A och livsångesten

Jag letar fram ett tummat familjealbum, som min far påbörjade på min fyraårsdag, och låter blicken glida över ett klassfoto från realskolan, taget på skolgården till Sandvikens Högre Allmänna Läroverk. 

Första halvan av 1960-talet. Höstdag. Jackorna och kapporna (några av tjejerna ser ut som tanter i förtid) tyder på det. 

Där står han i bakre ledet i central position. A. Lång och reslig. Huvudet högre än alla andra. Kanske antydan till ett undflyende leende. Han är där - ändå inte. 

Min hållning däremot dålig. Böjd rygg. Liksom ihopsjunken. Vuxit för fort, som man sa på den tiden. Beordrades till "hållningsgymnastik". Att äga rum efter ordinarie skoldag. Inte särskilt populärt, om man säger så. Men ingen chans slippa undan. 

Gymnastiklärare Karlsson, en sadist och elak jävel i mina ögon, kunde ta ut sin komplexfyllda hämnd på oss "kluvna vid halsen" som han förolämpande slängde ur sig till långa tonårspojkar. Själv kortvuxen.

Jag ser inte glad ut på fotot. Vi har stunden innan fått tillbaka ett matteprov. Jag har kört på det. Räkning inte min starka sida. Och jag är dessutom på god väg mot skoltrötthet. Motivationen sjunker för varje lektion. 

Jag längtar ut och bort från den grå och trista vardagen. Snart skall vi dra igång rockbandet. Det blir ett andningshål. 

Hur många av alla sjuttioplussare, vid dags datum, på fotot som fortfarande är i livet är mig obekant. A är det inte. Inte sedan väldigt länge. 

Jag tror inte att A tog realexamen. Inget minne av det. Han fortsatte i varje fall inte på gymnasiet.

Flera år efter min studentexamen stöter vi ihop på en gata i Upsala. Växlar några ord. Glömt vad han sa att han jobbade med. Tror det var på Bullret (Ulleråker). Lätt få jobb där. 

Allra sista gången vi träffas är på tåget mellan Gefle och Upsala. En söndagseftermiddag. Jag reser tillsammans med mina barn, fortfarande små. Vi har besökt min mor i Sandviken. 

A är svårt bakrusig. Frågar om jag kan rekommendera något bra ställe i Upsala där han kan få sig en rejäl återställare. Han är svettig och skakig. Spriten har slagit sina klor i honom. Släpper inte greppet. 

A återvände till staden i skuggan av Verket. Slog sig permanent ned i föräldrarnas sommarstuga invid Storsjön. Isolerade sig. Där slutade hans korta, olyckliga liv. Med ett rep. Fadern överlevde honom med många år.

A dyker upp i mitt minne när jag läser Carina Håkanssons Terapeuten. Om den dynamiska psykoterapins befriande förmåga. Jag finner inte, kanske missat dem, namnen Søren Kierkegaard och Rollo May i hennes bok. 

Dessa båda skrev om ångesten som något positivt. Särskilt psykoterapeuten May. Även om den är hemsk att befinna sig i. Uthärda. Men den vittnar. Vi kan fördjupa vår självinsikt om vi orkar lyssna till vad den försöker att säga oss. Den är en insiktsbärare. Men plågar. 

Inte vet jag om A försökte lyssna eller någonsin sökte terapi. Den livsångest han bar med sig från Bruket förtärde honom.