Efterårets Tversted

Foto: Privat

Jag försöker förklara för mer än en, kanske undras det mest av nyfikenhet utan baktankar, varför jag tycker så mycket om att tillbringa några veckor varje höst på just denna plats på jordkulan. Runt tre mil väster om Frederikshavn. 

Efter att om lördagseftermiddagen ha låtit Stena Olssons kompani, som Nationalteaterns 

Ulf ”Sillstryparn” Dageby läspande sjöng, ta oss över havet. Inmundigande buffé, ingen extravagant sådan, på Stena Jutlandica. Surt rödvin, alkoholsvag öl.

Det kan låta patetiskt, men jag framhåller som motiv evighetsperspektivet som bjuds invid Vesterhavet. Oföränderlighetens diskurs, skulle en upsala-akademiker kunna säga. Allt är sig likt och allt förblir sig likt. Så som jag vill ha det i krigens mörka samtid, att något i alla fall består.

Evighetsperspektivet, den gången, med blicken glidande över det blå havet, bort mot den slocknade vulkanen Ischia i fjärran. I samband med att vi var bjudna till vännerna Marianne och Gunnar Adler Karlsson med hus på Anacapri. Grannar med Axel Munthes Villa San Michele. 

Upp till Anacapri, på toppen av ön, tar man sig med hjärtat i halsgropen, i taxi på branta, slingrande vägar, bäst att inte titta ut över stupen, efter att överfarten från Neapel till Capri är avklarad.

Gunnar bjöd på flygresa och uppehälle efter en av våra oenighetsdiskussioner, där han som vanligt hävdade att skulle man bete sig olydigt och simma mot strömmen offentligt som undertecknad, då måste man först se till att vara ekonomiskt oberoende.

LO-basen Gunnar Nilsson, av alla arbetslinjens förkämpar, uttalade sig om vikten av att ha en dra åt helvete-kassa. Det borde alla ha. Gunnar Adler brukade citera honom.

Jag, liksom Gunnar, kallar det medborgarlön och jag hävdar att den borde vara ovillkorlig. Inga krav på motprestation, släpp människorna fria att ta ansvar för sina liv. Med en medborgarlön, ja, då jädrar skulle arbetsköpare och annat löst folk få se på gnistor! 

När slavarna vågar ta bladet från munnen, slå näven i bordet.

Utan det ekonomiska oberoendet kan de som olydnaden inte faller på läppen på olika sätt straffa en. Jag skulle på rak arm kunna räkna upp flera exempel. Bland dem en tidigare journalist som i praktiken belades med yrkesförbud.

Jag, med strävan att vara en gossen Ruda, insköt gentemot Gunnar: Men jag är ju, som du mycket väl vet, inte oberoende! Jag är löneslav och kan inte göra som jag vill. Jag, född av fattiga, nåja, föräldrar och född till anpassning, sälja min själ, tiga med kepsen i hand.

Kanske tröttnade Gunnar på mitt ständiga framhållande av dålig ekonomi, för efter ett framträdande på den högskola jag var knuten till bestämde han sig för att skänka mig gaget. Det räckte till Capriresan. Oförglömlig, som engelsmannen säger: once in a lifetime. 

Har evighetskänslan, lätt att känna men desto svårare att förmedla till den tvivlande, med min gudstro att göra? Jag är medlem i Svenska kyrkan, viktigt för mig som en markör i tider av islamisering, men jag deltar aldrig i någon gudstjänst. 

Jag är anti-institutionalist, avstår helst institutioners sociala ordning och ritualer. Därför hade jag det kämpigt som högskoleanställd, kände mig klämd. Allt värre blev det. Tack och lov är jag nu utstämplad. Ledigheten, som dansken säger, är min enda institution, jag min enda chef.

Min tro är mellan Gud och mig, angår ingen annan. Direkt och oförmedlad. Det behövs inga präster som mellanhänder.

Men gästpredikat i Svenska kyrkan i Gefle, talat kanske ett verkligheten närmare ord, har jag gjort. Från predikstolen i Heliga Trefaldighet en gång. På inbjudan av frisinnade präster i Gefle, ljusår från dem jag i och med min mors kyrkoengagemang kom i kontakt med i Sandviken. 

Vid ett tillfälle, under behandlingen mot min cancer var jag svag och orkeslös, höll mig därför kort. Men uppskattat genom den ton jag höll. Ämnet: känslan av Jesu närvaro på Onkologen på Akademiska Sjukhuset i Upsala.

Här i den nordjylländska naturen, i den förhärskande tystnaden och stillheten, frestande att beteckna mig panteist, även om jag försöker att undvika insorterande stämplar. Gud finns här, om än osynlig. 

Det är han som söker mig, inte det omvända. Intalar jag mig, accepterande osynligheten.

You´ll get pie in the sky when you die. Syndikalisten Joe Hill (Joel Häggström), arkebuserad i USA efter parodi på rättvis rättegång, härstammade från Gefle, hans födelsehus finns i Gamla Gefle. 

Följande hans politiska budskap, med inslag av satir, kunde min tro uppfattas som en smula märklig. 

Jag tror nämligen inte på något paradis eller något himmelrike väntande efter döden. Jag kan inte föreställa mig något sådant.

Paradiset måste skapas här och nu, på jorden. Människorna till fromma. Man ska inte behöva skjuta upp, invänta bättre förhållanden, sträva på och stå ut.

Därför är jag socialist, kommunist om ni så vill. Ge folket det folket tillhör! Och det på momangen. Locka inte med något paradis hinsides, bara för att människor skall orka med trälandet och den förnedrande underordningen. 

FOTNOT: Utdrag ur boken jag skriver på, med arbetsnamnet "Efterårets Tversted".

Även publicerad på lindelof.nu 18-09-2026

Leve AI och den ljusnande framtid i dess spår!

Inslag i dansk tv om konsekvenserna av en allt mer utbredd användning av konstgjord intelligens, AI. 

En kvinnlig företagsledare menar att man har kunnat spara in stora pengar på AI genom att man inte som förr behöver anlita dyra konsulter för vissa spörsmål. 

Juridikstudenter i Århus intervjuas. Vi vet från Sverige att studenterna gärna använder AI. 

I Århus tror de intervjuade sig inte behöva känna oro för den framtida försörjningen och jobben som jurister, eftersom man kommer att syssla med tjänsteproduktion som kräver fysisk kontakt med människor. 

Kan så vara. Men vad säger brukarna av juridiska tjänster? Hur ser de på AI?
Själv är jag en flitig, daglig använda re av AI. Mest som uppslagsbok. 

Konsulterar också AI när jag tagit mitt blodtryck för en kommentar till de uppmätta värdena. Eller när det gäller andra medicinska frågor. 

AI har blivit min ansiktslösa läkare på nätet. Hälsocentralen besparas mina telefonsamtal.

Jag blir mer och mer en AI-entusiast och får spontant lust att utbrista: Leve AI! Leve alla möjligheter som öppnar sig i dess spår!

Men det kräver att vi vågar ompröva våra ingrodda tankefigurer. Och det är ingen lätt uppgift.

Vi sitter fast i ett föråldrat arbetsmarknadspolitiskt tänkande, som jag inser genom att på nätet läsa tidningen Arbetets utmärkta reportage från Skåne. Om hur människor behandlas av nitiska tjänstemän på arbetsförmedlingen. 

Det krävs av arbetslösa människor att de söker jobb de aldrig kan få. Även långtidsarbetslösa. 

Symbolpolitik och inget annat. Vissa har sökt hundratals jobb. Något de måste styrka inför handläggarna på förmedlingen.

De arbetssökande tvingas spela med i ett ovärdigt spel för att få sin ersättning. Lägg till en klen sådan. Förnedringen är total. Demoraliseringen av alla inblandade.

Med AI blir de så kallade okvalificerade jobben och instegsjobben för de unga allt färre.

I dansk tv varnar man, så uppfattar jag det, för en ökad ”ledighet”. Vad är det för fel med det? Klarar vi inte det? Är vi så lönearbetsdisciplinerade, sitter det i ryggmärgen på oss? Det är väl bara bra om det korta livet inte till stora delar går åt till lönearbete! 

Det visste de gamla grekerna. Arbeta, det gör slavar. Det goda livet tillhör de icke arbetande. Med frigjord tid för filosoferande och kontemplation. Vi är inga gamla greker, men deras vishet borde vara vår.

Försörja oss måste vi. Därför krävs en ekonomisk grundtrygghet - införandet av en generell medborgarlön. Med AI och medborgarlön kan vi inte skylla ifrån oss, sluta att ta ansvar för våra liv, deklarera livsförnekande att ”jag har inte tid”.

AI och konsekvenserna diskuterades inte, vad jag kunde se, under den avslutade valkampanjen. Man körde på i gamla, invanda spår. Blundade för verkligheten.

Nu har vänstern sin stora chans. Släpp den marxistiskt färgade arbetslinjens tankefigur, hylla den befriade tidens! 

Rätten till lättja, som Marx svärson Paul Lafargue skrev om i en spänstig pamflett. Rätten att göra annat än dag ut och dag in gå till jobbet. Rätten till sitt enda liv.

Jag säger det igen: leve AI!

Bild: Bokus

Även publicerad på lindelof.nu 17-09-2026

Sossehatets fula ansikte

Foto: Wikipedia

Socialdemokraternas partisekreterare heter som bekant Tobias Baudin. Känd från sin tid som Kommunals ordförande. Ville framstå som stridbar. Vad det betydde i praktiken är jag inte rätt person att bedöma.

Men kritiska utsagor från medlemmar i det kvinnodominerande förbundet tyder inte på att han var det. Mest munväder.

Jag har också för mig att han genom sitt ordförandeskap, hans språngbräda mot maktens boningar, fixade en flott våning som han fortfarande bor i. Engagemanget i facket och partiet har givit honom det goda, bekväma livet. Ingen risk att behöva gå till Arbetsförmedlingen. 

Till skillnad från dem han påstår sig företräda. Han är upptagen och integrerad i den politiska klassen. Livstidsförsörjningen är kirrad. 

Mer än gärna upplyser han oss andra, varnande, om SD:s nazistiska förflutna. Hans bidrag till det politiska samtalet.

Min salig mor, aktiv inom socialdemokratin, "demokraterna" som hon sa, när den fortfarande stod för någonting värt att nämna, kunde ha yttrat: Han har utseendet emot sig. Jag är mer tveksam till att hon skulle ha tillagt, som hon annars ofta plägade: Men han är i alla fall snäll.

Det är inte vackra ord som kastas ut om Taubin på Facebook. Spott och spe. Förutom att det lömigt antyds att han dricker. Någon av proffstyckarna har öppet kallat honom tölp, menat att han beter sig på ett sätt som lämnar mycket i övrigt att önska. 

Bara en sån sak som att uppmana Kristerson att avgå! Så gör man bara inte, enligt de väluppfostrade (?) tyckarna. Mannen vet inte hur föra sig. Kanske stoppar han kniven i munnen, när han äter, också. 

Hans belackare må i mångt och mycket ha rätt i sak. Men jag anar mig känna igen tongångarna från min uppväxt i Sandviken. Borgarklassens hånfullhet, liksom hos rödgardisterna i Upsala 68, de också från borgerligheten.

Det är fult och tarvligt att vara sosse. Karriär kan sossar bara göra inom LO och S, organisationskarriär. Till något annat duger de inte.

Sossehatets fula ansikte oförblommerat. Och det stannar inte vid Taubin. Uppvuxen i ett socialdemokratiskt hem, bland vanligt folk, framkallas en ryggmärgsreflex hos mig. Det är de mina de trampar på. Klassföraktet lyser igenom

Vad jag sen tycker om just Taubin, det är en annan fråga. 

Välja ett nytt folk? Det går ju inte

Det råder förkrigsstämning i lilla Danmark. Uppiskad sådan. Nästan värre än i Sverige. Fast de inte har någon Rasputin, förlåt jag menar Oksanen, som krigshetsande yrar omkring. Honom slipper vi se, tack och lov för det, när vi varje morgon slår på tv:n till morgonmaten. 

Men påminns gör vi om att ett storkrig väntar runt hörnet. Vänta bara. Snart smäller det.

Ryssen, mina vänner! Ryssen. Ivan, jag menar Putin, är ute efter Danmark. 

Det påstås så i alla fall. 

I rutan grönklädda militärer som vädrar krigsluft. En morgon berättas om krigsförberedande kurser riktade till präster. En dylik framträder, tillkännager glatt att selvfølgelig skall han gå en sådan kurs. Vad den innehåller? Det vete Søren. Knappast prällen heller.

Ingår oblat och nattvard? Hold da keft, mand.

Mycket om svenska valet i dansk tv. Utsända på plats i Stockholm. Det lutar tydligen åt att Magdalena Andersson blir statsminister igen. Jag kan inte komma på en enda fråga som hon driver. Förutom att hon tjatar, som led hon av en hang-up, om att SD har nazistiska rötter. 

Hennes retorik betecknar jag som direkt cynisk, alldenstund hon kritiserar storbankerna för deras ohemula miljardvinster och menar att nu är det dags för dem att betala tillbaka. 

Hon vet mycket väl att i praktiken betyder det ingenting. Ändå har hon mage att dra det i sina tal. Om inte det är cynism, så vet inte jag. För en sådan politiker kan jag bara känna djupt förakt.

Men egentligen bortkastad energi att hänga upp sig på politikerna. Även om de är usla. Det är de ju i Danmark också. Parlamentarismens pris. Medelmåttans triumf. 

Nä, det är folket det är fel på. Åsnorna som låter sig luras, invaggas, övertygas, bedras eller vad det nu gör. Till ABBA-Bennys ackompanjemang.

Blir det nyval? Bryr jag mig? Nä.

Jo, gärna ett nytt val om det handlar om att välja ett nytt folk. Men det kan jag nog glömma.

Nu kan valfläsket kasseras

Icke-röstande

 

Nej, jag röstade inte igår. Det gjorde dock flera av mina vänner, till min förvåning. Tänkande, upplysta och samhällsmedvetna människor, politiskt till vänster. 

Jag vägrar tro annat än att de i likhet med mig är kritiska mot det parlamentariska system som inte är på långa vägar är detsamma som folkstyrets.

Ändå knallade de till valurnorna. Det verkar sitta i ryggmärgen på många svenskar. Att rösta det gör man bara. Liksom man firar midsommar och jul. En tradition att vårda. Annars dåligt samvete.

Att rösta skulle vara för mig att legitimera det nuvarande systemet, högt över väljarnas huvuden. Och det vägrar jag att göra. 

I dansk tv, till morgonkaffet, framträder Magdalena Andersson segervisst med ett stort leende på läpparna, trots att rösterna inte är färdigräknade. Och trots att det förefaller som om socialdemokraterna gjort sitt sämsta val på många år. Kanske det sämsta någonsin. 

Borde hon inte ligga lågt, skam att säga? Eller har en listig taktik lyckats? Ett flörtande mot mitten?

Nu är det makten, enbart den politiska makten som gäller. Och att börja att förhandla med andra partier om fördelningen av posterna, bortom det folk som nästan mangrant röstat och inbillat sig att deras röst betyder något.

Vänsterpartier får agera dörrmatta och stödparti utanför en socialdemokratiskt styrd regering, ännu en gång. Vad de än högljutt har krävt. Jag är beredd att sätta en dansk femkrona på det. 

Jag kallar mig realist och utgår ifrån sakfrågorna. Vem som sitter på taburetterna är inte primärt av intresse för mig. 

Mot bakgrund av den samhällshotande kriminaliteten kan jag känna sympati för Tidöregeringens tuffa lagar. Men inte för lagar som inskränker de medborgerliga fri- och rättigheterna, med de mest underliga motiveringar för dem. 

Och inte stödet till Ukraina. Eller den hysteriska upprustningen. Nato-anslutningen. Amerikanska soldater på svensk mark. 

Utvisa dem som sköter sig och har jobb? Sätta unga i fängelse? Symbolpolitik som leder fel. Eftergifter gentemot S. Det lär vara slut på det, nu. När SD backar.

Magdalena Anderssons socialdemokrati har begått det största sveket, den stund alliansfriheten och neutraliteten övergavs. Paradfrågor för S. Hon och hennes kumpaner, masen Hultqvist och allt vad de heter, är inte att lita på. De svänger snabbt. 

Någon höjning av de usla pensionerna, som utlovats ännu en gång, lär inte ske. 

Nu kan valfläsket kasseras. De fagra löftena glömmas. Tills nästa gång. Cirkusen fortsätter.

Rör inte tandvårdsreformen! Det säger jag bara. Samtidigt som jag mular i mig läckert danskt godis.

Även publicerad på lindelof.nu 2026-09-14

Skriftställarens politiska samvete

Foto: Dagens Nyheter

När det i dag röstas hemma i Sverige befinner jag mig på rödvit mark. I Tversted, Vendsyssel, Nordjylland. Hit åker vi varje höst. Vanligast fyra veckor. Denna gång dock fem. 

En vecka tidigare än annars. I hopp om brittsommarvärme och inte bister höstkyla med vindar som ilsket tjuter runt stugkvisten. Åtminstone en veckas respit. Innan efteråret, som dansken säger, tar landskapet i besittning.

Tidigareläggningen märkte vi när vi 5 september rullade av färjan i Fredrikshamn. Efter diverse krångel som försenade proceduren. Vet inte vad. Eller varför. 

Men lång tid tog det. Inte som annars. Kanske någon bilförare som somnat över sin öl på restaurangdäck och missat att det kallats till nedgång till fordonen.

Vid ankomsten till huset på Spættevej utanför Tversted by var det inte bäcksvart som förra året. Ljus dröjde sig kvar på himlen. Detta magiska, skimrande ljus i fagra Krøyerland.

Uppackningen gick ovanligt smidigt. 

Sen ett avsnitt med Barnmorskan i East End. Denna underbara serie som vi ser om och ser om.  

Hann jag med att rösta innan vi lämnade fosterlandet? Nix. Jag har inte, liksom Reseledaren (livskompanjonen), röstat på många år. Skulle inte falla mig, eller oss, in.

Legitimera detta usla skådespel, denna parodi på demokrati och folkstyre, där man förväntas bete sig som valboskap, rösta och sen ligga lågt som undersåte tills det dags igen, om fyra år. 

Så att kohandeln, ränksmideriet och schackrandet bakom kulisserna kan fortgå ostört över huvudet på folket. Utan att några allvarliga samhällsproblem löses. 

Aldrig.

Efter en valkampanj med mer eller mindre osmakliga och hätska utfall hit och ditt. Beskyllningar. Svartmålning. Tomma floskler på affischer (betalt av oss skattebetalare). Man kunde må illa för mindre.

Du måste göra din plikt som medborgare! Du måste gå och rösta!

Jag gör min plikt som tänkande, oberoende intellektuell. Lyssnar till mitt politiska samvete.

Därför inte heller blankrösta. Illa nog. Också legitimerande av avsaknaden av folkvälde.

Uppvuxen, som väl många vet vid det här laget, i en socialdemokratisk familj med en inom och för partiet aktiv mor. Hon satte en ära i att rösta. 

Men det vete sjutton hur hon skulle ställa sig i dag. Uppvuxen med den framväxande välfärdsstaten. 

På väg att monteras ned och slaktas. Opportuna Nato-sossar. Vindflöjlar. 

På min mors tid politiker av en helt annan kaliber än dagens medelmåttor och nollor. 

Som lever det goda livet på skattebetalarnas bekostnad.

Prognoser har det varit hit och dit. Spekulationer om vilka som skall bilda och sitta i regering.

I couldn't care less.

Där, vid horisonten, Vesterhavet. Evighetsperspektivet.  Långt till Sverige och valurnorna. 

Frihetskänsla i bröstet.

Erik Christensen in memoriam

Jag känner mig rejält bedrövad och sorgsen. Fått idag veta att Erik Christensen (bilden) gått bort. Helt oväntat. Bara häromdagen delade han foton, han tyckte om att fotografera och var duktig på det, på sin Facebooksida. Och nu är han borta.

Så många gemensamma minnen från år som inte kommer tillbaka. En dörr till det förflutna har slagit igen. Ingen kvar att dela dessa minnen med. 

Vi lärde känna varann andra halvan av 70-talet. Jag hade fått ett anslag från ett statligt forskningsråd för ett projekt om svensk fackföreningsrörelse. Ett ämne som med min bakgrund bland metallarbetare i brukssamhället Sandviken låg mig varmt om hjärtat. 

Jag hade bestämt mig för att fokusera på lokal nivå, jag hade nämligen efter omfattande arkivstudier upptäckt att det öppnade sig en forskningslucka. Vad som erbjöds den hugade var i stort sett jubileumsskrifter om olika förbundsavdelningar. Ingenting annat.

Någon, jag minns inte vem, tipsade om att sociologen Sune Sunesson hade förbindelser med danska forskare som studerade arbetarrörelsen på lokal nivå. Jag kontaktade honom och han berättade om politologen, statsvetaren, Erik Christensen på Aalborg Universitetscenter. 

Med ett intresseområde nära mitt.

Så började det. 

Vi träffades under åren i Aalborg, i Upsala, på konferenser i Rødhus Klit, Köpenhamn och på Arresøhøj. Vid seminarier på Aalborg Universitetscenter. Medverkade samtidigt i två antologier. Han opponerade på min avhandling när den framlades i Upsala. 

Samarbetet var mycket givande för min del. Referensramarna överensstämde. Samhällsanalysen. Vi skickade böcker vi gav ut på varsitt håll till varann. Korresponderade, jämförde det politiska läget i Sverige och Danmark, utbytte personliga betraktelser. 

Vi blev nära vänner. Erik lärde känna min familj. Jag minns middagar hos honom och hans hustru Sonja i Gug utanför Aalborg. Sedan flyttade de söderut, till Løgumkloster.

Idén om en medborgarlön delade vi, båda stående politiskt till vänster, och han betydde mycket för mig i min tankeomsvängning från försvarandet av arbetslinjen till förfäktandet av en generell grundtrygghet.

Erik skrev en diger, imponerande och välunderbyggd, lunta om borgerløn, som det heter på danska. Som forskare var han noggrann och grundlig. Skamligt nog ledde det inte till en doktorstitel. Fast verket förtjänade det, med råge. 

Men ämnet var för kontroversiellt för de fyrkantiga bedömarna på universitetet. 

Jag fattar inte att han är borta. Vila i frid, Erik! 

FOTNOT Erik Christensen blev 81 år. Tidigare lektor vid Aalborg Universitetscenter. Medlem i BIEN. Lämnar efter sig en  omfattande produktion av böcker och artiklar.