Det känns helt enkelt inte rätt

Ludwig Wittgenstein (bilden), som av somliga räknas till den så kallade Wienerkretsen med 1900-talets skarpaste intellekt ingående i densamma, kom i sitt filosoferande att intaga ett pragmatiskt, "vardagligt" förhållningssätt till verkligheten. 

Efter det insiktsfulla övergivandet av den gigantiska ambition han tidigare hyst: att utveckla en spegelteori. I väl definierade begrepp spegla verkligheten. 

En uttalad strävan att få begrepp och verklighet att utan ”glapp” sammanfalla. En ontologisk och epistemologisk utopi, kunde det förstås som, eller idealistisk förhoppning om man så vill. 

Kanske förklarad av en önskan att direkt "nå" verkligheten med de omsorgsfullt kvalificerade begreppen. Ord och verklighet i perfekt samklang. Inget som "blir över".

 

Wittgenstein, med ett huvud skarpare än alla andra, gav upp. Efter avsevärd tankemöda. Hans mycket omdiskuterade filosofiska verk Tractatus (1921) mynnade ut i en slutsats som inte nödvändigtvis behöver uppfattas som uppgiven.

Om det man inte kan tala, måste man tiga. Det finns sådant i tillvaron som våra begrepp, våra försök med ord, inte fångar. Tractatus - denna smått kryptiska text med poetiska inslag och mycket stimulerande - är ett verk på vägen mot en mer "sansad" verklighetsuppfattning.

Lämna det kvistiga, akademiska rummet! En pragmatisk hållning till verkligheten är tillräckligt. 

Utan tillkrånglade begreppsexkursioner. Man kan, som Wittgenstein själv var inne på, höra när man talar om något om det är rätt eller fel. Svårare än så är det inte. 

Jag begrundar aktuella exempel på brottslighet och (bristande eller utebliven) påföljd som inträffar i det jag brukar kalla Löfvenland. Det kunde också, med en alltmer desillusionerad och trött blick, kallas Det nya Sverige.

Exempel 1. Dråp på en stadsbuss i Kiruna. En ung man knivhuggs till döds av tre andra män. Samtliga afghaner. Vilket dock inte "gammelmedia" avslöjar. I vanlig ordning. 

Det må man ta reda på via "alternativa medier". Ännu en gång föds en misstanke, när man tar del av "gammelmedias" putsade brottsskildringar, om att det är utifrån inkommande som är gärningsmännen. Och man söker sig till "alternativa medier" för att få bekräftelse.

Exempel 2. Skolor satta i brand i Lund. Den ena efter den andra. Jag tror att det är så många som tolv stycken sedan mars detta år. Mordbränder. Ingen förövare gripen.

Exempel 3. Bilbränder i Gävle. De tre gripna männen, vilket deras ursprung är orkar jag inte denna gång ta reda på via "alternativa medier" men har förstås mina misstankar, döms inte till fängelse utan till skyddstillsyn, enligt GD. 

Vad med offren, de drabbade vars bilar stacks i brand? Hur reagerar de på denna flathet som öppet och ogenerat visas av den haltande rättsstaten.Och vad med den straffskärpning som Morgan Johansson dyrt och heligt utlovat? 

Det allmänna, folkliga rättsmedvetandet har inte en av sina bärare och försvarare i Johansson. Han som titulerar sig justitieminister. Och är vald av folket. 

Och så har vi Löfvens pinsamma dribblande med volymmål för migrationen och viljan till fortsatt regeringssamverkan med lilla Mp. Hans oförtäckta maktberusning. Makten till varje pris. Om så landet fortsätter att gå sönder. Skäms inte karln att inför öppen ridå så avslöja sig?

För att återgå till Wittgenstein. Det som pågår i landet, exemplen kunde mångfaldigas, känns helt enkelt inte rätt. Man hör det när man talar om det. Det känns snarast närmast fasansfullt.