Att välja att inte resa är att välja den saktfärdigaste död

Bornholm (Foto: VisitDenmark)

Det ryktades om Bengt Anderberg, efter att han slagit sig ned tillsammans med hustrun, konstnären Astrid, på den danska paradisön Bornholm, att han inte tyckte om att resa. 

Denne stilistiskt fullfjädrade, från Göteborg härstammande författare, som bland annat skrev den storslagna "Amorina", är enligt min mening alltför starkt förknippad med de mjukporriga Kärleksböckerna. Med "När det gick för kyrkoherden" som paradnummer och som filmades. 

Men som inte ens triggade i gång en pilsk sandvikengrabb med klåda i jeansen. Nå, nu skulle det inte handla om det.

Som allra längst kunde Anderberg tänka sig att kvista över med färjan från Rønne till Simrishamn på det svenska fastlandet.  Jag vet inte om det är sant. Och jag har ingen aning om var jag snappade upp det. En sån där typisk skröna, vad man nu skall ha den till, som jag är en mästare på. 

Huvudgarderoben full med dylika uppsnappanden. Jag borde jobba på Hänt eller Se & Hør. Jag har snappat upp en del om knugen, också. Som det också kliade i byxan, knappast jeans, på. 

"Thy den som icke veljer att resa, han veljer den saktferdigaste död." Vem skrev så? Stagnelius? Kellgren? Thorild? Den senare, bråkstaken och ifrågasättaren, så som konsistoriet på Uppsala universitet uppfattade den bångstyrige |1], deporterades till Greifswald. 

En högst ofrivillig resa. Må man säga. På Rügen blev han kvar. Där finns hans grav. Vi har besökt den. Vad trodde ni?

Men om det är sant, det om Anderberg, så finns eller snarare fanns det likheter mellan honom och mig vad gäller synen på att resa.

Fram till för ganska så många år sedan var jag ingen globetrotter med resväskan stand by. Ett fagert fruntimmer på yttersta vänsterkanten ville ha med mig till Kuba för att skörda sockerrör, jag antar att Svensk-kubanska vänskapsföreningen stod som researrangör. Men jag tackade nej.

Och då hör det till saken att min trebetygsuppsats i sociologi handlade om just Kuba. Med ett hyllande av revolutionshjältarna Fidel och Che. Okej, puckla på mig bara, beskyll mig för att romantisera, inte ändrar jag mig. Glöm det.

Till saken hör, varför säger man så förresten, också att 2009 landade jag och min livskompanjon i Havanna för att fira att vi fyllde sextio. En oförglömlig resa, jag lovar. Buss förbi Grisbukten. Jag vill åter till Kuba. Med den kritiska blicken påkopplad. Även denna gång. 

Någon nyttig idiot blir jag aldrig. Lita på att jag ser fattigdom, gatutiggare, luder, sugar daddies och svarta börshandel. Realsocialismen, som man sa om DDR och de andra. Inget att sträva efter.

Vänta nu. Hold your horses. Jag var faktiskt inne på att bli biståndsarbetare i början på 70-talet. Ansökan skickades dock aldrig in till utbildningen på Sandö uppe i Ångermanland, nära dödsskjutningen av arbetare 1931. Om jag gjort det, och antagits, hade jag hamnat i Chile efter fascisternas kupp. 

En biståndsarbetare stupade. Jag försöker dra mig till minnes hans namn, men det dyker inte upp. Svante någonting. Hur befinna sig som biståndsarbetare i Chile 1973 utan att ta ställning mot fascisterna? Ja, inte jag, i alla fall.

De resor mina, politiskt och fackligt medvetslösa, högskolekolleger genomförde, ingående i ett internationellt utbyte finansierat av staten, hade jag länge inget intresse av. Förklädd turism, enligt min mening. Förslösandet av skattemedel. 

Men så fick jag chansen att uppleva den av Israel ockuperade Västbanken inifrån, det tackade jag inte nej till. Eller Ismailia invid Suezkanalen i ett, efter mordet på Sadat, undantagstillståndets Egypten.

Kändes minst sagt ovanligt, i det senare fallet, att passera kulsprutebeväpnade vakter såväl in till campus som hotellet. Men, märkligt nog, man vänjer sig. Och att vi kunde röra oss fritt sent om aftonen gjorde att vi kände oss trygga. 

Anropades av bofasta, nyfikna, på gatorna: "Where you from?" Först: "Welcome!"

Väcktes i gryningen av utropen från minareternas ylande. Ismailia var, lär väl fortfarande vara, en djupt muslimsk stad. Prefekten på min värdinstitution, boende i Kairo, vägrade som konfessionslös att täcka håret. Studenterna viskade till mig bakom hennes rygg: "Hon kommer att brinna i helvetet."

Rastlösheten har varit adelsmärket i mitt liv. Jag har insett att resandet, min livskompanjon, tidigare med färdandet som sitt yrke, har varit betydelsefull därvidlag, är en fungerande medicin för att dämpa denna. Kanske den bästa. 

Om den nu skall och bör dämpas, vete sjutton, måhända är den av existentiell natur och därmed en viktig drivkraft. 

Resandet kombinerat, aldrig "rena" turistresor med allt man, enligt de förutsägbara guideböckerna, bara "måste" se, med sökandet efter motståndsfickor i länder under nazistisk ockupation. Spanien (under Franco), Norge, Danmark, Nederländerna, Finland. 

   

Identifierandet av motståndsfickor skänker glimtar av hopp i en det djupnande politiska mörkrets tid. Det går inte att trycka ned och demolera allt vad motstånd heter. Studera bara dylika fickor i Tredje riket och annorstädes. Människor beredda att offra sina liv i kamp mot förtrycket. 

 

Vita Rosen. Die Rote Kapelle. Hjemmefronten. Kvinnorna i Nederländerna. (Läs Systrarna i Auschwitz!) Danska sabotörer. (se De förbannade åren på SVT Play!) Jag ville så gärna, tro mig, vara en av dessa modiga. Kanske därför jag skriver om dem så fort jag hinner. Jag vill inte vara en fegis. 

Som hellre lägger benen på ryggen än i graven, som det heter i Desertörens poem. Författare okänd. 

Just nu skrällhostar jag inte längre, ömkliga skriftställare Ekstrand med ditt klena immunförsvar. Jag har piggnat till, det pirrar i ben och själ. Dags att planera för att sticka ut i den väntande världen igen! På min bucket list, det heter ju så om man vill vara modärn, står Belgrad, Irland och Vietnam. 

Berlin, förstås. Staden som stal mitt hjärta och vägrar att lämna det tillbaka. 

 

Att det slitna kreditkortet jämrar sig och protesterar, ignorerar jag. "Du har inte råd!" Äh, shut the fuck up. Man lever bara en gång.

PS. Och en ny resa blir det. Snart. Jojo. Med basen förlagd till Helsingborg. Utsikt mot Helsingør. Inom räckhåll København, via Guldkusten. Yes! 

[1] Ironiskt, tja, står det över ingången till aulan på Uppsala universitet Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. Av vem? Thorild.

Men vad är detta för en bok?

Bild: Nyhetsbanken

 

Hur sjutton ska man förhålla sig till denna muntra, ofta frustande och fartfyllda bok? Det bara flyter på och man dras ohjälpligt med. 

Och hur ska den genrebeskrivas? 

Deckare? Pikaresk? Biografi? Politiskt traktat med paralleller till vår samtid? Kritik av tidigare Pusjkinutforskare, exegetiker och hävdatecknare? Inklusive en litterär bjässe som Anna Achmatova.

Den är ju allt detta!  

Påminner faktiskt en smula om Sven Delblancs metod, som i sviten om Hedebyborna där författaren är närvarande handlingen igenom, kommenterar vad som sker och har sig, försöker inte leka osynlig allvetare.

Mycket underhållande på min ära. Ingen falsk blygsamhet. Inget undanhållande av vem det är som håller i pennan och vad som utmärker dennes speciella stil.  

Petrokov börjar med rena rivstarten. Vi tas med till en duell 27 januari 1837, iscensatt utanför Sankt Petersburg.  

Den ene duellanten, som dödligt såras och avlider efter ett par dagar, är den store poeten Alexander Pusjkin. Vilken är bakgrunden till denna ödesdigra uppgörelse? Varför måste hans liv sluta på detta sätt?

Det påstås av pusjkinforskare att han, en tid städslad som kammarjunkare, hamnade i onåd. Varför då?

Beroende på svartsjuka framkallad av den unga, vackra hustruns lockande utstrålning, tsaren attraherad av den sköna, ja inte bara han? Eller finns andra orsaker som akademiskt snävsynta litteraturvetare gärna missar eller förbiser?

Pujskin, fritänkaren, klarsynt och analytisk. Betonade vikten av att ett lands ledning måste uppfattas som legitim av undersåtarna. 

I sin överlägsenhet en nagel i ögat på de undermåliga ögontjänare och smickrare som gottar sig invid köttgrytorna.

Nog är det frestande att tänka att det söktes efter en förevändning att klämma åt honom, ”Rysslands sol”. Skicka på honom en överlägsen duellant.

Hur hanterar makten, den tsaristiska eller den parlamentariska för den delen, de personer som riskerar att störa den? Osökt, säkert långsökt, går tanken till Lennart Geijer när det upptäcktes att hans erotiska utsvävningar hotade rikets säkerhet. 

Palme ryckte ut för att försvara sin minister, ljög så att näsan växte på honom. Attackerade journalisten Peter Bratt, som grävt i fallet Geijer, med de mest förnedrande ord. Rena karaktärsmordet, på lösan grund.

Och det är så de styrande, med vacklande legitimitet, avväpnar sina fiender och kritiker. Tror man. Man baktalar dem. 

Och hur skall den utsatte hantera alla intriganter? Pusjkins liv blev mycket ett avvärjande av angrepp och lömska påhopp. På bästa sätt han kunde.

Aldrig har jag läst en bok som satt så många myror i huvudet på mig. Och aldrig har jag fnittrat så mycket vid läsning, som av denne Petrokovs levandegörande bild av det dåtida Ryssland. Hans ordkonst är fenomenal.

Och aldrig blivit så förtjust i en boks huvudperson, i detta fall Alexander Pusjkin. Om han nu är det i detta myller av händelser och individer. Petrokov låter tid och sammanhang orkestera och tonsätta.

En makalös historia!

Nikolaj Petrokov: Pusjkins sista duell (Gerundium 2026, översättning Stefan Lindgren)

8 dagar 2026-01-27

Lek och motstånd - samma sak?

Bild: Netflix

Människan är fullt ut människa endast när hon leker. Enligt poeten, dramatikern och filosofen, den mångsidigt begåvade Friedrich Schiller. Jag byter gärna, kanske hellre ogärna, "när" mot ett "om". 

I vetskap om att de flesta, enligt min begränsade erfarenhet, under livets gång slutar att leka och accepterar stillastående och stagnation. "Levande död" är såtillvida inget tomt begrepp. Döda själar skrev Nikolaj Gogol om. Om än kanske inte riktigt samma sak.

Den engelske psykoterapeuten Donald Winnicott tog fasta på Schillers människosyn när han utvecklade sin lekterapi. (Viktigt verk Playing and Reality, från 1971.) 

Med sin öppnande föreställning om vår latenta möjlighet till frigörelse inspirerade han mig till ett kapitel i min organisationsbok Själens revolt. Människan i organisationen (1988).

Leken som överskridande organisatoriska begränsningar. Leken som erbjudande en oupptäckt utväg när det känns som om vi ohjälpligt är inneslutna och sprattlar i osynliga organisationstrådar.

Leken som fienden till den välanpassade The Organization Man som William H. Whyte skrev om redan på 50-talet. Kuggen i maskineriet. Rutiners och strukturers fånge.

Du utvecklas genom leken, din kreativitet växer. I leken finns ett motstånd inbyggt. Genom leken, kanske det viktigaste med den, kan det förhandenvarande, det till synes givna och övermäktiga, överskridas. Det gäller såväl barnets som den vuxnes lek. Därför kan och bör även vuxna leka.

Behålla barnet inom sig. En livsnödvändighet. För att inte existensen skall gråna i förtid.

Osökt går min tanke till hjemmefronten i Norge, de senaste åren har den ägt mitt och hustruns undersökningsintresse, som från första stund 9 april 1940 bjöd de nazistiska ockupanterna motstånd. Med stark vilja och uppfinningsrikedom. Dagligen och genom sabotage som försvårade för nazisterna. 

Minns Rjukan och sabotaget 1943 mot Norsk Hydros framställande av tungvatten. Som tyskarna hade tänkt använda i sin kärnvapenproduktion.

Hjemmefronten visade framförallt sin kraft genom individers förmåga att klara sig ur svåra situationer. Undgå upptäckt och bestraffning. Demonstrerat icke minst i filmerna Max Manus (svensk premiär 2009) och Den 12:e mannen (norsk premiär 2017). Båda verklighetsbaserade.

Kanske är det vanvördigt, eller långsökt, att tänka att lek och motstånd i princip är samma sak? 

Men nog förtjänar minnet av den norska hjemmefronten att vårdas. Alla modiga som mötte nazisterna med ett envetet motstånd. 

Utan den norska handelsflottan och dess leveranser hade vi inte klarat oss, menade man från brittiskt håll efter andra världskriget. Häromaftonen såg jag på Netflix den norska tv-serien Krigsseglaren (2023) som skildrar besättningen ombord på en båt tillhörande denna flotta. 

Man ska minnas att hälften av båtarna sänktes av tyska u-båtar.

Besättningen, där ingick också en mycket ung kvinna, visar på just stor uppfinningsrikedom i skuggan av det ständigt närvarande nazistiska hotet. Men för att inte, bländad, hamna i romantisering och heroisering förtjänar det understrykas att krigets fasor förändrar deras personligheter. 

De överlevande blir aldrig desamma som de var före krigsutbrottet. De återvänder trasiga.

Särskilt gäller det huvudrollsinnehavaren, Alfred. Överlevnadsstark och stryktålig. Klarar allsköns utmaningar och besvärligheter. Även när en torpedering sänker båten han befinner ombord på. Men själen tar ohjälpligt stryk. 

Vid filmens slut, när han skall fira sjuttioårsdag, noterar man att han har blivit mycket gammal och är nedbruten. Ansiktet signalerar resignation och uppgivenhet. Hans älskade familj i Bergen får aldrig tillbaka den Alfred som en gång gick till sjöss för att försörja dem. 

lindelof.nu 2026-01-26

Ett fall framåt

Bild: Wikipedia

När SAIK (Sandvikens Allmänna Idrottsklubb, dessförinnan hette de IK Stjärnan) under en säsong med sitt svart och vitt-klädda fotbollslag låg i allsvenskan [1], tränades de, eller om han var lagledare, av min mammas kusin W. 

En trevlig prick, samhällskritisk och stimulerande att avhandla politik med, dog knall och fall i motionsspåret. Drygt femtio år gammal. På tok för tidigt. Älskade god mat som hustrun, som han älskade ännu mer, lagade till. 

Knubbig och utkörd att lubba för att gå ned i vikt av en läkare som borde vetat bättre. 

Evander använde i en av sina böcker uttrycket "ett fall framåt", citerade W som lakoniskt utbrast så efter varje nederlag. (Ja, vad skulle karln säga, omringad av murvlarna i lokalpressen?) Och de var många. 

När jag hör Brynäs coach Gällstedt, en annan knubbis och jag hoppas att han inte lubbar i onödan utan behåller sin trivselvikt, uttala sig i TV efter en förlustmatch, tycker jag mig höra ekot från W. 

Det är i och för sig inga dåliga matchanalyser "Gälla", i ett hockeylag har alla ett smeknamn, avger. Han har blick för spelet. Men det är en till intet ledande retorik. Försöker han övertyga sig själv - om, ja vad? 

"Vi måste bli bättre på det", hans återkommande mantra. Men inte ändrar det på något. Inte vad jag kan se som följer varenda match med korpgluggarna vidöppna. Hur det än nöts på träningarna. Någon inflikar förmodligen: Det är ju spelarna som måste göra det! 

Och så är det. Och så var det också under storhetstiden med alla guld. Brynäsandan. Men hur vårda den i en främlingslegion där alla inte pratar gääävlemål? Nära oss i Gefle bor tre A-lagsspelare. Två, Bobby och Tyler, snackar engelska eller om det är amerikanska. Den tredje Ekendialekt, backen Axel.

Kan man tala om en SAIK-anda? Ingen aning. I ett tv-program för länge sedan fick jag höra av en förståsigpåare att SAIK var arbetarnas lag. Medan rödvästarna, SIF, var tjänstemännens. Min farsa höll på de senare. Och nog förelåg het rivalitet mellan lagens supportrar. 

Men inte vet jag om det hade med klasstillhörigheten att skaffa. Som i Rom där Lazio sägs, åtminstone sades, vara arbetarnas lag. Roma icke. Men det var under Lazios hemmamatcher som migranthatande nyfascister på läktaren skämde ut laget.

Jag tror att Evander fann det mest roligt med "ett fall framåt". Men är det inte så att här gömmer sig rent av ett livscredo? Det är aldrig för sent att ge upp, enligt Piteåsonen Ronny Eriksson. Men inte ger vi upp. Vi reser oss. Efter varje fall. Varje tillkortakommande. Ett fall framåt.  

[1] På nätet luskar jag ut att det var säsongen 1954/55. SAIK tog sammanlagt 5 poäng och blev sist.

Med en universell rättsuppfattning större rättssäkerhet?

Bild: Bokus.com

Philippe Sands, med judisk härkomst och nära släktingar som föll offer för nazisterna, är advokat och juridikprofessor, erkänd och respekterad specialist på internationell rätt. 

Tre böcker ur hans hand har jag nyligen läst: Vägen till Nürnberg. Råttlinjen. Kärlek, lögner och rättvisa i en naziförbrytares spår och Londres 38. Augusto Pinochet, Walter Rauff och rättvisan. 

Naziförbrytaren, som den andra titeln syftar på, hette Otto Wächter, SS-officer och guvernör i dåvarande Galizien. Skrivbordsmördare, dock aldrig rannsakad, avled på flykt i Rom under mystiska omständigheter i slutet på 40-talet.

Walter Rauff flydde med hjälp av den så kallade "råttlinjen" från Europa, Vatikanens roll förblir därvidlag värd att syna med lupp, till Sydamerika, landade till slut i Chile, under beskydd av Pinochet. 

Utvecklade i Tredje riket hur gasning kunde genomföras i mindre transportfordon. 

Ställdes aldrig inför rätta. Han fortsatte sin brottsliga gärning, misstänkt för att i Chile ha malt politiska fångars döda kroppar till fiskmjöl. När han drev en fiskkonservfabrik. Även misstänkt för deltagande i tortyr av fångar.

Det var först vid rättegången mot de nazistiska topparna i Nürnberg 1945-1946 som åtalspunkten brott mot mänskligheten användes. Däremot inte, trots att den fanns på förslag, folkmord. Även om nazisterna förespråkat "den slutgiltiga lösningen", utrotandet av judarna som folk.

Åtalet mot Göring och kompani i Nürnberg skulle hanteras inom ramen för en universell rättsuppfattning. Och de åtalade individerna endast fällas om deras brottsliga gärningar bevisades. De skulle erbjudas en lagenlig, rättvis rättegång. 

Det fick inte vara tal om hämndlystnad, eller att döma någon på förhand, ohörd.

När jag läste Sands "Vägen till Nürnberg", där han  omsorgsfullt och initierat går igenom bakgrunden till och själva processen, tycktes det mig fullkomligt rimligt att driva målet som det gjordes.

Men efterhand har jag blivit alltmer tveksam.

I rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem var Hannah Arendt kritisk mot den generella formuleringen "brott mot mänskligheten". En första undran torde spontant bli, vem företräder "mänskligheten"? Och när förtjänar ett brott mot mänskligheten rubriceras som just ett sådant?

I Nürnberg var det de fyra allierade, segrarmakterna, som stod som åklagare.

Samma allierades agerande i kriget, som terrorbombningen av Dresden, och övergrepp på kvinnor efter krigsslutet, lämnades därhän. Och har så förblivit.

President Milošević ställdes inför den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Något som inte skett om utgången på Balkan blivit en annan. 

Och fortfarande är det serberna som hålls för att vara de onda på Balkan. De omfattande fördrivningen av serber i spåret av inbördeskrigen, berövande dem jord och egendomar, tigs det om i världssamfundet.

Liksom om Israels kolonisationspolitik på Västbanken. Med den rasistiska behandlingen av palestinierna. Gaza? Etnisk rensning? Folkmord? Vem bestämmer?

Kissinger, inblandad i av den amerikanska regeringen sanktionerade CIA-kupper, efterlystes utanför USA och vågade inte bege sig till Europa. Med risk för att i enlighet med en universell rättsuppfattning gripas. 

Likadant med Netanyauh. Han stannar helst i Israel, bortom den universella rättens långa arm.

General Pinochet begärde Spanien utlämnad från London, när han vistades där, ansvarig för skändligheter begångna mot spanska medborgare efter militärkuppen 1973. Han klarade sig, efter flera månaders förhalning och trixanden med höga jurister involverade. 

Han kunde återvända till Chile, spelade dement och rörelsehindrad. Det han anklagades för, bland annat tortyr,  stred mot chilensk rättsuppfattning, vilken skänkte honom immunitet. Så småningom upphävdes den, men Pinochet klarade sig från rannsakan och dom.

Jag kan inte låta bli att tänka, borde inte Tyskland, om än bombat till ruiner och aska, "tagit hand" om processen mot Göring och kompani? Käranden varit företrädare för de mördade? 

Vem skall företräda den rätt som inte följer en nations rättssystem? Kan de två systemen sammanfalla? Och, hur överklaga en dom baserad på universell rätt? Frågorna kan förefalla naiva och långsökta men inte komplikationerna ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

Jag har inga enkla svar att erbjuda. Men slutsatsen tränger sig på, segrarens rätt blir den universella.

Den nazistiske juristen Carl Schmitt hävdade att den starke har rätten i sin hand. Värt att påminna om.

I den propagandistiska samtid där Putin framställs som krigsförbrytare. Men inte tidigare president Busch för de fasor, efter att ha ljugit om förekomsten av massförstörelsevapen, han åsamkade Iraks befolkning. 

Och definitivt inte Zelenskyj, den gode som enligt väst för ett rättmätigt krig.

Sands böcker inbjuder till en folkrättslig diskussion. Helst utan skygglappar och politiska hänsynstaganden.

8 dagar 2026-01-25

Men, det är ju Birger!

 

Min dyre vän Hasse brukar hävda att det finns inga tillfälligheter. Men hur då förklara att just bilden ovan, på Högbo AIK VM-året 1958, plötsligt seglar in i flödet på Facebook? Jag studsar till, det är ju min svåger Birger i bakre raden! Allvarstyngda män. Korslagda armar.

Jag skulle nästan kunna svära på att mannen bredvid Birger hade plats som överförman nere i Verket när jag sommarjobbade 1968. Kanske är jag helt ute och cyklar. Jag minns honom som rund och tunnhårig, nå, hatten kanske döljer det flyende håret. 

Och han gick under namnet "Bullen". Har jag fel, så ursäkta ett förrädiskt minne. Hans ledarskapsförmåga, om det nu var "Bullen"? Det tar vi en annan gång.

Birger växte upp i det idylliska, smått slumrande, brukssamhället Gästrike-Hammarby en bit från Sandviken, på sidan om allfarvägen, långt från världens dån och larm. Invånarna sade bara "Hammarby". Och inte behövde man låsa ytterdörren när man gick ut.

Jag har mer än en gång skrivit om hur jag som barn uppskattade att få komma till Birgers föräldrar, Irma och Brynolf. Den sistnämnde jobbade på Fabriken, Irma hemmafru.

Utmärkande för dem var att de lät mig vara ifred. De förstod att jag inte behövde "sysselsättas". Jag, "gössen" som Irma sade, fick hållas med mitt. 

Till skillnad från de dagisfröknar, ja, jag vet att det inte heter så, som under den enda dag, det fick räcka med en, sedan vägrade jag att gå dit, som hade mig i sin kindergarten och som aldrig släppte en ur siktet. Om ni frågar mig så betecknar jag dem hysteriska. En yrkesskada?

Dök upp bakom ens rygg, när man intet ont anade, och väste: Nu ska vi ALLA sjunga "Imse Vimse spindel"! Eller beordrade: SAMLING! Rena lägerdiskursen. Tuktas skulle vi.

Birgers fotbollskarriär började i ortens lag. Hemmaplanen passerade man på väg till bioföreställningarna i Folkets Hus. Birger var en utpräglat teknisk lirare, skicklig med läderkulan, hade det i fötterna, vänsterytter. På den tiden fem man i anfallet.

Hans bästa kompis Kurt, vänsterinner, från Eltebo, på andra sidan sjön, slog sig in i allsvenska Sandvikens IF. Men inte Birger.

När jag betraktar den unge mannen på fotot, tänker jag att det kanske hade med dåligt självförtroende att göra. Jag spekulerar vilt, för jag vet inte. Och vi pratade aldrig om det. Sånt pratade man inte om. 

Men nog var han tillräckligt bra för att platsa i ett lag högt upp i divisionerna. Så varför inte? Hans sista lag blev IFK Sandviken som snabbt bleknade i skuggan av SIF och Sandvikens AIK.

En bild säger mer än tusen ord, kan det heta. Men detta foto tiger som muren. Jag kommer aldrig att få veta om Birgers inställda (?) fotbollskarriär. 

Hade min syster, som visste vad hon ville, måhända ett finger med i spelet (sic!)? Det vet jag inte heller.

Men vad jag vet är att han var den snällaste personen på jorden. Alltid med skramlande småmynt i fickan att handla ettöresgodis i Linders kiosk för. Och mammas kåldolmar älskade han.

Åter på mitt favorithotell!

Stasi i Östberlin (Wikipedia)

Mitt favorithotell! Mer än en i min närhet har nyfiket, därtill kanske en smula misstroget, undrat hur i hela friden varför just detta. 

Jjag vet inte för vilken gång i ordningen jag bor i det kulturminnesskyddade palats, nåja, i Bromma som utgjorde SAS högkvarter innan de flyttade till Frösundavik. 

Nog fattar man mer än väl att i Bromma satt höjdarna. Ständigt solbrände vd:n Janne Carlzon. Han med Riv pyramiderna som klättrade högt på listorna över bästsäljande managementböcker och lästes av svenska direktörer som annars aldrig öppnar en bok. 

De bekväma fåtöljerna på våning 5 vittnar om gamla tider. 

Fladdermusen i ena hörnet av det bokade rummet bör man dock undvika, om man inte vill bli sittandes till städerskorna undsätter en. Med Gammeln i kroppen kommer man helt enkelt  inte upp utan hjälp.

På våningsplan 5 ber jag alltid om att få bo. Det vet de också i den tillmötesgående personalen. Utan att ha läst Riv pyramiderna. Eller hört talas om charmkurser. De bara är såna.

Ingen utsikt mot flygplatsen. Däremot från mitt rum mot ett omfattande egnahemsområde som påminner om Klangberget i Sandviken. Ett starkt skäl till val av rum. Nostalgisk hemkänsla. Men säkert kostar det en hel del sekiner att skaffa sig en bostad där. 

Nå, inget jag avser att göra. Förutom hotellet lockar inte Tjockholm. Aldrig gjort. 

Huset, som sagt, skyddat mot klåfingrighet från dekonstruktiva politiker och arkitekter. Påminner om Stasis forna högkvarter på Normannenstraße i Östberlin. Som man får en inblick i via tv-serien Weissensee. 

Så man "måste" inte uppsöka det in real life. Som Skriftställaren förstås ändå gjort. Liksom han tagit sig till stadsdelen Weissensee. Där serien inte spelades in. Men man vill gärna inbilla sig det, väl på plats i Weissensee.

Tv-serien kan man se på tysk botten. Men inte i Sverige. Jag har försökt att få tag på den, på olika sätt, men inte lyckats. Den har rönt kritik i Tyskland, liksom filmen De andras liv. 

Såna "snälla" Stasimän fanns inte, har det uppbragt protesterats från dem som var med på den realsocialistiska tiden före 1989. 

Tillbaka till hotellet, Ekstrand. Skulle inte dagens text handla om det? Kanske just det ansiktslöst totalitära, "tyska", i arkitekturen som drar Skriftställaren till det? Han har ju en sådan läggning, den besynnerliga karln.

Och en livlig fantasi. Förblir ett barn därvidlag, så gammal han är. Kul tycker han det är med lillhissen, inredd som en cockpit, som han gärna åker upp och ned i. För att få den rätta feelingen. "Spänn fast säkerhetsbältet! Nu lyfter vi!" Vrooom.

Flygplatsen, där min käre svärfar Stig, jag saknar honom och våra intellektuellt stimulerande samtal,  jobbade efter flykten från Medelpad, som det länge ryktats om skall läggas ned, är tilltalande på flera sätt. Rent och snyggt. Ordentligt, skulle min mor ha sagt. Mån om sådant. 

Första gången jag, ur ett studiesyfte, förstulet kikade in där landade plötsligt ett plan från Trollhättan. Enda planet den dagen. 

Jag vänder mig direkt till makthavarna, vilka dessa gossar och jäntor nu är i detta fall: Lägg inte ned Bromma flygplats! Vad tänker ni på, eller, snarare, låter bli att tänka på?

Utmärkt belägen, till skillnad från Arlanda långt bort i Tjotahejti, snyggt efterhållen. Rena kapitalförstörelsen om den försvinner. Bullret? Snart kommer eldrivna plan, då blir det tyst som i graven. Lita på mig. Lämna Bromma flygplats i fred.

I loungen, heter det så?, utanför mitt rum slår jag mig ned med datorn i knäet. En alldeles utmärkt arbetsplats. Om livet, underbara tanke, vore en samling stillbilder, och denna en, då valde jag att stanna i den. För att få må bra. Med bokstävlarna, mina bästa vänner.