas bara.