Kan man heta Smockadoll?

I Strindbergs Röda rummet fräser en polisbetjänt åt konstnären Olle Montanus, hans ovanliga namn: - Det kan man väl inte heta! Jo då, det kan man. Men kan ett förlag heta Smockadoll? Vad är det för ett egendomligt, skulle Lars Gustafsson knarra, namn på ett bokförlag? 

Vad kommer det av? Det vete attan. 

Men det finns! Jag kände inte till detta Malmöbaserade förlag. i stallet författare som Clemens Altgård. En gång en i den beryktade Malmöligan. En mycket sympatisk person. Tillika skicklig poet och ständigt läsvärd publicist. Kopplad till kulturtidskriften Opulens. 

Vad i himlens namn gjorde vi utan de små förlagen? De fyller ju en utomordentligt viktig kulturpolitisk funktion för oss som vill läsa något annat än Läckberg (oläsbar i och för sig)  och andra bästsäljare. Framförallt vi djupingar som söker efter europeisk litteratur. 

Länge sedan jag hörde något från Thorén och Lindskog förresten, med utgivning av omistlig tysk litteratur i svensk översättning. 

Minns Korpen under Gert Nilson! (Om mindre än en vecka har legendaren redan varit död i tre år. Fattar inte.) i särklass mest spännande, originella förlaget av de små (tycker inte om att använda ordet och så litet var det inte heller med många utgivna titlar och exemplar). 

Daidalos. Jag är medlem i bokklubben. Ibland glömmer jag avbeställa Månadens bok. Muttrar när det dyker upp en trist och korrekt - tyvärr förekommer sådant otyg även hos Daidalos - historia i brevlådan.

Floran med små förlag växer ständigt. Ett av dessa Bokvind som jag själv var med och drog i gång. Ger inte ut några kioskvältare. Men fyller, även detta förlag, vågar jag påstå, en kulturpolitisk funktion. Med sin "smala" (också ett avskyvärd ord) utgivning. 

Härligt ! Jag fröjdas och njuter. Huden knottras av förväntan. Boken ligger framför och anropar mig. Smockadoll ger dessa plågande pandemidagar ut Pasolini, en samling dikter under titel Olycksaliga generation. Italienaren en av de absolut största. Jag kan knappt bärga mig. 

Jag kommer att framöver skriva om den. Förstås. 

Blott utformningen lockar svåremotståndligt. Så kul utformad! I pistagegrönt (heter det så?). Röda bokstävlar som morskt kliver fram. En klassisk vespa på omslaget. Bara en sådan sak!

Blundar och återkallar plötsligt en sagolik resa till Ostia utanför Rom för tre år sedan. Där på stranden slutade Pasolinis liv. På det mest bestialiska sätt. En sorgsen vind lämnar aldrig platsen. 

Fotnot. Författaren till dessa rader har under många år "levt" med Pier Paolo. Aldrig lämnat honom. 2016 utgav han den prosalyriska Orkanens öga  (Bokvind) där Pasolini andas genom texten. Ett projekt som påbörjades redan på 80-talet.