Om morgonen med pumpstav

Jag noterar att husbilarna, undrar vad ett tocke sånt där åbäke kostar men det går väl att låna i bank dessa coronatider när konsumtionen skall hållas uppe, tycks mig påfallande många denna gudsförgätna sommar. Orsaken? Hemester? Detta inlåsande ord. 

Kanske utbredd, av sensationslystna medier underblåst, fruktan för att checka in på hotell och smittas? Bäst därför krypa undan i egen (bankens?) sardinburk. 

"Hemester" leder osökt association till hamster. Husbilarnas passagerare. Hamstrar på två ben i bensinslukande plåthus på hjul. Jag observerar dem slå sig ned i badkläder på tältstolar utanför åbäket för att sola. Det senare inkilat i parkeringsruta. En plats att pröjsa dyrt för. 

Utan någon som helst vacker utsikt att skriva hem om. Begriper mig inte på dessa semestrare, förlåt: hemestrare. Som även kan dyka upp på överfulla campingplatser för att trängas om utrymmet. Rena lägerdiskursen. Kanske känner de sig trygga då. Fängelsevarelser i anden.

Annat var det när morsan, farsan och jag tältade, som det ju skall heta, med spritköket aldrig långt borta. Och alltid där det var vackert att trycka ned pinnarna i jorden, därefter breda ut de gröna sovsäckarna. Glömmer aldrig Öland på femtiotalet. Stråtrövarhunden Sussi med.

Jag får in österrikaren Hanecke i associationsbanorna. Runt husbilens oskyddade knut lurar faran. Som i otäcka Funny Games. Närsomhelst kan idyllen spricka. Och så är det ju faktiskt i det Gefle där husbilarna parkerats. Omkringströvande ungdomsgäng. Våldsamma.

Reality beats fiction. 

Morgonpromenad runt stadsdelen - före starkt kaffe och fil med blåbär, jordgubbar och hallon - med pumpstav. Hur många kilon på staven? Undrade svågern, som själv nyttjar pumpstav. Inte vet jag. Han håller reda på sånt.

Passerar det område där anrika Gefle Galvan höll till och som förekommer i en tv-film av Lennart F Johansson. Nu ingenting kvar. Tillplattad yta. Ett Sisyfosarbete, med mina ögon, att riva och forsla bort solida fabriksbyggnader som stått emot väder och vind. 

Jag, kemiskt befriad från allt vad tålamod och uthållighet heter, har fascinerad följt förloppet så gott som varje dag. Lagt märke till tyskregistrerade bilar. Preussisk noggrannhet. Kanske. 

Efter ett häftigt regn under natten kryper sniglarna fram med sitt pick och pack på ryggen. Vi lyfter bort dem från hårt trafikerad gata för att de inte skall mosas av bilar. Försiktiga händer för att inte skada dessa utsatta medvarelser.

Vad var det Jesus sade? Allt det ni har gjort mot en av dessa minsta minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Ett bra imperativ att försöka leva efter. Och sniglar måste ju också få leva.

Även om Jesus, med antropocentrisk underton, inte inkluderade dessa slemmiga, vanligtvis obemärkta jordavarelser i sin kärleksfulla visdom.