17 år gammal inkallas han. Skickas till koncentrationslägret Stutthof utanför dåvarande Danzig. Placeras i ett vakttorn. Med uppsikt över lägret.
Nu har myndigheterna, efter alla år, letat rätt på honom. I dag är han en mycket gammal man på över 90 år. Men när han begick sitt "brott mot mänskligheten" var han således blott 17. Därför ställs den gamle mannen inför en ungdomsdomstol.
Det kan tyckas smått absurt. Men sådan är tysk lag.
Numera räcker det med att man var på plats för att man skall kunna rannsakas. Utan att man direkt var involverad i plågandet av eller mordet på lägerfångar. Det krävs inte mer än så, närvaro. Ett känt exempel Oskar Groening, bokhållare i Auschwitz med kontorsplacering.
Mest kända fallet kanske Ivan Demtjuk från Sobibor. Han forslades till rätten flera gånger om. Innan man kunde döma honom med hjälp av ålderstigna, inte helt glasklara ögonvittnen som påstod sig sett honom på plats i koncentrationslägret.
Minst en gång bars han in på bår i rättssalen. Men dömas skulle han. Utan nåd.
Nåväl. Låt gå för det. Det räcker med att man var på plats för att straffas. Men var skall gränsen dras? Osökt tänker jag, parallellen givetvis hiskelig, på människor som bevittnar pågående misshandel utan att ingripa. Medskyldiga till brott? Dömas för feghet?
Den forne vakten i tornet, den unge pojken, var ingen övertygad nazist. Hade han vägrat att tjänstgöra, hade han ställts inför militärdomstol och dömts till döden. Vad borde han ha gjort? Vad hade du gjort i hans ställe?
Säkert kommer han att dömas. Till ett milt straff. Om inte hälsoskäl åberopas. Mäktiga judiska organisationer trycker som alltid på att ingen skall slippa undan. Ingen enda. Hur gamla och skröpliga förövarna än är. Och den tyska, skuldtyngda staten har bara att "leverera".
Artikeln från min dagliga morgontidning BZ släpper inte sitt grepp om mig. Det känns nästan olustigt, jag kan inte låta bli att spontant känna så, med denna tyska skuldbearbetning som aldrig upphör. Till vilken gagn? Det kollektiva såret läker inte, det tillåts inte.
Det rivs ständigt upp på nytt. Med idog hjälp av medier och tv-serier. Hitler är därtill ett säkert kommersiellt kort. Om publiksiffrorna sjunker i en tv-kanal, bara att slänga in ännu en dokumentär om Tredje Riket och de stiger på nytt.
Boken Er ist wieder da (2012), om hur det kunde tänkas bli om Hitler skulle återuppstå i dagens Tyskland, blev en gigantisk försäljningssuccé.
Olustigt tänka att blott en bråkdel, en försvinnande liten del, av de forna lägervakterna bestraffades. Även de som betjänade dödsfabriken Auschwitz-Birkenau.
Däremot övervintrade många höga nazister och besatte toppositioner i efterkrigstidens Västtyskland. Till och med nära den allra högsta statsledningen, där kanslern finns. Som om inget hänt. Samtidigt som denazifiering pågick. Torkat blod luktar inte.
På Facebook är jag vän med Bettina Röhl. Porträttlik dotter till kvinnan som förklarades som "tyska statens fiende nummer ett", Ulrike Meinhof. En av drivkrafterna bakom Röda armé-fraktionens (RAF) våldsamma framfart var just nazisters bekväma övervintrande.
Återigen. De stora fiskarna går fria. De små däremot slipper inte undan.
Det kanske finns en fara med att bli fixerad av en viss form av fascism men samtidigt strunta i när liknande saker börjar dominera samtiden i andra skepnader (med naziliknande intolerans & rasistiskt hudfärgssorterande).
SvaraRaderaRisken inte att försumma, men jag tror man är uppmärksam åtminstone på det islamistiska hotet i Tyskland.
SvaraRadera