När världskriget rasade utanför vår dörr. Våra grannar ockuperades. Läget hotfullt för Svea rike.
Hur är man då, vad är kännetecknande för just det svenska - och i detta speciella sammanhang? Frihetskärlek, viljan att värna vårt oberoende centrala värden i det svenska varandet i världen och som Per Albin, väl förtrogen med folksjälen, appellerade till.
I dag kunde ingen som Per Albin tala om det svenska utan att den mobbliknande stormen skulle bryta loss i sociala medier. Det skulle hojtas om diskriminering, provokation mot BLM, statyvandalerna rycka ut, de tanklösa affektionerna svalla, skyltfönster krossas. Ja - herregud.
Möjligtvis SD - som ju till och med har "Sverige" i sitt partinamn och menlöst brukar tilltala oss "Sverigevänner" - men de verkar ju numera vilja krypa in den stora kompromissvärmen. Allt för att få hänga vid köttgrytorna. Parlamentarismens pris måste betalas - inget parti slipper undan.
I Sandviken sade vi inte gäster, vi sa att vi skulle ha främmande när det bjöds till kafferep med sju sorters kakor eller middag med slottsstek och inlagd gurka.
De som utifrån strömmat in i vårt land är oss per definition främmande. Levnadsmönster som är oss främmande. Kvinnosynen. Böneutrop. Totalt främmande. Inget att skämmas för att vi upplever det så.
Det främmande skär sig ju mot det bekanta och invanda. Det trygghetsskapande och solida.
Vi är varken rasister eller främlingsfientliga, försök inte med det nedsolkade kortet. Men vi förhåller oss avvaktande och distanserande (populärt ord dessa dagar, som bekant) gentemot det som är oss främmande, det är den hävdvunna hållningen. Inte ett dugg konstig.
Ty, vad är man annars? Om man inte uppfattar något som främmande. Fullkomligt rotlös och utan inre kompass.
Ett samhälle kan inte byggas på det som dessa dagar uppfordrande heter värdegrund - och som prackas på oss överallt utan att vi tillåts kritisera det. Ett historielöst skapat, ideologiskt fenomen.
Endast under historiens långa tid kan, och måste, tillhörighet och anknytning växa fram. Samhällets grundläggande, homogena anda.
Det är myllan vi står i. Vi kan inte bygga ett samhälle värt namnet på en politiskt uppifrån bestämd och framkommenderad värdegrund.
Relativisering och identitetslöshet, heterogenisering och splittring, följer i den konstgjorda värdegrundens spår. Det som Ronald Laing på individnivå benämnde ontological anxiety. Att sakna fotfäste i tillvaron. Ur detta gror våld.
Våldet är granne med värdegrunden.
I helvetet finns antagligen en vrå där syndaren blir uppläxad i evighet av en liberalsjuk & hycklande uppfostringsvänster.
SvaraRaderaDessvärre har väl i princip alla samhällen historiskt och globalt haft hierakier och uppifrån kommenderade värdegrunder av något slag. Möjligtvis skiljer sig vår svenska situation från andra samhällen genom att historielösheten (erfarenhetslösheten) är mer framträdande hos oss i vår tid.
SvaraRaderaJag inbillar mig att vi har upplevt en liknande situation för några hundra år sedan då katolicismen förbjöds, ikoner och böcker brändes och gamla invanda uppfattningar var ett hot mot makten. Kanske var situationen en liknande också när Sverige kristnades och även när asatron växte fram? Kanske är detta ohyggligt trista baksidan av myntet där framsidan är en gemensam struktur som får livet att fungera i samhällen generellt sett, och gör att utvecklingssprång kan göras...
Dessvärre verkar baksidan av mytet alltid vara större än framsidan i ankdammen Sverige...
Det sönderfallande, som en följd av en fullkomligt vansinnig migrationspolitik, samhället ropar på sin ideologi. Och, vips, där har vi "värdegrunden". Med bestraffning på olika sätt av dem som inte följer värdegrundsbudskapet. Som i DDR, när "socialismen" infördes uppifrån, människor gavs inte en chans att välja eller välja bort den. Ett totalitärt samhälle etablerades. Sverige i dag befinner sig i en mycket farlig utveckling. Därför kopplade jag samman våld och värdegrund.
SvaraRaderaDet därmdär värdegrund diskuterades flitigt redan på 90-talet, och mycket av det där startade i införande av partnerskapslag, homoäktenskap och adoptionsfrågan, sedan kom hela pridegrejen och hbtq. Detta med flyktingsituationen och migrationspolitiken blev ju snarare en oväntad inre konflikt för etablissemanget och dess värdegrund då flyktingarna inte alls delar "det svenska värdegrundsbudskapet".
SvaraRaderaDe s k Sverigedemokraterna har ju fattat detta, som du mycket riktigt påpekar, och omfamnar väl numera etablissemangets värdegrund som symboliserar det svenska i förhållande till olika värden och värderingar som vi invandrare bär med oss.
I grunden är väl alla samhälleliga gemenskaper mer eller mindre totalitära, vilket behövs för att "styra skeppet". I nån mening har väl Sverige alltid varit lika totalitärt som DDR, men svenskarna är fogliga och har lärt sig att t o m uppskatta den nästan osynliga totalitärismen. Frågan är om vi accepterar vad som helst? Min analys bygger väl på att vi alltid varit inne i "en farlig utveckling" men att vi än så länge lyckats undvika katastrofer liknande t ex Förintelsen i Tyskland. (Dock tyckte nog reformationens förlorare att reformationen var en katastrof) Trots allt verkar det som att svenskarna är så fogliga att starka reaktioner (våld) makthavarna inte behövs här...