En efterlängtad bok i KBT-tider

Jag läser Carina Håkanssons (bilden) självbiografiskt färgade och mycket sympatiska bok Terapeuten: Om levd erfarenhet och profession (Studentlitteratur 2020 - med ett trist, intetsägande omslag som för tanken till en gammaldags patientjournal). 

Boken frontrapporterar från hennes mångåriga erfarenhet av dynamisk psykoterapi.

Seriös terapi - som jag tillspetsande brukar säga. Jag avser återkomma om boken, som jag har svårt att lägga bort, icke minst genom fängslande fallbeskrivningar, när jag väl har läst klart.

Håkansson är ytterst skeptisk, baserar det på gedigna egna erfarenheter, till diagnoser och medicinering (psykofarmaka). Alldenstund perspektivet på psykisk ohälsa inte är relationistiskt. 

Utan när det snävt fokuseras på den enskilde individen och appliceras biokemiska förklaringsmodeller. 

Ett reduktionistiskt perspektiv på människan, inhumant vågar jag påstå. Torftigt, livsförnekande. Beskärande den rika, mångsidiga individen. 

Diagnoskulturen, uppburen av "professionella hjälpare", har allvarligt fått fäste i vårt samhälle. (Lästips: Wolfgang Schmidbauer.) Minns alla bokstavskombinationer som vårdslöst klistras på barn. "ADHD" och allt vad de heter. 

Till saken hör att det går mode i diagnostiserandet. Ena dagen "Asperger". Nästa dag något annat.

Efter diagnos vidtar medicinering med risk för allvarliga biverkningar. Stigmatisering. Barn som tvingas axla en skuld som inte är deras. (Lästips: David Coopers provocerande Död åt familjen.) 

Jag glömmer aldrig min tid, den sträckte sig från och till över flera år, som vikarierande skötare på Ulleråkers mentalsjukhus utanför Upsala. Hur än patienterna betedde sig, blev det fel i ”vårdgivarnas” ögon. Och symtom på psykisk sjukdom. 

Aldrig någonsin att ett handlande från en patients sida kunde vara adekvat. Det var som en ond cirkel, omöjlig att bryta. 

Var en patient inlagd stillsam och tillbakadragen, förklarades densamma "deprimerad" eller "autistisk". Talade en patient osammanhängande eller oklart, var denne "psykotisk". Eller "schizofren". 

Det senare vanligt att det häftades på "bråkiga" kvinnor. Styrktes av journaler som jag läste fast jag inte fick. Klassperspektivet hade också varit intressant att beakta. Psykiatrin som politik och maktutövning. 

Protesterade en patient, med rätta och fullt fog, mot hur illa denna bemöttes, var patienten agiterande. Måste därför pacificeras, tas ned. Spännbälten fanns tillhands för att oskadliggöra "trilskande" patienter. 

Medicinering med psykofarmaka, och det jag inte tvekar att kalla personlighetskränkande övergrepp, var de ”metoder” som stod till buds. Elchocker förekom, en bestialisk 

”behandlingsmetod”. Med svåröverskådliga följder. 

Diagnoser utfärdades av vitrockade psykiatriker med begränsad utbildning i psykoterapi. Och de avfyrades snabbt, efter kort kontakt med patienten. För att "behandling" omedelbart skulle kunna sparkas igång. "Effektiv" sådan, för patienten att "svara på". 

Resultatfascistisk, har jag kallat tankefiguren. 

Håkansson är så klok. Önskar att fler var som hon i dessa KBT- (som man numera till och med erbjuds online) och neuropsykiatrins tider. 

Jag orkar inte än en gång till höra i Aktuellt eller Rapport: "Nu är schizofrenins gåta löst! Neurologer har funnit dess endogena orsak."