Minns någon Bröderna Cartwright?

Bild: Wikipedia

Det är inte sant att det blå, mycket dejliga huset på Spættevej utanför Tversted ligger i ensamt majestät på sidan om världen. Även om jag försöker att intala mig det. Och när jag skriver om det, framställer det så. Mitt eget Walden, för att alludera på David Thoreau. 

   En fredad tillvaro bortom världens all larm och oro. Krigen och fasorna.

   På sidan om Sverige ligger det definitivt, språkligt sett. Jag försöker att konversera med närmaste grannarna över kaffe och läcker rabarberpaj från Ingeborgs eminenta konditori i Sindal som levererar till hela regionen. Serverad med piskefløde till.

   Och det går väl så där. Men inte flyter det friktionsfritt på som jag skulle önska. Det är ömsesidigt, jag har svårt att förstå dem, de mig. Jag som så gärna skulle vilja veta mer om besættelsen och hur det var här i trakten under denna. Men släpper det. 

   På stranden invid Vesterhavet påminner de kvarvarande bunkrarna om tyskarnas ockupation. Och en bit ner i Nordjylland resterna av den mäktiga u-båtsbasen i Hanstholm. 

 

Det råder inte bara kommunikationssvårigheter - för att använda ett fint ord - mellan svenskar och danskar. Jag minns en servitör vi pratade med på restaurang Politikern mitt i Oslo medan han serverade oss en rejäl portion köttbullar. 

   Han menade att svenskar och norrmän har inga problem med att förstå varandra, "vi är broderfolk". Men däremot norrmän och danskar.

   Ett märkligt språk, det danska. Det liknar, vad jag vet, inget annat. Notera dock att skriftspråket famnar jag, läser gärna på danska. Dubbla konsonanter, coolt. 

   Däremot verkar dubbla vokaler överges på ortsnamn och jag fattar inte varför Modernisering? Turistanpassning?

   Byn Aalbæk en dryg mil bort, som vi gärna besöker för inköp och promenad ned till hamnen, stavas numera officiellt Ålbæk. Liksom Aalborg Ålborg. Vad är det för vrövl som dansken säger?

Det är främst, nära jag skrev uteslutande, det fagra landskapet som drar mig till denna trakt. Det skimrande ljuset som omsluter huset. Inte för inte har jag döpt landskapet till Krøyerland. Och ingen annanstans mår jag så bra, mätt i själsligt lugn, som här. 

   Ända sedan slutet på 1980-talet har vi varje år begivit oss hit. Om än inte till samma adress. 

Själen får ro som aldrig annars. Med viss modifikation. Under denna vistelse har kriget i Ukraina och folkmordet i Gaza nått oss via dansk tv. 

   Att inte titta på den skulle inte hjälpa. Öppnar jag datorn är krigen genast där. 

Trump orerande i Knesset i Jerusalem, Netanyahu överösande honom med lovord för det avtal som skrivits under och som möjliggör fortsatt förtryck från Israel av palestinierna.

   

Danskar är kanske ännu värre rojalister än mina vimpelviftande, kungafjäskande landsmän. Lillkungen, som ser ut som en uppklädd gosse på väg till maskerad, har en son som under vår vistelse fyllt tjugo. När de förekommer på samma bild kunde man tro att de är bröder.       

    Minns någon längre Bröderna Cartwright, på originalspråk hette serien Bonanza? (Namnet indikerar rikedom, men inte minns jag någon sådan i serien.) Ponderosa namnet på ranchen de bodde på i Vilda västern med kinesisk kock. 

   Än idag kommer bröderna och deras farsa ridande i full galopp på en brinnande karta i tysk tv. Evighetsserie som fortsätter locka tittare.

   Pappa Ben och hans tre jämnåriga, som de kunde tyckas, söner. Hoss, Adam och Little Joe. Samma sak med Lillkungen och hans son.

Fyra veckor går fort. Alltför fort. Nu är de över. Åter mot Sverige där den själsliga skjortan sitter trång. Och det gäller att hålla tand för tunga i det bistra opinionsklimatet. Något undertecknad har svårt för. 

   Måhända en förklaring till storleken på pensionen efter personlig, pensionsgrundande, lönesättning på högskolan?

   Jag inbillar mig att i Danmark lever fortfarande frisinnet och den ocensurerade tanken, med anor från Georg Brandes som uppmanade till att sätta problem under debatt. 

Beröva mig inte denna uppfattning.

Även publicerad under annan rubrik på lindelof.nu 251017

När en gymnastikhall ska bort

Bild: Arbetarbladet 251015

1961 flyttade vi i Sandviken från Barrsätragatan 48 upp på stan, som man sa, till Smedsgatan 7B. På den adressen bodde jag fram till att jag, efter stor tvekan men ivrigt påknuffad av min dåvarande flickvän, tog mig till Upsala 1968 för att läsa på universitetet. 

   Från Smedsgatan nära till läroverket, med Ekstrand som elev. Jag kunde bege mig dit när det ringde in, ändå hinna till dagens första lektion. Med allt tyngre steg i gymnasiet. Bör tillfogas. Annat än skolan drog. Förutom andra kunskaper lärde jag mig att stava till skolk.

   Tvärs över gatan låg gymnastikhallen där en visselpipeförsedd herre vid namn Karlsson gjorde livet surt för mig. Ja, inte bara mig. Eftersom jag var lång för min ålder, krummade jag med ryggen för att verka kortare. Jag hade komplex för min längd. 

   Nå, Karlsson skickade på mig, tillsammans med andra elever "kluvna vid halsen" (hans nedlåtande uttryck) som han bedömde behöva det, ett fanstyg som hette "hållningsgymnastik" efter den ordinarie skoldagens slut. 

   Jag minns inte hur många gånger. Och jag minns inte vad det hela gick ut på. Övningarna hölls väl av Karlsson himself. Kanske har jag förträngt alltihop. Glömska är ibland grönska. 

   Inte var jag med min klumpiga tonårslekamen med armar och ben som drog åt olika håll duktig i gymnastik. Med fasa återkallar jag hur vi skulle hoppa över bock. Skräcken för att fastna uppe på den med risk för att scrotum skulle komma i kläm. 

   

Om vintern ägde gymnastiklektioner rum uppe på Norra IP. Kulturvandalerna rev Norra för några år sedan. Denna plats som förtjänade kulturminnesskyddas. Nu står bostadshus där. Och snart har de ekande ljuden från bandybollar och fotbollar definitivt tystnat.

   Jag minns en kall vinterdag på Norra när vi av Karlsson beordrats infinna oss med skridskor och passande klädsel. 

   Anders Bjerkman, bänkradsgranne i klassrummet (vi satt i bokstavsordning), dök upp draperad i tjock, värmande överrock som allvarligt begränsade hans rörlighet. Jag försöker att framkalla den förgrymmade minen på Karlsson. Den lättretade kan inte ha varit nådig.

   För några år sedan fick Bjerkman och jag kontakt på Facebook, efter alla år när vi inte haft det. Han berättade att han bodde, I Masthugget har jag för mig, i en stor lägenhet med svindlande utsikt över hamninloppet till Göteborg. Trivdes som fisken i vattnet. 

   Ett gott liv. Omgiven av de sina.

   Min klasskamrat är sorgligt nog numera död. Jag antar att det var kräftan som tog kål på honom.

Göteborg är inte samma Göteborg efter att Storgalen, eller vad norrbaggen till miljardär heter, fått resa sina skyskrapor. Sandviken är inte längre mitt Sandviken. Ännu mindre efter att den gymnastikhall, som jag i och för sig inte förknippar med något positivt, skall puts väck.

   Det skall uppföras ett "seniorboende" på dess plats. Ja, det är väl snart bara gamlingar kvar i den stad konsul Göransson drömde om som ett mönstersamhälle. Och MENA-migranter.

Är det verkligen den fred palestinierna vill ha?

Bild: Al Jazeera

 

”Är det verkligen fred vi vill ha?” sjöng Imperiet.
   Jag har inte tillgång till svensk tv här i Tversted. Men det räcker gott och väl med DR till morgonkaffet. Obehaget växer när de direktsänder från Jerusalem med Trumps närvaro i Knesset. 

   Krigsförbrytaren Netanyahu öser på det sliskigaste sätt beröm över den amerikanske presidenten, ”aldrig har vi haft en sådan vän i Vita huset”, som belåtet slickar i sig.
   Trump har, så framställs det, fått till ett ”fredsavtal”, man säger inte ”vapenvila”. Tjugo levande gisslantagna frisläppta. Tjugoåtta döda skall överlämnas, frågan är när. 
   Första delen av avtalet mellan Israel och Hamas är underskrivet. Nu återstår de övriga delarna. Att Hamas skall avmilitariseras på Gazaremsan utgör en viktig punkt. Inget närmare i ramavtalet om hur det ska gå till. 

Det är som om Hamas kunde reduceras till ett antal maskerade, tungt beväpnade soldater som närmast agerar som terrorister. Från min tid på Västbanken som gästföreläsare vid Birzeit University vet jag att Hamas har ett starkt stöd bland de ockuperade. 
   Styrkeförhållandet mellan Fatah och Hamas på Västbanken låg när jag var där någonstans vid fifty-fifty. Man ska komma ihåg att Hamas också bedriver social verksamhet och är väl förankrade. 
   I Sverige sätter många, har jag förstått, likhetstecken mellan Hamas och palestinierna. Och fördömer i enlighet med denna ensidiga uppfattning de militära ockupationer Hamas företar sig. Blundar för den verklighet palestinierna dagligdags tvingas uppleva. 

   Bakgrunden till Hamas agerande. 
   De blundande har inte inifrån upplevt den förnedrande ockupationen av Västbanken, med israelisk militär närvaro och checkpoints. 

   Att ta sig till Jerusalem, som många palestinier som har sitt arbete där varje dag måste göra, blir tidsödande när ens identitetshandlingar noggrant granskas innan man släpps in. 

Vad är det för ”fred” som Trump med yviga gester och högstämd retorik talar om och som det krävts tre tusen år enligt honom att uppnå? Och som skall bestå.
   Inte ett ord om 1948 och fördrivningen av palestinier när staten Israel bildades. Stjälandet av deras jord, det omfattande dödandet av civilbefolkning i dess spår. Inte ett ord om bosättningarna på Västbanken som breder ut sig trots fördömanden i FN. 

   Inte ett ord om tagandet av minderåriga palestinier i ”administrativt förvar” utan föregående rättslig prövning. Inte ett ord om det folkmord som bedrivits i Gaza, med slaktandet av kvinnor och barn. 
   Vad ändras i och med detta avtal, förutom att läggandet av Gaza i grus och aska genom israelisk beskjutning nu äntligen kan upphöra?

Jag äcklas när ledamöterna i Knesset, med något enstaka undantag, stående i bänkarna oreserverat hyllar Trump. 
   I dansk tv bilder från Ramallah på frisläppta palestinska fångar. Oklart hur många som deporterats utomlands och förvägras återvända hem. 
   Situationen är intakt trots avtalet. Israels ockupation och förtryck av palestinierna upphör inte. Är det verkligen fred på dessa villkor palestinierna vill ha?

Även publicerad på 8 dagar 15 oktober 2025

De udda och alla vi jämngrå

Bild: Rotten Tomatoes

Osökt går tanken till Gävle handikappteater och dess konstnärliga ledare, den okuvliga eldsjälen Ulrika Hörberg som låter ingenting och ingen stoppa hennes kreativa framfart med sin sällsynt duktiga ensemble. 

   Tanken seglar oförvägen in alldenstund jag börjar att titta på tv-serien Somebody Somewhere (2022) på HBO Max. Jag behöver en paus från Rebecca Donners omistliga bok Mildred om modiga kvinnor i motståndsrörelsen i Tredje riket. 

   Ganska snart får jag för mig att det måste vara ett amatörteatersällskap i Kansas som fått fria tyglar och genom sin ohämmade spelstil välförtjänt vunnit en Emmy. (Tv-världens Oscar.)

   

Huvudpersonen, tilltalad Sam, spelas av en voluminös kvinna, jättelika bröst och en fantastisk sångröst som kunde lett till en lysande karriär som artist. Men hon vågade inte ta steget.

   Sidekicken, om jag kallar honom så, Joel är en högst egen figur, avatarliknande, kammar hypotek. Faderns, sorgsen blick, med hängslen försedda gestalt, en över byxlinningen svällande kagge, kunde man möta här i Vendsyssel. Ingen George Cloony direkt. 

   Inga "skyltdockor" i serien, skurna till släthet i ansiktet, inga stajlade filmstjärnor, skådespelare utklädda till läkare som de i New Amsterdam. Och fick mig att tröttna på en serie som till en början fängslade mig. 

   Upptagen som jag alltid varit av frågan om ledarskap - inte chäfskap för allt i världen, chäfer går det tretton på dussinet - i organisationer med professionella, självmotiverande medarbetare.

   Eller ta när Kate Winslet spelar polis i glesbygd i en amerikansk långfilm. (Mare of Easttown) Hon är inte trovärdig även om hon är skicklig, det är bara så. 

   Låter jag fördomsfull? Hänger upp mig på fel saker? Utseendekomplex? 

Nå, befriande med dessa "vanliga" människor i tv-serien som utspelar sig i ett Kansas ljusår från Vita huset och snobbiga östkustliberaler. De agerande ser ut som folk gör mest. Det kunde, som sagt, vara här där jag befinner mig just nu i utkantsdanmark, eller Horndal.

   Ändå udda existenser. Utstickande och särpräglade, oförställt kommunicerande och känslomässigt avväpnande till skillnad från oss tråkiga medelsvenssons. 

   Det kan förefalla marginaliserande och stigmatiserande att använda ordet "utstickande". Jag hör det. Bara för att de inte är som vi, den jämngrå massan, där ingen sticker ut. 

   Färglösa och ointressanta som en påstigande i Alvesta. Stig Ahlgrens fyndiga bild. Existensens statister.

Men, stopp ett slag. Vem är som folk är mest, egentligen? Handikappteatern punkterar självbelåtenheten och normalitetens myter. Som ingen annan. Glöm ljumma, kulturtanternas älskade Folkteatern i samma stad. Förmår inte beröra, och provocera, som Handikappteatern. 

   Tv-serien sträcktittar jag på. Alltmer förtjust. 

Dessa, de mycket modiga

Ett oväntat möte på kyrkogården omgärdande St.-Annen-Kirche i stadsdelen Dahlem i västra Berlin. För övrigt en sammansatt stadsdel som borde intressera urbanforskare. Och kanske gjort det. Ett mynt med två sidor. 

   Freie Universität, studentrevoltens på 60-talet upproriska universitet, samsas, ett ironiskt ord tycks det mig i sammanhanget, med det burgna etablissemangets Dahlem. 

   Många högdragna, om man kan säga så om privatägda hus, byggnadsverk. Liksom tillknäppta och svåra att kika in i, som vore de förseglade. Sällan synes människor utomhus. Däremot mersor och stadsjeepar står parkerade på garagenedfarter.

   Zarah Leander, som "Bocken i Babelsberg", propagandaminister Goebbels, inte lyckades förföra, hade en adress här. Jag har glömt den. Även om tanken åtminstone tidigare funnits att söka upp densamma. 
   Här också, inte långt från kyrkogården, en länga med radhus som fungerade som tjänstebostäder åt SS-officerare. Ingen skylt avslöjar detta. Det måste man känna till ändå. Vilket man gör om man tillhör det inofficiella sällskapet Berlindjupingar. 

   En exklusiv, aldrig efter förtjänst uppskattad, skara. Mossig, knystar oförstående yngre. Den obildade, politiskt dövstumma TikTok-generationen. 

Berlins ansikte tillhör både den kollektiva glömskan och minnet. Vissa historiska händelser drar turister med semesterkassa och förtjänar därför uppenbarligen av stadens styrande att påminnas om och hållas högt. Hitlers bunker. Stasis forna högkvarter.  

   Radhusen hör uppenbarligen inte till det minnesvärda Berlin. 
   Där bodde svartuniformerade figurer tillhörande det dödsbringande SS som leddes av den tidigare hönsfarmaren. Mannen med flyende haka. I utseendet påminnande om Jan Molander som disponent Grillhagen i filmerna om Lille Fridolf.
   Himmler sällade sig till Göring och svek fem i tolv, när Tredje riket låg i spillror, Hitler i hopp om att rädda sitt eget skinn. Den siste på jorden führern trodde skulle göra det. Hans mest förtrogna och lojala. 

Nå, åter till kyrkogården och den grav vi har för vana att söka oss till i ett hedrande syfte: Rudi Dutschkes. Medan vi står där, jag med kepsen i handen, tilltalas vi plötsligt av en kvinna som närvarade vid hans begravning och kan lämna en ögonvittnesskildring. 

   Begravningen skedde inte under värdighet och i stillhet. I träden satt respektlösa paparazzi och blixtrade med sina kameror. 

   Som när Ulrike Meinhof begravdes i Alt-Mariendorf. Polishelikoptrar tjattrade störande över hela akten, gästerna filmades.

   Osökt tänker jag avrättningen av de sista kommunarderna 1871 på kyrkogården Père-Lachaise i Paris. Heliga, fredade platser upphör att vara det för en de samhällsomstörtande hatande borgarklass.
   Kvinnan, som inte undrade något om oss, fortsatte att berätta att hon hörde Dutschke föreläsa på Freie Universität utan manus på det mest fängslande sätt. I timmar. Om vad? Framgick inte. Glömde fråga i hastigheten.

Nå, vad jag ville komma till, men halkade ut i associationer, var: varför vågar vissa bjuda orättfärdigheten motstånd, men inte andra? Dutschke, den liksom kvinnorna i Tredje riket modige, nära att skjutas ihjäl på kuppen. Undkom svårt skadad men med bestående men.

   Jag har alltid beundrat honom. En människa som gjorde skillnad under sitt alltför korta liv (1940-1979). Handen på hjärtat. Hur många av oss gör det? Du?

  

Texten inspirerad av Rebecca Donners Mildred: den sanna berättelsen om kvinnan i hjärtat av den tyska motståndsrörelsen (2023)

Låt pärleporten förbli stängd!

Bild: Wikipedia

Att ljuset av döma, som den krångliga fälla ned-gardinen släpper igenom, är det för tidigt att börja tänka på uppstigning från den varma, goa bädden i ett kylslaget Tverstedhus om bister höst. Jag tittar inte på klockan. Men kastar däremot ett getöga på mobilen. 

   Braskande rubriker om Brynäs efter gårdagens förskräckliga nederlag mot ett av själlöshetens lag i SHL: Linköping HC. Sju insläppta mål. Det gör ont att betrakta siffran.

   Nu måste det sägas: det är kris i Brynäs. Alarmerar en av de otaliga "experterna" på svensk hockey. Och en, illa skriven, insändare ropar på Roger Melin av alla avdankade tränare i det avlånga landet. Om inte, flytta upp Ove Molin från assisterande till huvudtränare. Äh, det är spelarna som brister.

   Klart Brynäs kräftgång, efter två härliga säsonger när allt var glädje och gamman, bekymrar mig. Jag har ju följt laget ända sedan utomhustiden på Isstadion med fallande snö över rink och publik. Lag och lag. Jag ser inget lag på isen. Individualister som inte får till det tillsammans.

   Sportchefen har stirrat sig blind på de ekonomiska framgångssiffrorna och värvat dyrt. Men som vi vet från utländska klubbar, när jag undervisade om ledarskap brukade jag lyfta fram Tottenham som ett varnande exempel (de backades upp av en öljätte), säger inte pengar allt. 

   Kanske HV71, låter som ett bilmärke, kunde utgöra ett inhemskt exempel. Jag har fått för mig det, utan att kunna leda i bevis. I Smålands Jerusalem saknas inte sekiner.

   Jag har, inte första gången jag deklarerar det, svårt för vad jag kallar sportchefen Alcéns frälsarfilosofi. Det värvas, för feta pengar, stjärnskott som visar sig sätta jaget före laget.

   Nå, det sista som överger en inbiten supporter är hoppet. Många matcher kvar. Serien är lång. Låter futtigt och klichéartat, Men vad skriva i dysterhetens morgonstund. 

   I bitter vetskap om att kungen, Anton Rödin, är skadad och kan inte spela. Liksom sedan länge backbjässen "Berra". Kan det bli värre?

Ändå inte Brynäs som drabbar mig hårdast som tidig nyhet. Utan att Dianne Keaton har dött. Jag minns henne främst från filmer med Woody Allen. Som en i det kvasiintellektuella Manhattangänget. Jag minns henne inte alls från Gudfadern. Men från en usel film med Jack Nicholson. Titeln som bortblåst.

   79 år blev hon. Det är alldeles för nära från där jag åldersmässigt befinner mig denna oktoberdag. Mitt återkommande mantra när en fyrtiotalist gått: det är för nära. Och det verkar ske mest hela tiden. En efter en. 

   "Jag vill inte ha med döden att göra!" Från Mobergs Din stund på jorden. Det är som om jag inte vill acceptera att döden stryker runt oss. Värst när musiker jag vuxit upp med hunnits ifatt av liemannen. Plötsligt upplyses jag om att alla i originaluppsättningen av Moody Blues är borta. 

   Det var inte Go Now som grep mig i tonåren. Utan Nights in White Satin.

   På Frälsningsarmén i Sandviken, dit mamma och mormor tog mig med som liten pojke, klämde de i med "Han har öppnat pärleporten". För min del får den gärna förbli stängd. Några år till. 

Historien tiger inte

Bunker på stranden, Kandestederne (Bild: Skagen Avis)

Hjorths Badehotel är beläget i Kandestederne, drygt en och en halv mil norr om vårt Tversted. En snickarglatt, gulvitt träslott tronande i ett dramatiskt vackert landskap. Som på en tavla av Skagenmålarna. 

   Brant stupande klitter, Vesterhavets eviga vågor, i skyarna skriande fiskmåsar.

   Om man sett den populära danska tv-serien ”Badehotellet”, man får följa en välekiperad köpenhamnsk medelklass på ferie både i fred och krigstid, kan man lätt få för sig att den är inspelad i Kandestederne. Men så är inte fallet.

   Vägen ut mot Hjorths hotell anlades, snarare förstärktes, av de tyska ockupanterna. Syftet att på den möjliggöra tunga transporter, som att forsla kanoner till kusten, om engelsmännen skulle dyka upp. 

   Samt byggnadsmaterial till att uppföra de tre bunkrar man än idag kan beskåda på stranden.

   Rejäla plattor, förefaller tillverkade av betong, täcker vägbanan. Ihopfogningarna döljs inte. Sticker upp som blixtlås. Bilen skuttar fram. Första gången på denna väg misstänkte jag punktering. Började köra i snigelfart.

Jag har ofta undrat över vilka uttryck besættelsen tog sig i denna trakt som vi uppsökt varje år i decennier. Hur de invaderande soldaterna bemöttes av lokalbefolkningen. Jag vet att det är känsligt beröra detta ämne. 

   Efter kriget gällde locket på i Danmark, det skulle tigas om ”de förbannade åren” som en dansk film i två delar om landet under ockupation heter. 

   De motståndsmän och kvinnor som återvände efter koncentrationslägertillvaro i Tyskland var heller inte pigga på att berätta vad de varit med om. Av olika skäl. 

   Risken fanns, om man lyfte på locket, att det skulle visa sig att modiga hjältar inte varit det, utan samarbetat med tyskarna, tjänat dem som kollaboratörer.

Människor tiger, men inte historien. Den obekväma farleden vittnar om det förflutna. Plötsligt, efter en läcker frokost (lunch) på hotellet som hårt slitit på kreditkortet, upptäcker vi på sidan om vägen gamla övergivna hangarer. 

   De måste ha lämnats kvar efter att nazisterna kapitulerat och tvingats bort från Danmark.

Som sagt, historien tiger inte. Men det gäller att se och lyssna. Vara uppmärksam på efterlämnade ledtrådar.

Även publicerad under annan rubrik på 8 dagar 251011