Önskan att göra en Sartre

Proffsskvallraren på Upper East Side i New York, tillika författaren till lustfyllda Breakfast at Tiffany´s och hårdkokta In Cold Blood, Truman Capote avrådde från att söka efter sanningshalten i en bra historia. 

Den sistnämnda riskerar att gå förlorad om verifiering eller falsifiering, den i vetenskaplig metod skolade Upsalaakademikern har talat, ska tillämpas. Låt det som är bra förbli det! Utan att i onödan gräva efter dess proveniens.  

Så jag tänker så sjutton heller söka efter sanningshalten i att jag till min belåtenhet snappade upp att Sartre hela livet bodde på hotell. Däremot vet jag från säker källa, hemlig förstås, att han brukade knalla upp på Fina Förlaget (Gallimard) när de likvida medlen var slut. 

Kvitterade ut ett förskott, utan att någon nitisk ekonomiansvarig satte käppar i hjulet. Stoppade pengarna direkt i fickan. Och så bums i väg till närmaste pariserkafé för att dricka vin och skriva. 

Tom ficka, på nytt upp på Fina Förlaget för ett förskott. Jag har för mig att Evert Taube betedde sig snarlika på Bonniers. En fena på att fixa förskott.

Sartres oförsiktiga, skulle min mor ha sagt, förhållande till pengar är inte mitt. Och att jämföra mig med honom som författare vore mig naturligtvis fjärran. Även om jag inte tycker att hans stilistik imponerar. Albert Camus, om vi ska nämna honom i samma andetag, skrev bättre.

Men i relation till hur man ska eller borde bo, där närmar jag mig utan vidare Sartre. Och det är kopplat till ett alltmer intensivt resande för min del, med ett åtföljande hotellinkvarterande.

Tidigare i mitt liv reste jag inte mycket. Kanske genetiskt betingat. Min mormors far, martinsmältaren Edvard, lämnade aldrig Sandviken. Inte ens för en kortare utflykt. Förstod inte varför han överhuvudtaget skulle göra det. Fanns ingen vettig anledning. Som han såg det.

Jag har kommit att älska att bo på hotell! I skrivande stund på alldeles utmärkta Scandic i Helsinki. Stora fönster. Utsikt mot träd i en park och en kyrka. Fina fisken att betala för att slippa bäddning och städning. Slippa fundera på inventarier. Damma böcker. 

Nå, det senare gör jag väl inte i vanliga fall heller så att det stör. Böckerna har nämligen en masse  tagit över i vår bostad, de måste ut. Även om det smärtar en gammal bookaholic.

Tankebefrämjande detta hotelliv, dess främsta förtjänst. Inget som låser fast eller klibbar (Sartre i Äcklet om tingen). Jag förstår fullt ut varför existentialisten Sartre valde hotellboendet som sin livsform. Medvetet valde han, intellektuellt en nomad, bort att vara bofast. 

Om höstarna, med våra veckor i ett hyrt hus i Tversted i Nordjylland, njuter jag av att samma hus inte är överdrivet inrett. Trivs med det spartanska livet - det tanken frigörande. Sådan är jag. 

Fotot på Sartre: Wikipedia

Jörn Donner och vår delade skröplighet

På Helsingfors gator bland alla utsmyckade byggnader, raskt, nåja, traskande mot Sandgrunds kyrkogård, och alla hjältegravarna från krig som Finland dragits in i, kommer jag osökt att tänka på Jörn Donner. 

Jag är inte särskilt förtrogen med vare sig hans böcker (förutom en om Berlin), filmer eller bravader som det offentliga Finlands gossen Ruda. En hårt bevakad kändis som det varit svårt att undgå även för den massmedialt måttligt orienterade. Alltid i strålkastarljuset. 

Donner hann även med att vara riksdagsman och ledamot av EU-parlamentet. En brokig livshistoria. Kännetecknande för en rastlös personlighet?

Jag köpte en bok om honom och hans son. Men minns inte mycket av den. Kanske stod båda som författare. Och boken ett slags uppgörelse i dialogens form.

Även i Sverige förekom Donner, i filmproduktionssammanhang, tillika gift med skådespelerskan Harriet Andersson. Programledare i SVT. Upprörde populasen genom att röka i rutan och dricka snaps. Men det var visst bara vanligt vatten i glaset. 

MA Numminen gäst i ett av programmen. Denne högst originella figur som gjorde musik, nåja, på Ludwig Wittgensteins Tractatus.

Donner gav ofta ett smått buttert och vresigt intryck - typiskt urmanligt finskt för att låna mig till en kliché ? Eller en utstuderad pose i personligt varumärkessyfte? I en dokumentärfilm från slutet av hans liv framstod han som rejält butter och vresig. Och skröplig. 

Rörde sig långsamt och försiktigt med stel kropp. Utsände åldrandets fysiska signaler .

Som på färska videoupptagningar med Paul McCartney. Inte sjunger den senare, åttioplussaren, med samma kraftfulla stämma som förr. Eller rör sig lika vigt. Men knappast att den devota konsertpubliken bryr sig. 

De hör och ser det de bestämt sig för genom Beatlesfiltret.

Att knalla omkring och fundera, som jag gör, på skröplighetens fenomen när jag snart kommer att stå vid de många stupades gravar, kan förefalla lite, ja, jag vet inte vad. Även för att vara jag. Men jag styr inte över mina plötsliga, nästan överrumplande, infall. 

Liksom Donner blir jag allt skröpligare, fast jag kämpar på som bara den. Gata upp och gata ner i ett kuperat Helsinki. Jag hade glömt dess topografi från mitt senaste besök. 

Färja till Sveaborgs fästning för att sedan kämpa mig fram på kullerstensbelagda stråk till Krigsmuseet. Som om jag vägrade acceptera att jag blivit en gammal man. 

Kroppen liksom anropar mig och ber om ett  varsamt hänsynstagande gentemot försämrade somatiska villkor, men jag slår dövörat till. Inte sloka nu, Ekstrand!

Jämnåriga vänner och bekanta till höger och vänster blir gaggiga, som man sade förr, eller går hädan. Snart vågar jag inte läsa dödsannonser. Vill inte reagera som jag gör när blicken studsar till inför välbekanta namn. "Inte han (hon), också!"Med ens tickar existensklockan allt fortare.

Alternativet till att bli gammal är värre, kan jag få höra av de förment visa. Men vad i herrans namn ska de säga till tröst och uppmuntran? Inte är det roligt att vara ett skröppel. 

Undrar, förresten, var Donner ligger begravd. Om i Helsinki eller annorstädes. Av någon anledning känner jag inte för att med hjälp av Google ta reda på det. 

Foto: Yle

Även publicerad på lindelof.nu 250402

Ett folk utan ett heligt raseri

Jag läser om Henrik Landerholm, mannen som "slarvade" med hemliga dokument och hotade därigenom rikets säkerhet. Inte första gången karln får sparken (med fallskärm, säkert, vad annars?). Han har tidigare figurerat i obskyra sammanhang, får jag veta. 

Men det borde jag ha kunnat räkna ut. En av de obotliga återfallarna. Vilket hans nästa "toppjobb" som kompisen fixar åt honom? Elefantkyrkogården i Rosenbad annars ett alternativ. Som för Kindberg Batra och andra höjdare som gjort bort sig.

I Strängnäs, kompisens hemort (hm) förr, hamnade (sic!) Landerholm i betänkliga (sic!) skolaffärer med trådar till hustrun. En skön juvel. Även hon. 

Korruption är inte enbart en manlig historia, utan könsgränsöverskridande (långt ord utgående från en binär premiss).

Jag inhämtar uppgifterna om Landerholm i en recension av böcker om lobbying i Expressen (250331). Sverige har inte "bara" världens mest privatiserade skola. Vi har även förmodligen den mest generösa inställningen till fenomenet lobbying. 

Även vänsterpartister numera, glömt namnet på den kvinnliga "socialisten", ägnar sig åt det. Sedan länge lobbar socialdemokrater. I det senare fallet bland andra de välkända Göran "Godsägarn" Persson och Stefan "Vi såg det inte komma" Löfven.

Jag blir heligt förbannad. Glömmer att blodtrycket måste vårdas, medicinerar ju. Har de ingen skam i kroppen, dessa jeppar? Det värsta är att de tar med sig det de förvärvat inom politiken till de byråer som städslar dem. 

Sedan kan de använda lärdomarna mot aktuella beslutsfattare. Till en mycket fet lön. Springpojkar åt kapitalet. I Löfvens fall, genom den byrå han sålt sig till, dessutom åt Saudiarabien och Israel i strävan att putsa upp skamfilmade internationella rykten.

Persson, som storstilat lovade både det ena och det andra när han var statsminister utan att infria något som helst av det, är från Katrineholm. Arbetargrabb, liksom Löfven. De borde ha inbyggda spärrar med sin klassbakgrund. Men har det inte.

Ingen inre röst, inget politiskt samvete, som dikterar: "Så gör man bara inte." 

Kanske säger det mer, det gör det nog, om dagens förfallna socialdemokrati än om överlöparna som personer. Jag vet att mamma, S-märkt in i det allra sista, skulle bli mycket ledsen om hon fortfarande levde och hörde om dessa penningsugna partikamrater.

Ledsen, men inte förbannad. Det låg inte för henne. 

Men alla ni övriga, vart gör ni av den heliga ilska ni borde känna mot Landerholm och kompani? Arma, svenska folk av undersåtar! En fröjd att vara makthavare i detta land med ett sovande folk. Eller kanske jag ska säga likgiltigt? 

Jag gör som de korrupta, tvår mina händer. Men utan fallskärm.

Bild: Internationalen

En gång hade jag en ängel som student

Heja grabbar, friskt humör, skjortan hänger utanför!

Jag läser om en sprillans ny dokumentärfilm, tillägnad fotbollens mest hängivna supportrar.

Ultras filmens titel, upphovskvinna Ragnhild Ekner från Göteborg. Hon håller själv på IFK från samma stad. "Blåvitt", säger hon. "Änglarna", säger jag. 

Varför hon valt Änglarna och inte de grönsvartklädda "makrillarna", GAIS, framgår inte helt klart för mig. Eller Häcken från underklassens Hisingen. Fina ÖIS från en av stans noblaste delar sjunker i divisionerna, så det är inget alternativ. 

Men varför man älskar och håller på ett lag har nog egentligen ingenting med resultat eller förnuft att göra. Som jag förstår hängivenheten. Det bara är så. [1] I vått och torrt. Så min undran faller platt som en misslyckad straffspark.

En gång hade jag en ängel som student, Håkan Sandberg, som värvats av giffarna i Sundsvall. Studerade på dåvarande ekonomlinjen vid högskolan i SCA town. En sympatisk man på alla vis. Studiemotiverad som få.

Underbart när han inför hundra studenter sporde varför de inte fick läsa Människan under kapitalismen av Ottomeyer. Varför den utmärkta boken inte var obligatorisk kurslitteratur. De övriga studenterna skruvade på sig. Aldrig hört talas om boken ifråga. 

Men titeln indikerade något de inte kände sig befryndade med. 

Aha, tänkte föreläsare Ekstrand, log i mjugg. Då stämmer alltså bilden av det vänsterorienterade IFK Göteborg med "Röde" Ruben Svensson och kompani. Ett arbetarklassens radikala fotbollslag. 

I varvens (icke längre) och bilfabrikens (såld till Kina) arbetarstad på Bästkusten. 

Sandberg kontaktade jag förresten för ett tag sedan. För att nyfiket fråga om forna lagkamraten Glenn "Har ni de gött, gubbar" Hysén är fullt så töntig som han framställdes i en reality som jag älskade att följa i TV. Svaret avslöjar jag inte.

Inte bara tifos och allsång, trevligt i största allmänhet på dagens fotbollsmatcher. Bengaler och inbördeskrigsliknande sammandrabbningar mellan lagens supportrar. Slagsmål med polisen. 

Tuffa tag när massan - Gustave Le Bon skrev redan på 1800-talet en uppmärksammad bok om massans psykologi - anonymiserar den enskilda individen. Maskerade, aggressiva män som hämningslöst tar ut svängarna. 

Ekner kritiseras av somliga recensenter som tycker att hon våldsromantiserar och bortser från hur avskyvärt en "toxisk manlighet" uttrycker sig på arenorna. Skrämmer bort barnfamiljerna. Vad vet jag. Filmen ska jag se. Att läsa om den väcker minnen.

Ett från Antonio Gramscis, arbetarrådens, Turin när jag, i samband med att jag gästföreläste på handelshögskolan, såg Juventus möta ett bottenlag i ligan på Delle Alpi. Jag hängde på hemmasupportrar vid insläpp, hamnade därför högt upp på en hörnläktare. 

Med usel utblick. Långt därnere, i den dimmiga råa novemberkvällen, tyckte jag mig vagt urskilja en högrest Zlatan. 

Matchen slutade 1-0. Juve trillade boll, "fisklirade", på det typiskt italienska sätt som jag i dagsläget känner igen hos mitt favoritlag SIF. 

En känd fotbollstränare som försvarade en markant defensiv, mållös spelstil deklarerade: "Man har en poäng när man går ut på planen. Viktigt att försvara den." 

En annat minne är från San Siro i Milano. Den arena där "Nacka" Skoglund och GreNoLi spelade efter kriget. Stort komma till denna plats. Vi passade på att fråga en taxichaufför om "Nacka". Klart han mindes, trots att många år förflutit, "den vajande majskolven". Sken upp. 

Milan mot Juventus. Åttiotusen åskådare. En minst sagt imponerande logistik. Tog inte många minuter att tömma arenan efter matchens slut. Men tillresande Juventusanhängare, flera tusen, tvingades stanna kvar för att undvika gurgel med hemmafansen.

Nå, så kära gamla Jernvallen i Sandviken, förstås! VM-arena 1958. Barn- och ungdomsläktaren, där jag stod och trängdes med likasinnade vid varje allsvensk hemmamatch. 

Det gick lugnt till, förutom busvisslingar och kollektiva stönanden när en sif:are gjorde bort sig på planen. 

Inte som nu. Ekner hyllar det som sker på läktarna, och som väckt politikers intresse att åtgärda, man undrar genast hur, som olydnad mot ordning och stat. I ett samhälle som disciplinerar och strömlinjeformar oss. En berusande, befriande olydnad. 

Åtminstone en gång i veckan.

Klart det inte var särskilt stökigt på Jernvallen! Närvarande poliser kunde njuta av spelet med armarna i kors. Alldenstund fabriksslavarna och deras barn befann sig på fotbollsmatch. Lydiga även på läktarna de förstnämnda, i vardagslag bihang till det döda kapitalet (Marx) nere i Verket.

Fotbollen speglar samhället, enligt den framlidne argentinske bolltrollaren Maradona. Kanske så. Men hur kommer då olydnaden in? 

Följande Ekner - som i SvD 250328 yttrar "det är skitviktigt att olydiga människor finns" - skulle jag snarare tala om fotbollen som framkallande en motkraft. En sista motståndsficka när makten alltmer rör sig i en totalitär riktning. Kanske även jag romantiserar ultras?

[1] Med viss reservation för detta "bara". I Glasgow, till exempel, anses Celtic vara katolikernas lag. Och Rangers protestanternas. Religion avgör vilket lag man håller på.

Foto Digitalmuseum: Jernvallen 

Publicerad även på lindelof.nu 250331

"Babsan" som landshövding?

Det var då ett förskräckligt kackalorum det blev efter att det tillkännagivits att den nya landshövdingen i Gävleborg är en SD:are! Som om Belsebub själv, i egen låg person, inbjudits intaga det pampiga slottet i Gefle. 

Granne med det forna fängelset, "Hotell Hamilton" i folkmun. Folket tyckte de inspärrade busarna hade det för bra. Därav öknamnet. Kurran låg på Hamiltongatan.

Snart inflöt i lokala aviser långa debattartiklar i högstämd protest, undertecknade av lokalt kända politiker. Bland dem Ulla Andersson från V. 

En annan vänsterpartist, åtminstone förr, numera ordföranden för Gävle Pride, Lotta Lagnander är mäkta förgrymmad över regeringens tilltag. Välja en SD:are! Nu går skam på torra gävleborgsland!

Hur blir det, i och med denna utnämning, med HBTQi-certifieringen av länsstyrelsen? Lagnander befarar dess försvinnande. Inte länsstyrelsen, certifieringen. [1]

Vad sjuttsingen är det för något tok, denna certifiering? Nära att heteronormative Elakstrand ocensurerat utbrister. Ska inte länsstyrelserna, i sin oväld, stå fria från ideologisk påverkan? Vad hände med den svenska ämbetsmannastaten? CJ Boström torde vända sig i sin grav. [2] 

Vem hade gjort Lagnander nöjd? "Babsan" från Furuvik? 

Då slår man minst två flugor i en smäll, om jag fattat saken rätt. En homosexuell i kvinnokläder. Peruk och högklackat. Kan det bli bättre, Lagnander? Förmodligen skulle det dock inte räcka med "Babsan" för att hon ska känna sig tillfreds.

Vad är det den nya landshövdingen har gjort, förutom att hon representerar ett som de rättrogna kallar "främlingsfientligt" parti (som en femtedel av väljarna röstar på)? Ägnat sig åt plumpa skämt, eller vad det ska kallas, i en mejlväxling. Om judar, zigenare och andra. Fy, fy. 

När jag läser inläggen och hör kritiken mot landshövdingen får jag för mig att de som protesterar och jag lever i två helt olika verkligheter. De förra lever inte i bruken och de bolmande fabriksskorstenarnas län, med ett minst sagt hårt språkbruk människorna emellan. 

Utan i ett idealiserat sådant där alla behandlas lika och alla är goa och snälla mot  varann, oavsett kön och hudfärg, etnicitet och bakgrund (Torsåker eller Somalia går på ett ut).

Landshövdingen utgör uppenbarligen, på basis av mejlen och partitillhörigheten, ett hot mot de korrektas omhuldade myt om X-län. En myt som inget med verkligheten utanför kommunhus och partikanslier har att skaffa. 

Vad jag vet är SD starka på flera av de gamla bruksorterna. S backar och SD tar deras kärnväljare. Så i det avseendet kunde inte landshövdingen komma till ett mer SD-vänligt län. Bortsett från en vänsterminoritet, då.

Jag röstar inte på SD. Jag är inte part i målet. Men jag finner drevet mot landshövdingen smått löjeväckande. Bill, som hon efterträder, han visste hur bli omtyckt i alla läger. En opportunist som inte ägde mitt förtroende. 

Opportunister är farliga. För man vet aldrig var man egentligen har dem. 

Det blåste upp till storm i vattenglaset. Men välkommen, för all del, landshövdingen! I eftermiddag ses vi väl när Gävle Handikappteater har premiär på sin nya pjäs? Jag vet från säker källa att du är inbjuden. Ulla Andersson också,  tror jag mig veta. Kan bli kul i foajén. 

[1] Samtidigt som jag skriver detta läser jag (GD 250328) att region Gävleborg upphör med sin certifiering som kostar åtskilliga miljoner. Genast startar upprördhetsmaskineriet.

[2] Den som mot all förmodan inte är förtrogen med denne man, uppmanas googla. Eller vända sig till AI-chatten. Kanske rentav inspireras läsa Liedmans bok.

Foto: Gefle Dagblad

Flamman för en livsstilsvänster utan klasskamp

 

Jag prenumererar på Flamman. Den heter så numera. Inte som tidigare Norrskensflamman. (I folkmun dock alltid bara Flamman.) Betecknar sig "oberoende socialistisk". Men inte är det någon särskilt röd tidning längre. Trots det eldfängda namnet. 

Chefredaktören Leonidas Aretakis formulerar sig stilistiskt moget, men utan att sticka ut. I veckobreven närmast förbindlig. Rör sig bekvämt i huvudstadens politiska innekretsar. Dyker upp i tv-rutan bland Göran Greider och andra inringda tyckare. 

Ingen rabulistisk, radikal redaktör som med spetsiga inlägg retar de härskande. Ingen "skandalskrivare i nattrock och kalsonger", för att citera Strindberg.

Apropå makten och de härskande. Var är klassamhället i Flamman? För inte handlar det så att det stör om arbetsplatser och vanliga människors liv. Om ekonomi och produktionsförhållanden.

Det är mer åt identitet och queer-hållet. Populära woke-ämnen i tiden. Men viktiga för en tidning som borde vara ett språkrör för de undertryckta? 

Proletären, som jag också prenumererar på,  håller konkurrenten (?) Flamman för att vara en vänsterliberal kulturtidning. Enligt en ledarskribent. Och nog ligger det något i det. Varför i himlens namn prenumererar jag då? Och har till och med nyligen förnyat prenumerationen. 

I ett svagt ögonblick - när jag förstod vad mediestödsutredningen gick ut på, att tysta kontroversiella röster - kände jag det nästan som en plikt att försvara dem som riskerade att förlora statliga bidrag. Flamman, även Prollen. 

Den fortsatta utgivningen måste räddas. Till varje pris. Utan att jag gjorde det helhjärtat övertygad.

Göteborgsbaserade Proletären kan jag lättare motivera att jag lägger pengar på, plockade från en låg pension. Reportagen från arbetslivet och hyreskampen - ingen annan i den samtida pressen bevakar dessa två områden som Proletären. Fylligt och kritiskt.  

Dessutom kan jag läsa om Palestina och Kuba ur ett solidariskt perspektiv. En nödvändig motvikt till hur det skrivs i övrig press. Onyanserat och ensidigt. Palestina är blott Hamas och Kuba är ingenting annat en diktatur värd USA:s bojkott.

Jag saknar friskusen Frank Baude, för mig r:aren framför alla andra. Och vassa chefredaktörer som lämnade sin post. Robert Mathiasson. Jenny Tedjeza. Offer för en arbetarromantisk linje som lett partiet ut i en ökenvandring.

Jag har förresten för mig att läkaren Nils Littorin, Malmölistan, är en före detta r:are. Det är en bra påg! Irriterar säkert en hel del "rättrogna" genom att medverka i "alternativmedier". Men med ett hjärta rött och hett. 

En socialist i praktiken. Driver frågor som vardagligen upptar Malmöborna.

När jag tänker på gamla Norrskensflamman, träder Josef Stalin och Hilding Hagberg fram i förgrunden. Och okuvliga, Moskvatrogna som man sa förr, Norrbottenskommunister. Trosvissa: "Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende." 

"Socialfascisterna" enligt kommunisternas analys i 20-talets Tyskland av socialdemokraterna. Därmed blockerande en enhetsfront med SPD som kanske kunde ha stoppat nazisterna.

Jag är inte kommunist och saknar inte Norrskensflamman. Men det är för lite stake i avkomman Flamman. Berör inte. Utmanar inte. Provocerar inte. Alldeles för tam.

En tidning för en livsstilsvänster som inte vill påminnas om någon klasskamp.

Även på lindelof.nu 250328

Varför äter ni inte gröt?

Enligt Björn Werner i GP 250324 har tydligen Alex Schulman, vars kolumner jag aldrig läser, ondgjort sig över att kaffet blivit så dyrt i hans Östermalmsbutik. Han får väl dra in mer pengar genom skriva en till skitbok typ den där om morfadern, tänker Elakstrand tyst för sig själv. 

Syftande på boken om Sven Stolpe. En av de färgstarkaste profiler vi haft i svensk offentlighet. Schulman fabulerade om sin morfar, slog ifrån sig genom att hävda att han skrivit en roman när det påpekades. Kyss mig där solen inte skiner, säger jag. 

Nå, nog har han väl sitt på det torra den där Schulman. Råd att köpa den dyra javan. Välintegrerad, för att prata Migrationsverkets språk, i den uppblåsta stockholmska PK-eliten. 

Werner nämner Schulman, i förbifarten, i en recension av en nyutgiven bok av Elina Pahnke som behandlar de ruskigt höga matpriserna. Och att alltfler har det riktigt ekonomiskt svårt i vårt land. [1]

Werner är inte nådig i sin recension. Avfärdar Pahnkes bok som politiskt överdriven vänsterlektyr för de redan frälsta. Vad vet jag, tänker hursomhelst inte skaffa den. Men Pahnke brukar jag läsa på de skånska kultursidorna, i HD eller Sydsvenskan. 

Alltid med behållning. Bosatt i Malmö är hon, gräbban.

Jag reagerar på att Pahnke, enligt Werner, har inspirerats av Stig Dagerman och hans oslagbara reportagebok Tysk höst  om Tyskland efter andra världskrigets slut. En fruktansvärd misär rådde i bakvattnet efter Hitler och hans totala krig. 

Knappast att jämföra med dagens Sverige. Så erbarmligt eländigt har vi det trots allt ännu inte. Men det är illa nog, som det är.

Jag swishar pengar varje månad till Frälsningsarmén. Det de gör tycker jag är behjärtansvärt och viktigt att stödja. Till russofoben Kristersson och hans vansinniga rustningsprojekt önskar jag att jag slapp ge en enda krona. Men som skattebetalare kommer jag inte undan.

Plötsligt minns jag Nils Ferlins dikt: "Dessa de mycket fattiga, dem gör det mig ont att se. De får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén. Aldrig ett ord i Clarté." Nå, det stämmer inte vad gäller Armén. Kanske däremot Clarté en gång i tiden. 

Krigsgalne Kristersson har heller inga ord till övers för de fattiga. Vid behov får väl den högavlönade yrkespolitikern apostrofera författaren Lena Andersson: varför äter ni inte gröt? Billigt och nyttigt.

[1] Bekräftas av en färsk undersökning redovisad i SVT Nyheter 250326. Särskilt svårt har ensamstående, trots heltidsjobb.