Kunde masskjutandet ha förhindrats?

Bild: SF Anytime

Den australienska filmen Nitram från 2025, visas på SVT Play, skildrar historien bakom den värsta masskjutningen i landet någonsin. Den 28 april 1996, i Port Arthur i Tasmanien, sköt Martin Bryan ihjäl 35 personer och skadade 23. 

   Storyn kretsar kring unge Martin, som i skolan häcklas med namnet "Nitram", och hans familj.

   Det är en ruskig film, plågsam att se. Kände man inte redan till skjutningen blir det som att nagelbitande följa en individ som är som en tidsinställd bomb. Man känner på sig att bomben kommer att brisera, frågan är bara när det sker. 

   

Den långhårige Martin är sjukpensionär och medicinerad, bor hemma hos föräldrarna, som maktlösa förhåller sig till honom och hans återkommande, impulsiva utbrott. Han flyttar när han träffar en förmögen kvinna, en udda existens liksom Martin, som tar sig an honom. 

   Men han släpper inte den usla, "relationslösa", kontakten med mamman och pappan.

   Två saker i filmen sätter igång kvardröjande funderingar. Dels tillgången till skjutvapen, att det är så lätt att skaffa dem. Vilket Martin förmår, utan att inneha vapenlicens. Klart att man i blickfånget får USA och alla skolbeskjutningar. Eller Trollhättan och Örebro i Sverige.

   Vapenlobbyn, framförallt i USA där filmstjärnan Charlin Heston en gång var en av de tongivande, är inflytelserik och bromsar en restriktiv lagstiftning. Tydligen är det likadant i Australien, om man får tro eftertexterna till filmen. Staten förmår inte att sätta stopp för det ymniga vapenflödet.

   Jag tänker vidare: vad kunde, eventuellt, ha förhindrat den tragiska händelseutvecklingen? Martin är diagnostiserad, jag vet inte med vilken diagnos, och förskriven dagligt medicinintag - men inte hjälper psykofarmaka. 

   Hans närmaste, modern reserverat kylig och fadern, drömmande om ett annat liv, förmår heller ingenting. 

   

Jag associerar till antipsykiatrikern Ronald Laing och hans omstridda idéer att bakom det mest förvridna och till synes underliga beteende finns en människa, ett subjekt, som inför sig själv behöver att bete sig som hon gör. I en, för alla andra, undflyende mening är hon rationell. 

   Trots att hon för omgivningen kan förefalla sjuk.

   Man måste, som terapeut, gräva fram det djupt liggande, undermedvetna, motivet för beteendet. Och det kräver en lång, kanske mycket lång till och med, terapitid. 

   Laing var ihärdig och framgångsrik med patienter som diagnostiserats schizofrena, betraktade och avfärdade som kroniker, nerdrogade med neuroleptika.

   Han rönte framgång utan att använda mediciner. Klart att han inte var älskad av det psykiatriska etablissemang som kände sin hegemoniska ställning, på biokemisk grund, hotad.

   

Kunde det, för att återgå till huvudfrågan, som skedde i Australien den ödesdigra dagen ha förhindrats? Om Martin, istället för att pliktskyldigt ha medicinerats och lämnats till sig själv och sin mentala instängdhet,  fått träffa en psykoterapeut som Laing? 

   Det förblir en öppen och obesvarad undran. De mörka hämndkänslor som Martin bär på, tvångsmässigt styrs av, yppar han aldrig för någon annan. Tills det brister.

   Kanske var han, det sårade barnet, bortom hjälp, om man säger så. Det är samhällets och familjens konstruktion, de sociala skyddsnäten, som sviker i ett sådant här fall. Laings kollega David Cooper skrev boken The Death of the Family. 

   Martin Bryans familj kunde tjänat som modell för hans kritik av kärnfamiljen.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-09-14

Resan till Hästveda

Bild: Historiehemmet

Jag fortsätter att läsa Jesper Högströms självbiografiska Smultronstället med ett speciellt, sårigt, fokus på hans far. Noterar en passant att Martina Montanus (Montelius?) skriver surt i Expressen om genren, är det verkligen en sån?, far-son-böcker. Noterar, inte mer än så. Hennes utfall intresserar mig föga.

   Nå, jag förstår nu att Smultronstället faktiskt var namnet på ett varuhus i Skåne där Jespers pappa jobbade. Inte det förlorade paradiset, efter att barndomens grind stängts. Som den obotliga romantiker jag är, var jag för snabb med att läsa in en symbolisk betydelse i boktiteln. Kanske dock inte helt fel.

   Men det är inte det jag tänker tala om nu. Utan utgå ifrån det faktumet att Högströms familj under en tid var bosatt i en villa i Hästveda i Skåne. Jesper inte mycket mer än en grabb, under uppväxt. Den tid när man formas. Icke minst i umgänget med jämnåriga - de andra. Ofrivilligt valda.

Hästveda, beläget i Hässleholms kommun, en ort jag visste absolut nada om innan Gunnar Adler Karlsson begravdes där. Varför i Hästveda av alla platser på jorden? Det kan jag inte svara på. Anar att han vilar bredvid släktingar på hustrun Mariannes sida. Han var ju själv född i Karlshamn i Blekinge.

   Tyvärr kan jag inte få besked från henne om saken. Det stannar vid en förmodan.

   Gunnar betydde mycket för mig. En gång besökte vi honom och Marianne på Capri. Rättare sagt Anacapri, där de ägde ett hus. Några stenkast från Axel Munthes San Michele.

   Dit upp tar man sig med en halsbrytande fort körande taxi på svindlande vägar. Lider man av höjdskräck, säkrast att inte titta ut. 

   Gunnar bjöd oss, under vistelsen på den besjungna vackra ön, på en guidad tur i hans Filosofiska Park. Är den kvar? Vem tar i så fall hand om den? Måtte någon göra det. I denna obildningens era tvivlar jag.

   

Sista gången vi träffades var, i min födelsemånad oktober, 2016 i Rom. Vi hade begivit oss till Ostia, Pasolini mördades på stranden, lurad in i ett bakhåll. Turligt nog befann sig paret Adler Karlsson samtidigt i Rom, där de också ägde en bostad. Så vi sammanstrålade. 

   Gunnar avslöjade, lugnt och sansat, att åldern började att ta ut sin rätt på honom.

   På min födelsedag ringde Marianne och Gunnar för att gratulera. Sista gången Gunnar och jag talades vid.

Under en av våra resor till Malmö bestämde vi oss för att kvista upp till Hästveda med Pågatåget. (I Skåne åker man rabatterat på tillsammansbiljett.) En gudsförgäten håla, i mina skannande ögon. Kanske ett orättvist omdöme. Jag är alltid på tok för kvick med att ordsätta mitt första intryck av en plats.

   Graven fann vi, efter några minuters promenad, på en fridfull kyrkogård. 

   Efter en stunds begrundande vid stenen tog vi oss ner mot stationen, i väntan på tåget upptäckte vi en restaurang som serverade helt okej mat. Därefter åter till Malmö.

   Jag undrar vilken dom, usch vad dramatiskt och högtravande det lät, Högström kommer att fälla över Hästveda. Ett skäl att läsa vidare.

Mentalsjukhusreflektioner

Bild: Fotosidan

Det smyger sig på en märklig, jag finner inget bättre ord i hastigheten, känsla av att åka genom Ulleråkersområdet utanför Upsala. Nu står här bostäder, förmodligen eftertraktade i en snabbt växande stad.

   Jag skulle, för min del, inte kunna bo på området. Inte efter att ha jobbat på det mentalsjukhus som låg här. 

   Alla byggnader från sjukhustiden är inte rivna, somliga har omvandlats till bostäder. Jag minns husen väl, vad som utspelade sig därinne bakom låst dörr, ansikten på patienter hängande i dagrummet. 

   Vad sitter kvar i väggarna? Är jag bara skrockfull? 

Höghuset, som rymde det som kallades "Stormen" (intagningsavdelning), har fallit offer för grävskoporna, inget jag sett med egna ögon, endast på bild. Jag jobbade, kort, även där. Bad att få bli förflyttad.

   En manlig, sadistisk personal som skrämde mig, deras sätt att behandla patienterna, så rått och omänskligt. Rena övergreppen på försvarslösa.

   I källaren elchocksbehandlades patienter. Barbari i psykiatrisk förklädnad. 

   Upton Sinclair beskrev oretuscherat i boken The Jungle de fruktansvärda förhållandena på slakterierna i Chicago. Om jag inte är felinformerad, så var det genom att man upptäckte att grisar inte dog av elstötarna, men däremot förändrades mentalt, som någon kom på att samma metod kunde användas på psykiskt "sjuka" människor. Jag önskar att det var en skröna. Men jag tror inte det. 

Att reduceras till "patient" på Ulleråker, hamna i psykiatrikernas garn, blev en återvändsgränd för de intagna. Vad man än sa, så vändes det mot en. Påstod man att var frisk, eller mådde bra, saknade man sjukdomsinsikt.   

   Högst förståeliga och relevanta mänskliga beteenden i den totalitära institutionen stämplades som "psykotiska” och legitimerade lnsättandet av psykofarmaka. 

   Ingen utsaga kunde vara neutral eller betydelselös i vitrockarnas biokemiska värld, inget agerande. Allt föll inom symtomens ram. Tvångsmedicinering förekom. Och bältning. Patienternas motstånd skulle brytas ned.

Jag har funderat mycket på vad som gjorde att väktarna i de nazistiska döds- och koncentrationslägren kunde bete sig mot fångarna som de gjorde. Enda förklaringen torde vara att de inte betraktade dem som människor - avhumanisering satt i system.

   Att sinnessjukhusen, som de hette, placerades utanför städerna rymdes inom samma diskurs: de intagna är inte som vi, det måste markeras genom rumslig åtskillnad. Och godtyckliga diagnoser. Vi normala måste skyddas gentemot de onormala. 

   Stigmatisering är påkallad. Disciplinering av själarna, i samhällets tjänst.

   Som skötare fick man det svårt om man började att identifiera sig med patienterna, komma dem för nära, sätta sig in i deras livssituation. På Akutkliniken mötte jag patienter i min egen ålder. Och då blev det genast besvärligt, gränsen mellan mig och dem upplöstes. 

   Deras erfarenheter inte långt från mina. Vem är sjuk, vem är frisk - egentligen? Och vem bestämmer vad som är vad? Är diagnostisering enbart en fråga om maktutövning?

När de stora mentalsjukhusen i Sverige, Ulleråker ett av dem, avvecklades, pratades det om att verksamheten skulle flyttas ut i samhället, skötas av öppenvården. Tillsyn ersätta inläggning. Allt skulle bli mer humant.

   När jag för några år sedan gästföreläste på en folkhögskola inhyst i Långbros gamla lokaler, berättades det om utskrivna patienter som tagit sig tillbaka och gömt sig i korridorerna. Sökande en förlorad trygghet. Så gick det med den stolta psykiatrireformen när patienter lovades återfå sitt människovärde. 

Även publicerad, under annan rubrik, på 8 dagar 2025-09-13

Läsning i regnet

Bild: Adlibris

Det är märkligt. Förr lade de på biblioteket ett tak för antalet utlåningar. Jag irriterades över att meddelas att nu får du inte låna mer den här månaden, du måste vänta. Särskilt irriterande blev det eftersom jag sedan länge läser enbart e-böcker. Alltså inga böcker som "står i hyllan", om man säger så.

   Men nu slut på det. Jag vet inte hur de rent tekniskt bär sig åt på bibblan. Intresserar jag mig för en bok, bestämmer mig för att låna den, uppmanas jag vänligen vänta på att boken görs i ordning åt mig. Inte katten vet jag hur det går till. 

   Men vips så har jag den i dator och mobil. Med datum angivet när jag inte har boken till hands längre.

   Härliga tider, strålande tider, som Tosse sa. Problemet bara, men varför skulle det vara ett problem egentligen, att jag nu har samlat på mig flera böcker som jag läser samtidigt. Återfall till en bookaholic.

   Oregonbon Willy Vlautin (detaljrik så in i baljan, jag tilltalas mer av stilen än innehållet), Carl-Johan Malmberg (tär på mitt tålamod med sin iver att berätta om alla böcker han läst som han fått för sig att han "måste" referera till), Lars Norén (hans sista, svårläst genom den grafiska utformningen). 

   Och så nu Jesper Högström. Ingen ny bekantskap.

Jag kunde inte låta bli att låna hans nya bok efter en recension i SvD 250910 som lockade till läsning. Jag har läst hans författarbiografier tidigare. En om Gunnar Ekelöf. Tidigare opublicerade dikter ges förresten ut endera dagen av  honom. Dem måste jag låna. Hör ni det, Gefle Stadsbibliotek?

   En om Tora Dahl, gift med Knut Jaensson. Jag fick en annan bild av henne än den jag hade tidigare, mer amoröst färgad. En om Hjalmar Söderberg. Den minns jag inte mycket av. Söderberg är en av mina favoritförfattare, även om han som privatperson var en skitstövel, så som han behandlade sin hustru. 

Nu begår Högström en bok om sin far, Smultronstället. (Var inte det titeln på en kalkon till film som Bergman gjorde?) Jag har inte hunnit med mer än några sidor, men boken är svår att släppa, om man kan säga så om e-böcker. Jag har själv skrivit om min far, i Inte ska väl Humphrey Bogart gråta. 

   En metodologisk, som akademikerna säger i Upsala, fråga knackar på: Hur skriver man om sin far? Vad är sanning, vad är något annat. Vad är möjligt? Högström har i en intervju kategoriserat sin bok "uppgörelsebok". Det ska bli spännande att få följa vad han gör av det. 

   Faderns levnadshistoria var tydligen ingen lycklig sådan. Kanske fann han aldrig "smultronstället" efter att barndomens grind stängts? Vem gör, för övrigt, det?

 

Efter sol kommer regn. Så är fallet (sic!) nu i skrivande stund. Ett väder att läsa i. Ja, inte för de utsatta i Västernorrland där hela byar regnar bort. Nå, jag slutade för länge sedan med att vara en badstrandsmänniska. Egentligen var jag aldrig det, ingen ro att ligga stilla på en filt. 

Gärna en vardag utan sånt, tack!

"Bombi Bitt och jag" (Bild: DigitaltMuseum)

Sömnen fortsätter att hacka. Natt efter natt. År efter år. Jag är beredd att uppfatta det som ett normaltillstånd att inte kunna sova "ordentligt", vad nu det är. Något idealt att drömma (sic!) om? Åtta timmars djupsömn i sträck? Träning inför den eviga sömnen. Vad säger snarkexperterna? 

   Jag börjar känna mig som den figur Stellan Skarsgård, när jag ser hans namn minns jag genast hur lysande han agerade i Hasse Alfredsons Den enfaldige mördaren eller redan i Bombi Bitt och jag, gestaltar i en film han gjorde med Nicola Walker. En rollfigur som plågas av insomnia. 

   Fint ord, låter lite medicinskt, om det är bara kack med sömnen.

   "Dom ska då sätta ett fint ord på allt", som min morfar kommenterade. När det inte längre fick heta städare, sopgubbe, rockslusk och annat - som det alltid har hetat. Och ska förstås heta! Jag undrar vad han skulle ha muttrat om samtidens begreppsflora. 

   Med "kommunikatörer", "strateger", "influencers" och hela baletten. Förmodligen: "Kan det bli tokigare!" 

  

"Man får inte vara dum, för då kan man bli bas." Det drog sig inte morfar för att säga rakt i ansiktet på en dylik. När han kände sig inträngd och påpassad nere i Verket.

   Allt går i arv, det lärde jag mig av Gunnar Adler Karlsson. Det bästa med mig kanske jag har ärvt från just morfar. Inte minst chäfsallergin. (Hur morfar sov, han gick treskift, bodde med hustru och barn i en liten enrummare på Bruket, det undandrar sig min kännedom.) 

   Dock inte hans rakframma sätt att bete sig. 

   Jag uttrycker mig mer inlindat, om man säger så. Misstänker att det är fråga om en bekvämlighet, en defekt, i min persona (jo, jo, jag kan, jag mä). Eller en kronisk yrkesskada efter alla år i högskolevärldens ankdamm, där ingen är rak och säger vad han eller hon - glöm det fula hen! - tycker.

   Jag är inte konflikträdd, det vägrar jag gå med på att jag är, det stör min stolta självbild. Men jag behöver arbetsro, det vill säga ro att skriva. Orkar inte med tidstjälande tjafs och grums som lätt smyger sig in den mellanmänskliga vardagen - om man sänker den existentiella  garden.

   

En ständigt fundrande, hans uttryck, kompis till mig, tidigare tråddragare på Sandvik, när en idé om att de framkallade vardagliga irritationerna (dit räknas, nota bene, inte det oförlåtliga otyget med urinträngda karlslokars icke nedfällda toalettsitsar) täcker över något annat. 

   Irriteras det över strumpor på golvet som inte plockas upp, eller något annat trivialt, står det för något annat. Något allvarligare som egentligen borde luftas. Fan tro´t, sa Relingen hos Ibsen.

   Nå, vad vet jag. Men gärna en vardag utan sånt, tack! Strindberg fann alltid skrivro, om så i det bökigaste och bråkigaste vardagsliv. Men jag är ju inte Strindberg. Hur hade titanen det själv med sömnen, förresten? Författare till boken Sömngångarnätter på vakna dagar. Titeln träffar mina dagar.

Endogent deprimerad, moi?

Thomas Bernhard (Bild: Wikipedia)

I en brevväxling, vi får se om det håller för att bli en bok, eller om det är för privat och saknar offentligt intresse,  jag begår med en vän i Upsala, en i det blågula, repressiva opinionsklimatet oumbärlig publicist, tillstod jag att jag är stämd i en lägre grundton än han. 

   Det är att uttrycka det metaforiskt svävande. Men träffar nog ändå rätt - som älgjägaren sa under sin första jakt. Missar man älgan, är det ändå såsen som är godast. Förlåt utvikningen.

   När Kristoffer Leandoer i SvD 250908 ägnar utrymme åt en fransk kultförfattare, som jag skamligt nog aldrig hört talas om, utelämnar därför med rodnande kinder hans namn, fokuserar han på samma författares gränslösa självupptagenhet. 

   Hans narcissism blir inte svårsmält, eftersom den av kultförfattaren hanteras med ironi.

   Jag försöker att bete mig likadant, jag skriver om herr Ekstrand själv (parafraserar Lars Gustafsson), vilket jag förvisso ofta gör, men strävar efter en självironisk anstrykning. Jag vet inte om jag lyckas. Kanske går jag läsare på nerverna. 

   Men jag vet att österrikaren Thomas Bernhard är min nummer ett som favoritförfattare. Hans antihjältar som ständigt trampar i klaveret och bökar till existensen. Jag ser likheter med mig själv, identifikation framkallas. Och nog är deras liv färgade av ironi. Inte tu tal om saken.

Hur kommer det sig att vi stäms i olika grundtoner, om jag tillåts förlänga den tämligen oprecisa metaforiken? Mannen jag brevväxlar med kan jag iaktta på ett sätt som jag inte förmår med mig själv. Vi undgår ju gärna oss själva och vår personlighet, som varje seriös terapeut vet.

   Publicisten, redaktör för en liberalt frisinnad nättidning, är social och utåtriktad. Jodå, jag hör hur klyschorna står som spön i backen. Och det är inte jag. Hur blev jag sån? Tillbaka till barndomen, skulle samma seriösa terapeut bestämt uppmana. 

  Där börjar allt. Där finns roten till att du är som du är, grabben. Nja, "jag lugnar mig", som mamma brukade glida (sic!) undan när pappa ville ha med henne till Kungsberget. Han var stugvärd åt skid- och friluftsfrämjandet (tror jag det fortfarande hette), tjänstgjorde plikttroget. Barndomen får vänta.

   

Jag minns hur mentalt tunga de första åren flöt fram  i lärdomens  stad. Den trista hålan på Upplandsslätten, enligt mäster Strindberg. Med egen erfarenhet av Upsala. Mitt sinnesmörker belägrade mig.

   Jag fick, kanske en smula desperat och ännu mer för att det var gratis, för mig att söka upp Studenthälsan. Träffade där en vitrock, en äldre psykiatriker som med bekymrad min, antagligen yrkesmässigt fejkad, bums tryckte dit diagnosen "endogent deprimerad" i min panna. 

   Därefter plockade hon, snabbare än en duellerande revolverman i Vilda västern, fram receptblocket. 

   Enklast, och billigast, så. Ingen kostsam terapi, typ psykoanalys, med kanske oväntad utgång. Psykofarmakan biter, ger på kort sikt avläsbara beteenderesultat. Inte alls som den flummiga psykoanalysen som kan hålla på i år efter år utan att någon förändring märks. 

   Vid det tillfället hade inte KBT kommit i ropet. Annars kanske jag remitterats iväg  på dylik mumbojumbo.

Jag minns inte om jag hämtade ut hela receptet, jag tror inte det. Men insomningstabletter tog jag ut. Mötet med vitrocken ledde till att jag på allvar började att studera de så kallade antipsykiatrikerna, Ronald Laing framförallt. De har jag fortsatt med. Och aversionen mot psykiatriker har bara vuxit.

   Läsandet av Laing raderar inte ut min grundton. Men min förståelse av den komplexa människan, andra människor, och hennes relationer, har ökat. "Det får duga", som de säger i Sandviken,

Tankar från en tidskriftsavdelning

Utsikt från Carolina (Bild: Skriftställaren)

Ännu en gång på Carolina Rediviva. Universitetet har öppnat sina dörrar för höstterminen och genast märks det i stan. Recentiorer som förväntansfulla, eller vad de nu känner, vimlar. Kanske som gladast för att de har kunnat lämna trista landsortshålor för lärdomens stad. 

   En respit, det korta studentlivets bekymmerslösa fröjder, innan det är dags att bli löne- och amorteringsslav. Eller arbetslös. Den ljusnande framtid, som det heter i visan, tillhör knappast di unga.

   På Carolina byggs det om, läsesalen, där vi brukar sitta med våra datorer, är stängd och förblir så länge än. Fullt med studenter som pratar högljutt, skrattar och stimmar, som om de vore någon annanstans än på ett bibliotek. 

   Så vi söker oss med hissens hjälp upp till tidskriftsavdelningen på plan 6, där finns plats (och är, fantastiskt nog, tyst). Om man, som undertecknad, fixar att slå sig ned med datorn i knäet på en stenhård trästol. Med hemorrojder hade det inte gått. 

   

Med den utsikt jag har, när jag lyfter på blicken från skärmen, anar jag, bakom fortfarande grönt lummiga träd fastän det redan är september, Gamla kyrkogården där min första hustru, mina barns mor, ligger begravd.

   Hon gick bort före jul, nedbruten av cancer. Märkligt tänka att hon ligger där, jag minns våra första år tillsammans mot 60-talets slut, stormiga. Efter skilsmässan kom vi aldrig på speaking terms med varann. Hon förlåt mig aldrig att jag en dag försvann, när jag inte orkade mer utan höll på att duka under.

   Jag har fått platsen för graven beskriven för mig, försökt hitta den mer än en gång, utan att lyckas. Vet inte vad jag tror mig börja känna om jag finner den. Kanske sorg över ett liv som kunde sett annorlunda ut. 

   

På samma kyrkogård rasbiologen Herman Lundborg. Rasbiologiska institutet befann sig inte långt från Domkyrkan. Det gula huset står kvar med en upplysande skylt för den som intresserar sig för detsamma. Nazisterna i Tyskland inspirerades av Lundborg. Även de svenska socialdemokraterna.

   De som tär på samhället ska bort, de mindervärdiga och obehövda. Så talar man inte nuförtiden, det vore inte salongsfähigt, jag menar politiskt korrekt. Makten låter istället praktiken tala. 

  Regeringen har råd att vräka hundratals miljarder, skattemedel, över Ukraina, så att det vansinniga kriget kan fortsätta med ännu fler döda. Men inte råd att hjälpa alla i Sverige som har det riktigt svårt. Och som Frälsningsarmén berättar om. Det är hjärtknipande.

   Jag ger pengar till Frällan varje månad. Men skulle ha lust att uppmana dem: demonstrera utanför Rosenbad tills något händer. Ni ska inte leva på filantropi. Det är förnedrande. Hata luspudlarna!

   Har vi fått Fattigsverige tillbaka? Med jobbskotteavdrag för att värva medelklassens röster. Fy satan.