Att vakna i den djupa natten

Bokbörsen

"När jag vaknade var det ännu djup natt." Jan Myrdal i Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964). En bok jag läst flera gånger, tagit till som medicin, uppåttjack, när jag har brottats med missmod, intellektuellt vankelmod, närmat mig den feges bekväma position. 

Tvekat att ta ställning, frestats att gömma mig bakom ett anonymt "Man", för att citera filosofen Martin Heidegger. Förvägrat mig själv rollen som ett handlande, reflekterande subjekt. 

Istället varit på väg att glida in som en bland alla andra, underkasta mig majoritetens tyranni, som kan ta sig uttryck som "tidsandan" eller "den allmänna opinionen", "åsiktskorridoren". 

Det är Ingrid Elam som i sin bok Jag sätter mig på spåret, med sitt problematiserande, med hjälp av ett oräkneligt antal författare som hon närläser, av vem "jag" är. Till hennes tjänst står bland andra Rousseau, Montaigne, Goethe, Jane Austen, Strindberg, Lars Gustafsson. 

Och Jan Myrdal.

Jaget är inget självklart, inget statiskt och oföränderligt. När jag säger "jag" så gör jag samtidigt, kanske oftast undermedvetet, ett val om vem jag vill vara. Jag är inte oskyldig i min egen spegelbild. Det är inget jag kan tillåta mig. 

Kanske kan Myrdals uppvaknande ses som något mer än kopplat just till personen Myrdal och en kroppslig belägenhet? Kan uppvaknandet betraktas ur en symbolisk infallsvinkel?

I detta läser jag in en uppfordran, lika aktuell som under Myrdals sextiotal med krig rasande i världen: den djupa natten är samtiden. Man kan välja att fortsätta sova, inte engagera sig. 

Men vill man uppfatta sig själv som en intellektuell, en kritisk intellektuell i Jan Myrdals anda, är det dags att vakna. I ett gryende dagsljus skåda verkligheten. 

 

Inspiration till denna betraktelse får jag när jag läser om att en, Jacob Harris,  i danska folketinget häromdagen vägrade att resa på sig. 

För att stående tillsammans med andra ledamöter, bland dem arbetardottern från Ålborg, Mette Frederiksen, hylla den omkringfarande mannen med tiggarpåsen, Zelenskyj, och det fortsatta dödandet i Ukraina. Fram till sista man, som Stefan Lindgren uttrycker det. 

De övriga i salen valde att förbli sittande. I samtidens djupa natt. 

Att ta ställning mot det vansinniga kriget i Ukraina är att kliva ur ett "man" och bli ett jag. Att vakna. Sluta gömma sig. Om så i folketinget eller annorstädes.

Först publicerad på lindelof.nu 2026 11 13

Regniga funderingar om fredagen den trettonde

Adlibris

I dag fredagen den 13:e. Det påstods att min salig mormor Elin brukade ringa runt till sina fem barn, spridda över landet, varje fredag den 13:e och be dem om att inte ge sig ut på vägarna, eftersom det kunde inträffa en olycka. 

Inte vet jag om det är sant, inte vet jag heller från vem jag skulle kunna få det verifierat eller falsifierat, som de säger i Upsala. Alla är borta.

Var mormor mer vidskeplig än någon annan? Kanske det. 

Det sägs att hockeyspelare är vidskepliga som attan, måste slaviskt följa speciella rutiner, som de upprättat, varje matchdag.

Min mormors förstfödda, min mor, var vidskeplig. Man fick till exempel inte lägga nyckelknippan på bordet. Som liten grabb var jag frestad att göra det, för att se vad som skulle hända. Men vågade inte. 

Ett nytt ord har smugit sig in bland dem som smittar: totalpaket. I dag ska tydligen M och C presentera sina "totalpaket". Vete sjutton vad det är. Kanske termen är anpassad efter att det snart är jul och paket skall öppnas. Fram till öppnandet är innehållet hemligt. 

Vem är tomten i detta fall? Norlén? På med lösskägg och luva!

Herregud, hur de maktgalna håller på i tokriksdan! Vad tycker de arma väljarna om detta spektakel? De som går och röstar, tror att det gör skillnad. Min antiparlamentariska hållning förstärks av det uppskjutna regeringsbildandet och ömkliga schackrandet. 

Igår Dagdogstar och Gabrielsson, sandviksjänta, i strålkastarskenet. En minut orkade jag med deras mumbojumbo, sen inte mer.

Jag försöker att vända spelet ryggen. [1] Men inte helt lätt, kläggets msm:are ligger i för att fokuset inte skall förloras. Föredettingarna dras till tv som getingar till saftglas om sommaren. Eva Hamilton är tydligen inringd, om än inte lika mycket som Göran Greider. 

Nu tänker jag säga något som riskerar att reta upp feministerna: hon ser dessa yttersta dagar ut som något som katten släpat in. Nå, åldras gör vi alla. Men inte alla har katt. 

En inställd spelning är också en spelning, Lundells beryktade uttalande. En planerad resa till Upsala idag ställs in, regnet vräker ned. Det Upsala som med Mälartåg och det överkomliga biljettpriset trettio kronor för en enkelresa inte ligger långt borta.

Resan inställd. De inskickade historierna, från Rune i Lisch, Lennart Th i Borlänge, Hannu i Bollnäs och de andra humoristerna, i veckans Hemmets väntar på recitation av min livsledsagarinna. Och ett dubbelnummer med Kalle Anka.

Vidare fortsatt läsande av Ingrid Elams "Jag, En fiktion". Agneta Pleijels "Litteratur för amatörer" avslutad. Hon fick mig att hågkomma Arthur Lundkvists essäer, övergödda. 

Det kan faktiskt bli för mycket av det goda, som bagarns barn sa. Den författare som det skall skrivas om riskerar förblekna bakom allt det välformulerade.

[1]  https://www.8dagar.se/2026/11/apropa-det-utdragna-regeringsbildandet.html

Under torsdagsläsning av Annie Ernaux

Bokbören

Jag läser den, enligt min högst subjektiva uppfattning, förvånansvärt anonyma Nobelpristagaren Annie Ernauxs bok ”Åren”: detaljskarp och faktastinn, som om hennes syfte varit att upprätta en dammsugande förteckning över ett Frankrike där hon växte upp och formades, och författaren därvidlag varit extremt noga med att inte missa minsta lilla iakttagelse. 

Kanske ändå bortseende från, eller i glömska av, hur selektivt vi återskapar vårt förflutna, det hjälper inte att föra dagbok, inte ens om man försöker att göra det med ett fotografiskt minne påkopplat. Vilket ju de flesta av oss för övrigt saknar. 

Minnet är en skälm, drar oss vid näsan. Vid transporten minne till ord hinner mycket förskingras på vägen. Eller stuvas om.

I lördags på restaurang Katalin i Upsala, i lunchsällskap med min yngsta dotter, passerade en bit bort plötsligt min före detta kollega, tillika vän, Göran Ahrne. 

Han såg glad ut, närmast förväntansfull, sken med hela ansiktet, kanske på plats för att avnjuta lördagseftermiddagens sedvanliga jazzkonsert på Katalin And All That Jazz som stället faktiskt heter. 

Tillsammans med alla andra grånade diggare, förmodligen en stor del pensionerade universitetslärare, med ett glas rödtjut framför sig.

Men för långt borta var han, för att jag skulle kunna påkalla hans uppmärksamhet. Utan att ropa högt.

Många år sedan vi hade kontakt, jag skickade honom min bok ”Själens revolt”. Jag har sett på nätet att han skrivit mycket, genomgående fackböcker i ämnet sociologi som inte intresserar mig nämnvärt. 

Hans ”Vardagsverklighet och struktur” på Korpen läste jag däremot med förtjusning. Särskilt inslagen med stark igenkänning för mig från demonstrationstågens röda Upsala. En härlig tid!

Efter avslutad måltid, bastant sådan med östeuropeisk bias beroende på att ägaren har sin bakgrund i Tjeckien och Ungern, kikade vi efter professor emeritus Ahrne i lokalen, som påminner mig om Kulturbrauerei i Östberlin, där jag en gång stod alldeles bakom Günther Grass, utan att upptäcka honom. 

Göran var som uppslukad av jorden.

Väl åter vid datorn drev mig onda aningar, som inte lät sig ignoreras, till att googla på hustruns namn: Marianne. Namne med filmregissören, för övrigt kusin med Göran. Aningarna bekräftades, hon är död, gick bort 2024, åttio år gammal. 

Ännu en i en ålder som kommer mig nära. Alltför nära. Det gör mig förstämd. Lev, uppmanar jag mig själv, för guds skull lev! Time is not on your side, old man. 

Marianne besatt den ovanliga egenskapen att inneha ett fotografiskt öga, hon liksom fotograferade av boksidorna med blicken när hon läste, därefter kunde hon återvända till en viss sida i minnet. 

Jag är snabbläsare, men inte fotografiskt läsande. Däremot bra på att scanna boksidor och i ett nafs fånga essensen. Ända sen jag började vrålläsa i slutet av 60-talet. Slukade bok efter bok. Insåg att jag blivit en obotlig bookaholic. 

En recensent, namnet flög ut genom fönstret, tyckte att ”Åren” är Ernauxs bästa bok. Om detta kan jag inte uttala mig. Men jag imponeras av hennes detaljerade återblickar från världen av 

i går, för att låta som Stefan Zweig. 

En värld avlägsen min, i skuggan av Verket. Även om vi båda, Ernaux och Skriftställaren, har våra rötter i arbetarklassen.

Vad återstår av myten om folkhemmet?

Född 1949 växte jag upp på 50-talet. Ett bra decennium, betraktat i backspegeln. Förutom att vi fick det bättre ekonomiskt ställt i ett sönderbombat, efterkrigstidens Europa. Men också folktandvård. Skolhälsovård. Barnbidrag. Social trygghet. 

   Det skimrande välfärdsmyntets ena sida. 

   Den andra: I Sandviken fick man höra att man var "händig", om man påtagligt avvek från majoriteten. 

   Vissa, en av dem en kusin till min mor, av de händiga sändes till Ulleråkers sinnessjukhus, kunde hållas kvar där i decennier, sedan utskrivna med svåra, kroniska biverkningar av att ha medicinerats med neuroleptika. Det goda samhället dolde sin järnhand i en mjuk handske.

Jag var gift med Elisabeth som jobbade i Håga utanför Upsala med "utvecklingsstörda" som de kallades. Genom henne visste jag att Sverige först sent, 1967, fick en omsorgslag. 

   Drivande det stridbara medicinalrådet Karl Grunewald, som bakom ryggen kallades "idioten" av chefer inom sektorn.

   Dessförinnan behandlades ofta de "utvecklingsstörda" sämre än djur. Minns filmen Den enfaldige mördaren.

Per Albins folkhem var de arbetsföras rike. De som går till jobbet om morgnarna, som S och M gärna betonar. De "normala", de genomsnittliga.

   Makarna Myrdal, ideologiskt inflytelserika inom socialdemokratin, bekymrade sig över alla som kunde anses som mindervärdiga när välfärdssamhället skulle byggas. Vad göra med dem som inte klarar sig själva, utan blir en belastning för staten? 

   Tankarna utvecklades i boken Kris i befolkningsfrågan.

Tvångssteriliseringar förekom. Nära 63 000 mellan 1935 och 1975. 

   "Först konfirmationen, sedan blindtarmen" som det omskrevs på Streteredsanstalten. "Sexuellt opålitlig" ett motiv för att sterilisera flickor. 

   Statens institut för rasbiologi i Upsala hade etablerats i Upsala. Nazisterna i Tyskland genomdrev sitt eutanasiprojekt. Hänvisade med belåtenhet till "vetenskapliggörandet" i Upsala.

Behandlingen av de som inte inte passade in i majoritetssamhället har en lång, mörk historia.

Anstalten för "sinnesslöa", sedermera "psykiskt efterblivna" i Stretered i Kållered utanför Göteborg, kände jag inte till. (Avvecklades definitivt 1991.)     

   En Vipeholms motsvarighet i den rysliga vanvården av barn. (Se När du var idiot: Vipeholm, experimenten och min farbror, av Randi Mossige Norheim.)

   Personal som lika gärna kunde betjänat ett koncentrationsläger. Förlåt, om jag är orättvis. Men förhållandena var omänskliga, obarmhärtiga.

Michael Veddiccios bok om detta, Pojken med nallen. De gömda barnen - och kampen som förändrade Sverige (2026) bygger på tvåhundra intervjuer och läsandet av journaler. Fulla av pseudovetenskaplig terminologi, värdeladdade utsagor om "imbecilla" och annat.

   Dessutom besitter han egna erfarenheter av att ha jobbat som personlig assistent åt en "brukare" som det heter på nyspråk.

   Boken är mycket väl skriven av en driven journalist på GP, medryckande, men kunde strukits ned. Framförallt sidorna om hur det var i Göteborg på fattigdomstiden. Rolig läsning, men överflödig. 

   Vådan av beteckningen dokumentärroman, fylla ut fakta med fiktion?  Jag hade föredragit en renodlad dokumentär.

Jag kan inte låta bli att tänka: nuförtiden går det mer subtilt till. Med neuropsykiatriska diagnoser som klistras på dem som bedöms som avvikande. 

   "Vården" har flyttat ut i samhället. Stretered och Vipeholm, liksom Ulleråker behövs inte längre. 

Först publicerad på lindelof.nu 11 november 2026

Fascism utan motstånd

Sokrates - Wikipedia

                 

Jag läser en iskallt nedsablande recension i Arbetet 10 november av en okritisk dokumentär om sydafrikanen och multimiljardären Elon Musk. [1] 

I recensionen redovisas uppfattningen att Musk inte har blivit en Joakim von Ankas jämlike på krängandet av dyra e-bilar, som många gärna vill tro, utan via myndighetskontakter. 

Han är en första rangens fixare och har haft maktens öra, åtminstone tidigare Stora Stygga Vargens. Jag vet inte hur de såta två har det nuförtiden, men jag vet att Musk pumpade in astronomiska belopp i mellanårsvalet i hopp om att republikanerna skulle vinna. 

Han är inte det entreprenörsmässiga geni han vill framstå som i sin personal branding, som företagsekonomerna säger. Utan snarare en skrupelfri doer som vet att spela sina kort väl. I en samvetslös samtid där etik och moral betraktas som anakronismer. 

Nå, låt dem som vill åka runt och glänsa i sina Teslor. Bland dem de som fått för sig att bilarna kan köra sig själva, med ödesdigra konsekvenser till följd. Svåra olyckor. Illusionens höga kostnader. Postcivilisationen slår tillbaka, straffar alla med hybris, eller? 

Musk förespeglar, med de utopiska drömglasögonen på, att planeten mars skall bli en gated community, ett grindsamhälle, för miljardärer som vill slippa ha oss fattiglappar nära sig. Han sticker, i likhet med likasinnade, inte under stol med att demokrati är inget för honom. 

Snarare verkar han för en penningkrati, ett pengavälde med miljardärerna som de styrande. Förmögenhet slår kompetens. Kryptovaluta dollarn. Glöm Sokrates och de gamla grekernas arv med frågorna om livets mening. Världen tillhör feta bankkonton och tomma skallar.

Musks gäng, som hatar att betala skatt till det allmänna, har pratat om autonoma parallellsamhällen, där eliterna kan slå sig ned. Det sker redan. Nationalstaten är snart ett minne blott. Det är andra strukturer som gäller. 

Ska vi glömma Sokrates, kan vi lika gärna glömma EU och von der Leyen. Även om hon och de välgödda byråkraterna i Bryssel in i det sista kommer att pungslå oss för att underhålla dödandet i Ukraina.

Den samtida technofascismen döljer inte sina avsikter. Det mest skrämmande är att allt eventuellt motstånd är som bortblåst. Kanske bottnande i att man, vi, inte vet mot vem det skall bjudas motstånd: börsen, aktiekurserna? Ge Musk på truten, vad hjälper det?

De flesta av oss vanliga dödliga har inget har att hämta i Musks antisamhälle. Snarare är vi överflödiga. Som det varnades för redan i boken Globaliseringsfällan. [2]

 

Orwells 1984, Boyes Kallocain - milda västanfläktar i sammanhanget. 

[1] https://arbetet.se/2026/11/10/elon-musk-borde-fatt-fangelse-inte-nycklarna-till-vita-huset/

[2] https://bokliv.se/products/bok-hans-peter-martin-globaliseringsfallan-hsom30003193

Även publicerad på lindelof.nu 2026-11-12

Rödvita gammelmansminnen

Foto: Sandvikens IF

 

En sån söndag! En sån dag! För att låta som bröderna Marklund i Pistvakt.

Det var en gång... Så börjar min fotbollssaga som dessutom är helt sann. 

Långt, långt tillbaka i mitt sjuttiosjuåriga liv. När granne med arenan fortfarande stod vad som i folkmun hette "tyskhus". 

Jernverkets uniformerade blåsorkester hade under välordnade former tågat ut från Jernvallen, efter att ha truttat på så det stod härliga till. Trängsel på läktaren för barn och ungdom, tror att det kostade två spänn i inträde. Mer än en som blossade på en John Silver utan filter. 

Jacob drog runt därnere på löparbanan med ångande korvvagn. Båtmössan käckt på svaj. Vit rock med senapsfläckar.

Inte visste jag då att han skulle bli min bas en tid nere i Verlet på mitt första sommarjobb, ett rysligt trist och monotont sådant, men några kronor drog det väl in. Jag minns att han snackade stockholmska som en infödd, ja värre än en. Skrönorna trillade friskt.

Och att han nämnde Bols Lila som nåt av en favoritdryck. Tror att den har nederländskt ursprung. Jag har aldrig smakat den. Blotta namnet smakar isch och usch.

Så händer det! Som alla väntat på. Spelarna  springer till publikens jubel in på arenan med nyklippt gräs, inget konstgräs på den tiden, jag ryser av spänning och förväntan. In mot mitten, ställer upp sig på rad och hälsar publiken med vinkningar. 

Tjofsen Olsson i brun målvaktströja med 1 på ryggen, Lennart Andersson, "Tåget", en järnkamin i klass med Knivsta Sandberg, som sedermera skolades om från högerytter till högerback, högerinnern Jan Ekström med landslagsmeriter, centern Bengt Jansson, vänsterinnern Sören Andersson, som spelade bandy med SAIK när isen frusit på Norra, med flera.

Ljusår till dagens eländiga, och fullkomligt onödiga, tjafs om hur rädda hemmamatcherna för SIF så de slipper att åka in till stan för att spela på Gavlehov nästa säsong. Skandalöst i så fall. Urusla politiker fattar inte att de i röda, jag menar rödvita. rappet ska se till så att VM-arenan återställs med sin legendariska atmosfär. 

Det är ju där SIF hör hemma! Och hör sen.

Jag minns inte mycket av min sista, för så blev det, match jag såg live med rödvästarna. Jag tror att  det var mot Djurgården hemma. Eftersom SIF åkte ur Allsvenskan 1961 och aldrig kom åter undrar jag över sammanhanget. 

Min kompis och kollega Mats, framliden tyvärr, gjorde mig sällskap till Sandviken för att se matchen. 

Han ville inte sova över på Smedsgatan trots att mamma bäddat rent för hans skull. Vi åkte tillbaka till Upsala efter matchen. Först tittade vi in på Odengrillen, ett av Vikens få vattenhål, för att fukta struparna.

Jag är nyfiken på SIF:s ganska så nye tränare, Thomas Lagerlöf, med guldbakgrund i Djurgården. Hans ledarskapsfilosofi. I TV ger han ett sympatiskt intryck, aldrig några överord. Hans företrädare gick till Norrköping och de är tillbaka i Allsvenskan nästa år. Där de skall vara, förstås. 

Ett klassiskt, svenskt lag som jag har sett spela mot Änglarna på Idrottsparken i Peking.

SIF fortsätter jag att följa på TV4 Play. Varenda match, hemma som borta. Trots att sportkrönikören, en av Sveriges främsta, Stisse Åberg vill ha mig med på en match i Sandviken. 

Rödvästarna - i mitt hjärta. Ge mig ett S, ge mig ett I, ge mig ett F. Vad bir e? Häng på, Västra Flanken!

När maktens man mötte dissidenten

Kristallnatten - Wikipedia

Idag är det den 9 november, ett datum som uppmärksammas offentligt i Berlin. Kristallnatten ägde rum den 9 november, Muren föll samma datum. En av höjdarna i DDR, chefen för Stasis utrikesspionage, Markus Wolf, avled detta historiskt ödesmättade datum i Tysklands historia. 
Egendomligt nog hade han och jag kontakt, träffades även IRL. 

Under sammankomsten på det jättelika, gråtrista och sedan länge rivna DDR-hotellet  i korsningen Friedrichstraße - Unter den Linden, gav han inledningsvis ett smått skrämmande intryck. Iskall och arrogant, hållningen överlägsen. En maktmänniska, van att bli åtlydd.

Under något års tid mejlväxlade vi. Långa mejl - med hänvisningar till Marx och Engels - på temat vilken utveckling som kunde tänkas efter östblockets fall. Men även mer privata saker avhandlades, som resor i Norge han begått i husbil tillsammans med sonen. 

En kontakt som jag inledde, nyfiken på honom. 

Han kallade sig själv kommunist, även efter DDR:s fall. Några dagar efter att Muren fallit framträdde han tillsammans med andra DDR-kändisar inför hundra tusen människor på Alexanderplatz, buades under hånfulla tillmälen ut. Trodde han verkligen innerst inne på ett förnyat, demokratiserat DDR? 

Han, intelligensaristokraten, en master mind, ingen respekt för medelmåttor som Erich Honecker och andra, snarast föraktfull. Var han sina illusioners fånge? 

Flera år innan Muren föll begärde han att få bli entledigad, istället för pension erhålla en lägenhet invid Spree, mitt i Berlin. Utsökt läge i Nikolaiviertel med utsikt mot Domen. Min teori är att han fattade att det bara var en tidsfråga innan Muren skulle vara borta. Det gällde att hinna undan i tid. 

Wolf rannsakades efter återföreningen men det stannade vid en tids kvartersarrest. Kolleger i väst, tidigare ”klassfiender”, talade sig varma för hans sak. Underrättelsechefer delar samma professionslojalitet. Den är nästan större än mot uppdragsgivarna.

Wolf var författare till flera böcker. Jag inbillar mig att han såg sig själv  som en intellektuell, inte som en statstjänsteman i en stalinistiskt färgad organisationshierarki. Han tjänade ingen, enligt eget förmenande.

Han somnade in lugnt och stilla en 9 november, en händelse som ser ut som en tanke.

”Mannen utan ansikte.” Förlagan till Karla i John Le Carrés böcker. Smeknamn Mischa. Vägrade gå med på att hans agenter var spioner, de var informationsinhämtare. I syfte att förhindra ett tredje världskrig. Nödvändiga för fredens bevarande.

Jag har fortfarande kvar ett brevpapper från Hotel Unter den Linden, ett gulnat ark. Kikar på det ibland. Smått förundrad över hur Wolf, maktens man, och Ekstrand, dissidenten, kunde samtala med varann.

Wolf ligger begravd på samma kyrkogård som andra DDR-potentater, bland dem Walter Ulbricht, även arbetarledaren Ernst Thälmann. Där vilar också hans bror, Konrad. Känd regissör i DDR.