Metall förlorar - medlemmarna vinner?

Bild: Amazon.com

Jag blir inte klok på vad det är som pågår egentligen på Musks Tesla i Sverige. Den arbetsmarknadspolitiska konflikt som påstås vara den längsta i modern tid i vårt land. 

Vad med fackets roll? Ena dagen strejkas det. Nästa dag avbryts strejken. Så strejk igen. Det har till och med givits en benämning som jag aldrig hört förr: jojo-strejk.

Hur det gått till när de strejkande nolltaxerats, begriper jag överhuvudtaget inte. (Statens långa arm?) Vilket givit allvarliga konsekvenser för det kontanta strejkunderstödet. Och för uppslutningen runt strejken från medlemmarna, kan man antaga.

Hur många som sagt upp sig och accepterat ett futtigt avgångsvederlag på några månader från Tesla är mig obekant. Och om det beror på Metalls velande. Det skulle inte förvåna mig om medlemmar tröttnat på jojon. 

Gör facket till en kamporganisation, manade r:arna förr. Glöm Metall. 

Det hävdas, ödesmättat, att strejken är viktig principiellt och inte bara handlar om Tesla. Utan om kampen för den svenska modellen. Det kollektiva förhandlingssystemet. Om man inte lyckas få till ett kollektivavtal, vilka blir konsekvenserna? 

Är den svenska modellen på utdöende? Samverkansmodellen med fredsplikt. 

Kanske behöver man inte måla fan på väggen. Kanske kan det leda till att en genuin tradeunionism föds på nytt. Med en lokal facklig kamp värd namnet. Utan att det dras i trådar centralt ifrån. Det skulle kunna mobilisera medlemmarna. 

Jag studerade på 70-talet det lokala facket. Det mynnade ut i den omdiskuterade, av LO-ledningen peststämplade, avhandlingen "Från Konsul Göransson till MBL" (1979). 

Historiska studier visar att facket självständiggjorts gentemot medlemmarna. De behövs inte för verksamhetens bedrivande. För att uttrycka det krasst. Rakt på sak.

Ta bara storavdelningsbildandet. Centraliseringen. De kollektivanställda reducerade till kontingentbetalande pappersmedlemmar. Ombudsmannamakt. Heltidsanställda funktionärer. Facket som försäkringsinrättning. 

Medlemmarna förväntas hålla sig passiva. Sitta still i båten. Det är allt. Nå, de får inte vara med i SD eller hysa positiva sympatier för detta socialdemokraterna utmanande parti. Kollektivansluningen till S är visserligen borta. Men banden mellan LO och S förblir lika starka.

Och så, efter gruvstrejken och de vilda strejkerna som tog LO på sängen, den förkättrade arbetsrätten. MBL - tutan. Facket inlåst i arbetsrättens förhandlingsbur. Bakbundet.

Summa summarum. Jag är inte så säker på att det är så dåligt om striden går förlorad på Tesla. I syvende och sist handlar det om vad medlemmarna är beredda till. Som alltid. Den fackliga idén står och faller med dem.

FOTNOT https://arbetet.se/2026/08/12/forskaren-fackets-agerande-kan-bli-slutet-for-teslastrejken/   https://arbetet.se/2026/08/13/teslastrejken-tar-ny-fart-men-oklart-vem-som-strejkar/

Den mur som inte stod i hundra år

Fotomontage: Knut Lindelöf

13 augusti 1961. Berlinmurens födelsedatum. Ett taggtrådskrönt byggnadsverk som delade huvudstaden Berlin på mitten. Skar rakt igenom bostadskvarter och människors invanda liv. 

Det statsbärande partiet i DDR, SED, benämnde officiellt muren "den antifascistiska skyddsvallen". Utifrån föreställningen att det realsocialistiska systemet måste fredas från ett militärt markangrepp i imperialisternas regi, eller en stor migration från Västberlin.

I det senare fallet gick dock strömmarna åt andra hållet. Människor, som efter de allierades gränsdragning vid förhandlingsbordet hamnat på Tysklands östra sida efter krigsslutet 1945, flydde. [1]

I en sådan omfattning att idén om en mur föddes hos Walter Ulbricht och de styrande. Hur annars förmå de flyende att stanna kvar? Till saken hör en inte försumbar brain drain. Välutbildade sökte sig västerut.

I den populära filmen "Good Bye, Lenin!" försöker de anhöriga genom olika tricks att inbilla en kvinnlig, lojal DDR-tjänare att människor i stor omfattning flyr från väst till öst. För vad, måste man fråga sig.

Vore jag propagandistisk antikommunist, vilket jag inte är, skulle jag peka på det som det schablonmässigt brukar pekas på: Brist på varor. Grå vardagstristess i illa underhållna, prefabricerade hyreslängor. Verklighetsfrämmande retorik. 

Obligatoriskt deltagande i 1 maj-tåg under röda fanor. Tio års väntan på en Trabant. [2]

Men den materiella bristen måste ändå vägas mot det som enligt mig som fritänkare är värre: ofriheten. Ständig risk att rapporteras till Stasi för "republikfientlighet" av  "inofficiella medarbetare" som dolde sig i ens närhet, eventuellt en familjemedlem. 

När arkiven öppnades röjdes chockerande hemligheter om hur Stasi infiltrerat dem man trott man kunde lita på. 

Greps man under ett av myndigheterna icke godkänt försök att ta sig till Västberlin straffades man som "republikflykting". 

I filmen "De andras liv" - som rönt invändningar från gamla DDR:are mot att en Stasi-officer i Ulrich Mühes gestalt framställs alltför positivt - skildras minutiös avlyssning och utfärdade yrkesförbud för samhällskritiska konstnärer.

Nå, yrkesförbud kunde ju per definition inte finnas under socialismen. Hette det. Ideologi slog verklighet. En samhällsordningen på sikt underminerande villfarelse. 

Interiörer från Stasi-fängelset i Hohenschönhausen i Berlin bjuds det på i samma film. Jag deltog för flera år sedan i en flera timmar lång guidad rundvandring där (guidens föräldrar hade suttit i fängelset). 

Jag hade tillfälle att se Jürgen Fuchs och Rudolf Bahros celler. Båda har jag läst. Ingen av dem, som jag uppfattade dem, någon antisocialist. Varför inte en öppen diskussion istället för inlåsning?

Tjocka, ogenomskinliga fönster som inte tillät att du kunde se ut. Klaustrofobisk känsla i hermetiskt tillslutna celler. 

Den internerade hämtades till förhör vilken tid på dygnet som helst. Syftet var att fången skulle desorienteras, tappa det mentala fotfästet.

Apropå dem regimen misshagliga. Jag brukar passera visdiktaren Wolf Biermanns förfallna hus i Östberlin och titta upp mot lägenhetens fönster. 

Inget vittnar om att han, den oppositionelle och därför berövad sitt medborgarskap, en gång bodde där. Nog förtjänar han en minnesplatta.

Erich Honecker deklarerade att muren skulle stå i hundra år. Muren är sedan decennier borta. Men det nationella såret den rev upp är inte läkt.

Fortfarande talas det om "ossisar" och "wessisar". Som vore det två olika människoslag. Innanför samma landsgräns. 

[1] Det behöver nämnas att Josef Stalin, vars Sovjet betalade den högsta kostnaden i form av människoliv vid krossandet av nazisterna, inte var särskilt förtjust i idén om ett DDR. Hellre ett neutralt, demilitariserat Tyskland.

|2] Den ensidiga bilden förtjänar nyanseras: Ingen arbetslöshet. Låga hyror. Jämställdhet. Kulturella satsningar. Anti-materialistiska värderingar. Det fanns de, bland dem HVA-chefen  Markus Wolf, som trodde att DDR skulle kunna demokratiseras och överleva. Så blev det inte, utan återförening eller "Anschluß" som det heter i öst. Utförsäljning av folkegendom. Rovgiriga kapitalister stod på kö.

Även publicerad på lindelof.nu 260813

Anteckning om aftonen, del 3

Gävle Sjukhus (Foto: Region Gävleborg)

Det närmar sig. Veckan går allt fortare. Utan att jag kan bromsa. På måndag morgon har jag tid på Hjärtmottagningen, Gävle Sjukhus. Det sjukhus där jag föddes. Och där min mor gick bort. Samma hus, om än på olika våningar. Cirkeln slöts. Livets slut mötte livets början.

Kvinnlig läkare väntar mig på måndag. För mig ett okänt namn. Jag hade hoppats på att någon av de sympatiska deltagarna på min kurs Läkare som ledare skulle jobba kvar. Men det var så länge sen den gick. 

Annars vet jag att de på mottagningen haft ett mycket gott rykte som hjärtfixare. Även nationellt. 

Det var i ett rutinmässigt blodprov man upptäckte att det inte stod rätt till med mitt hjärta. Remiss till en minst sagt otrevlig figur i Upsala. Höll till på det forna regemensområdet. Efter vägen ut till Ulleråker och Ultuna. 

Snacka om att skrämma upp folk! Likaså om att vara opsykologisk. Olämplig. Nu tar jag i. Men det finns skäl.

Om jag inte gjorde något åt mitt hjärta skulle det föreligga risk för stroke. Han fick mig att inbilla mig att en hjärnblödning låg nära. 

Jag kan inte påstå att jag är hypokondriker eller harhjärtad (sic). Jag genomgick våren 2000 en mycket hård och krävande behandling mot mitt mantelcellslymfom. Prognosen, ställd av specialister inom onkologi i Upsala, mörk, för att inte säga becksvart. 

Men jag klarade det. Utan att nånsin förlora hoppet. Även om kroppen tvingades ta emot mycket stryk.

Jag blev vad min livmedikus på Ackis, Hans, benämner en "långtidsöverlevare". Jag tycker inte om ordet. Finner det stigmatiserande. Jag kan inte låta bli att tänka koncentrationslägerfångar som överlevt. Mot alla odds. 

Nå, jag märker på mig själv att jag, trots allt, blivit ängsligare med åren. Fastnar med blicken i artiklar om människor som gått bort i hjärtslag, som man sa förr. En av dem Östen Warnerbring. Hittades av städerskorna påklädd i sitt hotellrum på Gran Canaria. 

Där han befann sig för att uppträda.

Det är det som skrämmer mig med hjärtat. Pang bom och så är du borta. Det är som att knalla omkring med en tickande bomb som man inte kan förutsäga när den exploderar. Jag vet, jag överdriver. Men jag är sån. Och alltför fantasifull för mitt eget bästa.

Bara att hålla tummarna att det skall gå bra på måndag. Eller hur göra? 

Inte känner jag mig bättre till mods av att kvällarna blivit mörkare. Solen sjunker för varje augustidag allt tidigare bortom Gavlerinken. Hösten tittar in genom rutan. Den vår de svaga kallar höst. Erik Axel Karlfeld. Count me in.

FOTNOT Detta är den tredje anteckningen om aftonen. De två tidigare finner man på https://lekstrand.blogspot.com

TIPS I "Livbok" skriver jag om min sjukdom, behandlingen och tiden efter utskrivning: https://www.bokus.com/bok/9789173745833/livbok?

Andra bestämmer vem jag är

Bild: Karneval förlag

 

Jag reagerar igenkännande på ett citat från Sartre i Sten Anderssons bok Det flytande jaget (Karneval 2026): "Det är andra människor som är min ålderdom." Sartre upplever sig inte som gammal, när han formulerar denna insikt. Inte i och med sig själv. Vad än prästbetyget påstår.

Det är de andra, som han ofta återkommer till i sina böcker, ett centralt tema hos honom, som uppfattar honom som gammal. Med sin blick talar de om för honom att han är det. De objektgör honom.

Det stämmer på pricken i ålderismens Sverige. Ett land där man inte bör bli gammal. Om ni förstår vad jag menar. Kulturen är, med ett förrädiskt ord, ungdomlig.  "Vid trettiofem är man ett skämt." Sjöng, vill jag minnas, Hasse och Tage.

Stämmer Sartres ord på mig? Sjuttiosju vårar i oktober. Nja. Nog kan jag känna mig gammal. I ensamt majestät. Framförallt om jag tittar mig i spegeln.  

Och icke minst om morgonen, när Gammeln, som de sa i Sandviken, kliver upp ur sängen tillsammans med mig. Stela leder hans signum. Ett ovälkommet, dagligt sällskap.

Om detta skriver Andersson, det utgör hans bärande tanke: att vi inte själva suveränt äger bilden av oss.

Jag förstår med ens varför kvinnor undviker speglar. Eller som en distingerad, engelsk gentleman, med de grå tinningarnas charm, rådde mig på Alicantes flygplats en gång när jag kved om min ålder: - Gör som jag. Raka dig utan spegel! 

Jag blir glad när Sten Anderssons bok dyker upp i min brevlåda. Jag minns honom som kompis med Gert Nilson på Bokförlaget Korpen. På det gränslösa, i ordets bästa bemärkelse, förlaget passade Andersson som hand i handske. 

På samma förlag fanns en annan fritänkare, Johan Asplund. 

Frisinnet tar Andersson med sig till förlaget Karneval.

I dessa tider, när KBT och en ytlig människouppfattning, baserad på vårt beteende och inget annat, är diskursivt förhärskande, så är det en lisa att hos Andersson finna ett försvar för psykoanalysen och existentialismen. Jag lyfter på kepsen för denna insats.

Människan tillåts vara människa. Med all sin komplexitet. Och gåtfullhet. Ett pågående äventyr, om man så vill. En främmande kontinent att försöka upptäcka. Samma metaforik var väl psykoanalysens grundare, Sigmund Freud, inne på. 

Men inte människa på egen hand. Vi är sociala varelser, blir till i relationer. Från att vi föds. Anderssons socialpsykologiska tillhörighet är inte att ta miste på. Klart att Ervin Goffman dyker upp i boken.

Det flytande jaget kan tjäna som en pedagogisk introduktion till psykoanalytisk och existentialistisk teori. Om man inte redan är det, blir man bekant med namn som Jacques Lacan och Melanie Klein. Även den omstridde Wilhelm Reich. 

Till och med filosofen Martin Heidegger. Av de politiskt korrekta avfärdad som nazist.

Och en av mina husgudar: antipsykiatern Ronald Laing. Hans bok The Divided Self är min bibel. 

Andersson väljer, utan ideologiska förbehåll, dem som tjänar hans framställning. Sympatiskt. Intellektuellt hederligt.

Varför inte använda Det flytande jaget som kursbok på universitetet och i folkbildning (om sådan fortfarande finns)? Lättillgänglig. Enkelt om det svåra, formulerar sig Andersson. Inte akademiskt och snårigt. 

Ecce homo!

Anteckning om aftonen, del 2

Bild: Wikipedia

Den uppburne kulturskribenten Per Svensson har nyligen gått bort. I en recension av hans sista bok, publicerad postumt antar jag, betonas att Svensson lärde oss andra, genom sitt exempel, hur man bör leva. 

Jag kliar mig i huvudet. Hur då? Stoiskt? Accepterande döden? Förlikande sig? Levnadsglad in i det sista? Förlåt min undran som kan tyckas respektlös. Men jag är nyfiken. Kanske måste jag skaffa boken för att reda ut det.

Jag känner inte igen mig i recensentens konklusion. Jag har till och med, kategoriskt deklarerande, skrivit att jag hatar döden. (Det påminner om pojken i Mobergs "Din stund på jorden" som anger att han vill inte ha med döden att göra.) 

Min vän Bengt, präst och en ovanlig sådan, ingen innantillmässande träbock utan sympatiskt mänsklig, har citerat det vid begravning. Jag undrar hur de närvarande reagerade. Får verkligen en präst uttrycka sig så? 

En präst i Svenska kyrkan! Borde inte han trösta och förlika? Har han månne givit upp? Talar han ur egen fatabur?

Efter att min älskade syster gått bort, efter en lång och mycket svår sjukdomsperiod, samtalade jag med en onkolog som haft henne som patient. Han påstod att hon accepterat sitt öde och i frid kunde möta döden.

Samma har jag fått för mig vad gäller min äldsta vän Conny. Jag hann inte träffa honom och ta farväl på hans dödsbädd. Men långt dessförinnan berättade han för mig om sin tro. Att det finns något efter döden. Han fruktade därför inte den.

Det slår mig att jag skriver om döden som ett individuellt fenomen. Samtidigt som jag hör om jordbävningar i Colombia och annorstädes. I Ukraina fortsätter det meningslösa dödandet. Finns det inte därvidlag skäl att tänja på begreppet och tala om en kollektiv död? 

Eller riskerar det att låta cyniskt och hjärtlöst? För de efterlevande. Anonymiserande?

Kanske kunde man säga att döden blir kollektiv, förutom att vi vet att vi alla skall dö och att döden i den meningen är kollektiv, nära att jag skrev "gemensam", i och med hur vi arrangerar begravningar i vårt land. Släktingar och vänner samlas runt kistan. Eller urnan, som vid Connys begravningsceremoni.

Men, vänta nu. De som ingen har. De som begravs i ensamhet, allt vanligare i ett allt kallare och omänskligt Sverige. Endast i närvaro av officiant och representant för begravningsbyrån. 

Filmen om Josef Mengele, som jag skrev om i min anteckning från igår afton [1], fortsätter att följa mig i tanken. Hur han psykiskt bröts ned av sin flykt undan rättvisan. Vågar jag påstå att han ändå fick sitt straff genom att han i Sydamerika inte hade en lugn stund? 

For ängsligt mellan länderna. Paranoid. Ett skjutvapen nära till hands. Målade upp skräckbilder. När skulle Mossad dyka upp och kidnappa honom? Som de gjorde med Eichmann i Argentina. [2]

Så minns jag fotona på Mengele från Auschwitz. Hans leende, jag skulle snarare vilja kalla det hånflin, när han uppträder i SS-uniform. Nonchalant, en cigg i nypan. Hans kyla när han selekterar på rampen.

I filmen påstår han att han genom sin gärning, skicka bortvalda till gaskammaren, hjälpte dem som var icke arbetsföra. Hjälpte hur då? Den frågan ställde inte hans son Rolf under sitt besök hos fadern i Brasilien. Inte i filmen i alla fall. Den behövde kanske inte ställas. Överflödig.

[1] https://lekstrand.blogspot.com/2026/08/anteckning-om-aftonen.html
[2] Se gärna filmen om hur det gick till: https://www.netflix.com/title/80986885

TIPS Apropå Mengele: https://play.hbomax.com/show/697a8b91-ac9c-4cad-96c8-3028292285f7

I känslan av vanmakt

Bild: SVT Play

Men dessa utan adress gör mig ont att se / Aldrig ett ord från Kristersson, S eller V (parafras på dikt av Nils Ferlin)

Jag tittar på dokumentären "Jag vill hem" (2025) på SVT Play.  Om bostadslösa människor i Stockholm. Den föder tankar. Klart att den gör det. Om man inte har ett hjärta av sten. Noll empati.

Tyvärr infinner sig känslan av vanmakt. Fast jag avskyr termen. Liksom termer som "hjälplöshet" och "fattigpensionärer". Stigmatiserande. Avpolitiserande. Tjänande makten och status quo. Inget klös i begreppen. Inget motstånd inbyggt i dem.

Redan för flera år sedan berättade min själsbroder Hasse i Åkersberga om att han observerat vanliga människor som tigger utanför ICA. Tja, vem är vanlig? Knappast Ulf Kristersson.  Han och hans kumpaner har sitt på det torra. Livet ut. Det har de sett till. 

De som tigger ger de blanka f-n i. Duger inte ens under ett valår. Som nu. Att valfjäska för. De fagra, falska, löftena riktar sig till de välanpassade och lättlurade. De förment trygga.

Återigen, vilka är de vanliga som ber om en slant? Socialt nedsjunken medelklass? Proletariserad? Arbetslösa med långt till arbetsmarknaden?

En kvinna på Stadsmissionen i huvudstaden pratar i programmet om "strukturell hemlöshet". För att fånga den nya typen av bostadslös, Obdachlos säger de i Tyskland, som inte är en utslagen missbrukare på en parkbänk. Schablonbilden som lugnar oss med adress.

Vi kan intala oss att de inte är som vi. Åtminstone hoppas det.

Du kan ha jobb. Det räcker inte. Du kan understryka att du vill jobba. Det räcker inte. För att få en bostad. Hyresrätt i ett av miljonprogrammets lägenheter. Knappast på Strandvägen eller i Söderreservatet.

Hur bortförklara verkligheten för den som vill, inte orkar vara realist? Finns det genvägar? Förträngningsknep?

Skylla på migrationen?

Några i programmet är från utomeuropeiska länder. Men inte alla. En av dem, en kvinna, är universitetsutbildad i Adis Abeba. Jobbat i hemtjänsten i Sverige. Vägrar gå till socialtjänsten. Hon vill klara sig själv. Inte ligga samhället till last. 

Jag är inte en av de adresslösa. Rymlig bostadsrätt, bara två som bebor den, på Holmen i Gefle. Stadig inkomst. Om än en i mina ögon provocerande låg pension efter alla år i statlig tjänst. Guldklocka för nit och redlighet i rikets tjänst. (Den har förresten slutat ticka, fungerar inte.)

Trettio klanderfria år krävs. Den rödskäggige dissidenten var i själva verket ett lojalt hjon. Höll masken utåt.

Vi åker ofta utomlands. Det har vi pengar till. Och pengar till att gå ut och äta. Vi har pengar på banken. Vi sitter inte i sjön.

Jag skulle kunna stänga blicken. Vända dem som inte har det som jag ryggen. Men jag kan inte. Jag vet dock inte vad göra. 

Revolution? 

Herbert Marcuse menade att revolutionen måste komma från dem som ingenting har att förlora. Inte från den traditionella arbetarklassen. Välintegrerad i det kapitalistiska systemet. 

Där finns ingen upprorets glöd att hämta. Glöden, den ligger på grillen, väntande på Flintastek.

Avsåg han Marx Lumpenproletariat? Den industriella reservarmén? Eller outdrops, rätt och slätt? Vinddrivna? 

Jag tänker 20:80-samhället. Och 2/3-samhället. Begrepp jag förr i världen använde när jag föreläste om arbetslivet och framtiden. Det förra lånat från Kern och Schumann. Det senare från André Gorz.  

Vad gömmer sig bakom begreppen? Vad berättar de?

Alla "behövs" inte för att hjulen skall rulla. Kapitalismens apologeter selekterar. Närande till vänster, tärande till höger.

Och nu den växande gigekonomin med bemanningsföretag. Ännu mer otrygghet. 

Jag bekänner. Jag känner vanmakt. 

Varför har inte en medborgarlön införts? En general, ekonomisk grundtrygghet? Varför detta ovärdiga anti-samhälle? Helt onödigt. Qui bono?

Även publicerad på lindelof.nu 2026-08-13

Anteckning om aftonen

Bild: Filmstaden

Kvällarna har blivit mörkare. Det slår mig, att så kanske vi säger varje år i augusti. Och att sommaren har gått så fort. Vad skulle vi göra utan våra upprepningar? Året och livet rutas in med hjälp av dessa. Som när mormor förr satte vadd i innanfönstren på Seegatan i Sandviken. 

Vintern närmade sig. 

Jag läser Richard Swartz. Vita lögner. Tredje boken av honom på kort tid. Alla som e-böcker. Ostron i Prag och Loppmarknad de två tidigare. Vita lögner är annorlunda. Inte den elegante Swartz jag vant mig vid och förväntat mig. Erotiskt rå på sina ställen. 

Män som utnyttjar kvinnor. Och tvärtom. Inte är det vackert det könsspel som gestaltas. Tonsatt med ljugande.

Böckerna som utspelar sig i Prag och Wien födde en stark längtan att återse dessa metropoler. Till Wien skulle det i så fall bli den femte, om jag räknar rätt, resan. En stad som präglas av outtömlighet.

Tidigare i kväll såg jag Josef Mengeles försvinnande på SF Anytime. En annan Mengele, en annan version av honom, än i filmen Den tyske läkaren, Mengele, med medhjälpare, på flykt i Sydamerika. Uppträder under pseudonym. Paranoid. Obehärskad. 

Nära till vredesutbrott. Våldsam. 

Det liksom kryper i honom hela tiden. Han får inte en lugn stund. Bor allt mer påvert när pengarna från Tyskland krymper. Nazisympatisörer försöker övertala honom återvända till Tyskland. Ingen fara, understryker de. 

Tidigare bruna höjdare återfinns högt upp i administrationen. En sån som Globke nära Adenauer. Men Mengele vågar inte. Ännu mindre efter att Mossad kidnappat Eichmann. Hängd i Israel.

Besök av sonen Rolf, flyger med falskt pass, kan inte uppge att hans efternamn är Mengele, som vill att fadern skall berätta vad han gjorde i Auschwitz. Pressar honom. Det slutar med bråk. 

Vad skulle jag ha gjort? Fadern far ilsket ut om judarna och om kulturförstöraren Amerika. Hävdar att nationalsocialismen var enda räddningen. Kampen för rasrenhet.

Mötet ägde rum i verkligheten. Inget som filmarna hittade på av dramaturgiska skäl.

Filmen inleds med att en lärare undervisar medicine studeranden i São Paulo om beståndsdelarna i ett skelett. Det skelett som används för att illustrera är Mengeles. Läraren frågar studenterna om de vet vem Mengele var. De vet inte. 

Den mest efterspanade krigsförbrytaren. Dödsängeln.

Jag tänker på skolelever i Berlin som inte kan svara på varför det gick en mur genom staden. Och på tyska elever som fascineras av fetischismen i nazismen. De svarta Hugo Boss-uniformerna. De blanka stövlarna.

Förintelsen? Hur undervisa om den? Lärarna känner sig villrådiga. 

Plötsligt minns jag att hösten fanns med i undertiteln på min Berlinbok: Höst i Berlin. Det var dubbeltydigt tänkt. Vi bodde där en hösttermin. Samtidigt sänkte sig mörkret över Europa. Som nu.