Långt till människan - och så nära

Tro? Hopp? Försoning? Förlåtelse?

Ännu har inte fasans projekt drivits till fullbordan. Blott tystnaden är den slutgiltiga lösningen, ingen annan.

Vad finns att tillägga? En besvärjelse med ryggen tätt mot det elektrifierade stängslet? 

Kanske en ramsa för en kammare utan barn: världen kommer inte åt dig fullt och fast, även om den är nedlusad med bödlar som stryker runt överallt. 

Bödlarnas allmakt är en illusion. Bödlarna sprattlar själva som offer för denna illusion. Oförmögna hävdar de omnipotensen, grymma ironi! 

Döden kammar evighetens hår, räknar ej de grå stråna.

Dina hemligaste tankar bärs av vingar. Närsomhelst kan du lyfta. Lämna din skugga åt förföljarna med sina blodhundar som inte ens vatten förvirrar. Fri är du därför icke!

Skydda dig mot den förfalskning som hotar att stjäla din mänsklighet. Människan är som vackrast när hennes belägenhet saknar jämförelse.

För alla plågade, förtrampade och förföljda gäller att minnas: bödlarna går inte säkra, aldrig får de ro. Sömnlöshet och upprepade kontroller råder i deras högkvarter, tisslandet och tasslandet i väggarna, ty vilka gester kan väl frambringas när de inte ser?

Vad gör du i det fördolda när du väl en gång har lytt deras befallningar och kommandoord? Hur gör man rent i den grotta som inte finns utsatt i någon plan?

Själens revolt, den som revolt som ingen vet ur vilken källa den springer, förvånar revoltören lika mycket som den revolten träffar. Subjektet spränger sig fritt utan att någon antänt eller lyft på repet.

Bödlarnas illusioner gör dig stark. Du har makten att göra bödlarna vanmäktiga. Du kan förflytta punkten! 

Förbli därför lugnt sittande, utan att oroas, under stjärntecknen i historiens molnfria natt. Om än ensam, om än karavanerna dragit förbi, stormen saknar stiltje. 

Det är långt till människan.

Och så nära.

Bild: Den italienske författaren och regissören Pier Paolo Pasolinis lemlästade kropp på Ostias strand i november 1975.