Smørrebrød till tröst

Bild: Discover Denmark

Gammal som jag trots allt är, upplevde jag Göteborg redan på 1970-talet. Framförallt Haga, innan rivningshysterin brakade loss. I dess spår gentrifieringen. En trist stenöken har anlagts, där det sippas latte i vart och vartannat hörn. 

Yngre medelklass, med pengar på fickan (eller uppbundna på dyra bostadslån), har ockuperat Haga.

Det fanns en tid när jag ofta åkte till Göteborg. Där hittade man legendariska Bokförlaget Korpen och förläggaren, tillika min vän, Gert Nilson. Åh, vad mycket skoj vi begick tillsammans! Ska sanningen fram, så var det nog Gert som för det mesta stod för idéerna. Och jag hängde på. Men kul var det. 

Den borne projektmakaren Gert var outtröttlig, på gränsen till manisk, vad gällde uppslag. Hela tiden nya grejer. Aldrig en lugn stund.

Efter Gerts död lockar inte Göteborg längre. Och förlaget är inte samma förlag som tidigare. Korpen och Gert var samma sak. Jag kan inte tänka Korpen utan honom.

För att kunna ta oss till Stena Lines terminal och färjan till Danmark måste vi åka genom tunneln som jag antar är en del av den så kallade västlinken. Från bilfönstret på väg ned och upp ur tunneln undgår man inte att notera norrbaggen Storgalens skyskrapor.

Inte kan man resa sådana utan att den unika atmosfär som varit Göteborgs tar skada! Det ska ingen inbilla mig.

Väl i Skagen, för att vakta hus åt en man på plejehjem, faller blicken på ett hiskeligt, stilbrytande, motormuseum, eller vad sjutton det är, som misspryder hamnen. Blockerar utsikten mot havet. Och runt om i Skagen byggs det, men knappast välbekanta gula hus. 

Bara att konstatera: inte samma Skagen som förr. 

Har kulturvandalerna tagit färjan över hit och fortsatt den destruktion de påbörjat på andra sidan i Göteborg? 

Det kan vara svårt att med ord "ta" på en förändrad, urban atmosfär. Men nog fattar man, blott genom att strosa med öppet sinne, att något hänt med den, något man önskar helst inte skett. 

Vi rusar in på trivsamma restaurang Dit Smørrebröd och tröstar oss med danska läckerheter. Nybakad leverpastej på ett av mina smørrebröd. Mumsigt, men jag saknar baconet runt pastejen. 

I de osynligas rum

Bild: HD

                                                                                                                "Jag bor i ett tomt hus, där bor ingen, inte ens jag" 

Det inger en egendomlig känsla att som husvakt vistas i ett de utflyttades övergivna hem, beläget i Skagen, på "toppen af Danmark" som det står i turistbroschyrerna. Nyss levde här två människor sina dagar och nätter, med alla krämpor, kanske utan att våga hoppas på så länge till. 

   

Sedan en tid inhysta på ett vårdhem för gamlingar i Frederikshavn några mil bort. 

Ännu är inte huset städat och utrymt. I garderoberna hänger övergivna kläder, som om de väntade på att bli burna. I ett av rummen en kvarlämnad skrivare och en dator. Toalettsaker utanför necessär. Ett par halvt om halvt urdruckna läskedrycksflaskor strax utanför kylskåpet.

Där köksbordet stod gapar det tomt. Jag minns när det dukades upp en blandning av dansk och svensk (mest av den varianten) julmat på just det bordet - för många år sedan. När ännu inte döden slagit till mot den svenskfödda frun i huset och decimerat hushållet.

I det utomordentligt rymliga vardagsrummet har möbler tagits till vårdhemmet som endast håller med i stort sett säng. Tomma ytor öppnar sig. Där det en gång var ombonat och trevligt att slå sig ned. Tv:n i ena hörnet av rummet får stå avstängd. Numera duger datorerna till att se filmer och serier. 

 

Dock går det icke att få in SVT Play i Danmark. Jag som för tredje eller fjärde gången är inne på säsong 5 av I vår herres hage. Attans, också!

   

Jag minns hur det kändes när jag trött och nedstämd återkom från Kvinnokliniken på Gefle lasarett. Jag hade suttit hos min mor hennes sista timmar i livet, svåra timmar förtjänar att tillfogas, en besvärlig och grym dödskamp. 

 

Att kliva in genom dörren på Smedsgatan och möta allt det orörda och välbekanta i trerumslägenheten stack till. 

   

Det väckte nästan en fullkomligt irrationell irritation. Så kan man väl ändå inte göra! Bara lämna allt i sticket. Mamma hade tämligen brådstörtat hämtats med ambulans till den sista färden från Sandviken in till sjukhuset "i stan" som man sade om länets huvudstad.

Jag råkade öppna en garderobsdörr, det doftade mamma från klänningar och koftor på galgar.

   

Min tanke var att sova över i den lägenhet där jag tillbringade mina levnadsår mellan tolv och aderton fyllda. Innan jag hunnit fylla nitton väntade Upsala och universitetet. Nå, den natten efter att jag tagit farväl av mamma var det omöjligt att komma till ro. 

Det var som om någon osynlig strök genom rummen, närvaron kändes påtaglig. Bekom mig illa, jag kunde inte slappna av, klev upp ur sängen i det som var mitt pojkrum när jag fortfarande bodde hemma, rökte cigarett på cigarett.

 

Jag förmådde inte stanna kvar i lägenheten dit vi flyttade 1961, nu var det 1986, flydde hals över huvud, övernattade någon annanstans.

Vad lämnar vi efter oss? I bästa fall ljusa minnen hos dem som får fortsätta att leva och som vi betydde något för. Och så allt materiellt vi samlade på och omgav oss med. Dofter hänger sig kvar, som fotspår i sanden efter en som försvann. 

Men inte hur länge som helst. Spår som slocknar på tidens strand. Invid mörkt evighetshav.

Förgänglighet. Allt är förgänglighet. Och kort vår stund på jorden. 

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-11

Vem tjänar på yttrandeofrihet och förbud?

Bild: Bokus

 

"Historierevisionister", ibland "historieförfalskare", har de kallats. Och, det värsta av allt: 

”Förintelseförnekare.” 

Det sistnämnda anses straffbart i länder som Tyskland, Österrike och Frankrike. (Även i Sverige från och med 1 juli 2024, rubricerat som ”hets mot folkgrupp”.) Och kan leda till böter eller fängelse. 

Förintelsen av judarna, den slutgiltiga lösningen som bestämdes på Wannseekonferensen 20 januari 1942, får helt enkelt icke ifrågasättas. 

Och må icke förringas, heller icke relativiseras, utan måste förstås som unik i sitt slag. Därför skall den stavas med stort F. 

Jag vill minnas att Jan Myrdal en gång dristade sig till att markerande stava med ett litet f. Han ansåg att nazisterna folkmord på judarna inte var första gången som det iscensattes ett folkmord i historien. 

Inte heller den sista, frestas man tillägga. Även om det proklamerats att det aldrig mer får ske.     

I inledningen till boken "Den största lögnen" - titeln alluderar på förnekarnas uppfattning om Förintelsen - oroar sig författaren, SVT-journalisten Knut Kainz Rognerud, över att skolungdomar omedelbart associerar till Israels dödande i Gaza när de hör ordet Förintelsen. 

Därmed relativiseras nazisternas förbrytelser, skulle någon kunna hävda. Lägg till att okunnigheten om dessa icke är ringa bland de unga, enligt aktuella undersökningar som Rognerud åberopar. I en samtid färgad av sociala medier, konspirationsteorier och fake news.

Namnen på de icke rumsrena i den europeiska offentligheten, och som förekommer i Rogneruds bok, är välbekanta för den som följt med i den efter krigsslutet pågående diskussionen om nazisterna och Tredje riket. 

Bland namnen återfinns den kanske mest kände, David Irving, vars påståenden i en uppmärksammad rättegång ifrågasattes av historikern Deborah Lipstadt, som också fick rätt gentemot honom. 

Irving har häktats och dömts för sitt förnekande av Förintelsen. Men ger sig inte.

En annan är Robert Faurisson, den franske litteraturprofessorn, som fick på truten i Sverige av dem som ansåg att han borde hålla samma trut. Komma hit och ifrågasätta det självklara!

Hans rätt att yttra sig försvarades av Noam Chomsky och Jan Myrdal. Men Förintelsen äger man inte rätt att betvivla, enligt de rättänkande, den är bortom grundlagsfäst yttrande- och åsiktsfrihet. Den tillhör de heliga kor som icke får ifrågasättas.  

Rognerud skriver flyhänt. I min mobil, jag läser e-böcker på skärmen, uppges hans väldokumenterade bok sträcka sig över 1 000 sidor. Men fort går det att läsa. Även om en hel del, om EU och annat, kunnat strykas.

Det som mest förvånar mig, det jag inte riktigt hade kläm på, är att så stor möda lagts ner från den ena sidan på att förneka gaskamrarnas existens, kanske ännu mer från den andra sidan på att bevisa den. 

Vittnesutsagor från överlevare, som i rättegången mot Eichmann 1961 i Jerusalem, har inte ansetts vara tillräckligt. Det har sökts efter teknisk bevisföring enligt konventionell juridisk diskurs.

I det förra fallet har förnekarna använt sig av den amerikanske avlivningsexperten Fred Leuchter för att få stöd för sin tes. 

Han sändes i sällskap av assistenter till Auschwitz, som är en skyddad plats och icke må vanhelgas, för att i smyg ta prov på av den flyende lägerpersonalen raserade väggarna till gaskamrarna. 

Proven smugglades ut till USA och analyserades i laboratorier. Leuchter hävdade därefter att det dödliga gift, även känt som Zyklon B, som onekligen använts haft avlusning av fångarna som enda syfte. 

Han har ställts mot akademiskt legitimerade experter som noggrant och enligt vetenskapens erkända metodregler velat leda i empiriskt bevis att gasning av människor faktiskt förekom. Bortom allt tvivel. 

En som irriterades över att man inför domstol skulle behöva träta om gaskamrarna existerat, när ändå alla enligt honom redan visste det, var nazijägaren Simon Wiesenthal. 

Som den yttrandefrihetsfundamentalist undertecknad är, finner han detta att stänga diskussioner, om det så handlar om det som enligt vissa av olika anledningar inte får ifrågasättas, högst tvivelaktigt. 

Vem vinner på munkavlar och förbud? Spär man inte bara på misstanken om att här föreligger något lurt?

Någon förintelseförnekare eller historierevisionist är jag inte, kanske bäst att tillägga. 

Boken. Knut Kainz Rogerud: Den största lögnen. En berättelse om Förintelsens förnekare (Mondial 2025)

Även publicerad på 8 dagar 2025-11-11

Working class hero

Bild: Wikipedia

På Öresundslinjens Hamlet från Helsingborg till Helsingør, överfarten tar bara drygt 20 minuter så det gäller att hinna inmundiga två pølse och en grön, slår sig ett gäng gubbar ner i närheten av mig. 

Gubbarna tjötar på utpräglad värmlandsdialekt, låter som salig Sven-Erik Magnusson från Slottsbron. Eller lika saliga Monika Zetterlund från Hagförs (det ska vara prickar över o:et, som på Boförs). En av dem bär en schal som signalerar att han är Degerforssupporter.

Det frestar att slå mig i slang med dem. Jag känner ju väl till det klassiska rödvita laget, kan utantill räkna upp namn på spelare från förr. "Skjorta" Bergström och andra. Arenan heter Stora Valla, om inte något sponsrande storföretag tagit över. 

Jag säger dock ingenting. 

Gubbarna handlar öl. Någon avviker genom att beställa vitt vin. Jag försöker komma på vad tv-serien hette som handlade om Degerfors IF och hur de med den reslige centertanken Edvardsen i täten fajtade sig tillbaka till finrummet (allsvenskan). 

Det kunde öppna för ett samtal.

   

Den legendariske coachen och fruntimmerskarln "Svennis" Eriksson härstammade från Värmland. Inte Degerfors, dock. Torsby. Kompis med poeten Bengt Berg. Den senare har begått en bok om "Svennis". I samarbete med Eriksson. 

Tord Grip var ett tag assisterande tränare till Svennis. Gärna fram med bälgaspelet, inte Sten Bromans favoritinstrument ("som att höra en klöverstinn ko"), för att i omklädningsrummet riva av en trudelutt. ”Månsken över Ångermanälven.” 

Hur reagerade de bortskämda mångmiljonärerna? Äh, enkla grabbar. 

Medan Öresundslinjens eldrivna, jag saknar de bolmande skorstenarna, färja seglar in mot Helsingør, Kronborg tronar upp sig, ältar jag ännu en gång: varför tog jag mig till Upsala? Varför omöjliggjorde jag för mig att vara en av dem jag överhör på båten? 

För så är det. Jag är en working class hero, titeln på John Lennons låt. Han fortsätter i samma ironiska spår: "/.../ is something to be." Ironin tjänade Liverpoolgrabben som själens pansar.

Stig Sjödin, från Bruket i Sandviken, diktade om bandvalsaren som slet för att hans pojkar skulle få studera, göra klassresan. De hälsade på i sällskap med kvinnor som glodde med elaka ögon på fadern när han stoppade kniven i munnen. 

Konstigt pratade de, svåra ord. Från en annan värld. 

Kristian Lundberg, som gick bort blott femtiosex år gammal, etiketterad som "arbetarförfattare", yttrade en gång: Jag är klasslös. Jag hör inte hemma någonstans. 

Jag känner likadant. Tydligt blir det på båten. Med de ölpimplande gubbarna från Degerfors. Nog kunde jag snackat med dem. Om den gröna mattans schack i första hand. Men det får vara. 

Under stigande röstlägen och allt fler skratt halsar de sin bira. Turar de? Eller varför i hela friden befinner de sig på Öresund? Det kunde jag också fått reda på.

Även publicerad på 8 dagar 2025-11-07

 

Maktspeglartelevision

Bild: DigitaltMuseum

 

Jag är uppvuxen innan tv:n intog var och varannans vardagsrum. ”Dumburken” döptes den snart till i folkmun. Mina föräldrar väntade länge med att införskaffa en dylik. ”Vad ska vi med en sån till?” Min storasyster däremot, aldrig rädd för nymodigheter, köpte sig illa kvickt en tv. 

   

Hos henne kunde jag, via den enda kanalen i SVT, på en hoppande, flimrande bildskärm se Humle och Dumle i Kapten Bäckdahls skafferi. 

   

Åh, vad jag grunnade på hur de fick till dessa lustiga figurer! Nå, gåtan får förbli olöst. Barndomen må behålla sina mysterier. Det håller grinden till den fortsatt öppen.

Det var radion som gällde i mitt hem. En rejäl apparat som trots mammas invändningar målades vit av maken som hade pippi på att färglägga saker. Centralt placerad på byrån i sängkammaren. 

   

Att lyssna på Dagens Eko i P1 var ett måste, pappa hyschade när det var dags. Aldrig glömmer jag det smått ödesmättade dångandet i etern med Dagens Dikt följande strax därpå.

   

Det vilade något auktoritativt över dessa utsändningar, som om myndigheterna i kungliga huvudstaden vände sig direkt till oss undersåtar på landsbygden. Nyhetsuppläsarna lät sakkunniga och förtroendeingivande på rösten.

  

Att ifrågasätta det vi informerades om? Nej, det var inte möjligt. Ett kritiskt perspektiv anammade jag först när jag i Upsala läste kursen Masskommunikationssociologi för framlidne Jan Ekecrantz. 

   

Där fick jag höra om McLuhan, Marcuse och andra gurus utrustade med en genomskådande blick. Att sedan läsa Göran Palms ”Indoktrineringen i Sverige” innebar ett omskakande uppvaknande för grabben från Bruket. 

Jag minns kursen när vi om morgonen som vanligt ser tv till kaffet. Det rapporteras utförligt från borgmästarvalet i New York. Och från val av, jag har glömt vilka politiska befattningar, runt om på den nordamerikanska kontinenten. 

   

Är vi en av USA:s aldrig erkända delstater? Man kunde tro det med denna extrema fokusering och ensidighet.

   

En ny partiledare för Centern har man efter diverse turer lyckats skaka fram. Jag har aldrig hört talas om henne. Men i TV4 får hon ostört presentera sig under en hovsam presskonferens. 

   

Från EU rapporteras det om något som har med klimatet att göra. Ministrar har samlats.

Med avslaget ljud inte möjligt att höra vad som bortom folken i Europa avhandlas och beslutas.

Main stream media, heter det. ”Gammelmedia” ibland. Maktspeglartelevision säger jag. 

Även publicerad på 8 dagar 5 november 2025

Mot Balkan!

Av Käthe Kollwitz.( Bild: Kuadros)

”Aldrig mera krig” uttryckte Ture Nerman, pacifist, en förhoppning om. Men det verkar som om historien "måste" upprepas gång på gång. Krigen och fasorna. Död och blodspillan. Människor på flykt.     

   

Efter andra världskrigets slut fördrevs tolv miljoner tyskar från olika områden i Europa, Sudet, Ostpreussen med flera, där de hade sina rötter långt tillbaka, sin älskade Heimat. 

   

Kan det förstås som något annat än en primitiv hämnd för nazismens brott, en kollektiv skuld hade fastslagits och straff skulle utkrävas. Oskyldiga människor straffades - blott för att de var tyskar. Bortom rätt och vett. 

   

Varför denna fördrivning, etniska rensning, på europeisk mark? Ett nedtystat kapitel i den officiella historieskrivningen om 1900-talet. Varför får man inte prata om det? Vem gagnas av påbjuden tystnad? Och vem avgör vad som får sägas? 

   

Vad med den påstådda yttrandefriheten, strängt villkorad?
   

Likadant med serberna efter Balkankrigen som för tyskarna. De fördrevs från hem och grund. Hus och mark stals från dem - de onda som de demoniserande stämplades. Förövarna. Skurkarna.
   

Behandlingen av kvarvarande serber i Kroatien och Bosnien påminner om hur ryssarna diskriminerande behandlas i Ukraina ”bara” för att de är ryssar. 

Det som stannar kvar, förvisso bland mycket annat, när jag läst Peter Handkes reseanteckningar från 90-talets Balkan och som får mig att osökt dra paralleller till kriget i Ukraina är mediernas diskutabla roll. Deras påtagliga brist på sanningsenlighet. [1]

   

Medierna i väst framställde 1990-talskrigen på Balkan på ett sådant, propagandistiskt, sätt att serberna entydigt gjordes till angripare och måste fördömas, aldrig kunde de beskrivas som offer, per definition en omöjlighet. Det var bestämt på förhand.
   

Main stream media (msm) redigerade tendentiöst och ställningstagande krigsrapporteringen från Balkan så att angreppen från Nato:s missiler och bombplan kunde legitimeras. Med dödandet av civila.

   

Nog känns det hela igen från dagens Ukraina. SVT, samt övriga msm, stödjer oreserverat och onyanserat Zelenskyj. 

   

Han är den gode. Putin den onde. Så ser narrativet ut, som styr den vagt förklädda propagandan.

Handke knyter an till den omdiskuterade filmen Underground (1995) av Emir Kusturica. I den spåras Jugoslaviens upplösning till att Tyskland erkände den tyskvänliga utbrytarregionen Kroatien som en egen, självständig och suverän stat. 

   

Erkännandet kan liknas vid ett knivhugg i ryggen på Jugoslavien.
   

Handke är inne på samma spår som Kusturica. Jugoslaviens sönderfall är konsekvensen av yttre makters intervention. 

   

Återigen ser jag framför mig Ukraina, det så kallade "hybridkriget", det "ställföreträdande". I Washington gnuggar pajasen i Vita huset händerna. Bakom honom det militär-industriella komplexet. 

   

Handke är en upptäckare, med öppen, ocensurerad blick fångar han verkligheten och skriver om det. Jag skulle vilja kalla honom realist, bortom ideologier och hänsynstaganden. De som fördömt honom känner honom inte, denne intellektuelle med ovanlig integritet och resning.
   

Inte har vi många av hans kaliber i Sverige. Om ens någon efter Lars Gustafsson och Jan Myrdal. Landet är intellektuellt tomt. Det är omöjligt att föra en vettig, anständig diskussion. Jamar du inte med i den samstämd kören, stämplas du. 

   

Ta Ukraina, om du försöker att nyansera: är du en "putinist", en "rysskramare"?!

Nog pånyttföder Handke hos mig en gammal längtan att själv få färdas omkring på Balkan, se med egna ögon. I den meningen kan Handke läsas som en synnerligen initierad guide. Liksom Stig Claesson en gång. 

   

Den sistnämnde var med om att som volontär bygga upp Jugoslavien efter kriget. (Se hans Brev till en hembygdsgård, 1974.)

[1] Uttrycket tillskriver jag Göran Rosenberg, som väljer det framför att tala om "sanningen". (Recension av honom i Expressen 2025-11-04)

Peter Handke: Frågor i tårar. Essäer. Översättning Joachim Retzlaff och Daniel Pedersen. Karneval förlag 2025

I mörkret är alla katter grå

Sisyfos (Bild: iStock)

 

Under många år var jag fast anställd inom högskoleväsendet. Så länge att jag av staten tilldelades en medalj ”för nit och redlighet i rikets tjänst”.

   Samtidigt frilansade jag, nota bene utan kontrakt, på Gefle Dagblads kultursida samt medverkade med krönikor i Universitetsläraren, hälsingetidningarna och andra publikationer.

   Ofta gick debattens vågor höga, tonfallet allt hätskare, när något jag skrev i GD polemiserades mot på Arbetarbladets ledarsida eller kultursida. (Numera återfinns de lokala, forna tidningskonkurrenterna under samma ägandetak.) 

   I det senare fallet hette redaktören Karin Månsson. Det är inte att fara med osanning eller överdriva att hävda att hon hade ett horn i sidan till mig. Eller att hon retade sig på mina skriverier.

  En gång lät hon syrligt undslippa sig om lektorn på högskolan i Gefle: ”den statsanställde dissidenten”. Jag läste in ”den anställningstrygge”. 

   Trampade hon på en öm tå? Jag tog spontant illa vid mig. Led jag av en falsk självbild, var jag inte alls den illojale intellektuelle i Jan Myrdals anda som jag försökte att intala mig? Hade jag mitt, trots allt, på det torra och riskerade ingenting med mitt skrivande? 

   Nog hade hon en poäng. Något av en skvader var jag onekligen. Plikttrogen anställningsägare men ofta kritisk i spalterna mot min arbetsköpare, bet den hand som födde mig.

Häromdagen ramlade jag över formuleringen ”integrerad men utanför”. Är inte det allas vår position, det vill säga alla vi som anser oss vara systemkritiska men inte gärna vill hamna ute i kylan? 

   ”Rättshaverist” brukar man etikettera den kompromisslöse och ”omöjlige”, den peststämplade.

   ”Repressiv tolerans” pratade Herbert Marcuse om. Systemet behöver sina kritiker, det kan exemplifieras med den till prestigefyllda MIT i Boston förr knutna Noam Chomsky och hans hårda kritik av USA:s imperialistiska utrikespolitik, för legitimitetens skull. 

   Men kritiken betyder i praktiken inte särskilt mycket. Systemet står orubbat. Kritiken riskerar likna ett Sisyfosgnetande. Ett agerande som om det var viktigt. Men, vilket är alternativet? Kasta in handduken och modstulet tystna?

Efter murens fall i DDR, när Stasi-arkiven öppnats, namngavs personer som hade räknats till dissidenterna. Men som nu påstods i själva verket varit ”Inofficiella Medarbetare” som det hette om dem som under pseudonym tjänat säkerhetstjänsten genom att lämna uppgifter till densamma om vänner och bekanta, ja till och med familjemedlemmar. 

   Många traumatiserades av att få veta att de i hemlighet varit avlyssnade och observerade. Av dem som de aldrig i världen kunnat tro det om. 

   Bland dem som offentligt påstods varit informatörer under den realsocialistiska regimen fanns två välkända namn: teaterkonstnären Heiner Müller och författaren Christa Wolf. Båda nekade, mest ihärdigt den förre. 

   Att han informellt samtalat med Stasi hade, enligt honom, varit nödvändigt för att rädda kolleger som misstänktes för att vara ”republikfiender” och riskerade att arresteras. 

   Tja, en version står mot en annan. Och ännu är väl inget definitivt fastslaget vad gäller de båda ovanstående.

Är uttrycket ”gråzon” befogat för att undvika en svartvit uppdelning, som deklarerar att antingen är man det ena eller det andra? Och därigenom undgå moraliserande utfall mot dem man tycker ha svikit. I verkligheten är alla katter grå, som det heter.

   Går de som vägrar att sjunga med i den samstämda opinionskören, men inte vill förpassas till de exkluderades skara med avstängd dialog, med på att de är integrerade, om än utanför?

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-04