Arbetslinjen, min gosse, arbetslinjen!

När jag, som nu i skrivande stund med datorn i knäet, är solo hemma har jag till morgonkaffet SVT1 på, men utan ljud. Nå, jag slår på ljudet när "Lokala nyheter" aviseras. Varför heter det "lokala" och inte "regionala", förresten? Man täcker ju hela Gävleborg med rapporteringen, efter vad jag kan förstå. 

   Snökanonen spikas upp som första nyhet på löpsedeln, förstås. Studenter vid högskolan på Kungsbäck i Gefle tjänar några sekiner extra, genom att fatta skoveln och skotta snö. Med usla studielånsvillkor förstår jag dem mer än väl. 

   

Jag minns mina extrakneg i ungdomens glada, nåja, dagar. En sommar planterade jag och ett gäng grabbar, var det med några tjejer?, skog uppe på Högbo Bruk. På ackord. Några futtiga ören per planta inhöstade vi. Klart det inbjöd till fusk! Skyffla ned en hel påse med plantor i samma hål. 

   När den av bruket anställde, minst sagt lakoniske, basen vände ryggen till. Det gjorde han för det mesta. Intog ryggläge i det sköna gräset. Filosoferade, antar jag. Kunde aldrig svara på några frågor om förskott och annat. Kanske beordrad inte göra det. 

   Inbjöd till att vara på honom med frågor. För att få se honom klia sig i skallen, långsamt utbrista: "Du, jag vet inte, jag har inte hört något."

   Nuförtiden planterar man inte på samma primitiva sätt, med en hacka i nypan, som vi gjorde. Rena slavgörat. 

   Varje gång jag och min livskompanjon i bil på väg upp till frilufts- och rekreationsområdet, som Högbo förvandlats till, passerar "min" skog, vars träd hunnit växa sig höga, minns jag med skammens rodnande kinder, äh, jag hittar på, hur sneda mina rader blev. 

   Men det är väl preskriberat vid det här laget. Någon skogsplanterare av rang blev jag aldrig. Och jag älskar det öppna, danska landskapet. Inte en trädusling så långt ögat når. 

Sommaren 66, när håret började växa sig långt och vi hade sparkat igång vårt band, hade jag jobb nere på Sandvik. Bland annat ingick fönsterputsning, jo, jag lovar. På den smutsigaste av fabriker! Rena Sisyfoskneget. 

   Symboljobb och inget annat. För syns skull. Blott för att vi gymnasister skulle kunna tjäna några spänn. Ett jobb, en sysselsättning, som egentligen inte behövdes, onödigt och bortkastat. Jobbarkompisarna rökte pipa, Greve Hamiltons tobak, som bara den. Inte jag. 

   

En sommar två år senare, 68, nu var håret riktigt långt och jag kammade det bakåt för att försöka gömma undan det, men häcklades av gubbarna: "är du Jesus broder?", jobbade jag extra som blästrare, blåste sand genom rör för att få dem rena inuti. På ackord. 

   Återigen kände jag mig som den stackars Sisyfos. Kände aldrig när jobbet var klart. För att få tiden att gå, klockan på väggen verkade ha hängt sig med sorgset slokande visare, rökte jag efter ett visst antal rör. Cigaretter, inte pipa. 

   Så tröttnade jag på att noggrant och pliktskyldigt ta mig an rör för rör, först blästra ett efter ett, sedan kika efter om det blev rent. Tog vart tionde. Sedan vart tjugofemte. Det var som om det hela tiden regnade rör. Traversen släppte ned nya i mängd så fort det var tomt på min bänk. 

   Föraren struntade blankt i att jag med händerna i luften viftade avvärjande. Noterade det kanske inte.

   Till slut blästrade jag knappt ett enda rör. Orkade inte. Skickade bara vidare. Hela surven. Men aldrig kom något rör i retur efter syning senare i produktionsledet. Rör efter rör bara passerade. Som livets flyende dagar. Lät bli poet på verkstadsgolvet. Som Stig Sjödin.

Inte visste jag då, hur skulle jag ha kunnat veta det, att jag många månvarv senare skulle skriva böcker om medborgarlön, tituleras "Mr Medborgarlön", och problematisera vad ett "riktigt jobb" är. 

   För mina strävsamma föräldrar, som tidigt skickades ut i arbetslivet, pappa som hjälpdräng hos snåla uplandsbönder, mamma servitris i en folkpark utanför Viken, var det inget problem. Ett riktigt jobb är ett som man får betalt för. Oavsett vad det är för slags jobb. 

   Och försörja sig måste man. Inte "ligga samhället till last". Det fulaste av allt. Det är bara att hugga i och hålla god min.

   Arbetslinjen, min gosse, arbetslinjen!

Vinter i Europa

 

Jag vet inte för vilken gång i ordningen, kan det vara tredje eller rent av fjärde, jag ser den danska tv-serien ”Badehotellet". Med som alltid lika stor förtjusning. 

   Den säsong jag nu hunnit till är den sjätte. Robert, släkt med den förnäma och snobbiga, bridgespelande fru Fjeldsø på badhotellet, har lyckats fly från koncentrationslägret Neuengamme och dyker plötsligt upp och stör hygget, som den småborgerliga dansken säger. 

   Och hyllar som ett ideal för hur för det goda livet.

   Genom att gifta sig med en österrikisk kvinna, en judinna, har han berövats sitt danska medborgarskap och släpps inte in i Danmark. Passet är stämplat med ett stort J, vilket stänger gränsen för honom. Vid ett försök att komma in, stoppas han och skickas till Berlin. 

Där Hitlers mördaranhang väntar på honom.

Samma sak gällde i Sverige. Stort J stämplat i passet. Inga judar hit! Skamligt nog. Och skamligt det möte som akademiker den 17 februari 1939 höll i Bollhuset i Upsala, varje gång jag passerar huset minns jag, där det bestämdes att tio judiska läkare inte skulle släppas in i Sverige. 

   Tio, inte fler. Nota bene. En handfull. 

   Bortsett från åberopade arbetsmarknadsskäl, skulle vi inte, samma ”argument” framfördes i Danmark, riskera att få in antisemitism. Med judar kommer hatet mot dem. Säkrast därför att stänga dem ute. 

   Rösterna i Bollhuset och i svensk riksdag tillhörde snart uppburna, respekterade män i staten.

Aldrig har Sverige haft så låg migration från MENA-länder, Mellanöstern och Nordafrika, som nu. Och aldrig så få kvotflyktingar. Jag bortser från anhöriginvandringen som sällan redovisas i statistiken.

Är vi på väg in i, eller befinner vi oss redan i ett politiskt vintertillstånd av det kallaste slaget? Jag säger inte att vi skall ”öppna våra hjärtan” eller ”i mitt Europa bygger vi inga murar”. 

   I det första fallet handlade det cyniskt nog om att sabotera för facket, förstöra arbetsmarknaden genom en etnifiering av underklassen.

   I det andra, struntprat på Medborgarplatsen från en misslyckad socialdemokratisk statsminister som kunde kläckt ur sig vad som helst för att värva röster.

Tv-serien får mig att längta till Vendsyssel långt upp i Danmark, en trakt jag älskar och i trettio års tid sommar som höst återkommit till. 

   Samtidigt känner jag de kalla vindarna som blåser över Danmark, statsminister Mette Frederiksen (S) talar öppet, utan att lägga band på sig, om ”återvandring” för att bryta ”dominanskulturer”, och skydda ”vårt vackra Danmark”. 

   I vassen lurar högerpopulistiska partier, det vet hon mycket väl.

Inte bara i vårt rödvita broderland smyger sig den politiska vintern på. Utan i hela Europa. Icke minst i Tyskland, där nazisterna skördade framgångar. 

   Hatets ogräs växer. Mot dem som icke är som vi. Och, i Ukrainakrigets tider,  mot ryssar.

Publicerad på 8 dagar 2026-01-08

Leve Malmölistan! Och leve Nils Littorin!

Till natursköna Gysinge vallonbruk, med stolta anor från 1600-talet, beläget några mil söder om Sandviken tyckte min framlidne svåger Birger om att bege sig för att fiska i det stritt strömmande vattnet med sprittande laxar i huvudrollen. 

   Jag vet inte hur många gånger, om ens någon, som min älskade, tillika också bortgångna syster följde med på hans fisketurer. Hon delade inte hans begeistring över det ädla fritidsintresset.

   När han inte fiskade dominerade fotbollen och stryktipset. Han hade ett förflutet som tekniskt lagd vänsterytter bland annat i idylliska Gestrike-Hammarby, där han växte upp, och i IFK Sandviken, i skuggan av SIF och SAIK.

   I samma Gysinge, ja, i självaste pampiga herrgården, bedrev PRO kursverksamhet. En afton var jag ditbjuden för att tala om min bok om Søren och Marie Krøyer. Fördomsfull som jag är hade jag förväntat mig att ställas inför en samling ledbrutna nära döden-gamlingar hängande på rullatorer. 

   Men slöt upp gjorde ett gäng välbevarade och fräscha seniorer. Det utvecklades till en rolig sammankomst med många kunniga inlägg från den konstbevandrade publiken. Søren Krøyer kände alla förstås till, förminskande av hans mångsidighet, enligt Ekstrand, räknad som en av Skagenmålarna.

   Efter den stora invällningen 2015 användes flera av de forna brukskåkarna, närmast i panik för bristen på logi var akut, för att inkvartera migranter. Att beskåda husen efter att de tagit dem i besittning bara trist. Persienner hängande på trekvart. Ovårdat och eftersatt. Jag moraliserar inte, bara konstaterar.

Ett av husen bär, jag vet inte sedan när, namn efter Gösta Sandin (fotot nedan till höger, taget av eldsjälen och den Sandvikens historia dokumenteradeTommy Hjort). När det begav sig socialdemokratiskt kommunalråd i Sandviken. 

   Min salig mor, tillhörande samma parti, respekterade och höll honom högt. Han var kommunalråd i den tid när man inte blev politiker för att sko sig och prata strunt. 

   Ordning och reda skulle råda i den kommunala ekonomin. Politikerna vara föredömen. Inga lik i garderoben. Inga skumraskaffärer. Inget fiffel.

   Politiken var ett hedersuppdrag, inget yrke. När jag läser om de socialdemokratiska politikerna i Malmö, Nils Littorin och Malmölistan håller förtjänstfullt örnögonen på de skattemedel förslösande jepparna, inser jag att det är ljusår till Sandins tid. 

   Metropolen vid Sundet befinner sig i förfall, här kan man verkligen använda ordet misskött, hålls under armarna av statliga miljardbidrag, annars skulle den sjunka som en sten. Socialdemokraterna i stan är i praktiken dess värsta fiende.

   Vad de än försöker intala sig, skrålande Internationalen på 1 maj och viftande med röda fanor. Den bistra verkligheten talar för sig själv.

Leve Malmölistan! Och leve partiledaren Nils Littorin, den oförtröttlige och modige som på gatan konfronterar de skamlösa höjdarna ansikte mot ansikte! 

   Hör och häpna, alla ni som känner mig. Bodde jag i Malmö kunde jag till och med tänka mig, åtminstone, att kliva upp från sofflocket på valdagen och gå och rösta på de oppositionella. 

   Vad skulle hända, men det lär väl aldrig ske, om de skulle få makten i Malmö och styra staden med Köpenhamn inom räckhåll? Kanske skulle Gösta Sandin från sin himmel nicka belåtet. Även om hans partikamrater petats. 

   Jag misstänker att han inte skulle känna sig särskilt befryndad med dem. Inte med sådana socialdemokrater. Som med glasögon lånade av pionjärerna August Palme och Axel Danielsson på inte borde få kalla sig så. On ni frågar mig. Eller min salig mor. 

   En gammaldags socialdemokrat av det rätta virket. Kanske kunde detsamma sägas om herr Littorin?

Allt motstånd är inställt tills något annat meddelas!

 

Jag försöker förstå varför jag uppfattar, något jag förvisso inte är ensam om att känna oro inför, Sverige som så intellektuellt trångt. Det är som om det råder en beröringsskräck när det gäller allt som kan uppfattas som kontroversiellt. 

   Snabbt skall det etiketteras, och snabbt skall det avgöras vad som är rätt och fel. 

   Är man kritisk mot enkönade äktenskap är man homofob. Försöker man peka på vad man upplever som en hotande islamisering är man fientlig mot muslimer. 2015 var det omöjligt att varna för risker med att öppna för en massmigration, utan att stämplas som främlingsfientlig.

   Att inte villkorslöst stödja Ukraina mot Ryssland är putinism. Kritik av Israels ockupation av Västbanken och dödandet i Gaza är judehat och antisemitism. 

   Snart är man väl anti-amerikan om man dristar sig till att anlägga kritiska synpunkter på Trumps imperialistiska framfart i Venezuela och kanske inom kort på Grönland.

Det förefaller i princip omöjligt att föra ett förutsättningslöst resonemang i termer av risker och konsekvenser. Även i termer av alternativ och nyansering. Den enda vägens åsikter och politik är det som gäller. När tåget går, och det i en enda riktning, se för guds skull till så att du är med ombord. 

   Sverige är därför ett föga intellektuellt stimulerande land. Den medborgerliga medvetenheten är låg, det skall inte bråkas och protesteras, åberopas några grundlagsfästa rättigheter. Snarare är det undersåten som utgör svenskens persona, sitter fastnaglat i det kollektiva DNA:t. 

   Ett arv från bondesamhälle och livegenskap? Djupt nedborrat i själen?

Var skulle "något annat" kunna börja om man får för sig att ändra på sakernas tillstånd? Var skulle mottänkandets platser kunna finnas? Om vi bortser från sociala mediers skrän och hets. Affektion utan argumentation. 

   Förtjänar nämnas, i nätsammanhanget, gör dock de tappra sajterna 8 dagar och lindelof.nu till försvar för det förnuftiga resonerandet. Erbjudande motståndsfickor för alla oss, en krympande skara, som vägrar att jama med.

   Jag har långt erfarenhet av högskolevärlden, om vilken man kan få för sig att där om någonstans råder det högt i tak och det kritiska tänkandet frodas. Jag minns betygshetsande studenter, snabba med att trycka dit "flum" på allt som tycktes krångligt och onödigt. (Vad AI ställer till med, vågar jag knappt fundera över.)

   Och rädda, lydiga kolleger. Blickande hundlikt mot ledningen.

En indikation på det intellektuella klimatets status är att man lätt kan namnge personer som sticker, eller har stuckit ut. Och då syftar jag inte på "influerare" och kändisar av diverse slag. 

   Vilhelm Moberg och Jan Myrdal. De namn jag, kanske för att jag är fyrtiotalist, och man skulle kanske en feminist inflika, spontant kommer på. Den senare kännetecknad av att inte frukta att ta i just kontroversiella frågor, vrida och vända på dem som en sann refraktär. 

   Därmed en främmande fågel på svensk botten, fördömd av andra författare och opinionspåverkare. Till och med av Svenska PEN som enligt statuterna skall värna om det fria ordet.

   En annan klimatindikation är vilka frågor som står högst på dagordningen, som anses viktiga av gemene man. 

   Inte undra på att regeringen kan få igenom en gummilag om "hot mot rikets säkerhet". Utan någon större diskussion. Lagen anses väl inte viktig av en bredare krets. Det finns viktigare saker. Matpriserna. Räntorna. Solsemestrar. Vädret. Jag moraliserar inte, endast konstaterar.

Förutom att det känns trångt, känns det osäkert att som reflekterande individ, om jag tillåts uppfatta mig som en sådan, att leva i ett land där inget av större vikt får diskuteras. 

   Om repressionens vind börjar blåsa allt starkare, vilket det finns tendenser till, har i tysthet tillkännagivits att allt motstånd är inställt tills något annat meddelas.

Jag glömmer inte Edvard

När vi tittar till mina föräldrars grav i Sandviken brukar jag stanna till vid en av väder och vind hårt prövad grannsten tillhörande min mors morföräldrar.

   Mammas morfar, Edvard, iakttogs av utsända bolagsspioner när han under ett möte med August Palm applåderade och skrattade förtjust. Mötet arrangerades avsides på en åker, eftersom agitatorn förbjudits hålla till på bolagsägd mark.

   Edvard kallades upp till självaste Konsul Göransson på Sandvik, bolagsgrundaren som drömde om att skapa ett klassamarbetets mönstersamhälle och som föresatt sig se till att de ordningen hotande socialisterna stängdes ute från Bruket, och fick stå till svars för vad spionerna rapporterat.

   Trots att Edvard var martinsmältare, tillhörande arbetararistokratin, besittande yrkesskicklighet, riskerade han avsked och svartlistning med efterföljande problem att få jobb någon annanstans.

   Han räddade sin fortsatta anställning genom att skrapa med foten och vränga till det: ”Hur kunde man annat än skratta åt en sådan tok?” Därigenom kom han undan. Men till vilket pris?

   Med barn och hustru att försörja i enrumslägenheten i ett företagsägt hus, hade han något val? Förtjänar han förakt för att han svek sig själv, socialdemokrat i pionjärernas anda? Är det så enkelt? Har man sitt på det torra lätt att vara både fördömande och efterklok.

   Min mamma visste berätta att morfadern, som inte blev mycket äldre än femtio efter hårt och slitsamt jobb vid ugnarna, efter sin avbön varit arg på sig själv, från och till plågats av samvetskval. Satte sig på en köksstol och stirrade tyst framför sig.

Ett par gånger har jag under mitt yrkesliv hamnat i en situation påminnande om Edvards. Jag har inte svurit mig fri, stått med kepsen i hand, men kläckt ur mig någonting kryptiskt om än inte ursäktande, inte mått bra efteråt.

   Haft svårt att möta min egen spegelbild. Känt det som att jag svikit mig själv och de höga ideal jag alltid förfäktar.

   Det har inte hjälpt att tänka att den egendomslöse löneslaven har inget val, han tvingas kompromissa med sig själv och det han tror på.

Det är lätt att vara styv i korken när det inte är skarpt läge. Men det är det nu, med kriget i Ukraina som rasar, och USA:s agerande på sin sydamerikanska ”bakgård” som makthavarna själva legitimerar sina imperialistiska ambitioner med.

   Och nu hotar man också att ta Grönland. Jag fruktar för vad som ska hända med Kuba som envist kämpar för sin överlevnad, med sanktioner styrda av USA. 

   Den svenska regeringens beskärande av våra fri- och rättigheter heller icke att förglömma.

Jag moraliserar inte, håller det öppet och lämnar det till var och en: Vågar du ta ställning, avvika från den allmänna opinionen, underblåst av maktens megafoner? Även om det syns och hörs? Med risk för diverse konsekvenser.

   Jag kan inte glömma Edvard. Inte i en samtid som denna. När vi alla prövas.

Publicerad på 8 dagar 2026-01-06.

Kristersson i rollen som Statsministern

Det där med en "nollvision" tycker jag Kristersson och kompani kan ta och stoppa upp någonstans. För vad betyder det?

   De orerar på presskonferenser, dessa moderata statsråd. Strängnäsgrabben lägger pannan i djupa bekymmersveck, knäpper händerna som till bön. Borde han inte snart få ett anbud från ett amatörteatersällskap. Han är ju lysande när han spelar "Statsministern". 

   Lite darr på rösten också, så är han fullfjädrad. Kanske något för Fredriksdal till sommaren?

   Psykiatrin har, i likhet med alla totala institutioner, socialpsykologen Goffmans begrepp, alltid intresserat mig. Detta att människor skall "behandlas". I psykiatrins fall först diagnostiseras för att förse det hela med en vetenskaplig patina. 

  Samhället och vi vanliga, hyggliga skulle skyddas. Bort med dem som inte är som vi. Men tänk om de är som vi... Då blir det genast knepigt. Usch, hemska, störande tanke.

Genom flera års extrajobbande på Ulleråkers mentalsjukhus kunde jag på nära håll bevittna hur människor for illa ute på avdelningarna. Drogades ned, gick omkring som zombies. 

  Så kom den "stora" psykiatrireformen i mitten på 1990-talet. Nu skulle mentalsjukhus som Sidsjön, Umedalen, Ulleråker och andra med sina väldiga kaserner tömmas och patienterna "integreras" ute i samhället. 

   Det gick åt skogen. Människor berövades omsorg och tillsyn, lämnades hänsynslöst åt sig själva i "öppenvård". 

   På gamla Långbro utanför Stockholm gästföreläste jag ett par gånger om arbetslivet och medborgarlön, när Långbro omdraperats till folkhögskola. Det berättades för mig att patienter "ute" i samhället sökt sig tillbaka och försökt få stanna kvar i korridorerna. 

 

Pinsamt nog tilldelades jag och en kollega forskningspengar för att studera effekterna av psykiatrireformen. Vi döpte projektet, jag är ganska så säker på att det var min idé, till PUA - "Psykiatri i utveckling och avveckling". Avveckling, tja. Men "utveckling"? Snarare elände.

   Jag minns inte om vi skrev någon rapport och delgav finansiärerna något utvärderingsresultat. Jag tror inte det. Vi gav väl upp på förhand.

 

Nyligen har två brutala mord på kvinnor begåtts. Ytterligare kvinnomord. Av män som inte borde fått vistas utanför lås och bom. 

   Nali Baksi, psykiatrisjuksköterska, konstaterar i Expressen 260105 att Kristersson och hans gäng låtsas som att de, i likhet med den förre, socialdemokratiske statsministern, vad olyckan nu hette, inte sett "det" komma. Låtsas som om de inte bär ansvar för psykiatrins förfall.

  De har inget att erbjuda. Förutom tomma ord. Det är ingenting annat än skamligt.

Postuma dokumentationer

Jag tar del av recensioner, snarare okritiska hyllningar, de döda måste enligt kutym hedras, förvisso även konstnärer, av Elisabeth Ohlsons sista utställning på galleri Fabriken i Kivik. Hon dokumenterade slutskedet i livet. Led av cancer, gick bort inte mycket äldre än 60 år.

   Bad en vän att fotografera henne i kistan. 

   Jag minns att den tyske demonregissören Heiner Müller förmådde en vän att teckna av honom död i kylrummet på sjukhuset Charité i Östberlin. 

   Jag har haft kopior på teckningarna i min ägo men förlagt dem, vete fåglarna var. 

Jag har, det måste ärligt tillstås, haft svårt för Ohlsons bilder, även om någon påstått att de inte var provocerande utan snarare fyllda av patos, fråga mig inte om skillnaden, kanske beroende på min heterosexuella och kristna läggning. 

   Nej, det är för enkelt att reducera det så.

   ”Ecce homo”, ”Nattvarden". Jesus som hbtqi-aktivist. Vilken är poängen? Egentligen?    Bortom de politiskt korrektas tillrättaläggningar. Jag nappar inte.

 

Från allkonstnären Joseph Beuys har jag övertagit uppfattningen om vikten av ett genomtänkt syfte bakom konstnärliga aktioner. Provokationer riskerar att bli självändamål. Och betraktaren inlåsande i ilskna reaktioner. 

   Vad har då uppnåtts? Knappast något tanke-emanciperande.

   Nota bene, jag följer inte i Jan Myrdals, annars en tryckfrihetsfundamentalist, spår. Han som försvarade de totalitäras fatwa mot Rushdie, eftersom han enligt skriftställaren hade kränkt alla troende muslimer med sina ”Satansverser”. Fel av författarkollegan, enligt Myrdal.

   Jag nöjer mig med att konstatera att jag inte har omfamnat Ohlsons bilder. 

Aldrig att jag skulle kräva förbud, efterlysa att staten stiftar nya blasfemilagar! Konsten måste få vara fri. Icke minst i Koranbrännandets upprörda tider.

Att Ohson bad drottningen om ursäkt för bilden där dottern till Walter Sommerlath, som kom över ariserad egendom i Tredje riket, försöker skrubba bort ett hakkors från golvet, i sällskap av kungen och kriminella kompisar, uppgav hon att hon ångrade. Och det förstår jag. 

   Varför i hela Härjedalen be om ursäkt för en konstnärlig aktion?

   Borde Hillersberg ha bett om ursäkt för sin satir om kungen som skjuter sig - för Sverige ur tiden? Lena Svedberg för satirer om folkpartistiska makthavare som tångfabrikörer? Peter Dahl för tavlan om samma drottning som lyfter på kjolen för en man med erigerad penis? 

   Nej, glöm det. Att ursäkta konst med subversiv tendens är att beträda en farlig väg.

Vi lever i en sekulariserad, banaliserad kultur där vi håller döden ifrån oss, låtsas som om den inte finns. Eller som i Sandviken. Döden att likna vid en utstämpling, som från Verket efter avslutat skift. Något helt normalt och naturligt ur det livslånga knegandets perspektiv. 

   Helt avdramatiserat. Känns inte rätt. Så får det väl ändå inte gå till. Hoppas ni förstår vad jag menar.

   Kan fotona på Ohlson i kistan rucka på något vad gäller vår etablerade dödsuppfattning? Jag tror inte det.

Jag hann inte upp till min pappas dödsbädd i juli 1971. Min svåger ringde tidigt en morgon för att meddela att slutet var nära och att jag borde komma så fort som möjligt, jag svarade yrvaket efter en arbetsnatt på Kronåsens sjukhus, kastade mig på tåget i Upsala, men det var för sent. 

   När kistan skulle transporteras till kapellet bad jag innan avfärd om att locket skulle lyftas av.    Jag ville se min pappa en sista gång. Där låg han, knäppta händer med en röd ros, kinderna liksom utflutna, hamsterliknande. 

   Han som varit så stilig, till utseendet påminnande om Humphrey Bogart. 

   När mamma frågade om hur han sett ut som död, svarade jag "jo, vacker". Vad skulle jag säga? Jag hade inte hjärta att svara på något annat sätt. 

Publicerad på lindelof.nu 20260105