Sluta äta - eller vad göra?

Här, SUPER SPAR i Tversted, handlar vi varje höst

Jag har vistats mycket i Danmark och genom åren reagerat på, till och med irriterats så smått över det ständiga snackandet från morgon till afton om priser. Vad saker och ting kostar. Hur man ska få mesta möjliga för de surt förvärvade pengarna. 

   Särskilt priserna på livsmedel har ventilerats nästan till förbannelse. 

   Som svenskar, med en blågul krona som på grund av ogynnsam växelkurs inte är mycket värd gentemot den danska, har vi medlidsamt upplysts om i vilka butiker man måste handla. Och vilka som bör undvikas. 

   Brugsen (Konsum), särskilt Superbrugsen, ska man definitivt inte välja. Dyrt!

Någon av lågpriskedjorna - SPAR, Netto, Lidl - däremot. Alla dessa som poppat upp med standardiserade butiker runt om i Danmark och som jag har för mig är tyskägda. Att de skulle vara så mycket billigare tror jag är en myt. 

   Men dansken vill gärna tro att det inte är det. Oavsett vad stickprov pekar på. I avsaknad av lokala handlare. Den køpmand som förr fanns i varje by och bidrog till känslan av hygge som de småborgerligt sinnade danskarna älskar.

Det privata är politiskt, löd ett av feministernas slagord på det röda 60-talet. Inte glasklart vad som menas. Men en innebörd torde vara att det privata blir politiskt när vi talar med varandra om det. Då upphör det att vara privat. Att gå och handla till exempel.

   Varje år uppmärksammas i mainstreammedia när pensionärsorganisationerna beger sig ut för att jämföra priserna i matvarubutikerna. Handlarnas motdrag är att sänka priserna när de grå pantrarna är på intåg. Sedan höja igen när de tågat ut. Samtidigt låtsas som ingenting.

   Vad detta visar, om inte annat, är att prissättningen inte slaviskt måste följa några järnhårda ekonomiska lagar. Det finns ett handlingsutrymme. Priserna kan sänkas. Och det utan att regeringen inför tillfälligt prisstopp eller sänker momsen på mat.

Jag minns när jag läste nationalekonomi i Upsala i början på 70-talet. Diskussionens vågor gick höga om hur ett pris på en vara egentligen sätts. I skärningspunkten mellan utbud och efterfrågan, hette det från föreläsarna i ämnet mikroteori. 

   Prissättningen sköter sig själv enligt den "osynliga handens" princip (Adam Smith). Det sker automatiskt. Priset blir alltid det rätta, enligt denna abstrakta modell.

   Men, vänta nu. Om "marknaden" inte är fri och öppen, vilket är premissen, med många aktörer inblandade som konkurrerar med varandra. Om oligopol råder. Priserna sätts på en skev marknad, dominerad av några jättar? 

   Och man misstänker kartellbildning? Som i Sverige i skrivande stund. Vad blir då ett "rättvisande" pris? 

   På den borgerliga diskursens Nationalekonomen i Upsala gavs inte utrymme att applicera Marx arbetsvärdelära. Den vägen skilja mellan pris och värde, kopplat till nedlagt arbete.

När priserna skjuter i höjden, vad göra? Om man inte vill sluta äta. Är man anarkistiskt lagd väljer man den individualistiska lösningen. Söker sig till butiker där man själv plockar frukt och grönsaker. Väger två äpplen men stoppar tre i påsen. Snyder, som dansken säger, sin ICA-handlare. 

   Om man har samvete till det.

   Men om man inte är anarkist. Vad med utövandet av en mer kollektiv konsumentmakt som Ralph Nader en gång drömde om?

   Kanske det enda vi gemensamt kan är att slå dövörat till när butiksföreståndare tvår sina händer och hävdar att de är offer de också. Är det inte kriget och Putin så är det inflationen eller något annat som bestämmer hur de prissätter. 

   Det låter som medeltida kosmologi, mörka makter bortom kontroll regerar. Profitörer och köpare sitter i samma båt.

Idogt måste vi konsumenter med tunna pluskor, framförallt vi pensionärer som snuvats på en pension som går att utan bekymmer leva på, sluta att fogligt leta röda prislappar. Gemensamt, med samlade krafter, punktera föreställningen om den utifrån styrda, opåverkbara prissättningen. 

   Och den maktlöse, stackars handlaren som aldrig kan sänka priset på nödvändighetsvaror.     

   För att citera den italienske Nobelpristagaren Dario Fo i en pjäs: "Vi betalar inte, vi betalar inte." 

Så blir det politik av att gå och handla. Det privata är, som de visste på 60-talet, politiskt! Och kanske borde jag lyssnat mer på danskarna och deras prismedvetenhet.

Publicerad på 8 dagar 2026-01-15

Skriftställaren som Tintin

På väg bli Tintin?

Stoppa pressarna! Skriftställaren har börjat klippa sig hos en riktig frisör. De senaste åren har han, med åldern och de grånade tinningarnas rätt, sökt sig till omskolade migranter från Mellanöstern som utlovat pensionärsrabatt. Såväl i Lisch by Vänern som i Gefle by Östersjön. 

   Högst 250 bagis har det kostat. Efter att snåljåpen Ekstrand jämnat till beloppet uppåt. 

   Men så fick jag för mig att testa en nyöppnad salong, med det häftiga namnet Funkyman, på andra sidan ån. Steve McQueen, med fet cigarr i nypan, poserar tufft på en affisch utanför salongen. Då fattar man att hit söker sig de salta killarna i stan. James Bonds oäkta kusiner i provinsen. 

   Shaken, not stirred. Ni hajar?

   Nu har jag agerat kund två gånger. Glad i hågen begivit mig över bron från Holmen till fastlandet. Förväntansfull. 550 kronor kostar det. Då ingår tvätt av håret och massage av skulten. 

   Känns ovant. Tvätt och hårdhänt borstning, i det senare fallet i en måhända fåfäng strävan att inte bli flintis, brukar jag varje morgon fixa själv. 

Nå, verbet "klippa", som om det handlade om gräs, tycks mig skorra i sammanhanget. "Frisera", kanske passar bättre. Det är ju sannskyldiga proffs, barberare, jag frotterar mig med. Många års yrkeserfarenhet. 

   Och inte knallar jag dit och ber likt en Holmens tosse, som inte vet bättre, om att få bli "klippt". Någon måtta får det vara.

   

De kan sin sak, de två manliga salongsinnehavarna. Och jag uttrycker mig därför mer åt det högtidliga, nästan sakrala, hållet: "Jag lägger mitt huvud i dina händer!" Jolligt, skulle mina kompisar från Verket i Sandviken muttrat. Eller: "Nu börjar det verkligen märkas att du läst i Upsala!"

   Jag har bara att finna mig i hur frisyren ter sig efter den ytterst kompetenta handpåläggningen. Hålla god min. Hosta fram det slitna kreditkortet. Jag tycker att jag liknar Tintin med min uppåtstående lugg. Men vad gör det om hundra år.      

   Bara inte Facebook hör av sig igen och menar att jag kränkt upphovsmannarätten för, ja, vem denna gång? Hergé är väl sedan länge död, eller har jag missat något?

Jag vågar inte be om en Yul Brunner. Att få bli snaggad. Jag minns när pappa Gösta och jag, även min svåger Birger, klippte oss hos Svahn, alltid prudentligt klädd i vit rock som fick honom att påminna om en apotekare, på Köpmangatan i Sandviken. 

   En gång hade han anlitat en yngre förmåga som jag tror hette Blom. 

   När jag kom hem, efter att Blom med apparaten i högsta hugg "tagit hand" om mitt barr inför det väntande sommarlovet, blev pappa, efter en snabb okulär besiktning, arg över resultatet. Jag vet än i dag inte varför.

   Men tillbaka för att ställa Blom till svars skulle vi. Jag drogs med fast jag inte ville. Stretade emot. Pappa skällde efter noter ut stackars Blom som blev allt rödare i ansiktet under denna avbasning. Pinsamt bara förnamnet. För den generade grabben i dörröppningen till salongen.

I de sena tonåren lät jag mitt hår växa fritt. Föräldrarna tjatade på mig så fort de såg mig. Hotade med utegångsförbud efter klockan 17, indragen månadspeng och gud vet vad. Men jag höll ut. Jag var ju solosångare i ett rockband. 

   Det tarvades, av "yrkesmässiga" skäl, ett långt hår. "Alla" rockmusiker värda namnet hade det. Med mustasch till lockarna liknade mig, inget jag blev förtjust över, en skribent på Sandvikens Tidning vid Frank Zappa. När det var Donovan jag tidigare liknats vid. Av en sommarförälskelse.

På omvägar snappade jag upp att mitt hår varit en punkt på dagordningen i lärarkollegiet på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk. Skolsköterskan, ett omutligt fruntimmer med skinn på näsan, stoppade vad som kunde blivit en tvångsklippning.

   Åtminstone ett föga genomtänkt försök till övergrepp på en elev. Kanske påverkade mitt långa hår mina slutbetyg, sänkte dem. Jag håller det inte för uteslutet. Inte när det gäller engelskan och svenskan, stora A på studentuppsatsen i båda ämnena. 

   Lektor Danielsson hyste ett gott, snarare ont, öga till mig. Nu gavs chansen att "klippa" (sic!) till hippien. Fult.

 

Vägen till repet i Nürnberg

Bild: Bokus.com

 

På Filmstaden i Gefle, i en "riktig" biograf för ovanlighetens skull och till seniorrabatt, såg jag filmen "Nürnberg" med den australiensiske skådespelaren Russell Crowe i huvudrollen som Hermann Göring. (Skrev om den på 8 dagar 251208)  

   Tillbaka till Nürnberg, och rättegången 1945-1946 mot nazistiska toppar, tas jag med boken "Vägen till Nürnberg" (utgiven 2016, översatt till svenska 2018).

   Skriven av av advokaten och juridikprofessorn Philippe Sands, i en undersökandets detaljerade och dokumenterande form som är mycket klargörande. Vi vet att de flesta av de rannsakade i Nürnberg, bland dem Göring, dömdes till döden genom hängning. 

   Men det gick inte som på räls fram till repet. Sands rekonstruerar det komplicerade mönstret bakom domarna. Alla frågor och problem som poppade upp under den utsträckta processen, och som måste besvaras och lösas. Motsättningar på kärandesidan.

   Fyra allierade inblandade nationer som drog åt olika håll, ville lägga tyngdpunkten i åtalet olika. Mest stack väl Sovjet ut. Högst förståeligt. Särskilt hårt drabbat genom Operation Barbarossa och nazisternas härjningar på rysk botten. 

   Med användandet av Einsatzgruppen. Slaktandet av människor.

Hur skulle åtalspunkterna formuleras, med risk för diverse svårförutsägbara implikationer? Det fick inte handla om hämnd eller reduceras till ett de segrandes skådespel för gallerierna. 

   Det var ingalunda självklart att åtalet skulle innefatta "folkmord" (ströks också) och "brott mot mänskligheten" (behölls). Ty vilka kunde konsekvenserna bli? 

   Minns behandlingen av indianerna i Nordamerika, folkmord? Eller England och Frankrike som brutala kolonialmakter, brott mot mänskligheten? När skall rättvisan tillåtas tala, och var skall gränsen dras enligt en universell rättsuppfattning? 

   Skulle det internationella samfundet, och med vilken status, placeras över nationen, i detta fall Tyskland? Hur motivera detta inskränkande av den nationell suveräniteten och jurisdiktionen? 

   Borde inte de anklagade ställas till svars av Tyskland självt? 

   Skulle åtalet omfatta även tiden före krigsutbrottet 1939, med förbrytelser mot judarna som under Kristallnatten, eller inte? Sovjet drev på att förbrytelserna tidsmässigt skulle kopplas till kriget och förhistorien i Tredje riket lämnas därhän.

 

Hur se på det individuella ansvaret hos de åtalade i Nürnberg? Skulle de kunna gömma sig bakom att de bara gjort sin plikt som underordnade statstjänstemän? Endast lytt order för att de kunde inget annat. 

    Så som Eichmann sedermera försökte rättfärdiga sin aktiva medverkan i den slutgiltiga lösningen inför rätten i Jerusalem.

    Relationen mellan antisemitiska, rasistiska utsagor och handling? Behöver det första sammanbindas med det senare?

    Hans Frank, generalguvernör i Polen, försökte smita ut den vägen, urskulda sig. Alla hans hårda ord i dagböckerna, som han av outgrundlig anledning sparade och användes mot honom, betydde enligt honom ingenting vad beträffar efterföljande dödande handlingar. 

   Mördandet var en annan sak än orden. Oavsett vad han plitade ned i sina dagböcker. Och han hade aldrig dödat någon, vare sig jude eller någon annan.

   Auschwitz låg utanför hans befogenheter, däremot inte Treblinka och Majdanek. Men han hade inte varit lägerkommendant som han betonade. Han tvådde sina händer. Antydde dock, likt den munvige Albert Speer som undgick galgen, att det förelåg ett kollektiv ansvar.

Det är oavbrutet fascinerande att följa Sands när han reder ut och klargör det hela, hur domstolen efter svåra förhandlingar kunde landa i de domar som utfärdades. Jag hade en mer allmän, ganska så ytlig, uppfattning om Nürnbergrättegångarna i Justitiepalatsets sal 600.

   Nu förstår jag till fullo vikten av att man drev det så ihärdigt och konsekvent på det formella, juridiska planet som man gjorde. Som om det vore frågan om "vanliga" brott. Rättssäkerheten måste även denna gång beaktas, ingen dömas ohörd. 

   Så att ingen onödig skugga efteråt kunde falla över kärandesidan.

   Vittnen skulle kallas. Ovedersägliga bevis framläggas. Förövarna dömas på basis av obestridliga fakta. Brotten mot mänskligheten knytas till de inblandade individerna. Inte sväva fritt i luften.

Den bild Sands förmedlar av Nürnberg är långt ifrån den amerikaniserade varianten i filmen med samma namn. Sands är juridiskt skolad och kontrollerar nitiskt att allt gick rätt till, i lagens anda. Så här långt efter Nürnberg är jag beredd att se det med hans ögon. 

   De anklagade var extrema brottslingar och förtjänade sitt straff.

 

Nästa bok som jag avser att läsa blir även den ur hans hand, om Chile och Pinochet, samt de nazister som genom "råttlinjen" kunde ta sin tillflykt till Sydamerika. Spanien utfärdade en arresteringsorder på Pinochet när han befann sig i London. För mord på spanska medborgare.

   Men han lyckades undkomma, återvända till Chile för att dö där.

   Jag önskar att Sands, på samma juridiskt korrekta sätt, ville ta sig an Israel, agerandet i Gazaremsan och på Västbanken. Världssamfundet, även politiker i Sverige, vägrar tala om detta agerande med det rätta namnet på förbrytelserna. 

   Men Netanyahu är efterlyst av den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Den tillskapades efter Nürnberg. Han kommer, vad det lider, att ställas till svars för allt dödande. Min och många andras förhoppning.

   Däremot luktar det, enligt min mening, Nato och unken kalla kriget-propaganda om kravet att Putin skall ställas inför domstolen i Haag. 

Publicerad på 8 dagar 2026-01-12

Dissidenternas like och spionchefen

Foto: SVT Play

Fråga mig inte hur det gick till. Jag är förvånad själv. Inte minst över min oförvägenhet den gången. Inte min vanliga stil. 

   Jag brukar alltid i Berlin ägna en av dagarna åt att promenera förbi där vi bodde i lånad lägenhet hösten 1993, på Alte Jacob Strasse i Kreuzbergs utkant, kasta ett getöga upp mot vardagsrumsfönstret. Efter att med U-Bahn nått Hallesches Tor.

   Sedan fortsätta förbi där muren en gång brutalt skar av och delade staden i väst och öst. Vidare över en bro och så till vänster mot Nicolaiviertel, stryker förbi en port med entrétavla över dem som bor där. 

   Genom att Jan Guillou gjorde en intervju med mannen som bodde i just den uppgången, vet jag vart fästa blicken bland alla namn: Wolf.

Dömd till kvartersarrest när Guillou träffade honom efter Anschluss. Markus Wolf. Chef för Stasis utlandsspionage HVA . (Fotot nedan, från Wikipedia.) Länge anonym. Inte för inte benämnd "Mannen utan ansikte". 

   Men så, under ett besök i Sverige, fotograferades han i smyg av Säpo. Och hans identitet kunde röjas.

   Det har påståtts att John Le Carré använde honom som förebild för ryssen Karla i sina böcker. Men det låter jag vara osagt. 

1986 lämnade han sin tjänst. På egen begäran. Jag misstänker att han sedan länge förstått vartåt det lutade med DDR. Muren skulle inte stå i hundra år till, som Honecker lovade när DDR 1989 fyllde fyrtio år. 

   Försökte han lura sig själv, den grå statschefen med den pipiga rösten? Skulle inte förvåna mig. Eller togs han med överraskning, som Ceausescu i Rumänien, när det demonstrerades mot honom och hans anhang? 

Lägenheten, utomordentligt fint belägen i ett hus med Spree nedanför fötterna, utsikt mot Domen en bit bort, begärde Wolf som avgångsvederlag.

   Porten brukar alltid vara låst. Men så denna söndagsmorgon hade tidningsbudet, antar jag, glömt att låsa. På DDR-tiden hade samma stackars bud väl hamnat i Stasis Gefängnis Hohenschönhausen. 

   Jag slank in. Smet ut ganska snart igen. Men fick en fix idé. Satte mig på en bänk i närheten och skrev för hand en förfrågan om kontakt, lade i familjen Wolfs brevlåda. 

   Återvände till det typiska DDR-hotellet Unter den Linden, som då fortfarande fanns. I korsningen Friedrichstraße - Unter den Linden. Hörde inget från Wolf. Men väl hemma i Sverige, det hade väl gått ett par veckor, seglade det plötsligt in ett mejl från honom.

Det ledde till en längre mejlväxling mellan oss om Europas framtid och den politiska utvecklingen. Wolf, utgivare av böcker, mer beläst än de flesta. Författare och titlar kunde bollas som aldrig annars. Intellektuellt stimulerande för undertecknad. 

Jag var hembjuden till Andrea och Mischa Wolf. Men tackade nej. Tack och lov. Det var inte endast utrikesspionage - han avskydde ordet "spionage", menade att det handlade om informationsinhämtning för att undvika ett tredje världskrig - han ägnade sig åt. 

   Han höll även ett öga på universiteten och republikkritiska, det hette så, studenter, kunde jag så småningom utläsa av för honom komprometterande dokument.

Den oväntade kommunikationen mellan mannen som alltid stod på dissidenternas sida och den mot DDR-staten lojale spionchefen minns jag, som vore det igår, när jag ser den norska tv-serien "Agenten. Pappas liv och løgner" (2025). 

   Egentligen handlar den inte om faderns hemliga liv som agent åt CIA och andra underrättelsetjänster, utan om en sons sökande efter sin far, vem han var, egentligen. Ett slitstarkt tema. Det vet alla vi söner. Fråga bara mig.

FOTNOT 9 november är ett ödesmättat datum i Tysklands historia. Och en 9 november gick Wolf bort. 2006.

Existentiell rastlöshet

Den resande Skriftställaren i Kairo

Söderkisen Stig Claesson, uppvuxen under de svåraste, fattigaste förhållanden som präglade hans personlighet och politiska läggning åt vänster, och som, efter vad jag kan förstå, inte tyckte om att kallas "Slas", var en jäkla baddare på att publicera sig. 

   Runt åttio utgivna böcker blev det, om jag räknat rätt. Men den typiska stilen. En "Slas", förlåt nådige herrn i författarnas himmel, kände man omedelbart igen när man började att läsa en bok ur Claessons hand. En alldeles egen röst, icke att ta miste på.

   Mot bakgrund av att han fötts med "ett saltkorn i halsen", som man sade under min uppväxt ("kalvar skall dricka mjölk", ett annat talesätt), kunde produktiviteten tyckas närmast förbluffande. Men han är i gott sällskap. 

   Flaskan och pennan kan ingå ett, om än inte alltid lyckligt och harmoniskt, äktenskap. 

   Även om Jan Myrdal brukade citera ytterligare ett folkligt talesätt: "Först tar mannen supen, sedan supen mannen." Han refererade ibland till den svåger, kanske ex-svåger rättare sagt, som skrev boken "Systemet" (ett annat ord för "bolaget") och som enligt Myrdal söp ned sig.

   Det räcker, ur nämnda äktenskapsperspektiv, med att nämna Gunnar Ekelöf (läs förresten Jesper Högströms biografi!) och Ernest Hemingway (besök, för all del, hans bostad på Kuba och barerna där han hängde i Havanna!). 

   För att inte tala om universalgeniet Pentti Saarikoski. Aldrig en rad, dikt eller översättning (till exempel från grekiskan till finska) utan att ha alkohol i kroppen.

   Vad med kvinnliga saltkorn, för att inte fastna i könsblindhet? Hur var det med den oförvägne krigskorrespondenten, jag tänker på spanska inbördeskriget som hon bevakade med republiksympati, "Bang"? Danskan Tove Ditlevsen? 

   Jag är medveten om att jag rör mig försiktigt, som Bambi på isen. De feministiska litteraturvetenskaparnas vassa blick sticker i nacken. Nå, jag gör så gott jag kan. Och söker ingen akademisk meritering.

Claesson var inte "bara" en hejare på att skriva, även en fullfjädrad resenär. Direkt efter andra världskriget begav han sig till Jugoslavien, tillsammans med många andra volontärer, för att deltaga i återuppbyggnaden  av landet efter nazisternas reträtt. 

   Medverkade i dragandet av järnvägsspår. 

   Om detta har han förstås skrivit, "Brev till en hembygdsgård" en av böckerna, fattas bara. Han levde ju sitt liv skrivande, med de sparsmakade, avskalade orden i sin makt. Och skrivit har han om frändskapen med Pär Rådström, flera gånger medresenär. 

   Boktiteln "Om vänskap funnes", just om relationen med Rådström, är ovanligt välfunnen. Claesson var en fena på att rubricera sina stilistiskt lakoniska böcker. 

   Det ser så enkelt ut i dessa. Men det vete fasen om det inte låg mycket arbete bakom. Det enkla är det svåra. Inte bara att trycka på knappen.

Kanada och Paris fanns bland målen på Claessons karta. (Västergötland, på vischan, som de säger i Tjockholm, i en stuga utan moderna bekvämligheter, blev han dock alltmer troget.) 

   En förlorad värld där det, inte som nu, kostade skjortan att resa och att bo på hotell, turistskatten ännu inte uppfunnen. 

   Sartre gjorde det senare hela livet, kvartade på hotell. En avundsvärd tillvaro, slippa vardagligt hushåll, kunna koncentrera sig på skrivandet. Det viktigaste i tillvaron. 

Vad drev Claesson att skriva och resa? Jag tittar djupt in mig själv, söker identifikation, försöker att förstå min egen, ständiga längtan ut och bort. Även om jag försöker att hålla mig på Holmen, alltid med datorn i knäet, nära till bokstävlarna. 

   Existentiell rastlöshet, är det det vi talar om? Jag smakar på begreppet. Det känns inte fel.

   Förstärkt med den allt starkare insikten, allt medan åren går som de plägar göra, att man lever bara en gång. Och fort går livet. Skriv (!) upp det!

Busskonduktörer och finska författare

Ingen fotbollskarriär, mot Upsala!

Minnet kan vara en skälm, och vi hjälper gärna den skälmen på traven, om sanningen (hm) skall fram.   Men jag vill bestämt hävda, att när jag ankom lärdomens stad den varma augustimånaden anno 1968, efter avklarad studentexamen (puh!), trots många timmars frånvaro ("skolk"), kördes stadsbussarna, stilenligt, med konduktör.

   Passageraren klev på bak och köpte biljett av densamme. Till kontant betalning.

   Vad som förundrar mig, jag ska snart förklara varför, är att jag lade märke till just den transportdetaljen, jag som tilldelats ett pyttelitet rum i en korridor i en barack tillhörande det lägerliknande området Blåsenhus, beläget nedanför fängelset. 

   Det var nog på grund av akut bostadsbrist genom alla inströmmande studenter, massuniversitetet etablerade sig allt snabbare medan den bildade borgerligheten reträtterade, som dessa tämligen provisoriska baracker uppförts.

   Nu till förklaringen. Till föreläsningarna och hem igen till baracken krävdes ingen buss med konduktör. Jag promenerade genom den vackert ymniga Botaniska trädgården. Raskt på den tiden. Med en framtid som låg öppen. Och oändlig. Full av möjligheter. 

   Som den tycktes för en grabb som inte ens fyllt nitton. Och lyckats fly grottekvarnen och Bruket.

Omgivningarna var mig obekanta. Att Patologen låg i närheten visste jag inget om. Eller Litteraturhistoriska institutionen utmed Villavägen. Där storheter som Sven Delblanc, omtalad och fruktad av studenter för sina koleriska utbrott, fanns på lönelistan.

   Då anade jag inte, hur skulle jag kunnat göra det, att jag många år senare skulle läsa vid den institutionen, fortfarande inrymd i ett snickarglädjens trähus. En föreläsare hette Örnkloo, det ryktades att efternnamnet var taget. 

   Jag kände till honom, rättare sagt hans distinkta röst, från radions P1 där han ledde ett kulturprogram. Med honom som bedömare, han godkände utan vidare mitt alster, kanske skummade han igenom det bara, begick jag en mycket subjektiv text om finlandsförfattare.

   Jag läste ju dem med största förtjusning: Christer Kihlman, Pentti Saarikoski (stamlokuset Kosmos i Helsinki har jag besökt flera gånger) och Hannu Salama (till hans Pispala i Tampere skall jag absolut ta mig någon gång.) 

   Nej, vänta nu, den tredje kan ha varit, inte Salama, men väl Lassi Sinkonen. Salama lever, de andra uppräknade har lagt ned pennan.

Vi var några, med studentexamensbeviset nedtryckt i bakfickan, från Sandviken som läste samtidigt på universitetet. En av dem tandläkarens pojk, Erik, en trevlig och sympatisk fyr som jag än idag har kontakt med. 

   Minst sju av dem i vår tredje ring på gymnasiet är bortgångna. Det känns konstigt. Jag vet inte vad säga annars. En efter en försvinner.

   Det är rätt att göra uppror! Jo, ta mig sjutton, så sant som jag är uppvuxen i ett typiskt svenskt brukssamhälle. I Upsala anlade jag nästan bums rött skägg. Det sitter kvar. Inhandlade vänsterlitteratur, debattböcker och annat, på Lundeq. 

   Erik har berättat att jag kastade en ansenlig trave böcker över honom med uppmaningen "läs dom här!" Snäll som han är bad han mig inte flyga och fara med mina böcker.

Ute växer snödrivorna. Det plogas och körs bort snö, det börjas i ottan innan jag hunnit upp ur slafen. Jag sitter, bortom snö och drivor, i skrivandets morgonstund, denna dag som är David Bowies dödsdag (10 januari 2016), lyssnande på barockmusik, minns Upsala för femtioåtta år sedan. 

   "Tänk hur det kan forme sig!", som min käre svärfar, uppvuxen utanför Sundsvall, brukade säga. 

   Det var Erik som satte mig på uppsalaspåret, vemodets. Nu när framtiden inte tycks oändlig. Inte full av möjligheter. Men grottekvarnen och Bruket fick klara sig utan mig. 

   Kanske min främsta livsbedrift. När den existentiella bokföringen skall upprättas.

 

Arbetslinjen, min gosse, arbetslinjen!

När jag, som nu i skrivande stund med datorn i knäet, är solo hemma har jag till morgonkaffet SVT1 på, men utan ljud. Nå, jag slår på ljudet när "Lokala nyheter" aviseras. Varför heter det "lokala" och inte "regionala", förresten? Man täcker ju hela Gävleborg med rapporteringen, efter vad jag kan förstå. 

   Snökanonen spikas upp som första nyhet på löpsedeln, förstås. Studenter vid högskolan på Kungsbäck i Gefle tjänar några sekiner extra, genom att fatta skoveln och skotta snö. Med usla studielånsvillkor förstår jag dem mer än väl. 

   

Jag minns mina extrakneg i ungdomens glada, nåja, dagar. En sommar planterade jag och ett gäng grabbar, var det med några tjejer?, skog uppe på Högbo Bruk. På ackord. Några futtiga ören per planta inhöstade vi. Klart det inbjöd till fusk! Skyffla ned en hel påse med plantor i samma hål. 

   När den av bruket anställde, minst sagt lakoniske, basen vände ryggen till. Det gjorde han för det mesta. Intog ryggläge i det sköna gräset. Filosoferade, antar jag. Kunde aldrig svara på några frågor om förskott och annat. Kanske beordrad inte göra det. 

   Inbjöd till att vara på honom med frågor. För att få se honom klia sig i skallen, långsamt utbrista: "Du, jag vet inte, jag har inte hört något."

   Nuförtiden planterar man inte på samma primitiva sätt, med en hacka i nypan, som vi gjorde. Rena slavgörat. 

   Varje gång jag och min livskompanjon i bil på väg upp till frilufts- och rekreationsområdet, som Högbo förvandlats till, passerar "min" skog, vars träd hunnit växa sig höga, minns jag med skammens rodnande kinder, äh, jag hittar på, hur sneda mina rader blev. 

   Men det är väl preskriberat vid det här laget. Någon skogsplanterare av rang blev jag aldrig. Och jag älskar det öppna, danska landskapet. Inte en trädusling så långt ögat når. 

Sommaren 66, när håret började växa sig långt och vi hade sparkat igång vårt band, hade jag jobb nere på Sandvik. Bland annat ingick fönsterputsning, jo, jag lovar. På den smutsigaste av fabriker! Rena Sisyfoskneget. 

   Symboljobb och inget annat. För syns skull. Blott för att vi gymnasister skulle kunna tjäna några spänn. Ett jobb, en sysselsättning, som egentligen inte behövdes, onödigt och bortkastat. Jobbarkompisarna rökte pipa, Greve Hamiltons tobak, som bara den. Inte jag. 

   

En sommar två år senare, 68, nu var håret riktigt långt och jag kammade det bakåt för att försöka gömma undan det, men häcklades av gubbarna: "är du Jesus broder?", jobbade jag extra som blästrare, blåste sand genom rör för att få dem rena inuti. På ackord. 

   Återigen kände jag mig som den stackars Sisyfos. Kände aldrig när jobbet var klart. För att få tiden att gå, klockan på väggen verkade ha hängt sig med sorgset slokande visare, rökte jag efter ett visst antal rör. Cigaretter, inte pipa. 

   Så tröttnade jag på att noggrant och pliktskyldigt ta mig an rör för rör, först blästra ett efter ett, sedan kika efter om det blev rent. Tog vart tionde. Sedan vart tjugofemte. Det var som om det hela tiden regnade rör. Traversen släppte ned nya i mängd så fort det var tomt på min bänk. 

   Föraren struntade blankt i att jag med händerna i luften viftade avvärjande. Noterade det kanske inte.

   Till slut blästrade jag knappt ett enda rör. Orkade inte. Skickade bara vidare. Hela surven. Men aldrig kom något rör i retur efter syning senare i produktionsledet. Rör efter rör bara passerade. Som livets flyende dagar. Lät bli poet på verkstadsgolvet. Som Stig Sjödin.

Inte visste jag då, hur skulle jag ha kunnat veta det, att jag många månvarv senare skulle skriva böcker om medborgarlön, tituleras "Mr Medborgarlön", och problematisera vad ett "riktigt jobb" är. 

   För mina strävsamma föräldrar, som tidigt skickades ut i arbetslivet, pappa som hjälpdräng hos snåla uplandsbönder, mamma servitris i en folkpark utanför Viken, var det inget problem. Ett riktigt jobb är ett som man får betalt för. Oavsett vad det är för slags jobb. 

   Och försörja sig måste man. Inte "ligga samhället till last". Det fulaste av allt. Det är bara att hugga i och hålla god min.

   Arbetslinjen, min gosse, arbetslinjen!