Tillbaka till ett bättre Sverige

”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad.” Per-Martin Hambergs ljuvliga visa om den lilla, orörda staden i allas våra blågula hjärtan. Nostalgiskt skimrande som en pärla längst därinne i det förgångnas dimmor. 

Att längta till i Det Nya Sverige som av staten deklareras vara "mångkulturellt".

Äntligen åter i Lisch, eller Lidköping som utifrån kommande säger om den lilla, idylliska staden invid mäktiga Vänern. Länge sedan vi var här. Alltför länge. Den förbaskade coronan - syndafloden i form av ett dödande virus - har satt käppar i hjulet. 

Bara att ligga lågt och hålla avstånd. Social distans påbjuden från centralmakten. Eremitliv idealet. Bunkra mat när solen knappt hunnit gå upp. Om man tillhör en fredlös "riskgrupp".

Nu dags för gamlingarna att våga sig ut på en längre tur. Vi bara måste ta oss utanför länsgränsen. Pausa hos Dinners utanför Arboga och sträcka på benen, som vi alltid gör. Känna glädjen över att återse Kinnekulle vid horisonten. 

Jag packade ned några munskydd. Di lärde tvistar om hur bra eller dåligt det är med sådana. Nå, en psykologisk eller påminnelseeffekt har definitivt skyddet. Det har jag observerat i butiker. Jag är tämligen ensam om att hasta med munskydd mellan gondolerna. 

Räcker det inte med munskyddet, fäller jag ut promenadstaven. Den fungerar utmärkt som bortmotare. 

Och jag måste träna med munskyddet. Efter en stund besvärar det, känns varmt och instängt bära det. Inför den Berlinresa som bara skall och måste bli av krävs träning. SAS, där jag har en voucher och därför reser med dem, kräver munskydd ombord under flygturen. 

Och det krävs munskydd i tunnelbanan och butiker i Europas hjärta. Risk för dryga böter annars.

 I spannet 50 - 500 euro. Men jag avser vara laglydig. Bara jag får komma till den stad jag älskar mest av alla. Hotet om en andra epidemisk våg har dock tyvärr börjat mullra.

Återigen den varma känslan av att resa tillbaka till det Sverige som en gång var, när vi betrampar Lidköpings trivsamma gator. Ett bättre Sverige. Inget snack om den saken. Men Garströms fordom så omtalade konditori lockar oss inte längre. Inte samma kondis.

Numera är det Rådhuskonditoriet som gäller. Eller Rörstrands servering. 

Asplunds konfektion, butiken överbelamrad med damkläder, ligger kvar där den skall. Den röda neonskylten intakt. Bara en sådan sak.

Jag kikar efter grabben som föddes med segerhuva och bandyklubba, Christoffer Edlund. Villa har nämligen värvat honom. Efter en Rysslandssejour. Mannen som öser in mål så det står härliga till. 

Villa blir inte att leka med i vinter heller. Publik på läktarna eller icke. Men Villas hemmaborg utan publik? Lika tomt som i en genomsnittlig riksdagsmans huvud.

Nä, det går bara inte! Villa som brukar ha fullspikat - varenda hemmamatch. Kokande hall. En atmosfär som i ingen annan arena i det med allvarliga ekonomiska problem kämpande bandysverige. Ta bara det trista ismagasinet i Sandviken, där SAIK lirar. 

I bästa fall ett tusental tillknäppta supportrar på läktarna. Likvakans förlamande stämning mellan ljuden från isen. 

Stadt i Lisch bebos för första gången. Absolut värt att pröva. Granne med Läckö hotell. Under flera år stamlogi.  

Bild: Gamla Rådhuset i Lisch.