Ge tusan i mina pengar!

Jag minns från uppväxtåren på Smedsgatan i Sandviken, hur lyhört det var i vår lägenhet. Pojkrummet - som mamma sa om mitt kartongstora rum, säng med nedfällbart lock - vägg i vägg med sovrummet.

I det senare tronade en vitmålad radio på en likaså vitmålad byrå. Med Hilversum och andra avlägsna orter som kunde rattas in på den förras lysande, när den väl var påslagen, gula fönster. 

Pappa hade, vad radioapparaten och byrån anbelangar och knappast till min mammas ohöljda glädje om man säger så, ett tag pippi på att vitmåla saker. Fråga mig inte varför. 

En kväll efter sänggåendet, jag befann mig väl i lägre tonåren, hörde jag min mamma vilja ha mer pengar till hushållskassan. Vid det laget var min far ensamförsörjare. Det var inte mycket hon önskade i påfyllning. 

Men pappa grymtade, ovetande om vad dagligvarorna kostade, vilket mamma först tålmodigt men sedan allt mer bestämt påminde honom om. De grälade inte men rösterna blev efterhand skarpa. Ovanligt för att vara dessa båda två som levde i harmoni med varandra. 

Lite skrämmande. Jag stelnade till med fötterna dinglande utanför min alltför korta säng. Fick för mig, som den oroliga själ jag alltid varit, att vi hade det knapert. Vilket vi inte hade. 

Vi var inte på väg att bli det fulaste av allt: socialfall. Liggande samhället till last. Inte förmå göra rätt för oss. Som sossarna säger, men "glömmer" i hastigheten migranterna: Gör din plikt, kräv din rätt!

Det som tagit sig genom den tunna väggen lämnade orosspår. Skulle det visa sig.  Tillsammans med annat. Livet igenom har jag varit mer eller mindre orolig för att pengarna skall ta slut. Kanske snarare konsekvenserna av inte vara stadd vid god kassa. 

Jag minns de rysliga student- och doktorandåren i Upsala med hustru och två barn: tvingas vända på slantarna. Billigt inköpta gamla bilar som krånglade. Amazon utan säkerhetsbälten. Fordonsljud som starkt bidragit till mina vid det här laget ömtåliga nerver.

Detta att hålla på och räkna på de usla slantarna, inte vara ekonomiskt oberoende! Förnedrande. Livet påverkas, såklart. Livskänslan. Den som påstår något annat ljuger. Som pank är man inte fågelfri. Man får ett sämre liv. Inställda resor och annat kul som inte blir av. 

Sänkta pensioner aviseras till nästa år. Trots mycket välfyllda AP-fonder. Mycket. Det gör mig fullkomligt rasande. 

Pensionen är inget annat än uppskjuten inkomst, avstådd löneförhöjning. Pengar jag avstått ifrån för att senare ha tillgång till. Mina pengar.De tillhör mig, inte det politiska frälset eller pensionsmyndigheten. Eller någon börsspekulant. 

Kan bara ilsket utbrista: Ge fan i att knapra på mina intjänade, surt förvärvade pengar!

Och passar på att tillägga: jag skäms att leva i Löfvenland med så kallade "fattigpensionärer". Du borde skämmas ögonen ur dig, Löfven. Men du är en maktgalen cyniker och har inte vett att skämmas. Eller göra något åt situationen. Alla fattiga arbetarkvinnor. Ditt eget folk. Skäms!