Hvad vilja LO?

Jag tar del av en hårresande skräckskildring i tidningen Arbetet 260526 om arbetsmiljön inne på Ica:s e-handelslager i Brunna. Omger sig med ryktet att vara ett ”framtidslager”, automatiserat och robotiserat. Med hjälp av AI upprättas och uppföljs ”prestationsmål”. 

   Jag betackar mig omedelbart för denna iskalla mardrömsframtid. En direkt omänsklig arbetsplats.

   De anställda på lagret är livs levande människor och inga robotar, men behandlas av företagsledningen och dess lakejer som om de vore det. Till och med ännu sämre.

   Ständigt övervakade från första minuten till sista under ett arbetspass, rena Storebror ser dig. Ända in på toaletten. Minsta handling som inte faller det auktoritärt styrda företaget på läppen och du straffas. 

   Alla på golvet är i ekonomiskt behov av OBA-ersättning. Men som straff för minsta lilla förseelse, och som retar upp chefen, får man inga timmar som medger en sådan. Flera tusenlappar i månaden kan det röra sig om. Undvik helst toabesök och skynda på allt du kan, jobba!

Var är facket? Har det gått och gömt sig? Finns det något? Det talas om skyddsombud som gjort anmälningar, men inget av ombuden förekommer i reportaget.

   Noteras skall också att ingen av de intervjuade vågar framträda med sitt namn, rädda för repressalier. Det bekräftas ännu en gång, att demokratin gör halt vid fabriksgrindarna. Knip käft om du vill vara kvar!

Förhållandena i Brunna är dessvärre inte unika, skall man komma ihåg. De speglar något generellt. 

   På 70-talet, efter den stora gruvstrejken som skakade om arbetarrörelsen, lagstiftade en socialdemokratisk regering om MBL och LAS. Dessa arbetsrättsliga lagar vilade på vissa premisser: fast anställning, saklig grund måste föreligga för uppsägning och dessutom föregås av MBL-förhandlingar. (MBL har sedermera givits öknamnet tutan genom sin tandlöshet.)

   Därefter har den senkapitalistiska verkligheten radikalt förändrats, premisserna föreligger inte längre, utan att fackföreningsrörelsen aktivt reagerat och försökt hitta motstrategier. Snarare framstår facket som den antifackliga utvecklingens hjälplösa offer.

   De fasta anställningarna är på väg bort. Istället ett löshästsystem. Du förväntas stå till förfogande, alltid vara stand-by. Ring inte oss, vi ringer dig. Gig-ekonomin pratas det förskönande om. Som om den arbetssökande skaffade sig olika, stimulerande uppdrag. 

”Gig” har hittills stått för spelningar inom musikvärlden. Något lustfyllt och kreativt. 

   ”Slavekonomi” vore en mer rättvisande beteckning på den ”nya” ekonomin. Som påminner om 1800-talet före föreningsrätten; mössan i handen, kryp om du vill ha jobb. Och behålla samma otrygga anställning. Du är rättslös.

LO borde höra med de unga i anställningsotrygghetens samtida verklighet om vad facket skall och måste göra. Amerikaniseringen av arbetsliv och arbetsmarknad fortsätter ju ohejdat; my way or highway. Sover de därinne i LO-borgen? 

   De kan väl knappast bejaka utvecklingen, de förlorar ju medlemmar på den. Varför betala en dyr kontingent för att vara med i ett fack som inte är en motståndsrörelse eller försvarsorganisation? Vad ska den otrygge ha facket till?

Hvad vilja LO? För att travestera mäster Palm. Detta onådens år 2026.

Foto: Wikipedia

FOTNOT Författarens avhandling, Från Konsul Göransson till MBL (1979),  handlade om fackets organisationsutveckling på lokal nivå.

Texten även publicerad på 8 dagar 2026-05-29

Tankar från Hörnet: Har facket kastat in handduken?

Jag snubblade över repliken i Annelie Jordahls bok Kallet. En uppbygglig historia i dessa krigstider om solidariteten bland vanliga jämtar under nazisternas ockupation av Norge. En solidaritet i gränstrakterna. 

Flyktingar från broderlandet kunde därigenom undgå koncentrationslägren och Gestapos tortyrkammare.

   En gammal kvinna ska till att dö. Frågar sin dotter om vilken dag det är. Får svaret lördag. Den gamla kvinnans allra sista replik i livet blir: Vart tog dom andra dagarna vägen, då?

Jag har helt förlorat uppfattningen om vilken dag i veckan det är. Torsdag, som det tydligen är idag, kunde likaväl vara söndag. Eller tvärtom. Förr hette det att man var dagvill, om det var så.   

   Jag måste fråga min livskamrat. Eller titta efter i mobilen. Känslan av att vara dagvill hänger ihop med vad jag kallar de vita dagarna.

Efter utstämplingen från den statliga disciplineringssanstalten högskolan har jag inga tider att passa. Om det inte gäller att passa tåg eller flyg. Eller träffa någon IRL. Det sistnämnda, och det är sällan ska gudarna veta, sker mestadels utanför Gefle. Så det är förbundet med tågtiderna. Annars nätet som gäller.

   Jag önskar att jag hade fått varit dagvill mycket längre i mitt liv. Än blott de snabbt förrinnande åren efter utstämpling från jobbet som ideologiförmedlare. I mitt fall snarare ideologikritiker.

   Kunnat njuta av den lönearbetsbefriade tid som bara rusar allt fortare. 

   Men försörjningsbördan måste bäras. Och som tankefigur hade jag med mig den klassiskt socialdemokratiska att göra rätt för mig. 

   Inte ligga samhället till last. Stå på egna ben. Fattas bara.

Tidigt kände jag en motvilja mot det strikt inrutade liv som jag upplevde att mina föräldrar var inhysta i. Jag skrev inte vällingklockan. Men nära jag gjorde det. Hesa Fredrik styrde i Sandviken.

   Vår hund Sussi började att skruva på sig sekunderna innan Fredrik bölade. Hon fattade att snart kommer husse hem från skiftet i Verket. Det ivriga svansviftandet signalerade förväntan. Samma visa varje dag.

Marx och Engels visste att tiden är en politisk fråga. Därför var kampen för åttatimmarsdagen en viktig politisk kamp. Arbetstid är livstid. Och den senare är utmätt.

   Jag känner mig djupt bekymrad över den tilltagande avregleringen av arbetstiden. Gig-ekonomi pratas det om. Daglönarna har kommit tillbaka. Löshästarna. Anställning på timmar. 

   Runt om mig i butiker och på kaféer går yngre människor på timmar. Aldrig heltid. Samma villkor gäller också för många inom vården. Främst undersköterskor.

   Dessutom förväntas de anställningsotrygga, allt fler blir de, att på sin lediga tid kunna ringas in utan protester. De står ständigt till förfogande. Tackar man nej, riskerar man att inte mer komma ifråga.

   Den förskingrade arbetstiden - den förskingrade livstiden.

   Var är facket? Kastat in handduken?

Foto: Vällingklocka (Wikipedia)

/I Hörnet, bakom gardiner, i bostaden på Holmen i Gefle finner vi Skriftställaren med datorn i knäet. Utskickandes tankar om ditt och datt./

Publicerad även på 8 dagar 28-05-2026

Tankar från Hörnet: De små stegens tyranni

 

En revolution var faktiskt riktigt nära att utbryta i Sverige 1917; den var på gång. Med uppblossande hungerkravaller runt om i landet och en rasande arbetarklass som kollektivt protesterade mot den orättfärdiga, kapitalistiska samhällsordningen. (Se t ex Hans Nyström, 1994: Hungerupproret 1917)

   Men så kom överklassonen och reformisten, den kompromissvänlige Branting och göt olja på vågorna. Rösträtt för populasen, men ingen revolution. 

   Det kom sedermera att bli socialdemokratins roll under 1900-talet i Sverige: Att avleda den samhällsomstörtande vrede som riskerade att växa i folkdjupen. Inte klasskamp - förhandlingar. Saltsjöbadsanda. Samhällsfred. 

Vi kommer inte att få uppleva ånyo någonting som liknar 1917. Uppgivenhet och modstulenhet har fått fäste efter allt trixande från politiker över partigränserna runt Nato och Ukrainakriget. 

   Folket är demoraliserat; det är den bestående känslan efter att ha försökt läsa av den dominerande tidsandan. Så det är fritt fram för makthavarna, vilket nu också sker, att införa frihetsinskränkningar utan att riskera mötas av ett brett, folkligt motstånd.

   Det som pågår i Sverige, låt oss i ärlighetens namn tala klarspråk innan det är för sent, är ett långsamt avvecklande av demokratin. Ingen statskupp von oben, det behövs inte. Snarare de små stegens tyranni. (Begreppet myntat av amerikanen Alfred E. Kahn.) Svårt att upptäcka. 

   Släpper man, accepterar man, ett steg, följer sedan nästa. Och därefter nästa. I detta råder en inherent logik.

Det går att lura sig själv som medborgare, kanske ”undersåte” är en mer lämplig term eftersom min erfarenhetsbaserade övertygelse är att den medborgerliga medvetenheten inte är särskilt hög i Sverige, att inget allvarligt är på gång genom att tänka ”det där kan jag gå med på, det låter rimligt”. 

   Utan att se sammanhanget, famna helhetsbilden eller förstå hur ett steg, som i sig inte förefaller särskilt farligt, är ett sådant på vägen mot en omfattande, politisk förändring.

Ett exempel: när ordningsstadgan sätts före grundlagen. Av ordningsskäl, som kan tyckas rimliga, kan protestyttringar förbjudas nära där riksdagens ledamöter samlas. Moderata statsråd har nämligen känt sig hotade av vad som uppfattats av dem som påflugna demonstranter. 

   Bara att tumma på yttrande- och mötesfriheten, strunta i att beakta det som står i grundlagstext. Tydligen. Ingripandet förefaller motiverat.

   Eller när staten likställer utomparlamentariska rörelser med terrorism och förbjuder i lag stöd till eller samröre med dessa. Samhällskritiska röster tystas. Terrorismen måste ju bekämpas, eller hur?

Steg för steg för steg. Med de demokratiska institutionernas hjälp avskaffas demokratin. Mönstret är historiskt bekant. Nazisterna i Tyskland visste hur den parlamentariska slipstenen skulle dras, steg på steg togs på vägen mot koncentrationsläger och likvidering. 

Foto: Regeringen.se

Hörnet finns i lägenheten på Holmen i Gefle. Och där sitter Skriftställaren, full av tankar om ditt och datt.

DDR-vibbar

Göteborgaren, för det är han numera och delar stad med Glenn "Har ni det gött, eller?" Hysén, Horace Engdahl har kommit med en ny bok. En essäsamling. Jag läser en anmälan av den i VK. Ny och ny, förresten. Tycks delvis vara en klippbok. Spelar roll. Engdahl är en stor stilistist. En fröjd att läsa. 

   Att han kommer från överklassen får man som icke kommande från denna stå ut med. Och att han ofta uppträder som en snobbig intelligensaristokrat som vill (?) imponera med sina fina manér på oss vanliga bonnläppar. Men skriva kan han, grabbhalvan från Carlshamn.

 

Jag får för mig att låna boken på mitt stadsbibliotek. Som e-bok, jag läser bara e-böcker nuförtiden. I mobilen. Men icke blir det något lån! Det upplyses mig från anonym avsändare på bibblan,  Biblios hemsida, att månadsbudgeten tagit slut för e-böcker och jag måste vänta till 1 juni med att låna. 

   Det är ju för hela Helsingland bara 26 maj! Och jag har snart läst ut den bok av Cixous jag lånat. Bookaholicen i mig blir kallsvettig. Bita på naglarna inte långt borta. 

   Boken av fransyskan läser jag långsamt av två skäl. Dels för att jag brukar göra så, snabbläsare som jag annars är, när jag hittar en bok som förtjänar inbromsning. Dels för att jag, obehagligt nog, kände på mig att det kanske inte skulle gå att låna en ny bok på bibblan. Jag som annars är helt instinktbefriad.

Det påstås, till och med alarmeras om, att vi läser på tok för lite i Sverige. Det går ju inte ihop med för små pengar till biblioteken! (Eller utgör Gefle ett undantag?) Hur ska man ha det? Ska vi läsa - eller inte? 

   Och, vidare. Chäfen för  bibblan i Gefle minns jag som en blek figur från när hon var student på högskolan. Motsatsen till att sticka ut i en grupp studenter. Kanske redan då ett chäfsämne. 

   Men hon kanske inte har med inköpen att göra? Vad vet jag. Jag upplever det som meningslöst att klaga hos henne eller någon annan där i Agnes Kulturhus, där bibblan är inrymd. Det enda jag kan räkna med är förmodligen ett god dag yxskaft-svar.

   

Jag får DDR-vibbar. Det finns tydligen inga pengar till något annat än dem som vräks över den korrupta regimen i Ukraina i syfte att förlänga ett vansinnigt krig, eller starta ett tredje världskrig. Allt förfaller i landet inför våra ögon. Infrastruktur. Vård. Allt. De inhemska behoven ropar på hjälp. Till ingen nytta.

   Statsledningen, med den flinande Kristersson i spetsen, bryr sig inte. En annan som torde flina belåtet är Honecker i sin grav. Det här är hans takter det. Inget åt folket!

Bild: Adlibris

Medan jag gruvar mig

 

Min avlidne vän och kamrat Connys yngre syster Annette har bett mig "säga några ord" på samlingen efter storebrors begravning. Jag lovade det. Men jag hade redan börjat gruva mig, utan att ha ett datum för när den skall äga rum. 

   Jag minns så väl hur det kändes att kliva in i Ljusets kapell i Hedgrind i Sandviken när min syster skulle begravas.

   Att se kistan där framme, veta att hon, i alla fall hennes kropp, fanns i den gjorde det svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag kommer ihåg Jan Myrdals tal, långt och utförligt, vid Gun Kessles begravning. (15 november 2007)

   Det är Gun Kessles lik som ligger där, inget annat. Underströk han. Jag är ganska så säker på att Myrdal var ateist.

   Och inte trodde att Kessles själ befann sig någon annanstans. Sin egen kropp testamenterade han till Sahlgrenska, att användas i läkarutbildningen.

Jag måste skriva ned mina minnesord och hålla mig strikt till manus när jag framför dem. Annars kommer det inte att gå. Jag är inte säker på att det kommer att gå ändå. Det känns obegripligt att Conny, som jag kände i mer än sextio år, är borta, att han inte finns mer. 

   Det är som om en del av mig har försvunnit med honom. Hans död har berövat mig något; saknaden äger ingen yttre gräns. Jag famlar.

   Samtidigt som jag filar på mitt tal läser jag Hélène Cixous, hennes språkligt imponerande pregnanta bok Från Osnabrücks station till Jerusalem, där hon upptas av, som jag uppfattar henne, vad det är att minnas. 

   Conny hade ett förbluffande  hästminne. När vi träffades för våra "livsavstämningar", som vi kallade det, reste vi tillsammans tillbaka till det förflutna; 60-talet, tonsatt av Beatles, Dave Clark Five, Stones och de andra britterna. 

   Vi mindes tillsammans. Men utan hans goda minne hade mycket av det förflutna upplösts och gått förlorat. 

Våra vägar skildes åt när jag 1968 begav mig till Upsala för universitetsstudier. Man kan med facit i hand säga att det förändrade mig mycket; jag utvecklades till en kritiskt samhällsmedveten och flitigt läsande person, en bookaholic.               

   Conny valde Verket och befordrades så småningom till en hög chefspost med många utlandsresor i tjänsten.

   Vi delade inte synen på Verket. Därför ett ämne vi inte behandlade i våra samtal. Däremot var vi överens om hur den sociala dumpningen, med utomeuropeiska migranter att försörja och skaffa bostäder till, påverkade den stad där vi växt upp. Vårt Sandviken var borta. Vad sedan hålla sig i?

Bäst vill jag påminna mig åren, från 1963 och fram till våren 1968, i bandet Two Good Reasons. Än i dag, nja inte riktigt så men nästan, kan jag ångra att jag inte vågade satsa på musiken, ha den som mitt levebröd. 

   Fast jag som solosångare besatt, enligt bedömare, den röst som krävdes. Men jag vågade inte. End of story.

Foto: Facebook

Man dödar aldrig ett barn av misstag

Jag minns när vi under en lektion i folkskolan från en grammofonskiva hörde Stig Dagerman läsa sin mycket skickligt skrivna och medryckande novell om mannen som i bil på körde på och dödade ett barn. 

   Berättelsen smög sig på oss strängt lyssnande elever och tog sig in under huden. Vi satt knäpptysta och tagna i bänkarna. 

   Det var lätt att identifiera sig och hysa medkänsla med det dödade barnet. Jag glömmer aldrig Dagermans dramatiska röst som förstärkte texten. 

   Känslan infann sig, kanske också följande Dagermans avsikt med sin novell (jag vill minnas att den filmatiserades och användes av trafiksäkerhetsvårdande instanser), att barnet dog helt i onödan. 

   Det var inget misstag eller en olycka att så skedde. Det kunde inte bortförklaras på det sättet. Det fruktansvärda hade inte behövt hända. Vad som än försiggick det. Ingenting kunde legitimera eller urskulda.

Häromdagen dödade en ukrainsk missil ryska barn. Det hävdades från ukrainsk sida att man siktat in sig på militära mål. Men att något gick fel. 

   I Gazaremsan har det till tänderna beväpnade Israel hävdat samma sak när skolor och sjukhus bombats eller attackerats med raketer. Och barn ingått bland de dödade. Man har siktat in sig på militära mål. Och så har det blivit fel. 

   Eller så har fel människor dödats genom att Hamas, fortfarande enligt Israel, använt civila som sköldar.

   Jag litar varken på Ukrainas eller Israels eventuella ursäkter eller bortförklaringar. Man dödar aldrig ett barn av misstag. Eller en vuxen för den delen. 

Jag önskar att jag slapp sitta på nytt i bänken på Murgårdsskolan i Sandviken och känna att barn har dödats helt i onödan. Människoliv har förspillts på det mest meningslösa sätt.

Bild: Litteraturbanken

Även på 8 dagar 2026-05-25

Tankar från Hörnet: A working class hero is something to be?

 

Jag noterar i nätblaskan att författaren, ABF-författaren som han ibland, vilket kunde tyckas elakt, kallas, Bernt-Olov Andersson har utnämnts till hedersdoktor vid högskolan i Gefle. En regional högskola som gör allt för att försöka likna de stora, "riktiga" universiteten. Fråga mig, för jag har tjänstgjort där.

   Även på universitetsanstalt för övrigt. Så jag vet vad jag pratar om, som han sa som upprört ringde Klagomuren på Radiotjänst efter att till sin förbittring ha hört en kvinnlig nyhetsuppläsare. Hur visste han det? "Jag bor nämligen på Stureplan." 

   Snorkigt uttalat som om det var nåt att skryta med. Herregud, dessa överklasstöntar,

 

Andersson har i fornstora dar jobbat nere i Verket och är Sandviken troget. Inte minst dialektalt, man hör att han är en bruksunge med sitt breda idiom. Jag har har inte läst mycket av honom, men skall han inordnas bland och jämföras med sandvikenförfattare som Sjödin och Evander, kan han inte mäta sig med de namngivna. 

  Även om han tilldelats priser av olika slag. Han är hyfsad som författare, men inte mer. Arbetarförfattare vill han kanske tituleras. Och förefaller uppskattad bland läsande sandvikenbor. Som väl inte gärna tar sig an något svårtuggat. Eller?

Nå, det är inte därför jag stannat till vid hans namn. Utan för att han får mig att tänka på John Lennons självbiografiskt färgade låt Working class hero. 

   Andersson ser mäkta belåten och stolt ut på fotografiet ovan, snyggt uppklädd med propeller och allt som skulle han på begravning, lagerkrans på skallen, nämner nånstans att han på köpet fått guldring.

   Det där med att bli hedersdoktor på högskolan inne i stan, man sa så i Viken om Gefle förr, det är fint, det. Anser uppenbarligen sandvikssonen. Inte ens den mest klassmedvetne, som Andersson gärna framhåller att han är, skribent kan låta bli att smickras. 

   Förtjusas av klappen på axeln från etablissemanget.  "They hate you if you're clever and they despise a fool" (Lennon).

Nå, du då, bäste herr Ekstrand. Disputerad och docentförklarad i Upsala! Vad handlar ditt inlägg om? För vi snackar ju inte på temat surt sa räven. Äh, jag skrev snabbt ihop en doktorsavhandling som det blev rabalder om. Kritisk mot LO, vilket knappast Andersson varit. Man biter inte den stipendiehand som...

   De där hedersdoktoraten ger jag inte mycket för, om ni frågar mig. Gyllenhammar en i skaran. Göran Persson. Och nu Andersson med sin hyllning av ett Sandviken där mina manliga släktingar slavade nere i Verket, morfar från när han var tretton. Utan att det trycktes dit en lagerkrans på knoppen.

Foto: Facebook

/Hörnet är där Skriftställaren hålls i sin fåtölj i lägenheten på Holmen i Gefle, utskickandes tankar om ditt och datt./