Studiebesök Västbanken, Lifvendahl!

Foto: Hufvudstadsbladet

I SvD 261115 anmäler ledarskribenten Tove Lifvendahl en bok av "terrorforskaren" Magnus Norell om Hamas. 

Lifvendahl tillhör de massmediala propagandister i Sverige som aldrig försitter en chans att stämpla Hamas som skoningslösa  terrorister, ute efter att utplåna Israel.

I samma andetag försvinner Israel som kolonialstat, byggd på etnisk nationalism, de illegala bosättningarna, den förhärskande rasistiska synen på araber, man säger araber och inte palestinier, behandlar dem som undermänniskor.

Sex veckor, i två omgångar, vistades jag i Ramallah på det Västbanken som Israel talar om som Judéen och Samarien. För att gästföreläsa vid Birzeit University. 

Det var omskakande att inifrån uppleva Israels järngrepp över Västbanken. 

Sympatierna för Hamas är starka på Västbanken. Undra på det. Men det är inte enbart militanta Hamas som väcker sympati. 

Även Hamas insatser på det sociala området väcker sympatier hos den förtryckta befolkningen. 

Hamas är betydligt mer än den terrororganisation som Lifvendahl fördömer.

Jag legitimerar inte det Hamas gjorde den 7 oktober 2023. Men det vore lämpligt om Lifvendahl gjorde en studieresa till Västbanken. 

För att nyansera de demoniserande hotbilder hon sprider omkring sig på ledarplats. 

Men antagligen vill hon inte veta.

Inlägget även publicerat på 8 dagar 2026 11 15

 

Kommentariatets brave new world

Saprofyt - Studera.com

Det är inte bara Skå-Gustavs dubbelgångare Göran Greider som går mig på nerverna, om uttrycket tillåts, med sin ständiga närvaro i rutan, tillika med en hög grad av förutsägbarhet så fort han öppnar munnen. Det är väl därför han är efterfrågad, chäferna på tv vet vad de får. 

GG är grabben att lita på i alla väder! 

Nå, ständigt samma figurer som förekommer i rutan på medelklass-tv:n. En morgon Schlingerbulten, han hade något slags position inom M, vill jag minnas. 

Jag kunde räkna upp fler slitstarka, återkommande tomtar, men ids inte.

Djilas talade på sin tid om en ny klass, av politiker och deras entourage, i Östeuropa. Närmare bestämt dåtida Jugoslavien. Nog kunde man överföra hans resonemang till väst. 

Frågan är vad benämna de i praktiken sammansvurna, med ett övergripande, gemensamt intresse att få sitta kvar vid köttgrytorna: klass eller kast?

Och så i deras följe svansen, alla som anlägger synpunkter på de förras göranden och har sig - för sitt levebröds skull. Ska vi trycka dit etiketten kommentariatet? Kanske någon redan myntat det? 

Bevakande ett överordnat, gemensamt intresse: att få förbli en bland de övriga i ankdammen.

Eldfängde, förre rödgardisten Nils Littorin från Malmölistan har äntrat 

kommunfullmäktige i Malmö. Häromdagen lyssnade jag till honom på Facebook. Lite av Mäster Palm över hans ilskna tirader. Mer av sådant i våra politiska församlingar!

När han uppgav det approximativa antalet kommunikatörer i Malmö fick jag svindelkänslor. Vad i hela friden tillför de av mervärde för skattebetalarna i Skånemetropolen? Jag kan inte se det som något annat än ett parasitärt fenomen. I svampvärlden pratar vi om saprofyter.

Kanske kan kommunikatörerna liknas vid dessa?

Det skärs ned i kärnverksamheterna, de anställda går på knäna, underbemannade och utslitna. Men kommunikatörna frodas. En verksamhet som med onkologins metaforik metastaserar?

FOTNOT Saprofyter lever på andra, för att uttrycka det enkelt.

Har ränderna bleknat på min klassyster?

Norstedts

Ränderna går aldrig ur. Och då syftar jag inte på djungelns zebra eller Änglarna från Göteborg. Utan på klassbakgrund. 

I brevboken "Mellan klasserna", som jag begick tillsammans med Knut Lindelöf, infogade jag det slitna talesättet. Knut växte upp i borgerlighetens "fina" Särö i Göteborg, han skrev under på att det förhåller sig så med ränderna, från vilket klasshåll man än kommer.

Jag har metallarbetarna i Sandviken i blodet. Universitetsåren, i en arbetarklassen kulturfientlig miljö, har inte tunnat ut blodsbanden. Frestande att använda mammas uttryck, blod är tjockare än vatten. Hon avsåg släktband, jag talar om klassband.

Strindberg fångade det som ingen annan i "Tjänstekvinnans son". Underklassperspektivet, det ruvande klasshatet. Det överger en inte, hur borgerligt framgångsrik man än är. Det är instinktivt, medfött.

Danmarks socialdemokratiske statsminister, Mette Frederiksen, är en klassyster. Typografdotter från det åtminstone förr röda Aalborg invid Limfjorden. Fabriksproletärernas och och stuvarnas stad.

Frågan är om talesättet fortfarande gäller för henne. Det fjäskande umgänget med hovet sliter på ränderna. Och nu senast i det vänskapliga umgänget med Mannen med tiggarpåsen från Ukraina, Zelenskyj. 

Hon ler och kramar om honom, lovar ännu mer pengar till det vansinniga kriget, vilket betyder ännu fler döda. 

Moberg skrev boken "Soldat med brutet gevär". Den har inte Frederiksen läst, det vågar jag ta gift på. Hon är beredd att till slakt skicka ut bröder och systrar från den klass hon kommer ifrån. 

Kanske utgör hon undantaget, ränderna har bleknat.

Även publicerad i en något annorlunda version  på 8 dagar 2026 11 14

Att vakna i den djupa natten

Bokbörsen

"När jag vaknade var det ännu djup natt." Jan Myrdal i Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964). En bok jag läst flera gånger, tagit till som medicin, uppåttjack, när jag har brottats med missmod, intellektuellt vankelmod, närmat mig den feges bekväma position. 

Tvekat att ta ställning, frestats att gömma mig bakom ett anonymt "Man", för att citera filosofen Martin Heidegger. Förvägrat mig själv rollen som ett handlande, reflekterande subjekt. 

Istället varit på väg att glida in som en bland alla andra, underkasta mig majoritetens tyranni, som kan ta sig uttryck som "tidsandan" eller "den allmänna opinionen", "åsiktskorridoren". 

Det är Ingrid Elam som i sin bok Jag sätter mig på spåret, med sitt problematiserande, med hjälp av ett oräkneligt antal författare som hon närläser, av vem "jag" är. Till hennes tjänst står bland andra Rousseau, Montaigne, Goethe, Jane Austen, Strindberg, Lars Gustafsson. 

Och Jan Myrdal.

Jaget är inget självklart, inget statiskt och oföränderligt. När jag säger "jag" så gör jag samtidigt, kanske oftast undermedvetet, ett val om vem jag vill vara. Jag är inte oskyldig i min egen spegelbild. Det är inget jag kan tillåta mig. 

Kanske kan Myrdals uppvaknande ses som något mer än kopplat just till personen Myrdal och en kroppslig belägenhet? Kan uppvaknandet betraktas ur en symbolisk infallsvinkel?

I detta läser jag in en uppfordran, lika aktuell som under Myrdals sextiotal med krig rasande i världen: den djupa natten är samtiden. Man kan välja att fortsätta sova, inte engagera sig. 

Men vill man uppfatta sig själv som en intellektuell, en kritisk intellektuell i Jan Myrdals anda, är det dags att vakna. I ett gryende dagsljus skåda verkligheten. 

 

Inspiration till denna betraktelse får jag när jag läser om att en, Jacob Harris,  i danska folketinget häromdagen vägrade att resa på sig. 

För att stående tillsammans med andra ledamöter, bland dem arbetardottern från Ålborg, Mette Frederiksen, hylla den omkringfarande mannen med tiggarpåsen, Zelenskyj, och det fortsatta dödandet i Ukraina. Fram till sista man, som Stefan Lindgren uttrycker det. 

De övriga i salen valde att förbli sittande. I samtidens djupa natt. 

Att ta ställning mot det vansinniga kriget i Ukraina är att kliva ur ett "man" och bli ett jag. Att vakna. Sluta gömma sig. Om så i folketinget eller annorstädes.

Först publicerad på lindelof.nu 2026 11 13

Regniga funderingar om fredagen den trettonde

Adlibris

I dag fredagen den 13:e. Det påstods att min salig mormor Elin brukade ringa runt till sina fem barn, spridda över landet, varje fredag den 13:e och be dem om att inte ge sig ut på vägarna, eftersom det kunde inträffa en olycka. 

Inte vet jag om det är sant, inte vet jag heller från vem jag skulle kunna få det verifierat eller falsifierat, som de säger i Upsala. Alla är borta.

Var mormor mer vidskeplig än någon annan? Kanske det. 

Det sägs att hockeyspelare är vidskepliga som attan, måste slaviskt följa speciella rutiner, som de upprättat, varje matchdag.

Min mormors förstfödda, min mor, var vidskeplig. Man fick till exempel inte lägga nyckelknippan på bordet. Som liten grabb var jag frestad att göra det, för att se vad som skulle hända. Men vågade inte. 

Ett nytt ord har smugit sig in bland dem som smittar: totalpaket. I dag ska tydligen M och C presentera sina "totalpaket". Vete sjutton vad det är. Kanske termen är anpassad efter att det snart är jul och paket skall öppnas. Fram till öppnandet är innehållet hemligt. 

Vem är tomten i detta fall? Norlén? På med lösskägg och luva!

Herregud, hur de maktgalna håller på i tokriksdan! Vad tycker de arma väljarna om detta spektakel? De som går och röstar, tror att det gör skillnad. Min antiparlamentariska hållning förstärks av det uppskjutna regeringsbildandet och ömkliga schackrandet. 

Igår Dagdogstar och Gabrielsson, sandviksjänta, i strålkastarskenet. En minut orkade jag med deras mumbojumbo, sen inte mer.

Jag försöker att vända spelet ryggen. [1] Men inte helt lätt, kläggets msm:are ligger i för att fokuset inte skall förloras. Föredettingarna dras till tv som getingar till saftglas om sommaren. Eva Hamilton är tydligen inringd, om än inte lika mycket som Göran Greider. 

Nu tänker jag säga något som riskerar att reta upp feministerna: hon ser dessa yttersta dagar ut som något som katten släpat in. Nå, åldras gör vi alla. Men inte alla har katt. 

En inställd spelning är också en spelning, Lundells beryktade uttalande. En planerad resa till Upsala idag ställs in, regnet vräker ned. Det Upsala som med Mälartåg och det överkomliga biljettpriset trettio kronor för en enkelresa inte ligger långt borta.

Resan inställd. De inskickade historierna, från Rune i Lisch, Lennart Th i Borlänge, Hannu i Bollnäs och de andra humoristerna, i veckans Hemmets väntar på recitation av min livsledsagarinna. Och ett dubbelnummer med Kalle Anka.

Vidare fortsatt läsande av Ingrid Elams "Jag, En fiktion". Agneta Pleijels "Litteratur för amatörer" avslutad. Hon fick mig att hågkomma Arthur Lundkvists essäer, övergödda. 

Det kan faktiskt bli för mycket av det goda, som bagarns barn sa. Den författare som det skall skrivas om riskerar förblekna bakom allt det välformulerade.

[1]  https://www.8dagar.se/2026/11/apropa-det-utdragna-regeringsbildandet.html

Under torsdagsläsning av Annie Ernaux

Bokbören

Jag läser den, enligt min högst subjektiva uppfattning, förvånansvärt anonyma Nobelpristagaren Annie Ernauxs bok ”Åren”: detaljskarp och faktastinn, som om hennes syfte varit att upprätta en dammsugande förteckning över ett Frankrike där hon växte upp och formades, och författaren därvidlag varit extremt noga med att inte missa minsta lilla iakttagelse. 

Kanske ändå bortseende från, eller i glömska av, hur selektivt vi återskapar vårt förflutna, det hjälper inte att föra dagbok, inte ens om man försöker att göra det med ett fotografiskt minne påkopplat. Vilket ju de flesta av oss för övrigt saknar. 

Minnet är en skälm, drar oss vid näsan. Vid transporten minne till ord hinner mycket förskingras på vägen. Eller stuvas om.

I lördags på restaurang Katalin i Upsala, i lunchsällskap med min yngsta dotter, passerade en bit bort plötsligt min före detta kollega, tillika vän, Göran Ahrne. 

Han såg glad ut, närmast förväntansfull, sken med hela ansiktet, kanske på plats för att avnjuta lördagseftermiddagens sedvanliga jazzkonsert på Katalin And All That Jazz som stället faktiskt heter. 

Tillsammans med alla andra grånade diggare, förmodligen en stor del pensionerade universitetslärare, med ett glas rödtjut framför sig.

Men för långt borta var han, för att jag skulle kunna påkalla hans uppmärksamhet. Utan att ropa högt.

Många år sedan vi hade kontakt, jag skickade honom min bok ”Själens revolt”. Jag har sett på nätet att han skrivit mycket, genomgående sociologiska fackböcker, som inte intresserar mig nämnvärt längre. 

Hans ”Vardagsverklighet och struktur” på Korpen läste jag däremot med förtjusning. Särskilt inslagen med stark igenkänning för mig från demonstrationstågens röda Upsala. En härlig tid!

Efter avslutad måltid, bastant sådan med östeuropeisk bias beroende på att ägaren har sin bakgrund i Tjeckien och Ungern, kikade vi efter professor emeritus Ahrne i lokalen, som påminner mig om Kulturbrauerei i Östberlin, där jag en gång stod alldeles bakom Günther Grass, utan att upptäcka honom. 

Göran var som uppslukad av jorden.

Väl åter vid datorn drev mig onda aningar, som inte lät sig ignoreras, till att googla på hustruns namn: Marianne. Namne med filmregissören, för övrigt kusin med Göran. Aningarna bekräftades, hon är död, gick bort 2024, åttio år gammal. 

Ännu en i en ålder som kommer mig nära. Alltför nära. Det gör mig förstämd. Lev, uppmanar jag mig själv, för guds skull lev! Time is not on your side, old man. 

Marianne besatt den ovanliga egenskapen att inneha ett fotografiskt öga, hon liksom fotograferade av boksidorna med blicken när hon läste, därefter kunde hon återvända till en viss sida i minnet. 

Jag är snabbläsare, men inte fotografiskt läsande. Däremot bra på att scanna boksidor och i ett nafs fånga essensen. Ända sen jag började vrålläsa i slutet av 60-talet. Slukade bok efter bok. Insåg att jag blivit en obotlig bookaholic. 

En recensent, namnet flög ut genom fönstret, tyckte att ”Åren” är Ernauxs bästa bok. Om detta kan jag inte uttala mig. Men jag imponeras av hennes detaljerade återblickar från världen av 

i går, för att låta som Stefan Zweig. 

En värld avlägsen min, i skuggan av Verket. Även om vi båda, Ernaux och Skriftställaren, har våra rötter i arbetarklassen.

Vad återstår av myten om folkhemmet?

Född 1949 växte jag upp på 50-talet. Ett bra decennium, betraktat i backspegeln. Förutom att vi fick det bättre ekonomiskt ställt i ett sönderbombat, efterkrigstidens Europa. Men också folktandvård. Skolhälsovård. Barnbidrag. Social trygghet. 

   Det skimrande välfärdsmyntets ena sida. 

   Den andra: I Sandviken fick man höra att man var "händig", om man påtagligt avvek från majoriteten. 

   Vissa, en av dem en kusin till min mor, av de händiga sändes till Ulleråkers sinnessjukhus, kunde hållas kvar där i decennier, sedan utskrivna med svåra, kroniska biverkningar av att ha medicinerats med neuroleptika. Det goda samhället dolde sin järnhand i en mjuk handske.

Jag var gift med Elisabeth som jobbade i Håga utanför Upsala med "utvecklingsstörda" som de kallades. Genom henne visste jag att Sverige först sent, 1967, fick en omsorgslag. 

   Drivande det stridbara medicinalrådet Karl Grunewald, som bakom ryggen kallades "idioten" av chefer inom sektorn.

   Dessförinnan behandlades ofta de "utvecklingsstörda" sämre än djur. Minns filmen Den enfaldige mördaren.

Per Albins folkhem var de arbetsföras rike. De som går till jobbet om morgnarna, som S och M gärna betonar. De "normala", de genomsnittliga.

   Makarna Myrdal, ideologiskt inflytelserika inom socialdemokratin, bekymrade sig över alla som kunde anses som mindervärdiga när välfärdssamhället skulle byggas. Vad göra med dem som inte klarar sig själva, utan blir en belastning för staten? 

   Tankarna utvecklades i boken Kris i befolkningsfrågan.

Tvångssteriliseringar förekom. Nära 63 000 mellan 1935 och 1975. 

   "Först konfirmationen, sedan blindtarmen" som det omskrevs på Streteredsanstalten. "Sexuellt opålitlig" ett motiv för att sterilisera flickor. 

   Statens institut för rasbiologi i Upsala hade etablerats i Upsala. Nazisterna i Tyskland genomdrev sitt eutanasiprojekt. Hänvisade med belåtenhet till "vetenskapliggörandet" i Upsala.

Behandlingen av de som inte inte passade in i majoritetssamhället har en lång, mörk historia.

Anstalten för "sinnesslöa", sedermera "psykiskt efterblivna" i Stretered i Kållered utanför Göteborg, kände jag inte till. (Avvecklades definitivt 1991.)     

   En Vipeholms motsvarighet i den rysliga vanvården av barn. (Se När du var idiot: Vipeholm, experimenten och min farbror, av Randi Mossige Norheim.)

   Personal som lika gärna kunde betjänat ett koncentrationsläger. Förlåt, om jag är orättvis. Men förhållandena var omänskliga, obarmhärtiga.

Michael Veddiccios bok om detta, Pojken med nallen. De gömda barnen - och kampen som förändrade Sverige (2026) bygger på tvåhundra intervjuer och läsandet av journaler. Fulla av pseudovetenskaplig terminologi, värdeladdade utsagor om "imbecilla" och annat.

   Dessutom besitter han egna erfarenheter av att ha jobbat som personlig assistent åt en "brukare" som det heter på nyspråk.

   Boken är mycket väl skriven av en driven journalist på GP, medryckande, men kunde strukits ned. Framförallt sidorna om hur det var i Göteborg på fattigdomstiden. Rolig läsning, men överflödig. 

   Vådan av beteckningen dokumentärroman, fylla ut fakta med fiktion?  Jag hade föredragit en renodlad dokumentär.

Jag kan inte låta bli att tänka: nuförtiden går det mer subtilt till. Med neuropsykiatriska diagnoser som klistras på dem som bedöms som avvikande. 

   "Vården" har flyttat ut i samhället. Stretered och Vipeholm, liksom Ulleråker behövs inte längre. 

Först publicerad på lindelof.nu 11 november 2026