Man dödar aldrig ett barn av misstag

Jag minns när vi under en lektion i folkskolan från en grammofonskiva hörde Stig Dagerman läsa sin mycket skickligt skrivna och medryckande novell om mannen som i bil på körde på och dödade ett barn. 

   Berättelsen smög sig på oss strängt lyssnande elever och tog sig in under huden. Vi satt knäpptysta och tagna i bänkarna. 

   Det var lätt att identifiera sig och hysa medkänsla med det dödade barnet. Jag glömmer aldrig Dagermans dramatiska röst som förstärkte texten. 

   Känslan infann sig, kanske också följande Dagermans avsikt med sin novell (jag vill minnas att den filmatiserades och användes av trafiksäkerhetsvårdande instanser), att barnet dog helt i onödan. 

   Det var inget misstag eller en olycka att så skedde. Det kunde inte bortförklaras på det sättet. Det fruktansvärda hade inte behövt hända. Vad som än försiggick det. Ingenting kunde legitimera eller urskulda.

Häromdagen dödade en ukrainsk missil ryska barn. Det hävdades från ukrainsk sida att man siktat in sig på militära mål. Men att något gick fel. 

   I Gazaremsan har det till tänderna beväpnade Israel hävdat samma sak när skolor och sjukhus bombats eller attackerats med raketer. Och barn ingått bland de dödade. Man har siktat in sig på militära mål. Och så har det blivit fel. 

   Eller så har fel människor dödats genom att Hamas, fortfarande enligt Israel, använt civila som sköldar.

   Jag litar varken på Ukrainas eller Israels eventuella ursäkter eller bortförklaringar. Man dödar aldrig ett barn av misstag. Eller en vuxen för den delen. 

Jag önskar att jag slapp sitta på nytt i bänken på Murgårdsskolan i Sandviken och känna att barn har dödats helt i onödan. Människoliv har förspillts på det mest meningslösa sätt.

Bild: Litteraturbanken

Även på 8 dagar 2026-05-25

Tankar från Hörnet: A working class hero is something to be?

 

Jag noterar i nätblaskan att författaren, ABF-författaren som han ibland, vilket kunde tyckas elakt, kallas, Bernt-Olov Andersson har utnämnts till hedersdoktor vid högskolan i Gefle. En regional högskola som gör allt för att försöka likna de stora, "riktiga" universiteten. Fråga mig, för jag har tjänstgjort där.

   Även på universitetsanstalt för övrigt. Så jag vet vad jag pratar om, som han sa som upprört ringde Klagomuren på Radiotjänst efter att till sin förbittring ha hört en kvinnlig nyhetsuppläsare. Hur visste han det? "Jag bor nämligen på Stureplan." 

   Snorkigt uttalat som om det var nåt att skryta med. Herregud, dessa överklasstöntar,

 

Andersson har i fornstora dar jobbat nere i Verket och är Sandviken troget. Inte minst dialektalt, man hör att han är en bruksunge med sitt breda idiom. Jag har har inte läst mycket av honom, men skall han inordnas bland och jämföras med sandvikenförfattare som Sjödin och Evander, kan han inte mäta sig med de namngivna. 

  Även om han tilldelats priser av olika slag. Han är hyfsad som författare, men inte mer. Arbetarförfattare vill han kanske tituleras. Och förefaller uppskattad bland läsande sandvikenbor. Som väl inte gärna tar sig an något svårtuggat. Eller?

Nå, det är inte därför jag stannat till vid hans namn. Utan för att han får mig att tänka på John Lennons självbiografiskt färgade låt Working class hero. 

   Andersson ser mäkta belåten och stolt ut på fotografiet ovan, snyggt uppklädd med propeller och allt som skulle han på begravning, lagerkrans på skallen, nämner nånstans att han på köpet fått guldring.

   Det där med att bli hedersdoktor på högskolan inne i stan, man sa så i Viken om Gefle förr, det är fint, det. Anser uppenbarligen sandvikssonen. Inte ens den mest klassmedvetne, som Andersson gärna framhåller att han är, skribent kan låta bli att smickras. 

   Förtjusas av klappen på axeln från etablissemanget.  "They hate you if you're clever and they despise a fool" (Lennon).

Nå, du då, bäste herr Ekstrand. Disputerad och docentförklarad i Upsala! Vad handlar ditt inlägg om? För vi snackar ju inte på temat surt sa räven. Äh, jag skrev snabbt ihop en doktorsavhandling som det blev rabalder om. Kritisk mot LO, vilket knappast Andersson varit. Man biter inte den stipendiehand som...

   De där hedersdoktoraten ger jag inte mycket för, om ni frågar mig. Gyllenhammar en i skaran. Göran Persson. Och nu Andersson med sin hyllning av ett Sandviken där mina manliga släktingar slavade nere i Verket, morfar från när han var tretton. Utan att det trycktes dit en lagerkrans på knoppen.

Foto: Facebook

/Hörnet är där Skriftställaren hålls i sin fåtölj i lägenheten på Holmen i Gefle, utskickandes tankar om ditt och datt./

... men rusar rakt in i hans famn

 

Jag hatar döden! skrev jag en gång med pennan doppad i instinktivt raseri. Och vad tjänar det till, kunde någon, klokare än jag, invända. Alla ska vi ju dö. Som en svensk film vars handling jag glömt hette: Du tror du undgår döden men rusar rakt in i hans famn. 

   Vi beter oss, i vår mödosamt upprätthållna förnekelsekultur, som om vi aldrig skulle dö. Orkar inte tänka en enda sekund på att detta liv som vi fått oss till skänks måste upphöra. Förr eller senare. Vi ägnar oss åt fåfängligheter och förströelser.

 

En gång på 90-talet i Vendyssel i Nordjylland, när jag skrev på min bok om Joseph Beuys, och det gick knackigt, tog emot så in i baljan, kom titeln ovan till mig.

   När jag tagit bilen för att åka och handla. Och plötsligt fångade blicken en av dessa vingbreda rovfåglar man ser under molnen över fagra Krøyerland, spanande in sitt byte nere på marken. 

   Bilden av döden som en rovfågel kretsande över våra huvuden. Offer är vi, inget annat. Dödens vassa klor väntar oss.

 

Det släppte, jag kunde skriva boken med den tysta uppmaningen i bakhuvudet: dö inte redan i livet, lev medan du kan! I medvetande om att du inte lever för evigt.      

   Låt vetskapen om allting upphörande inte förlama dig, utan fungera livsförstärkande.

Det var bokens egentliga credo.

   Och jag försöker att följa det, men tycker att jag misslyckas titt som tätt. Fångas av oväsentligheter. Slarvar med mitt liv.

Igår gick min äldsta vän, en man jag känt sen början på sextiotalet, bort. Jämnårig med mig, född en månad senare. 

   Jag hatar döden som tar vänner ifrån mig. 

   Men vad hjälper detta hat? Och inte förtunnar det sorgen och saknaden.

   Och, som lundapoeten Göran Sonnevi skrev, det finns bara dom människor som finns här. Det finns inga andra.

Bild: Goodreads (Sonnevi), Adlibris (Ekstrand)

Hotet mot arbetarrörelsen har blivit verklighet i Sandviken

Enligt en aktuell opinionsmätning skulle 23 procent av sandviksborna, om det vore val idag, rösta på moderaterna. (Arbetarbladet 260522) "Högern" sa man förr om detta parti. Som gått från att vara marginellt och obetydligt till en politisk kraft att räkna med i Sandviken. Med ett breddat väljarunderlag.

Jag växte upp i ett socialdemokratiskt impregnerat Sandviken, vardagen var S-märkt. Och reagerar, med smärre bestörtning, på denna uppgift. Den indikerar något större än en opinionsförskjutning i valmanskåren. Och bekräftar tidigare varningssignaler.

Ingen har bättre beskrivit det klassiska, svenska brukssamhället, Sandviken ett representativt exempel på detta, än socialdemokraterna Jan Lindhagen och Macke Nilsson i boken Hotet mot arbetarrörelsen (1970). 

Det hot de för mer än femtio år sen identifierade i denna än i dag högst läsvärda debattbok låg enligt dem i själva samhällsomvandlingen, en utveckling som S själva, paradoxalt nog som det kunde tyckas, drivit på.

Bort från fattigdom i trånga bostäder, mot social och ekonomisk trygghet, ett välfärdssamhälle i dess prydno. Så man skulle kunna påstå att S utvecklade ett samhälle som försvagade deras position i svensk politik. S som sin egen värsta fiende, utan att vilja inse den socialdemokratiska politikens implikationer. 

När arbetarklassen får det materiellt bättre ställt, röstar de på M. Eller SD (25,6 procent i Sandviken enligt Arbetarbladet). Och när de kollektivanställda, i småborgerlig anda, började köpa aktier i Sandvik, öppnade sig falluckan för facklig kamp och solidaritet. Tänk inte kollektivt, tänk på vad du kan göra för dig själv. 

S har fortfarande drygt 30 procent av rösterna både lokalt och på ett nationellt plan. Men den socialdemokratiska storhetstiden, med möjlighet till en egen majoritet, är definitivt förbi. Det är väl därför Magdalena Andersson och Mikael Damberg nyligen pläderat för ett ökat samarbete inom svensk politik.

Klasskampen har S för länge sen hängt långt in i garderoben. Eller snarare kastat på soptippen. Jag fortsätter tro att vi kommer att få uppleva motsvarigheten till die Grosse Koalition i Tyskland, det vill säga att S och M sitter i samma regering. 

Min mor, aktiv socialdemokrat in i det sista, skulle gråta blod om hon hörde om högerns siffror i hennes Sandviken. I hennes partilojala ögon var de som röstade på högern, eller för den delen folkpartiet, "konstiga". Det var socialdemokrat man skulle vara. Allt annat var fel. 

På hennes tid fanns inte SD. Att folket på bruket i växande utsträckning röstar på dem, det skulle blivit för mycket för henne.

Även på 8 dagar 22 maj 2026

Jag, ett rysstroll

”Om kriget kommer” hette en otäck broschyr med staten som avsändare och som landade i vår brevlåda i Sandviken när jag var barn. Den skrämde upp mig. Men mamma försökte lugna mig, när jag undrade ”måste alla dö?”, med att ”Gösta [pappa] är ju med i Hemvärnet!” 

I mitt älskade Wien dessa varma majdagar bibringas jag intrycket att kriget kommer allt närmare, bara en tidsfråga enligt propagandistiska medier. På tv:n svischar de höga herrarna och damerna i den politiska klassen förbi. Försöker se myndiga ut med allvarsamma anletsdrag. Inte företräder de mig. Men jag måste vara med och betala deras mobilisering. 

Krig? Fälttåget mot Ryssland en bättre benämning. Ett fullkomligt onödigt och vansinnigt tilltag. I Hitlers fotspår, slutade i ett förkrossande nederlag för de anfallande den gången. Drömmen om ett Neuropa, Jan Myrdal varnade för detta i och med EU:s tillkomst, som aldrig slocknat? 

Randstaten i Europa, lilla Sverige, verkar gå i spetsen. Miljard på miljard av skattebetalarnas pengar till krigsindustrin. Goddagspilten Jacob Wallenberg ler belåtet åt stigande aktiekurser. Framför mig ser jag en av Georg Grosz satirer, med politiker, präster och kapitalister i en ohelig allians. 

Jag försöker värja mig mot vapenskramlet, stänga av, fly till något av kafékulturens alla inbjudande vattenhål. Men har svårt att finna ro, krigshotet släpper inte sitt grepp om mig. 

1914, 1939. Ödesklockan ringer på nytt. Dags igen att skicka ut unga män som kanonmat på slagfältet? 

Var finns det folkliga motståndet? Och vad med yttrandefriheten? Själv har jag, som vägrar jama med i den samstämda kör som Patrik Oksanen dirigerar, blivit kallad ”rysstroll” av en av de förblindade. 

Är verkligen dödandet oundvikligt? Ryssland har varit med om att angripas förr. Och kommer inte att vika sig. Varför skulle man?

Foto Eva Åsén Ekstrand: Rysstroll

Även på 8 dagar 21 maj 2026

 

Bratislava är något annat än Wien

 

Bratislava, förlåt min okunnighet, men det är en så gott som totalt okänd stad för mig. Till namnet stavade jag, signalerande något fjärran och oåtkomligt, på den gula displayen till radioapparaten i mitt rum på Smedsgatan i Sandviken. 

En apparat, närmare bestämt en mindre, otymplig möbel, som sedermera användes som både förstärkare och högtalare när vi drog igång vårt band. Hur det praktiskt gick till visste endast vår dåvarande, tekniskt begåvade, kapellmästare. 

Men det fungerade, hjälpligt i alla fall. Måste ha låtit … rysligt. 

Oförglömligt när jag snabbare än Fåglumbröderna cyklade genom stan mot Klangberget, där vi hade vår replokal, med babban på baksmällan, insvept i ett lakan vilket torde haft motsatt effekt mot den önskade, att inte väcka uppmärksamhet med risk för åtföljande glåpord från brukets allmänhet. 

Det var tider, det. Långt innan vi kunde skaffa riktig utrustning. 

Nå, världen kom till mig genom displayen - eller snarare förblev något därute i etern. Förutom Bratislava stod där bland andra ortsnamn Hilversum, lika okänt; närmast exotiskt klingande. Än idag vet jag inte vart det är beläget, får googla eller fråga AI.

Den tidigare uppdelningen i Böhmen och Mähren känner jag till. Och Slaktaren i Prag, Reinhard Heydrich, mannen utan hjärta som Hitler kallade den kallhamrade bödeln, ordförande för Wannseekonferensen 1942 om den slutgiltiga lösningen. 

Utsatt för ett djärvt attentat av motståndsrörelsen när han färdades i öppen bil, avled i komplikationerna av detta.

Vi planerar resa över dagen till Slovakien, tidigare hörande ihop med Tjeckien; hörde jag 

”korruption”? Kommunister som bytt skjorta och hyllar marknadsekonomin, skor sig på den och stulen folkegendom? Som i DDR och forna Sovjet.

Plötsligt minns jag morden för några år sen på den slovakiske journalisten Ján Kuciak och hans flickvän Martina Kusnirova. Han var en grävande journalist, nystade i den utbredda korruptionen. Morden framkallade stora demonstrationer. Och den sittande regeringens fall.

Med tåg från Wien tar det inte ens en timme att bege sig till Slovakiens huvudstad Bratislava. Känslan av att befinna sig mitt i Centraleuropa, med närhet till alla stora städer, infinner osökt sig. En tanken lyftande, befriande känsla.

Tåget passerar den osynliga gränsen mellan Österrike och Slovakien. Ett tecken på detta är att vindkraftverken försvinner ur blickfånget; många är de utanför Wien, rena skogarna. Passen som vi för säkerhets skull tagit med är det ingen som frågar efter; Slovakien är medlem av EU.

Att kliva av tåget i Bratislava och knalla in mot centrum känns som att resa tillbaka till det Östeuropa som var före de realsocialstiska staternas fall; dåligt underhållna hus. 

En stillsam urban atmosfär, avvikande från Wiens mer hetsiga.  En taxichaufför vi pratar med, född i Kairo, vidimerar detta. Bratislava är något annat än Wien. Det räcker en bra bit som omdöme. En resa dit rekommenderas.

Foto (FAZ): Ján Kuciak och hans flickvän 

Wiens två ansikten

Min fjärde resa till Wien. Jungfruturen skedde i anknytning till vår vistelse i Berlin hösten 1993. Psykoanalytiskt influerade drevs vi att söka oss till Berggasse 19, där Sigmund Freud hade bostad och praktik.

Men bromsarna på vår begagnade Audi slets hårt under den kuperade färden till Österrike. En våghalsig sådan med samma bromsar mer eller mindre tryckta i botten utmed branta backar. 

Jag var angelägen komma tillbaka till Berlin för att få det fixat. Kunde inte slappna av och tillgodogöra mig de rum där Freud funnits före emigrationen till England 1938 efter nazisternas intåg; insupa atmosfären.

De efterföljande gångerna är det flyg som gällt för vår del. Inga krånglande bromsar. Och nu tid åter uppsöka Sigmund Freud Museum. 

På nytt i staden med två ansikten. Ett fördolt. Det betagande Wien tillhör det första. De vackra husen med alla utsmyckningar. Kaféerna, ofta brunmurriga som sig bör. Pingviner som nådigt väntar på att på att få ta upp beställning. 

Den omfattande turistifieringen av Wien har medfört att vi ännu inte lyckats ta oss in på beryktade Café Central där ”alla” satt. Långa köer utanför. Dessutom denna vår stängt för renovering.

Men vi har i kafékulturens metropol uppsökt andra exempel på en bestående, levande kafékultur; sådana som en av våra få intellektuella värd namnet, globetrottern Anders Björnsson, är förtrogen med. 

Steine der Erinnerungen, minnesplattor i trottoarerna, med namn på judiska familjer som togs till förintelselägren, vittnar om Wiens andra ansikte. Det bruna, det som man gärna vill skyla. 

Min favoritförfattare Thomas Bernhard accepterade inte upprätthållandet av det kollektiva självbedrägeriet. Utan fortsatte i romaner och dramatik repa den officiella, nationella självbilden. 

Till president Kurt Waldheims förtrytelse; han hatade sanningssägaren Bernhard och gav öppet uttryck för det. Men så uppdagades det att han varit aktiv nazist. Befäl på Balkan där krigsförbrytelser begicks. Och det var inte riktigt läge att försöka försvara en smutsig historia.

För mig är Wien Centraleuropa mer än något annat. Någon påstod att det inte finns, geografiskt sett. Men jag använder det för att tala om en speciell mentalitet. Svår att sätta fingret på. Motsägelsefull. Bestående av både hemmahörighet och hemlöshet. 

I det senare fallet inte endast intellektets. Bland de typiska centraleuropéerna Stefan Zweig som i likhet med Freud tvingades lämna fosterlandet när nazisterna invaderade.

Den intellektuella skärpan och den vassa stilistiken tillhör Österrike och Wien. Karl Krauss, Wittgenstein, wienerkretsen, Ingeborg Bachmann, Elfriede Jelinek, Peter Handke.

Många sympatisörer hade ockupanterna, medlöpare och påhejare. Österrikaren Hitler yrade om Anschluss. 

Historien är brunfläckad. Hur djupt sitter rötterna i det Wien där vi dessa dagar beger oss med öppet sinne ut på gatorna? Hur tunn civilisationens fernissa?

Men staden får mig att andas. Jag ”blir” en centraleuropé. Tankarna släpps fria som aldrig förr; det måste vara något i luften som inte finns i mitt Gefle. Nu är jag tillbaka!

Foto: Eva Åsén Ekstrand

Även på lindelof.nu 21 maj 2026