Vaknatt blir aldrig av

Glömska är grönska, enligt Nietzsche. Om motpolen till glömskans grönska är att minnas, så är minnet ett lustigt, oförutsägbart fenomen. Jag minns plötsligt, bara så där utan att kunna härleda varför, när jag på 70-talet vakade som skötare på Ulleråkers mentalsjukhus. 

Vackert beläget en bit utanför Upsala. Asylen. Den totala institutionen, som socialpsykologen Erving Goffman skrev om. På behörigt avstånd från de "normala" medborgarna. "Dårarna" utom synhåll. 

Fram mot småtimmarna blev det allt svårare att hålla ögonen öppna. Utom på Rättspsyk där vi alltid var tre personal på natten. Annars två. 

Vågade inte somna med inneliggande manliga patienter som var straffriförklarade som det olycksbådande hette. Kändes som att de inget hade att förlora. Därför farliga. Smygläste någon gång journaler. Bäst låta bli. 

Sympatiska patienter, som man fick bra kontakt med, även om de tilltalade och såg på en som en plit, förvandlades till obegripliga monster. 

Ryktades om en tidigare riktigt besvärlig patient, men begåvad, som blev skönlitterär författare, känd sådan. Som sagt. Minnet är en lustig instans Jag kan inte plocka fram hans namn. Skrev en bok som kan ha hetat Sociopaten. 

Utgår ifrån att den var självbiografisk. Läst den. Men den har inte stannat kvar och lämnat några spår.

Patientutbyten skedde med rättspsykiatriska Karsudden utanför Katrineholm, blotta namnet skräckinjagande när man visste vad som där pågick. Inget vilohem, om man säger så. 

En patient kunde sändas därifrån just fram på småtimmarna. Anlände stökig, satte sig till motvärn. Måste övermannas.

Psykiatrikerna man kom i kontakt med knutna till Rättspsyk var säregna. Finner inget annat ord för dem. 

Minns ljuvliga sommarmorgnar när jag vid sjusnåret cyklade hem från Bullret, som det hette i folkmun, och bort mot Kvarngärdets studentfamiljebostäder. Fåglar kvittrade. Domkyrkotornen sträckte vördnadsbjudande på sig. Staden vaknade. 

Denna stad som var mycket mer än en studentstad. Arbetarstaden, med cykelfabriker och verkstäder, senapstillverkare och vårdpersonal, har liksom alltid skymts av studenterna. 

Juninatt blir aldrig av, skrev poeten. Vaknatt blir aldrig av. Stannar i ett gränsland mellan dåsighet och vaket tillstånd.

Långt efter Ulleråkernätterna vakar jag fortfarande. Utan att få betalt för det.

PS. Fuskade och googlade. Inge Ihsgren namnet på författaren. Titeln stämde.

Bilder: Gustaf Fröding, en av Ulleråkers namnkunniga patienter. Samt alkoholkliniken.