Lasse Ekstrand
måndag 13 oktober 2025
De udda och alla vi jämngrå
söndag 12 oktober 2025
Dessa, de mycket modiga
Här också, inte långt från kyrkogården, en länga med radhus som fungerade som tjänstebostäder åt SS-officerare. Ingen skylt avslöjar detta. Det måste man känna till ändå. Vilket man gör om man tillhör det inofficiella sällskapet Berlindjupingar.
Där bodde svartuniformerade figurer tillhörande det dödsbringande SS som leddes av den tidigare hönsfarmaren. Mannen med flyende haka. I utseendet påminnande om Jan Molander som disponent Grillhagen i filmerna om Lille Fridolf.
Himmler sällade sig till Göring och svek fem i tolv, när Tredje riket låg i spillror, Hitler i hopp om att rädda sitt eget skinn. Den siste på jorden führern trodde skulle göra det. Hans mest förtrogna och lojala.
Kvinnan, som inte undrade något om oss, fortsatte att berätta att hon hörde Dutschke föreläsa på Freie Universität utan manus på det mest fängslande sätt. I timmar. Om vad? Framgick inte. Glömde fråga i hastigheten.
Låt pärleporten förbli stängd!
lördag 11 oktober 2025
Historien tiger inte
Hjorths Badehotel är beläget i Kandestederne, drygt en och en halv mil norr om vårt Tversted. En snickarglatt, gulvitt träslott tronande i ett dramatiskt vackert landskap. Som på en tavla av Skagenmålarna.
Brant stupande klitter, Vesterhavets eviga vågor, i skyarna skriande fiskmåsar.
Om man sett den populära danska tv-serien ”Badehotellet”, man får följa en välekiperad köpenhamnsk medelklass på ferie både i fred och krigstid, kan man lätt få för sig att den är inspelad i Kandestederne. Men så är inte fallet.
Vägen ut mot Hjorths hotell anlades, snarare förstärktes, av de tyska ockupanterna. Syftet att på den möjliggöra tunga transporter, som att forsla kanoner till kusten, om engelsmännen skulle dyka upp.
Samt byggnadsmaterial till att uppföra de tre bunkrar man än idag kan beskåda på stranden.
Rejäla plattor, förefaller tillverkade av betong, täcker vägbanan. Ihopfogningarna döljs inte. Sticker upp som blixtlås. Bilen skuttar fram. Första gången på denna väg misstänkte jag punktering. Började köra i snigelfart.
Jag har ofta undrat över vilka uttryck besættelsen tog sig i denna trakt som vi uppsökt varje år i decennier. Hur de invaderande soldaterna bemöttes av lokalbefolkningen. Jag vet att det är känsligt beröra detta ämne.
Efter kriget gällde locket på i Danmark, det skulle tigas om ”de förbannade åren” som en dansk film i två delar om landet under ockupation heter.
De motståndsmän och kvinnor som återvände efter koncentrationslägertillvaro i Tyskland var heller inte pigga på att berätta vad de varit med om. Av olika skäl.
Risken fanns, om man lyfte på locket, att det skulle visa sig att modiga hjältar inte varit det, utan samarbetat med tyskarna, tjänat dem som kollaboratörer.
Människor tiger, men inte historien. Den obekväma farleden vittnar om det förflutna. Plötsligt, efter en läcker frokost (lunch) på hotellet som hårt slitit på kreditkortet, upptäcker vi på sidan om vägen gamla övergivna hangarer.
De måste ha lämnats kvar efter att nazisterna kapitulerat och tvingats bort från Danmark.
Som sagt, historien tiger inte. Men det gäller att se och lyssna. Vara uppmärksam på efterlämnade ledtrådar.
Även publicerad under annan rubrik på 8 dagar 251011
torsdag 9 oktober 2025
Kärleken till Danmark
Bild: Lex |
I livsmedelsbutikerna kunde alkohol inhandlas, mitt resesällskap förfriskade sig med högprocentigt körsbärsvin, och korvarna var illröda på ett sätt som föranledde tjänstemännen på svenska livsmedelsverket att i folkhälsans namn utfärda varningar.
Vi har, skulle man våga påstå, lärt känna danskarna inifrån. Det existerar fortfarande en föreställning om ett rödvitt frisinne som saknas i Sverige. Här kan man säga saker som inte i vårt land.
Politikerna vågar fatta beslut i migrationsfrågor som de svenska kollegerna inte gör. Polisen ges möjligheter att med hårdhandskar ta tag i kriminaliteten.
Kanske stämmer det till en del.
Kanske är detta med det danska frisinnet en myt genererad av ett trångt svenskt opinionsklimat?
Trots att vi numera, med tanke på valutakursen som sannerligen inte gagnar oss, kan betraktas som de fattiga kusinerna från andra sidan vattnet.
Den man älskar agar man, brukar det heta. Nog består ändå min kärlek till Danmark!
Hur leva utan en livslögn?
Det är en i grunden sorglig historia som serveras. Om livsdrömmar, flyktförsök och oundvikliga nederlag. Så där som väl de flesta av oss håller på. För att stå ut med tillvarons grå tristess, bedra oss själva att något annat ändå är möjligt.
Kristian Halken, som den medkännande lakoniske långtradarchauffisen, är som alltid fullkomligt lysande. Jag minns honom främst från tv-serien Badehotellet och filmen Oldboys. Alltid trovärdig, vilken roll han än ikläder sig. Liknar i sin lakonism Jarl Borseén,
Marianne Blücher heter den för mig hitintills okända regissören som med denna film, trots förutsägbarheten, bevisar hur speciell och ovanlig - även när det handlar om till synes "vanliga" människor - dansk film är. Långt från samtida svensk film.