Maktspeglartelevision

Bild: DigitaltMuseum

 

Jag är uppvuxen innan tv:n intog var och varannans vardagsrum. ”Dumburken” döptes den snart till i folkmun. Mina föräldrar väntade länge med att införskaffa en dylik. ”Vad ska vi med en sån till?” Min storasyster däremot, aldrig rädd för nymodigheter, köpte sig illa kvickt en tv. 

   Hos henne kunde jag, via den enda kanalen i SVT, på en hoppande, flimrande bildskärm se Humle och Dumle i Kapten Bäckdahls skafferi. 

   Åh, vad jag grunnade på hur de fick till dessa lustiga figurer! Nå, gåtan får förbli olöst. Barndomen må behålla sina mysterier. Det håller grinden till den fortsatt öppen.

Det var radion som gällde i mitt hem. En rejäl apparat som trots mammas invändningar målades vit av maken som hade pippi på att färglägga saker. Centralt placerad på byrån i sängkammaren. 

   Att lyssna på Dagens Eko i P1 var ett måste, pappa hyschade när det var dags. Aldrig glömmer jag det smått ödesmättade dångandet i etern med Dagens Dikt följande strax därpå.

   Det vilade något auktoritativt över dessa utsändningar, som om myndigheterna i kungliga huvudstaden vände sig direkt till oss undersåtar på landsbygden. Nyhetsuppläsarna lät sakkunniga och förtroendeingivande på rösten.

  Att ifrågasätta det vi informerades om? Nej, det var inte möjligt. Ett kritiskt perspektiv anammade jag först när jag i Upsala läste kursen Masskommunikationssociologi för framlidne Jan Ekecrantz. 

   Där fick jag höra om McLuhan, Marcuse och andra gurus utrustade med en genomskådande blick. Att sedan läsa Göran Palms ”Indoktrineringen i Sverige” innebar ett omskakande uppvaknande för grabben från Bruket. 

Jag minns kursen när vi om morgonen som vanligt ser tv till kaffet. Det rapporteras utförligt från borgmästarvalet i New York. Och från val av, jag har glömt vilka politiska befattningar, runt om på den nordamerikanska kontinenten. 

   Är vi en av USA:s aldrig erkända delstater? Man kunde tro det med denna extrema fokusering och ensidighet.

   En ny partiledare för Centern har man efter diverse turer lyckats skaka fram. Jag har aldrig hört talas om henne. Men i TV4 får hon ostört presentera sig under en hovsam presskonferens. 

   Från EU rapporteras det om något som har med klimatet att göra. Ministrar har samlats.

Med avslaget ljud inte möjligt att höra vad som bortom folken i Europa avhandlas och beslutas.

Main stream media, heter det. ”Gammelmedia” ibland. Maktspeglartelevision säger jag. 

Mot Balkan!

Av Käthe Kollwitz.( Bild: Kuadros)

”Aldrig mera krig” uttryckte Ture Nerman, pacifist, en förhoppning om. Men det verkar som om historien "måste" upprepas gång på gång. Krigen och fasorna. Död och blodspillan. Människor på flykt.     

   Efter andra världskrigets slut fördrevs tolv miljoner tyskar från olika områden i Europa, Sudet, Ostpreussen med flera, där de hade sina rötter långt tillbaka, sin älskade Heimat. 

   Kan det förstås som något annat än en primitiv hämnd för nazismens brott, en kollektiv skuld hade fastslagits och straff skulle utkrävas. Oskyldiga människor straffades - blott för att de var tyskar. Bortom rätt och vett. 

   Varför denna fördrivning, etniska rensning, på europeisk mark? Ett nedtystat kapitel i den officiella historieskrivningen om 1900-talet. Varför får man inte prata om det? Vem gagnas av påbjuden tystnad? Och vem avgör vad som får sägas? 

   Vad med den påstådda yttrandefriheten, strängt villkorad?
   Likadant med serberna efter Balkankrigen som för tyskarna. De fördrevs från hem och grund. Hus och mark stals från dem - de onda som de demoniserande stämplades. Förövarna. Skurkarna.
   Behandlingen av kvarvarande serber i Kroatien och Bosnien påminner om hur ryssarna diskriminerande behandlas i Ukraina ”bara” för att de är ryssar. 

Det som stannar kvar, förvisso bland mycket annat, när jag läst Peter Handkes reseanteckningar från 90-talets Balkan och som får mig att osökt dra paralleller till kriget i Ukraina är mediernas diskutabla roll. Deras påtagliga brist på sanningsenlighet. [1]

   Medierna i väst framställde 1990-talskrigen på Balkan på ett sådant, propagandistiskt, sätt att serberna entydigt gjordes till angripare och måste fördömas, aldrig kunde de beskrivas som offer, per definition en omöjlighet. Det var bestämt på förhand.
   Main stream media (msm) redigerade tendentiöst och ställningstagande krigsrapporteringen från Balkan så att angreppen från Nato:s missiler och bombplan kunde legitimeras. Med dödandet av civila.

   Nog känns det hela igen från dagens Ukraina. SVT, samt övriga msm, stödjer oreserverat och onyanserat Zelenskyj. 

   Han är den gode. Putin den onde. Så ser narrativet ut, som styr den vagt förklädda propagandan.

Handke knyter an till den omdiskuterade filmen Underground (1995) av Emir Kusturica. I den spåras Jugoslaviens upplösning till att Tyskland erkände den tyskvänliga utbrytarregionen Kroatien som en egen, självständig och suverän stat. 

   Erkännandet kan liknas vid ett knivhugg i ryggen på Jugoslavien.
   Handke är inne på samma spår som Kusturica. Jugoslaviens sönderfall är konsekvensen av yttre makters intervention. 

   Återigen ser jag framför mig Ukraina, det så kallade "hybridkriget", det "ställföreträdande". I Washington gnuggar pajasen i Vita huset händerna. Bakom honom det militär-industriella komplexet. 

   

Handke är en upptäckare, med öppen, ocensurerad blick fångar han verkligheten och skriver om det. Jag skulle vilja kalla honom realist, bortom ideologier och hänsynstaganden. De som fördömt honom känner honom inte, denne intellektuelle med ovanlig integritet och resning.
   Inte har vi många av hans kaliber i Sverige. Om ens någon efter Lars Gustafsson och Jan Myrdal. Landet är intellektuellt tomt. Det är omöjligt att föra en vettig, anständig diskussion. Jamar du inte med i den samstämd kören, stämplas du. 

   Ta Ukraina, om du försöker att nyansera: är du en "putinist", en "rysskramare"?!

Nog pånyttföder Handke hos mig en gammal längtan att själv få färdas omkring på Balkan, se med egna ögon. I den meningen kan Handke läsas som en synnerligen initierad guide. Liksom Stig Claesson en gång. 

   Den sistnämnde var med om att som volontär bygga upp Jugoslavien efter kriget. (Se hans Brev till en hembygdsgård, 1974.)

[1] Uttrycket tillskriver jag Göran Rosenberg, som väljer det framför att tala om "sanningen". (Recension av honom i Expressen 2025-11-04)

Peter Handke: Frågor i tårar. Essäer. Översättning Joachim Retzlaff och Daniel Pedersen. Karneval förlag 2025

I mörkret är alla katter grå

Sisyfos (Bild: iStock)

 

Under många år var jag fast anställd inom högskoleväsendet. Så länge att jag av staten tilldelades en medalj ”för nit och redlighet i rikets tjänst”.

   Samtidigt frilansade jag, nota bene utan kontrakt, på Gefle Dagblads kultursida samt medverkade med krönikor i Universitetsläraren, hälsingetidningarna och andra publikationer.

   Ofta gick debattens vågor höga, tonfallet allt hätskare, när något jag skrev i GD polemiserades mot på Arbetarbladets ledarsida eller kultursida. (Numera återfinns de lokala, forna tidningskonkurrenterna under samma ägandetak.) 

   I det senare fallet hette redaktören Karin Månsson. Det är inte att fara med osanning eller överdriva att hävda att hon hade ett horn i sidan till mig. Eller att hon retade sig på mina skriverier.

  En gång lät hon syrligt undslippa sig om lektorn på högskolan i Gefle: ”den statsanställde dissidenten”. Jag läste in ”den anställningstrygge”. 

   Trampade hon på en öm tå? Jag tog spontant illa vid mig. Led jag av en falsk självbild, var jag inte alls den illojale intellektuelle i Jan Myrdals anda som jag försökte att intala mig? Hade jag mitt, trots allt, på det torra och riskerade ingenting med mitt skrivande? 

   Nog hade hon en poäng. Något av en skvader var jag onekligen. Plikttrogen anställningsägare men ofta kritisk i spalterna mot min arbetsköpare, bet den hand som födde mig.

Häromdagen ramlade jag över formuleringen ”integrerad men utanför”. Är inte det allas vår position, det vill säga alla vi som anser oss vara systemkritiska men inte gärna vill hamna ute i kylan? 

   ”Rättshaverist” brukar man etikettera den kompromisslöse och ”omöjlige”, den peststämplade.

   ”Repressiv tolerans” pratade Herbert Marcuse om. Systemet behöver sina kritiker, det kan exemplifieras med den till prestigefyllda MIT i Boston förr knutna Noam Chomsky och hans hårda kritik av USA:s imperialistiska utrikespolitik, för legitimitetens skull. 

   Men kritiken betyder i praktiken inte särskilt mycket. Systemet står orubbat. Kritiken riskerar likna ett Sisyfosgnetande. Ett agerande som om det var viktigt. Men, vilket är alternativet? Kasta in handduken och modstulet tystna?

Efter murens fall i DDR, när Stasi-arkiven öppnats, namngavs personer som hade räknats till dissidenterna. Men som nu påstods i själva verket varit ”Inofficiella Medarbetare” som det hette om dem som under pseudonym tjänat säkerhetstjänsten genom att lämna uppgifter till densamma om vänner och bekanta, ja till och med familjemedlemmar. 

   Många traumatiserades av att få veta att de i hemlighet varit avlyssnade och observerade. Av dem som de aldrig i världen kunnat tro det om. 

   Bland dem som offentligt påstods varit informatörer under den realsocialistiska regimen fanns två välkända namn: teaterkonstnären Heiner Müller och författaren Christa Wolf. Båda nekade, mest ihärdigt den förre. 

   Att han informellt samtalat med Stasi hade, enligt honom, varit nödvändigt för att rädda kolleger som misstänktes för att vara ”republikfiender” och riskerade att arresteras. 

   Tja, en version står mot en annan. Och ännu är väl inget definitivt fastslaget vad gäller de båda ovanstående.

Är uttrycket ”gråzon” befogat för att undvika en svartvit uppdelning, som deklarerar att antingen är man det ena eller det andra? Och därigenom undgå moraliserande utfall mot dem man tycker ha svikit. I verkligheten är alla katter grå, som det heter.

   Går de som vägrar att sjunga med i den samstämda opinionskören, men inte vill förpassas till de exkluderades skara med avstängd dialog, med på att de är integrerade, om än utanför?

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-04

Allhelgonadag

Die Toten mahnen uns. Jag prövar att säga det på mitt modersmål. De döda manar, förmanar eller varnar oss. Så står det uppfordrande på kyrkogården i Friedrichsfelde i Östberlin, där topparna inom det totalitära samhällssystem som var DDR ligger begravda. 

   Ja, inte alla. Walter Ulbricht, under hans ledning uppfördes muren, en av dem med sin sista viloplats där. Men inte den som manövrerade bort och ersatte honom, Erich Honecker. 

   Efter en kort tid i Moabitfängelset, där även Rosa Luxemburg spärrades in, återförenades han med sin hustru Margot, landsflyktig i Chile. På samma kontinent dit Josef Mengele flydde.

   Hon, liksom Erich, övertygad kommunist in i det sista, hann yttra innan hon lämnade jordelivet att hon inte ångrade någonting. Margot Honecker, påstods av dem med insyn i statsledningen, vara den verkliga makthavaren i DDR, inte piprösten till make.

   På samma kyrkogård vilar också tunga arbetarrörelsenamn som Ernst Thälmann, mördad av nazisterna i Buchenwald. 

   Och tidigare chefen för HVA, Stasis utlandsspionage, Markus "Mischa" Wolf, som jag på de underligaste av vägar fick mejlkontakt med och även träffade IRL. 

   Konstigt, konstigt. Men kanske typiskt för mitt liv. Att jag, alltid stående på dissidenternas och motståndets sida, hade kontakt med den beryktade "Mannen utan ansikte". Kunde snabbt växla i sin framtoning, från sympatisk till hotfullt ondskefull. 

   Sociopat, kanske en psykiatriskt skolad skulle säga. Skrämmande, säger jag.

   

Min livskompanjon återvänder från Bokmässan i Göteborg, medför en hälsning från en före detta kollega som är änka efter att för ett par år sedan mist sin man. I sin akademiska yrkesgärning hamnade hon så småningom i ett av de ideologiskt styrda ämnen som passar en politiskt korrekt tidsanda som hand i handske. Något med "genus".

   Inget "riktigt" ämne som vi högdraget skulle ha sagt i Upsala på min tid. Nå, det får vara hur vill med den saken. Och jag medverkade faktiskt med ett bidrag till den antologi som förärades henne när hon vid pensionering tackades av. Bara att bekänna.

   

Jag tänker, som jag brukar, när jag får höra om någon bekant, om än avlägsen, som gått bort: de döda manar oss. Att ta vara på livet, varenda minut. Göra något meningsfullt av det korta liv vi fått. Sedan är det för sent. Nu är det din stund på jorden.

   Och jag tänker också: nu är jag i den höga ålder där vi alla förr eller senare blir sjuka eller dör. Existensens fakta. En tanke jag har svårt att förlika mig med. Och det hjälper inte att tröstande försöka lugna mig själv: även unga kan bli sjuka, även unga kan dö.

   Om jag ändå kunde slippa dessa trista tankar, inte manar de till handling. Snarare förstämning.

Tre gravlyktor tänds denna helg till minne av de nära döda. En för mina farföräldrar, som jag aldrig träffade, på Österlövsta kyrkogård. En för mina föräldrar på kyrkogården i Sandviken. 

   

Och den sista för min syster, i vilolunden på samma kyrkogård som mina föräldrar. (Där också hennes man, samt mina morföräldrar vilar.) Bilden till höger. Ofta ser jag hennes ansikte framför mig. I stor saknad. 

   Förstod hon att jag älskade henne? Trots gnissel ibland mellan oss.

Varför inte säga som det är?

Dheisheh, Bild: Följeslagarprogrammet

 

Stig Sjödin, uppvuxen på samma bruksort som jag och barndomskompis med min mamma, döpte en diktsamling till Klarspråk. Uppmaningen från den i klassamhället och på verkstadsgolvet formade: ”vi måste lära oss att tala klarspråk”.

   Ska det vara så omöjligt? Vad hindrar oss från att säga som det är? Vem gagnar omskrivningar och halvkvädna visor?

  

Jag minns från min andra vistelse på Västbanken en guidad tur i flyktinglägret Dheisheh, med cirka 20 000 palestinier (det var från början avsett för 3 000) inhysta där, söder om Betlehem.   

   Vi guidades av en tonårsgrabb som tog oss förbi ett vändkors, liknade det som en gång fanns på Norra Idrottsplatsen i Sandviken, och ett utkikstorn att övervaka lägret från. 

   Tornet stod tomt, vändkorset användes inte längre, men det efterlämnade vittnade om ockupationsmaktens behandling av dem i lägret. Omöjligt att inte tänka ghetto.

Innan jag kom till Västbanken första gången gjorde jag mig en bild av palestinska flyktlngläger som inte stämde. Dheisheh påminde närmast om en sliten förort till Stockholm, i behov av renovering. 

   Nästan så att jag hade föredragit att min bild av ett tältläger bekräftats, sluppit möta en verklighet som sedan 1948 permanentats. 

   Fotografier på husväggarna på unga palestinier, ”martyrer”, som dödats av Israel. Vi fick höra om det Israel kallar ”administrativt förvar”. Minderåriga låses in utan rättegång och på obestämd tid. 

   Det räcker med att spontant kasta sten mot något av ockupationsmaktens bepansrade fordon, märk väl utan att någon person träffas, när tungt beväpnade soldater provocerande glider genom ett läger. 

   Det krävs inte en omfattande intifada, ett kollektivt uppror, för att någon skall gripas. Inte ens minsta protest eller gest är tillåten, utan betraktas som en fientlig handling mot staten Israel.

Jag minns lägret när jag på YouTube, tack och lov för sociala medier som ännu inte kan censureras i en i tid när main stream media talar med maktens tunga, råkar bevittna en videoupptagning av hur bosättare på Västbanken angriper ett äldre palestinskt par när de plockar oliver på egen mark. 

   Mannen misshandlas rått och måste plåstras om, oliverna stjäls.

   Detta är ingen engångshändelse, överfall på palestinier på Västbanken sker dagligdags, våldet är förhärskande. Syftet är att palestinierna till varje pris skall drivas bort.

Finns det något annat sätt att benämna det som pågår än som en etnisk rensning? För att följa Sjödins uppmaning. Allt medan världssamfundet, denna svårgripbara entitet, blundar. Och Netanyauh håller sig undan Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag.

Även publicerad på 8 dagar 2025-10-31

Jag tänder ett ljus för Jan Myrdal

Bild: SR

 

I dag är det Jan Myrdals dödsdag. 30/10 2020 gick han bort. Redan har fem år gått. Tiden är en skälm. Och döden skuggar oss alla.

   Jag hör sällan hans namn nämnas. Han påstod själv att det finns inga som blir så bortglömda som svenska författare. Och det verkar som om han fått rätt. 

   Jag ger mig sjutton på att skulle jag fråga någon av de studenter som brukar omge mig i Carolina Redivivas läsesal i Upsala om Jan Myrdal, skulle de se frågande ut. 

   Inte känner de till Myrdal, inte läser de honom. Enligt alarmerande undersökningar läser universitetsstuderande i dessa AI-tider inte alls, framförallt inte krävande texter, men det är en annan historia.

   Det var närmast obligatoriskt på 60-talet för oss unga vänstermänniskor att inspireras av Myrdals skriftställningar. Han var tongivande. Aldrig ifrågasatt. Idol och diskurssättare, för att använda ett modernt ord.

Men mer och mer marginaliserades han i offentligheten. Fick upprepat höra att han var en diktaturkramare, syftande på hans försvar, så skulle han själv inte ha benämnt det förstås, för de röda khmerernas folkmord i Kambodja, massakern på Himmelska fridens torg i Beijing, mullornas fatwa mot Salman Rushdie. 

   I honom hårt pressande intervjuer försökte han, utan att lyckas, utveckla sina inopportuna ståndpunkter. Han skrev bättre än han talade. Verbalt vecklade han in sig i omständliga tirader. 

Jag läser Peter Handkes essäistiska anteckningar från hans resor på Balkan på 90-talet. (Frågor i tårar, Karneval förlag 2025.) Nog är han, den omstridde Nobelpristagaren, en sann europeisk intellektuell, sådana som vi lider brist på i vårt land. 

   Intellektuellt tomt är det efter Lars Gustafsson och Jan Myrdal.

   Framför mig ser jag den senare vid köksbordet i Varberg, firande sin sista födelsedag med en städande kvinna. En ensam gigant. Kanske med verkligheten överensstämmande.   

   Köksbordssekvensen i dokumentären I väntan på Jan Myrdals död tycks mig talande.

  

 Jag tänder ett ljus för Jan Myrdal denna dag. Även om hans politiska betydelse tillhör det förgångna. 

   Som intellektuell förblir han, trots ”diktaturkramandet”, ett föredöme för mig. Han vågade gå mot strömmen.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-10-30

De som på förhand redan vet allt avskyr förstås Handke

Bild: Wikipedia

Peter Handkes anteckningar från resor i sönderfallandets Jugoslavien på 1990-talet borde vara obligatorisk läsning för alla dem i vårt land som redan ”vet” vad Handke tycker och står för. 

Kanske utan att ha läst en enda rad av honom.

   Han har beskyllts, i samband med att han tilldelades Nobelpriset i litteratur till mångas högljudda förargelse, för att vara Milošević-kramare och förblindad försvarare av ett ondskefullt Serbien. Stämmer inte på en fläck. 

   Handke, kritisk mot main stream media så som ansedda Le Monde och Frankfurter Allgemeine Zeitung, deras Nato-vänliga krigshetsande rapportering från Balkan, fann det absolut nödvändigt att bege sig ut på upptäcktsfärd i den region, som hölls ihop av Titos järnhand och som snart inte längre skulle heta Jugoslavien. 

   Han ville se vad som egentligen hände med egna ögon. Vara på plats. Utan att tyngas av förutfattade meningar, eller av vad som är lämpligt och politiskt korrekt att skriva. Opportun har aldrig den sanningssökande Handke varit.

   En kvinna han stöter samman med under sin exkursion konstaterar att västjournalister dykt upp på Balkan utan att fråga om något. De visste redan allt, inbillade de sig, betedde sig inte som krigskorrar förr gjorde. 

   Vårdande journalistiska ideal som konsekvensneutralitet och oberoende. Bang, Gusti Stridsberg, Sven Öste och andra, om vi håller oss till de svenska. 

”Förvåna mig”, uppmanade Lars Forssell en gång i en diktsamling. Handke tillämpar den utforskningsstrategin, både på människorna han möter och landskapet han rör sig i. Hans bildrika ordkonst framkallar en märklig närvarokänsla hos mig som läsare. 

   Det fotografiskt träffsäkra i hans anteckningar fastnar på näthinnan, de senare antar karaktären av ögonvittnesskildringar, inte ett grand av tillrättaläggande eller döljande, ingen missriktad hänsyn åt något håll. 

   Handkes blick bor i en betraktare med kompromisslös integritet.

Det är något speciellt med de centraleuropeiska författarna som tilltalar mig. Inte enkom för att de som Handke utmärker sig med inskjutna bisatser i långa meningar, som om de tänkte medan de skrev. Ett välutvecklat stilistiskt grepp. 

   Utan för att de bär på en provisorisk världsbild som aldrig blir ensidig och fastrotad, alltid kan diskuteras och nyanseras. Aldrig uppdelad i vitt och svart. Aldrig schematiskt fångad i förövare och offer. Aldrig hemfallande till skuld och brännmärkning.

   Det gäller Handke. Liksom min stora favorit Thomas Bernhard. När jag började läsa honom fann jag en frände, här kan vi prata om Goethes ”valfrändskap”. 

   I Bernhards värld förekommer inga storslagna hjältar, snarare antihjältar. I soldaten Svejks muntra fotspår.

Tillvaron saknar inte absurda, oväntade inslag med risk för att producera hjälplöshet och vanmakt. Hur svara ”rationellt” på och hantera dessa? Den satiriske humoristen Franz Kafka gestaltade det i Processen och andra verk. 

   Ödesfrågan: Hur behålla sin integritet i onådens och hemlighetsmakeriets tider?

   Bernhard hatades av sina nazianstrukna landsmän för att han med sina antihjältesromaner klädde av dem deras patetiska storvulenhet. Han punkterade den offentliga lögnen - förtalades.

   Handke vägrar, i samma centraleuropeiska tradition som de utstickande föregångarna, att inrätta sig i ledet. Han skriver, som den Schriftsteller han är, fram sin värld. Lojal endast mot sitt skrivande. 

   Beredd till omprövning och problematisering. När föränderlig verklighet så kräver. Annars hemfaller man till dogmatik och ideologisering.

   Osökt associerar jag till Jan Myrdal och hans Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell.

   Kanske därför Handke, sannerligen en europeisk illojal intellektuell i Myrdals anda, hamnade i onåd hos de politiskt rättänkande i Sverige. De som redan vet allt på förhand. Och slutat att reflektera.

Peter Handke: Frågor i tårar (Essäer översatta och utgivna på Karneval förlag, 2025)

Även publicerad på 8 dagar 251028