Att göra skillnad i den stora världen

Äntligen fick jag, efter många års fördröjning och uppskjutning, föranlett av stor tveksamhet inför den politiska utvecklingen på ön med repression gentemot samhällskritiska, 2009 komma till Kuba. 

Revoutionens Kuba som jag, inackorderad på Geijersgatan i Upsala, på en Facit reseskrivmaskin begick en trebetygsuppsats om fyrtio år tidigare. Nog en alltför okritisk sådan. Om sanningen skall fram. Påbörjad av en spoling som inte ens hunnit fylla tjugo. 

Uppsatsen hade behövt handledning. Men jag varken erbjöds, eller efterfrågade, någon sådan. Ville, kaxigt, vara i fred med mitt skrivande. Och det förstod min officiella handledare, u- landsexperten Olavi Junus. Sympatisk och klok. Salig i åminnelse. 

En av få föreläsare jag inspirerades intellektuellt av i Upsala. Om än ingen stjärnpedagog. Spelade ingen roll. Stimulerande för knoppen lyssna till honom.

Uppsatsen godkändes - utan föregående seminariebehandling. I dagens kvävande, trånga läge hade den knappast passerat. Avsaknad av genusperspektiv, etnicitet, normkritik och annat påbjudet enligt den samtida pk-manualen. 

Samtidigt med oss befann sig vännerna Maria och Patrik från Upsala på ön. Båda aktiva vänsterpartister. Den förra ideologiskt impregnerad. Och så gott som omöjlig att föra ett sansat samtal bortom den ideologiska avskärmningen med. 

Den senare, tyvärr bortgången och mycket saknad, däremot klarsynt och befriande frispråkig.  

Mycket kritisk, liksom undertecknad, mot vad han med egna ögon bevittnade på Kuba: den krassa, osminkade verkligheten bortom förskönande ideologi. Sugardaddies. Prostitution. Svarta börs. Bestickningar. Tiggare (gjorde ont se gamla människor tigga på gatorna). 

Långt från den socialistiska retoriken. Drömmen om ett människovärdigt samhälle. 

Maria och Patrik, de reste organiserat med en förening, gavs möjlighet träffa en sekreterare till en av de verkligt stora revolutionshjältarna, Ernesto Che Guevara. (Bild nedan på honom när han skägglös skulle agera inkognito utanför Kuba.) 

Hans nuna (med vildvuxet skägg), den svarta baskern på skulten, dyker upp som muralmålning runt om i Havanna. En ikon även utanför Kuba.

Maria retade upp sekreteraren genom några mindre väl valda ord om vad hon ansåg varit Ches hårdhet och oresonlighet. Ingen velputte och mjukis typ hennes Jompa Sjöstedt. Ingen revolutionshjälte - kompromisshjälte.

Plötsligt får jag en idé skriva om Fidel och Che. Ägna dem en personlig betraktelse. Nå, de fanns förstås med i min uppsats. Och Kuba har jag skrivandes återkommit till under åren. Recenserat böcker.

Utan att glädja den enögda Svensk-kubanska vänskapsföreningen. 

Jag har tidigare skrivit om sådana som jag i boken Eolus & Herakleitos kategoriserade som icke-rumsrena. 

Heidegger (nazist har det ju hetat om honom, existensfilosofen från Freiburg), Bukowski (snuskgubbe och sexist), Céline (rasist och antisemit). De har fått passera. 

Något så när. 

Men när jag skrev om ”den tyska statens fiende nr 1” som hon stämplades av den repressiva västtyska förbundsstaten, Ulrike Meinhof, i artiklar och mest i boken Gravspegel: Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap. (Avkastade en utställning i Sveriges Fängelsemuseum i Gefle: https://www.gd.se/artikel/fangslande-om-meinhof)

Då vaknade indignationen. Ilsken och onyanserad. 

Hylla - vilket jag inte gjorde - en terrorist! Hur bara kan du? Fördöm, ta avstånd! Är du sympatisör? Våldsromantiker? 

Kanske skulle Fidel och Che framkalla samma indignation. Därmed ett knepigt projekt. Det tilltalar mig. Försöka hitta en egen, just  personlig ingång till arkitekterna bakom revolutionen 1959. 

Varför skriva om dessa? Som jag alltid sagt om särskilt dessa två: de gjorde skillnad under sitt varande på jorden. I den stora och inte enbart den lilla världen, för att låna Bergmans distinktion i Fanny och Alexander. Gjorde något för andra än bara dem i den snäva kretsen. 

Hur många gör det? Handen på hjärtat. Gör du? 

Fotnot. Översta bilden hämtad från Fanny och Alexander.