Ängslan

Konstnären Erling, vän sedan många år och dessutom har vi tillsammans åstadkommit sex böcker, tecknar målande i ett mejl till mig sitt pågående liv. Den skapande människans liv - efter att ha stämplat ut från anställningen som lärare. 

Han promenerar med sina älskade två hundar i Västgötaskogarna. Läser. Skriver. Leder konstvandringar i Skövde. Det senare öppnar för Erling som uppskattad pedagog och konstförmedlare. 

Ett gott liv. Det blir min spontana reaktion. Kunde man önska sig något mer? Ett liv som gynnar en balanserad sinnesstämning. Från Erling utströmmar harmoni och tillförsikt. Ett behärskat lugn.

Jag strävar själv efter att leva ett liv som Erlings. Dessvärre än så länge utan hundar. Jag läser. Skriver. Promenerar. Lägg till ett flitigt serietittande i tv eller datorn. Jag titulerar mig själv seriekoordinator. Många serier blir det, jag lovar. På Netflix. SVT Play. Acorn. HBO. C More. 

Serierna kräver sin uppmärksamme man. Ständig bevakning och spaning erfordras. Nya serier dyker ju upp hela tiden. 

I min morgonbön ber jag varje dag om det viktigaste av allt: att få vara frisk. I aftonbönen tackar jag varje afton för att jag ännu en dag har fått vara frisk. 

Inget självklart. Döden har, i kräftans gestalt, strukit förbi mig med den kallaste andedräkt. Och den som står mig allra närmast har drabbats, om än inte livshotande. Men orosframkallande.

Jag har lärt mig att ta inget för givet. Latent ligger en rädsla som jag försöker hantera: en rädsla för att det olycksbefriade, fredade livet inte skall bestå. Runt hörnet lurar något obestämbart som förstör det. En annalkande katastrof.

Dessa förskräckliga virustider läser jag om böcker jag har läst för länge sedan. Just nu Göran Norströms (fotot ovan) Bilden (1984). Norström, född i Sandviken, var ett tag kulturredaktör jämte Björn Widegren på Gefle Dagblad    . 

Huvudpersonens pappa i boken plågas av ängslan och tar valium. Jag vill minnas att Norström framställde i en annan bok, Glasburen, sin egen ängslan. Hur den åt honom. Kapade åt sig ett stort utrymme. Riskerade att förlama den ängslige, knipa all energi. 

En annan sandvikare, Per Gunnar Evander, använder ordet ängslan i sin bok Berättelsen om Josef. Fabriksarbetaren Josef i boken rids av denna egendomliga känsla. Den lösgör honom från kollektivet. Ängslan ensamgör honom.

Kanske är det ängslan jag känner? Inte rädsla, den rädsla som urholkar själen, och som den tyske filmkonstnären Rainer Werner Fassbinder gjorde sin bästa film om. Kanske är ängslan något alla manliga författare som kommer från Brukets Sandviken är förtrogna med? 

Utan att kunna reda ut varför. Men kanske därför vi blev författare? Frågor utan svar.

Nå, jag gläds med min vän Erling att han lever ett gott liv. I skrivande stund. Se där. Reservationen. Förlåt.