Helsingborg nästa?

Foto: Visit Helsingborg

Kulturgeografen Ola Thufvesson begick en intressant artikel på kultursidan i gårdagens HD, en utmärkt sida jag för övrigt dagligdags konsulterar, om planerna för Väla köpcentrum utanför Helsingborg. Dit tog vi oss en gång med buss för att spana. 

Trots att jag vanligtvis har lika svårt för köpcentra som för chäfer. 

Otrivsamma Valbo köpcentrum utanför Gefle uppsöker jag endast under pistolhot. Nå, IKEAS luncher är klart prisvärda för gammfolk efter pensionsförsämringen. Om man står ut med oljudsnivån i restaurangen. Barnfamiljer tar ut svängarna. Hörselskydd anbefalles hursomhelst.

Och en överseendets attityd.

Det handlar ju inte om Väla i sig. Utan om vilken typ av stad man vill bo och leva i. I synnerhet när det sista existenskapitlet skall skrivas. Eftersom vi umgås med planer, än så länge drömmar, om att flytta till Helsingborg blir stadsmiljön förstås intressant. 

Vi har kunnat konstatera att utmed huvudstråket Kullagatan mitt i stan, där man förr enligt uppgift kunde se skönsjungande Östen Warnebring ströva omkring, har butiksdöden slagit till. Kedjorna flyttar ut till Väla. E-handeln glufsar i sig alltmer av inköpen. 

Vad det gäller det senare tillhör jag bovarna. Även om det mest handlar om vitaminer och läkemedel för min del. Någon enstaka gång ett klädesplagg. Bekvämt, det skall tillstås, anlita Early Bird att i gryningen hänga ett paket på dörren. 

Sen hämta in det medan kaffet står och puttrar.

Nå, apropå butiksdöden. En anmärkning. I städer där man har låtit stora butiker, såsom Åhléns och HM, breda ut sig i city, blir det mörkt och tomt om aftonen när de stänger. Upsala utgör ett exempel. 

Under dagen en storstadskänsla, i den stad där jag bodde tjugo år, som jag gärna omsluts av. Människor i strid ström. Men efter stängning ödsligt. Nå, restauranger finns. Hörde jag överetablering? 

Thufvesson månar om cityhandeln. Han påstår att det inte räcker med att erbjuda varor, utan även upplevelser måste till. Jag hänger inte riktigt med. Saknar konkretisering. Eftersom jag på högskolan ledde kurser i Upplevelseekonomi spetsar jag öronen.

Det bästa med Helsingborg är inte Kullagatan. Även om vi gärna varje gång uppsöker anrika Fahlmans Conditori. (Fotot ovan.) Konkurrerar med Ingeborgs i Sindal i Nordjylland om att vara en favorit. Kanske till och med strået vassare. Om atmosfären tas i beaktande. Magnifik.

Men Ingeborgs rundstykker slår man inte. Eller den goda osten över Lurpaken. En sann njutning.

Det bästa med Helsingborg är ändå Öresundslinjens färja över till Helsingør. Drygt tjugo minuter tar det. Sen är man på dansk mark. Färjan lägger till nära tågstationen. DSB kan man sedan hoppa på. Nedför Guldkusten tas man, till København. Och stora världen.

Men är det ett tillräckligt skäl för att flytta till Helsingborg? Argumentet att man kan ta sig därifrån? Jag är inte helt övertygad. Fler stadsexkursioner måste till. Samtidigt som hyresrätterna verkar stå som spön i backen. Erbjudanden varje dag i min e-mejl.

Vanliga jämtar blir inte nazister

Bokus.com

Annelie Jordahls bok "Kallet" (Norstedts 2026) utspelar sig i Jämtland under andra världskriget. I gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Det senare landet befann sig under nazistisk ockupation efter inmarschen 9 april 1940. 

Boken är ingen renodlad roman. Inte enbart fiction. Verklighetsbakgrunden är solid. Och Jordahl ligger det förflutna nära. Med de genealogiska rötterna i nämnda, glesbebyggda landskap.

Jag läser boken i hopp om att få föreställningen om att Sverige kröp för Hitler repad. Och att bakom neutralitetsfasaden dolde sig hakkorsets medlöpare.

Till veckan skall jag träffa min livmedikus på Akademiska Sjukhusets Cancerklinik i Uppsala. Jag kommer på vägen upp mot sjukhusområdet att passera det så kallade Bollhuset. Inte långt från legendariska Flustret. 

Det ursprungliga Flustret, med en gång celebra punschdrickare som Gustaf Fröding och Albert Engström bland gästerna, brann ned. Det hus som ersatte kan lätt tas för att vara det förra. Samma snickarglädje. En kopia. Åtminstone nästan.

Jag har ett minne från övervåningen på gamla Flustret. När jag satt sekreterare i diskussionsklubben Laboremus.

17 februari 1939 kallade studentkåren på universitetet till ett stormöte i Bollhuset. För att sätta stopp för ett fåtal judiska flyktingar med medicinsk utbildning att komma till Sverige. 

Inte första gången jag passerar Bollhuset. Varje gång infinner sig känslan av skam. Uppsala universitets annars stolta historia solkas ned av detta svarta kapitel. Närvarande i Bollhuset personer som efter kriget kom att intaga uppburna positioner. Kända namn i samhällets topp.

Det var också Sveriges idé att stämpla J i judarnas pass. Därmed var flyktmöjligheterna avskurna. Judehatarna fanns även företrädda i riksdagen. Framförallt i Bondeförbundet.

Sveriges regering under Per Albin Hansson  tillät att tyska soldater på järnväg släpptes igenom landet. I en omfattning jag grovt underskattade tills jag visste bättre. Och det såldes kullager till Nazityskland som kunde användas av krigsindustrin.  

Det var herrskapet som inte ville bråka med Hitler. Inte vanligt folk. Det är styrkan med Jordahls bok att hon lyfter fram det. Och jag blir glad av det skälet, när jag läser den. Solidariteten var stark med Norges folk. Och den var självklar.

Hur många exakt som tog sig över gränsen till Sverige, undan nazisterna, vet jag inte. Men i Stora Blåsjön och Gäddede kunde de få läkarhjälp. Och gömma sig. Undkomma Gestapos tortyrkammare. 

Och jag vill tänka: vanligt folk blir inte nazister. Jag tillstår att jag på kvällskvisten är lite väl romantiserande när jag formulerar det så. Empiriskt lutar jag mig mot min uppväxt bland metallarbetarna i Sandviken. 

Knepiga kunde de vara. Men alltid solidariska. Liksom jämtarna i Jordahls bok.

Nå, vad med vanligt folk i Tredje riket? De vanliga, hyggliga medborgare som lät fasorna ske utan att protestera. Om de inte aktivt deltog. Alla dem som Sebastian Haffner, Daniel Goldhagen, Christopher Browning och andra skrivit om. 

Mitt påstående behöver med andra ord nyanseras. Och nog fanns det angivare där i Jämtland! De norska flyktingarna behövde gömmas undan.

Bäst att aldrig lämna Holmen!

Alderholmen (Bild: Gävle kommun)

 

Det föreligger en allvarlig risk med att lämna Holmen. Där jag i vår fyrarummare, omgärdad av överfyllda bokhyllor, lever vardagsliv och ägnar  mig åt skriftställeri. Nämligen risken för att träffa på gamla kolleger eller bekanta som jag inte sett på många år. Och inse att de åldrats. 

Bara att utgå ifrån att de tänker detsamma om en själv. Även om de väluppfostrat påstår motsatsen. Men deras ögon kan inte lura mig. Och högst upp på samtalsordningen står, som för alla gamlingar, (o)hälsa och sjukhusvård. Krämpor och kräfta. Gammelns herravälde.

Därefter informerar vi oss om vilken av dem som vi gemensamt känner som har gått in i dimman, blivit kognitivt nedsatt för att uttrycka det fint. Och vem som har gått hädan. Inte direkt uppiggande samtalsämnen. Om man säger så. 

Men vad prata om i denna kortsiktiga fas av livet? 

En bra sak med att hålla mig hemma på Holmen är att jag kan förbli obesvärad. Vissa människor som jag oförberedd träffar på i vimlet åsamkar mig tunghäfta. Jag vet inte vad jag ska säga. Kommer inte på något.

Kanske är jag av födsel och ohejdad vana en asocial figur. Folkskygg? Jag håller inte med. Nä, nä. Så enkelt låter det sig inte förklaras. Det står för något.

Fram med en av mina husgudar, Ronald Laing, och hans tes om att vi beter oss som vi gör för att vi behöver det. Vi är vad jag brukar kalla subjektivt rationella. [1] Gäller även dem som diagnostiserats med det ena eller andra. 

Själv arbetade Laing terapeutiskt med patienter som diagnostiserats schizofrena. Ansågs omöjliga och förlorade, måste behandlas med tung psykofarmaka. Men Laing bevisade motsatsen. Även om det erfordrades tid och tålamod. Men han gav sig inte. 

Barbro Sandin uppe på Säters mentalsjukhus följde i Laings fotstår. Kunde bryta många års tystnad hos omöjligförklarade patienter. [2] Liksom en sjukgymnast som jag kände i Upsala. Och som specialiserat sig inom psykoterapi. De bevisade att ingen är förlorad eller omöjlig. 

Min tunghäfta signalerar försiktighet och avvaktande. Utanför Holmen beträder jag okänd mark.

Ofta stöter jag på studenter som jag undervisat eller handlett under årens lopp. Många har det blivit. Och inte kan jag minnas och känna igen alla. Jag försöker att vara artig och hålla masken. Men tveksamt om det lyckas. Men hur minnas alla som passerat?

De som stack ut minns jag. Med glädje, även stolthet. Ett fåtal har jag bestående kontakt med. 

Vad gäller de anställda från högskoleåren skulle jag gärna träffa på en och annan chäf, verbalt betala tillbaka för gammal ost. Men det sker aldrig. Särskilt en hal typ har lyckats undgå mig.

Nå, bäst har jag det om jag aldrig lämnar Holmen. Eller pilsnabbt tar mig till tågstationen åttahundra meter bort för transport söderut. Det bästa med Gefle är denna station. 

Och hockeylaget.

[1] En grundbult icke minst i mitt organisationstänkande, som i boken Själens revolt.

[2] Se hennes Den zebrarandiga pudelkärnan.

En röst i provinsen

Provinsiell skritftställare (Foto: E. Åsén Ekstrand)

Jag har inget emot att uppfattas som en solitär. Eller ensamvarg. En gång beskrev jag mig som en provinsens intellektuelle. Det gömde sig inget nedlåtande i denna positionering. Tvärtom.

Att bo drygt sexton mil utanför huvudstaden, inte frottera sig med kulturetablissemanget där, har sina fördelar. Mätt i integritet och oberoende. 

Sverige är ett litet land. På kulturfältet håller alla nervöst ögonen på varann. I flera år sökte jag, efter ett antal böcker ur min hand, ett arbetsstipendium på livstid hos Författarförbundet. 
Jag tilldelades ett par mindre stipendier under mitt medlemskap. 

Och en vistelse i Gréz-sur-Loing i Frankrike. I ett hus tillhörande förbundet.På samma plats hade August Strindberg, skrev "Bland franska bönder" där om jag inte missminner mig, och Carl Larsson vistats. Den senare dokumenterade det i flera målningar. 

Jag kände mest otålighet under den månad jag tillbringade på den ödsliga franska landsbygden. Floden Loings gröna vatten makligt framforsande utanför husknuten. Smattrande änder på strandbanken. Höga murar runt husen i byn. Skällande vakthundar.

Inget utbyte av de andra, samtida stipendiaterna, förutom en gemensam julaftonsmiddag. Medan jag skrev på en bok om Søren Krøyer. En valfrändskap.

Jag övernattade också en eller ett par nätter i förbundets hus utmed Drottninggatan i Stockholm. Sedan länge sålt. Efter att räknenissarna sagt sitt.

Så förstod jag. Det fanns inte en chans att få det stipendium jag eftertraktade, för att kunna gå ned i tjänst på min högskola och frigöra tid för skrivandet. Jag har inte varit ensam om att kritisera förbundets stipendieutdelning och vilka som kommer ifråga. 

Men vad hjälper det. Du kliar min rygg, så kliar jag din.

Hörde jag korruption och nepotism? Det är värt nämna att författare som har kunnat leva på sitt skrivande, ändå inhöstat ett livet ut varande arbetsstipendium. Ingen nämnd, ingen glömd. Men talande är det.

Jag lämnade förbundet efter en till intet ledande mejlväxling med den dåvarande ordföranden.
Under många år medverkade jag som frilansare på Gefle Dagblads kultursida, när Björn Widegren basade för den. Han hade, vet jag, ett anbud från en av drakarna. Men tackade nej. 

Han kom att äga ett stort handlingsutrymme i Gefle. Känd på stadens gator. En folktribun. 
Opinionsbildare. Och nog besatt han den integritet som hade riskerat att gå förlorad om han lämnat GD och Gefle. 

I Sundsvall fanns en parallell kulturredaktör, Curt Bladh, på ST. Liksom Widegren en man med integritet. Fruktad av kulturmänniskor i stan för sin obändiga, kompromisslösa stil. 

Båda redaktörerna allmänbildade. Generalister. Skrev om allt. Till Widegrens förtjänst skall sägas att han aldrig, inte en enda gång, tummade på mina alster, krävde att jag skulle ändra något. 

Det var befriande. Och befriande, utan att behöva lägga band på mig, kunna puckla på inskränkta, kommunala makthavare. Ja, inte bara dem. 

Jag minns att Allan Fagerström på AB en gång motiverade att han bodde utanför Stockholm med att han inte ville riskera hamna i lojalitetssmeten. ”Klägget” enligt Stefan Juholt, bördig från Oskarshamn. Efter att ha smakat på det som partiledare en kort tid för S.

Jag medverkar som krönikör på Stefan Lindgrens 8 dagar. Liksom på lindelof.nu. Båda sajterna värnande sitt oberoende och yttrandefriheten. Till skillnad från mainstreammedierna. Husbondens röst.

Jag njuter av att med datorn i knäet, i mitt hörn av vardagsrummet i lägenheten på Alderholmen i Gefle, utsikt mot Gevalia och i fjärran hockeyrinken, begå mina betraktelser. 

Långt från klägget och kotterierna. Utan att först hålla upp fingret för att känna vart opinionsvinden blåser. 

Och hur man bör skriva för att passa in. Om Ukraina och Ryssland, Iran och USA, eller vad det än gäller. Politiskt korrekt a la DN? Glöm det! Lojal? Ja, men endast mot mina egna funderingar. 

En mot makten och påbjuden opinion illojal intellektuell. För att knyta an till Jan Myrdal. Någon att efterlikna i hållningen som skrivande människa. Om än mantalsskriven i provinsen.

Även på 8 dagar 2026-03-05

Medan jag försöker läsa Håkan Nesser

Bokus.com

 

Håkan Nesser har jag aldrig läst. Fråga mig inte varför. Kanske för att han aldrig lockat till läsning. Inte svårare än så. Jag har förstått att han skriver deckare, om än inte i samma klass som mina favoriter Raymond Chandler och Dashiell Hammett, som alla blir kioskvältare. 

Och jag har snappat upp att han har dömts till ett ganska saftigt fängelsestraff, misstänkt för bokföringsfiffel. Skyller fifflet på en rådgivare som vilselett honom. Jojo.

Förre VD:n för Swedbank, Birgitte Bonnesen, står åtalad för fuffens med penningtvätt i Baltikum. Hon får sin sak prövad i HD. Men inte Nesser. Han tillhör ju inte den ekonomiska eliten. Och måste tydligen krypa in i kurran. 

Men det lär väl knappast bli Kumlabunkern för hans del.

Grannfrun på samma avsats, uppväxt nära samma Eskilstuna som Towa Carson, känner till min kärlek till Berlin. En dag, när vi stöter samman, stoppar hon plötsligt Nessers "Elva dagar i Berlin" i min hand. 

Hon ber mig, som kan eller åtminstone kunde Berlin på sina fem fingrar, läsa den för att ta reda på hur mycket han diktar upp om Berlin. Och hur mycket som är sant.

Ett grannlaga (sic) uppdrag på min ära. Alla berlinälskare ägnar sig ju åt projektioner. Skapar sitt eget Berlin. Det finns inget Berlin bortom detta. Inget Berlin an sich. Min bok "Nätternas natt. Höst i Berlin" (1994) handlar nog mer om mig än om staden. 

Eller utspelar sig mellan mig och Berlin. Bättre uttryckt. [1]

Men boken förutsatte att jag en höst, oförglömlig förtjänar tillfogas, var på plats i Europas hjärta. En vistelse som hos mig definitivt förankrade idén om en generell medborgarlön. Den förkättrade arbetslinjen förkastades. Äntligen, som Gert Fylking utbrast. Bevingat uttryck.

Idén att skriva om medborgarlön föddes på U-Bahn mellan Hallesches Tor och Dahlem-Dorf. På väg till Freie Universität och gästprofessuren. Jag hade funnit argumenten för och mot. [2]

Just nu har jag tre böcker på gång. En om bandy, författarens namn Nils Håkanson. Ännu en av Édouard Louis. En fransk författare, sprungen ur arbetarklassen, som fått mig fast. Främst stilistiskt. 

Och så Annelie Jordahls nyutgivna bok som handlar om andra världskriget och vad som sig föredrog i de jämtländska gränstrakterna mot Norge. 

Den läser jag främst för att jag gärna vill få föreställningen om Sveriges nassevänlighet punkterad. Åtminstone problematiserad, som akademikerna säger. Eller repad. Och jag vill höra mer om det modiga motståndet mot ockupanterna. 

Hur svenskar hjälpte till, om än indirekt, med det. 

Nå, en god granne vill jag vara. Börjar att bläddra i Nesser. Blicken fastnar genast i "Fasanenstraße". Plötsligt minns jag när jag för ett antal år sedan klev omkring i Västberlin. I de kvarter där Fasanenstraße ligger. Liksom bakom Ku´damm. 

I sökandet efter Imre Kertéz adress. Han levde fortfarande då. 

Han som, baserat på egna erfarenheter, skrivit en av de bästa böckerna om dödslägret Auschwitz. "Mannen utan öde." Och om hur överlevarna togs emot när de kom tillbaka till Budapest. Ingen vacker historia. 

Människan är en best, som Horace Engdahl kläckte ur sig i Söndagsintervjun i P1 27 februari. Utan att intervjuaren, star struck av den överlägsne intelligensaristokraten, vågade pressa honom på det. Antropologisk evidens eller poetisk metaforik? 

Jag fann aldrig Kertéz adress. Men skrev om sökandet i Gefle Dagblad. Stannade under detta till vid en minnestavla över österrikaren Robert Musil som tydligen bott i samma kvarter som Kertéz. Hans Mannen utan egenskaper, en märklig bok.

Oj då. Det skulle väl, på begäran, handla om Nessers Berlinbild? Tillbaka till honom. Kanske blir det en betraktelse i skrift vad det lider. Men jag lovar inget. Säkrast så.

NOTER
[1] Mer om hur vi förhåller oss till städer har jag skrivit om i  "Stadens andedräkt" (2003) och "Mina delade städer" (2015).  

[2] Mynnade ut i böckerna "Den befriade tiden" (1995) samt "Arbetets död och medborgarlön" (1996).

"Führer och förförare" - en besvikelse

Swedish Film

På SF Anytime hyr jag den tyskproducerade filmen "Führer och förförare" om Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels. Alltid tilltalad med "doktor Goebbels" av diktatorn. 

Efter att ha sett "Undergången" med framförallt Bruno Ganz i huvudrollen, där han är mer Hitler än Hitler själv, om man kan säga så, beundrar jag den regissör som vågar sig på att ännu en gång skildra de nazistiska toppfigurerna.

Förväntan skruvades upp av att det utlovades inslag i den aktuella filmen som  tidigare inte förekommit. Men det är inte sant. Jag uppskattar i och för sig att dokumentära sekvenser varvas med fiktiva. Men de förra tycker jag mig ha sett tidigare. Inget nytt. 

Med något enstaka undantag. 

Och de senare förvandlas till tämligen lättköpta dramatiseringar av de historiska förloppen, inget annat. Frågan är vad de egentligen lägger till. Vad de tjänar för syfte. Jag förblir osäker.

Historien 1938-1945 är vid det här laget välkänd. Hitlers tillträde som rikskansler. Införlivandet av Österrike. Kristallnatten. Anfallet på Polen. Non-interventionspakten med Sovjet. Stalingradkatastrofen som innebar att krigslyckan definitivt vände för nazisterna. 

Sista dagarna i bunkern i Berlin våren 1945. Goebbels sex barn mördas av föräldrarna.

Robert Stadlober är utmärkt som Goebbels. Även om han i vissa scener får mig att tänka Bo Sundström i Bo Kaspers orkester. Eller Olof Palme när han gick upp i varv. Men på det stora hela ror han gestaltningen i land. Och framstår som den verkliga drivkraften i Tredje riket.

Mycket skicklig och framsynt propagandist. Med huvudet på skaft. Till skillnad från de andra medelmåttiga karriäristerna som konkurrerar om sittplatserna vid Hitlers bord.

Fritz Karl har den otacksamma uppgiften, med Bruno Ganz version kvar på näthinnan, att framställa Hitler. Jag tycker inte att han gör det övertygande. Inget av den omtalade karisman. Heller inget av vansinnesutbrotten. Lösmustaschen guppar farligt ibland.

Henric Holmberg som Hitler vid uppsättningen av "Speer" i Göteborg tycks mig faktiskt strået vassare än Fritz Karl.

Himmler, Hitlers lojale förtrogne tills han började att förhandla med fienden, och Göring, korrupt tjockis, spelas av två skådespelare som jag inte ens bryr mig om att söka namnet på. De lyckas inte, kan man kort och gott säga. Det är som om de givit upp på förhand.

Bland TV-bolag i Tyskland har det hetat, att om publiken sviker, kasta in något om Tredje riket och Hitler. Men det vete sjutton om det fungerar med den här filmen, premiär 2024. Jag tror det inte.

Skymmer utmed vägen till Mora

Amazon.se

Jag märker på mig själv att jag med stigande ålder - fy sjutton vad trist det låter men sånt är läget och inget annat - väljer bort somliga TV-serier och filmer. Efter att omsorgsfullt ha scannat utbudet, samt läst recensioner i förekommande fall. 

Nota bene med betoning på somliga. Jag är och förblir en tittar-nörd.

Det som väljs bort gör det beroende i huvudsak på åldern hos de agerande. 

Är de för unga, "skyltdockor" brukar jag muttra om dessa från rynkor och hängpåsar befriade glopar till skådespelare, företrädesvis nordamerikanska, ansikten släta som nymanglade lakan, saknar jag igenkännandets möjligheter. 

Det uppstår ingen identifikation. Jag kan inte relatera mig. Inte spegla mig. Jag vet. Det är fånigt. Jag som sturskt titulerar mig seriestrateg borde veta bättre. Det är väl ändå kvaliteten, i bred mening, som allena bör avgöra? Men det hjälper inte alltid att tänka så. 

Inte när jag bibringas den vemodiga känslan av förlorad ungdom. Och det är ingen bra känsla. Vill helst undslippa den. 

Medelåldershistorier väljs också ibland bort. Medelåldern har jag redan passerat. Beroende på hur datera densamma så var det intensiva år. På flera plan. Rastlösheten dominerade. Både professionellt och privat. Inga dåliga år. Men förflutna de också.

Livet förefaller mig plötsligt som ett Vasalopp som går allt fortare. Avståndet till målet i Mora krymper.  Blåbärssoppa i Mångsbodarna. I mitt fall var det väl rusdryckerna. Och med dem följde, det påstår jag även om det retar upp en och annan alkoholhatare, euforiska ögonblick. 

Så länge de varade. 

Filmer som handlar om åldrade människor ser jag utan att tveka. Där infinner sig identifikationen. Även om den gör mig sårbar, påminner mig om var jag befinner mig på livstrappan. 

Som häromaftonen när vi såg "The Carer" (2016, SVT Play) om en skådespelare (lysande spelad av Brian Cox) i nedförsbacken. 

Efter en framgångsrik karriär, med många priser och erkännanden, klarar han sig inte själv längre. Behöver tillsyn dygnet runt. Drabbad av Parkinson med rejält nedsatt rörlighet. Lägg till inkontinens så inser man hans existentiella belägenhet. 

Hans utsatthet och beroende av andra. Han, den karismatiska, som en gång ägde scenen. Och världen. Korta tillbakablickar i filmen på Cox karriär, föddes i skotska Dundee 1946, förstärker det tragiska levnadsödet. 

Och frestar en tro att det man ser är självbiografiskt baserat. Det förhöjer upplevelsen av filmen. 

Bitvargen. Den nyss storslagne och uppburne. Nu mer som ett litet barn, kroppsligt betraktat. Och han är fullt ut medveten om det.

För tillsynens ändamål anställs en ung kvinna från Ungern. (Den för mig okända Coco König är hur övertygande som helst i rollen.) Fast han gång på gång placerar henne i Rumänien, eller något annat för honom okänt land. 

Lång tid tar det också för honom att lära sig hennes förnamn. Men det hindrar honom inte. Lustigt nog, beroende på hennes engelska, hör hon "karriär" och inte "carer" när hon söker jobbet.

"Skådespelare blir man inte, det är man." Hennes mantra, hon som älskar teatern mer än allt annat. Även hans. Hon försöker att bli antagen på en elevskola. Det såta paret har Shakespeare gemensamt, växlar utantill repliker ur kända pjäser. 

"Hamlet" främst. "To be or not to be - that´s the question."

Hon har skinn på näsan. En yngre upplaga av vår  egen Julia Caesar som ingen ostraffat satte sig på. Nja, nu överdrev jag. Men den unga kvinnan förmår att "ta" den vresige gammgubben när han går an som värst, prövar omgivningens tålamod. 

Raka rör är något han uppskattar, efter att haft förkonstlingen som yrke. Banden mellan dem blir allt starkare. Hon till och med kan införskaffa vuxenblöjor utan att bli utkastad.

Framtiden har krympt till så gott som ingenting för den gamle aktören. Liksom för mig. Så den identifikation som uppstår är av negativ, en smula skrämmande, art. Även om jag sluppit Parkinsons helvete. Och liksom huvudrollsinnehavaren fortfarande är klar i knoppen. 

Ingen har upplyst mig om något annat. Peppar, peppar.

Men det skymmer, alltmer, utmed vägen till Mora. Och blåbärssoppan smakar vatten.

Även på lindelof.nu 2026-03-05