Tankar från Hörnet: Var är folket?

Direktsänd partiledardebatt i SVT. Jag ser dem rada upp sig. Förtroendeskapande, myndig, ansiktsmask på, oberoende av partitillhörighet. Lösnäsor och narrkåpor undangömda. Ulf "Jobbavdraget" Kristersson med knutna händer som till bön. 

En sammanbiten Magdalena Andersson. Buttrast i särklass.

Dadgostar ler så där försmädligt som bara hon kan åt Kristersson. Miljöpartiets språkrör Amanda Lind med ormbo på knoppen. Hur gör hon när hon tvättar barret? 

Jag hör inte vad någon av dem i studion säger, jag har inget ljud på. Måste tänka på blodtrycket som jag börjar få ordning på. I grund och botten är ju också åsiktsöverensstämmelsen god. Debatten ett spel för gallerierna. Föreställd oenighet för att hålla skenet uppe.

Jag har inte röstat på många år, tänker inte göra det i höst heller. Varför skulle jag? Legitimera detta system med sig själva berikande yrkespolitiker. Parlamentarism, ja. Men folkvälde, nej. Folket förväntas rösta vart fjärde år, sedan hålla sig borta.

Opinionsinstitut anlitas av de medlemsbefriade, skattemedelsberoende partierna så att man någorlunda vet var man har valboskapen. The silent majority talade man en gång i tiden om i USA. Nixons stödtrupper. Han som menade att "professorerna är mina värsta fiender".

De beklagansvärda, vräkte den arbetarklassföraktande Hillary Clinton ur sig om Reagans sympatisörer i det så kallade rostbältet i USA.

När muren sjöng på sista versen i DDR hördes från de demonstrerande massorna: Wie sind das Volk. Vi är folket. Den realsocialistiska regimen tycktes ha ”tappat bort” det arbetande folket och dess intressen.

Nå, vad med Sverige. Var är folket? Så länge som det förblir politiskt frånvarande kan dessa pajaserier som jag ser där borta på skärmen i mitt vardagsrum fortsätta.

Sluttittat på tyst apparat. Fram med Björn Lundbergs bok om Gunder Hägg: Frontlöparen. Jag som älskar anekdoter fångas av denna. Häggs första besök i huvudstaden. Han går in på en restaurang och beställer "en à la carte". 

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Tankar från Hörnet: Kärlek på papper

Emma Hamberg skrev boken som den tydligen publikdragande feelgood-filmen Je m´apelle Agneta bygger på. Om jag inte är helt ute och cyklar var Hamberg tidigare chefredaktör på Veckorevyn. (Tror att syrran läste den.) Och det säger väl en hel del. Antar jag.

Jag kan inte låta bli att tänka på den publikationen när jag ser filmen. Kanske ännu mer den veckotidning min mor, aktiv i socialdemokratiska kvinnoförbundet med stränga krav på arbetarkvinnornas bildning, läste i smyg; Min värld. 

”Lite kärlek på papper är aldrig fel”, som en kvinna på Bruket, som fött tio barn, urskuldade sig med när hon ”ertappades” med Min värld i sin hand.

Jag knatade varje torsdag, eller vilken dag det nu var i veckan, i väg på min mors uppdrag för att inhandla papperskärleken i Linders kiosk nere vid Kanalen. Som belöning för min insats kunde jag köpa en påse ettöresgodis.

Jag ser filmen (finns att streama på Netflix) för att ta en paus från den starkt berörande Say Nothing. En serie på SVT Play om Belfast på 70-talet, med IRA:s bombattentat i fokus. Två självuppoffrande systrar, övertygade om den väpnade kampens nödvändighet mot den brittiska ockupationsmakten. Verklighetsbakgrund.

Agneta Norberg jobbar på Trafikverket, lever ett urtrist liv med en hårt motionerande make, spelad av Björn Kjellman, nyss ICA-Stig. I den rollen var han bra. Här kämpar han för att få till det. 

Ingen lätt uppgift spela en urbota knarrhane, inte helt nöjd med sin livssituation, styr och ställer med hustrun.

Agneta drömmer om Frankrike. Hennes kunskap om landet inskränker sig till vad hon sett på TV i något som heter "Franska gårdar". Inte ett ord franska kan hon. Det Frankrike hon längtar till är det romantiska land turister alltid har drömt om. Rena projektionsskärmen. 

Fly vardagen någon vecka med lågprisflyg, äta camembert, dricka rödvin, smäktande musettedragspel i bakgrunden. Glöm den ärorika revolutionen, klassmotsättningar och grå tillvaro för några snabbt förbiilande dagar! 

Den snart femtioåriga Agneta söker jobb som aupair, en syssla som brukar vara förbehållen yngre kvinnor. Får jobbet, i Provence av alla mytomspunna regioner. Det visar sig innebära att se till en äldre homosexuell man, bångstyrige Einar, spelad av Claes Månsson. 

Märkligt nog verkar han, trots att han är bofast på orten sen länge, ett inventarium, inte kunna mer än någon hälsningsfras på franska. Och fransmännen som åtminstone tidigare var så stolta över sitt språk. Men kufen får hållas.

Ett original, en högst ovanlig människa som påstår sig enbart låta libidon styra. Livet går ut på att leka, fantisera och ha roligt. Hans mantra som han upprepar så fort han hinner. 

Och han drar med sig en från början försiktig och blyg Agneta, "Anjeta" enligt lokalinnevånarna, som kommer loss; till och med gökar så det står härliga till med den med knävelborrar (helt enligt klichén) försedde ägaren till den mysiga bar där hon och Einar brukar hänga. 

På ytan är Einar bekymmerslös men sörjande sin son som han övergivit.

Tidöregeringen värnar om de så kallade ”marginalväljarna” i medelklassen; smeker dem medhårs med ”jobbskatteavdrag”, RUT och ROT. 

Hamberg iscensätter, nu är det sociologen i mig som talar, medelklasskvinnornas behov att rymma från radhusfängelsets instängdhet och dötrista äkta män.  

Vänta, nu, Agneta får faktiskt sparken, vi får inte veta orsaken, från Trafikverket. Det slår mig att i samtida filmer, både svenska och internationella, förekommer aldrig någon fackförening eller några varselförhandlingar. 

Facket är avskaffat. Det är som i autokraten Trumps USA, my way or highway. 

Filmen är gödslad med plattityder och förutsägbarheter. Men jag imponeras av hur Eva Melander, Gefleflicka av börden, och Månsson vågar exponera sina nakna kroppar. 

Den förra med åtskilliga överflödskilon runt mage och häck, den senare mager som ett skelett. 

Modigt! Skönt slippa amerikanska skyltdockor, med släta ansikten och plastikkirurgiskt manipulerade kroppar som skådespelare.

Nå, en film som man kan både ha och mista. Främst det sista.

Bild: Akademibokhandeln

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivplats i lägenheten på Holmen i Gefle.

Även publicerad på 8 dagar 2 maj 2026

Tankar från Hörnet: danska "Begyndelser" om en rämnande familj

Den danska filmen Begyndelser (2025), om en familj vars trygga (?) vardagslunk plötsligt byts mot dramatik, för att inte säga tragedi, är en föga rosenskimrande historia. Om nu rosenskimmer är något man ska förvänta sig av en film. 

Och som vi vet så kan danskarna det här med att göra realistisk film. Utan några skygglappar.

Den medelålders kvinnan, i en medelklassfamilj bestående av mor och far samt två döttrar, spelad av Trine Dyrholm, drabbas av en blodpropp i hjärnan som förlamar hennes vänstra sida. Och den inrutade tillvaron ställs på ända. 

Det sker samtidigt som mannen, i David Denciks gestalt, är på väg att flytta för att leva med en annan kvinna. Barnen hålls ovetande, föräldrarna är oeniga om när det skall berättas för dem. Ett oklart banklån nämns. Eftersom en separation medför ekonomiska konsekvenser.

Dyrholm, främst bland kvinnliga danska skådespelerskor, är fullkomligt lysande som Ane. Osminkad och rörelsehindrad, problem med på- och avklädning, sköta hygienen; toalettbesök med assistans.

Svårigheter, med en inbäddad vägran, att hantera sitt handikapp; den nya livssituation som hon totalt oförberedd hamnat i. Sjukhuset erbjuder rehabilitering. Men återställd blir hon inte. 

Tvära humörkast. Raseriutbrott. Nedstämdhet. Kamp för att försöka leva som vanligt - som om det skulle gå. Hon kör bil fast hon inte får. Far ut mot döttrarna när de i all välvilja lagar frukost. Någon hjälplöst barn vill hon inte framstå som.  

”Jag är er mor.” Kanske mest för att övertyga sig själv. Skrämmer döttrarna. Gör dem ledsna. De har svårt att förstå och hinna med sin förändrade mamma.

Dencik påminner om en typisk svensk karl, nära jag skrev. Undfallande, fåordig. Konflikträdd och mesig. Vankelmodig. Ju längre in i filmen jag tar mig, desto mer förvånas jag över hur det blev dessa två. Hur de fann varann. Men det gäller väl alla förhållanden, svårförklarliga.

Hon, det förefaller som om hon är knuten till ett universitet, får en artikel publicerad i en naturvetenskaplig tidskrift. Han brottas problem på sitt arbete, tydligen något slags SiS-hem för besvärliga pojkar. Två olika yrkesvärldar som aldrig möts.

Hans andra kvinna planerar mycket konkret, ner på IKEA-nivå med ihopskruvning av möbler, för deras gemensamma liv i den hyresrätt där de planerar att bo. Det lutar tidigt starkt åt att det aldrig blir så. Kanske är det bara ett låtsasspel de ägnat sig åt. Förbjudande all kritisk insikt.

Bo Widerberg frågade sig, och deklarerade det öppet en gång, hur mycket får man göra andra människor illa? Jag antar att han syftade på sina filmer, i egenskap av regissör med makt över skådespelarna, men också, vill jag tro, på det egna livsprojektet. 

Hur bejaka och inte överge sina drömmar (kanske illusioner när det kommer till kritan). Vad får eller måste det kosta? 

I Begyndelser skadas alla av blodproppen, inte "bara" mamman, familjen rämnar. Men kanske är inte blodproppen huvudsak. Utan pappans oförmåga att bestämma sig för vad han vill egentligen. Osäkerheten växer i radhuset. Kommunikationen bryter samman.

Våra livsprojekt äger vi inte suveränt, de iscensätts inte i något relationsbefriat tomrum; alltid berörs andra av våra livsval. Framförallt om barn är med i bilden. 

En film som inte "tar slut", utan ställer frågan till oss alla om vi inte försöker gömma oss existentiellt; hur vill vi leva våra liv? 

Länge kommer Trine Dyrholms rollprestation att stanna kvar. Hon är otrolig. Varken mer eller mindre. Dencik kompletterar henne. Men det är en ojämn duell.

Bild: SF Anytime (Jag köpte den för 139 kronor, kunde inte bärga mig.)

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus

1 maj i Sandviken var länge en högtidsdag. Det kan man se på fotografier på människor i finkläder. För så skulle det vara. Och många var de som gick i tåget, det ringlade sig fram genom stan, anfört av blåsorkester. 

Det var, fortfarande, arbetarrörelsens stora dag.  Den betydde något, det var viktigt att demonstrera. 

Och borde vara det, kanske ännu mer i dessa tider, när demokratin hotas och krig rasar runt om i världen. Inget av det som vunnits genom kamp står skrivet i sten.

För min mor, uppvuxen på Bruket och aktiv i den socialdemokratiska kvinnoklubben, var det en självklarhet att gå med i tåget, så länge benen var. 

Det känns nästan löjeväckande när Magdalena Andersson och de andra välbeställda topparna denna dag demonstrerar och klämmer i med Internationalen om hur rovdjur på vårt blod sig mätta. Det betyder ju ingenting, snarare rena hånet. 

Aldrig har ojämlikheten varit så stor som idag, aldrig har vi haft så många miljardärer. ”Ökad jämlikhet?” Jo, jag tackar jag. 

Jag minns 1 maj i Upsala, när vi rödskägg samlades på Vaksala torg under Röd Front. Jag brukade ha med mig mina barn, den yngsta i vagn. Förmodligen mutade jag telningarna med glass och godis.

Jag kommer särskilt i håg en gång, när vi i den svenska stödkommittén för Solidarnosc fattade ett beslut om att gå i socialdemokraternas tåg. Anledningen var väl att exponeringen skulle bli starkare.

Det var bara det, att utbrytarna från VPK fattat samma beslut, att gå med S. Och de inom APK, som de kallade sig, stödde Jaruzelskij och hans kumpaner; ansåg att Solidarnosc stod på kontrarevolutionens sida.

Det kändes minst sagt konstigt att gå i samma tåg som de stalinistiska utbrytarna. Alldeles bakom mig gick en av de mest hängivna, kollega på Sociologen.

Länge sedan jag demonstrerade på 1 maj. Jag noterar i Proletären att Kommunisterna, ärrarna sade vi förr, arrangerar demonstrationer runt om i landet. De håller ut, in i  det sista. Arbetarklassen, som de retoriskt vurmar för, har de förlorat till SD. 

Vad som återstår är de sista entusiasterna, förenade i en ökenvandring. Liksom Magdalena Andersson brister de ut i Internationalen. Den kan de.

FOTNOT Hannes Sköld skrev om den slitna kavajen som på första maj byter skepnad.

Foto: Arbetarbladet

Även publicerad på lindelof.nu 1 maj 2026

 

Vit kepa i alla fall

Sjung om studentens lyckliga dar!

Det är många som kliver av Mälartåget i Upsala. Glada och högljudda, skramlande påsar. Ivriga hinna upp till Carolinabacken och mösspåtagningen klockan 1500, heligförklarad tid av akademikerna. 

Jag delar vagn med ett gäng krigsmålade tjejer som glömde, eller inte kände till, att det skall vara tyst i denna vagn. Konduktören, nä, så heter det väl inte längre, men alla fall, som Lindeman sade, ber dem respektera att det skall vara tyst. 

Glömmer det, fnittrande, så fort hon vänt ryggen till. Full fräs på mobilerna. 

Jag minns särskilt en sista april i Upsala när jag hamnade i vildsint gräl med en murvel om hur ett ställe hos Marx skulle tolkas. Ingen av oss ville lämna walk over, vi höll på till fram på morgonkulan, medan en efter en i sällskapet kastade in handduken, vi pucklade på varann verbalt, rejäla svingar. 

Dött lopp. Ingen vann, ingen förlorade.

Denna sista april är jag på väg till Best Westerns hotell i Bromma, granne med den välbehållna flygplatsen. Det är mer än en som skakat på huvudet åt att jag är så förtjust i detta hotell, som till sin avskalade arkitektur påminner om Stasis forna högkvarter i Östberlin.

Jag växlar några ord med den trevliga kvinnan i receptionen, checkat in har jag redan gjort online, man är väl digital. Hon är från Hamburg. 

Jag kommer på efteråt att jag borde berättat för henne att det som åtminstone förr, nu är det väl Berliner Döner, var tyskarnas, kanske snarare berlinarnas, lunchrätt utan konkurrens, currywursten, kom till just i Hamburg. 

Bara så där. Tänk, så det kan forme sig, som min svärfar brukade säga; jobbade på Bromma flygplats och känns alltid osynligt närvarande när jag befinner mig på denna plats.

En kvinna snavade i trappan med en väska innehållande de ingredienser som ingår i rätten. Ketchup, Worcestershirsauce och curry. Och det var som om den läckra, jodå för tusan, rätten blandade sig själv. Utan mänsklig hands ingripande.

Björn Werner, många år som korre i Berlin och som skrivit en rolig bok om tysk mat, förlägger uppkomsten till den tyska huvudstaden. Men det är fel. Uwe Timm avslöjar tillkomsthistorien i en av sina böcker. Han som var skolkompis med Benno Ohnesorg. 

Men det är en annan historia. 

Jag får mitt favoritrum, 509. Ser de sista avsnitten av serien Say Nothing om IRA. Efteråt googlar jag på namn för att vara säker på att det är based on a true story. Det är det. Med Gerry Adams, förrädare enligt många, i spetsen. Stephan Rea. Dolours och Marian Price, systrarna.

Kvällen sjunker. Jag har inte sett en enda brasa. Men jag har haft vit kepa på mig, se fotobevis ovan. Dagen till ära. Min studentmössa, ja - vart tog den vägen? 

PS. Min dyre vän Jan Milch i Göteborg skickar ett klipp från YouTube där Harry Isaksson håller monolog om gruvstrejken. Det väcker vemodiga minnen. Harry, det var grabben hela dan, det. 

Widerbergs kluvenhet

 

Bo Widerbergs Kvarteret Korpen, om en arbetarfamilj i Malmö på 30-talet, håller jag för att vara den bästa svenska filmen någonsin. 

Jag har sett den flera gånger. Även sökt mig till kvarteret Korpen i Malmö. Det hus jag så gärna ville skulle vara det i filmen. 

En kvinna boende i samma hus, och som vi bjöds in till, hade aldrig hört talas vare sig om Widerberg eller hans film.

Keve Hjelm, smålummig filmen igenom (på Widerbergs initiativ), Tommy Berggren och Emy Storm - alla lysande. 

Stark igenkänningsfaktor för undertecknad, uppvuxen i arbetarklassen. Den driftiga hustru som Emy Storm gestaltar kunde varit min mor, kanske ännu mer min mormor. 

Bruket var de starka kvinnornas domän, inget patriarkat. Gubbarna hade vedboden som tillflyktsort när skjortan kändes för trång.

Widerberg, arbetargrabb från Malmö, har efter Korpen gjort bland andra melodramen Elvira Madigan och det som blev hans sista film Lust och fägring stor. Också en film om Joe Hill, bördig från Gefle. 

Det var som om regissören önskade hålla sig väl både med den medelklasspublik som önskade ”opolitisk” förströelsefilm, och oss samhällskritiska som förväntade oss något mer av mästerregissören.

För nittiofem år sedan, 14 maj i Lunde, Ådalen, öppnade den härskande klassens lydiga redskap, militären, eld mot ett demonstrationståg bestående av strejkande arbetare. Fem demonstranter sköts ihjäl.

Idag, för exakt femtiosju år sedan, närmare bestämt 30 april 1969, när 68-stämning rådde i landet, hade Widerbergs Ådalen 31 premiär. I förtexterna tillägnas den de stupade i Lunde. 

Kerstin Tidelius och Roland Hedlund är bra i bärande roller. Men inte kan de mäta sig med Keve och Emy.

Att det inte pratas dialekt, värst Tidelius med ett idiom som låter som något slags rikssvenska, kan man stå ut med. Vem har väl glömt Sven Wollters kalkonsmåländska i TV-uppsättningen av Raskens. 

Nej, det är den politiska tendensen som är oklar. För mig står det glasklart att den härskande klassen, jag vägrar använda någon annan beteckning, ytterst sett är beredd att ta till vapen om dess makt hotas eller på allvar ifrågasätts. 

Liksom i Chile och annorstädes. 

Och socialdemokratin fruktar en upprorisk arbetarklass mer än något annat. Minns hur det agerades från topparna i LO under gruvstrejken för att få stopp på den. 

I filmen talas det om ”förhandlingar” och att man ”måste prata”. Liksom att det måste läsas böcker.  Glöm klasskampen, Saltsjöbadsanda skall råda. Och utbildningssatsningar - så ynglingar med läshuvud från arbetarklassen kan lämna den.

Widerberg var en skicklig filmkonstnär, känd för sitt ”liv till varje pris”. Hans estetiska programförklaring. Om Ådalen 31 ska hyllas, är det, liksom Elvira Madigan, för dess betagande skönhet. Den skira sommargrönskan fångas av Widerbergs kameraöga. 

Fy katten vad vackert det är i Ådalen! Filmen är rena turistpropagandan.

Stefan Jarl, Widerbergs protégé, har övertagit naturdyrkan från idolen. Den riskerar hos båda, särskilt den förre, ta för stort utrymme på vita duken.

I Ådalen 31 vet Widerberg, som gick bort 1 maj (!) 1997, liksom inte på vilket ben han skall stå: folkets eller individens. Kanske utmärkande för alla oss arbetarungar som klättrat på samhällsstegen. 

Stödja det kollektiva organiserandet eller vara den som på egen hand bryter sig ut? 

A working class hero, sjöng Lennon ironiskt om. Han visste vad han talade om.

Det där med att vi grabbar från arbetarklassen vill göka med borgarfröknar, vad är det för trams? Kunde ha klippts bort. Ådalen 31 behöver inga inslag av Fröken Julie.

Fotot från Ådalen 1931: Wikipedia

Även publicerad på 8 dagar 30 april 2026