Dags att ta socialdemokraterna på allvar

Foto: SvD

Häromdagen gjorde min vän Kicki Bobacka, klok kvinna, en av grundarna av Folkrörelsen för medborgarlön, detta röda skynke, en generell grundtrygghet, för den disciplinerande arbetslinjens företrädare som hatar fria medborgare [1] , ett inlägg på sin Facebooksida. 

Där hon, med all rätt, konstaterade att dagens socialdemokrati är urvattnad, visionslös och egentligen inte vill någonting.

Förutom att skaffa sig politisk makt, bilda regering. Ideologilöst administrera det bestående. Inte sträva efter att förändra samhället i någon för folket betydelsefull riktning. 

Vänster? S? Glöm det. 

Även om vissa bland det lojala fotfolket inbillar sig det, lever politiskt blundande i ett kollektivt självbedrägeri. Blandar ihop socialdemokratins idé med i dag verksamma socialdemokrater, högt upp i organisationshierarkin. Förmår inte skilja ut de senare från det förra.

Kicki nämnde inte, vad jag kunde se, pionjärer som August Palm och Axel Danielsson, som jag själv brukar hänvisa till. Om vi talar om den klassiska socialdemokrati som S inte vill kännas vid. Utan i praktiskt agerande betackar sig för.

Rötterna. Ursprunget. Arvet. En barlast att bära på. Ingenting annat. Dumpa så fort man hinner.

Klassamarbetets försvarare, Branting, kan de förstås dra till med vid högtidliga tillfällen. Men har de läst något av honom? Tveksamt.

Skulle man fråga dem om Wigforss, som fladdrar förbi i Kickis inlägg, har de nog inte mycket att tillägga. Eller Gunnar Myrdal för den delen. Uppräkningen kunde fortsätta länge till. 

Socialdemokratin i dess samtida skepnad är intellektuellt tom. I ledningen häckar ett gäng idébefriade, slätkammade politruker. Extremt pragmatiska och kohandlande. Tack vare det förskingrade politiska arvet njutande det goda livet vid köttgrytorna.

Integrerade i det kapitalistiska tjuvsamhälle de på 1 maj sjunger om med orden "många rovdjur på vårt blod sig mätta". Skam går på torra land, som min socialdemokratiska mor brukade säga.

Dags att ta Sverige på allvar, har S som valparoll.  Vad i hela Helsingland betyder det? Förr kunde de i alla fall efterlysa "ökad jämlikhet". Om än inte mycket att hurra för. Men inte ens det vaga budskapet längre. 

Allvarligt talat, hur innehållslös får en politisk paroll bli? Utformad av en klatschig reklambyrå. 

Vad skiljer ut S från de övriga partierna, vad gör partiet särskilt? Jag kan, i likhet med Kicki, inte urskilja det. Det enda skulle väl i så fall vara aversionen mot Sverigedemokraterna, som kniper arbetarrösterna, kärnväljarna, från S.

Hvad vil  Sosial-Demokraterna, undrade med en uppfordrande underton en gång i tiden August Palm. Kopplat till dagens S? Nada, blir det snabba svaret. Hur annars förstå att besynnerliga jeppar som Damberg och Taubin spelar en framträdande roll? 

Utan de utomeuropeiska migranternas röster stod sig S slätt. [2] I rörelsens moderland Tyskland växer AfD. Liksom SD i Sverige. Det berättar något, nej mycket, om socialdemokratins platthet. Oförmågan att ta samhällsproblemen på allvar. Där kom det förbenade ordet igen.

[1] Läs gärna följande artikel: https://arbetet.se/2026/08/26/far-lamna-sina-hem-halften-av-anstallda-i-handeln-skulle-ha-svart-att-klara-sig-pa-a-kassa/
[2] https://kvartal.se/nyheter/artiklar/s-och-v-far-80-procent-bland-muslimska-valjare/

TILLÄGG Samtidigt som jag skriver detta, nås jag av meddelandet att Péter Nádas gått bort. Ännu en fyrtiotalist. Tillika viktig författare.

Ordets ofrihet och ungas bokförakt - då som nu

Wikipedia

Ord och Bild, numera Ord & Bild, startades 1892, Sveriges äldsta kulturtidskrift, och vågade stolt att som målgrupp ange "fullvuxna och högutbildade". En i våra dagar fullkomligt omöjlig varumärkesdeklaration. 

Den sociologiska bakgrunden till tidskriftens uppkomst var Sveriges pågående omvandling till industrination.

En växande borgarklass framträdde på den historiska scenen. Den bildade delen av borgerligheten välkomnade en tidskrift av Ord och Bilds kaliber.

En bildad borgerlighet som jag i dagens Sverige inte förmår identifiera. Kanske en sista avlagring ryms runt Svenska Akademiens med kandelabrar upplysta bord. Horace Engdahl som den bleknande finkulturens Don Quijote.

Fredrik Sjöberg recenserar i Svenskan en fackbok med den prestigefyllda tidskriften Ord och Bild som sitt ämne [1]. Han pekar därvidlag på att intet är nytt under solen.

Liksom nu stod ingen publikation fri och kunde hävda oinskränkt, redaktionellt oberoende.
Till dem som refuserades efter ingripandet av en finansiär, tidskriften var ekonomiskt avhängig av externa aktörer, hörde August Strindberg. Finansiären fann honom nämligen misshaglig

.
Jag noterar ett samtal mellan Jan Scherman och Håkan Juholt på länk som tillhandahålls av Facebook. Jag minns Linköpingssonen Scherman som ett gammalt rödskägg. Tillsammans med den lika röde Tomas Bresky uppe i Luleå skrev den förre en kritisk bok om MBL.

Scherman jobbade på SVT. I spetsen för ett team kom han till ett snörikt och kallt Upsala i december 1979 för att göra ett reportage till Rapport om min LO-kritiska avhandling som väckt nationellt uppseende.

Sedan värvades han till TV4. Lovade att nu skulle utbudet minsann bli bättre. Med "oberoende", kommersiella kanaler. Trodde han på det själv? Det är bara att slå på dumburken, som vi sa förr, och empiriskt kontrollera.

Trams och korkade tävlingar. Reklaminslag som upprepas gång på gång tills det liknar hjärntvätt. Pliktskyldigt instoppande av nyheter och ett samhällsdokumentärt program. Jag tror att det krävdes i sändningsavtalet med staten.

Mediekoncentrationen har bara blivit allt värre. De stora koncernerna har lagt under sig tidning efter tidning. 

Här i Skåne, där jag just nu vistas, i ett Malmö som trots ett glittrande Sundet sjunger på sommarens sista vers, har Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad samma ägare: Bonnier News Local. Ingående i Bonnierkoncernen.

I min hemstad har de tidigare bittra konkurrenterna Arbetarbladet och Gefle Dagblad likaså Bonnier News Local som ägare.

Fortfarande håller FiB/Kulturfront, om än med en krympande och åldrande läsekrets, jag brukar kalla dem de sista entusiasterna, ställningarna.

Tack och lov har vi nätet att tillgå. Stefan Lindgrens 8 dagar. Knut Lindelöfs lindelof.nu. För att nämna två plattformar för kritiska röster. Men hur länge till?

Yttrandefrihet, ett honnörsord och inget mer i ett upprustande, alltmer repressivt samhälle. I de pågående krigens skugga. Lagar tas mot det fria ordet för att, som det hävdas från maktens sida, skydda den nationella säkerheten. 

Och ingen av de två ovan deltar i det mediala propagandakriget mot Ryssland. Därför riskerar de att leva farligt.

Vad gäller det som, med domedagsklockorna ringande, har kallats neo-analfabetiseringen, att de unga inte läser böcker längre, är tydligen heller inget nytt, enligt boken Sjöberg behandlar.
Vad göra? Jag har ingen lösning.

Men har flera gånger råkat ut för att gemensamma referensramar saknats.

Vad samtala om när dylika inte är till hands? Glad jag inte längre föreläser på en högskola. Inför studenter som betraktar en som något musealt och förlegat. Jag minns att jag för länge sen övergav idén att tipsa om referenslitteratur på sidan om kurslitteraturen. Meningslöst.

Brutalare uttryckt skulle man kunna säga att de unga inte fattar vad vi fyrtiotalister pratar om. Kanske därför som studenter i Lund sprang till rektorn för att anmäla Dick Harrison. Enligt anmälarna svår att förstå sig på. 

Hans föreläsningar innehöll, tyckte de, moment av obegriplighet.

Intet nytt under solen. Men vad båtar det att inse det? Spär bara på känslan av samtidsmelankoli.

[1] https://www.svd.se/a/Gxwokl/recension-ordet-bilder-och-bildningen-av-magdalena-gram

Även publicerad på lindelof.nu 2026-08-26

Låt äventyret börja med Berlin!

Nu blir det krångligt. Och skruvat. Skriftställaren som akademiker för ovanlighetens skull. Häng med. 

Jag talade häromaftonen på telefon med en person som önskar att jag kommer och berättar om Berlin för den förening han är aktiv i. Det gör jag gärna. Men hur vinkla det? Vems Berlin talar vi om? 

Just Berlin tror jag alltid har varit föremål för projektioner av olika slag. Staden har laddats med betydelser. Christopher Isherwoods Berlin är inte Per Landins. För att ta två, välskrivande, exempel.

Personen som kontaktar mig har aldrig besökt Berlin. Men jag hör att han är nyfiken på den tyska huvudstaden. Hyser stora förväntningar. Kanske borde han åka utan att höra mina utläggningar om den stad jag älskar. Och skrivit om så många gånger. [1]

Sedan ganska länge pågår en manhattanfiering med resandet av skyskrapor. En radikal förändring av den urbana profilen i Berlin. Osökt tänker jag norrbaggen Stengalens härjningar i Göteborg. Ett skäl till att jag drar mig för att åka dit. Det är inte samma Göteborg längre.

Hur påverkar denna urbana make over av Berlin den bild de nyfikna, i likhet med min talesman, gjort sig av staden?

Efter allt, och det kan vara mycket, som de hört och läst om Berlin. Dess dramatiska historia. Krig och destruktion. Politiska system som efterträtt varann. Weimarrepubliken. Fascismen. Realsocialismen. Rovdjurskapitalismen efter DDR:s upphörande.

Kanske blir en och annan besviken. Det de konfronteras med stämmer inte med förhandsbilden de konstruerat. Berlin, deras bild av Berlin, gäckas av det autentiska Berlin. Om vi tills vidare och kort föreställer oss, vilket jag egentligen inte har någon lust med, ett sådant.

I boken Mina delade städer, en av de böcker ur min hand som jag är speciellt förtjust i, driver jag tesen att man aldrig återvänder till samma stad. Man är nämligen själv förändrad. Och då blir staden det. 

Kanske gäller det i högsta grad det mytomspunna Berlin. Som vid närmare reflektion faller sönder i sina delar: Prenzlauer, Wannsee, Kreuzberg, Charlottenburg, Mitte. Und so weiter, som tysken säger.

Viktigt blir när du kommer. Vem du är som gör det.

Första intrycket består inte, övergår inte oretuscherat i det eventuellt andra. Därmed inte sagt att det ena är bättre eller sämre.

Jag har alltid förfäktat uppfattningen att våra upplevelser sker i vad som kunde beskrivas som en mellanzon. Jag och det jag möter äger rum mellan mig och det jag förnimmer.

Om vi tar Berlin. Där står staden vid Spree. Och där kommer jag med mina förväntningar om vad jag tror mig möta. Mellan mig och Berlin sker mötet. Jag speglar inte. Jag registrerar inte. Jag sätter mig själv, och därmed staden, på spel. Om jag vågar vara tillräckligt öppen.

Beredd att ompröva, även överge, mina förhandsuppfattningar. Söka ord jag inte trodde jag kunde låna.

Ingen "objektiv" värld med låsta positioner står därute och väntar på mig. Ingen oskriven värld. Jag är heller inte oskriven. 

Världen är det som är fallet, konkluderade Ludwig Wittgenstein i Tractatus. Men vem eller vad orsakar fallet? 

Låt äventyret börja!

[1] https://www.bokforlagetkorpen.se/Ekstrandnatt.html

Saltsjöbadsandans land behöver väl ingen fascism?

Foto:TT. Beskuret av mig

Jag läste en recension i SvD [1] av en ny bok om Per Engdahl (1909-1994).. Mannen som gjorde tappra försök att skapa en politisk massrörelse i syfte att omvandla Svea rike till en korporativ stat, i linje med Benito Mussolinis italienska fascism. 

Engdahls ideal och den samhällsmodell han förespråkade.

Det gick inget vidare, kan vi lugnt konstatera. Inte fick han fart på någon folkrörelse att tala om.

Även om Engdahl, intellektuellt begåvad med ordet i sin makt, vann gehör hos delar av militären och borgarklassen. Hur det var med kyrkan minns jag inte. Men särskilt progressiva, med vissa undantag, har väl aldrig svartrockarna varit. Stödde bödlar som Franco och Hitler. 

Katolikerna i Roms Vatikanstaten hjälpte till med att dra "råttlinjen". Så Tredje rikets krigsförbrytare kunde undkomma rättvisan. Och fly till Sydamerika.

Engdahl var ingen förespråkare av våld och gatans brutala parlament. I recensionen benämns han följdriktigt "skrivbordsfascist". På fotot ovan möter vi en leende man, glad fyr, prydligt iklädd kostym och slips. 

Jag funderar: vad var han ute efter egentligen? Och hur blev det? Nu när vi sitter med facit på hand. Engdahl är sedan länge borta. Kanske har han arvtagare. Säkert skulle en och annan ange vissa nära SD som sådana. 

Engdahl var emot klasskamp, arbetskraftssäljare mot arbetskraftsköpare. Likaså ingen anhängare av parlamentarismens representativa form av demokrati. Det vet vi. Han drömde om en folkgemenskap i endräkt och harmoni. 

Inga samhället sönderslitande strider, konflikter och motsättningar. 

Jag kan inte låta bli att tänka Konsul Göransson i Sandviken.Hans vision om ett brukets mönstersamhälle präglat av social fred. Fritt från otäcka socialister. Samhällsfiender per se. Att jaga bort och svartlista.

Nu tänker jag tillåta mig att vara hädisk. Eller snarare realist, vågar jag påstå.

Klasskampen har, sanningen att säga, svalnat för länge sen i vårt land. Socialdemokratin är ingen upprorets subversiva rörelse. Inte som på August Palm och Axel Danielssons röda tid. Fackföreningarna har ofarliggjorts. 

Dödsstöten den lagstiftade, facket inlåsande, arbetsrätten på 1970-talet.

Saltsjöbadsandan, klassamarbetet, lever. Snarare än att vara systemets motståndare, är facket systemets gårdvar. 

Håller f-n på eventuellt uppstudsiga medlemmar som vägrar att gå i centralstyrets ledband. |2]

Parlamentarismen, den representativa demokratin, vad säga om den? Handen på hjärtat! Folkvälde? Nja, knappast. En politisk klass styr. Klass korrekt benämning? Ja. Partier med överordnade, gemensamma intressen oavsett partifärg. 

Sammanhållna och sina bärare berikande. 

Och som inte förväntar sig mer av oss valboskap än att vi släpar oss till röstlokalen vart fjärde år. 

För att legitimera toppstyret bortom folkligt inflytande. Kohandeln bakom stängd dörr. Svikandet av fagra vallöften. Bortslängt, härsket, valfläsk. 

Efter att ha gjort vår samhälleliga plikt, röstat, förväntas vi hålla oss i schack. Silent majority. Det sovande folket hette väl en bok skriven av en på offentliga medel väl bemedlad i samma politiska klass?

13 september val igen. Inte för mig. Jag stannar hemma. Fattas bara. Så sjuk blir jag aldrig, som förre fotbollsspelaren Brolin svarade på frågan om han läser böcker.

Jag får lust att skriva, men det kanske är att spänna bågen lite väl hårt: Sverige behöver inte fascismen. Det går så bra, ändå. Så länge folket förblir undersåtligt.

Kanske ler Engdahl förnöjt i sin himmel. Eller var han nu befinner sig.

[1] https://www.svd.se/a/8px1V2/recension-fascisten-per-engdahl-och-den-nysvenska-rorelsen-av-anders-sundelin Se också: https://www.lindelof.nu/fascisten-per-engdahl-och-den-nysvenska-rorelsen/ https://www.dn.se/arkiv/kultur/per-engdahl-forkroppsligade-nazihotet/
[2] I förra veckans nummer av Proletären begick jag en krönika om detta. Efter strejken på Tesla.

Dödens banalitet förutsätter livets

The Dakota (Wikipedia)

"Förruttnelse! hasta, o älskade Brud! Att bädda vårt ensliga läger!" Erik Johan Stagnelius

Death is what happens to you while you're busy making other plans. Jag omformulerar ett citat från John Lennon. Gör det helt sonika, utan att be om lov. Men vem skulle jag, i och för sig, adressera med ett bedjande om lov? Jag tror inte upphovsmannen skulle haft något att invända.

Ursprungligen, i original, ett citat från sista lp:n "Double Fantasy", där Yoko Ono i vanlig ordning ylar som ett skadeskjutet djur, som jag har använt många gånger i mina återkommande livsbetraktelser. 

Det är alltför lätt glömma att livet hela tiden pågår. Vad du än företar dig. Som pågick det bakom din rygg. Berett att illistigt snuva dig på det. Om du inte ser upp. Någon rast eller paus från livet är per definition inte möjlig. Eller fly för att söka skydd.

Liverpools store son, som bäst på soloplattorna efter Beatles enligt mitt förmenande, sköts till döds i december 1980 utanför Dakotahuset. Fyrtio år gammal. Den gudarna älskar dör ung. Ett uråldrigt grekiskt talesätt. 

Överslätande? Men, vad ska man säga? Till tröst? 

I samma sällskap som Lennon kan vi nämna Jim Morrison, Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Kurt Cobain, även Keith Moon från The Who. Inget dåligt gäng. Eller hur. 

Jag minns hur jag i slutet på 80-talet, vi bodde i Cambridge i Harvards Boston, men gav oss iväg med hyrbilen, Chevan, på en utflykt till The Big Apple, försökte smita in i det pompösa Dakotahuset mitt i New York. En uniformerad vakt bad mig artigt men bestämt att låta bli. 

Jag var ju nyfiken, ju. Ville insupa atmosfären. Lyssna efter ljud inifrån huset. Med alla sinnen på spänn. Nu, när jag äntligen hade chansen.

Det mytomspunna hus där Polanskis rysare "Rosemary´s Baby" spelades in. Julie Christie i huvudrollen. Utifrån betraktat en fantasieggande, dolsk byggnad. Ruvande på hemligheter. 

Sven Wollter dog i sviterna  av covid. När han, gammal och sårbar, oförsiktigt nog höll på och pendlade mellan fjällan i norr, jag tror Luleå, och Stockholm. Därigenom utsatte sig för en massa folk, potentiella smittbärare, i trånga utrymmen. I väntan på flyg. 

I ett radioprogram jag hörde för länge sen berättade han om sin före detta svärmor, Viveka Seldahls mor. Hennes sista replik i livet: - Nu tar jag mig en kopp kaffe och sen dör jag. Och det gjorde hon. 

That was all. 

Man lever, eller vad det skall kallas det vi gör efter att ha kastats ut från varma rum till kalla, som Lars Gustafsson skrev. Sen stämplar man ut och går hädan. Så är det bara. Som i mitt alltid lika passionsbefriade, alla Verket knäckande och själsdödande, Sandviken. 

Gör inget stort av det. Beställ smörgåstårta och nåt sött till kaffet. Efter begravningen. Håll masken. Alla ska vi dö. Lika naturligt som att knega, släcka livsdrömmar och hopp.

Vänta, nu. 

Inte kan vi förbereda oss, ställa in oss på det banala sättet för döden! Jag vägrar att köpa det. De där, vete sjutton hur benämna tossingarna, flummisarna, som dillar om att det hör till och är oundvikligt: vi lever och sen dör vi. Inte låter det övertygande i mina öron. 

Mer som att försöka lura sig själv. Är de miljöpartister? Förlåt. Jag hann inte hejda mig.

Under min sjukdomsperiod, utsatt för en mycket hård behandling, kände jag dödsångest två gånger. Inte fler. Tack, gode Gud, för det. Fasansfullt. Obeskrivligt. Dödens rike - omöjligt att fånga med ord. Mörkt som svartaste natt. Ordlöst. Bortom ordens fattigdom.

Därför, misstänker jag, just genom att döden är bortom ord, förutom kanske för den troende, omöjlig att föreställa sig: alla klichéer i dödsannonser och på gravstenar. Jag kan förstå dem som väljer att låta sin aska spridas bortom kyrkogårdar och deras anpassningsdiskurs. 

För att slippa undan. I en kategorisk mening försvinna.

Du går mot döden, vart du går. Inte sjutton kan man tänka så. När man fortfarande får vara vid liv. 

Så.

Bort begravningsklockornas dångande från Staffans kyrka på Brynäs som når mig ända hit på Holmen. Bort dåliga tal. Bort slitna klichéer. 

Death is what happens to you. Okay?

Sladdbarnet har ingen kvar att fråga

Montage: Knut Lindelöf

 

"No hell below us, above us only sky." John Lennon, Imagine

I går begav jag mig i Rulle, vår älskade, pålitliga kareta som driftsäker rullar på sitt sista leasing-år, till Österlövsta kyrka i Norduppland. På vägen dit passerar man en skylt som pekar mot Fagerviken. Jag associerar till Strindbergs novellsamling Fagervik och Skamsund.

Från Fagerviken by the sea härstammade den skamligt underskattade tungviktsboxaren Anders "Lillen" Eklund (1957-2010). Hånad av de okunniga så kallade "experterna". Men europamästare blev pugilisten i sin viktklass. Gör om det den som kan!

Skärplinge passeras. Snabbt åker man igenom, gasen i botten, olagligt struntande i alla påbjudna hastighetsbegränsningar. En sömnig håla. Där bodde astronomen och författaren Peter Nilsson (1937-1998). Han vilar på samma kyrkogård, Österlövsta, som mina farföräldrar. 

På de senares gravsten, som stått pall mot de många årens vindar och regn, kan utläsas: C.H. Ekstrands familjegrav.

Jag har inte lyckats lista ut var mer exakt mina farföräldrar, eller farfar ensam, bodde. På stenen anges Valnäs. Ingen aning om vart det ligger. Kanske härstammade de därifrån? Eller mantalsskrivna där? Nå, får vara vad det vill med det.

Vad vet jag? Att farmor Sofia, en skönhet med höga kindknotor på ett foto, födde tio barn. Ett dog vid födseln. Tre söner och sex flickor fick leva. Systrarna tjusiga, filmstjärneliknande. Farsan en kopia av Humphrey Bogart. 

Farmor gick bort drygt femtio år gammal. Undra på det. Nära jag skrev.

Länge undrade jag om farmor låg i samma grav som farfar. Det kunde en av de vänliga kyrkogårdsvaktmästarna, ombesörjer att kyrkogården alltid är exemplariskt välskött, upplysa mig om. Efter att ha knappat på datorn. Sofia och Carl Helmer Ekstrand delar grav.

Från farfar och hans bröder har jag ärvt min höjd över havet. Pappa var kort i rocken. Liksom hans två bröder. Nå, min morfar bör också få ett ord med i laget. Reslig. Liksom brorsan. Specialbeställda dojor. Rejäla apostlahästar. Jag nöjer mig med 46. En puttefnask i jämförelse.

Så befriande vackert när jag med Rulle gled genom Norduppland! Fridfullt. Pastoralt. Betande kor i öppet landskap. Somrigt och ljust. Vita molnformationer glidande över mig däruppe. Om det finns en himmel dit de döda skickas, var nånstans hittar man den? Hur får alla plats?

En pueril undran. Stryk den, jag ber.

Jag säger det igen. Efter ett mycket bra besök för några dar sen på Hjärtmottagningen på Gävle Sjukhus är min sinnesstämning en annan. Inte lika mörk. Milda maränger, jag mår bra. Verklighetens färger tycks mig med ens skarpare. Jag njuter av att få leva. Ett tag till.

Även om Gammeln, den surputten, inte håller med. 

Men jag mår inte bra av att inte ha någon att fråga om mina genealogiska rötter. Om nu blod är tjockare än vatten, som min mor alltid påstod. I polemik mot den då föga släktkära, odygdige sonen. Nu hajar han bättre. Sent skall syndarn vakna. Rötter är viktiga. Man kan inte leva rotlös.

Jag vet att familjen Ekstrand flyttade från Dannemora. Farfar jobbade som allt i allo på ett ålderdomshem, övergav gruvan om jag förstått det rätt. 

Undgick därigenom den död i silikos (stendammslunga) som drabbade en av hans bröder som jobbade kvar i gruvorterna. Du kvävs till döds. En djupt obehaglig död. 

Carl Helmer avled 1949, i samma vecka som jag föddes. En kommer, en går, så brukar det vara. Som om vi byter av varann. Ekvationen måste gå jämnt ut.

Det knepiga med att vara ett sladdbarn, sen själv bli gammal när alla andra gått hädan: vem ska jag fråga om mina föregångare? Det finns ingen. Fotoalbumen tiger som muren. Om än med skrattande, livfulla människor på de gulnade fotona. De förblir i en väsentlig mening oåtkomliga.

På hemvägen stannade jag till för att handla mat på Willys i Skutskär. Sveriges fulaste ort, enligt journalisten Åke Olsson. Lever han, förresten? Till Skutskär begav han väl sig bara en enda gång. Inte vågade han väl återkomma efter att ha dissat orten. Av självbevarelsedrift.

Jag fick hjälp med att plocka ut en sån där manick som man själv registrerar varor med av - ja, vem om inte Ing-Marie Persson. Hon med schimpanserna i Furuvik. Båda överens om att Furuvik numera borde vara en nöjespark enbart. Inga djur. 

Ett sympatiskt fruntimmer med skinn på näsan. 

Även publicerad på lindelof.nu 2026-08-24

Ring inte oss, vi ringer kanske dig

De handelsanställdas förbundstidning Handelsnytt har funnit att de kända varumärkena H&M, Lidl, Jysk och Hemtex enbart använder sig av deltidsanställningar. [1] 

Tydligen har ett nytt fenomen seglat in, med risk för att normaliseras och fästa som oproblematiskt: "behovsanställd".  Vad i jösse namn är det för något? Behovsanställd. 

Hur överensstämmer det med gällande (?) arbetsrätt? Vem avgör när ett behov föreligger? Överflödig fråga. Arbetsköparen, förstås. Om du behövs, anställs du på lösa timmar, eller vad? 

Helt utlämnad till godtycke och arbetsköparmakt. I konkurrens med andra löneslavar.

Jag vet att deltidsanställningar inte bara tillämpas av de ovan nämnda kedjorna. Genom att höra med informanter. Nämligen unga människor i de butiker och på de kaféer jag frekventerar. 

Vanligt, eller ganska vanligt, för att uttrycka det hovsamt, är att man erbjuds som mest en 80-procentig anställning. 

Resten av tiden, för att i bästa fall komma upp i hundra procent, förväntas man vara stand-by. Stäng för guds skull inte av mobilen! Inbilla dig inte att du har någon fritid eller är ledig. Tänk om arbetsköparen ringer och du inte är tillgänglig. 

Ring inte oss, vi ringer dig. Kanske. Håll därför ett öga på luren.

Visa din goda vilja i kombination med en positiv attityd. 

I en av mina lokala matbutiker, jag låter den förbli anonym, förefaller det mig hela tiden dyka upp nya ansikten i personalen. Går de på timmar, eller vad? Personalomsättningen verkar vara stor. Hur hinner man skolas in och bli en lämplig medarbetare? [2]

På gatorna noterar jag alla dem som ilar fram på sina fordon med stora förpackningar där bak och hemlevererar mat. Jag är osäker på deras anställningsvillkor. Men knappast något att stå efter. Misstänker jag. Ett jobb man tar i brist på bättre. Ett påhugg utan framtid.

Hur har facket agerat på denna nygamla arbetsmarknad? Har man gjort något överhuvudtaget? Eller bara sagt ja och amen? MBL-förhandlat? Kanske struntar man fullkomligt i alla löshästar. Fackets målgrupp är fast anställda med kollektivavtal. Business as usual. 

Kanske är de behovsanställda oorganiserade. En klass i sig. Men inte för sig. Enligt Marx begreppspar.

Och, hur ha råd att avlöna heltidsanställda ombudsmän på taskig, förlåt vulgaritet, lön?

Jag får, obehagligt nog för en gammal tradeunionist, för mig att det pågår en amerikanisering av den svenska arbetsmarknaden. Passar inte galoscherna, så. My way or highway. Att Sverige skulle utgöra ett undantag i den samtida, nyliberala rovdjurskapitalismen, glöm det.

Klockan vrids tillbaka till den tid jag hoppades för alltid skulle vara historisk. Anställningsotrygghet. Stå med mössan i hand. Inte kunna försörja sig. Kanske tvingas ha två kneg. Knipa och inte säga vad man tycker. 

Jag säger det igen, var finns facket? Lönearbetarnas sköld. Eller har jag missat något? 

Den socialdemokratiska arbetarrörelsen har fullt upp, har jag förstått, med att hjälpa till att gödsla krigsmakten med skattepengar. Men ber oss inför valet 13 september att "ta Sverige på allvar". Tillåt mig hånle.

[1] https://arbetet.se/2026/08/20/jamie-27-far-inga-arbetspass-katten-ger-mig-anledning-att-ga-upp-pa-morgonen/

[2] Begrepp som företagskultur, medarbetarskap och liknande torde vara out of date. Som det stod i fabrikerna förr: Du är väl en Stann-Anders, ingen Hopp-Jerka? Det var då, det. Jag använde dem själv när jag undervisade. Nu är idealet att vara en Hopp-Jerka. Flexibel och anställningsbar, skulle väl SAF, jag menar Svenskt Näringsliv, och dess apologeter säga.

NOTA BENE: Klippet från Arbetet 260820

Även publicerad på lindelof.nu 2026-08-21