För ingenting går upp mot gamla Skåne

Wikipedia

Samma livsandarna befriande känsla infinner sig varenda välsignade gång! När Snabbtåget lämnat de mörka, dystra skogarna i norr bakom sig och forsar in i slättens öppna Skåneland. Gränsen drar jag, mer eller mindre godtyckligt, vid Hässleholm. 

Jag spanar samtidigt efter gäss och korsvirkeshus. Det som är och förblir Skåne under gulröd flagg.

Men det får jag nog nöja mig med att framkalla i min livliga fantasi. Min främsta tillgång i och för sig.

Min första kontakt med Skåne hette Brantevik på det fagraste Österlen. Sommaren 1964. Tillsammans med mina föräldrar. Farsan körde ned med oss i en i ordets bokstavliga mening fullastad PV. 

Hans grymtande när bilen packades, däri ingick diverse, skrymmande husgeråd som en stekpanna och ett våffeljärn, slog mamma helt sonika dövörat till. Van vid hans ständiga ojanden över att hon bara måste ha med sig vissa köksattiraljer. För den växande gossens skull.

Fortfarande var Brantevik utanför Simrishamn ett utpräglat fiskeläge. Många trålare vid kaj. Inga fancy restaurants och fjolliga uteställen med bubbeldricka och rosé för det vackra folket. 

Granne med oss, det rymliga huset hyrde vi billigt av en kaptensänka, bodde en man vid namn Jönsson med jordgolv.

Medelklassare med tjocka plånböcker och bankkontakter hade ännu inte slagit sina spekulerande klor i Brantevik. Det var fortfarande fredat där, från kapitalets slagskugga, vid Östersjön.

För ett antal år sedan upplevde jag ett Brantevik påtagligt förändrat. I en negativ riktning. Varhelst penningen allsmäktigt får styra sker, som bekant, förstörelse. Bort med den nyliberala, allt trivialiserande, marknadsekonomin. Jag är för en behovsbaserad ekonomi.

Och en generell medborgarlön.

1965, om sommaren, återkom vi, jag till mina pärons förtrytelse i en frisyr inspirerad av fyra grabbar från Liverpool, till Brantevik. Det blev sista semestern vi firade tillsammans i familjen Ekstrand. 1966 stal Verket min dyrbara sommartid. 1967 insjuknade pappa.

Numera är det Malmö, förutom Helsingborg, som gäller. Den förra en nationellt förtalad stad, omgärdad av rykten, inte gripna ur luften, om grov kriminalitet och skjutande. Droger. En massinvandring från utomeuropeiska länder som gått över styr. Kommunal korruption. 

Slöseri med skattemedel. Maktens inköp av konstverk för miljonbelopp. 

Malmölistan är det populistiska svaret på förfallet. En hårdför nagelfarare av hur offentliga medel missbrukas från kommunledningens sida. Viktigt att listan finns.

Jag märker inte mycket av just detta Malmö. Lämnar mitt hotell tvärs emot Centralstationen. Nej, jag pratar inte om legendariska Savoy med alla namnkunniga frekventerare av restaurangen. Strosar genom traditionstyngda stadsdelar, pampiga hus där jag gott kunde tänka mig att bo.

Bort till stadsbibliotekets Tysta rum, där jag slår mig ned med min dator. 

Nya uppslag skall omhändertas. De upphör aldrig. 

Jag njuter av att höra skånska talas. En blandning av verserad sådan, kunde kallas Jägersroskånska. Och så den grövre varianten. Så där som Peps kunde låta. Och ungarna i Brantevik. Pågarna och töserna. Barn till yrkesfiskare.

Gubben Jönsson med jordgolvet, hans skånska tycktes mig helt obegriplig. Nästan som Hasse Alfredsons idiom som Garbo i filmen Att angöra en brygga.

Glytten trodde att jag, med min dialekt, kom från Dalarna. Själva hade de aldrig begivit sig norr om Simrishamn. 

Som Siwan från Landskrona sjöng: Ingenting går upp mot gamla Skåne. [1]

Instämmer.

See you soon again, Malmö! And you, Helsingborg!

[1] https://www.youtube.com/watch?v=t4XYQ_VRyl8

Inte gick det att osynliggöra Moa!

Adlibris

Av för mig svårbegriplig anledning får jag inte låna på stadsbiblioteket i Gefle förrän på måndag. Det har hänt mig en gång förut att jag upplysts om att jag redan hämtat ut min tilldelade ranson. Som på motbokens tid. Svårt för en bookaholic. 

Egendomligt när det i samtiden varnas för neo-analfabetism. 

Att vi svenskar läser på tok för litet.

Av de tre lånade böcker jag samtidigt hade på gång, Sven Olov Karlssons om Norberg, Kjell Johanssons om Midsommarkransen återstår nu bara en. Ebba Witt-Brattströms om paret Martinsson, Moa och Harry. 

På tåget från Malmö i går, upp mot de mörka skogarna, griper jag på nytt mig an den sistnämnda.

Ett par mitt emot mig i kupén, som gnager chips och äpplen utan att låta sig hejdas, förmår ändå inte störa mitt idoga läsande. I datorn. Det är en e-bok.

Känslan infinner sig att jag läst den förut. Vilket jag inte gjort. Men historien om de två är mig i stora drag välbekant. Hur "världsnomaden" och naturdyrkaren Harry Martinsson, i trashankens skepnad, dyker upp hemma hos Moa i torpet i Sorunda. 

Där hon dväljs med sina barn under de torftigaste förhållanden. Rena misären. Två söner drunknade när isen på sjön brast. Hennes första man tog sitt liv.

En bragd att hon orkar. Samtidigt skriva. Men så är det med starka arbetarkvinnor, de förmår allt. Som på Bruket i Sandviken.

Moa tar Harry under sina vingar.  Mannen som kämpar med inre, onda andar. Han blir med tiden, efter en lång inkörningsperiod, en uppburen författare. Umgås med stora namn som Artur Lundkvist och andra.

Placeras på en stol bland de aderton i Svenska Akademien. Tilldelas tillsammans med Eyvind Johnson Nobelpriset i litteratur. Ett minst sagt omdiskuterat beslut. Han tar sitt liv. Hur mycket den hårda kritiken spelade in lämnar jag därhän. Redan dessförinnan jagades han av själsliga plågor.

Var sympatierna ligger kan man räkna ut, utan att ha läst feministen Ebba Witt-Brattströms bok. Det var männen som intog parnassen och satte diskursen. Helga Maria Johansson, Moas rikliga namn, placerades i skuggan. Nedvärderades. Osynliggjordes. 

Ett särskilt ont öga hade Ivar Lo-Johansson till henne. 

Hon ogillade nämligen de skrivande karlarnas primitivism, det romantiserande hyllandet av driften och sexualiteten.  Kvinnan som enbart objekt för manlig lust. En idealisering som bortsåg från barnsängar och slitna kroppar. 

Värst var nog samme Ivar Lo som tyckte kvinnorna borde släppa till.

Dessutom hade Moa mage att skriva om proletära kvinnor. Det var ju arbetarförfattarnas domän! En proletär är en man och inget annat. Problemformuleringsprivilegiet tillhörde patriarkatet.

Även akademiska litteraturvetare med professorstatus drog sitt strå till stacken.

Men det var Moa som älskades av folket, hennes böcker såldes i upplagor gubbarna bara kunde drömma om.

EWB gör Harry Martinsson till en minst sagt ömklig figur. Det är med den feministiska blicken påkopplad hon, nästan karaktärsmördande, skärskådar honom. Och nog förtjänar karlsloken en omild behandling. Av alla andra, förutom hustrun, togs det i den ömtålige med silkesvantar. 

En parnassens gullgosse.

Hans otroheter och ljugande för Moa skyddades av de såta kompisarna. 

Plötsligt slår det mig att jag, när jag satt i Boston och skrev på mina "Olydnadparagrafer", att Moa Martinsson angavs av mig som ett exempel på "felstavningens feminism". Utan några illvilliga baktankar. I EWB:s bok är det ofta felstavat i Moas brev som hon läst. 

EWB markerar detta med ett (Sic!). 

Jag önskar att hon struntat i sitt anmärkande, inte betett sig som en sannskyldig petimäter med den vässade pennan i sin hand. Det ser ut som kriarättning från en skolfröken.

Jag minns, och det gör ont, min mor, rörsliparens dotter, som uttalade utländska ord fel som ordförande i Husmodersföreningen. Damerna i samma förening, från borgarklassens Hedgrind, log i mjugg. De som fått gå många år i skola. 

Till skillnad från min mor som läste Moa Martinsson. En syster.

BOK Ebba Witt-Brattström: "Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd" (2024)

Publicerad även på lindelof.nu 2026-08-30

Tänka fritt är stort - tänka politiskt korrekt större

Södertörns högskola. Wikipedia

"Skulle jag sörja då vore jag tokot" Lasse Lucidor

Typiskt nog publiceras minnesorden över den nyligen avlidna före detta kollegan i politiskt korrekta Dagens Nyheter. "Rikslikaren" som Johan Lundberg benämner den diskurssättande tidningen i sin nya bok. Tja, dock kanske inte som förr. 

I och med de sociala mediernas uppmärksamhetsknipande och opinionsbildande roll på nätet torde rikslikandet inte fungera lika framgångsrikt längre.

Förutom i Söderreservatet. Men knappast i det Skåne där jag nyligen vistats. Med SD i majoritet i alla kommuner utanför Malmö. Om jag är tillförlitligt underrättad.

Var annars, om inte i DN, placera en dylik dödsruna över en välanpassad, rättänkande, aldrig utstickande och oförarglig akademiker? En pipa som makten blåste igenom. 

Jag lämnar inte ut något namn. Personen i fråga är inte intressant. Utan saken. Det hon praktiserade i högskolans lokaler. Hon passade mycket väl in i en intellektuellt tillplattad högskolevärld där det kritiska tänkandet och ifrågasättandet bannlysts. 

Uppifrån påbjudna Ideologiska påfund som värdegrund och annat, som enligt min mening inte har inom högre utbildning att skaffa, har hegemoniskt intagit sin plats. 

Ve den med traditionella universitetsideal utrustade kuf, typ undertecknad, som vägrar att ställa upp på ideologiseringen av högskolan. Först straffas man i lönekuvertet. Personlig, officiellt individuell, lönesättning tillämpas. Med det centrala fackets goda minne.

I lönekuvertet kan chäferna, såna har högskolevärlden gödslats med i new public management-andans spår, belöna lojalitet och närvaro. Pröva säga det sistnämnda högt: närvaro. Det vill säga fysisk närvaro. Hör hur det låter. Inte kompetens eller skicklighet - närvaro. 

Nej, jag hittar inte på. Jag har nämligen erfarenhet som löneförhandlare, det handlade om att så gott det gick korrigera arbetsköparens förslag till lönerevision, för SACO lokalt. Ofta som jag inte trodde mina ögon när jag tog del av motiveringarna för lönerevision. 

Det gällde att jama med. I korridorerna trängdes i sin samlade feghet medlöparna.

Vad kommer först. Hönan eller ägget. En ideologiserad högskola kräver ideologiska bärare. Och de finns. Den jag läser minnesorden över tillhörde denna skara. Vi hade svårt för varann. Vid ett tillfälle på väg mot öppen konflikt. Övriga kollegiet teg förstås, tittade i golvet.

Jag skulle hyckla om jag sa att jag känner sorg. Men kan sträcka mig till ett artigt vila i frid. Själv befinner jag mig, skattar mig lycklig, sedan flera år bortom den ideologiskt impregnerade högskolans galenskaper. Men påminns om vad som pågår. 

Skattepengar till dylikt? Vet skattebetalarna vad de får? Bryr de sig ens?

Dags att ta socialdemokraterna på allvar

Foto: SvD

Häromdagen gjorde min vän Kicki Bobacka, klok kvinna, en av grundarna av Folkrörelsen för medborgarlön, detta röda skynke, en generell grundtrygghet, för den disciplinerande arbetslinjens företrädare som hatar fria medborgare [1] , ett inlägg på sin Facebooksida. 

Där hon, med all rätt, konstaterade att dagens socialdemokrati är urvattnad, visionslös och egentligen inte vill någonting.

Förutom att skaffa sig politisk makt, bilda regering. Ideologilöst administrera det bestående. Inte sträva efter att förändra samhället i någon för folket betydelsefull riktning. 

Vänster? S? Glöm det. 

Även om vissa bland det lojala fotfolket inbillar sig det, lever politiskt blundande i ett kollektivt självbedrägeri. Blandar ihop socialdemokratins idé med i dag verksamma socialdemokrater, högt upp i organisationshierarkin. Förmår inte skilja ut de senare från det förra.

Kicki nämnde inte, vad jag kunde se, pionjärer som August Palm och Axel Danielsson, som jag själv brukar hänvisa till. Om vi talar om den klassiska socialdemokrati som S inte vill kännas vid. Utan i praktiskt agerande betackar sig för.

Rötterna. Ursprunget. Arvet. En barlast att bära på. Ingenting annat. Dumpa så fort man hinner.

Klassamarbetets försvarare, Branting, kan de förstås dra till med vid högtidliga tillfällen. Men har de läst något av honom? Tveksamt.

Skulle man fråga dem om Wigforss, som fladdrar förbi i Kickis inlägg, har de nog inte mycket att tillägga. Eller Gunnar Myrdal för den delen. Uppräkningen kunde fortsätta länge till. 

Socialdemokratin i dess samtida skepnad är intellektuellt tom. I ledningen häckar ett gäng idébefriade, slätkammade politruker. Extremt pragmatiska och kohandlande. Tack vare det förskingrade politiska arvet njutande det goda livet vid köttgrytorna.

Integrerade i det kapitalistiska tjuvsamhälle de på 1 maj sjunger om med orden "många rovdjur på vårt blod sig mätta". Skam går på torra land, som min socialdemokratiska mor brukade säga.

Dags att ta Sverige på allvar, har S som valparoll.  Vad i hela Helsingland betyder det? Förr kunde de i alla fall efterlysa "ökad jämlikhet". Om än inte mycket att hurra för. Men inte ens det vaga budskapet längre. 

Allvarligt talat, hur innehållslös får en politisk paroll bli? Utformad av en klatschig reklambyrå. 

Vad skiljer ut S från de övriga partierna, vad gör partiet särskilt? Jag kan, i likhet med Kicki, inte urskilja det. Det enda skulle väl i så fall vara aversionen mot Sverigedemokraterna, som kniper arbetarrösterna, kärnväljarna, från S.

Hvad vil  Sosial-Demokraterna, undrade med en uppfordrande underton en gång i tiden August Palm. Kopplat till dagens S? Nada, blir det snabba svaret. Hur annars förstå att besynnerliga jeppar som Damberg och Taubin spelar en framträdande roll? 

Utan de utomeuropeiska migranternas röster stod sig S slätt. [2] I rörelsens moderland Tyskland växer AfD. Liksom SD i Sverige. Det berättar något, nej mycket, om socialdemokratins platthet. Oförmågan att ta samhällsproblemen på allvar. Där kom det förbenade ordet igen.

[1] Läs gärna följande artikel: https://arbetet.se/2026/08/26/far-lamna-sina-hem-halften-av-anstallda-i-handeln-skulle-ha-svart-att-klara-sig-pa-a-kassa/
[2] https://kvartal.se/nyheter/artiklar/s-och-v-far-80-procent-bland-muslimska-valjare/

TILLÄGG Samtidigt som jag skriver detta, nås jag av meddelandet att Péter Nádas gått bort. Ännu en fyrtiotalist. Tillika viktig författare.

Ordets ofrihet och ungas bokförakt - då som nu

Wikipedia

Ord och Bild, numera Ord & Bild, startades 1892, Sveriges äldsta kulturtidskrift, och vågade stolt att som målgrupp ange "fullvuxna och högutbildade". En i våra dagar fullkomligt omöjlig varumärkesdeklaration. 

Den sociologiska bakgrunden till tidskriftens uppkomst var Sveriges pågående omvandling till industrination.

En växande borgarklass framträdde på den historiska scenen. Den bildade delen av borgerligheten välkomnade en tidskrift av Ord och Bilds kaliber.

En bildad borgerlighet som jag i dagens Sverige inte förmår identifiera. Kanske en sista avlagring ryms runt Svenska Akademiens med kandelabrar upplysta bord. Horace Engdahl som den bleknande finkulturens Don Quijote.

Fredrik Sjöberg recenserar i Svenskan en fackbok med den prestigefyllda tidskriften Ord och Bild som sitt ämne [1]. Han pekar därvidlag på att intet är nytt under solen.

Liksom nu stod ingen publikation fri och kunde hävda oinskränkt, redaktionellt oberoende.
Till dem som refuserades efter ingripandet av en finansiär, tidskriften var ekonomiskt avhängig av externa aktörer, hörde August Strindberg. Finansiären fann honom nämligen misshaglig

.
Jag noterar ett samtal mellan Jan Scherman och Håkan Juholt på länk som tillhandahålls av Facebook. Jag minns Linköpingssonen Scherman som ett gammalt rödskägg. Tillsammans med den lika röde Tomas Bresky uppe i Luleå skrev den förre en kritisk bok om MBL.

Scherman jobbade på SVT. I spetsen för ett team kom han till ett snörikt och kallt Upsala i december 1979 för att göra ett reportage till Rapport om min LO-kritiska avhandling som väckt nationellt uppseende.

Sedan värvades han till TV4. Lovade att nu skulle utbudet minsann bli bättre. Med "oberoende", kommersiella kanaler. Trodde han på det själv? Det är bara att slå på dumburken, som vi sa förr, och empiriskt kontrollera.

Trams och korkade tävlingar. Reklaminslag som upprepas gång på gång tills det liknar hjärntvätt. Pliktskyldigt instoppande av nyheter och ett samhällsdokumentärt program. Jag tror att det krävdes i sändningsavtalet med staten.

Mediekoncentrationen har bara blivit allt värre. De stora koncernerna har lagt under sig tidning efter tidning. 

Här i Skåne, där jag just nu vistas, i ett Malmö som trots ett glittrande Sundet sjunger på sommarens sista vers, har Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad samma ägare: Bonnier News Local. Ingående i Bonnierkoncernen.

I min hemstad har de tidigare bittra konkurrenterna Arbetarbladet och Gefle Dagblad likaså Bonnier News Local som ägare.

Fortfarande håller FiB/Kulturfront, om än med en krympande och åldrande läsekrets, jag brukar kalla dem de sista entusiasterna, ställningarna.

Tack och lov har vi nätet att tillgå. Stefan Lindgrens 8 dagar. Knut Lindelöfs lindelof.nu. För att nämna två plattformar för kritiska röster. Men hur länge till?

Yttrandefrihet, ett honnörsord och inget mer i ett upprustande, alltmer repressivt samhälle. I de pågående krigens skugga. Lagar tas mot det fria ordet för att, som det hävdas från maktens sida, skydda den nationella säkerheten. 

Och ingen av de två ovan deltar i det mediala propagandakriget mot Ryssland. Därför riskerar de att leva farligt.

Vad gäller det som, med domedagsklockorna ringande, har kallats neo-analfabetiseringen, att de unga inte läser böcker längre, är tydligen heller inget nytt, enligt boken Sjöberg behandlar.
Vad göra? Jag har ingen lösning.

Men har flera gånger råkat ut för att gemensamma referensramar saknats.

Vad samtala om när dylika inte är till hands? Glad jag inte längre föreläser på en högskola. Inför studenter som betraktar en som något musealt och förlegat. Jag minns att jag för länge sen övergav idén att tipsa om referenslitteratur på sidan om kurslitteraturen. Meningslöst.

Brutalare uttryckt skulle man kunna säga att de unga inte fattar vad vi fyrtiotalister pratar om. Kanske därför som studenter i Lund sprang till rektorn för att anmäla Dick Harrison. Enligt anmälarna svår att förstå sig på. 

Hans föreläsningar innehöll, tyckte de, moment av obegriplighet.

Intet nytt under solen. Men vad båtar det att inse det? Spär bara på känslan av samtidsmelankoli.

[1] https://www.svd.se/a/Gxwokl/recension-ordet-bilder-och-bildningen-av-magdalena-gram

Även publicerad på lindelof.nu 2026-08-26

Låt äventyret börja med Berlin!

Nu blir det krångligt. Och skruvat. Skriftställaren som akademiker för ovanlighetens skull. Häng med. 

Jag talade häromaftonen på telefon med en person som önskar att jag kommer och berättar om Berlin för den förening han är aktiv i. Det gör jag gärna. Men hur vinkla det? Vems Berlin talar vi om? 

Just Berlin tror jag alltid har varit föremål för projektioner av olika slag. Staden har laddats med betydelser. Christopher Isherwoods Berlin är inte Per Landins. För att ta två, välskrivande, exempel.

Personen som kontaktar mig har aldrig besökt Berlin. Men jag hör att han är nyfiken på den tyska huvudstaden. Hyser stora förväntningar. Kanske borde han åka utan att höra mina utläggningar om den stad jag älskar. Och skrivit om så många gånger. [1]

Sedan ganska länge pågår en manhattanfiering med resandet av skyskrapor. En radikal förändring av den urbana profilen i Berlin. Osökt tänker jag norrbaggen Stengalens härjningar i Göteborg. Ett skäl till att jag drar mig för att åka dit. Det är inte samma Göteborg längre.

Hur påverkar denna urbana make over av Berlin den bild de nyfikna, i likhet med min talesman, gjort sig av staden?

Efter allt, och det kan vara mycket, som de hört och läst om Berlin. Dess dramatiska historia. Krig och destruktion. Politiska system som efterträtt varann. Weimarrepubliken. Fascismen. Realsocialismen. Rovdjurskapitalismen efter DDR:s upphörande.

Kanske blir en och annan besviken. Det de konfronteras med stämmer inte med förhandsbilden de konstruerat. Berlin, deras bild av Berlin, gäckas av det autentiska Berlin. Om vi tills vidare och kort föreställer oss, vilket jag egentligen inte har någon lust med, ett sådant.

I boken Mina delade städer, en av de böcker ur min hand som jag är speciellt förtjust i, driver jag tesen att man aldrig återvänder till samma stad. Man är nämligen själv förändrad. Och då blir staden det. 

Kanske gäller det i högsta grad det mytomspunna Berlin. Som vid närmare reflektion faller sönder i sina delar: Prenzlauer, Wannsee, Kreuzberg, Charlottenburg, Mitte. Und so weiter, som tysken säger.

Viktigt blir när du kommer. Vem du är som gör det.

Första intrycket består inte, övergår inte oretuscherat i det eventuellt andra. Därmed inte sagt att det ena är bättre eller sämre.

Jag har alltid förfäktat uppfattningen att våra upplevelser sker i vad som kunde beskrivas som en mellanzon. Jag och det jag möter äger rum mellan mig och det jag förnimmer.

Om vi tar Berlin. Där står staden vid Spree. Och där kommer jag med mina förväntningar om vad jag tror mig möta. Mellan mig och Berlin sker mötet. Jag speglar inte. Jag registrerar inte. Jag sätter mig själv, och därmed staden, på spel. Om jag vågar vara tillräckligt öppen.

Beredd att ompröva, även överge, mina förhandsuppfattningar. Söka ord jag inte trodde jag kunde låna.

Ingen "objektiv" värld med låsta positioner står därute och väntar på mig. Ingen oskriven värld. Jag är heller inte oskriven. 

Världen är det som är fallet, konkluderade Ludwig Wittgenstein i Tractatus. Men vem eller vad orsakar fallet? 

Låt äventyret börja!

[1] https://www.bokforlagetkorpen.se/Ekstrandnatt.html

Saltsjöbadsandans land behöver väl ingen fascism?

Foto:TT. Beskuret av mig

Jag läste en recension i SvD [1] av en ny bok om Per Engdahl (1909-1994).. Mannen som gjorde tappra försök att skapa en politisk massrörelse i syfte att omvandla Svea rike till en korporativ stat, i linje med Benito Mussolinis italienska fascism. 

Engdahls ideal och den samhällsmodell han förespråkade.

Det gick inget vidare, kan vi lugnt konstatera. Inte fick han fart på någon folkrörelse att tala om.

Även om Engdahl, intellektuellt begåvad med ordet i sin makt, vann gehör hos delar av militären och borgarklassen. Hur det var med kyrkan minns jag inte. Men särskilt progressiva, med vissa undantag, har väl aldrig svartrockarna varit. Stödde bödlar som Franco och Hitler. 

Katolikerna i Roms Vatikanstaten hjälpte till med att dra "råttlinjen". Så Tredje rikets krigsförbrytare kunde undkomma rättvisan. Och fly till Sydamerika.

Engdahl var ingen förespråkare av våld och gatans brutala parlament. I recensionen benämns han följdriktigt "skrivbordsfascist". På fotot ovan möter vi en leende man, glad fyr, prydligt iklädd kostym och slips. 

Jag funderar: vad var han ute efter egentligen? Och hur blev det? Nu när vi sitter med facit på hand. Engdahl är sedan länge borta. Kanske har han arvtagare. Säkert skulle en och annan ange vissa nära SD som sådana. 

Engdahl var emot klasskamp, arbetskraftssäljare mot arbetskraftsköpare. Likaså ingen anhängare av parlamentarismens representativa form av demokrati. Det vet vi. Han drömde om en folkgemenskap i endräkt och harmoni. 

Inga samhället sönderslitande strider, konflikter och motsättningar. 

Jag kan inte låta bli att tänka Konsul Göransson i Sandviken.Hans vision om ett brukets mönstersamhälle präglat av social fred. Fritt från otäcka socialister. Samhällsfiender per se. Att jaga bort och svartlista.

Nu tänker jag tillåta mig att vara hädisk. Eller snarare realist, vågar jag påstå.

Klasskampen har, sanningen att säga, svalnat för länge sen i vårt land. Socialdemokratin är ingen upprorets subversiva rörelse. Inte som på August Palm och Axel Danielssons röda tid. Fackföreningarna har ofarliggjorts. 

Dödsstöten den lagstiftade, facket inlåsande, arbetsrätten på 1970-talet.

Saltsjöbadsandan, klassamarbetet, lever. Snarare än att vara systemets motståndare, är facket systemets gårdvar. 

Håller f-n på eventuellt uppstudsiga medlemmar som vägrar att gå i centralstyrets ledband. |2]

Parlamentarismen, den representativa demokratin, vad säga om den? Handen på hjärtat! Folkvälde? Nja, knappast. En politisk klass styr. Klass korrekt benämning? Ja. Partier med överordnade, gemensamma intressen oavsett partifärg. 

Sammanhållna och sina bärare berikande. 

Och som inte förväntar sig mer av oss valboskap än att vi släpar oss till röstlokalen vart fjärde år. 

För att legitimera toppstyret bortom folkligt inflytande. Kohandeln bakom stängd dörr. Svikandet av fagra vallöften. Bortslängt, härsket, valfläsk. 

Efter att ha gjort vår samhälleliga plikt, röstat, förväntas vi hålla oss i schack. Silent majority. Det sovande folket hette väl en bok skriven av en på offentliga medel väl bemedlad i samma politiska klass?

13 september val igen. Inte för mig. Jag stannar hemma. Fattas bara. Så sjuk blir jag aldrig, som förre fotbollsspelaren Brolin svarade på frågan om han läser böcker.

Jag får lust att skriva, men det kanske är att spänna bågen lite väl hårt: Sverige behöver inte fascismen. Det går så bra, ändå. Så länge folket förblir undersåtligt.

Kanske ler Engdahl förnöjt i sin himmel. Eller var han nu befinner sig.

[1] https://www.svd.se/a/8px1V2/recension-fascisten-per-engdahl-och-den-nysvenska-rorelsen-av-anders-sundelin Se också: https://www.lindelof.nu/fascisten-per-engdahl-och-den-nysvenska-rorelsen/ https://www.dn.se/arkiv/kultur/per-engdahl-forkroppsligade-nazihotet/
[2] I förra veckans nummer av Proletären begick jag en krönika om detta. Efter strejken på Tesla.