Anteckning om aftonen, del 2

Bild: Wikipedia

Den uppburne kulturskribenten Per Svensson har nyligen gått bort. I en recension av hans sista bok, publicerad postumt antar jag, betonas att Svensson lärde oss andra, genom sitt exempel, hur man bör leva. 

Jag kliar mig i huvudet. Hur då? Stoiskt? Accepterande döden? Förlikande sig? Levnadsglad in i det sista? Förlåt min undran som kan tyckas respektlös. Men jag är nyfiken. Kanske måste jag skaffa boken för att reda ut det.

Jag känner inte igen mig i recensentens konklusion. Jag har till och med, kategoriskt deklarerande, skrivit att jag hatar döden. (Det påminner om pojken i Mobergs "Din stund på jorden" som anger att han vill inte ha med döden att göra.) 

Min vän Bengt, präst och en ovanlig sådan, ingen innantillmässande träbock utan sympatiskt mänsklig, har citerat det vid begravning. Jag undrar hur de närvarande reagerade. Får verkligen en präst uttrycka sig så? 

En präst i Svenska kyrkan! Borde inte han trösta och förlika? Har han månne givit upp? Talar han ur egen fatabur?

Efter att min älskade syster gått bort, efter en lång och mycket svår sjukdomsperiod, samtalade jag med en onkolog som haft henne som patient. Han påstod att hon accepterat sitt öde och i frid kunde möta döden.

Samma har jag fått för mig vad gäller min äldsta vän Conny. Jag hann inte träffa honom och ta farväl på hans dödsbädd. Men långt dessförinnan berättade han för mig om sin tro. Att det finns något efter döden. Han fruktade därför inte den.

Det slår mig att jag skriver om döden som ett individuellt fenomen. Samtidigt som jag hör om jordbävningar i Colombia och annorstädes. I Ukraina fortsätter det meningslösa dödandet. Finns det inte därvidlag skäl att tänja på begreppet och tala om en kollektiv död? 

Eller riskerar det att låta cyniskt och hjärtlöst? För de efterlevande. Anonymiserande?

Kanske kunde man säga att döden blir kollektiv, förutom att vi vet att vi alla skall dö och att döden i den meningen är kollektiv, nära att jag skrev "gemensam", i och med hur vi arrangerar begravningar i vårt land. Släktingar och vänner samlas runt kistan. Eller urnan, som vid Connys begravningsceremoni.

Men, vänta nu. De som ingen har. De som begravs i ensamhet, allt vanligare i ett allt kallare och omänskligt Sverige. Endast i närvaro av officiant och representant för begravningsbyrån. 

Filmen om Josef Mengele, som jag skrev om i min anteckning från igår afton [1], fortsätter att följa mig i tanken. Hur han psykiskt bröts ned av sin flykt undan rättvisan. Vågar jag påstå att han ändå fick sitt straff genom att han i Sydamerika inte hade en lugn stund? 

For ängsligt mellan länderna. Paranoid. Ett skjutvapen nära till hands. Målade upp skräckbilder. När skulle Mossad dyka upp och kidnappa honom? Som de gjorde med Eichmann i Argentina. [2]

Så minns jag fotona på Mengele från Auschwitz. Hans leende, jag skulle snarare vilja kalla det hånflin, när han uppträder i SS-uniform. Nonchalant, en cigg i nypan. Hans kyla när han selekterar på rampen.

I filmen påstår han att han genom sin gärning, skicka bortvalda till gaskammaren, hjälpte dem som var icke arbetsföra. Hjälpte hur då? Den frågan ställde inte hans son Rolf under sitt besök hos fadern i Brasilien. Inte i filmen i alla fall. Den behövde kanske inte ställas. Överflödig.

[1] https://lekstrand.blogspot.com/2026/08/anteckning-om-aftonen.html
[2] Se gärna filmen om hur det gick till: https://www.netflix.com/title/80986885

TIPS Apropå Mengele: https://play.hbomax.com/show/697a8b91-ac9c-4cad-96c8-3028292285f7

I känslan av vanmakt

Bild: SVT Play

Men dessa utan adress gör mig ont att se / Aldrig ett ord från Kristersson, S eller V (parafras på dikt av Nils Ferlin)

Jag tittar på dokumentären "Jag vill hem" (2025) på SVT Play.  Om bostadslösa människor i Stockholm. Den föder tankar. Klart att den gör det. Om man inte har ett hjärta av sten. Noll empati.

Tyvärr infinner sig känslan av vanmakt. Fast jag avskyr termen. Liksom termer som "hjälplöshet" och "fattigpensionärer". Stigmatiserande. Avpolitiserande. Tjänande makten och status quo. Inget klös i begreppen. Inget motstånd inbyggt i dem.

Redan för flera år sedan berättade min själsbroder Hasse i Åkersberga om att han observerat vanliga människor som tigger utanför ICA. Tja, vem är vanlig? Knappast Ulf Kristersson.  Han och hans kumpaner har sitt på det torra. Livet ut. Det har de sett till. 

De som tigger ger de blanka f-n i. Duger inte ens under ett valår. Som nu. Att valfjäska för. De fagra, falska, löftena riktar sig till de välanpassade och lättlurade. De förment trygga.

Återigen, vilka är de vanliga som ber om en slant? Socialt nedsjunken medelklass? Proletariserad? Arbetslösa med långt till arbetsmarknaden?

En kvinna på Stadsmissionen i huvudstaden pratar i programmet om "strukturell hemlöshet". För att fånga den nya typen av bostadslös, Obdachlos säger de i Tyskland, som inte är en utslagen missbrukare på en parkbänk. Schablonbilden som lugnar oss med adress.

Vi kan intala oss att de inte är som vi. Åtminstone hoppas det.

Du kan ha jobb. Det räcker inte. Du kan understryka att du vill jobba. Det räcker inte. För att få en bostad. Hyresrätt i ett av miljonprogrammets lägenheter. Knappast på Strandvägen eller i Söderreservatet.

Hur bortförklara verkligheten för den som vill, inte orkar vara realist? Finns det genvägar? Förträngningsknep?

Skylla på migrationen?

Några i programmet är från utomeuropeiska länder. Men inte alla. En av dem, en kvinna, är universitetsutbildad i Adis Abeba. Jobbat i hemtjänsten i Sverige. Vägrar gå till socialtjänsten. Hon vill klara sig själv. Inte ligga samhället till last. 

Jag är inte en av de adresslösa. Rymlig bostadsrätt, bara två som bebor den, på Holmen i Gefle. Stadig inkomst. Om än en i mina ögon provocerande låg pension efter alla år i statlig tjänst. Guldklocka för nit och redlighet i rikets tjänst. (Den har förresten slutat ticka, fungerar inte.)

Trettio klanderfria år krävs. Den rödskäggige dissidenten var i själva verket ett lojalt hjon. Höll masken utåt.

Vi åker ofta utomlands. Det har vi pengar till. Och pengar till att gå ut och äta. Vi har pengar på banken. Vi sitter inte i sjön.

Jag skulle kunna stänga blicken. Vända dem som inte har det som jag ryggen. Men jag kan inte. Jag vet dock inte vad göra. 

Revolution? 

Herbert Marcuse menade att revolutionen måste komma från dem som ingenting har att förlora. Inte från den traditionella arbetarklassen. Välintegrerad i det kapitalistiska systemet. 

Där finns ingen upprorets glöd att hämta. Glöden, den ligger på grillen, väntande på Flintastek.

Avsåg han Marx Lumpenproletariat? Den industriella reservarmén? Eller outdrops, rätt och slätt? Vinddrivna? 

Jag tänker 20:80-samhället. Och 2/3-samhället. Begrepp jag förr i världen använde när jag föreläste om arbetslivet och framtiden. Det förra lånat från Kern och Schumann. Det senare från André Gorz.  

Vad gömmer sig bakom begreppen? Vad berättar de?

Alla "behövs" inte för att hjulen skall rulla. Kapitalismens apologeter selekterar. Närande till vänster, tärande till höger.

Och nu den växande gigekonomin med bemanningsföretag. Ännu mer otrygghet. 

Jag bekänner. Jag känner vanmakt. 

Varför har inte en medborgarlön införts? En general, ekonomisk grundtrygghet? Varför detta ovärdiga anti-samhälle? Helt onödigt. Qui bono?

Anteckning om aftonen

Bild: Filmstaden

Kvällarna har blivit mörkare. Det slår mig, att så kanske vi säger varje år i augusti. Och att sommaren har gått så fort. Vad skulle vi göra utan våra upprepningar? Året och livet rutas in med hjälp av dessa. Som när mormor förr satte vadd i innanfönstren på Seegatan i Sandviken. 

Vintern närmade sig. 

Jag läser Richard Swartz. Vita lögner. Tredje boken av honom på kort tid. Alla som e-böcker. Ostron i Prag och Loppmarknad de två tidigare. Vita lögner är annorlunda. Inte den elegante Swartz jag vant mig vid och förväntat mig. Erotiskt rå på sina ställen. 

Män som utnyttjar kvinnor. Och tvärtom. Inte är det vackert det könsspel som gestaltas. Tonsatt med ljugande.

Böckerna som utspelar sig i Prag och Wien födde en stark längtan att återse dessa metropoler. Till Wien skulle det i så fall bli den femte, om jag räknar rätt, resan. En stad som präglas av outtömlighet.

Tidigare i kväll såg jag Josef Mengeles försvinnande på SF Anytime. En annan Mengele, en annan version av honom, än i filmen Den tyske läkaren, Mengele, med medhjälpare, på flykt i Sydamerika. Uppträder under pseudonym. Paranoid. Obehärskad. 

Nära till vredesutbrott. Våldsam. 

Det liksom kryper i honom hela tiden. Han får inte en lugn stund. Bor allt mer påvert när pengarna från Tyskland krymper. Nazisympatisörer försöker övertala honom återvända till Tyskland. Ingen fara, understryker de. 

Tidigare bruna höjdare återfinns högt upp i administrationen. En sån som Globke nära Adenauer. Men Mengele vågar inte. Ännu mindre efter att Mossad kidnappat Eichmann. Hängd i Israel.

Besök av sonen Rolf, flyger med falskt pass, kan inte uppge att hans efternamn är Mengele, som vill att fadern skall berätta vad han gjorde i Auschwitz. Pressar honom. Det slutar med bråk. 

Vad skulle jag ha gjort? Fadern far ilsket ut om judarna och om kulturförstöraren Amerika. Hävdar att nationalsocialismen var enda räddningen. Kampen för rasrenhet.

Mötet ägde rum i verkligheten. Inget som filmarna hittade på av dramaturgiska skäl.

Filmen inleds med att en lärare undervisar medicine studeranden i São Paulo om beståndsdelarna i ett skelett. Det skelett som används för att illustrera är Mengeles. Läraren frågar studenterna om de vet vem Mengele var. De vet inte. 

Den mest efterspanade krigsförbrytaren. Dödsängeln.

Jag tänker på skolelever i Berlin som inte kan svara på varför det gick en mur genom staden. Och på tyska elever som fascineras av fetischismen i nazismen. De svarta Hugo Boss-uniformerna. De blanka stövlarna.

Förintelsen? Hur undervisa om den? Lärarna känner sig villrådiga. 

Plötsligt minns jag att hösten fanns med i undertiteln på min Berlinbok: Höst i Berlin. Det var dubbeltydigt tänkt. Vi bodde där en hösttermin. Samtidigt sänkte sig mörkret över Europa. Som nu.

Andra bestämmer vem jag är

Bild: Karneval förlag

 

Jag reagerar igenkännande på ett citat från Sartre i Sten Anderssons bok Det flytande jaget (Karneval 2026): "Det är andra människor som är min ålderdom." Sartre upplever sig inte som gammal, när han formulerar denna insikt. Inte i och med sig själv. Vad än prästbetyget påstår.

Det är de andra, som han ofta återkommer till i sina böcker, ett centralt tema hos honom, som uppfattar honom som gammal. Med sin blick talar de om för honom att han är det. Objektgör honom.

Det stämmer på pricken i ålderismens Sverige. Ett land där man inte bör bli gammal. Om ni förstår vad jag menar. Kulturen är, med ett förrädiskt ord, ungdomlig.  "Vid trettiofem är man ett skämt." Sjöng, vill jag minnas, Hasse och Tage.

Stämmer Sartres ord på mig? Sjuttiosju vårar i oktober. Nja. Nog kan jag känna mig gammal. I ensamt majestät. Framförallt om jag tittar mig i spegeln.  

Och icke minst om morgonen, när Gammeln, som de sa i Sandviken, kliver upp ur sängen tillsammans med mig. Stela leder hans signum. Ett ovälkommet, dagligt sällskap.

Om detta skriver Andersson, det utgör hans bärande tanke: att vi inte själva suveränt äger bilden av oss.

Jag förstår med ens varför kvinnor undviker speglar. Eller som en distingerad, engelsk gentleman, med de grå tinningarnas charm, rådde mig på Alicantes flygplats en gång när jag kved om min ålder: - Gör som jag. Raka dig utan spegel! 

Jag blir glad när Sten Anderssons bok dyker upp i min brevlåda. Jag minns honom som kompis med Gert Nilson på Bokförlaget Korpen. På det gränslösa, i ordets bästa bemärkelse, förlaget passade Andersson som hand i handske. 

På samma förlag fanns en annan fritänkare, Johan Asplund. Frisinnet tar Andersson med sig till förlaget Karneval.

I dessa tider, när KBT och en ytlig människouppfattning, baserad på vårt beteende och inget annat, är diskursivt förhärskande, så är det en lisa att hos Andersson finna ett försvar för psykoanalysen och existentialismen. Jag lyfter på kepsen för denna insats.

Människan tillåts vara människa. Med all sin komplexitet. Och gåtfullhet. Ett pågående äventyr, om man så vill. En främmande kontinent att försöka upptäcka. Samma metaforik var väl Freud inne på. 

Men inte människa på egen hand. Vi är sociala varelser, blir till i relationer. Från att vi föds. Anderssons socialpsykologiska tillhörighet är inte att ta miste på. Klart att Ervin Goffman dyker upp i boken.

Det flytande jaget kan tjäna som en pedagogisk introduktion till psykoanalytisk och existentialistisk teori. Om man inte redan är det, blir man bekant med namn som Jacques Lacan och Melanie Klein. Även den omstridde Wilhelm Reich. 

Till och med filosofen Martin Heidegger. Av de politiskt korrekta avfärdad som nazist.

Och en av mina husgudar: antipsykiatern Ronald Laing. Hans bok The Divided Self är min bibel. 

Andersson väljer, utan ideologiska förbehåll, dem som tjänar hans framställning. Sympatiskt. Intellektuellt hederligt.

Varför inte använda Det flytande jaget som kursbok på universitetet och i folkbildning (om sådan fortfarande finns)? Lättillgänglig. Enkelt om det svåra, formulerar sig Andersson. Inte akademiskt och snårigt. 

Ecce homo!

Det var grejer, det, du Hellström!

Bild: Dagens Nyheter

Håkan Hellström har konserterat i min hemstad Gefle. I de klassiska Gasklockorna. Inför en storpublik på 10 000. Det förklarar den folkvandring jag kunde bevittna från min lägenhet på Holmen. När jag råkade titta ut i en kort paus från min läsning av Richard Swartz.

Jag njuter. En gudabenådad stilist, herr Swartz. Till skillnad från en viss göteborgare. Jag återkommer till det. Som krångelakademikerna brukar säga när de, auditoriet svårt tålamodsprövande, föreläser.

På Facebook är många konsertbesökare lyriska. Lovorden haglar. Dristar man sig till att, som undertecknad, inte okritiskt applådera och jama med i den hänförda kören, väcker det ilsket anstöt. Man stör den goda stämningen. 

Likt en onykter sanningssägare på en personalfest. Knip igen!

Det är säkert. Jag lovar. Jag har verkligen försökt att lyssna på Hellström. Ingående studerat hans texter. Sett filmen som bygger på hans liv. Tror den hette, som en av hans produkter, "Gråt inte för mig, Göteborg". En rent kommersiell spekulation. Utan konstnärligt värde.

Jag säger inte som salig Lasse Berghagen ryktas ha sagt när Hellström skulle medverka i "Allsång på Skansen". Att han sjunger konstigt. Jag skulle snarare säga att han har ingen röst. 

Texterna är undermåliga. Dålig svenska. Högstadienivå. Kanske därför många unga flickor avgudar honom. Jag har konstaterat det på nära håll. Morfar som jag faktiskt är.

Jag funderar. Kan det vara Lill-Babssyndromet som är förhärskande? Grabben kunde vara grannpojken. Han är som vi. Ingen som sticker ut. Det kunde varit jag. Som det tyst tänktes i folkdjupen när Lill-Babs gjorde succé. 

En "musikkritiker" på GD, man kunde misstänka han jobbar på Hellströms produktionsbolag, påstår att vi som inte förstår oss på Hellström är "tråkiga". Därmed slår han ett bottenrekord som anmälare. Av barmhärtighet låter jag jeppen förbli anonym.

Varsågod. Bara att avfärda Skriftställaren som sur och gammal. Eller avundsjuk. En svensk synd. Det ändrar dock inte min uppfattning. 

Göteborg... Det är för mig, på musikens front, Nationalteatern. Totta Näslunds pipa. Det, du Hellström. Det var grejer, det! Av en helt annan kaliber. 

Avslutar med en anekdot. 

När jag sökte Tottas, det är han på bilden om nån okunnig hellströmbeundrare undrar, grav på Västra kyrkogården i Götet. Och frågade en anställd på samma kyrkogård om gravens belägenhet, framgick att hon aldrig hört talas om Totta. 

Hon letade fram hans grav med hjälp av en app på mobilen. Utan att visa minsta tecken på skam.

Varning för ful sockerdricka!

Bild: Icakuriren

 

"Sverige måste vara världens mest alkoholhysteriska land", menar Johan Croneman i Icakuriren 8 augusti 2026. Croneman är den ende jag aktivt söker efter på DN:s kultursida. Den ende jag så gott som alltid finner värd att läsa. Även om jag från och till är oenig med honom.

Någon devot beundrare är jag inte. Läser kritiskt. Så som det skall vara.

Nu har jag till min glädje upptäckt att han medverkar i Icakuriren också. Alltid vass och giftig som krönikör.

I den senaste krönikan uppmärksammar han att från och med 1 juli skall man kunna få sig en stänkare hos frisören eller i blomsterhandeln. Fantastiskt, eller vad? Frihetens klockor ringer i Sverige. Landet med ett efterhängset rykte om att vara så förbenat tråkigt med alla förbud. 

Hit med ett gäng tulipaner och en Mariestad Export. Skål, ta mig fan!

Men apropå giftigt.

Min salig mor fruktade spriten. En ängslan som var erfarenhetsbaserad. På nära håll på Bruket hade hon med egna ögon sett vad som hände om man "festade" som uttrycket löd. Män som gick under. Familjer som splittrades. Olycka följde på olycka i en nedåtgående spiral. 

Alkoholen som arbetarklassens gissel. Mot den försökte förgäves mammas partikamrat Fabian Månsson motionera i riksdagen. Med särskild inriktning mot brukssamhällen.

Först tar mannen supen. Sedan supen mannen. Skrev Jan Myrdal. Som till skillnad från många författarkolleger inte trillade dit.

Mamma varnade mig för vad hon kallade den fula sockerdrickan. Tyvärr fick jag smak på den i tidiga ungdomsår. Drickandet har ställt till med många problem i mitt liv. Slut med det. 

Jag är av uppfattningen, motbevisa mig om jag har fel, att Sverige och svenskarna inte klarar den mindre restriktiva alkoholpolitik som Tidöregeringen gladeligen sjösätter, utan ordentlig risk- och konsekvensanalys. 

Jag vet att den uppfattningen delas av kvinnor gifta med alkoholister. 

Ju fler restriktioner, desto svårare att komma åt sprit för att missbruka. Ur det perspektivet var Motboken en god idé. Liksom Systembolaget är det. 

Nå, slutar dricka gör bara den som själv vill det. Inte för att någon annan ligger på. Bortkastad möda.

Och så har vi de där som förfäktar Minnesotamodellen. Importerad från USA. Påstår att alkoholism är en obotlig, kronisk sjukdom. Att jämställa med diabetes. Insulinet skulle vara AA-mötena. Att ta sig ett recidiv, så heter det, är med sjukdomsperspektivet till hands förklarligt. 

Och legitimt. Inget att fördöma. Den som återfaller behöver inte lida av dåligt samvete. Han eller hon är ju sjuk. 

Vad är det för vrøvl, som dansken säger.

Alla vet att Jeppe super. Men inte varför. Återkommande uppfattning. 

Jo, det vet vi. För att han vill. Och inte vill sluta dricka. Svårare än så är det inte. 

Det räcker inte längre att vara radikalfeminist

Foto:  Nikita Teryoshin (Beskuret)

Alice Schwarzer, som 1971 startade tidskriften Emma (utgående ifrån det tyska ordet Emanzipation) med enbart kvinnliga medarbetare, har i likhet med Paul och Ringo från Beatles samt grabbarna i Stones hunnit bli åttioplus. 

Länge var hon uppburen som radikalfeminist. I samma klass, nästan, som de Beauvoir och andra internationella storfräsare. En ikon. Ett aktat namn som nämndes med respekt. En förebild.

Men enligt en intressant intervju i dagens SvD [1], som jag klämmer till pulverkaffe och pressad citron (burr), har vinden nu vänt. Hon är nedknuffad från piedestalen. Kritiseras för att vara transfob. Det demonstreras mot henne. När hon presenterar en ny bok buas det högljutt i salen. 

Jag säger då det. Så går det när du vägrar att läsa av, eller struntar i, att tycka politiskt korrekt. Följa strömmen.

Störa offentliga möten var de bra på i Tyskland redan på Hitler och Goebbels tid. Kanske dags att börja bränna Schwarzers böcker?

Nu, när en, jag kan inte skriva "man" utan att riskera att hudflängas, enkelt juridiskt kan byta kön så öppnas det för bestämda konsekvenser. Könsbytare från man till kvinna kan kräva att få boxas mot kvinnliga motståndare. Eller sitta i kvinnofängelse. Med lagen på sin sida.

En nynazist i Tyskland, som flera gånger dömts för politiskt klandervärda uttalanden, uppträder i mustasch och kvinnokläder. 

Jag försöker förstå de unga, jag lovar. Även om om jag inte personligen känner någon. Jag vet av egen erfarenhet att tonåren kan vara svåra. Och du kan få för dig, inte att du som det heter hos Obstfelder är född på fel klot, utan i fel kropp. 

Men varför krävs könsbyte? Hormonbehandlingar? Pubertetsinbromsning? Kanske kirurgi? Varför inte någon vettig vuxen att prata med? 

Tonåren går över. Ett som är säkert. Så sakta i backarna. Även om det är kämpigt.

Jag skräms av åsiktsklimatet i Tyskland och som Schwarzer vittnar om. Samma sak i Sverige. Om inte etter värre. 

Vem skadas av det? Ja, inte hjälper det tonåringar som kämpar med sin identitet. Utan bidrar till olyckliga följder för den enskilda individen. 

När ett byte "tillbaka" inte är möjligt. Den fysiska kroppen har sina begränsningar. Bortom alla ideologiska föreställningar om könet som blott en "social konstruktion".

Schwarzer, bosatt i det Köln som jag längtar återse, ger sig inte. Tack för det. Anför goda argument för sin inopportuna ståndpunkt. 

Två namn nämns i intervjun: journalisten och debattören Kajsa Ekis Ekman, samt författaren J K Rowling. De är naturligtvis inte ensamma om sitt "transfobiska" ställningstagande. Men systrar och bröder som tycker likadant kniper. Säkrast så.

Och detta kallar vi demokrati? Med åsikts- och yttrandefrihet? Nja.

[1] https://www.svd.se/a/2pmxor/alice-schwarzer-nu-kallas-jag-transfob