När maktens man mötte dissidenten

Kristallnatten - Wikipedia

Idag är det den 9 november, ett datum som uppmärksammas offentligt i Berlin. Kristallnatten ägde rum den 9 november, Muren föll samma datum. En av höjdarna i DDR, chefen för Stasis utrikesspionage, Markus Wolf, avled detta historiskt ödesmättade datum i Tysklands historia. 
Egendomligt nog hade han och jag kontakt, träffades även IRL. 

Under sammankomsten på det jättelika, gråtrista och sedan länge rivna DDR-hotellet  i korsningen Friedrichstraße - Unter den Linden, gav han inledningsvis ett smått skrämmande intryck. Iskall och arrogant, hållningen överlägsen. En maktmänniska, van att bli åtlydd.

Under något års tid mejlväxlade vi. Långa mejl - med hänvisningar till Marx och Engels - på temat vilken utveckling som kunde tänkas efter östblockets fall. Men även mer privata saker avhandlades, som resor i Norge han begått i husbil tillsammans med sonen. 

En kontakt som jag inledde, nyfiken på honom. 

Han kallade sig själv kommunist, även efter DDR:s fall. Några dagar efter att Muren fallit framträdde han tillsammans med andra DDR-kändisar inför hundra tusen människor på Alexanderplatz, buades under hånfulla tillmälen ut. Trodde han verkligen innerst inne på ett förnyat, demokratiserat DDR? 

Han, intelligensaristokraten, en master mind, ingen respekt för medelmåttor som Erich Honecker och andra, snarast föraktfull. Var han sina illusioners fånge? 

Flera år innan Muren föll begärde han att få bli entledigad, istället för pension erhålla en lägenhet invid Spree, mitt i Berlin. Utsökt läge i Nikolaiviertel med utsikt mot Domen. Min teori är att han fattade att det bara var en tidsfråga innan Muren skulle vara borta. Det gällde att hinna undan i tid. 

Wolf rannsakades efter återföreningen men det stannade vid en tids kvartersarrest. Kolleger i väst, tidigare ”klassfiender”, talade sig varma för hans sak. Underrättelsechefer delar samma professionslojalitet. Den är nästan större än mot uppdragsgivarna.

Wolf var författare till flera böcker. Jag inbillar mig att han såg sig själv  som en intellektuell, inte som en statstjänsteman i en stalinistiskt färgad organisationshierarki. Han tjänade ingen, enligt eget förmenande.

Han somnade in lugnt och stilla en 9 november, en händelse som ser ut som en tanke.

”Mannen utan ansikte.” Förlagan till Karla i John Le Carrés böcker. Smeknamn Mischa. Vägrade gå med på att hans agenter var spioner, de var informationsinhämtare. I syfte att förhindra ett tredje världskrig. Nödvändiga för fredens bevarande.

Jag har fortfarande kvar ett brevpapper från Hotel Unter den Linden, ett gulnat ark. Kikar på det ibland. Smått förundrad över hur Wolf, maktens man, och Ekstrand, dissidenten, kunde samtala med varann.

Wolf ligger begravd på samma kyrkogård som andra DDR-potentater, bland dem Walter Ulbricht, även arbetarledaren Ernst Thälmann. Där vilar också hans bror, Konrad. Känd regissör i DDR.

Skolans problem är samhällets

Bokus

 

Värst är det på lågstadiet, där åtta- och nioåringar går, konstateras det i SvD 8 november 2026. [1]  Med "värst" åsyftas det ökande våldet i skolan. I samma artikel: "Facket har ställt krav på bland annat fler speciallärare, mobila akutteam och fler stationära akutskolor för yngre barn."

Det våld det pratas om riktas mot lärare. Dessa misshandlas av elever, exempel lämnas på det i artikeln, det går så långt att de måste ibland söka vård. Sjukskrivningar är legio. Jag befarar att många lärare kommer, eller åtminstone allvarligt funderar på, att rösta med fötterna, som det heter. Vägrar att stå ut i en ohållbar yrkessituation, lämnar skolan för att jobba med annat. Där ansikten inte behöver sys, gips läggas om på nytt, eller i i det dagliga arbetet mötas av våldsamma attacker från elever.

Häromdagen kom jag i samspråk med en person på konditori Fågelsången i Upsala som uppgav sig jobba med "bråkiga" barn. Längre än så hann vi inte, för det visade sig att han varit elitdomare i bandy och fotboll, namnen på kända idrottsprofiler flög snart i luften. Barnen glömdes  i hastigheten bort. Annars hade jag gärna hört honom om hur han har det med samma barn. Hur han hanterar det.

Det är sannerligen att ligga lågt när det talas om vad som krävs för att få bukt med en urspårad situation. Lärarfacket är tafatt, som alla fack. Men vad göra? Ingen poäng göra sig lustig över tafatta fack.

Det kan liknas vid onkologisk behandling. Identifierar man inte modertumören, utan endast metastaserna, fortsätter sjukdomen att växa.

Nå, kanske ingen lämplig metafor att jämföra samhället med en kropp. Biologisera det. Men vad som kan konstateras är att nu har vi att skörda effekterna av att vi inte vågat, eller snarare inte öppet fått, diskutera vad som hänt i Sverige. Per Brinkemo gör det i sin aktuella bok om hur Sverige radikalt har förändrats. [2]  Jag hänvisar till den.

Bara att konstatera: problemen i skolan är samhällets. Det är där lösningen finns och inte genom inomorganisatoriska, smått desperata försök att handskas med situationen.

Jesus Kristus och hans tolv följare, säger jag. 

Ljusår till min folkskoletid på femtiotalets Murrgårn i Sandviken, med morgonbön och klassrumsdisciplin. Betyg i ordning och uppförande. (Skall tydligen införas på nytt.) När det fortfarande fanns ett överjag i samhället. Gemensamma värderingar att följa, utan att ifrågasätta. Överjaget är borta, nu råder djungelns lag. Lärarkåren, en samhällets utpost, ett av offren.

(1) https://www.svd.se/a/KLv9e6/rekordmanga-fall-av-vald-i-skolan-ohallbart[ 2] https://www.lindelof.nu/vart-tog-det-valbekanta-sverige-vagen/?

Vart tog Bullerbyn vägen?

Rabén & Sjögren

Tro det eller inte. Men när jag växte upp i Sandviken på femtio- och sextiotalet låste jag aldrig min cykel. Väl kommen till Upsala ställde jag den olåst nära restaurang Profeten på Luthagen. Hojen stals så fort jag vände ryggen till.

Kanske kan man, metaforiskt och karikerande, säga att en hel nation vaknat upp till stulna cyklar som aldrig låstes, tvingats inse att Astrid Lindgrens fredliga Bullerbyn endast finns i sagans idylliska värld.

Hur förstå vad som hänt med Sverige, en gång framhållet som föregångsland, numera framställt som ett avskräckande exempel internationellt? Även av våra nordiska grannar. Senast nu i höst hörde jag Danmarks statsminister Mette Frederiksen varna sitt land för att inte hamna i Sveriges belägenhet. Genom att tillåta en alltför generös invandring.

Har vi stått handfallna, vägrat att se en förändrad verklighet som kräver andra referensramar än dem vi hittills varit trygga och förtrogna med?

Fadime Sahindal sköts ihjäl i Upsala efter att ha lurats in i ett bakhåll av sin egen familj. Som straff för att hon hade en svensk pojkvän. Därigenom kränkte sitt ursprung. Mördad efter att Mona Sahlin förnekat att det finns något sådant som hederskulturer. Det avfärdades som rasistiskt och främlingsfientligt att påstå något sådant. 

Stefan Löfvéns beryktade ”vi såg det inte komma” syftade på den växande gängkriminaliteten. Sverige intar en tätposition i Europa vad gäller dödsskjutningar och gängkriminalitet. 
Togs verkligen Löfven yrvaket på sängen? Samme man som garanterade: ”I mitt Europa bygger vi inga murar.”

Fredrik Reinfeldts ”öppna edra hjärtan” kan man förstås skratta hånfullt åt. Men något låg det i att vädja till svensk naivitet och godtrogenhet. Tycka synd om-syndromet. Illusionen att alla är väl egentligen som vi. Eller kan bli som vi. Låt dem bara komma till vårt lilla land. Även utan en fungerande integrationsprocess kan vi fredligt leva sida vid sida. 

På järnvägsstationerna demonstrerades det: Refugees welcome! Alla inströmmande betraktades som flyktingar med skyddsbehov och asylrätt.

Per Brinkemo har tagit som sin grannlaga uppgift att avtäcka ett på flera sätt radikalt förändrat land. Och han gör det på ett noggrant, dokumenterande och vederhäftigt sätt. Utan att vilja tjäna några politiska intressen. Den avgörande undran som han belyser med olika infallsvinklar lyder: vart tog vårt Sverige vägen?  Varför blev det på detta viset?

Hans nyutkomna bok De statslösa: klanerna, kriminaliteten och demokratin (Karneval 2026) hämtar sin styrka i att på allvar försöka förstå en samtid som kräver andra begrepp och tolkningsramar än de hävdvunna. 

Jag kommer att tänka på sociologen Johan Asplund som skulle instämma i att begrepp är verktyg för att kasta förklaringsljus över verkligheten. Men de måste vara funktionsdugliga.
Man kan inte gärna spika med en skruvmejsel.

Vänstern har i sin pk-nit varit flitig att fördöma verktyg som ökar samhällsförståelsen. Brottsligheten i organiserade och stegrade former har uteslutande förklarats med socio-ekonomisk utsatthet, följt av en klassanalys. Beprövade förklaringsfaktorer, ideologiskt snedvridna och otidsenliga, har ansetts duga. Medan gängkriminalitet, dödsskjutningar och bidragsbedrägerier ökat, förnedringsrån blivit allt vanligare.

I spetsen för verklighetsskymmarna kriminologer som Jerzy Sarnecki, nyttig idiot snubblande nära att jag utbrast.

Den som klarsynt har identifierat nya samhällsmönster med hjälp av begrepp som klaner och parallella rättssystem, försökt fastställa brottslighetens koppling till etnicitet har stämplats och avfärdats. Trots empiriska bevis. Som om politiker och medier velat blunda för det uppenbara.

När journalisten Gunnar Sandelin tidigt dokumenterade massinvandringens negativa effekter åsattes han vad som i praktiken var ett yrkesförbud. (Anmärkningsvärt nog saknas han i litteraturlistan, liksom Karl Olov Arnstberg.) 

Vad Brinkemos bok klart och tydligt visar är att om vi inte anammar en referensram med fokusering på kulturella skillnader, så kommer vi aldrig att kunna lösa akuta, samhälleliga problem.

Min obehagskänsla är att politiker och beslutsfattare har långt dit. Om de ens vill det.
Vänsterns partier, V och S, om vi räknar dem som dylika, är beroende av andelen utomeuropeiska väljare. Det visar det senaste valet. 

Brinkemos  bok är en alarmklocka. Stor tyngd får den genom alla kunniga, internationella utblickar, hans dykande ned i ”statslösa” samhällen. Sverige börjar i vissa avseenden påminna om länder i Afrika och Asien. Genom anläggandet av ett historiskt perspektiv åskådliggör Brinkemo vad som händer. 

Boken blir svår att avfärda för den som fortfarande vägrar inse att vi fått ett Sverige vi aldrig upplevt tidigare.

Först publicerad på lindelof.nu 8 november 2026

Den förbjudna längtan efter det totalitära?

Rochus Misch berättar - Dagens Nyheter

Regeringsbildning pågår i Svedala, eller har snarare kommit av sig. Fullt strålkastarljus från mainstream medierna över det, enligt min mening, bedrövliga, väljarföraktande spektaklet. Klägget är hursomhelst intakt. 

De få vanliga medborgare jag pratar med rycker på axlarna. Jag förstår dem. De bryr sig föga. 

Men jag kan inte låta bli att samtidigt undra över konsekvenserna på längre sikt för politikernas trovärdighet, ytterst synen på den parlamentariska demokratin. Spelar det någon roll om man röstar eller inte? De gör ju ändå som de vill.

Kanske oroar jag mig i onödan, det svenska folket är som det är. Kommer att fortsätta knalla till valurnorna, skänka systemet legitimitet. 

På Facebook läggs ut foton tagna av vad jag frestas benämna förintelseturister. De beger sig från när och fjärran till Auschwitz-Birkenau på den polska landsbygden, plåtar lägret: järnvägsspåren fram till selektionen, och särskilt inifrån vad som återstår av gaskamrarna.

Hitlers bunker några stenkast från Brandenburger Tor i Berlin drar nyfikna, trots att den, resterna av den, befinner sig osynligt under jord. För några år sedan lockade Rochus Misch, Führerns livvakt och chaufför, stora skaror för att höra honom berätta om hur det var därnere när ”Chefen”, som de kallade honom, flytt dit.

Medan de allierade fortsatte vinna framgångar på slagfältet. Närmade sig allt snabbare huvudstaden och det slutgiltiga krossandet av Tredje riket.

Stasis forna högkvarter i östra Berlin drar besökare. Sammanträdesrummet. General Erich Mielkes kontor. Allt enligt dokumenterandet på Facebook.

Vad är det som fascinerar så hos det totalitära? En förbjuden längtan efter ordning och reda, den starke ledaren, till priset av mångas förintelse?

Stavat med litet f, enligt lag snart förbjudet enligt Tryckfrihetsförordningen om jag hade satt dit ett n på slutet. 

Först publicerad på 8 dagar 7 november 2026

Det ska vara Arne Weise, annars får det vara!

Bild: IMDB

Strunt är strunt, om än i tv-rutan. Inledningsorden ett försök att låta mig inspireras av Snoilsky. Jag hör omedelbart från neoanalfabeterna: "Snoilsky? Vem f-n är det?" Bildning är ensamhetsskapande. 

Varför måste min blick fastna i oväsentligheter? Som att Carina Bergfeldt ska vara julvärdinna, tillåtet använda kvinnligt pronomen?, i SVT i år. Kan det ha något med ADHD att göra, att hon valts ut? Jag har fått för mig det. Men kan inte reda ut det närmare än så. 

Jag har, apropå strunt, noterat att det fanns de som hoppades på Christina Schollin, morsa till Pernilla, mormor till Bianca, som ljuständare. Men kanske Wahlgrens börjar bli för tjatiga, till och med för klickgiriga programdirektörer? 

Nå, efter Arne Weise spelar det ingen roll vem de än väljer på gamla Radiotjänst. Det ska vara Arne Weise, annars får det vara för min del. Och det får även vara med Kalle Anka och hans vänner på julafton. Efter att pk:arna varit på och censurerat. Liksom de är på Pippi Långstrump och Evert Taube. Annars ett givet julfirarinslag klockan 15.00 varje julafton. Traditionens makt!

Apropå censur läser jag i SvD om en professor vid ett amerikanskt universitet, statligt, som förbjöds att med Trump som diskursledande föreläsa om Platon. Kunde tolkas som att hans Gästabudet handlade om genus. Vafalls? Jag fattar ingenting. 

Dumheterna finns även i det svenska högskoleväsendet. En före detta kollega till mig. en ovanligt klok man, håller mig underrättad om detta. Jag tackar min lyckliga stjärna, gläds åt att jag är ur det institutionaliserade eländet. Jag var nära ett psykiskt sammanbrott på grund av allt tok de sista terminerna. Med chäfer dummare än tåget till Årsunda. (Dit något tåg aldrig gått. Enligt anonym källa på SJ.)

Har Göran Greider inget hem? Ännu en dag sitter mannen, som med allt högre panna på grund av sviktande hårväxt blir alltmer lik Skå-Gustav, och som givit linslusen ett ansikte, i en panel i TV4:s morgonnyheter, för att tycka om den uteblivna regeringsbildningen. Håller han ständigt ett öga på mobilen så att han inte missar en inringning från teve? 

Hur de håller på i riksdagen, väljarföraktarna. Svårt att undgå det ovärdiga spelet. Men för att citera Epiptekos, stoikern, som förekommer i SvD-artikeln jag ovan refererar till: ”Begär inte att det ska gå som du vill här i världen. Nej, önska att allting ska ske precis som det sker; då kommer ditt liv att förflyta lugnt.” 

Vår granne i Tversted, raska Kirsten fyller år, vi grattar henne på sms, hon tackar genom att berätta att hon på födelsedagen begått sin dagliga cykeltur ned till Vesterhavet. Å, vad jag längtar dit till där hon bor, invid evighetens hav! 

Och längtar efter Arne Weise som julvärd. 

PS. Se även: https://www.lindelof.nu/scherman-television/?

Scherman-television

Bild: Goodreads

Forna rödskägget Jan Scherman lovade att vi skulle få bättre tv med kommersiella kanaler, finansierade av reklam. Släpp in Stenbeck, han vet hur en massmedial slipsten skall dras. Som belöning för sin påhejande insats slutade grabben från Linköping som högavlönad programdirektör.

Bättre tv? Nja. Upp till bevis. 

Om morgnarna kastar jag ett getöga på TV4:s Nyhetsmorgon. Programledare som tramsar och håller på, som om allt vore lika viktigt eller oviktigt. Gamle murveln Steffo Törnquist i moderiktiga byxor som släpar i studiogolvet. Han vårdar sin ungdomlighet, sjuttio fyllda.

Ska man sätta en etikett blir det medelklass-tv. Riktar sig till en medelklass med pengar på fickan. Som har råd att äta gott och dyrt, matlagning ingår om morgonen med ”matkreatörer” i rutan, pimpla fina viner till maten, åka på semester till exotiska platser, sköta om hälsa och kropp, åldras med välbehag med hjälp av kosttillskott. 

En problemfri tillvaro. Förstärkt av installerandet av alarmsystem runt huset.

Det förekommer förvisso inslag av politisk och samhällsengagerad karaktär. Men det är det lilla. 

Ytligt och vinklat. ”Experter” kallas till studion för att kommentera inflationen och annat som rör den kapitalistiska ekonomin.

Oberoende experter? Företrädande särintressen som banker och näringsliv.

Facket lyser med sin frånvaro. Men det görs reklam för postkodlotteriet. Du kan bli miljonär i ett nafs. Så glöm fackföreningar och kollektivt agerande. Satsa på att genom ett blixtdrag bli ekonomiskt oberoende. Du har chansen.

Kriget i Ukraina är förstås Putins fel. Inget att diskutera. Skicka in någon av russofobikerna i direktsändning. Helst någon hög militär.

Det puffas för tv-serier om unga, vackra människor som tävlar om vem som förför vem. Bönder som söker fruar. Det tävlas om i princip allt. 

Osökt tänker jag USA och depressionen på 1920- och 30-talet när arbetslösa, förnedrande dem, tävlade om vem som kunde dansa längst. Prispengar utgick till den som inte föll ihop av ren utmattning.

Tv för förströelse? Till skillnad från SVT:s färglösa sändningar. Inget att hänga upp sig på? Men SVT tar alltmer efter, härmar de kommersiellas utbud.

Det är definitivt inte politiskt oskyldig tv. Utan en som propsar på att tillrättalagd verklighet är sann verklighet. En tv som vinklar och snedvrider. Berättar mycket genom vad den undanhåller.

Slutligen, när det skrapas trisslotter och få vinner mer än de lägsta summorna. Jag önskar att det skulle brista för någon av skraparna och de påklistrade leendena slockna på de fjantiga programledarnas läppar.

Men allt är redigerat och förutbestämt. Scherman-television.

Först publicerad på lindelof.nu 6 november 2026

 

När Lars Gustafsson spelade Lars Gustafsson

Bild: Modernista

"Men låt oss inte gå händelserna i förväg." Richard Swartz i Vita lögner

Inte trodde jag att den stilistiske eleganten Richard Swartz kunde hemfalla till att metaskriva på detta sätt - som ovan. Jag förknippar det, om vi håller oss på svensk botten och enbart till mina egna favoriter, främst med Lars Gustafsson. Kanske ännu mer med Sven Delblanc. 

Den sistnämnde i den dråpliga "Hedebyserien", där Berättaren titt som tätt bryter den oskrivna överenskommelsen med läsaren om att det skall framstå som att den förre är osynlig. Håller sig diskret i bakgrunden, enligt den borgerliga romanens konventioner. 

Om än med greppet över handlingen. 

Men Delblanc drar, som den allsmäktige Berättaren, frustande i trådarna som de fiktiva personerna sprattlar i. Man inges känslan av att han stormtrivs när han rullar ut sin text.

Jag är förtjust i detta meta. 

När en författare avbryter och träder in i historien. Men det måste ske på ett snyggt sätt, som hos Delblanc. 

När Kjell Johansson upprepat dyker upp i boken Mammas gata, om Midsommarkransen, väcker det mest irritation hos mig. Perspektivet klistras på. 

Jag läste en rolig grej, dessvärre glömt var och av vem, om Lars Gustafssons bok Tennispelarna. Jag läste den för många år sen. Visste inte att den skrevs på beställning av SVT och lästes upp av honom i rutan. 

Tydligen så slog tempot den populära TV-följetongen med älgarna som på långa ben vadar över ett vattendrag. Långsamt som attan. Utdraget. Jag har inte sett det själv. Bara hört talas om det. 

Jag minns inte att jag såg Gustafssons uppläsning. När han, den tankspridde, enligt den som blickade tillbaka, tog mycket god tid på sig. Tände omsorgsfullt pipan. Efter att ha försökt göra det med flera tändstickor. En efter en dog mot plåten på asken. 

Bara en sån sak, röka i TV! Lika hemskt som när gossen Ruda, Jörn Donner, bjöd på snaps i ett program. (Det var vatten, visade det sig efter vätskeundersökning.)

Lars Gustafsson spelade Lars Gustafsson, enligt den som påminner om spektaklet. Tittare rasade. Tittarstorm. Vad i hela friden är det här för något! Vem är gubben som maler? Betalt med licenspengar!

Professor i Texas, samme herr Gustafsson. "Universitetslektor", ska det heta. Enligt en kanske avundsjuk Jan Guillou som ju är en mycket sämre stilist än Västerås store son. Och inte kan slå honom på fingrarna som författare. Måste ta till något annat. 

Två veckor tog det Gustafsson att skriva den mycket underhållande boken. Jag inbillar mig att han hade kul när han skrev den.

Jag kommer ihåg att Mats Gellerfelt, nästan lika egocentrisk som professorn själv, åkte över för Vecko-Journalens räkning och gjorde ett reportage om Gustafsson i Austin. Pratade med studenter som hänförda avslöjade att föreläsningarna med svensken ingenting annat var än intellektuella äventyr. 

Man visste aldrig vart han skulle landa. Han var fullkomligt oförutsägbar, den gode Gustafsson.

Det skulle, enligt rubriken på ett pass, handla om det moderna genombrottet inom nordisk litteratur i slutet på 1800-talet. Nietzsche dök upp. Brandes förstås. 

Gustafsson for iväg i svindlande, stimulerande associationer. Studenterna satt som fågelholkar och gapade. Aldrig varit med om nåt liknande.

FOTNOT. Vad inspirerade till denna text? Jo, häromaftonen berättade Lill Sjöström på Tisdagsklubben i Upsala om när Gustafsson i SVT recenserade en bok av Per Gahrton. De kände varann, men den förre retade upp den senare genom att gång på gång tilltala honom "ni". Den excentriske underhållaren herr G i sitt esse. Han, liksom Delblanc, är saknad i den svenska offentligheten.

Även publicerad på lindelof.nu 261104