Sliding Doors

Bild: IMBd

 

I tonåren började jämnåriga, minst lika rastlösa som jag, skolkamrater till mig att längta bort. Den kungliga huvudstaden drog som en magnet. Hur många som gjorde allvar av sina kanske ganska så lösa planer, det vet jag inte. Förutom någon enstaka som jag känner till. 

En som jag stog studenten tillsammans med gick bort häromåret, hamnade i Majorna i Göteborg. Vi hade sporadisk kontakt.

Vid juletid, som nu, brukar de utflyttade dyka upp, om inte förr, på Facebook och nostalgiskt, med de vackraste ord, hylla det Sandviken de en gång vantrivdes i och längtade bort ifrån. Det Sandviken som är borta, kanske aldrig fanns, det sjunkna Atlantis.

Åren går. Vi blir alla gamla och gråtmilda. Nostalgin bosätter sig i oss. Det är som med forna ddr:are, det finns grupper på Facebook som ägnar sig åt ostalgi och berättar om ett "normalt", östtyskt vardagsliv. Kritiska mot att när det talas om DDR, läggs alltid fokus på Stasi och övervakningssamhället.

 

Som om inget annat fanns. Jag moraliserar inte över att de förgyller sin uppväxt och bakgrund. Att de vägrar bedömas som mindre värda än wessisarna. Postumt torde det glädja Honecker och kompani. 

Men, ett viktigt inflikande, de ostalgiska hade ju inte valt att födas i och växa upp i DDR, bara att anpassa sig bakom muren.

De av mina kamrater som gick ned i Verket blev kvar där. Om jag händelsevis råkar sammanträffa med dem och växlar några ord, kan jag inte undgå att notera hur fabriken präglat dem. De märker det inte själva, blinda för sitt eget levnadsöde. Och jag säger naturligtvis inget om det. Fattas bara.

Jag kunde ha blivit en av fabriksmänniskorna själv. Det var nog nära ögat. Jag har min flickvän från slutet av 60-talet att tacka för att det inte gick den vägen. "Du ska bort härifrån!" Hon var orubblig. 

Mina föräldrar, båda utrustade med läshuvud, tvingades tidigt ut i förvärvslivet, pappa mycket tidigt. Efter den obligatoriska folkskolan var det färdigutbildat för deras del. Ut i resten av livet tog de med sig sorg över detta.

De uppmanade mig att studera, beredda att delvis finansiera mina universitetsstudier trots att de inte var välbeställda. Men de statliga studiemedlen fanns som möjliggjorde för oss icke komna från akademiskt erfarna medelklasshem att läsa. Upsala förvandlades från ett elitens högborg till ett massuniversitet. 

Om jag valt Verket, vem hade jag då varit i dag? Hur hade jag mått? Hade jag ens levt? I så fall hur? Jag vågar inte fullfölja tanken.

FOTNOT Filmen "Sliding Doors" leker med varandra uteslutande alternativ, vad händer om man väljer det ena eller det andra. Jan Myrdal hävdade ju att samtiden var onödig. Gäller det också allas våra liv?

Även publicerad, under annan rubrik, på lindelof.nu 2025-12-26.

Poppe bättre än Chaplin

Bild: Svensk Filmdatabas

Idén fanns under alla år att kvista ned till Helsingborg och Fredriksdalsteatern för att på plats tillsammans med många begeistrat likasinnade få uppleva Nils Poppe i något av de folklustspel han som teaterdirektör varje sommar, publikknipande, satte upp på den scenen. 

Med de sköna aktriserna Gaby Stenberg eller Berit Carlberg som sidekick. 

Men det blev aldrig av, jag kom mig inte för som det heter om oss vankelmodiga, utan har fått nöja mig med att njuta av föreställningarna i SVT under trettondagshelgen. Kul, men jag hade gärna sett Poppe live. 

Helt underbart när han improviserade totalt oförutsägbart, hans moatjé hade inte en chans att hålla tillbaka skrattet. Det var som om han slängde ut ett verbalt krokben att snubbla över.

Flera av Poppes filmer, icke minst dem om soldaten Bom, men särskilt dem om Sten Stensson, en favorit "Sten Stensson kommer till stan" (1945), Stensson är bondgrabb men juridikutbildad med högsta betyg från Lunds universitet, har jag  sett flera gånger. I klassiskt svartvitt. 

När jag nu på hotellrummet i Wien, på självaste julafton, ännu en gång ser filmen om hur Stensson kommer till Stockholm för att rensa upp i storstadsträsket, skrattar jag lika gott som alltid. Åt denne ordekvilibristiske lagvrängare som under en sluttentamen luggar själva examinatorn, professorn. 

När denne försöker att visa sig på styva linan och slå kandidaten på fingrarna. Lönlöst.

Den moraliskt högtstående Stensson, med den grandiosaste av självbilder, råkar, när han ofrivilligt dras in bland de tävlande, i hastigheten vinna en jitterbuggtävling på ett danspalats som kunde ha varit Nalen. 

Och det till råga på allt när han i sällskap av den storvuxne drängen Pelle - han har armstyrkan, Stensson intellektet, enligt den grandiose - ankommit i syfte att läxa upp den syndiga ungdomen.

Som hos alla stora komiker dolde sig en tragisk sida. Det upptäckte Ingmar Bergman som anlitade Poppe i "Gycklarnas afton" (1953) och "Det sjunde inseglet" (1957). Han var lysande. Mest i den senare.

Under vår julvistelse i Wien passar jag dagen för dopparedagen att se om "Aktören" från 1943. Poppe spelar en man som genom en traumatisk händelse i en tågtunnel förlorar sin talförmåga. Här får vi möta en annan Poppe än gummimannen med sin helt otroliga pantomik. 

Nå, han hinner även demonstrera sin vighet i denna film. Det slår mig som en blixt från klar himmel: Poppe är ju minst lika bra som Chaplin! Ja, till och med bättre på att använda sin kropp att kommunicera med. En världsartist i ett alltför litet språkområde. 

Eva Rydberg "ärvde" Fredriksdal efter sin beundrade Poppe. (Han, född Jönsson, gick bort 2 000, nittiotvå år gammal.) Hon är inte alls av förebildens format. Men mycket rolig att beskåda. Även hennes uppsättningar har jag SVT att tacka för, att jag har en möjlighet att få se. 

Hur det blir med Claes Malmberg, medverkade senast i "Spanska flugan" (2025), som hennes "arvtagare"? Nja, det är en empirisk fråga. Jag känner mig en smula tveksam. Men i "Korvfabrikören" (2025), tv-sänd, på Vallarna i Varberg, var han riktigt bra. Korpulent, rödbrusig, snabb i replikföringen.

PS. Kan inte låta att nämna den halsbrytande och knasiga "Tre skojiga skojare" från 1943. Med Poppe, Elof Ahrle och John Botvid. Bröderna Marx på svenska. 

A Merry Bloody Christmas!

Skriftställaren på Café Raimund
där Thomas Bernhard satt som ung

Till Wien begav vi oss inte i första hand för att få uppleva en traditionell och typisk julstämning med allt vad dit hör. Annars ett lämpligt val med tanke på hur den österrikiska huvudstaden i överdåd ikläder sig alla julattiraljer. 

Krigen som rasar ute i världen känns långt borta bland all bjällerklang. Inga festligheterna störande demonstrationer eller protester. 

Det löper en tråd tillbaka till Anschluss och österrikisk småborgerlig mentalitet, när förföljandet av judar obehindrat kunde fortgå.

Nu är det jul - blunda och sörpla Glühwein. Glöm alla hemskheter. 

Vad gäller denna påkostade resa motiverades den av en önskan att få omslutas av den centraleuropeiska storstadsatmosfären. Något som helt saknas i den stad där jag annars bor.

Osökt minns jag en kulturredaktör i Göteborg som påstod att geografiskt har det aldrig funnits något Centraleuropa. Må så vara, men jag hävdar att man kan tala om en centraleuropeisk anda som är urskiljbar hos en rad författare.

Hur definiera den, skulle en akademiker säga. Lättare att identifiera den med hjälp av namn som österrikarna Thomas Bernhard, med ohöljt hatande sitt bruna fosterland, och Karl Kraus.

En okuvlig upprorslusta, doppad i ironi och sarkasm. Med inslag, framförallt i Bernhards fall, av antihjältens sorglösa livsstil. Jag vill i sammanhanget också nämna tjeckerna Franz Kafka och Jaroslav Hasek. 

Poeten Baudelaire brukar anges som den som myntade flanören som begrepp. Med beaktandet av könsaspekten så var det enbart män som flanerade i den moderna storstaden Paris. Om kvinnor försökte sig på det, ansågs de lösfotade.  

Paris i all ära, men nog förtjänar Wien sägas tillhöra den som är lagd åt det flanerande hållet. Och gärna vill upp på apostlahästarna. Det finns ju heller inget bättre sätt att upptäcka, och återupptäcka, en stad med allt som den gömmer. Det lovar att bli rena äventyret för den med öppnade sinnen.

Alla wienerkaféer, där man kan hänga, som ungdomarna säger, hur länge som helst. En kafékultur man inte hittar i Sverige. Därför heller inga kaféintellektuella. Jag räknar mig till dem. 

Vad utmärker oss? Vi befinner oss medvetet  utanför makten och institutionerna, likaså mainstreammedia, värnar vårt kritiska tänkande. Lojala endast mot detta. Behöver därför kaféet som arbetsplats.

Bara en sådan sak som att man på Wiens gator kan köpa dagstidningar på obemannade försäljningsställen. Vännen, den borne journalisten Stefan Lindgren har uttryckt sin förtjusning över detta.

Under juletid ansamlas förskräckligt många människor i Wien, icke minst på julmarknaderna. Svårt att ta sig fram. Det känns inte helt riskfritt att röra sig bland alla julfirare. Omöjligt för mig att inte minnas terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. 

Eller det utanför Gedächtniskirche i Berlin. Terror med politisk underton? Vansinnesdåd.

I Sverige uppmanas man att inte hälsa God Jul, för att inte såra alla invandrade som inte firar jul, utan God Helg. Därför säger jag från stadsdelen Hietzing i Wien: God Jul! Eller som de önskar varandra i min älskade tv-serie "I vår herres hage": A Merry Bloody Christmas!

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-24

Hitlers matproverskor

Bild: Cineamo

2012, på sin nittiofemårsdag, två år innan hon avled, avslöjade berlinfödda Margot Wölk offentligt den hemlighet hon burit på i hela sitt liv. En historia från Tredje riket sista år som dessförinnan inte berättats. Kanske omgärdat av skam och skuldkänslor i hennes fall. 

Nämligen att hon varit en av femton unga kvinnor som hade till uppgift att provsmaka Hitlers mat innan han vågade äta av den. Paranoid som alla diktatorer. Befarade att någon skulle lyckas smyga ned gift i maten.

Paranoid var han redan, provsmakningen inleddes hösten 1943, före 20 juli-attentatet 1944. Hitler överlevde detta, eftersom den bomb som von Stauffenberg placerat i Wolfsschanze (Varglyan) i Rastenburg i Ostpreussen misslyckades med sitt syfte. 

På grund av man flyttat överläggningarna om krigsläget till en annan, mer stabil, byggnad än den som planerats för attentatet. Den statskupp, på papperet organiserad och klar och med många inblandade, som var tänkt att följa på Hitlers död kom av sig.

Om de ofrivilliga provsmakarna handlar filmen ”Die Vorkosterinnen” (2025) som jag ser på Netflix. 

Eftersom vi under vår pågående Wienvistelse tidigare på dagen rört oss i den judiska stadsdelen Leopoldstadt, med minnesplattor (inte snubbelstenar som i Berlin) nedsänkta i trottoaren utanför portar över dem som togs till nazisternas koncentrationsläger och mördades, infinner sig en svårhanterlig känsla.

 

Alla namn. Vi noterar en hel familj som mördades i tyskarnas läger, Den yngsta familjemedlemmen blott ett år. Det förflutna kommer med ens obehagligt nära. 

Länge vårdades den självbedrägliga föreställningen bland vanliga österrikare att de varit offer för nazismens förbrytelser, inte medverkade i och till dem. Men förnedringen och deportationen av judarna i Wien lät de ske utan att lyfta ett protestens finger. 

Fotografier på judar som med tandborstar tvättar gatorna, medan vanliga, hyggliga medborgare betraktar det hela, vissa hånfullt flinande, är direkt vämjeliga.

Hur provsmakarna utvaldes framgår inte av filmen. Men samtliga är unga och friska. De hälsoundersöks innan de placeras till bords. 

Under strikt övervakning av SS provsmakar de, rädda för vad som skall hända, varje dag den mat som står på Führerns meny. En timme måste förlöpa efter intaget, innan klartecken kan lämnas. Den beräknade tid det tar för att ett gift skall hinna verka.

Med vetskap om Führerns vegetariska diet är det inga aptitretande läckerheter direkt som serveras. 

”Konstig" mat, skulle min köttälskande mor ha sagt. Mer än en gång får någon av kvinnorna svårt att inmundiga det svårdefinierade som dyker upp på tallriken. Men tvingas till det under vapenhot. 

Tyvärr kan inte filmmakarna låta bli att i ett dramatiserande syfte väva in en kärlekshistoria mellan en av kvinnorna och en hög SS-officer. Skall kvinnan föreställa Wölk? Det vägrar jag att tro. Däremot hävdade hon själv att hon våldtagits av en i SS-uniform.

Filmen hävdar, lika tveksamt, att det bland kvinnorna fanns en judinna.

Röda Armén är på framryckning, Tredje riket faller sönder och samman. Men om detta sägs litet i filmen. 

Hitler schappade till sin bunker i Berlin. Wölk lyckades undkomma i sista stund och klarade livhanken. Men ingen enda av hennes medsystrar.

Wienderbar

Skriftställaren åter i Wien

”Wienderbar!” utbrister spontant min vän, den fyndige kulturentreprenören Fredrik, när jag avslöjar att jag befinner mig på resande fot, med siktet riktat mot Wien. Med mig i datorn ett utkast till en debattartikel vi gemensamt filar på, temat är ”AI förutsätter medborgarlön”. 

Vi hemfaller inte till teknologisk determinism. Men tesen förfäktas att den allt snabbare  AI-utvecklingen kräver den ekonomiska grundtrygghet som en generell medborgarlön innebär. Redan nu växer anställningsotrygghetens former inom arbetslivet.

Det är som alltid under våra resor, såväl dem i som utanför fosterlandet. Vi, min livskompanjon och jag, både turistar och skriver. Aldrig enbart det första. Även om typiska turistmål uppsöks. Men de reflekterande orden är en följeslagare. De lämnas aldrig hemma. Och pockar på att nedtecknas.

Tredje gången till Wien för min del. Första gången i anknytning till min gästprofessur i Berlin hösten 1993. Vi kvistade ner i vår begagnade Audi. Och ”lyckades” under färden, i ett alptopparnas kuperade landskap med krävande branta backar, sabba bromsarna. 

Nervöst lagd som jag är, ville jag återvända till Berlin så fort som möjligt, för att få dem fixade. Kunde inte slappna av och uppleva staden.

Det blev därför ett närmast försvinnande kort uppehåll. Men vi hann besöka Sigmund Freuds mottagning på Berggasse 19, psykoanalysens födelseplats som någon kallat den. Han som beordrades av Gestapo att skriva någon vänligt om dem, innan han tilläts gå i landsflykt i London. 

 ”Jag kan varmt rekommendera Gestapo”, fick han till det. 

Andra besöket nu i våras. Centrumet för Wiederstand tog vi oss till. I vårt ständiga sökande efter motståndets möjligheter även i totalitära system. Spartanskt inredda rum, inte särskilt påkostat. Underfinansierat. Frestande tolka det som att ämnet är kontroversiellt. 

Samma sak i Spanien efter Franco. Jag minns en guide i Alicante som kommenterade detta när vi studerade ett skyddsrumsmuseum från inbördeskriget. Låt de döda begrava de döda, uppmanade Jesus. Men i Spanien upptäcks hela tiden nya massgravar. Historien vägrar tiga.

Det totalitära kastar långa skuggor. Aldrig kan det konstateras att nu är det definitivt efteråt. Och över.

Även till Steinhof sökte vi oss vid senaste Wienbesöket, där barn avlivades av nazisterna när den "slutgiltiga lösningen" skulle genomföras. Nästan bara vi två rörde sig på det forna, vidsträckta, sjukhusområdet. 

En märklig, ödesmättad, atmosfär, smög sig in i sinnet. I vetskap om vad som sig här en gång utspelades. Ännu en svärtans minnesplats, också den nedtonad. Förträngd och förnekad? 

Café Central, där de stora elefanterna, en av dem Leo Trotskij, dansat, lyckades vi inte ta oss in på. Alltid knökfullt med långa köer. Men det ska vi denna gång, det har vi givit oss attan på.

Dessa österrikiska författare, som givit ansikten åt den centraleuropeiska, intellektuella andan. Elfriede Jelinek. Ingeborg Bachmann. Stefan Zweig. Den omstridde Peter Handke.

Min favoritförfattare Thomas Bernhard var österrikare. Ett land och framförallt ett folk han djupt avskydde, för dess bruna färg. På foton från efter Anschluss står ”vanliga” medborgare i Wien och betraktar knästående judar som rengör gatorna med tandborstar. 

Nazismen inget utan dessa ”vanliga”, anpassliga. Medlöperi och anpasslighet intrikat sammanflätade.
Först 1955 tillät de allierade Österrike att sköta sina egna angelägenheter, efter att ha tvångsadministrerat landet.  Min misstanke är att det bruna fortfarande sitter djupt. Hur spåra det?

Och var finner vi dagens motståndsfickor, det aldrig kvästa motståndets hoppingivande möjligheter? Och då syftar jag inte enbart på där vi befinner oss nu.

Minnenas dag på Arlanda

Lillebror, storasyster och Sussi

Security på Arlanda behöver numera inte föregås av nervositet att jag inte gjort exakt rätt. Som alltid förr. Nuförtiden solar man bara upp väskorna på bandet. Inte ens datorn behöver plockas ut separat. Jag passerar utan problem, likaså min nagelsax.

Svenskar på väg till Thailand. Jag minns hur tsunamin raderade ut alla utom en i en radhuslänga i Älvkarleby. En man, bekant till mig, i samma länga hade anmält förhinder att deltaga i den gemensamma resan och stannade hemma över jul. Han berättade för mig om det fruktansvärda. 

Varje gång vi passerar längan, sedan Stig Dagermans grav på kyrkogården, påminns jag.

I dag min systers födelsedag. 20 december 1935 föddes hon. Det slår mig, på väg till Wien och det bruna, enligt Thomas Bernhard, Österrike att vi aldrig talade om andra världskriget som hon ju som barn upplevde från Sandvikens horisont. 

Vad talade vi om egentligen? Först de sista åren hon levde, när hon blev allt sämre i sin sjukdom och kroppens organ bröts ned, kändes det som att vi kom varandra nära. 

Men då var det för sent. Det borde skett tidigare. Jag skyller det till stor del på mig själv. Otålig och vresig. Något jag försöker dämpa. Personlighetsdrag som stör mig.

På foton från min barndom, där hon och jag tillsammans förekommer, synes det mig av hennes ansiktsuttryck att döma att hon tyckte om sin lillebror, sladdbarnet. Men hon flyttade hemifrån ganska snart efter att storken landat med mig 1949. 

För att jobba som kassörska på Posten som hon förblev trogen till pensionering.

Böcker läste hon. Det hände att vi någon gång pratade om dessa. Hjalmar Bergman hennes favorit men inte min, särskilt "Farmor och vår herre". Hon "följde med", som det hette, i samtid och politik. Kommenterade gärna orättvisor och tokigheter.

Läste Arbetarbladet, förstås, där hon uppskattade radikala ledarskribenter som Kennet Lutti och Helena Klingspor. Den förre hade jag mina duster med i spalterna när jag medverkade i konkurrenten Gefle Dagblad. 

Jag försökte locka min syster och svåger att besöka oss i Danmark under en av våra sommarvistelser. Det blev aldrig av. Inte lyckades jag heller övertala dem att komma till Berlin under vårt boende där hösten 1993. 

Men att röra på sig, det gjorde de. Måna om att sköta om sig. Fram med cyklarna och så åtskilliga kilometers trampande i omgivningarna. I träningsoveraller. Termos med.

Ironiskt, eller hur man ska förstå det, avled hennes man på hennes födelsedag för femton år sedan. På samma vårdinrättning där min syster gick bort efter plågsam dödskamp. Jag saknar dem båda. Hon förekommer så gott som dagligen i mina tankar.

När arbetarna lämnar (S)keppet

Mäster Palm utanför LO-borgen
(Konstnär: Ture Johansson)

 

Jag reagerar på en artikel i SvD 18 december av Anders Sundell med rubrik "Arbetarna överger Arbetarepartiet". Artikeln, baserad på forskning med vetenskapliga ambitioner, innehåller väl inget nytt. 

Men borde fungera som en varningsklocka för den socialdemokratiska partiledningen. Men jag är inte så säker på att de välavlönade i ledningen bryr sig ett dugg.

Stödet för Magdalena Andersson fortsätter att vara starkt bland väljarna. Det må ha sjunkit något, men inte dramatiskt. Jag kan inte befria mig från misstanken att hon, Damberg, Baudin och kompani ger blanka fasen i att de som förr var partiets kärnväljare, den traditionella arbetarklassen, går till SD. 

Det nya arbetarpartiet. Även om moderaterna försökte att framställa sig som ett sådant. Genom att urholka begreppet "arbetare".

Det vore intressant att närmare skärskåda vilka det är som röstar på S, om det låter sig göras, statistiken nedbrytas. Kan det vara många kvinnor, Andersson är deras? Migranter som vet att Andersson behöver dem, och vice versa? Vad med skattefinansierade offentliganställda? 

Vi vet att S gärna stoppar röstsedlar direkt i händerna på folk. Och jag hörde om en valförrättare, socialdemokrat, som gömde undan SD:s sedlar. S, kunde stå för "Skrupelfria", drar sig inte för något, makten framför allt. 

Jag får lust att bege mig upp på kyrkogården i Sandviken och tala med min socialdemokratiska mor som ligger begravd där, nästgranne med sin morfar, martinsmältaren som visste att uppskatta August Palm. 

Visst kunde vi bråka, mamma och jag, om socialdemokratin när jag börjat i Upsala och skägget rödfärgades. En färg som för övrigt sitter kvar än i dag.

Men överens var vi om vad socialdemokratin en gång stått för, och fortfarande borde stå för: jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Värdeord som den välsmorda Andersson må ta i sin mun vid högtidliga tillfällen. Men som i praktiken inte betyder ett skvatt.