Ännu ett ljus

Per Lindblom (bilden) var min student i Sundsvall. Han läste den organisationsfördjupning på det som då hette ekonomlinjen som jag och kollegan Lennart Rosenberg dragit i gång. 

När vi planerade fördjupningen sa vi till varandra och det var ett ovillkorligt löfte: Vi skall göra en utbildning som vi själva skulle vilja gå. Annars får det vara. 

Och så blev det. Det kan inte ha funnits någon motsvarighet vid något annat svenskt lärosäte, vågar jag påstå. 

En intellektuellt krävande utbildning med stort ansvar lagt på deltagarna som var ganska få till antalet. Vilket gjorde var och en synlig - subjektgjord. Frihet under ansvar var ledstjärnan. 

Den anti-auktoritära  och emanciperande pedagogiken, om nu pedagogik någonsin kan vara det, som vi praktiserade, beskrev jag i tidskriften Zenit nr 2 1991: "Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest?"

Den dialog- och case-baserade uppläggningen passade inte alla. Alldeles för ansträngande för den student som enkelt ville glida fram till examen, hellre vara korvstoppad elev än bemyndigad student. 

Men Per var som klippt och skuren för denna uppläggning. Ägde den rätta begåvningen och kapaciteten. 

Jag älskade inte alla studenter jag hade att göra med under alla mina år, det skall gudarna veta. Man skall samtidigt komma i håg att studenterna var min arbetsmiljö, bortsett från kolleger och organisation. 

Per tyckte jag däremot snart om. Det var ömsesidigt. Vi etablerade en stark kontakt. 

Och vi behöll kontakten efter att jag flyttat från staden. Skrev varandra. Han skickade mig böcker, ibland filmer han tyckte jag bara måste se, det finaste av allt originalteckningar av Slas som Per personligen kände. 

Ovanför mitt skrivbord i Gefle hänger en sådan föreställande Pentti Saarikoski som Per visste var en av mina stora favoriter. 

Ofta avslutades hans mejl, särskilt om han anat en mörk underton från min sida och oroats, med uppmaningen: Keep on writing, Lasse! Och då gjorde jag det. 

När hans älskade sambo Christina, en vacker sommardag i det Tversted där jag nu också i skrivande stund befinner mig, mejlade och berättade att Per plötsligt dött i motionsspåret ville jag inte tro att det var sant. 

Nej, inte en sådan människa som Per, tänkte jag spontant. Omtänksam och han visade det, otaliga gånger. En sådan människa får inte tas ifrån oss. 

Jag åkte upp till hans begravning i Sundsvall. En ljus sommardag, en sådan där dag när naturen står som alla skirast och döden borde vara portförbjuden. 

När Gärdestads Himlen är oskyldigt blå spelades brast alla församlade nästan unisont ut i gråt. 

Häromdagen tände jag ett ljus för vännen Gert. I dag ett ljus för Per. Lika saknad han. Återigen kommer Göran Sonnevis ord för mig, fritt citerat: Det finns bara de människor som finns här. 

Det finns inga andra. När dessa enda som finns går, öppnas tomrum. Solen sjunker bakom bergen.