Tankar från Hörnet: Nå, hur bire?

 

Jag har skämts, tittat bort, varje gång vi med bilen passerat först betongmonstret, gökungen, Göransson arena och sen den där fnutteplanen på sidan om. Där det spelas fotboll i Superettan, tidigare division 2. Snacka om att det ser provisoriskt och tillfälligt ut, ovärdigt i en fotbollsstad som Viken.

Delar av publiken hänger på ett staket. Som om de plankat. Två år i rad har dispens beviljats av de höga herrarna i Tjockholm för att spela där. Men inte längre.

I dag presskonferens om vad som skall ske inför nästa säsong. Ska rödvästarna, pinsamt nog, förlägga sina "hemmamatcher" på Gavlevallen borta i stan? Ska det fixas och donas med och runt fnutteplanen så att det ges tillåtelse att spela där ytterligare en säsong? 

Eller ska den klassiska, en gång så vackra, VM-arenan äntligen renoveras? Där jag själv som pojke såg många matcher. I Allsvenskan. När SIF inte var att leka med. 

Om vi nån gång åkte på bandy i Sandviken, för att titta på defensivlirande SAIK, var det dags för skämskudde igen. Gu´, vad politruker och deras tjänstemän låtit den fina arenan förfalla! 

Läktare bortplockade, fula plank uppförda där förr man satt, eller stod på ungdoms-barnläktaren. Reklam i blickfånget.

GD och Knogarblaskan, som min dåvarande flickvän sa, lovade direktsändning från presskonferensen. Jag inbillade mig, naivt lagd som jag är, att den skulle sändas med rörliga bilder och ljudupptagning. Icke. Ett enda foto kan jag se. På en samling avdankade gubbar. 

Och vad som skall hända, lyckas jag inte med mitt klena huvud lista ut. Förutom att Gavlevallen inte längre hålls som något alternativ. Tack för det. 

Beslut skall fattas i fullmäktige, sen i kommunstyrelsen. Om vad? Jag fattar fortfarande inte. Det surras med siffror hit och dit. Jag tror jag blir tokig, som man sa förr. Har gubbarna klister i baken? Saknar kommunen en högavlönad fotbollskommunikatör som kan klargöra läget? Observera, skämt. 

Foto: Jenny Lundberg

/Med Hörnet syftas på Skriftställarens skrivplats i ett hörn av bostaden på Holmen i Gefle/

Tankar från Hörnet: Stilla dagar på Holmen

Mer än nio (!) år har gått sen jag, nota bene utan att tackas av som brukligt är med högstämt tal, blomkvast och tårta, stämplade ut från högskolan i Tigerland. En högskolevärld jag tillhört ända sen hösten 1968. 

Utstämplingen från den statliga disciplineringsanstalten, med disciplinering åsyftas ideologisk sådan, bestående av värdegrundsfostran och hela bråten, föregicks av diverse trassel, framförallt beträffande bokinköp, med den bleka figur som tillsatts som "avdelningschäf".

Och yrade på de mentalt sänkande avdelningsmötena, med halvsovande medarbetare som infunnit sig enbart för tjänstgöringsskyldighetens skull, företagsekonomiserande om verksamheten i termer av "marknad" och "kunder". 

Hans akademiska meriter bestod i att han skrivit en totalt ointressant, dammsamlande licentiatsuppsats om fastighetsmarknaden. 

Vad nu det har med en förment akademisk institution att göra, eller licentiatens koppling till densamma. Men det kanske inte var tänkt att vara någon akademisk inrättning, vad vet naiva jag. Tydligen inte enligt blekfisen i alla fall. 

Han hade passat bättre som ICA-handlare i Söderfors.

Titeln på dagens hörna inspireras av Henry Millers livskonstbok "Stilla dagar i Clichy". Jag tyckte bättre om den boken än dem han skrev om kräftan och dess vändkrets. Som med sin erotiska frispråkighet förtjuste icke minst Susanne Brøgger, hon med "Fräls oss från kärleken". 

Det "stilla" i mina dagar kännetecknas av att dessa mestadels är oplanerade och öppna för att hitta på olika saker. Jag tar dagarna "som de kommer" som det fatalistiskt förpliktigande heter. 

Först av allt, om morgonen ned i fåtöljen i Hörnet, på sidan om världens larm och dån, med datorn i knäet. 

Styrd av uppslag och infall. Skallen nästan alltid rena gnistregnet, dålig nattsömn förhindrar icke det. Nog lever jag, ta mig tusan, ett gott liv! Det Aristoteles benämnde eudaimonia. Så länge skrivandet obrutet fortgår och hälsan står mig bi. 

Det sistnämnda inget att ta för givet. Inte med en åldrad skriftställare. 

En efter en i min bekantskapskrets insjuknar. Den osynlige skräddaren tar sina mått, eller hur nu poeten Tranströmer uttryckte det metaforiskt. Det får mig att känna att det brådskar, brinner i existensens knutar, gäller att ta vara på tiden. Den utmätta tid som går så rysligt fort. 

Jag märker, noterar det som något positivt,  att jag blivit allt mer dagvill. Jag är osäker på vilken dag i veckan det är. 

Och vill vad gäller tidpunkt på dagen. Uret lägger jag för övrigt vissa dagar ifrån mig. Jag som varit en sån neurotiker när det gällt att hålla ett vakande öga på det. Försökt stoppa det i fickan. Fästa armbandet vid livremmen. 

Alla knep för att inte glo för mycket på och behärskas av detta tickande monster. 

Ännu en dag. Majsol ler. Himlen är blå. Nej, regn faller. Grå moln skockas. Men vad gör det. Det lönearbetsbefriade livet går vidare. Av en högre makt välsignat. Skräddaren får lugna ner sig ett tag till.

Foto: Akademibokhandeln

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Kristen och socialist

Hurra, hurra, hurra! Klackarna i taket för födelsedagsbarnet, vännen Bengt Wiklund, boende utanför Hudiksvall. Några och åttio har han hunnit bli. Pigg som en mört. Glimten i ögat. Minst lika spänstig som Mick Jagger. 

Tidigare kyrkoherde i Gefle. Anmärkningsvärt nog i en kyrka placerad i arbetarstadsdelen Brynäs. Svartrockar har ju aldrig stått högt i kurs hos arbetarrörelsen. Överhetens utsända apologeter. Ända sedan husförhören och katekespluggandet.

Men Bengt vann på sin tid alla proletära hjärtan genom att vara som folk är mest. Humoristisk och vanlig. Gärna ett glas vin eller två. Därtill en predikant med ordet i sin makt.

Som son till en kyrkvärd i Sandviken kom jag i kontakt med präster, den ena värre än den andra vad tråkighet anbelangar. Men så, genom flytten till Gefle, lärde jag känna prällar som var helt 

annorlunda, mänskliga och levande. Både män och kvinnor. 

En sån som Bengt finns dock bara hos Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga.

Befrielseteologi har alltid intresserat mig. Med tongivande namn som Ernesto Cardenal (hörde honom en gång i Berlin i fullsatt kyrka på Gendarmenmarkt) och Paulo Freire.

Broderskapsrörelsen heter inte så längre. Utan Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vad vill man signalera med detta ”för”? Något avlägset i fjärran som ledstjärna? Som när partiet verkade för ”ökad” jämlikhet. 

Jag kallar mig kristen och socialist. Men går nästan aldrig i kyrkan. Behöver ingen församling eller institution för min relation med Gud. Den är mellan honom och mig. Direkt, utan mellanhänder.

Vad himmelriket och paradiset beträffar. Det måste skapas här på jorden. Joe Hill, också från Gefle, skrev satiriskt om att you´ll get pie in the sky when you die. Håll ut, kämpa och försaka, något bättre väntar. Saliga äro de saktmodiga.

Men bättre förhållanden för människor kan inte uppskjutas. Hoppas på som något hinsides. Här och nu är vad som gäller. Därför är jag socialist.

Bild: Amazon.com

Även på 8 dagar 11 maj 2026

 

Tankar från Hörnet: När pedagogiken gifte sig med ångesten

”Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest?"[1]  satte jag, inspirerad av den danske filosofen Søren Kierkegaard, för många år sen som rubrik på ett föredrag jag höll vid en utbildningspolitisk konferens på Stockholms universitet, arrangerad av SFS, Sveriges Förenade Studentkårer. 

Uppgiften var att presentera en fördjupningsutbildning för företagsekonomistudenter vid högskolan i Sundsvall. Den hade väckt visst uppseende utanför läroanstalten genom sin uppläggning; stack ut med vad som uppfattades som en (anti)-pedagogisk, antiauktoritär ansats. 68-vibbar! 

En av arkitekterna förvisso gammalt rödskägg från Upsala...

När jag och kollegan Lennart, många år vid det röda Umeå universitet, planerade utbildningen i mitten på 80-talet utgick vi från premissen att utforma en utbildning som vi själva skulle vilja genomgå; annars fick det vara. 

Och i insikt om att det där med "organisationsstudier" lät inte så himlastormande kul. Signalerande "administration" och "förvaltning", boxar och strukturer; det luktade inte människa om organisationsbegreppet. [2] 

Ett nödvändigt ämnesområde. Men inte mer än så. Fyrkantiga byråkraters bord. Det gavs till och med kurser på högskolenivå som hette "Administration och organisation". Och det fanns en yrkesinriktad PA-linje att söka, för blivande "personaladministratörer". 

Vi var överens om att det skulle vara roligt, intellektuellt stimulerande, vila på frihet under ansvar, ingen korvstoppning med svårsmält organisationslitteratur, casepedagogisk grund. 

Förebilderna fanns hos Harvard Business School (HBS) i Boston och RUC, Roskilde Universitetscenter, med Knud Illeris som tongivande person; båda lärosätena beryktade för att framgångsrikt basera utbildningen uteslutande på fallstudier. [3]

Det var, om sanningen skall fram, inte många hugade som vid första tillfället valde vårt fördjupningsalternativ efter två års konventionell grundutbildning. Alternativen Marknadsföring och Redovisning/finansiering lockade mer; då var man ju säker på att få jobb! Särskilt om man valde det sistnämnda. "Organisation"... det lät bara flummigt och ogreppbart. 

Dess experimentella karaktär, hur utbildningen framställdes när den presenterades för de samlade, hundratalet studenterna i högskoleaulan, framkallade tvivel om vad det "var" för någonting det bjöds in till; efter en gymnasifierad, ansvarsbefriande katederundervisning. Enligt konstens alla regler.

Och så den barska deklarationen från kursledningen in spe: ”Vi vill inte ha vilka studenter som helst."

Det samlades dock vid terminsstart en grupp nyfikna studenter som önskade ”avelevifieras” och subjektiveras (kan vara smått ångestskapande att ta eget ansvar för sin utbildning, därav rubriken på mitt föredrag). ”Plugga” med frihet under ansvar. 

Pröva på något annat än det invanda och förutsägbara; kasta sig ut i det ovissa, äventyrliga.

Kanske också någon hoppades på att det skulle vara lätt att ta sig igenom; inga skriftliga tentor. Och mycket fritid; vi lade schemat på ett flexibelt sätt, vecka för vecka. Ibland långt mellan de gemensamma sammankomsterna. Tid frigjordes; vad den ägnades åt avgjordes av det egna, intellektuella samvetet.

Många roliga sittningar. Ibland inte så roliga; jag brukade omtala de senare som "likvakor", i väntan på att tystnad skulle brytas. Många roliga cases, verklighetsbaserade om hockeylag och annat; ingen start i organisationsteoretisk litteratur. Teorierna valdes för att stötta valda cases, söka förklaringsvärde. [4]

Jag vågar påstå att utbildningen var personlighetsutvecklande, även för kursledningen. Flera av studenterna har dessutom sedermera gjort akademisk karriär, två är professorer. En kvinna vid en prestigehögskola. 

Jag måste säga att det var nog det roligaste jag gjorde under alla mina år inom högskolevärlden! 

NOTER

[1] Se min artikel i Zenit nr 2 1991. 

[2  Boken Själens revolt var på gång samtidigt som utbildningen bedrevs. 

[3] Vid RUC, som Mogens Glistrup ville asfaltera, gjordes ett studiebesök; till HBS inbjöds jag som visiting professor.

[4] Hur den finske, skandalomsusade dramatikern Jouko Turkkas bok Infall kom in i bilden förblir lite av en gåta...

FOTNOT Uppslaget till att ännu en gång skriva om denna organisationsfördjupning infann sig när jag bekymrat  funderade på medieuppgifter om dagens situation i högskolevärlden, med studenters ovilja att intellektuellt låta sig utmanas , samtidigt AI:s inträde. 

/Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle./

Tankar från Hörnet: En hedersfråga

Jag läser en understreckare i Svenskan från 8 maj om den polske författaren Wytold Gombrowicz. En favorit i mitt privatbibliotek. Jag vågar inte sätta en femma på att han längre är särskilt välkänd i Sverige. Inte ens bland de kulturfina, smakdomarna på DN framförallt.

Uppburen var han i vårt land första halvan av 60-talet. Alf Sjöberg såg en pjäs av honom i Paris och slukades med hull och hår. Satte upp honom på Dramaten. Lars Gustafsson recenserade den i översvallande ordalag. Och därmed öppnades portarna till kultursidorna.

Men när vänstervågen rullade över vårt land mot andra halvan av 60-talet, försvann och osynliggjordes Gombrowicz. Hans förment mörka människosyn, jag som läst honom skulle snarare kalla den realistisk, låg honom i fatet och överensstämde inte med samtidens röda grundton.

Han hade nämnts som Nobelpriskandidat. Men av detta blev intet. Tydligen har det också sedan varit klent med utgivningen av hans verk.

Hur flyktigt det skrivna ordet är! Vad betyder det att ta till orda? Ibland tycks det mig meningslöst att försöka göra sin röst hörd när den allmänna opinionen förefaller så entydig. Inga avvikande röster är tillåtna.

I dessa dagar skall det faktumet att Sovjet, till priset av många miljoner döda, befriade oss från nazisterna nämnas med så små bokstäver som möjligt. I Tyskland tydligen nästan icke alls, enligt Berlinaviserna. I Sverige gör de krigshetsande oksanianerna allt för att underhålla russofobin.

Nå, bara att vända på myntet och kränga av sig den smygande letargin. Viktigare än någonsin att försöka bilda motopinion.

Om jag bott i Stockholm och inte i Gefle hade jag sökt mig till Slussen och i svensk-ryska vänskapsföreningens regi hedrat dem som kastade av det nazistiska oket över Europa.

Foto: Gombrowicz (Wikipedia)

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Även på 8 dagar 9 maj 2026

 

Tankar från Hörnet: Konsten att skriva enkelt

Jag har nyligen avslutat Patrik Lundbergs Fjärilsvägen. Utan att snabbläsa. Att jag inte skyndade på läsningen säger allt om bokens kvaliteter. Lundberg adopterades från Sydkorea och hamnade i Sölvesborg. Där en sedermera rikskänd figur vid namn Jimmie Åkesson samtidigt höll till. 

Den begåvade Lundberg närde tidigt skrivardrömmar. Åkesson uppfattade han som en fena på att knåda ord. Någon att efterlikna.

Lundberg var målmedveten, siktade högt, strävade mot en publicistisk karriär. Hans drömmar gick i uppfyllelse. Böcker gavs ut, han fick anställning på Aftonbladet. Numera städslad på Dagens Nyheter, om uppgifterna på nätet stämmer. 

En tidning som i mina ögon, vad gäller kulturen och ledarsidan, är omöjlig att läsa. Dagens Nonsens utläste vännen, fritänkaren Gunnar Adler Karlsson akronymen DN. 

Nå, Croneman är i högsta grad läsvärd. Och kanske någon ytterligare av kåsörerna. (Kåserandet är en svår konst, inte sällan nedvärderad; inte ansedd som tillräckligt "fin". Men minns Cello, Red Top och andra stilistiskt tilltalande kåsörer.) Men annars råder PK-mörker över 08-makthavarnas husorgan. 

Lundberg tilltalar boken igenom sin adoptivmor DU. Modersbunden, skulle väl en psykolog säga. Hon hade det inte för fett, hamnade dessutom i sitt andra äktenskap i klorna på en plågoande. 

Det är då egendomligt, eller så är det inte, att nedtryckta kvinnor söker sig gång på gång till samma typ av karlar som "det måste vara nåt fel på", som min mor brukade säga.

Två gånger i mitt liv har jag stött på misshandlade kvinnor, och då som arbetskamrater. Med blåtiror som de gjorde allt för att dölja. De hade gått in ett skåp. Säkert.

Man skulle nog kunna säga om mig också, att jag är modersbunden. Om det nu så är fallet, att om man ofta skriver om sin mor, vilket jag gör, då är man modersbunden. 

Mamma växte upp på Bruket i Sandviken, dotter till en rörslipare som hade fem telningar att försörja. Så träffade hon pappa, nordupplänningen som flydde vischan och snålbönderna för Verket. Han var ambitiös, befordrades till arbetsledare. Då fick de det hyfsat ställt ekonomiskt. 

Pappa undrade, generös som alltid, nära till plånboken: "Du är väl inte black, Lars!" 

Så Lundbergs mor och min, båda från arbetarklassen, kan inte jämföras i vissa centrala avseenden. Den förra hade det trassligt livet igenom. Nära jag drog till med "ett skitliv". I medkänsla, inget annat.

Att läsa Lundberg går som en dans. Skriva kan han. Inget pyntande eller krusidullande. Ingen Ranelidska. Han behärskar konstformen att skriva enkelt om det svåra. För mig ett stilideal. 

I samma konstform finner vi storheter som Hemingway och vår egen Hjalmar Söderberg. Inga andra jämförelser.

Nu har jag från mitt folkbibliotek, uppskjutet genom att de besynnerligt nog uppgav att de hade slut på pengar (sic!) och man kunde inte låna som man ville fram till och med ett visst datum, skaffat Gul utanpå av Lundberg. Jag ser fram mot att börja på den. Kanske borde den lästs före Fjärilsvägen; nå, det visar sig.

Parallellt läser jag Björn Lundbergs, jag tror inte de är släkt, bok om Gunder Hägg, Frontlöparen. Den suveräne Häggs lätta stil, han flög eller flöt fram, påminner om Patrik Lundbergs skrivstil. Inga tillkrångligheter, som sagt. 

Bild: Bokus

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Tankar från Hörnet: Två arbetargrabbar som "gjorde nåt annat"

"Hur långt kan man gå för att få det att svänga för sig själv?" Bo Widerberg

Två arbetargrabbar. Som genom sin stora konstnärliga begåvning, kanske vågar jag rent av utse dem till genier, kunde bryta sig loss och göra "något annat” som det hette förr. En eufemism för att man undsluppit Grottekvarnen. 

Ett förutbestämt och inrutat liv. Utan någon större grad av självbestämmande.

Jag kan inte låta bli att tänka på min morfars reslige bror Otto, skostorlek långt över mina 46:or. En har sannerligen något att brås på i fotväg. Arbetskamrat med Stig Sjödin. Hans diktsamling Sotfragment ryktades lästes av bolagsledningen på Sandvik som ett reportage om dem på golvet. Det gåtfulla och i maktens ögon kanske hotfulla folket. 

Dom därnere, enligt Günther Wallraff. De utsugna. Mervärdesproducenterna, enligt Karl Marx. Dom som ingenting annat har att förlora än sina bojor.

När Sjödin inbjöds till uppväxtorten, det hände mer än en gång, för att recitera sina dikter, satt alltid Otto på första raden. Önskade han att han gjort som Sjödin, "något annat" än Verket? 

Var Sjödin hans ställföreträdare? Hans projektionsskärm? Jag vet inte hur mycket han läste av samme Sjödin.

Torbjörn Rogefeldt, mer känd som Pugh, från Västerås. Det var hamnen, tror jag, som väntade på honom. Men snuvades på hans arbetskraft.

Bo Widerberg, vad som väntade på honom vet jag inte, växte upp nära där köpcentrat Triangeln nu står i Malmö. Han har förärats en plats som bär hans namn i närheten av där hans barndomshem låg. 

Jag har många gånger tänkt uppsöka Bo Widerbergs plats, men ännu har det inte blivit av.

Den förre kunde, trist använda detta tempus, i fyndighet mäta sig med Upsalas store son Owe Thörnqvist. Kanske han till med kan påstås ha varit ett strå vassare, med sin originalitet och språkbehandling. 

Men man måste ge Thörnqvist att han var den förste med rock på svenska. Eller?

Widerberg var kluven. Jag skrev om detta på 8 dagar 30 april med anledning av hans film Ådalen 31 som hade premiär på sista april 1969. Klättra i klassamhället på egen kaluv, eller assimileras av kollektivet och organisationen? 

Kanske tar jag i, han var inte kluven. Det handlar snarare om ett dilemma som alla med en speciell begåvning från arbetarklassen ställs inför. Och som Widerberg upptogs av och gestaltade på vita duken.

Solidariteten med klassen och ursprunget fanns där i nästan alla Widerbergs filmer. Mest i Kvarteret Korpen. 

Pugh sjöng om ”höjdare”, ordvalet vittnar om hans tillhörighet. Men texterna ur hans hand var, generell sett, mer kryptiska än direkta och enkla att fånga. Poetiskt laddade. 

Han gick bort på 1 maj 2023. Drabbad av en nedbrytande, neurologisk sjukdom. Som upptäcktes när fingrarna vägrade lyda honom på gitarren.

Widerberg gick också bort på det som en gång i tiden var arbetarrörelsens högtidsdag, 1 maj. Året var 1997. 

Jag har för mig att någon berättade att han från sin dödsbädd på Ängelholms sjukhus kunde höra Internationalen från en blåsorkester paraderande utanför sjukhusfönstret.

Om det var så, är det en vacker bild. Symbolisk och talande så det förslår.

Fotot på regissören: Wikipedia

FOTNOT Med Hörnet avses mitt skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Även publicerad på 8 dagar 8 maj 2026