Skriftställaren i Lønstrup (Foto: Eva Åsén Ekstrand)
Jag har alltför lätt att ta vid mig av andras, nära eller avlägsna människors sjukdomar och död. Till sjukdomstillstånden räknar jag demens. Åderförkalkning, sa man i Sandviken.
Dementa har de liksom blivit andra än de tidigare var till sin personlighet. De har, i den meningen, gått förlorade. Borta den kontakt som förr var möjlig.
Främlingar hemmahörande i de mentala dimmornas outgrundliga rike. Dit vill jag själv inte förflyttas. Om det kan undvikas. Jag fruktar att hamna där. Jag fruktar hjälplöshet. Att omhändertagas. Vara beroende.
Jag tycker mig bli påmind hela tiden, varför kan jag, förresten, inte dagligdags låta bli att ögna igenom dödsannonserna i min lokala morgonavis, efter att jag inhämtat det senaste om Brynäs, om min egen skröplighet.
Och den livstid som bortom förhandling och vädjan är utmätt.
Utan att jag vet hur utmätt den är.
Låt mig anbefalla, som jag gör så fort jag får chansen, Peter Nolls bok med just titeln Den utmätta tiden som handlar om hans slutvarv på jorden. [1]
Diagnostiserad med cancer i urinblåsan, vägrar behandling, ett radikalkirurgiskt ingrepp, "jag vill inte bli en urholkad kanot som ingen paddlar i".
Han väljer att tyna bort.
Sista sidorna i boken ombesörjs av en dotter. När den sjuke inte förmår att hålla i pennan själv.
Trots att boken lämnas till oss läsare av en i praktiken dödsdömd är den, vilket kunde tyckas paradoxalt, starkt befrämjande av livskänslan. Noll tar verkligen vara på, som alltför få av oss andra, sina återstående dagar.
Och ångrar att han inte gjort det tidigare.
Han inser att det beror på att han varit så borgerlig: städad och välanpassad. Gjort karriär som jurist. En av samhällets välsmorda kuggar.
Vem tjänade på det? Vad hade det för betydelse? Egentligen. Null och nix. När liemannen väntar. Timglaset på väg att rinna ut.
Noll inser det fåfängliga i all vår mänskliga strävan. Vår blindhet inför livets inneboende möjligheter.
Klart att man som läsare tänker, om än smått hädiskt: måste vi få en dödsdom oss utfärdad innan vi börjar att leva på riktigt? När det är för sent. Vilar inte något djupt ironiskt, nästan hånfullt, i så fall över detta predikament?
Bodil Jönsson tror jag är en bland kändisar som populärvetare. Om än med en professorstitel från ett av våra anrika universitet.
Jag har inte läst något av henne. Men noterar att hon i gamlingarnas tidskrift Senioren myntat ett nytt begrepp: kvartid. [2]
Den krympande tid du har kvar att leva. Hur viktigt det är att inte slarva bort den. Utan göra dagarna meningsfulla. Nåt jag varje morgon intalar mig innan jag klivit upp ur sängen. Integrerar i min bön till en osynlig gud.
Men, som vi tyvärr vet, är det lätt att säga, men svårt att göra.
Nå, frågan är av strategisk natur, som generalen sa.
Lever jag bättre om jag får veta exakt hur långt jag har kvar av detta jordeliv? Eller lever jag bättre om jag inte vet det? Avfärda det inte med att det är filosofiska frågor av ringa intresse för våra respektive liv!
Och be mig inte att definiera "bättre"! Livet är ingen akademiskt seminarium.
Dagligdags tänker jag med sorg i sinnet på min äldsta vän Conny som gick bort för ett tag sedan. När vi fortfarande var unga och förväntansfulla, existentiellt hungriga, pratade vi ofta om vikten att göra något bra av våra liv.
Jag minns särskilt sista sommarlovet, 1968. Efter en gemensam resa till Helsingborg som avslutades med att vi försökte lifta hem till Sandviken.
Vi satt, när hösten kunde anas, framtiden gled allt närmare, och funderade tillsammans i en park i Sandviken. För att citera Hegel: "Vinden hängde länge i luften utan att börja blåsa."
Jag önskar jag kunde fråga Conny: hur blev det, hur blev ditt liv, blev det bra? Och jag önskar av hela mitt hjärta att han skulle svara ja.
[1] https://bok.hstrom.se/products/509177
[2] https://www.senioren.se/asikter/kronikor/ta-hand-om-din-kvartid/
