Vit kepa i alla fall

Sjung om studentens lyckliga dar!

Det är många som kliver av Mälartåget i Upsala. Glada och högljudda, skramlande påsar. Ivriga hinna upp till Carolinabacken och mösspåtagningen klockan 1500, heligförklarad tid av akademikerna. 

Jag delar vagn med ett gäng krigsmålade tjejer som glömde, eller inte kände till, att det skall vara tyst i denna vagn. Konduktören, nä, så heter det väl inte längre, men alla fall, som Lindeman sade, ber dem respektera att det skall vara tyst. 

Glömmer det, fnittrande, så fort hon vänt ryggen till. Full fräs på mobilerna. 

Jag minns särskilt en sista april i Upsala när jag hamnade i vildsint gräl med en murvel om hur ett ställe hos Marx skulle tolkas. Ingen av oss ville lämna walk over, vi höll på till fram på morgonkulan, medan en efter en i sällskapet kastade in handduken, vi pucklade på varann verbalt, rejäla svingar. 

Dött lopp. Ingen vann, ingen förlorade.

Denna sista april är jag på väg till Best Westerns hotell i Bromma, granne med den välbehållna flygplatsen. Det är mer än en som skakat på huvudet åt att jag är så förtjust i detta hotell, som till sin avskalade arkitektur påminner om Stasis forna högkvarter i Östberlin.

Jag växlar några ord med den trevliga kvinnan i receptionen, checkat in har jag redan gjort online, man är väl digital. Hon är från Hamburg. 

Jag kommer på efteråt att jag borde berättat för henne att det som åtminstone förr, nu är det väl Berliner Döner, var tyskarnas, kanske snarare berlinarnas, lunchrätt utan konkurrens, currywursten, kom till just i Hamburg. 

Bara så där. Tänk, så det kan forme sig, som min svärfar brukade säga; jobbade på Bromma flygplats och känns alltid osynligt närvarande när jag befinner mig på denna plats.

En kvinna snavade i trappan med en väska innehållande de ingredienser som ingår i rätten. Ketchup, Worcestershirsauce och curry. Och det var som om den läckra, jodå för tusan, rätten blandade sig själv. Utan mänsklig hands ingripande.

Björn Werner, många år som korre i Berlin och som skrivit en rolig bok om tysk mat, förlägger uppkomsten till den tyska huvudstaden. Men det är fel. Uwe Timm avslöjar tillkomsthistorien i en av sina böcker. Han som var skolkompis med Benno Ohnesorg. 

Men det är en annan historia. 

Jag får mitt favoritrum, 509. Ser de sista avsnitten av serien Say Nothing om IRA. Efteråt googlar jag på namn för att vara säker på att det är based on a true story. Det är det. Med Gerry Adams, förrädare enligt många, i spetsen. Stephan Rea. Dolours och Marian Price, systrarna.

Kvällen sjunker. Jag har inte sett en enda brasa. Men jag har haft vit kepa på mig, se fotobevis ovan. Dagen till ära. Min studentmössa, ja - vart tog den vägen? 

PS. Min dyre vän Jan Milch i Göteborg skickar ett klipp från YouTube där Harry Isaksson håller monolog om gruvstrejken. Det väcker vemodiga minnen. Harry, det var grabben hela dan, det.