onsdag 8 juli 2026

Varför vårda minnet av Hitler och nazismen?

 






I Kvartal 7 juli rapporterar Göran Fröjdh om de protester i Berlin som uppstått när det avslöjats att fastighetsspekulanter vill bygga lyxbostäder på den mark under vilken resterna av Hitlers bunker finns. Debattens vågor går höga. 

Men de som är mot byggandet tycks mig, enligt mitt förmenande, skjuta på fel mål.

Jag är tveksam till den så kallade minneskulturens olika yttre uttryck. Vad gagnar det att vi söker upp platsen där bunkern låg? Gör det oss, förlåt den retoriska svulstigheten, mer antinazistiska och beredda att försvara parollen "det får aldrig hända igen"? Tillåt mig tveka. 

Jag har, tillsammans med livskamraten, besökt Auschwitz-Birkenau i Polen. Det forna dödslägret som lockar mängder med besökare varje år. 

Hur ska man förstå lockelsen, attraktionskraften? Katastrofturism? 

Vilar det ändå inte något lystet över det skräckinjagande? Att få snegla ned i avgrunden? Närma sig återstoden av gaskamrarna och rysa över de ihjälgasades fruktansvärda öde?

Även här kan frågan ställas, vad gagnar det, egentligen, att behålla lägret så intakt som möjligt? Förutom stora intäkter för lägerledningen som låtit rekonstruera baracker för att förstärka en falsk känsla av autenticitet.

Myndigheterna i Tyskland har befarat att de platser som förknippas med Tredje riket skall locka till sig vallfärdande nynazister. Jag tror dock för min del inte att dessa minnesplatser är avgörande för de mörka krafterna. De utgör inga ekon av det förflutna.

Det förklaras mer av senkapitalismens missgynnande av människor, "de obehövliga" enligt den ekonomistiska logiken. Att AfD växer i Tyskland är ett svar på det, och i synnerhet på det faktumet att de i öst förblir ojämlika gentemot väst. 

Murens fall ledde inte till det guld och de gröna skogar för alla som som dåvarande kansler Kohl storstilat utlovade. Utan att ha minsta täckning för det. Klart att det befrämjar ostalgi, som det föraktfullt benämnts, hos dem som de facto hade det bättre förr. 

Jag minns från för länge sedan i Berlin, när bunkern låg obemärkt under marken. Man måste känna till exakt var. Under vilka grästuvor. Inte långt från Brandenburger Tor.

Men sen tog girigheten över, turister kan lockas till staden med hjälp av Goebbels och kompani, och pengar luktar som bekant inte. 

Till viss del tjänar väl artefakter från landet som försvann, DDR, samma syfte. Det som en gång var vardag för vanliga människor har nästan blivit exotiskt museum för medelklassturister med pengar på fickan.

Bygg bostäder! Men inga lyxvarianter. Bostadsmarknaden i det överhettade Berlin har helt spårat ur. Dags att ta kontroll över den. Hur det skall gå till, det är en annan femma.

Foto: Minnesplats över Förintelsen (GP)

Gert, du är saknad
















Gert Nilson var en levande legend och inte bara i Göteborg där han bodde i många år. Mannen bakom bokförlaget Korpen, han var Korpen. En utgivning som inget annat förlag. Själv tänkte jag, utan att ens våga drömma om det: om jag någonsin blir utgiven, vill jag bli det på Korpen. 

Inget annat förlag duger. Där hör jag med mitt skrivande hemma. Men det kommer aldrig att ske.

Som doktorand i sociologi i Uppsala började jag följa utgivningen från Korpen, läste det mesta som gavs ut. 

Stack ut särskilt mycket gjorde förstås den sällsamt välskrivande Johan Asplund, som med böcker som tjänade som kursböcker termin efter termin, framförallt Det sociala livets elementära former, länge skaffade förlaget en ekonomisk ryggrad, avslöjade Gert för mig. 

Johan en bland många ovanligt läsvärda i Korpenfamiljen. Där fanns också hot shots som Alberoni, Barthes, Nietzsche med flera. 

Asplunds kollega, likt Johan en av få verkligt intellektuella sociologer i Sverige, Joachim Israel, vars manus Gert slet hårt med för att få stilistisk fason på. 

Korpens utgivning var exklusiv, om jag använder det missvisande uttrycket. Gert hade sina valfrändskaper, eller dem han tyckte passade Korpen. Inga dåliga namn, om man säger så. Vännen David Karlsson, Mister Korpen i dag, har ett förpliktigande arv att förvalta. 

Och så ringer Gert en dag efter att jag dristat mig till att sända egentligen två texter till honom, utan att våga hoppas på att han skulle ta någon av dem: Eolus, hette en. Herakleitos, den andra. 

Paragrafsamlingar, genrebestämde jag dem, började skriva dem efter en tid som visiting professor vid Harvard University i Boston. Löst kopplade fragment, paragrafer

Skrivna i en vindslägenhet i Gävle med utsikt över Gavleån. En stad i min uppväxtregion jag återvände till efter många års bortavaro. Men inte hade det särdeles bra i efter återkomsten. Varken privat eller på min nya arbetsplats högskolan. 

Jag passade inte in i den lågintellektuella, trånga organisationskulturen med en flane till prefekt,  det vill säga institutionsöverhuvud. 

Flanen har skrivit bästsäljande böcker, läs: fyrkantiga urtrista manualer, i vetenskaplig metod, surnade till när jag benämnde honom Wikipedia-intellektuell. En sådan där ytlig tänkare som aldrig går på djupet. 

- Hur gör vi? Ger vi ut båda? Gerts energiska röst. Jag kan närsomhelst höra den på nytt i mitt inre.

Min första bok på Korpen: Eolus & Herakleitos. Ingen kioskvältare, direkt. Men en stort uppslagen recension i Svenskan av den av mig respekterade finlandssvensken Göran Schildt fick mig att dansa regndans av glädje. 


Det kom att bli flera böcker på Korpen. Bland dem två om medborgarlön. Den första hette Den befriade tiden

Vi fick upp den känsliga, i arbetslinjens förlorade land, frågan på dagordningen. 

Och nu seglar den i medvind. Ett parti har bildats som ställer upp i höstens riksdagsval. 

Den bok som blivit mest älskad av alla ur min hand: den om den tyske konstnären Joseph Beuys. Från början var jag mycket tveksam till att skriva den - på Gerts begäran. 

Beuys definitivt ingen valfrändskap för min del. 

Dags dato har den kommit ut i tre upplagor. Där ser man. Och vi bildade sällskapet VMEK

Akronym för Varje Människa En Konstnär, där man kunde utnämns till legitimerad livskonstnär. Vilken grej. 

Gert och jag kom att bli nära vänner. Ingen så omtänksam och empatisk som Gert. Samtal i förtroende om svåra saker i våra respektive privatliv och med värme. Och jag kom att lära känna Isak, Gerts son, med en bestående plats i mitt hjärta. 

MInns honom som liten pojke cyklandes där vi sommarbodde i Danmark. Ärvt Gerts begåvning och reslighet.

Åren med Gert, så fantastiskt rika. Olika projekt. Upptåg. Runt om i landet. Även i Berlin. Berikandes mitt liv som utan den superkreative, smått maniske, Gert varit betydligt fattigare. 

Genom honom kontakt med stimulerande personer som Pierre Guillet de Monthoux, Bo Ejeby, Peter Rundkvist, Sven Yrvind med flera. (Idel gubbar, skulle en enögd feminist förmodligen muttra.) 

Gerts nätverk var hur stort som helst. Han kände alla värda att känna. Bjöd generöst in mig. Såg till så att jag medverkade i olika antologier och i olika sammanhang. 

Erkände mig. Jag har honom att tacka för det. 

Sista gången vi träffades var våren 2017. Gert bodde på ett vårdhem i Örgryte, inte långt från där han hade sin privatbostad. 

Jag förstod att han inte hade mycket livstid kvar, när han mager och sjukdomsplågad med långsamma steg kom emot mig i korridoren. 

Det gjorde ont att se honom, den tidigare så kraftfulle, född kulturentreprenör. 

När jag från Örgryte sedan promenerade in mot stan föll tårarna utan att jag kunde hejda dem. 

För på dagen exakt ett år sedan ringer Isak och berättar att det är slut. 

Gert finns kvar hos mig och förblir hos mig. En människa, en av förhållandevis få, som gjorde skillnad för så många andra. För mig betydde han mer än någon annan i det avseendet.

Ett år har gått. Jag tänder ett ljus där jag sitter i Nordjyllands strålande högsommar. Sorg i mitt hjärta.

FOTNOT Texten första gången publicerad 2018-07-08
                                                        


tisdag 7 juli 2026

Att uppleva Stockholm från tricken















Allsång på Skansen i SVT tittar jag aldrig på. Skulle inte falla mig in. Det hände dock, vid ett tillfälle för ett tag sen, att ett inslag svischade förbi, när jag råkade ha dumburkens ljud på. För ovanlighetens skull. Annars alltid bild utan ljud. Mer av ett tigande sällskap än något annat. 

Jag kan sakna Text-tv, en utmärkt nyhetsförmedlare. Och så slipper man programledarflamset.

Publiken på Skansen föreföll närmast hysterisk, uppvarvad och speedad, på ett framregisserat sätt som antyder att det spelar ingen roll vad som utspelar sig på scenen. Alla bemöts på samma överdrivna sätt. Kända som okända artister. 

I detta en framträdandets kvasidemokrati, som kanske är bra, vad vet jag? Publiken agerar tjoande kuliss. Inget annat. Spelar en förutbestämd roll. The show must go on.

Jag har förstått att det uppstått gnissel genom att introduktionen till programmet har ändrats. Lasse Berghagens "Stockholm i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu" sjungs inte längre inledningsvis. Med en text som flirtar med det pekorala, brukspoesi. Och det vill Skansenpublik och tv-tittare tydligen ha.

Apropå Stockholm tycker jag att Sergels torg och området runt omkring inget annat är än ett urbant haveri. Vem i hela friden kläckte denna destruktiva, fula stadsplane-idé? En 08-hatare?

De mytomspunna Klarakvarteren, som en gång fanns men sen länge skattat åt förgängelsen, har jag bara läst om. Klarabröderna skrev Erik Asklund, en i litteraturgänget "Fem unga", en bok om. 

Klara, de forna tidningskvarteren, där poeterna och författarna häckade på lokal. Ölschappens litterära sällskap.

Nils Ferlin fanns med där, som ingen kunde klå på rim eller i fingerkrok.

Man kunde, enligt övervintrande skrönor, kila upp på en redaktion för att kränga en dikt och få betalningen direkt i handen. Sen raskt åter. 

Det fina med dagens Stockholm tycker jag, mannen från provinsen, är kranskommunerna, om de nu kategoriseras så, som man kan beskåda om man tar tricken, som stockholmarna säger om jag fattat det rätt, startar i Bromma, där jag brukar bo på Best Western, granne med flygplatsen som har levt upp på nytt.

Avgångar till Malmö, Visby, Växjö och Trollhättan. 

Bekvämt tillbakalutad låter man sig med tricken transporteras mot slutdestination Sickla. Sumpan, Gröndal och andra ställen passeras. Korpgluggarna vidöppna. En upplevelseresa.

Denna typ av sightseeing, till ett billigt pris för en senior, har givit mig en annan, mer positiv, bild av Stockholm. Det känns som att transporteras tillbaka till det Eken som en gång var. En tid där jag hör hemma, inte i den samtid som skaver.

Apropå det som var, snubblade Turnéledaren och jag in på Kvarnen på Södermalm under vårt senaste huvudstadsbesök. Det hänger ett stort foto på Nacka nära ingången. Han slutade sina dagar på Katarina Bangata, inte långt borta. Ett sorgligt levnadsöde. Den gudabenådade liraren blev inte ens femtio.

Först tar mannen supen, sedan supen mannen. 

Jag kunde berätta för den kortvuxne hovmästaren, om han nu var det, att en gång i Milano mindes en taxichaufför, som vi språkade med, Nacka efter alla år. 

Legendariska San Siro, där Nacka spelade, har jag sett från läktarplats: svindyra biljetter, ändå inte nära planen. Inter mot Juventus. Nästan åttiotusen åskådare. Oförglömligt!

Bild: YouTube

måndag 6 juli 2026

Heja Norge!








Naturligtvis skickar jag över nätet ett varmt grattis till vännen Lars Inge i Oslo, efter Norges sensationella 2-1 mot brassarna. Vilken bragd! Det är bara så gøy!

Lars Inge, denne synnerligen trevlige gutt har nyligen gått i pension. Jag antar en generös sådan vad pengar beträffar, till skillnad från den allmosa jag varje månad får (sic!) från Pensionsmyndigheten. Efter ett långt yrkesliv. 

Det är tacken, det, för att jag gjorde rätt för mig, som jag lärde mig i Sandviken att man skulle göra. Inte ligga samhället till last. 

Nå, jag fick förstås en guldrova, av staten. För "nit och redlighet i rikets tjänst" - i TRETTIO år. Jag försökte kränga den till min urmakare, men han tackade nej. Rovan har dessvärre slutat fungera. Samlar, utan att ticka, damm bredvid mossans Hjalmar Branting-medalj.

Valår och sossarna affischerar valparollen "Höjd pension, inte höjd pensionsålder". Eller nåt liknande. Illaluktande valfläsk. Jag lovar käka upp min keps om det vallöftet infrias. 

Jag säger som flickan sade till drängen som lovade gifta sig med henne efter att de haft skoj på höskullen: - Du bara lövar och lövar.

"Förtroendebranschen" kan det, med sarkastisk underton, heta om det yrkespolitikerna sysslar med. Inte litar jag på Magda, Turbin, eller vad sjutton  den forne fackpampen inom Kommunal heter, och kompani! No way. Så fort de vunnit valet, drabbas de plötsligt av amnesi. 

Märkligt, att det sker just vart fjärde år...

En tandvårdsförsäkring utlovades, av statsministern som gillade nalla smågodis i butik. Den genomfördes av en borgerlig regering, med vissa restriktioner. Alltså, icke av S. Dom bara lövar och lövar.

I Norge badar de i pengar. Oljepengar. Som fonderas och växer. En kassakista större än Joakim von Ankas. Jag utgår därför ifrån att Lars Inge har en rejäl sudd att emotse varje månad. Nej, jag är inte avundsjuk. Han är värd varenda krona. Själv får jag fortsätta leta röda prislappar på ICA.

Det var så trevligt att besöka honom inne på Vinmonopolet i Oslo, utmed paradgatan Karl Johan, där han jobbade. Oslo återvänder jag för övrigt mer än gärna till. Och hjemmefronten, som jag försöker läsa allt som går om, hyser jag den största beundran för. 

De agerandes stora mod. Med livet som insats.

Redan från första dagen bjöds det väpnat motstånd mot ockupanterna. 

Segermatchen mot brassarna kikar Turnéledaren i efterhand på. Hon noterar att Norge spelar en fotboll som, efter vad jag kan förstå, liknar Sandvikens IF:s spelstil. Många bollar i sidled och bakåt. Sen kontring. 

Var det Drillo som präglade norska landslaget, formade den framgångsrika taktiken? För det var väl inte vår egen Pelle "Man har alltid med sig en poäng ut på planen" Olsson? 

Inte som när tyskarna VM-klådde brassarna med 7-1. En match vi såg på tv i Tversted i Nordjylland. Från avspark satte die deutschen full fart framåt, tog sambalirarna på sängen. "Blixtkriget" omtalades det i tyska aviser.  Med stora feta, svarta rubriker.

Tills någon historiskt bevandrad drog sig till minnes att nazisternas framryckningar de första krigsåren i Europa beskrevs på samma sätt. Pinsamt? Tja. Men bara att snickra till nya rubriker.

Heja Norge! Mot guldet!

Det där med att supportrarna ror, utan eka och åror, fattar jag inte. Luftror? Men det bekymrar mig inte. Till skillnad från alla svenska surpittar som inte kan smälta vårt eget landslags miserabla insats. 

Foto: GP

Blott Sverige svensk film har











Enligt mitt förmenande förblir Bo Widerberg den främste, kanske borde jag skriva viktigaste, bland svenska regissörer. Det räcker med att lyfta fram hans arbetarklassolidariska film "Kvarteret Korpen". 

Om det skall nämnas ett samtida namn, om än inte i närheten av Malmös store son, måste jag tänka efter så det knakar. 

Vem blir det... Ruben Östlund. Inte många att välja på. Kanske även Fares Fares förtjänar att uppmärksammas. I synnerhet hans "Eagles of the Republic" (2025). Men var det en svensk film? Jag vill minnas att det pratades arabiska.

Ytterst sällan som jag ser svensk film nuförtiden. Kanske har det att göra med, jag tar inte ställning till det här och nu, vad som från dansk sida hävdats, att den politiskt korrekta diskursen letar sig in i de blågula filmateljéerna. 

Ideologiskt styrande värdegrunder lägger sig framför konstnärlig kompromisslöshet. Missriktad hänsyn tas. Perspektivet försnävas i anpasslig riktning.

Nå, jag bestämde mig häromaftonen för att ge en svenskproducerad film en ärlig chans. Det skall tillstås att jag först scannade efter något annat än svenskt på de plattformar jag har att tillgå, men fann inget.

Så det blev "Regnmannen" (2025), i regi av Hannes Holm. Med Jonas Karlsson i en av huvudrollerna,  talande en dialekt som väl skulle föreställa småländska. Varför tänker jag Sven Wollters skådespelaridiom i tv-serien "Raskens"? 

Jag har för mig att filmen om mannen, spelad av ärkekufen Robert Gustafssson, som outgrundligt nog kan framkalla regn bygger på en bok av samme Karlsson. 

"Regnmannen" brister, den spänner över för mycket, tittaren tappar fokus och intresse. Pytt med den. Kanske en kioskvältare när den gick upp på vita duken, vad vet jag. Hursomhelst, en bagatell för stunden. 

Svenskproducerat gavs ännu en chans, av den oförtröttlige Skriftställaren, den borne cineasten. Det blev "Grannfejden" (2026), i regi av Ulf Malmros. Även den kan hyras på SF Anytime. 

Titeln en smula missvisande, för det handlar om mycket mer än trätande grannar. Även om jag anar att Malmros har konflikten mellan Göran Persson, godsägaren på Torp, och en granne i bakhuvudet.

Med filmens bärande teman överskrider grannosämja. Så som grovt kommunalpampsfifflande och en socialdemokrati som inte längre är mer än en sån till namnet. 

Kjell Bergqvist är bra som före detta socialdemokratisk statsminister (inte lika pompös och dryg som Göran Persson). Köper som pensionär en gård, rättar gång på gång den bortskämda hustrun när hon säger herrgård, på vad som torde vara värmländsk landsbygd.

Ingen sörgårdsidyll. Med allas gemenskap och sammanhållning.

Originalet Harry Flodman, om Kaspar Hauser påminnande, lysande spelad av Robert Gustafsson, behandlas så illa av ortsborna att man tycker de borde skämmas. Men såna är de, folket på vischan. Ingen får sticka ut, alla skall vara exakt likadana. Annars blir du hackkyckling.

"Änglagård" framstår som rena paradiset i jämförelse.

Det slår mig, filmen gestaltar det med all tydlighet, och det gör den till en politiskt-kritisk film, att socialdemokratin har givit upp alla ambitioner om att förändra samhället. 

Däremot micklar man med språket. "Idiot" säger man inte, utan "förståndsvarierad". Man omyndigförklaras inte, man "förvaltas". 

Och så fortsätter det, på nyspråkliga vägar. 

Förre statsministern i filmen, Stefan Karlsson, som likt andra partiledarkolleger (Persson? I Sahlins fall var det väl Toblerone?) snattar smågodis på ICA, excellerar i en hycklande sosseretorik som inget har med verkligheten att göra. 

Den är tom och falsk.  Lurar han ens sig själv? 

Han känner sig bortglömd och längtar tillbaka till "tjafset i riksdan", som han föraktfullt uttrycker det. Klarar inte av sin sanningssägande granne Flodman. En politiker som i likhet med andra yrkespolitiker, oavsett färg, avlägsnat sig från folket. 

Av de två ovan nämnda filmerna slår den senare den förra med hästlängder, för att i metaforiken stanna kvar på landsbygden. Absolut ingen feel good-rulle eller komedi. En film om det obarmhärtiga Sverige, som socialdemokraterna helt givit upp om att förändra.

Apropå dialekter, sköna Tuva Novotny pratar värmländska som en infödd. 

Bild: SF Anytime


söndag 5 juli 2026

Sent skall syndaren vakna

 






Ann Heberleins Sommar i P1 har jag inte hört. Det var för övrigt många år sen jag i hängmattan eller på badstranden, jag skojar, lyssnade till detta populära program i skvalradion, som vi sa förr. Signaturmelodin kan jag dock däremot nynna i sömnen, om så skulle erfordras. 

Sommar, sommar, sommar... radididadididi...

Heberleins sommarmonolog hörde däremot Turnéledaren, min livskompanjon, och förtjustes av den förras medryckande berättarkonst. 

Sommarpratet handlade tydligen mycket om Heberleins släktingar på den skånska slätten. Framförallt de kvinnliga, med tvångssteriliseringar av dem som myndigheterna bedömde inte borde ha barn. 

Heberlein knöt an till makarna Myrdal och deras inflytelserika "Kris i befolkningsfrågan".

En öm tå för sonen Jan, den intellektuelle vildbasen. Hur han än vände och vred på det, vilket han var bättre än de flesta på, så kvarstod föräldrarnas elitistiska syn på vilka samhällsmedborgare som dög och inte. 

Påminde inte så litet om nazisterna i Tysklands rasbiologiska praxis; eutanasiprojektet, T4 som det förkortades. 

Tidsandan som förklaringsfaktor? Äh. Människosynen bestäms inte av denna. Inlindad i samhällssynen.

Nog var Hasse Alfredsons film "Den enfaldige mördaren", som jag sett ett par gånger, verklighetsnära! Om brun, nazianstucken skåneslätt bakom gods, korsvirkeshus, snattrande gäss och vacker fasad.

Och jag tänker sent skall syndaren vakna; hur länge det dröjde innan de "utvecklingsstörda", hemska beteckning, behandlades som människor och inte som kritter; en omsorgslag togs sent omsider. 

Stellan Skarsgård gör "idioten" fullkomligt lysande i filmen. Har han nånsin varit bättre?

Vidare tänker jag hur länge det dröjde, ända in på 1970-talet, innan vi fick en medbestämmandelag; om än tandlös och urvattnad. Som vi aldrig fått om inte gruvarbetarna slagit näven i bordet uppe i Malmfälten. 

Var höll facket hus fram till dess? Njöt av klassamarbetets värme? 

Jag har knappt läst något av denna Heberlein, som vi en jul såg i St Pauli kyrka i Malmö. Kanske dags att göra det. Hon förefaller läsvärd.

PS. Det berörde mig när hon begick en krönika om sitt liv i Ystad. Hur sällan barnen hälsar på henne. Ensamhetskänslorna. Igenkänning för mig.

Foto: Trip Advisor

lördag 4 juli 2026

Lagt kort ligger - och död författare

 










                               "... ett vet jag, som aldrig dör: / dom om var och en som dör." Havamal


August Strindberg önskade uttryckligen ingen statsbegravning med pompa och ståt. Det struntade man i. Stort begravningståg iscensattes genom Stockholm ut till Norra Begravningsplatsen i Solna. 


Nu var den forne samhällsfienden, minns den hätska Strindbergsfejden med alla hårda ord som offentligt utdelades om folktribunen, oskadliggjord. Död författare ligger. 


Osökt går tanken till den döde Jan Myrdal. Den omstridde, fullföljande Strindbergs solitära samhällsroll, förvaltande det förpliktigande, intellektuella arvet att förbli illojal gentemot makt och allmän opinion. 


Om man respekterade Strindbergs vilja att inte hamna på vad han föraktfullt kallade Fåfängans marknad på begravningsplatsen, det vågar jag inte uttala mig om. Efter att ha besökt hans grav. Tämligen obemärkt, enligt mitt förmenande.


Thomas Bernhard avskydde sitt bruna Österrike, dess nazistiska arv och bristen på en allvarligt menad uppgörelse med det förflutna. Och förbjöd att hans verk skulle uppföras på österrikisk mark efter hans död. Det respekterades inte. 


I vördnadsbjudande Literaturmuseum der Österreichischen Nationalbibliotek, beläget i en pompös byggnad på Johannesgasse i Wien, sökte vi efter Peter Handke. 


Nobelpristagaren som förklarades persona non grata i den kulturella offentligheten genom sin relation med president Milošević i Serbien, vid vars begravning han närvarade. 


I Sverige framkallade beslutet att tilldela honom Nobelpriset i litteratur en proteststorm bland de politiskt korrekta. Inte på grund av bristande litterär kvalitet hos pristagaren. Utan för hans koppling till Serbien, ansedda som skurkarna i Balkankrigen på 90-talet. 


Det fanns till och med de som uppgav att de inte tänkte läsa en rad av Handke på grund av denna koppling. Som om den solkade ned hans författarskap. Och måste bedömas efter det. Vad än böckerna handlar om.


Efter att ha läst hans ”Frågor i tårar”(2025)  har jag förstått att förbindelsen med Milošević har övervärderats; så nära som det insinuerats stod de inte varann, presidenten och Handke. Det handlade sannerligen inte om något Mefistofeles möte med Faust, som illvilligt antytts.


Nå, hur hanterar Literaturmuseum Handke? Stolta över honom eller undanskymmande? Handke som ingående i en österrikisk skriftställartradition av högsta klass. Med namn som Stefan Zweig, Robert Musil, Elfriede Jelinek och andra.


Med U-bahn och apostlahästarna begav vi oss, under senaste Wienbesöket, till Johannesgasse för att ta reda på hur det ses på Handke i detta prestigefyllda museum. 


Ett citat från honom möter åskådaren i entrén till museet. Om hur viktig den litterära bilden av ett land är. Något Bernhard kunde ha skrivit under på. 


När vi därefter letade efter Handke inne i det omfångsrika museet, fann vi till slut foton på en svårupptäckt plats där han nämns tillsammans med Wim Wenders som han skrivit filmmanus och regisserat åt. Kanske mest kända film ”Himmel över Berlin”.


Vad för slutsats som skall dras av detta är jag osäker på. Men nog hade jag förväntat mig en mer framskjuten plats för den österrikiske Nobelpristagaren.


Att Thomas Bernhard ägnats en utrymmesmässigt väl tilltagen och vad dokumentationen beträffar generös specialutställning i Literaturmuseum kändes inte mer än rätt. 


Även om den förmodligen får Kurt Waldheim att vända sig i grav. Han avskydde Bernhard, utan att vara förtrogen med hans författarskap, anlade synpunkter på pjäsen "Heldenplatz", ingen pjäs har väckt så stor uppmärksamhet och sådan debatt i Österrike, utan att ens ha sett den. 


Denne president som vägrade nazismens offer skadestånd. 


Och vägrade att rättvisa skulle skipas beträffande dem som varit aktiva nazister i Österrike. En riktigt ful fisk. 


FOTNOT Den unga kvinnan i entrén hade aldrig hört talas om Peter Handke. Det vittnade hennes flackande blick om.


Biild: Svensk skriftställare. Foto: Eva Åsén Ekstrand.