Vad ska vi ha lokalpressen till?

 

Bild: Sveriges Radio

Hela livet bodde han på Karl X Gustavsgata i Helsingborg. På den adress där hans barndomshem stod. Jag noterade det av ett speciellt intresse. Ty på samma gata bodde min sommarförälskelse från Brantevik 1965. 

Sören Sommelius har lämnat oss. Som av en tillfällighet läser jag just nu Flickan som kom till Auschwitz (2010) och som han skrev. Ingår i mitt ständiga borrande i koncentrationslägerdiskursen och sökandet efter möjliga motståndsfickor i totalitära system som Tredje rikets. 

Boken bygger på en polsk kvinnas minnen. En kvinna Sommelius kom i kontakt med. Under en tågresa, när nazisterna härjade i Europa, saknade hon vid kontroll erforderliga identitetshandlingar. Varpå hon hamnade i Auschwitz. Överlevde förintelselägret.

Sommelius, "Kultur-Sören" namnet på hans blogg, läste jag med största behållning. Kultursidan på Helsingborgs Dagblad (HD), som han basade över, fortsätter jag att spana in varje dag. Alltid något som är läsvärt. 

Under en tid var göteborgaren Gunnar Bergdahl, "pappa med hatten" som han kallades av en bekant till mig från samma stad, kulturredaktör. 

Ingen överdrift påstå att sidan, med honom vid rodret, nog var den bästa kultursidan i Sverige. Med sin vidsynthet och öppenhet. En frisk fläkt utanför den rikslikande åsiktskorridoren. Med betoning på utanför. På grund av en konflikt, jag kan inte i detalj reda ut den, avgick Bergdahl från sin post. 

Sidan är fortfarande för det mesta högst läsvärd. Och håller liv i ett offentligt samtal värt namnet. Kanske skälet till att det är så viktigt med lokalpress. Bortom "klägget" i huvudstaden. 

Alla lojalitetsband innanför tullarna. Den tysta enigheten. Alla vet vad som är lämpligt att yttra och inte. Risk för samförstånd och "om du kliar min rygg, så kliar jag din" finns förstås också utanför samma tullar. Avgörs av redaktörers mod och integritet. Och av chefredaktörers.

Uppropet från drygt 500 journalister om att de inte fick skriva sanningsenligt om Israels etniska rensning i Gaza riktade sig, pinsamt nog, mot de senare. 

Vissa skulle förstås påstå att risken för ömsesidigt kliande är större på mindre orter, genom den geografiska närheten mellan aktörer. Nå, det är en empirisk fråga. Utan att därför glömma Britt-Marie Citrons uppmärksammade uppdagande av den så kallade "Motalaskandalen". 

Ordet "lokalpress" konnoterar något som "endast" är av lokalt, begränsat intresse. Bortsprungna katter eller lustigt målade fågelholkar. Men så behöver det inte vara. Ty vad menar vi egentligen med "lokalt"? Utan att vi blir alltför filosofiska.

Kan det som utspelar sig i Stockholm, vilket ofta speglas i mainstreammedierna, sägas vara "lokalt"? Absolut.

Jag kikar varje dag i de stora drakarna. DN är utan tvivel en lokalblaska, ämnad för de boende i Söderreservatet och den politiska klass som häckar i huvudstaden. SvD håller en högre nivå, mer frisinnad och mindre politiskt korrekt. 

Men i sin kulturbevakning, som jag främst håller ett öga på, lokalt tenderande. Det vill säga riktande sig till en målgrupp som inte är gemene man. Inte vem som helst kvalar in som läsare. Jag misstänker att många känner sig helt främmande för kultursidan. 

Kanske ett kriterium på ett fungerande offentligt samtal är vilken målgruppen är. Och, ännu viktigare, vem som bjuds in till det. 

I Gefle Dagblad medverkade jag under många år, när Björn Widegren var kulturredaktör. En i mina ögon sann liberal som alltid försvarade yttrandefriheten. Med mig som medarbetare ställdes han ofta därvidlag på svåra prov. Men det klarade han. Liksom hans överordnade.

Sidan levde. Sprakade och irriterade makthavare. Hög angelägenhetsgrad. Stort allmänintresse. Samhällstillvänt. Inte endast ett de fåtaliga kulturintresserades klotterplank.

Numera är GD:s kultursida ointressant, nu är den verkligen "lokal" - utan vidare utblickar. Och jag hoppar alltid över den, för att istället fokusera på vad skrivs om stadens stolthet, hockeylaget Brynäs.

Så trist att Sommelius är borta. Han, om någon, visste hur viktigt det är att upprätthålla och försvara ett offentligt samtal värt namnet. Icke minst i "lokalpress".

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-17

Världen ser mig

Valkampanj pågår

Vi passar ett hus på - i Danmark säger man faktiskt ”på”, inte ”i” - Skagen åt en gammal man som sedan en tid befinner sig på ett plejehjem i Frederikshavn. Han kommer aldrig mer hem till bostaden på Skagen. Och det inser han. 

Jag vet inte om det hjälper honom att intala sig att han har det betydligt bättre på den danska inrättningen än vad han skulle haft på ett svenskt vårdhem. Ett dödens tröstlösa väntrum är det likafullt.

Det är inget typiskt Skagenhus, med murade gula väggar, vita detaljer och rött tegeltak, som vi tillser. Utan ett tvåvåningshus i mörkt trä. Och det ligger varken mitt i byn eller i Gamla Skagen, där Solnedgangskiosken finns. 

Snarare på sidan om byn med Skagenmålarna som främsta turistattraktion. Huset är delvis omgärdat av staket. Begränsad insyn. Ibland tänker jag öppen kriminalvårdsanstalt. Andra gånger ett stillhetens retreat. Grubbelboden kallade de infödda ett meditationscentrum i Rättvik.

Mig, enstöringen och solitären, passar det bra att sitta på sidan om världen. Typ Thoreau i sitt Walden. 

Men utanförskapet och isoleringen är inbillning. Världen ser dig, skrev Göran Palm. Vi har ju tillgång till en tv med alla möjliga kanaler. Svenska, tyska och förstås danska.

Och i datorn gör sig världen påmind. Kriget i Ukraina har okritiska tillskyndare även i Nato-landet Danmark. Osmakligt med denna krigshets. Ett fullkomligt onödigt krig. Och alla tyckare verkar helt ha förlorat omdömet. Rysshatet är oförblommerat.

Och så glimtar från svenska massmedier. Att Ebba Busch sträcker ut en hand till Magdalena Andersson intresserar väl endast ”klägget” som Juholt sade. Mig intresserar det inte. Jag har för länge sedan givit upp om den kvasidemokratiska, parlamentariska cirkusen. Röstar inte sedan många år.

Kommunala och regionala val stundar i Danmark. Överallt affischer fullsmetade med för oss obekanta politikeransikten och tomma floskler. 

Kunde jag bara hålla tv:n avstängd och låta bli datorn, vore det möjligt fortsätta inbilla mig att världen inte berör mig. 

Även publicerad på 8 dagar 2025-11-16

Klart att vänskap finnes!

Bild: Bokus.com

 

Har man turen att få leva länge, som i mitt fall, har många människor hunnit korsa ens stig under livsvandringen. Vissa, som inte fallit en på läppen, om man säger så, vill man helst inte återse igen. 

Det finns de, i det sammanhanget, som påstår att om du retar dig på någon, har du speglats, motvilligt tvingats skåda din personlighet. Kanske är det så. 

Andra pratar om personkemi som stämmer eller inte. Inget att göra åt. Antingen "stämmer" det, eller inte.

Något sker tydligen i det mellanmänskliga mötet som vi varken kan förutse eller kontrollera. Man skulle kunna säga att vi är utlämnade till varandra. Skepp som plötsligt sammanstrålar på öppet hav. "Det sa klick", kungen om förälskelsen i Silvia Sommerlath.

Johan Asplund, den uppslagsrike sociologen, begick fyndiga böcker om det mellanmänskliga spelet. Vände på perspektiven, skrev om hur man gör för att inte hälsa på en granne. Nyttigt att få veta det. Kanske borde han också tagit upp arbetsplatserna, dessa ofrivillighetens inrättningar.

I det utbildande yrke jag hade ingick dagliga möten med människor. Jag brukade säga att andra människor är min arbetsmiljö. Både när det gällde arbetskamrater och studenter var mina valmöjligheter små. Särskilt i det senare fallet. De bara dök upp, infann sig. Från olika håll och kanter.

Och stannade kvar. Även om jag uppmanade: Tänk efter om ni gör det bästa av ert korta liv genom att befinna er just nu här på min föreläsning. Om ni inte tycker det, bums iväg och gör något annat! Ingen tog mig på orden. Kanske vågade inte, vad vet jag.

Häromdagen fick jag till min sorg av hans dotter veta att Gunnar Oldenmark i Härnösand gått bort. Gunnar, fyrtiotalist (född 1940), som jag först mötte som vuxenstuderande på en av mina kurser i sociologi. Han stack omedelbart ut, gjorde skillnad genom sitt skarpa intellekt. 

Sedan blev han min kollega. Klok och vänlig. Lugn och eftertänksam. Till skillnad från mig. Otåligheten personifierad.

Under min gästprofessur i Berlin höstterminen 1993, besökte han mig. Jag var ivrig att visa honom allt på några få dagar. Körde honom kors och tvärs genom Berlin i vår gröna, gamla Audi. Ut till Potsdam. Jag ville för mycket. Efteråt mindes han ingenting, avslöjade han. Rena blackouten.

Efter att jag bytt lärosäte hade vi sporadisk kontakt, bodde många mil från varandra. När jag blev allvarligt sjuk och livet hotat, satte han sig i bilen, kvistade ned till Gefle för att visa mig att jag var viktig för honom. Sådan var Gunnar. Jag kommer att sakna honom.

Stig Claesson, som inte var säker på att vänskap finnes, skrev en bok om resor och krogsittande med Pär Rådström. Klart vänskap finns! Min vänskap med Gunnar utgör ett levande bevis på det. 

Vila i frid, Gunnar!

Dagbok från Berlin 1945-1946

Bild: Bokus

När Röda Armén sista krigsvåren 1945 avancerade allt snabbare västerut, flydde hals över huvud de skräckslagna tyskar som var bosatta i de snart intagna områdena. De fattade att de ryska soldaterna inte skulle lägga fingrarna emellan, utan hämnas allt de kunde för nazisternas förbrytelser i deras hemland. 

Operation Barbarossa slutade för Wehrmachts del i Stalingrad. Kriget vände och de tyska trupperna tvingades retirera. På väg mot den villkorslösa kapitulationen och Tysklands delning. Mot Stalins vilja det senare. 

Intressant nog var han uppenbarligen ingen tillskyndare av ett DDR. Utan önskade ett demilitariserat Tyskland under segrarmakternas övervakning. Historien kunde med andra ord ha tagit en annan vändning. Samtiden är onödig, som Jan Myrdal hävdade.
   

I Röda Arméns fotspår följde bestialiska våldtäkter, ofta utförda av soldater i grupp, på tyska kvinnor, oavsett ålder. De västallierades motsvarande övergrepp på tyskor tillhör avdelningen nedtystat kapitel. Liksom alla ”oäkta” barn som följde av övergreppen. 

Särskilt obehagligt är det att läsa om hur rödgardisterna hänsynslöst våldförde sig på utmärglade, försvarslösa kvinnor i  koncentrationsläger de "befriade". Så ”befriade” måste omges med citattecken. 

Allt stals på ockuperad tysk mark av de egendomslösa, röda soldaterna som uppenbarligen ansåg att de hade rätt att ta för sig av glatta livet. Byteshandel förekom också. Svarta börsen blomstrade. Kaotiska förhållanden rådde, en asocial vildmark.

Den bild jag haft av Berlin omedelbart efter krigsslutet har framkallats av västrapportörer. Med risk för att präglas av ensidighet med propagandistisk slagsida. Antikommunistisk och russofobisk. 

Så det var med stor förväntan jag från folkbiblioteket laddade ned Vladimir Gelfands Tysk dagbok 1945-1946. Äntligen en ögonvittnesskildring från en i segrarmakten! Förhoppningsvis ocensurerad och icke politiskt tillrättalagd.

Den misär Gelfand upplever i Berlin, och fångar i sin dagbok, hos förlorarna i ruinerna är fruktansvärd. En sönderbombad stad, ett krossat folk, fattigt och krypande för minsta smula, null und nichts att tillgå efter att fredsdokumenten undertecknats. 

Kvinnor säljer sig för en spottstyver. Gonorré och syfilis florerar. 

De besegrade "arierna", "övermänniskorna" enligt Goebbels och kompani, framstår som totalt demoraliserade och utan all värdighet. Hitlers tusenåsrike slutade i en katastrof, nu hade Führerns tillskyndare och alla som teg i Tredje riket att betala sitt pris. Under rysk järnhand.

Det Gelfand inte nämner är att koncentrationsläger öppnades på nytt för att med hårda villkor hysa nazister och för sovjetmakten misshagliga element. 

Jag måste säga att jag störs av Gelfands, vad ska jag kalla det, självömkande stil. I sina bästa stunder skriver han ju riktigt bra, med fog när han författardrömmar. Men han hemfaller alltför ofta till att tycka synd om sig själv.

I alla väder dock trogen Stalin och fosterlandet som han förklarar sin reservationslösa kärlek. Rakt igenom okritisk och lojal mot Sovjetunionen och dess politiska system. 
   

Det är således hans dagbok, detaljerad, vi får oss till livs. Han förefaller sanningsenlig, inte mån om att försköna sig själv och sina bedrifter i det trasiga Berlin. Men, som sagt, han har en tendens att beklaga sitt öde. Lite väl mycket. Och ondgöra sig över uteblivna medaljer, ordnar och utmärkelser. 

Den bild han, försummad, förbigången och förtalad enligt Gelfand själv, ger av ständigt berusade ryska soldater och officerare är inte vacker. Liknar ofta rena lustmordet, betalar han bittert igen för svårsmälta oförrätter?

Hans hat mot tyskarna, "idisslarna", är oförblommerat, tenderar ibland att dra åt det rasistiska hållet. Hämndlusten är obegränsad. Kanske förståelig efter alla offer, alla mördade, när Lebensraum skulle beredas. Nära släktingar till Gelfand gasades ihjäl.

Boken. Vladimir Gelfand: Tysk dagbok 1945-1946. En sovjetisk officers anteckningar (Ersatz förlag, svensk översättning 2012).

Även publieerad på lindelof.nu 2025-11-13

  

När tårarna torkat

Bild: Studentlitteratur

Lärare på högstadier och gymnasieskolor i Berlin, har vittnat om pedagogiska svårigheter när det kommer till att undervisa om Tredje riket och nazismen, vilket ingår i läroplanen. De har numera att konkurrera med aktörer på sociala medier, där alternativa historieberättelser florerar. 

Meningssökande elevers behov av identifikation, för att inte säga idoldyrkan, är stark. Så kallade ”influencers” kan utnyttja detta och bli förmögna på kuppen. i Sverige har vi Bianca Ingrosso som det mest iögonfallande exemplet.

När en lärare bekymrar sig över att hans elever vid en studieresa till det forna koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin munhuggs med guiden och ifrågasätter det denne har att förtälja, tror jag att det mindre handlar om antisemitism och judehat.

Mer om förakt för dem som enligt elevernas uppfattning böjde sig och inte gjorde motstånd. 

Lät sig hunsas, misshandlas och likvideras. Med sådana vill inte eleverna identifiera sig. Offrens narrativ, ett modeord, är inte deras. Man vill inte tillhöra de "misslyckade", de svaga och undergivna.

Från en intervjubok med tyska tonåringar: - Min pappa han bara kryper för chefen. Till skillnad från min morfar. Det var en riktig man, det! Ingen satte sig på honom.

Synen på morfadern baserad enkom på ett porträtt av densamme utstyrd i elegant, svart SS-uniform med dödskallar och allt. 

Hur göra? Ge upp ambitionen att förmedla historiekunskap, inkluderande demokratisk fostran, till det uppväxande släktet? Eller inte kasta in handduken, men heller inte utelämna alternativa berättelser som ifrågasätter den officiella. Uppmuntra till ett samtal.

De som går under benämningen ”historierevisionister” måste tas på allvar. Deras berättelse om det som "aldrig skedde" kan förefalla övertygande för den som är trött på att höra samma visa om och om igen. 

Att då förbjuda riskerar bara att väcka nyfikenhet hos de unga.

Och, som sagt, historieberättandet må icke ignorera det identifikationsbehov som finns hos unga människor. Deras reaktioner bör inte avfärdas med att de är vilseledda eller tänker fel. Det är inte att respektera och förstå dem.

Det viktigaste är till syvende och sist att skolan förmår träna reflekterandet och det kritiska tänkandet om vad det än må gälla. Sker det? Jag är tveksam. I en tid när undersökningar påstår att unga människor drar sig för att fördjupa sig i krångliga texter. 

När jag läser om skolresor från Sverige till Auschwitz, och de starka känslor som framkallas på denna skrämmande plats, blir min hädiska undran: affektioner är övergående, tårar torkar, men hur tänka om nazisternas förintelseprojekt? 

Diskuteras det tillräckligt under och efter dessa resor? Orkar lärarna med det? 

Och, icke att förglömma, vågar de ta diskussioner med barn till invandrare från Israelfientliga kulturer?

Även publicerad på 8 dagar 2025 11 13

 

Smørrebrød till tröst

Bild: Discover Denmark

Gammal som jag trots allt är, upplevde jag Göteborg redan på 1970-talet. Framförallt Haga, innan rivningshysterin brakade loss. I dess spår gentrifieringen. En trist stenöken har anlagts, där det sippas latte i vart och vartannat hörn. 

Yngre medelklass, med pengar på fickan (eller uppbundna på dyra bostadslån), har ockuperat Haga.

Det fanns en tid när jag ofta åkte till Göteborg. Där hittade man legendariska Bokförlaget Korpen och förläggaren, tillika min vän, Gert Nilson. Åh, vad mycket skoj vi begick tillsammans! Ska sanningen fram, så var det nog Gert som för det mesta stod för idéerna. Och jag hängde på. Men kul var det. 

Den borne projektmakaren Gert var outtröttlig, på gränsen till manisk, vad gällde uppslag. Hela tiden nya grejer. Aldrig en lugn stund.

Efter Gerts död lockar inte Göteborg längre. Och förlaget är inte samma förlag som tidigare. Korpen och Gert var samma sak. Jag kan inte tänka Korpen utan honom.

För att kunna ta oss till Stena Lines terminal och färjan till Danmark måste vi åka genom tunneln som jag antar är en del av den så kallade västlinken. Från bilfönstret på väg ned och upp ur tunneln undgår man inte att notera norrbaggen Storgalens skyskrapor.

Inte kan man resa sådana utan att den unika atmosfär som varit Göteborgs tar skada! Det ska ingen inbilla mig.

Väl i Skagen, för att vakta hus åt en man på plejehjem, faller blicken på ett hiskeligt, stilbrytande, motormuseum, eller vad sjutton det är, som misspryder hamnen. Blockerar utsikten mot havet. Och runt om i Skagen byggs det, men knappast välbekanta gula hus. 

Bara att konstatera: inte samma Skagen som förr. 

Har kulturvandalerna tagit färjan över hit och fortsatt den destruktion de påbörjat på andra sidan i Göteborg? 

Det kan vara svårt att med ord "ta" på en förändrad, urban atmosfär. Men nog fattar man, blott genom att strosa med öppet sinne, att något hänt med den, något man önskar helst inte skett. 

Vi rusar in på trivsamma restaurang Dit Smørrebröd och tröstar oss med danska läckerheter. Nybakad leverpastej på ett av mina smørrebröd. Mumsigt, men jag saknar baconet runt pastejen. 

I de osynligas rum

Bild: HD

                                                                                                                "Jag bor i ett tomt hus, där bor ingen, inte ens jag" 

Det inger en egendomlig känsla att som husvakt vistas i ett de utflyttades övergivna hem, beläget i Skagen, på "toppen af Danmark" som det står i turistbroschyrerna. Nyss levde här två människor sina dagar och nätter, med alla krämpor, kanske utan att våga hoppas på så länge till. 

   

Sedan en tid inhysta på ett vårdhem för gamlingar i Frederikshavn några mil bort. 

Ännu är inte huset städat och utrymt. I garderoberna hänger övergivna kläder, som om de väntade på att bli burna. I ett av rummen en kvarlämnad skrivare och en dator. Toalettsaker utanför necessär. Ett par halvt om halvt urdruckna läskedrycksflaskor strax utanför kylskåpet.

Där köksbordet stod gapar det tomt. Jag minns när det dukades upp en blandning av dansk och svensk (mest av den varianten) julmat på just det bordet - för många år sedan. När ännu inte döden slagit till mot den svenskfödda frun i huset och decimerat hushållet.

I det utomordentligt rymliga vardagsrummet har möbler tagits till vårdhemmet som endast håller med i stort sett säng. Tomma ytor öppnar sig. Där det en gång var ombonat och trevligt att slå sig ned. Tv:n i ena hörnet av rummet får stå avstängd. Numera duger datorerna till att se filmer och serier. 

 

Dock går det icke att få in SVT Play i Danmark. Jag som för tredje eller fjärde gången är inne på säsong 5 av I vår herres hage. Attans, också!

   

Jag minns hur det kändes när jag trött och nedstämd återkom från Kvinnokliniken på Gefle lasarett. Jag hade suttit hos min mor hennes sista timmar i livet, svåra timmar förtjänar att tillfogas, en besvärlig och grym dödskamp. 

 

Att kliva in genom dörren på Smedsgatan och möta allt det orörda och välbekanta i trerumslägenheten stack till. 

   

Det väckte nästan en fullkomligt irrationell irritation. Så kan man väl ändå inte göra! Bara lämna allt i sticket. Mamma hade tämligen brådstörtat hämtats med ambulans till den sista färden från Sandviken in till sjukhuset "i stan" som man sade om länets huvudstad.

Jag råkade öppna en garderobsdörr, det doftade mamma från klänningar och koftor på galgar.

   

Min tanke var att sova över i den lägenhet där jag tillbringade mina levnadsår mellan tolv och aderton fyllda. Innan jag hunnit fylla nitton väntade Upsala och universitetet. Nå, den natten efter att jag tagit farväl av mamma var det omöjligt att komma till ro. 

Det var som om någon osynlig strök genom rummen, närvaron kändes påtaglig. Bekom mig illa, jag kunde inte slappna av, klev upp ur sängen i det som var mitt pojkrum när jag fortfarande bodde hemma, rökte cigarett på cigarett.

 

Jag förmådde inte stanna kvar i lägenheten dit vi flyttade 1961, nu var det 1986, flydde hals över huvud, övernattade någon annanstans.

Vad lämnar vi efter oss? I bästa fall ljusa minnen hos dem som får fortsätta att leva och som vi betydde något för. Och så allt materiellt vi samlade på och omgav oss med. Dofter hänger sig kvar, som fotspår i sanden efter en som försvann. 

Men inte hur länge som helst. Spår som slocknar på tidens strand. Invid mörkt evighetshav.

Förgänglighet. Allt är förgänglighet. Och kort vår stund på jorden. 

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-11