Vita bergen måste vänta

Vi tilltalar varandra ”Broder”. Men inga biologiska band mellan oss. Själsbröder. Tillsammans har vi kläckt ett nytt begrepp: samflanera. Vilket vi plägar göra åtminstone två gånger per år. I Vita bergen på Söder i Stockholm. Nu under coronan skjutet på en oviss framtid.

Vi brukar slå oss ned och filosofera på en bänk i Vitabergsparken, där Carl-Anton (har han ett efternamn, eller är det som med Cher?) ledde musikunderhållning. Från en scen som sedan länge, upprörande för att inte säga skandalöst ur ett kulturhistoriskt perspektiv, är riven. 

Jag minns när Cornelis var en av gästartisterna. Det måste ha varit i slutet av hans liv. Han gick bort 1987. Tunn och märkt av sjukdomen intog han tiljorna med sin gitarr. Fryntlighet och korpulens borta.

Men oklanderligt proffsig och säker när han framförde balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind. Nå, han tappade en vers. Kanske strök den. Fullkomligt otänkbart framföra denna visa i dessa hetsens dagar. Pedofili, skulle pk-horden vråla. Kvinnoförakt. Bannlys, bannlys!

Kompositören Carl-Anton. Liksom för många ord intryckta i varje rad. Måste sjunga fortare vid slutet av varje rad, för att få dessa att glida in i ackompanjemanget när visorna framfördes. Man satt som på spänn. Skulle han lyckas?

Men den kylskåpskalla filen och de gula maskrosorna har han skänkt evigt liv. Liksom doften av tjära. Svensk sommar - som ingen annanstans på jorden. Att längta till. 

Broder Hasse och jag har känt varandra sedan mitten på 90-talet. Det började med ett anrop från Hasse. Han skulle författa en uppsats i ämnet Idé- och lärdomhistoria vid Stockholms universitet. Om medborgarlön. Jag sände honom mina böcker. 

Därefter har vi hållit kontakt. Hasse är astrolog. Seriös sådan. Ingen veckotidningscharlatan. Minns att astrologi en gång i tiden var ett av huvudämnena på Sorbonne! De kända naturvetarna, universums uttolkare, var alla astrologer. Fattas bara annat. 

Jag är våg. Inte hade jag funderat särskilt mycket på det. Men i och med Hasse vet jag bättre. Ett luftburet tecken. Förpliktigar. Att vara stolt över. I gott sällskap. Zlatan. John Lennon. Inga dussinfigurer. Nu förstår jag svårigheten livet igenom att umgås med icke-kompatibla tecken. 

Hasse har bett om min födelsetid, klockslaget, för att kunna göra en ordentlig analys av mitt öde. Men jag vet den inte. Jag har heller inte försökt ta reda på den. Kanske fruktan inför vad Hasse skulle kunna se med hjälp av detta. 

Människor som anlitat honom har förbluffats av hans träffsäkerhet. 

Häromdagen fyllde Hasse sextiosju. Han är snart ikapp mig. Måtte vi få många fler samflanerandets fria samtal i Vita Bergen. I värsta fall med rullatorer. Själsfränder, som sagt.

Bild: Samflanerandets område.