I bubblorna tänks det annorlunda men samma

Igår tittade vännen Knut Lindelöf, brevboken "Mellan klasserna" har vi skrivit tillsammans, in till oss på Holmen i Gefle. För kaffe, nybakad kardemummakaka och uppfriskande samtal på balkongen. 

Knut mellanlandade på väg till övernattning i Sundsvall. Sen vidare med bil ända upp till Luleå. I sällskap med särbo och kompis till henne.

Jag har ett speciellt minne av Luleå från ett par år in på 90-talet. Mitt i smällkalla vintern. Massor med snö. I Luleå pågick en konstutställning utomhus. Skulpturer med is som byggnadsmaterial. Fantasifulla och fyndiga.

Jag flög upp till Kallax flygplats (Luleå Airport). Inbjuden till tekniska universitetet, osäker om det hette så redan då, men det må så vara.

Jag hade skrivit ett paper, som preliminära texter kategoriseras inom akademin, betitlat "Den nödvändiga vetenskapligheten och den ovetenskapliga högskolan" (1991) som väckt visst uppseende inom högskolevärlden med reaktioner, positiva överlag, från diverse håll. 

Och nu var jag uppbjuden till Norrbotten för att inleda ett seminarium. 

Jag minns inte hur det gick. Bra eller dåligt. 

Det enda jag minns är att när jag om arla morgonen kom ned för att äta hotellfrukost, var det alldeles svart i matsalen. Jag trodde inte mina ögon. Drömde jag? Förklaringen löd att ett stort antal förmågor från ett land i Afrika sökt sig till Luleå för att utbildas till gruvingenjörer.

Nå, det var en avstickare. 

Jag har medverkat ofta på sajten lindelof.nu. Jag brukar likna den vid en en lägereld att samlas kring. I ett kyligt, snålt åsiktsklimat. Som tycks bli allt frostigare och bistert. 

Du riskerar att vid minsta avvikelse från den påbjudna, allmänna meningen stämplas som putinist eller något annat. 

Glöm nyansering, analys och problematisering. Kritiskt tänkande. Allt nedkokat till ideologi ("falskt medvetande" som marxister säger), russofobisk krigshets och propaganda. Massmedierna spelar med, lydigt agerande maktens pipor.

Det öppna samtalet, där det är högt i tak och åsikter bryts, förefaller förbjudet i Sverige. Alla måste tycka samma sak. 

Och var finns "vänstern"? Finns det längre någon sådan värd namnet i detta konforma land?

På lindelof.nu samlas uteslutande äldre gentlemen. Undantagsvis någon kvinna. Till gentlemännens förtjänst skall sägas att de är välskrivande och upplysta. Alltid stor behållning att läsa dem.

Jag brukar omtala oss fyrtiotalister som "de sista entusiasterna". Och frågar mig ofta: vad kommer efter oss? Vad med yngre generationer? Är vi den sista, politiskt medvetna och samhällskritiska generationen? 

Undran kan tyckas inbunden och gubbigt konservativ, låt så vara. Men den släpper mig inte.

Betecknande för lindelof.nu är samstämmigheten. Sällan nån utstickande röst. Som skulle fungera samtalsantändande. Som bäst i kommentarerna till publicerade artiklar.

I bubblorna samlas de som tycker annorlunda. Men annorlunda på samma sätt. Men utan bubblor? Ökenvandring och samtalsdöd; politisk ensamhet. Ingenting annat. Så, leve bubblorna!

Foto: Knut Lindelöf (lindelof.nu)

Jag och mina partier

Mitt minne är inte det bästa. Men jag försöker inte att dölja några av mina förehavanden, hur skamliga eller pinsamma de än kan tyckas, genom att skylla på ett bristande minne. Och jag försöker heller inte, som jag lärde mig som barn, sätta en ära i min egen skam.

Nu till biktstolen.

Det kan ha varit så att jag, en 68:aoch ett rödskägg forever, ett kort tag, men bara på papperet var medlem i VPK. När vi tidigt 70-tal hyrde lägenhet för studentfamiljer på Väktargatan i Upsala. 

En granne, pappa till våra barns kompisar, aktiv och mer så i nämnda parti, tjatade på mig att gå med så fort han fick syn på mig. Tills jag, uttröttad av hans idoghet, gav upp och lät mig bevekas. För att, som den feglort jag var på den tiden, komma undan och få vara ifred.

Men, ärligt talat, jag minns inte; jag kanske broderar. Full av fantasi.

För aktiv var jag aldrig i ett parti jag aldrig känt nån sympati för. Möjligtvis under CH (en intellektuell, kors i taket). Men en partistyrelsemedlem, en sjuksköterska, jag jobbade ihop med på Ulleråker förmedlade hiskelig inside information om samma styrelse. I say no more.

SSU tror jag också att jag, ännu tidigare, var med i. Främst för att mamma, skuggan i mitt liv, var socialdemokrat. Deltog i ett möte, där nån, inte direkt med huvudet på skaft, tyckte att man som viktigaste fråga skulle driva att u-hjälpen borde höjas till två procent av statsbudgeten. 

Glöm andra frågor. Då fick jag nog. Far beyond my level. Nota bene, jag svänger mig med svengelska, för det gör man nuförtiden; till och med grabben på statsministertaburetten.

Det där med organiserat partiarbete, med allt vad det innebär, är inget för undertecknad. Det händer något deformerande med den, som ägnar sig åt det. Ju längre, desto farligare. Och alltför högt upp. Systemet är starkare än dess delar, "äter" en. 

Och befrämjar vem som passar det. Osökt tänker jag William H. Whytes klassiker "The Organization Man"; om blind lojalitet mot en organisation, i detta fall ett politiskt parti. 

Den tyske sociologen Robert Michels uppmärksammade och skrev om fenomenet oligarkins järnhårda lag inom den gryende arbetarrörelsen i Tyskland. Mer generella slutsatser kan dras. 

Fåtalsväldet etablerar sig. Yrkespolitikerna tar över och dansen runt köttgrytorna börjar.

Partipiskan viner. Vill du vara med, hörsamma signalerna från partiledningen. Avvik inte från partilinjen och som bestäms av samma ledning. 

Nån, jag minns inte vem, sade om S: Det mest leninistiska partiet. Den demokratiska centralismen tillämpas strikt.

Om jag inte är helt ute och cyklar så rörde sig Michels från en socialistisk övertygelse till en fascistisk. 

Kanske, liksom filosofen och kulturkritikern Martin Heidegger, fascinerad av det karismatiska ledarskapet; som inte ett skvatt med demokrati och medlemsinflytande har att göra. 

Nå, fascist blir jag aldrig. Men om nån nyfiket skulle fråga "vad är du då, vänster eller höger?"; i samma stund skulle jag få svårt att svara.

Jag skulle nog säga "realist"; jag utgår ifrån verkligheten och drar mina slutsatser utifrån denna, med så skarp och oberoende blick som möjligt; lojal endast mot mig själv. Men det kanske ingen köper. Det låter... ja, hur låter det? Ihåligt? Krampaktigt? 

Mamma, född och uppvuxen på Bruket, dotter till en rörslipare, var sedan ungdomen aktiv inom SAP. Men ville absolut inte ha några materiella fördelar av sitt medlemskap. Det låg inte för henne. 

Hennes strävan var att förändra samhället i en riktning som gynnade arbetarklassen, särskilt arbetarkvinnorna; den primära drivkraften för modern. 

En föreningsmänniska av rang. Till slut vice ordförande i socialdemokratiska kvinnoklubben i Sandviken. Sen tog hon sin Greta ur skolan. Vantrivdes.

När jag synar dagens socialdemokratiska ledarskikt, Förgrämda Magda, Dumberg, Svängdörrs-Hultkvist och de andra jepparna, finner jag inga idealister av mammas kaliber. Enbart karriärister som vill fortsätta att leva det goda livet på oss skattebetalares bekostnad. 

De kan hållas genom att vi, folket, är så tåliga, lydiga och snälla. 

Bild: Wikipedia

 

Statsministern känner sig "safe"

Att intaga det staten bedömde vara en defaitistisk hållning i nazismens Tredje riket straffades med döden. 

Det vill säga om man inte, trots det monumentala bakslaget vid Stalingrad och militära tillkortakommanden på andra håll, trodde på en slutseger för Tyskland i kriget, inte höll masken när angivare opererade. 

In i det sista, i ordets bokstavliga mening, jagades desertörer och hängdes. Som man kan se i filmen "Undergången" om Hitlers sista dagar i bunkern i Berlin. Huvudstaden är sönderbombad och står i ruiner. Slaget är förlorat, kapitulationen nära. 

Men de från krigstjänst flyende undkommer inte mobben.

Enligt den rapport från opinionsinstitutet Novus, som presenteras under de just nu pågående Almedalsdagarna, där klägget, som Juholt sade, som vanligt symbiotiskt vimlar, har förtroendet för politiker och medier allvarligt sjunkit i Sverige. 

En majoritet av de tillfrågade anser att medierna, de som brukar kallas mainstream medier, vinklar nyheterna efter en intagen agenda. De är inte att lita på som rapportörer, i folkets tjänst, om vad som sig tilldrager. 

Och i höst är det val. Vad om förutsättningarna, mot bakgrund av opinionsinstitutets mätningar?

Upprörda röster hörs. Kritik förekommer mot Ulf Kristersson efter diverse skandaler som det rubriceras. Herrgården som hans hustru införskaffat, där det ges kurser i stärkandet av den existentiella hälsan; volontärer får fina jobb som tack.

Vidare miljonbidrag, som statsministern varit med och beviljat, till stiftelser där nära släktingar till honom sitter i styrelsen. 

Han påstår sig inte haft en aning om några släktförbindelser. Och att han känner sig "safe" beträffande alla uppgifter som cirkulerar om honom. Att det skulle vara fråga om jäv eller korruption går han inte med på. Eller sammanblandningar av privat och offentligt.

Men frågan är om väljarna "köper" hans förklaringar. Eller om de litar på vad mainstream medierna för fram angående alla Rosenbadkopplade turer. 

Jag är skeptisk mot begreppet tidsandan. Men jämte det Novus presenterat, tycker jag mig fånga en uppgivenhet, defaitism, bland människor av idag. I synen på samhällsproblem och politikernas förmåga att lösa dem. En klyfta växer mellan folket och politikerna. 

De senares legitimitet riskerar att undermineras. Men, som sagt, statsministern känner sig "safe". Åtminstone fram till 13 september.

Bild: Wikipedia

Hundra år sen Ingeborg Bachmann föddes

 

Denna varma junidag är det hundra år sedan Ingeborg Bachmann föddes; närmare bestämt 25 juni 1926. En i den österrikiska förstaligan av författare. Där vi återfinner Robert Musil, "Mannen utan egenskaper", bland andra. Eller essäisten och polemikern Karl Kraus. 

Om exempel behöver anföras.

Bachmann delade den stil som utmärker dessa ess; vågar jag kategorisera den typiskt centraleuropeisk? 

Under mörka moln skriver de, för att uttrycka det metaforiskt. Det är som om undergångsstämningen aldrig förtunnas. Hoppet om en bättre morgondag är en illusion; en tunn tröst för bedrövade själar. 

Jag är beredd att uppfatta det som en politiskt präglad melankoli.

Den är inte individuell och den saknar alla romantiska kryddor. Minns Thomas Bernhard och hans hat mot sitt brunfläckiga Österrike. Han hade genomskådat det nationella självbedrägeriet och hans böcker saknade all tendens till försoning. 

Lukten av nazism och judeförintelse på Wiens gator låter sig inte städas bort.

I Sverige tror jag inte Bachmann är särskilt känd. Och jag förvånades en gång i Berlin, när hon uppmärksammades nere i tunnelbanan, jag vet inte varför, med porträtt och hyllande ord. Påmindes det om hennes födelsedag, eller dödsdag? Men hon torde ha varit läst i DDR.

Jag vet inte om man kan säga att hon skrev "svårt"; för då måste man kvalificerande definiera vad som är enkelt och vad som är svårt. Ludwig Wittgenstein i poetiskt-filosofiska "Tractatus", skrev han svårt? Eller en mer sentida österrikare, Peter Handke?

Nog bör man ge sig tid med Bachmanns ordvaktande texter, men det är mödan värt.

17 oktober 1973 dog hon efter en brand i hennes lägenhet i Rom. Hon var storrökare och kanske framkallade hon den olycksaliga händelsen själv. 

Självmord? Hela livet är ju ett sådant. Ett tillfälligt uppskjutande av döden. 

Foto: Wikipedia

Vad lockades Ingmar Bergman av hos RAF?

"Terrorist" är en flitigt använd stämpel. Rotee Arméfraktion (RAF) i Förbundsrepubliken Tyskland stämplades på sin tid som terrorister. Eller också gick de, romantiserande alla outlaws, under benämningen Baader-Meinhof-ligan, med Bonnie and Clyde-vibbar.

Jag minns filmen "Der Baader Meinhof Komplex", där de framställdes som skjutglada galningar. Utan några politiska motiv.

Varför valde RAF den våldsamma vägen på sidan om institutionerna, istället för den långsamma marschen (Rudi Dutschkes ord för infiltrationen av statliga inrättningar som universiteten) genom desamma? Hur förstå, utan att därför legitimera, detta dramatiska val?

Ska vi bara strunta i att försöka förstå RAF:s agerande, istället nöja oss med terroriststämpeln? Parat med moraliserande fördömanden? Bortseende helt från den historiska och samhälleliga bakgrunden. Med andra ord göra det enkelt för oss.

Jan Holberg är VD för Stiftelsen Ingmar Bergman. Jag tipsas om en artikel i DN 31 mars 2026, ur hans hand, med den lockande rubriken "Så åt sig Baader-Meinhof-terroristerna in i Ingmar Bergmans värld".

Den uppburne Bergman, "vår Dalahäst i världen" enligt Bo Widerberg, drog hals över huvud till München, kränkt av att misstänkas för skattefiffel. Polisen dök till och med upp på Dramaten för att haffa honom. Löpsedlar trycktes med världskrigsrubriker.

I München, huvudstad i det extremt konservativa Bayern, togs han emot med öppna armar av CSU:s Franz Josef Strauss. En gång medlem i NSDAP, och förklarat sig beredd att med egna händer ta kål på de enligt den politiska etablissemanget hatade RAF.

Bergman ankom München 1977. En detta år våldsimpregnerad förbundsrepublik väntade på att omge hans teaterkonst. Och den bestod inte estetiskt oanfrätt av vad som skedde i dess omvärld. 

Holmberg driver oväntat tesen att man i flera av Bergmans verk kan ana influenser från RAF.

 

Icke minst i uppsättningarna på Residentztheater, där Bergman var verksam. Även i filmer efter återkomsten till Sverige. Bergman fascinerades av RAF. Var han innerst inne en samhällsfiende? Måste jag ompröva min föreställning sedan många år om demonregissören?

Tanken om en annan, mer politisk och samhällstillvänd Bergman kan förefalla långsökt, men är onekligen kittlande.

Bergman, med sina borgerliga navelskåderier, har aldrig tillhört mina favoriter. Inte blir det bättre av att veta att han förtjustes till en början av Hitler. Vilket han inte kunde skylla ifrån sig, fast han försökte, som Jan Myrdal genomskådade.

Bakgrunden till RAF:s uppdykande på den tyska samhällsscenen måste ses i ett historiskt ljus. För att inte bli obegripligt. Övervintrande nazister förekom i Förbundsrepubliken efter kriget, ända högt upp i statsförvaltningen, nära kanslern. 

Locket på om Auschwitz och förintandet av judarna

Tigande far- och morföräldrar till undrande ättlingar, varav åtskilliga av de senare anslöt sig till studentrevolten på 60-talet. Frågan de sökte ett svar på: Vad gjorde Du under Hitler i Tredje riket?

Och så den utlösande faktorn. Ihjälskjutandet av Benno Ohnesorg den 2 juni 1967 i Berlin under en stor demonstration i protest mot shahen av Irans besök i staden. Startskottet för formerandet av den utomparlamentariska oppositionen (APO).

Jag hyser inga sympatier för RAF, våldet och dödandet. Men anser att de även måste bedömas politiskt ur ett vänsterperspektiv. Inte generaliserande avfärdas som terrorister bland alla andra såna.

Knäckfrågan för mig blir: stärkte de repressiva tendenser inom staten eller inte? Jag lutar åt att de gjorde den alltmer repressiva statsmakten ännu starkare genom sina attacker på den.

Den tyska arbetarklassen, som de hoppats mobilisera genom sina spektakulära attentat för att visa på fascistmasken hos staten när den kastades och den polisiära klappjakten på de förhatliga började, förhöll sig kallsinnig.

Ingmar Bergmans intryck av RAF förblir hursomhelst för mig en spännande gåta.

FOTNOT Som gästprofessor vid Freie Universitet bodde jag och hustrun i Berlin. Jag har fördjupat sig i modern tysk historia, skrev boken "Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap" (2007). Omslag: Erling Öhrnell.

Foto: Bokus.com

Ljuva 68!

Jag vet inte om jag har sagt det förut. Men det är mycket möjligt. Jag har ju en envis tendens att upprepa mig. Kan inte skylla på åldersrelaterad tankspriddhet. För jag har alltid varit sån. En tjatig person.

Nu till upprepningen. När jag,  vilket sker med ojämna mellanrum, rör mig på Upsalas gator, tittar jag alltid efter bekanta ansikten från förr, men upptäcker aldrig något. Ingen tidigare kollega eller bekant, om så med rullator eller ledarhund. Nobody.

Jo, en gång iakttog jag en åldrad och krokig Sverker Gustafsson uppe på Carolina Rediviva. Men han, statsvetaren, räknas inte. För vi kände inte varann när jag bodde i Upsala.

Nå, åldrad och åldrad. Jag tror inte att han är så mycket äldre än jag. Ska jag googla, ta reda på det? Äh, det får vara. Lugnast så.

Vi lunchade, livskamraten och jag, igår på La Girafe mitt i lärdomens stad (förtjänar den kallas så fortfarande, i neoanalfabetiseringens tidevarv?). Inhyst i i det pompösa Bankpalatset, som det proklameras på väggen bredvid huvudingången. 

Granne med Åhléns, konsumtionspalatset. Det gräsligt fula huset. Kommunpolitiker med Geflepåbrå som ligger bakom? Eller sökande Kasper Kalkon-priset? Nå, huset är inget nybygge, vilket krävs för priset ifråga.

Jag skämtade till det, tyckte jag själv, när jag beställde Wallenbergare som dagens lunch för 159 kronor: - Klart jag ska ha det! Vi sitter ju i ett bankpalats. 

Tur att jag inte drog till med 68-slagordet: - Känner du stanken, från Enskilda banken? Förmodligen hade den unga servitrisen inte fattat ett jota. 

Det påminner mig om i Lund, vid ett besök på universitetsbiblioteket för att se utställningen om Theresienstadt, när jag hamnade i samspråk med två unga studentskor. Färskingar, förstaterminare, läste idé- och lärdomshistoria. 

På den institution där studenter sökte upp rektorn för att klaga på att Dick Harrison var för svår att förstå som föreläsare; kanske använde för krångliga ord? Han fick inget stöd från högsta ledningen.   

När jag stolt, efter att ha insett att förstaterminarna aldrig hört ordet "recentior", presenterade mig som "gammal 68:a" såg de ut som fågelholkar i ansiktet.

Jag försökte förklara, utan att lyckas, vad det mytomspunna 68 var för något. Då påminde sig en av studentskorna, närmast lättad: - Min morbror läste i Upsala 1968, tror jag i alla fall. 

End of conversation.

Jag känner ingen ung människa. Nästan alla av mina kontakter är fyrtiotalister, rödskägg. Jag benämner dem, oss, de sista entusiasterna. Vi försvinner, en efter en. Jag vågar inte fundera på vilka de är som kommer efter oss, det vill säga i politisk bemärkelse. Knappast rödskägg.

Kanske är vår generation i den meningen verkligen den sista. 

Vad med samtalet över generationsgränser? Om ord anses vara sociala och kontaktskapande till sin funktion är inte mina det. Jag kan endast prata med mina röda generationskamrater; allt gamlare, för att citera skrothandlare Karlsson i Haga.

Åh, ljuva sextioåtta! Svunnet är du. Säkrast hålla tand för tunga när jag befinner mig nära de unga. För att inte framstå som en fossil i deras ögon.

Foto (Wikipedia): Brita Borg, som sjöng om det ljuva sextiotalet.

I kräftans klor

Jag minns när min älskade mormor Elin insjuknade, utan att krya på sig. Till en början talades det tyst om det i min familj. Som om hennes tillstånd gick att förneka. Då skulle det försvinna. Enligt logiken i den tigandets kultur som rådde i brukssamhället. 

Men till slut gick det inte att låtsas som ingenting. Utan min mor informerade mig med sorgsen stämma att mormor "fått kräfta”. Jag fyllde tio samma år. Det lät väldigt otäckt. Och jag hade svårt att förstå vad det innebar. Hur allvarligt det var. Skulle mormor dö? 

Undringar jag behöll för mig själv. Vågade inte klä dem i ord.

Och så började bussresorna, mamma hade ännu inte skaffat körkort, in till lasarettet i Gefle för undersökningar och behandling. Mamma följde mormor och tog mig med. 

Eftersom båda kvinnorna led av hisskräck medförde det vissa svårigheter att röra sig på sjukhuset med alla våningar. Och ännu svårare när mormor blev sängbunden.

Mormor blev med tiden allt mindre, allt tröttare, allt blekare, allt osynligare. Jag uppmanades en dag av min mamma att ta farväl av henne där i sjukhussängen. Sen såg jag henne aldrig mer.

”Kräfta”.... Jag fantiserade om hur det äts inuti kroppen; organ efter organ gnager den hungriga kräftan i sig. 

Susan Sontag skrev en bok om sjukdom som metafor. Jag läste den. Men minns inte om hon knöt an till Nietzsche och hans resonemang om metaforernas makt. Metaforerna, de bildliga orden, bestämmer vår verklighetsuppfattning. De äger makten att skrämma oss.

Otäckt lät det också om jag hörde att någon i Sandviken skulle skickas till Radiumhemmet. Vad var det för en ryslig boning? Sändas dit och kroppen genomborras av röntgenstrålar?

Richard Swartz använder ordet ”kräfta” i den hudlösa boken "Rapport från kräftsäsongen" (Polaris, 2026). En ärligt upprättad sjukjournal, utan undvikandet av de obehagligaste detaljer; tar sin avstamp i att han noterar blodfläckar på papperet vid toalettbesök. 

Först ignorerar han det, men till slut går det inte att försöka rycka på axlarna åt ohälsotecknen. 

När jag behandlades för mitt mantelcellslymfom, behandlingen startade på Onkologen, det hette inte cancerkliniken nota bene, i Gefle reagerade jag på att mottagningen låg liksom undanskymd, utan fönster. 

Ännu värre på Onkologen på Ackis i Upsala. 

Där jag tillställdes min dödsdom, som jag uppfattade det, av ett gäng specialister en höstmörk november och lämnades sen ensam i min sal på en sällsamt trist avdelning 17. Sliten och  eftersatt. Ingen tv. Utanför fönstret människor på väg hem efter arbetsdagens slut. 

Livet gick vidare, utan mig? Om jag fanns eller inte, ingen skillnad.

Richard Swartz delar min blick för det rumsligas betydelse när han, som den överlägsna stilist han är, beskriver hur det är på Karolinska; strikt ur ett patientperspektiv. Sjukhusledningen borde ta del av och lyssna till hans erfarenheter. Om den nu bryr sig, vilket är tvivelaktigt.

De tycker väl att det skall vara sterilt, avskalat, kliniskt, kallt, signalerande behandling och ingrepp, inget annat; jo, att det är lättstädat. Kommer man som sjuk i kräfta med dödsångest; ja, inte dämpas den av de rum där man inhyses.

Swartz framkallar igenkänning hos mig med min anamnes. Termen knyter an till författarens rekonstruktion av vitrockskulturen, dess terminologier, distansskapande och empatilösa kommunikationslöshet. 

Vården är inte till för patienten, utan tvärtom. Den senare är blott en kugge i en komplex, ogenomskinlig vårdapparat. Patienter kommer och går, men institutionen består. Överlever alla, såväl patienter som personal; som i "Babels hus" av Jersild, själv läkare.

Trots det om livshotande sjukdom påminnande ämnet, mitt i bedrövelsen drabbas dessutom författaren av ett slaganfall; Swartz skriver som ingen annan och boken är svår att släppa. Och jag behöver inte veta hur det slutar. För det vet jag redan.

Men jag måste få tillägga, att jag inte visste att Swartz kunde skriva så underhållande. Excellerar i den svartaste humor när han observant som få återger fysioterapeuters hembesök, läkares plattityder, medpatienters knasigheter i väntrummet. Underbart!

Bild: Adlibris

FOTNOT Samtidigt meddelas att hans hustru och mångåriga livskamrat, Slavenka Drakulic´, avlidit.