Min inre far

                                                                                                                                                               

Det var som om min pappa och jag aldrig riktigt fick till det. Inte såsom jag, utan att ge mig in på att försöka formulera det mer exakt, hade önskat att det skulle ha varit. Jag tänker inte nysta i varför. 

Bara konstatera att jag önskar att det hade varit något mera än det blev. Innan det var för sent. Och vår korta, gemensamma tid på jorden runnit ut. 

Pappa hade redan hunnit fylla fyrtiosex när ”statsministern” - som överläkaren på BB på lasarettet i Gefle av oklar anledning titulerade den storväxte krabaten, enligt min mor - anlände till jämmerdalen som sladdbarn.

 I tonåren tycktes han mig gammal. Jämfört med kompisarnas betydligt yngre farsor. Skämdes för honom när han började med hörapparat. Försökte förhindra att kompisarna uppmärksammade det.

Påtagligt dålig blev han året jag fyllde sjutton. Sjukdomen bröt ned honom. Tog tid på sig att sprida sig i hans kropp. Drog ut på det. Plågade honom. Pappa befriades från lidandet fyra år senare. 

Hans kraftlöshet och stora trötthet, orsakat av blodkräftan, gjorde inte saken bättre mellan oss. Vi trevade. Letade ord utan att finna de rätta. Otvungna förhållningssätt som aldrig infann sig. Famlade. Tafatta. Båda två. 

Livet igenom har jag levt utan en far. Jag som, inspirerad av Freud, alltid betonar överjagets betydelse. Även på en samhällsnivå. Observera vad som händer när överjaget i detta avseende saknas. 

Sverige i dag. Sönderfallande. Normlöst. Kriminaliserat. Relativiserat. Inget överjag som dikterar vad som gäller. 

Jag har varit min egen far. Av nöden tvunget. Skaffat mig en inre röst. Samtidigt som jag bett Den allsmäktige om vägledning. Jag strävar efter att hålla ett vaket öga på mitt handlande. Ord lika väl som gärningar. För att inte drabbas av efterföljande ånger.

Det går inte alltid så bra. Jag misslyckas. Impulsiv och obetänksam som jag kan vara. Rusar åstad. Förlorar behärskningen. Slänger ur mig elakheter. Det väcker ånger och ruelse. Jag börjar om igen. Jag ger mig inte, för att travestera herr Gustafsson. 

Ibland måste jag prata högt med mig själv. Så att skillnaden mellan mig och min inre far blir tydlig. Rollerna inte sammanblandas. Jag glömmer mig. Lätt hänt. Människor tittar långt efter den underlige gubben som går där och snackar högt för sig själv. 

”Vad säger han?" "Borde vi inte ringa efter någon?”

Jag minns en gripande radiopjäs av Göran Thunström jag sent en afton lyssnade till. Mycket sorglig. Sonen ropar efter sin ”påppa” på genuin värmländska. Mitt i det sorgliga åkallandet av en död far lät det roligt. Om det nu var dialekten eller något slags genans som rådde för det. 

Kanske utmärkande för alla relationer mellan far och son. I botten tragikomiska. Vad säger du, Freud?

Bild: Min far. Jag menar Humphrey Bogart som min far liknade.