Konsten att döda en stadskänsla

Den från bilar avklippta Hyttgatan mitt i stan. Foto: Visit Sandviken 

                                                                                         "Those were the days my friend, we thought they´d never end." (Mary Hopkin, 1968)

Mina dagars upphov är begravda på Den gamla kyrkogården i Sandviken. Mamma gick bort 1986, pappa redan 1971. Modern hedrades med uppdraget som kyrkvärd fram till att hon på grund av en kroppen nedbrytande kräfta inte orkade längre. 

På samma kyrkogård vilar min storasyster och hennes man. Anonymt och osynligt bland tallarna i minneslunden. Mina morföräldrar, även de i minneslunden, efter att deras aska genom en släktings knasiga beslut flyttats från sin grav, granne med mina föräldrars. 

Mormors föräldrar på samma kyrkogård. Morfars likaså, men var? Om detta tiger kyrkogården, när jag långsamt promenerar runt på dess gångar med upptäckarblicken påkopplad. Den finner många bekanta namn på stenarna, jag slås av korta liv, men inte morfars föräldrar.

Jag kom inseglande förhållandevis sent, sladdbarn, med storken till Viken. Det har påverkat vad jag känner till om mina föregångare. Sorgligt att det är så litet. Jag är lämnad med osammanhängande fragment. Det förflutna sjunker alltmer ned i Lethes outgrundliga hav.

I Sandviken bor mina gamla, i dubbel bemärkelse, kompisar Anders och Conny. Båda medlemmar i vårt band Two Good Reasons. 

Där jag var solosångare. It´s the songer not the song, betonade Mick Jagger i Rolling Stones. TGR drog igång så tidigt som 1962. Ett pojkband med andra ord. [1] Och självlärda. 

Jag sjöng i bandet fram till att jag hösten 1968 flyttade till lärdomens stad, efter avlagd studentexamen. 

På Barrsätragatan 48, i en liten bostad i en av tre gula längor, några stenkast från mormor och morfar på Bruket, växte jag upp. Folkskoleelev i Murgårdsskolan, som med sin högdragna arkitektur får mig att tänka Glimmingehus i Skåne. 

1961 flyttade vi upp på stan till en större lägenhet. Tre rum och kök med balkong och badkar. Adress: Smedsgatan 7B. Sandvikens Högre Läroverk, nästan bara runt hörnet så att jag hörde när det ringde in medan jag knöt ökenkängorna, gav jag sex livsår. 

Alltmer utled och längtandes bort till något okänt avlägset bortom Verkets skorstenar och stadsgränsen vid riksvägen dit jag ofta cyklade för att spana mot fjärran. Men jag höll ut. Till stor del tack vare bandet.  Och - sextiotalsmusiken! 

Mina tonår var tonsatta. Alltid musik i bakgrunden. Moody Blues, Nights in white satin. Zombies, She´s not there. Stones, It´s all over now. Beatles, A hard day´s night. Även svenska band. Shanes, Chris Craft No 9. Hep Stars, Bald headed woman. Lee Kings, Stop the music.

Jag, bosatt i Gefle på en holme ut mot Östersjön, granne med Gevalia med en multinationell koncern som ägare, tidigare ägt av familjen Engwall, åker inte gärna till min forna hemstad. Även om det bara är runt 2,5 mil dit. [2]

När jag, medlem i omistliga nostalgigruppen Sandviken Film & Foto på Facebook, skärskådar svartvita fotografier från förr, framförallt 1967 då omläggningen till högertrafik gjordes, noterar jag alla bilar som fritt färdades hit och dit på gatorna mitt i stan. 

Bubblor (min syrra och hennes man hade en blå sån), Opel (bästa kompisen Connys farsa körde en Kapitän) och Volvo PV (farsans svarta pärla, alltid välputsad).

Det fick den lilla staden, hör och häpna, att på något sätt verka större. 

Sedan länge har de kommunala myndigheterna anlagt gågator i centrum. Skurit av det blodflöde som genomströmningstrafik innebär. Sedan får miljötalibanerna säga vad de vill. Stan har förlorat sin puls. Den har dött sotdöden. Fokus är borta. Stan är "utplattad".

Farligt känns det, till råga på allt, att vistas i centrum. Av ett speciellt skäl. Särskilt på de tider när affärerna är stängda och mörkret sänker sig. Någon polis var det många år sedan jag såg i Sandviken. Polisstationen nedlagd? Hallå, var är ni, bylingar!

En urban situation orsakad av "modärna", socialdemokratriska politiker som aldrig borde fått bestämma över stan. Inbillade sig, i sin enfald, att det innebar en ren vinst modell större att ta emot människor ljusår från arbetsmarknaden med ringa möjligheter att ta sig in där. [3]

De gånger jag, eller vi, tar oss till körrgårn får centrum vara. Av det enkla skälet att det är inte mitt välbekanta Sandviken längre. Det har blivit något annat. [4]

Eftersom jag inte, jag lider naturligtvis inte av xenofobi utan det handlar enbart om att våga rikta en realistisk och ocensurerad blick mot den samtida verkligheten, vill riskera åtal för hets mot folkgrupp säger jag inte mer än så. 

Vill nån lära sig konsten att döda en väl fungerande stads känsla - Sandviken utgör ett lämpligt studieobjekt. Den stad som en gång hade rykte om sig som mönstersamhälle. [5]

NOTER

[1] Jag glömmer aldrig att morfar var bara tretton, när han började i Verket. Skiftgång, inklusive nätterna.

[2] Jag brukar säga att jag har lämnat Sandviken, men Sandviken har inte lämnat mig. 

[3]  Se DN 13 juni 2018. Fantasisiffror förvandlades till mardrömsditon..

[4] Om hur, vid olika tillfällen, uppleva en stad och dess delar, se Lasse Ekstrand: Mina delade städer (2015).

[5] Jag har dock repat denna bild åtskilliga gånger under årens lopp. T ex i min avhandling Från Konsul Göransson till MBL (1979).

Inte sedan Lars Gustafsson har jag läst något liknande!

Édouard Louis (Wikipedia)

                                                                                   "... det jag nu säger är osägbart..." Édouard Louis

Det var kritiska, för att inte säga negativa recensioner som lockade mig att ge mig i kast med fransmannen Édouard Louis. Det vill säga inte kritiska i betydelsen litteraturkritiska, utan skarpare än så. 

Snarare värderande, på ett närmast personligt vis. På gränsen till avståndstagande. Som om han träffat en öm nerv med sina sentenser. Intressant! Jag förstod omedelbart att här var det fråga om en berörande författare som förtjänade att läsas. 

En som provocerade utan att det ens var avsikten.

Efter att jag börjat med hans "Kollapsen", där hans gravt alkoholiserade, tidigt döda bror spelar en huvudroll, kikade jag efter i min mobilalmanacka. I den noterar jag, kamrersliknande, allt jag läser. Artiklar som böcker. Även filmer och tv-serier bokförs noggrant. Pro memoria.

Jag närde, nämligen, en gryende misstanke om att jag hade läst Louis förut. Och det bekräftades när almanackan konsulterades. För nåt år sen läste jag "Monique flyr". Mitt minne är sannerligen inget att hänga i julgranen.

Jag brukar i Goethes efterföljd använda termen valfrändskaper. Uttryckt på ett annat sätt: du väljer att läsa den som du upplever dig befryndad med. För att kunna identifiera dig med författaren. 

Men vad med denne Louis. Varför talar han till mig så starkt som han onekligen gör? Jag förmår ju inte släppa hans författarskap. Var "kopplar" vi i varann? Var sker mötet?

Både uppvuxna i arbetarklassen. "Trasproletariatet" skrev någon om Louis. Den senare under betydligt knackigare förhållanden än jag. Framförallt efter att min far befordrats från kollektivanställd till arbetsledare. [1]  Med bättre betalt. 

Mina föräldrar fick råd med en sprillans ny bil. En svart Volvo PV som pappa höll efter så att den skulle rulla glänsande och fin. Vi åkte på semester, ända ner till Brantevik i Skåne. På den tiden ett fiskeläge och inget tillhåll för rika figurer från Malmö och Stockholm.

Mina föräldrar skaffade sommarstuga invid Storsjön utanför Sandviken. Om än på icke friköpt tomt. Inget lyxhus. Utetoa. Inte vinterbonat. Råttlort i hörnen.

Louis uppväxt präglades, tvärtemot min, av fattigdomens misär. Det hände mer än en gång att han skickades för att tigga mat hos en släkting. Ingenting fanns att tillgå i skafferiet.

Liksom Louis kunde jag läsa vidare, fullfölja min skolgång. Till skillnad från mina föräldrar som tvingades hoppa av skolan för försörjningens skull. Men de stöttade mig hela tiden. Efter gymnasiet skulle jag, de var eniga om det, inte behöva gå ned i Verket. Eller till Kontoret.

Utan läsa på universitetet. Fast de inte det minsta visste vad akademiska studier innebar. Men stolta var de över mig.

Även Louis föräldrar över honom. Han tvingas medge det i boken "Att förändras: en metod" som jag just avslutat. Till hans ära skall sägas att han öppet tillstår, efter att ha hävdat motsatsen om vad de tyckte, detta medgivande. Han förmedlar självkritik och dåligt samvete.

Mån om att bilden av föräldrarna inte skall vara för mörkt ensidig. Något han beskyllts för av recensenter. Men de har fel. 

Överhuvudtaget är Louis en meta-författare. Han kommenterar fortlöpande sitt eget skrivande. Höjer sig över och betraktar det. Fjärmar sig, vrider och vänder på formuleringarna. Texten talar inte för sig själv. Louis håller sig inte i bakgrunden. Låtsas osynlig och allvetande. 

Använder fotnoter för att förtydliga och nyansera. Sätter ingen slutgiltig punkt. Han lämnar över en text i rörelse till läsaren. Jag finner hans, arbetarungens, estetiska hållning sympatisk. 

Louis är homosexuell. Det är inte jag. Han till och med prostituerade sig för att fixa pengar. Innan han blev känd och välbeställd. En inneförfattare på de parisintellektuellas läppar. Översatt till flera språk. Dyr våning mitt i Paris.

Var nånstans "finner" vi då varann? Är vi inte på centrala punkter väldigt olika och långt ifrån varann? Hur uppstår identifikation? Nära att jag skrev "platonisk kärlek". Jag tror att det är främst stilistiskt. 

Louis är ingen "ren" romanförfattare. Ingen som fabulerar och hittar på. Kanske överdriver ibland. För att göra en bra historia bättre. Men jag är inte så säker på det. Hans ärlighet och rätframhet tyder inte på några överdrifter. Att han "skruvar" texten. 

Språket är okonstlat. Rakt och enkelt. Louis har som en programförklaring deklarerat att han eftersträvar en konfrontativ litteratur.

Han blandar och ger. Självbiografi blandas med dokumentation, som blandas med teori. Han är beläst, liksom jag. Inläst på "svåra" författare som gemene man undviker. Men som jag också föredrar. Namn som Gilles Deleuze och Jacques Lacan. 

Inte sen jag började att läsa den i bästa mening förbryllande Lars Gustafsson har jag träffat på något liknande vad flertydig skrivstil anbelangar. Jag är glad att jag fann Édouard Louis! Även om Västerås store son skrev bättre. 

Tips: Läs gärna Lasse Ekstrand i 8 dagar 23/2 2026 om Édouard Louis.

[1] Pappa blev, tillsammans med andra befordrade, föremål för Metallfackets intresse. Ska basar rekryteras från de egna leden? Jag stötte på det i mötesprotokoll när jag studerade det lokala facket. Studier som nynnade ut i "Femöringen och människan" (1978), därefter i den rabalder framkallade "Från Konsul Göransson till MBL" (1979).

Även publicerad, något omformulerad, på lindelof.nu 29 mars 2026

På Kronbloms hemmaplan

Kronblom, Skriftställaren och Agust

  

Söndagsutflykt med Toytan till Torsåker, för lunch på trivsamma Gästgivargården. Gammaldags atmosfär. Fint dukat. Inte första besöket. Men vi återkommer gärna. Skriv upp det!

Över maten hamnar vi, fråga mig inte varför, i en diskussion om det sociologiska fenomenet ensamstående män på en ort som Torsåker. Nja, snarare om dessa män i Hofors, dit vi umgicks med en lös idé att bege oss.

Vad jag minns, min första hustru kom därifrån, en förskräcklig håla som Gud glömde. SKF, "Kulan" i Göteborg, innan det genom ägarbyten byttes namn, som huvudarbetsköpare. Med makt att bestämma över det mesta i kommunen. 

Bostadsplanering och annat för medborgarna viktigt. Rena brukspatronsfasonerna. Bara för socialdemokrater och facket att maktlösa traska patrull.

Jag har för mig, utan att kunna leda det i vetenskapligt bevis, att orter som Hofors, Gimo och Iggesund, gamla industriorter och inte mycket mer, haft en hög självmordsfrekvens bland ensamstående män.

Kopplat, en vild gissning, till en hög alkoholkonsumtion och ett monotont, föga avundsvärt, löneslaveriliv. Efter avslutad, kort skolgång. Kanske en skilsmässa inblandad, också. Men jag vägrar därför att använda elitisten Hilary Clintons nedlåtande uttryck, "beklagansvärda".

Efter den vällagade maten en promenad ned mot kyrkan. Vi är båda proppmätta. Portionerna alltid generöst tilltagna. Pommes fritten oslagbar. Mums filibabba och de fyrtio rövarna.

En känd författare kom från Torsåker, Per Agne Erkelius. Och en känd fotograf, namnet vägrar att infinna sig. Kanske Erkelius far?

Men så, ortens mest kände figur. The one and only. Kronblom! Han står staty med seriefiguren Agust bredvid sig. Utanför ICA-butiken. Mitt i byn. Som sig bör. Fattas bara. Varför en kopia lär återfinnas utanför Eyravallen, förlåt Behrn Arena, i Örebro, det vete fåglarna.

Nedanför kyrkan kråkslottet där Kronbloms upphovsman, Gunnar Persson, bodde. Två grannar, Kron och Blom, utgjorde förlagorna till den arbetsskygge figuren. Som föredrog sofflocket. Och fruktade sin svärmor som oanmäld brukade dyka upp och överraska mågen.

Jag måste bekänna att jag aldrig funnit Kronblom särskilt rolig. Grästorpshumor, kallar vi det. Våstgötahumor utan poäng. När vi stöter på den bland de insända historierna i Hemmets.

Men jag har använt honom som illustration. När jag tillstått att jag aldrig röstar, förutom på sofflockspartiet. 

Och i samband med medborgarlön. Varför, i det sistnämnda fallet, en smula tveksamt. Kanske jämfört den barska svärmodern med myndigheter som velat klämma åt alla förment arbetsskygga? Skicka dem på kurser som inte leder till någonting.

Nä, visst ja. Det slår mig. Kronblom har jag även lyft fram när jag pratat om A- och B-människor. De sistnämnda, motsatsen till motionstalibaner, lever det mest hälsosamma livet visar empiriska undersökningar. Det kontemplativa - på sofflocket. Vita kontemplativa. 

Torsåker sätter fart på snilleblixtarna. Trots att man är proppmätt. Kanske därför, för att vända på myntet. Åk dit!

Foto: Eva Åsén Ekstrand

Ränderna går aldrig ur

Bo Widerbergs film Ådalen 31

 

Efter att ha läst Lukas Moodyssons bok, jag skrev om den på 8 dagar 27 mars, om den så kallade rebellrörelsen, fortsätter mina tankar att upptas av hur vänstergrupperingar i olika former misslyckats med det de haft på sitt program. 

Det vill säga mobilisera arbetarklassen för att genomföra en revolution i Sverige. Inte har det blivit någon revolution! 

Även om det nog måste sägas ha varit nära 1917, ett land plågat av fattigdom och hungerkravaller. Marken var krattad och klar.

Men så kom Hjalmar Branting - nota bene från överklassen och salongerna. Och dämpade upprorsstämningarna, gjöt olja på vågorna, kanaliserade in det kollektiva raseriet i riksdan.
Inte socialism och överta makten - allmän rösträtt till arbetarklassen.

På 30-talet Saltsjöbadsandan. Och sedan har det bara fortsatt. Löntagarfonderna en sista progressiv suck. Citattecken borde sättas runt beteckning ”progressiv”. Storkapitalet och det privata ägandet kvar i orubbat bo.

Vänsterpartiet, det hette inte så den gången, hade inskrivet i sitt program att de vände sig till den mest medvetna delen av arbetarklassen. Utan tvekan ett elittänkande, men i politisk mening. 

Formuleringen är struken och numera vill V till varje pris vara salongsfähiga och sitta i regering med de marknadsanpassade, Nato-vänliga socialdemokraterna.

Beredda att sälja sin mormor om så krävs. Stå ut med att kallas "dörrmatta" eller "kamrat vänster”. Vad som återstår av klassisk vänster i det partiet, det vete fåglarna.

Jag kan tyckas inskränkt. Men jag har alltid känt skepsis mot dem som inte haft sina rötter i arbetarklassen. Och förespråkat projekt i samhällsomstörtande riktning.
Inga proletärer som endast har sina bojor att förlora. Utan mycket, mycket mer.

Jag har alltid tänkt för mig själv: förr eller senare bekänner de färg. Bekräftat av alla kamrater med borgerlig bakgrund i sextiotalets röda Upsala. Parollerna och orden flammande revolutionära. 

Nävarna knutna  mot tjyvsamhället och Wallenberg. Känner du stanken från Enskilda banken?

Men med tiden kröp de tillbaka till fadershuset och borgerligheten. Dömde ut sitt vänsterförflutna, skyllde det på ungdomens villfarelser.

Någon skulle kanske omedelbart invända: vad snackar du om? Du som skaffat dig en docentur vid Uppsala universitet! Blivit en del av det akademiska etablissemanget. Sluppit stämpelklockor och skiftgång. Skaffat dig ett bekvämt liv. Och något ligger det väl i det.

Men inte har jag behövt göra, som de värsta fåntrattarna, förlåt uttrycket, klä mig i blåställ och "proletarisera mig". Ta fabriksjobb för att dela arbetarklassens villkor, bli en av dem man vurmar för. Som om jag inte vuxit upp bland metallarbetare.

Göran Palms LM-böcker vittnade om en gäst hos fabrikernas verklighet som storögt betraktar densamma. Utan att ha koden. Därmed dömd att förbli utanför. En turist på en främmande kontinent.

Liksom Billy Ehns verklighetsutflykt, jag har glömt var han gjorde sin "proletära praktik". Sen blev han professor, kanske var han det redan, uppe i Umeå.

Även om jag försetts med en "fin" akademisk titel går ränderna aldrig ur. Jag vet var jag hör hemma. Jag behöver inte göra mig till. 

Även på 8 dagar 28 mars 2026

En gång måste vi alla förlora våra liv

                                                                                                      "En gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan." (Per Lagerkvist)

På väg till Hedåsen och SAIKs Golfklubb (var snäll och observera att Skriftställaren inte håller på med golf!), med vidunderlig utsikt över åkrar och träddungar, stannar vi till vid Sandvikens kyrkogård i ett eftermiddagsljus som tydligt indikerar att våren är här. Hoppas jag i alla fall. 

Utan att vara förtrogen med när det enligt TV-metereologerna med någorlunda säkerhet kan fastställas att nu det är vår. Men snart byter vi vintertid mot sommartid. Ett som är säkert.

Vi uppsöker, som alltid, Gösta Ekstrands familjegrav. Två stenar bort vilar mammas morfar. Martinsmältaren, som efter att ha bevistat ett möte med August Palm beordrades infinna sig på Konsulns kontor för avhyvling. Och krav på avbön från den allsmäktiga despoten.

Om detta övergrepp från den som stans underdåniga invånare alltid betraktat som samma stads frälsare har jag redan skrivit ett antal gånger. Och behöver inte dra det igen.

Jag betalar på årsbasis för att mina föräldrars grav skall skötas av kyrkogårdsförvaltningen. Samma gällde för martinsmältaren och hans driftiga hustru Katarinas grav. En kostnad jag delade tillsammans med en kusin icke bosatt i trakten. 

Men liksom jag mån om att vårda våra genealogiska rötter. Knyta an till tidigare generationer.

Från och med detta år har jag dock sagt upp graven. Efter ganska så stor vånda. Stenen står kvar. Och fortfarande skylten bredvid den som informerar om att graven sköts av kyrkogårdsförvaltningen. 

Hur är det med kommunikationen inom samma förvaltning? Vet den ena handen vad den andra gör?

Nå, strunt samma. Stenen är hårt åtgången av de många årens väder och vind. Jag försöker, ännu en gång, dra mig till minnes vad John Berger poetiskt skrev om hur våra foton med tiden bleknar, liksom våra minnen. Förgänglighet, allt är förgänglighet.

Gravstenar som lämnas åt sig själva bleknar och förlorar inskriptionerna på dem. Liksom vi en gång måste förlora våra liv. Att strosa på kyrkogårdar innebär en påminnelse om detta ofrånkomliga faktum. Även en vårdag som denna.

När kommer filmen om rebellrörelsen?

Bokus.com

Det som slog mig snart när jag ankom Upsala hösten 1968, den stund vänstervindar blåste som starkast genom det medeltida universitetet, var att de mest aktiva och hänförda tycktes mig komma från en annan social bakgrund än min. 

Jag hörde det på deras sätt att uttrycka sig. Själv härstammande från en tigandets, brukssamhällets kultur sökte jag ovant de rätta orden och formuleringarna. Rädd för att avslöjas. En katt bland hermelinerna.

Ännu mer reagerade jag på det uttalade föraktet för socialdemokratin. För mig som hade vuxit upp i ett socialdemokratiskt hem kändes det som att bli angripen personligen. Det lät i mina öron besynnerligt nog som om S var huvudfienden. 

Att vara socialdemokrat, det framställdes som något skamligt, värt att håna. Särskilt ombudsmännen. Klassförräderiets företrädare.

Det gick rykten om att det i stan vid Fyrisån fanns något som hette rebellrörelsen. En stenhårt disciplinerad, politisk gruppering, iscensättande rättegångsliknande uppgörelser, härmande en folkdomstol, med dem som bedömdes som avfällingar från den rätta linjen. 

Ja, till och med avrättningar skulle ha förekommit.

När jag långt senare läste Torbjörn Säfves bok om rebellrörelsen, en personlig uppgörelse med vad han ansåg vara politiska villfarelser från hans sida, bekräftades i stort sett det ryktet förtäljt. Men inte avrättades det någon, även om det var på gång.

Jag tänkte för mig själv i sociologisk riktning: en vänster, om den nu förtjänade den beteckningen, utan någon som helst folklig förankring eller anknytning. Även om den pratade om klasskamp och arbetarklassens frigörelse genom revolutionen. 

Därför dömd till navelskådande isolering och ökenvandring. Testuggeri bortom flertalets bistra verklighet. Arbetarklassen vände dem blankt ryggen. Knegade på.

Varför Lukas Moodysson skrivit en bok om rebellrörelsen undrar jag över. Någon kritisk självrannsakan kan det inte vara tal om. Ingen avbön typ den från alla som sedermera klädde sig i säck och aska och städslade sig hos dem som de tidigare åtminstone retoriskt bekämpat. 

Kröp tillbaka till fadershuset.

Moodysson föddes 1969 och har ingen egen erfarenhet av rebellrörelsen att redovisa. Möjligtvis bygger han på vad han hört om rebellerna. Nog liknar det också en schablonbild.

Jag förstår det som att han vill bidra till gängse historieskrivning om ”hur det var”. 

Alla tokigheter, politiskt sett, med facit på hand. Som att demonstrera utanför Den Gyldene Freden, när Svenska Akademien samlas där, och kräva att Nobelpriset i litteratur skall gå till Mao. 

Kanske önskar Modysson, om jag välvilligt prövar den tolkningen, förstå rebellerna, leva sig in i dåtiden, rekonstruera den på dess egna villkor, utan att försöka vara moraliserande efterklok, jag vet inte.

Boken är skriven på det enklaste språk. Den unga kvinnliga, huvudpersonen, bokens ”jag”, deklarerar förnumstigt att man måste prata rakt på och inte krångla till det. Lika förnumstigt förklaras komplexa fenomen som imperialism och mervärde. 

bland under läsningen rodnar mina kinder. Naivitetens estetik blir bara för mycket.

Jag får plötsligt för mig att gymnasister är bokens målgrupp. Men efter vad jag kan förstå är dessa i allmänhet varken historieintresserade eller gillar att läsa böcker. Hellre lyssnar de.

Vad gäller det första minns jag ett samtal med två kvinnliga recentiorer häromsistens i Lunds universitetsbibliotek. När jag presenterade mig som en ”gammal 68” såg de ut som fågelholkar i ansiktet. De hade ingen aning vad jag pratade om.

Kanske boken egentligen är ett filmmanus? Moodysson är ju regissör. Och har tidigare visat intresse för ett förflutet han själv inte upplevde. Vad som kittlar och fascinerar honom i detta kan jag inte svara på. 

När kommer filmen om Moodyssons rebeller? Och den verklighetsfrämmande utopin om det socialistiska paradiset som långsamt dog

Boken Lukas Moodysson: Rebellerna (Wahlström & Widstrand 2026)

Även på 8 dagar 27 mars 2026

Gråregn och inställda fotbollsmatcher

Skriftställaren regnbefriad

                                                                                                                     Nej se det regnar, nej se det regnar, det var väl roligt! Hurra! [1]

Jag vet mycket väl att jag i flera avseenden kan framstå som en besynnerlig, eller vilket ord som nu skall väljas för att göra mig acceptabel rättvisa, figur. Men bakom mitt handlande, som på ytan kan synas svårtolkat, gömmer sig alltid ett skäl eller ett motiv. 

Även det kan vara svårt att vaska fram det. Till och med för mig själv. Rent generellt gäller väl att vi alla ofta handlar i blindo, som det slitna uttrycket lyder. Framförallt när vi är impulsiva.

Jag följer, som vanligt, i antipsykiatern och husguden Ronald Laings tankemässiga fotspår. Han menade, i sin  professionella hållning i mötet med "svårbehandlade" patienter som stämplats "schizofrena", att subjektiva motiv eller skäl alltid styr vårt handlande. 

Vi har, ur vårt eget, självbevarande perspektiv, goda skäl för att bete oss som vi gör. Inklusive vi förment besynnerliga varelser. Vi är inte bortom förklaring. Och "i behov" att objektgöras av någon med makt att göra det. "Korrigera" oss. Manipulera själen.

Att diagnostisera, som de biokemiskt inriktade psykiatrikerna gärna gör, Laing avskydde de förstås eftersom han hotade deras paradigm och position, beteendet, utan att ta bevekelsegrunderna i beaktande, är att hemfalla till en reduktionistisk människosyn. 

Diagnosen gör inte rättvisa åt den som diagnostiseras. Förklaringsvärdet är lågt.

Medan jag skriver detta strilar regn utanför fönstret på Holmen. Och har gjort så i flera timmar. Det gör mig missmodig. Låg i sinnesstämningen. Varför? Det är väl bra att det regnar i en stad där det brukar tjatas om vattenbrist? 

Åtminstone har det väl en symbolisk, kanske hoppingivande, betydelse. För alla över den uteblivna vätan bekymrade geflebor. I synnerhet Gretas Grävlingar, förlåt jag menar Gamlingar,  som åtminstone förr, i ur och skur (sic!) demonstrerade nära Stadshuset.

Jag tror, det är min hypotes skulle jag säga om jag var kvar i universitetsankdammens Upsala, att missmodet går tillbaka på när jag spelade fotboll i mitt kvarterslag i början på 60-talet. Efter skoldagens slut väntade en match mot något annat kvarter i stan.

På grusplanen bakom läroverket. Inte bästa underlaget. Förhöjd risk för skrubbsår. Om det regnade, ställdes matchen in. Varje matchdags morgon spanade jag, fortfarande med pyjamasen på, ängsligt upp mot himlen. 

Försökte läsa av molnformationerna. Höll tummarna om det mörknade däruppe. Frestad pröva en regndans för att beveka skyarnas osynlige gud.

Jag tror att det är det som spökar och ligger bakom mitt missmod. Jag är tillbaka på grusplanen. Rättare sagt, jag beger mig inte till den. De blå gymnastikskorna förblir oknutna. Den välpumpade läderkulan, med sin snörning, får stanna i garderoben.

Regn innebär att något roligt, som jag sett fram emot, måste ställas in. Svårare än så är det kanske inte. Jag förmår att förhålla mig till regnets kvardröjande betydelse i mitt liv. Jag har svårt att leva utan förväntningar. Finna mig i det vardagsgrå, regnets färg.

Några regniga sommarlov minns jag inte! Alltid sol. Och hallonsaft i glaset, att njutas av tillsammans med sugrör. Till det mammas hembakta, läckra kubb. Och köpta Mariekex.

Men här spelar väl mig minnet ett spratt. Det hör till dess gäckande natur. 

[1] Tillåt mig, skyller det också på Upsala, vara en petimäter. I Felix Körlings barnvisa sjöngs det att det snöar, inte regnar.

NOTA BENE. Fotot på den danmarksälskande Skriftställaren taget i undersköna Lønstrup på den nordjylländska västkusten.