Skriftställarens politiska samvete

Foto: Dagens Nyheter

När det i dag röstas hemma i Sverige befinner jag mig på rödvit mark. I Tversted, Vendsyssel, Nordjylland. Hit åker vi varje höst. Vanligast fyra veckor. Denna gång dock fem. 

En vecka tidigare än annars. I hopp om brittsommarvärme och inte bister höstkyla med vindar som ilsket tjuter runt stugkvisten. Åtminstone en veckas respit. Innan efteråret, som dansken säger, tar landskapet i besittning.

Tidigareläggningen märkte vi när vi 5 september rullade av färjan i Fredrikshamn. Efter diverse krångel som försenade proceduren. Vet inte vad. Eller varför. 

Men lång tid tog det. Inte som annars. Kanske någon bilförare som somnat över sin öl på restaurangdäck och missat att det kallats till nedgång till fordonen.

Vid ankomsten till huset på Spættevej utanför Tversted by var det inte bäcksvart som förra året. Ljus dröjde sig kvar på himlen. Detta magiska, skimrande ljus i fagra Krøyerland.

Uppackningen gick ovanligt smidigt. 

Sen ett avsnitt med Barnmorskan i East End. Denna underbara serie som vi ser om och ser om.  

Hann jag med att rösta innan vi lämnade fosterlandet? Nix. Jag har inte, liksom Reseledaren (livskompanjonen), röstat på många år. Skulle inte falla mig, eller oss, in.

Legitimera detta usla skådespel, denna parodi på demokrati och folkstyre, där man förväntas bete sig som valboskap, rösta och sen ligga lågt som undersåte tills det dags igen, om fyra år. 

Så att kohandeln, ränksmideriet och schackrandet bakom kulisserna kan fortgå ostört över huvudet på folket. Utan att några allvarliga samhällsproblem löses. 

Aldrig.

Efter en valkampanj med mer eller mindre osmakliga och hätska utfall hit och ditt. Beskyllningar. Svartmålning. Tomma floskler på affischer (betalt av oss skattebetalare). Man kunde må illa för mindre.

Du måste göra din plikt som medborgare! Du måste gå och rösta!

Jag gör min plikt som tänkande, oberoende intellektuell. Lyssnar till mitt politiska samvete.

Därför inte heller blankrösta. Illa nog. Också legitimerande av avsaknaden av folkvälde.

Uppvuxen, som väl många vet vid det här laget, i en socialdemokratisk familj med en inom och för partiet aktiv mor. Hon satte en ära i att rösta. 

Men det vete sjutton hur hon skulle ställa sig i dag. Uppvuxen med den framväxande välfärdsstaten. 

På väg att monteras ned och slaktas. Opportuna Nato-sossar. Vindflöjlar. 

På min mors tid politiker av en helt annan kaliber än dagens medelmåttor och nollor. 

Som lever det goda livet på skattebetalarnas bekostnad.

Prognoser har det varit hit och dit. Spekulationer om vilka som skall bilda och sitta i regering.

I couldn't care less.

Där, vid horisonten, Vesterhavet. Evighetsperspektivet.  Långt till Sverige och valurnorna. 

Frihetskänsla i bröstet.

Erik Christensen in memoriam

Jag känner mig rejält bedrövad och sorgsen. Fått idag veta att Erik Christensen (bilden) gått bort. Helt oväntat. Bara häromdagen delade han foton, han tyckte om att fotografera och var duktig på det, på sin Facebooksida. Och nu är han borta.

Så många gemensamma minnen från år som inte kommer tillbaka. En dörr till det förflutna har slagit igen. Ingen kvar att dela dessa minnen med. 

Vi lärde känna varann andra halvan av 70-talet. Jag hade fått ett anslag från ett statligt forskningsråd för ett projekt om svensk fackföreningsrörelse. Ett ämne som med min bakgrund bland metallarbetare i brukssamhället Sandviken låg mig varmt om hjärtat. 

Jag hade bestämt mig för att fokusera på lokal nivå, jag hade nämligen efter omfattande arkivstudier upptäckt att det öppnade sig en forskningslucka. Vad som erbjöds den hugade var i stort sett jubileumsskrifter om olika förbundsavdelningar. Ingenting annat.

Någon, jag minns inte vem, tipsade om att sociologen Sune Sunesson hade förbindelser med danska forskare som studerade arbetarrörelsen på lokal nivå. Jag kontaktade honom och han berättade om politologen, statsvetaren, Erik Christensen på Aalborg Universitetscenter. 

Med ett intresseområde nära mitt.

Så började det. 

Vi träffades under åren i Aalborg, i Upsala, på konferenser i Rødhus Klit, Köpenhamn och på Arresøhøj. Vid seminarier på Aalborg Universitetscenter. Medverkade samtidigt i två antologier. Han opponerade på min avhandling när den framlades i Upsala. 

Samarbetet var mycket givande för min del. Referensramarna överensstämde. Samhällsanalysen. Vi skickade böcker vi gav ut på varsitt håll till varann. Korresponderade, jämförde det politiska läget i Sverige och Danmark, utbytte personliga betraktelser. 

Vi blev nära vänner. Erik lärde känna min familj. Jag minns middagar hos honom och hans hustru Sonja i Gug utanför Aalborg. Sedan flyttade de söderut, till Løgumkloster.

Idén om en medborgarlön delade vi, båda stående politiskt till vänster, och han betydde mycket för mig i min tankeomsvängning från försvarandet av arbetslinjen till förfäktandet av en generell grundtrygghet.

Erik skrev en diger, imponerande och välunderbyggd, lunta om borgerløn, som det heter på danska. Som forskare var han noggrann och grundlig. Skamligt nog ledde det inte till en doktorstitel. Fast verket förtjänade det, med råge. 

Men ämnet var för kontroversiellt för de fyrkantiga bedömarna på universitetet. 

Jag fattar inte att han är borta. Vila i frid, Erik! 

FOTNOT Erik Christensen blev 81 år. Tidigare lektor vid Aalborg Universitetscenter. Medlem i BIEN. Lämnar efter sig en  omfattande produktion av böcker och artiklar. 

Hur sjutton skulle det gå till?

Kyssbron. Foto: Sandviken Film & Foto

Jag betraktar ett foto på den välbevarade, till synes nymålade, Kyssbron över Kanalen i Sandviken. Och inser att jag aldrig har försökt att ta reda på varifrån dess namn kommer. Nog kittlar det fantasin. Kanske lugnast att låta det stanna därvid.

Aldrig kysste jag någon fjälla på nämnda bro, det kan jag ta gift på. En av många saker i mitt långa liv som aldrig gjordes. 

Jag minns min salig mor som kunde berätta om hur Brukets människor, enligt nedärvda sociala koder, signalerade i det publika för vad som var på gång. Gick man ut och sträckte på stan, eklaterades förlovning. Eller var nära förestående. 

Åtminstone hade man ingått ett fast förhållande. Man kilade stadigt som stockholmarna säger.

Vem går och sträcker dessa dagar? Arm i arm. Jag bara frågar.

Kanske sparade man genom sträckningen in kostnaden för en förlovningsannons i Sandvikens Tidning eller Arbetarbladet? Vad vet jag.

Unga män som plötsligt bar hatt lät genom påtagandet av kannan, stockholmsklyk igen, omgivningen förstå att nu var de vuxna. 

Själv förärades jag aldrig någon dylik huvudprydnad. Men vid konfirmationen en klocka, av märket Certina, med fjäder för uppdragning, vilket  var comme il faut. 

Att en irritation, mindre skärmytsling, uppstått mellan pappa och mig på morgonen om konfirmationssöndagen kan utläsas av ett foto taget i ett obevakat ögonblick när jag går fram i kyrkan. Jag ser sammanbiten ut. 

Förnärmad, munnen som ett streck. I vit, nystruken skjorta och svart slips. Snedlugg.

Vi lyckades aldrig reda ut irritationen, komma till tals. Tystnad dagen lång följde på den. Pinsam och förtätad. Så var det bland män i Sandviken. Vi utgjorde inga undantag, fadern och jag. 

Det kunde vara hämtat ur en bok av Per Gunnar Evander, den karga bruksandans uttolkare.

Jag kommer att tänka på den ordning och reda som rådde i Sandviken, när dansk tv stort slår upp de usla resultaten i folkskolorna, enligt en aktuell PISA-undersökning. Och aldrig har det pjekkets, skolkats, som nu. 

I Nikolaj Frederik Severin Grundvigs land med sina stolta bildningstraditioner. 

De politiska partiernas ledare framträder på Christiansborg inför kamerorna, med ansvarstagandets min påkopplad. I spetsen för dem jäntan från Aalborg, socialdemokraten Mette Frederiksen. 

Inte ett ord, förstås, trots att detta är frisinnets Danmark och inte politiskt korrekta Sverige, om migrationen och hur det massiva inflödet från utomeuropeiska länder kan tänkas ha påverkat klassrummen och disciplinen.

Alla är rörande överens, nästan överröstar varann, om att lärarens auktoritet måste återupprättas. Hur det skall ske, inga konkreta förslag. Och jag tänker spontant: ja - hur sjutton skulle det gå till? 

Återinföra skolagan? Betyg i ordning och uppförande? 

Det låter i mina öron som tom symbolpolitik och inget annat. För att något måste sägas när medierna trycker på.

I ett läge när samhällets överjag har raserats, moralisk relativisering ersatt grundläggande värden, anarki istället för civilisation råder.

Skolan är ingen ö i det förfallna samhället. De inför kamerorna beter sig skenheligt, som om de inte sett det komma, som Stefan Löfven sa. 

Det började med Kyssbron. Att jag fick den på hjärnan. Men sen for jag i väg. Det ena hänger väl ihop med det andra på något sätt. Men det förmår jag inte reda ut just nu. 

Inshallah i Dansk Ordbog väcker debatt

Jag noterar, medan jag i Tversted till morgonkaffet kikar på nyheterna i dansk tv, att det råder upprördhet över att Dansk Ordbog i sin senaste upplaga tagit med det arabiska ordet inshallah. 

Kulturministern, Zenia Stampe från Radikale Venstre, uttrycker oro och missnöje över detta beslut. 

Jag antar att hon syftar på vad det riskerar att signalera. Att det legitimerar en mångkulturell verklighet som många fosterlandsälskande danskar, läs: bland dem hennes väljare, är fientligt inställda till.

Den kända politikern Inger Støjberg, högljudd partiledare för Danmarksdemokraterne och tidigare fotbojad för påstått xenofobiska yttranden, menar att nu är det dags att tala klarspråk. Danmark är hotat. 

Fattar ni inte?

Förr av tyskarna med besættelsen av landet. Nu av araberna och massinvandringen. Inshallah är mer än bara ett ord, vilket som helst. Det är en markör och röjer väg  för en förändring i negativ riktning av Danmark.

Engelska låneord kan gå an. Danmark, det har slagit mig som svensk, riktar beundrande blickar mot USA. Det dansas square dance och det bärs vilda västern-utstyrsel även ute på landsbygden. I ett från Själland och Köpenhamns horisont betraktat avlägset utkantsdanmark. 

Den amerikanska nationaldagen firas varje år med pompa och ståt och högtidstal, som om det vore den danska.

I dansk offentlighet, även bland vanligt folk, hör jag människor svänga sig med fine och shit. Som i Sverige. Men det upprör ingen. Anglifierande inbrytningar har accepterats. 

Men inshallah. 

Inte hjälper det att det betonas från utgivningsansvarigt håll att ordet tagits med i  ordboken av strikt deskriptiva, pragmatiska skäl. Nämligen för att det används. Inte på någon normativ grund. Det förespråkas inte att man bör använda det. Ordboken är neutral, tar inte ställning.

Inte hjälper det heller att språkforskare försöker hävda att inget språk har stulits på grund av att enstaka låneord smugit sig in. 

Nä, nu är Danmark och den danska identiteten hotad! Snart har araberna tagit över. Slut på hygget. Bäst att packa väskorna och förbereda evakuering. 

Som i Thomas Vinterbergs dystopiska skildring i fiktiva tv-serien Familier som vores av ett Danmark som översvämmas av stigande vattennivåer och måste lämnas åt sitt öde. 

Ska serien uppfattas som symbolisk, är det fråga om en eufemism, en kultur- och samtidskritik i förklädnad? Vattnet står för något annat som inte direkt kan utsägas.

Jag tänker på den så kallade ortsvenska som talas i Sverige. Infödda med ursvenska föräldrar försöker låta som om de kommer från Rinkeby. Det är bro och brother hit och dit. Jag, gamle man, har tilltalats med brother. Till och med jag. 

Men det var förstås av en utomeuropeisk inflyttare. En frisör. Första och sista gången jag frekventerar den salongen. Trots markant seniorrabatt. 

Lars Forssell i diktsamlingen Oktoberdikter: Jag måste använda ord när jag talar till er. Ni måste lära er ord.

Tja. Inshallah, som araben säger.

Debatten om främmande ord går vidare. Men inte på svensk botten. Har vi kastat in handduken i vårt beryktade, nationella självskadebeteende? Tillhör ämnet det som icke må diskuteras?

Publicerad även på lindelof.nu 2026-09-11

Är nazisterna tillbaka i Tyskland?

Eftersom vi befinner oss i Tversted i Nordjylland kan vi se både dansk och tysk tv. Det rapporteras i alla kanaler om söndagens delstatsval i Sachsen-Anhalt i forna DDR. 

Högerextrema, som är den vedertagna beteckningen på AfD, Alternative für Deutschland, får över 43 procent av rösterna.

Ingenting annat än en jordskredsseger. Dock ingen egen, absolut majoritet för AfD, vilket skapar en knepig politisk situation. Inget av de övriga partierna vill ju samarbeta med AfD.  Det har de högljutt deklarerat.

AfD har i sin tur deklarerat att de vägrar släppa fram en minoritetsregering. Blir det en ohelig allians för att förhindra ett för stort inflytande för AfD?

Så fortsättning följer. Läget förefaller tills vidare låst. Nu skall det förhandlas och kohandlas. Kompromissas enligt principen ändamålet, försvåra allt vad det går för AfD, helgar medlen.

En intressant sak, och värd att nämna, är att valdeltagandet i östra Tyskland varit lågt ända sedan återföreningen.

Anschluss är det ord som många före detta DDR:are använder, i besvikelse över utfallet för östra Tysklands del, med anspelning på nazisternas införlivande av Österrike 1938. 

Valdeltagandet har legat på runt 60 procent. Som om politisk likgiltighet och apati varit förhärskande i de östra landsdelarna.

Denna gång begav sig 80 procent av valmanskåren till urnorna. Och då blev det en förkrossande seger för AfD. Folkets röst har talat. Mot den bakgrunden kan man undra över ambitionen att vägra samarbeta med AfD. 

Struntar de etablerade partierna i folket och vad det vill? Situationen påminner om den i Sverige. Att nära 20 procent röstar på SD verkar dess belackare glömma eller bortse ifrån.

Sociologer i Tyskland pratar om en ”tågvagnseffekt”. Framgång följer på framgång. Framöver stundar delstatsval i Mecklenburg-Vorpommern och Berlin. 

Anmärkningsvärt nog klättar AfD även i opinionsmätningarna i Berlin. 

CDU och die Linke, Berlin de senares starkaste fäste, backar. SPD fortsätter att krympa. 

Medier och politiska kommentatorer uppträder som om de är tagna på sängen. Förbundskansler Merz tiger. Han som i princip utlovade att AfD skulle tappa mark. Vad lever mannen i för verklighet kan man inte låta bli att undra. 

Är karln både blind och döv?

Kommande söndag val i Sverige. Kommer AfD:s framgångar att hjälpa SD? Hur lika är partierna? Om vi bortser från stämplarna som klistras på dem. 

Jag försöker att finna ut vad AfD står för. Kritiken mot EU och stödet till Ukraina delar jag. Men inte uppfattningen om mindre Hitler och mer Bismarck i skolundervisningen. 

Förstår helt enkelt inte vad det innebär i praktiken. Att nazismen skall nedtonas? Med en blinkning till förintelseförnekarna? De mörka AfD-sympatisörerna.

Däremot kan jag tycka att de obligatoriska skolresorna till koncentrationslägren är diskutabla. Eleverna reagerar inte som förväntat. Med fasa och förfäran. Inte sällan uppstår en kontraproduktiv effekt. 

Lägerguider har till och med hånats av oförskämda elever. 

Hursomhelst, högerextremt parti eller inte. Människorna i öst, inte bara där, protesterar mot den politik som förs av makthavarna i väst och det toppstyrande EU. 

De kan inte rätt och slätt avfärdas som högerextremister. Vad än DN och Anders Lindberg på AB säger.

Verkligheten är, som man brukar säga, bästa pedagogen.

Även publicerad, i något reviderad form, på lindelof.nu 2026-09-09

 

Nu dog S i Sandviken

  

Rubriken klippt ur Arbetarbladet 7 september 2026.

Det har redan varnats från Malmöhåll om att det inte går rätt till vid nomineringar och val. Invandrare väljer på etnisk grund. Och de väljer efter vad klanen bestämmer. De har egentligen ingen aning om vad de röstar på. De gör bara som de blir tillsagda. Annars, så.

Vem kan för övrigt glömma Botkyrka och hur ABF:s fritidsgårdar togs över av kriminella. När ett socialdemokratiskt kommunalråd med all rätt reagerade på detta, avsattes hon efter ett stormigt möte med nya S-medlemmar - läs: invandrare - närvarande. 

Därefter har den socialdemokratiska ledningen tvått sina händer och bortförklarande surrat om personkonflikter.

Låtsas som att de inte fattat vad det i verkligheten handlar om. Kanske rädda om migrantrösterna i ett kritiskt läge, när de forna kärnväljarna går till SD.

Sandviken har för mig alltid varit socialdemokratiskt. Något annat var otänkbart under min uppväxt. Vardagen var socialdemokratiskt impregnerad. Mamma var aktiv socialdemokrat. Vi prenumererade på Arbetarbladet. Där Fabian Månsson en gång var redaktör. 

Jag tar mig för huvudet när jag läser i samma Arbetarbladet om vad som hände senast vid ett nomineringsmöte. |1] Rena kuppen. På mötet dyker färska partimedlemmar upp. De talar inte särskilt bra svenska. Och det krävs handgriplig hjälp för att de ska rösta "rätt". 

De lyder order. Har ingen uppfattning om föreslagna kandidaters kvalifikationer och lämplighet. På förhand är det bestämt vem det ska röstas på. Nomineringsmötet är endast ett spel för gallerierna. Allt är redan avgjort.

Om inte detta är etniskt baserad röstning så vet inte jag. Vad har det med demokrati att göra? Demokrati utan upplysta medborgare?

Det hävdas från socialdemokratiskt håll i Sandviken att det gått stadgeenligt till. Värst av allt är att kommunalrådet Kärnström menar att det är så här det går till. Inget konstigt. Att man värvar röster i klump. Själv sökte han stöd hos Metall.

Jag tar mig för det huvud som verkar saknas hos Kärnström.

Gamla partimedlemmar som var med på mötet och har kritiska synpunkter på vad som skedde vågar inte vara annat än anonyma i tidningen. Jag skäms å deras vägnar.

Jag är glad att min mor är död och slipper uppleva detta. Inte "bara" hon är död. Utan, som jag sagt många gånger, hennes socialdemokrati är död. Om inte, dog den nu.

[1] https://www.arbetarbladet.se/sandviken/sprickor-i-s-infor-odesvalet-i-sandviken/?

Även publicerad på lindelof.nu 2026-09-07

Den farliga lojaliteten och val i Sachsen-Anhalt

Bokus

Enligt stadsbiblioteket i Gefle kunde jag, den otålige bokaholikern, inte börja låna igen förrän 6 september. Dagens datum. Efter att ha fyllt, när undrar jag, min futtiga kvot om sex böcker. 

Men det stämde inte. 

Redan i förrgår öppnades utan förvarning mitt konto. Jag fattar ingenting av alla turer. Eller hur det snålt räknas på antal lån i en påstådd neo-analfabetiseringens tid. När man borde vara glad för mitt flitiga läsande. Tycker mannen alltid nära till en bok.

Jag lånar och läser som e-bok Artur Szulcs Hitlers jurist (2026) om Hans Frank (1900-1946). Högsta höns i generalguvernementet Polen i Tredje riket. 

Med högkvarter på det ståtliga slottet Wawel i Kraków. 

Hitler gick inte med på att förlägga högkvarteret till Warszawa. Den staden inte värd det, enligt diktatorn.

Doktorerad i juridik, denne Frank. Omgav sig i Polen med doktorer i samma ämne.

Det väcker genast två funderingar.

Det krävdes inte mycket på den tiden vid ett tyskt universitet för att bli doktor i ett ämne som juridik. Men om detta kan jag inte uttala mig. Bara spekulera.

Och jag har inte haft till gång Franks avhandling.

Jag tänker också något som jag redan visste: den nationalsocialistiska rörelsen lockade inte bara gatans råskinn. Utan även välutbildade. Akademiker med höga examina.

Beredda att delta i den systematiska förintelsen av judar.

Skrivbordsmördare, som Adolf Eichmann. 

Med andra ord, om nu någon inbillade sig det, utgör inte bildning eller hög utbildning några garanter för att inte lockas av rörelser som nazismen. 

Var det undertryckt sadism som nu kunde blomma upp utan restriktioner hos Frank? En tysk borgares svarta undermedvetenhet? Bortom all civiliserande fernissa. Alla manér. Goda uppfostran. 

Szulcs tecknar bilden av en djävul i människohamn.

En dubbelnatur klinkande på piano och som älskade gå på opera och teater.

Inte glad för att hans generalguvernement användes för att "dumpa" judar som skulle likvideras i något av koncentrationslägren på hans mark. Bland dem Auschwitz-Birkenau. 

Himmler gav blanka attan i hur Frank såg på saken. Den senare som främst ville använda generalguvernementet för att plundra det på allt som gick att plundra. Mat. Maskiner. 

Och skicka polacker som tvångsarbetskraft till Tyskland.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det när jag läser boken om Hans Frank. Att de kolleger som omgav mig på högskolan var fackligt medvetslösa. Politiskt obevandrade,

Även såna med doktorsexamen.

De dumheter de mot högskoleledningen blint lojala - ännu en gång ett bevis på den farliga lojaliteten - kläckte ur sig vill jag helst förbigå med tystnad.

I dag röstas det i delstaten Sachsen-Anhalt i Tyskland. AfD, Alternativ för Tyskland, förutspås göra sitt bästa val nånsin.  

Hur koppla det till den musicerande och läsande, allmänbildade, skrivbordsmördaren Frank? Handlar det om drivkrafter? Samhällslägen? Karriär? Individuella överväganden? Besvikelse?

Jag funderar vidare. Kanske finns inget svar.

NOTA BENE Parallellt med boken om Frank läser jag Sundelins bok om Per Engdahl.