När det brast för Cixous

                       ”Jag ber om er förståelse för om jag i dag kommer att vara ännu luddigare än vanligt." (Foucault, 8 februari 1978)

Ögonvittnen berättar... Jag hade en gång en kollega, några år äldre än jag, som suttit i publiken när Michel Foucault föreläste i Paris. Offentliga föreläsningar, alltid fullt hus. 

Senare läste jag en biografi över fransosen där det avslöjades att han alltid kom inrusande i sista minuten till sina framträdanden. Som om han plötsligt, till sin häpnad och störande hans pågående skrivande, insett att plikten kallade. Och det brann i knutarna.

Brådstörtat infarande med ett ofärdigt manus till en bok som han läste upp. Var han "pedagogisk"  i sitt föreläsande? Glöm det förskräckliga ordet. Snarare handlade det om en inte alldeles lättsmält monolog från mannen som studerade tankeformernas historia. 

Foucault behövde höra sina egna ord, testa ofullgångna tankar på ett auditorium. Och så var det bra med det. Intellektuellt stimulerande för åhörarna.

Lyckosten var knuten till prestigefyllda Collège de France, grundat 1530. En av dem i kräm de la kräm med avundsvärda arbetsvillkor.  

 

På kollegiet valde de namnkunniga, bland dem Roland Barthes och Pierre Bourdieu, själva vad man ville forska om. Anmälde det till föreståndaren. Det enda som krävdes var att man höll ett antal offentliga föreläsningar per år. 

Glöm administrativa dumheter som undervisningsskyldighet och tjänstetimmar. Och - personalmöten. 

Usch och fy. Döden i grytan. Vänder sig i magen på mig om jag drar mig till mötes fullkomligt meningslösa och till intet ledande möten, ledda av en sopprot.

Foucault flydde Upsala och universitetet, efter att ha förvägrats lägga fram sin banbrytande avhandling om vansinnets historia. Tack och lov undgick han därmed grå, nedbrytande, svensk universitetsdiskurs.

Samtidigt som jag läser sista sidorna av Cixous och boken "Från Osnabrücks station till Jerusalem" upptäcker jag en recension i DN av hennes bok "Inuti", som jag tänker låna på bibblan så snart jag får låna igen. 

Jag har alltid uppfattat henne som svårläst, men inte denna gång.

 

Maria Schottenius skildrar i recensionen de offentliga föreläsningar Cixous höll i Paris. Och där hon var närvarande.

Det är sannerligen lustfylld läsning! Tillställningarna började alltid så tidigt som 08.30. Men Cixous, draperad i snygga kläder, säkert från något modehus, var på plats redan en timme innan för att plocka bort skräp som någon eventuellt lämnat kvar. 

Sen höll det på till långt fram på eftermiddagen, ibland ännu längre. 

Om någon av hennes studenter, vilket förekom, presenterade ett arbete kommenterades det av Cixous på ett estetiskt plan i termer av skönhet. Ingen närmare innehållsgranskning, helheten bedömdes, produkten.

Vid ett tillfälle dristade sig en i salen att uttrycka en polemisk ståndpunkt gentemot Cixous. Hon blev rasande och gick omedelbart till aggressiv, verbal attack. Underbart, tänker jag. Det skulle ha varit på min högskola, det, med jubelåsnor och sopprötter till chäfer. 

Anmälan bums för kränkning eller något annat passande den statligt beordrade värdegrunden i ideologiknasig tid. 

Underbart, som sagt.

Foto: Bokus

När det ryktades vilt om Göring och hans Carin

Hermann Görings första hustru Carin, som han även postumt dyrkade och namngav sitt jaktslott utanför Berlin [1] efter, var dotter till regementschefen Fock på I14 i Gefle. 

I det forna regementets lokaler uppe på Kungsbäck flyttade högskolan in, efter att planer på att bygga nytt på Alderholmen övergivits. Det efter beskedet att I14 skulle läggas ned. Fort som attan gick det. 

Ritningar och allt klappat och klart, var jag skulle ha mitt tjänsterum hade till och med pekats ut för mig. Men så ändrades allt över en natt. Det blev inget Alderholmen. Där förr fartyg från när och fjärran lade till.

In med den statliga disciplineringsanstalten, där exercisen är av ideologisk natur, i den tunga arkitekturen med väggar tillräckligt bastanta för att stå emot granatattacker. Påstods det.

Jag tillhörde alla dem som inte var särskilt förtjusta över beslutet. Och det förklaras inte uteslutande med att jag en gång i tiden var inkallad till I14, men i ungdomlig villfarelse värnpliktsvägrade. 

Snarare fruktade jag, som gammal organisationsforskare, det som satt kvar i väggarna på det forna militärområdet. Den auktoritära kulturen. 

Studenter, som kände till mitt intresse för Tredje riket, dök snart ivriga upp, med rykten om att Hermann och Carin gift sig i Valbo kyrka. En bit utanför Gefle. Även övernattat i Stora Vall. Där regementschefen hade tjänstebostad i det gula huset med förnämlig utsikt över vatten.

Studenterna påstod, fantasieggande för Ekstrand, att det funnits fotografier på Hermann och Carin i Stora Vall. Men efter beslutet om nedläggning av regementet dök folk upp från krigsmakten och lade rabarber på dessa. 

Ni känner väl till den största skvallerbyttan i New York, Truman Capote, han som skrev "Breakfast at Tiffany´s" och som varnade för att granska en god historia med avseende på om den är sann eller falsk? 

Nå, i detta avseende är den goda historien inte sann. Inte gifte sig Hermann, Der Dicke kallad för sin voluminösa kroppshyddas skull, och Carin i Valbo kyrka. 

De gifte sig statsmannamässigt i Domen i Berlin. Hitler närvarande. Göring andre man i nazitoppen.

När jag börjar att läsa Ann Edlidens verklighetsbaserade "Omöjlig i det jordiska" (2026), där Carin spelar en central roll, minns jag de vilda ryktena som florerade  omkring det såta paret. Med koppling till min arbetsplats.

Jag tycker mig ha kläm på Carins korta levnadslopp, icke minst genom Björn Fontanders initierade böcker. Hon hade svagt hjärta och dog fyrtiotre år gammal till Hermanns otröstliga saknad.   

Edlidens bok är svår att lägga bort. Jag känner inte sedan tidigare till den välskrivande författaren. En positiv överraskning!

När Röda Armén närmade sig Carinhall, lät Göring sätta fjutt på den imposanta byggnaden som man kan se på fotografier från när det begav sig. Han flyttade Carins lik från mausoleet nära mangårdsbyggnaden för att undvika skändning. 

Hennes kropp, eller kanske rättare sagt resterna av den, genomgick under årens lopp de besynnerligaste öden. Glöm allt vad griftefrid heter.

Den kropp man en gång trodde var Carins och som begravdes på Lovö i en familjegrav visade sig inte vara det. 

När en ny kropp, som med stor sannolikhet kunde vara Carins, plötsligt dök upp. Men det var inte slut i och med det.

Nu skall det tydligen vara klarlagt, med hjälp av patologerna på Ackis i Upsala, att man till slut fann den rätta kroppen efter alla turer. Nånstans i skogarna där Carinhall stod grävdes den tredje kroppen upp. Nu vilar den rätta Carin på Lovö. 

Jag fortsätter att läsa och återkommer med synpunkter på boken.

[1] Carl-Henning Wijkmarks "Jägarna på Carinhall" är  läsvärd. Om en annan Göring än den nedbantade och skärpte i Nürnberg.

Foto: Hufvudstadsbladet

Tankar från Hörnet: Dissidentfrågor i väntan på svar

Livet är kort, flyr undan. Borde jag då, ur detta den bleka insiktens perspektiv, ägna dyrbar tid åt att fundera över vad jag egentligen håller på med, när jag ser samma film flera gånger? 

Varför, egentligen? 

Nå, ett stapplande försök kanske det är värt. Åtminstone för min egen skull. Och det pockande politiska samvetets. 

Jag tror det är tredje, eller rent av fjärde gången jag ser den tyska filmen Das Leben där anderen, på svenska De andras liv. [1]  

Om DDR och hur Erich Mielkes Stasi övervakade och i hemlighet avlyssnade skådespelare och dramatiker. 

Bland de enligt regimen misshagliga systemkritikerna begår teaterkonstnären Albert Jerska, som han heter i filmen, självmord efter flera år av yrkesförbud. Han knäcks när hans pjäser inte får uppföras på tiljorna. 

Livsmeningen är borta. 

Stulen av politrukerna som Stalins ord om poeterna, "själens ingenjörer", utan att veta att det är ikonen som är upphovsman. Påtalas av en av de misshagliga, avlyssnad med utreseförbud. 

Påtalandet uppfattas som en provokation av kulturansvariga ministern som beter sig likt "Bocken i Babelsberg".

Nå, yrkesförbud kunde ju inte förekomma i DDR, enligt de styrande. Man hade, om man straffades, gjort nåt brottsligt mot staten. Och förtjänade sin dom. Som alla kriminella. Konstnärer inte undantagna.

Yrkesförbud är per definition helt omöjligt under proletariatets diktatur, det radikalt demokratiska samhällssystemet, till skillnad från den borgerliga, skendemokratiska varianten.  

Blott antyda att det kunde förekomma i DDR tydde på regimfientlighet. En kontrarevolutionär inställning.

Apropå Jerskas självmord, endast Ungern överträffade DDR bland de realsocialistiska staterna i öst vad beträffar antalet självmord. 

 

Statistiken hemligstämplades i DDR. Inga självspillingar under socialismen! Alla medborgare hade ju det bra! Bostad och arbete. Utstakat och klart. Det välordnade livet. [2]  

Alla omhändertagna av staten. Från vaggan till graven. Paradiset på jorden. Om än med brist på det mesta.

Stasifängelset I Hohenschönhausen i Berlin har jag besökt. Nyfiken på var dissidenterna, erkändes förstås icke som sådana av regimen, Rudolf Bahro och Jürgen Fuchs förvarades.   

En flera timmars rundvandring bjöds jag tillsammans med en grupp infödda på av en tysktalande guide.

Hans föräldrar, inga uttalade statsfiender, hade suttit som fångar i samma fängelse. Efter att ha frihetsberövats, kidnappats, på gatan. 

Inkastade i en liten buss med fönstren övertäckta, så de inte kunde skåda ut, fördes de sedan till Hohenschönhausen. De visste inte om de fortfarande var kvar i Berlin, eller inte. Fångarna skulle desorienteras, tappa fotfästet. Det var syftet med hur de behandlades. 

Inte veta var de befann sig, eller vilket klockslag på dygnet. De skulle mjukas upp. Erkänna det som lagts dem till last. Förr eller senare. Förhörstekniken var utstuderat grym.

Nu till försöket att förstå varför jag ser om De andras liv. Vad ställs på sin spets i filmen? Vad är vi, som anser oss samhällskritiska i ett demokratiskt vacklande Sverige [3], beredda att göra? 

Vad vågar vi i ett eventuellt uppstående kritiskt läge? Frågan om mod den viktigaste.

Därför jag ser om De andras liv. Ännu en gång. Sitter som klistrad. Söker svar jag aldrig kommer att få. Inte förrän jag själv befinner mig i ett utsatt läge. Hoppas jag slipper. Jag är osäker på mig själv.

NOTER

[1] I rollen som alltmer tvivlande Stasi-officer en av mina stora favoriter, den framlidne Ulrich Mühe. Trovärdig figur? Kritik har hörts från människor i post-DDR.

|2] Christa Wolfs Nackdenken über Christa T fördömdes av DDR-ledningen för sin existentiella synvinkel.

|3] I HD 4 maj berättades om ett upprop från drygt tusen svenska  jurister, #JuToo, i protest mot att rättsstaten försvagas och demonteras genom nya lagar.

Bild: SF Anytime

NOTA BENE Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Ett folk av feglortar

Inte många som vet att jag har namnsdag i dag. På självaste Nationaldagen som jag noterar att Birger Schlaug i sällskap med andra rynkar på näsan åt. Kollektivt självskadebeteende, som någon sa.

Om man minns att Gustav Vasa kallades Kung Gösta har man en ledtråd till min namnsdag, Mitt andranamn är Gösta. Fassan ville ha dit ett bindestreck, som jag ofta återkommer till, men det blev inte så, Inte Lars-Gösta.

I tv-serien Molanders, om stockholmsfamiljen som emigrerar till Alingsås och sedan spricker, finns en kul typ som går under akronymen LG. Och den kan väl jag också använda, LG.

Den enda som kom ihåg min namnsdag var min yngsta dotter. Som i sitt tredjenamn har Lars efter mig. Hon håller reda på alla dagar som av olika anledningar förtjänar att firas. Tror inte att hon skriver upp dem.

Nå, en bilutflykt till Verket/Avesta Art blev det idag. Länge sen. En guide, som bröt på svenska, erbjöd oss en industriguidning. Men det tackade vi nej till. Industri signaler trälskap för mig. Arbetstid är livstid. Och när den är borta, är den borta. 

Så någon om trälandet påminnande guidning är inte nödvändig.

Min mormors far var martinsmältare. Arbetararistokrati, så var det väl Lenin kategoriserade dessa yrkesskickliga arbetare. Inga revolutionärer. I Sverige låg de bakom grundandet av SAP. Men mormors far Edvin begav sig faktiskt åstad och lyssnade på Mäster Palm en gång. 

När denne var i sitt esse och skrädde inte orden. For ut så det stod härliga till mot utsugande kapitalister och andra jordens onödiga.

Efter en kort tur inne i Verket god lunch på Dalahästen. På vägen hem pratade vi om att Sverige släppte igenom miljontals tyska soldater under andra världskriget. Men det sade de inte i skolan. Då var det betydligt färre. Och bara en gång. Historieförfalskning.

Attentatet mot ett tåg i Krylbo lastat med Wehrmacht utfördes inte av svenskar, som påståtts. Utan av engelsmän. Vi är ett folk av feglortar. Leve Norge och hjemmefronten!

Foto på Verket/Avesta Art: VisitDalarna

Tankar från Hörnet på Nationaldagen: S har tappat markkontakten i Sandviken

 

48 procent av männen under fyrtio år i Sandviken stödjer SD, enligt Jens Runnberg, gruvarbetarson från Grängesberg, i ett aktuellt nummer av tidskriften Smedjan. 

Detta i en stad, förr en typisk working class community (engelske sociologen Brian Jacksons begrepp) med arbetarklassmoralen insupen med modersmjölken, som jag minns som socialdemokratiskt impregnerad. Att vara socialdemokrat var det normala. Från vaggan till graven.

Inte längre det Sandviken som jag växte upp i på 60-talet och framåt. Då närmast ett välskött mönstersamhälle. I linje med patriarken, konsul Göranssons vision för staden. 

Bolaget, facket och politiken - alla drog åt samma håll. Satt i samma båt, som Blå Tåget sjöng.

Vad har hänt med den stad som växte upp i skuggan av Verket, med produktionskopplade gatunamn? Säkert måste förklaringen sökas på flera nivåer. 

En sociologisk. Det klassiska brukssamhället med en huvudarbetsgivare (Fabriken med stort F), och där S hade sitt självklara fäste, tillhör historien. 

Sandvik, med avknoppade, självständiga dotterbolag, är inte längre huvudarbetsgivare, det är kommunen. 

Det fungerar inte som tidigare att efter avslutad skolgång gå ned i Verket som det hette. 

Industrijobb fanns alltid, inte minst för den skoltrötte. Ingen högre utbildning krävdes. 

Företagsekonomiseringen av samhället som förhärskande tankefigur har utmanat det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet. Det står inte orubbat starkt i den globaliserade samtiden. 

Vilket speglas i att tidigare marginellt inflytelserika partier som Moderaterna, med sin skattesänkande marknadsfundamentalistiska ideologi, vunnit ökad sympati. 

Alldenstund arbetarna fått det bättre materiellt ställt och den kollektiva världsåskådningen bleknat.

En konsekvens av tankefigurens hegemoni är privatisering och nedrustning av de offentliga åtagandena genom underfinansiering. Till exempel saknas polis på stadens gator. På den forna polisstationen sitter utredare.

Migrationsfrågan utgör den viktigaste, på kort sikt, frågan som styr de politiska sympatierna hos sandviksborna. Rör man sig i Sandvikens centrum ser man att befolkningen numera är blandad. 

23 procent av samma befolkning är utlandsfödd. Och det har skett på några år.

I de elevmixade skolorna är godkännandegraden mycket låg bland barnen till utlandsfödda. Liksom sysselsättningsgraden är påfallande låg. 

De arbetande uppfattar det som att de måste försörja de bidragsberoende inflyttarna som ligger risigt till om de får för sig att bege sig ut på arbetsmarknaden.

Lägg till florerande gängkriminalitet och droghandel. Ängslan och misstänksamhet.

Den sandvikiska verkligheten är radikalt förändrad. Men jag är inte beredd att avfärda de unga männen som främlingsfientliga.

Snarare skulle jag tro att de känner sig dragna vid näsan av politikerna som försökte inbilla dem, kanske främst sig själva, att inflyttningen till Sandviken av utomeuropeiska migranter innebar en god, ekonomisk affär för staden. (Minns den beryktade Sandvikenrapporten som lovade guld och gröna skogar.)

Jag värjer mig mot subjektiva förklaringar. Men en kompletterande sådan torde vara att de ledande socialdemokraterna är färglösa figurer, inga karismatiska, vältalande personligheter. 

Med oförmåga att retoriskt försvara sitt agerande. 

Verkligheten har sprungit ifrån dem. De saknar lösningar på aktuella samhällsproblem. Och de kan inte kommunicera sitt tafatta handlande. De är samhällsförändringens hjälplösa offer. 

SD uppfattas som - ja, vad? Ett parti männen i sin förtvivlan och besvikelse över den lokala samhällsutvecklingen proteströstar på? 

Eller ett parti med verklighetssinne som säger som det är, enligt vanligt folk?

Hursomhelst blir S aldrig lika dominerande i Sandviken igen. 

Om jag tillåts deklarera min sinnesstämning som utomstående betraktare och före detta sandviksbo: framtiden för staden vid Storsjön tycks mig mörk. Mycket problematisk. En pånyttfödelse för S i sikte? 

Knappast.

Lästips: Jens Runnberg, Arbetarna trodde aldrig på Sandvikenrapporten, Smedjan 3 juni 2026, Kjell Östberg, Mellan makten och rörelsen – socialdemokratins väg från Palm till Andersson (Ordfront 2026)

Foto: Dagens Nyheter

/Med Hörnet avses det hörn av lägenheten på Holmen i Gefle, i vilket Skriftställaren tar bladet från munnen så fort han hinner../

Även publicerad på 8 dagar 2026-06-06

Var håller de röda pantrarna hus?

Dagen före midsommarafton begravs i Sandviken min äldsta vän, Conny. Efter en plågsam livsavslutning förorsakad av hans sjukdom. Ända sen 60-talets början kände vi varann. 

De sista åren vi hade kontakt träffades vi med oregelbundna mellanrum för livsavstämningar, som vi kallade våra timslånga samtal. 

Konstaterande att Gammeln slagit sina klor i oss. Och de stormiga ungdomsåren ett minne blott.

Hans sista vilja var att få vila på samma kyrkogård som mina föräldrar och andra av mina nära släktingar. 

 

Jag brukar strosa runt på denna och läsa på gravstenar. Det slår mig att många av dem under stenarna inte fick särskilt långa liv. 

Naturligtvis en klassfråga. Här  sover arbetarklassen den eviga sömnen. Om du vill ha ett långt liv, bli borgare.

Först de många åren i Verket som bihang till maskinerna, betjänande det döda kapitalet som Marx sade, sen några futtiga års ledbruten arbetsbefrielse. Utstämpling efter lång och trogen bolagstjänst.

Vi pensionärer, för även jag måste räkna mig dit även om jag föredrar att som i sydligare länder tituleras det flotta senior, har inget fack eller någon organisation som försvarar oss. 

I ledningen för PRO, och allt vad de heter, sitter avdankade yrkespolitiker. Lojala mot sina moderpartier. 

I bästa fall företräder de vad som förtjänar benämnas intresseorganisationer. Men gör inget större väsen av sig. Stridsglada är de minst av allt. 
 

Trots höjd pensionsålder och låga pensioner. De kan inte vara omedvetna om att kistorna med ackumulerade pensionsbesparingar, uppskjuten inkomst enligt min bestämda mening, svämmar över alla bräddar.

Var finns de röda pantrarna? De sista entusiasterna, som jag brukar kalla de återstående politiskt övervintrande av oss rödskägg, borde starta mer militanta pangsjonärsorganisationer. 
   

Damma av de gamla stridsropen. Ropen skalla, hög pension åt alla! Gör PRO till en kamporganisation!

Foto Eva Åsén Ekstrand: Röd panter

Även på 8 dagar 2026-06-05

I Upsala, åtminstone förr lärdomens stad

I lärdomens stad, fast det vete katten i dessa AI-tider när det påstås att studenterna inte längre läser böcker. Men hur fasen gör de med kurslitteraturen? Är den avskaffad? Skönt att jag slipper bry mig. 

Minns när jag gav upp det tappra försöket att få mina studenter att läsa något mer än bara kurslitteraturen.

Noterade att de gav blanka f-n i att skriva ned mina tips. Lika bra skrota det projektet.

   

Kanske lika bra också att glömma det där med lärdom och istället lyfta fram det andra epitetet klistrat vid Upsala, den eviga ungdomens stad.

   

För en dag som denna vackra junidag, när allt står i blom och Fyrisån glittrar som om den aldrig gjort annat, vimlar det av ungdomar på gator och stans alla uteserveringar. Ingen som håller i en bok. 

Däremot mobiltelefoner. Eller kärestans hand. Åh, ljuvliga ungdom! En gammal man har jag blivit. Med vemodet som troget sällskap.

   

Jag sitter på hotellets första våning i hörnet Drottninggatan - Trädgårdsgatan. Den senare förknippas med Ingmar Bergman och hans barndom. 

Och på samma gata Gästrike/Hälsinge nation som jag tillhörde en kort tid. Kårobligatorium gällde. Sen bytte jag till Skånelanden, en nation enbart på papperet. För att undvika sexor och groggbänk.

   

På Trädgårdsgatan såg jag eftermiddagsbio för första gängen i mitt liv. Det kändes både ovanligt och lyxigt. Biograferna borta. 

Nåt som heter Regina, och har med nöje och underhållning att skaffa, har flyttat in. 

Om jag inte är helt ute och cyklar var det på Regina som Pitegrabben och komikern Lasse Eriksson dog knall och fall under en föreställning. Kanske obekant att han var en god musiker också.

   

Därnere på Drottninggatan hade legendariske Bok-Viktor sitt antikvariat. (Numera är en klädbutik inhyst i lokalerna.) Det föreföll kaosartat med böcker staplade i svajande högar. 

Men frågade man efter en viss bok, visste han omedelbart var leta fram den. 

Han borde föräras en gata eller en plats att bära hans namn.

När antikvariatet brann var det som om han knäcktes. Han som iförd basker brukade cykla runt och heja glatt. En sann upsalaprofil. Naturligtvis överliggare. 

I denna stad tillbringade jag tjugo år av mitt liv. Det känns som ett annat liv. Och det var det väl.

Foto: Skriftställaren