Claus Offe knuffade på mig om en medborgarlön

Claus Offe. Foto: Wikipedia

 

En efter en av dem som påverkat ens teoretiserande om samhället och förstärkt det i kritisk riktning försvinner in bland skuggorna. Nu hör jag till min sorg att tysken Claus Offe (1940-2025) anslutit sig till de döda. 

Hans namn förknippar jag med Frankfurtskolan, en stolt samhälls- och kulturkritisk tanketradition, med föregångare som Theodor Adorno, Max Horkheimer och andra. 

Den fråga som jag inspirerats av via Offe, och som upptagit mig i många år lyder: hur kan vi samtidigt verka inom och mot kapitalismen? Det vill säga för att inte förvandlas till utopister utan praktisk, politisk betydelse. 

En risk ”ärrarna” löper, ute på en politisk ökenvandring. I drömmen om ett framtida paradis, förlåt, ett socialistiskt samhälle.

Eller till reformistiska socialdemokrater som ”slukas” av systemet.

Det är här medborgarlönen som politisk idé träder in. För mig innebar den en gång i tiden en tankefrigörande idé när jag tyckte att jag kört fast i marxistiska, materialistiska förklaringsmodeller som begränsade handlingsutrymmet under en övermäktig kapitalism med en integrerad arbetarklass. 

Ännu inte hade det inte börjat talas om ett prekariat. Eller om gigarbeten, den senmoderna tidens daglönare. En upplöst arbetsmarknad med otrygga anställningsförhållanden för allt fler. 

I Sverige har det bildats ett parti som i sitt namn använder termen ”basinkomst” istället för medborgarlön, men den termen har jag alltid undvikit. Den konnoterar bidrag, det riskerar att lukta "allmosa" från staten och det är det absolut inte frågan om. Utan en ovillkorad rättighet.

Med en generell medborgarlön, en ekonomisk grundtrygghet, möjliggörs ett bättre liv, innebärande större valmöjligheter, framför allt ett minskat lönearbetsberoende. 

Och det öppnas för en potentiell samhällsinsats.

Tid frigörs. Därför döptes också min första bok om medborgarlön till Den befriade tiden (1995) Uppföljaren (1996) gavs namnet Arbetets död och medborgarlön, med den förpliktigande undertiteln En essä om det goda livet.

 

Det slår mig att så många år gått och vi inte kommit ett steg på vägen. Oavsett färg på sittande regering är det tvånget framför friheten som betonas. Medborgaren skall behållas omyndig. Tummen i ögat.

I den andra boken om medborgarlön dristade jag mig till att tillhandahålla en tämligen okvalificerad ekonomisk beräkning i polemik mot alla som hävdade att ”vi har inte råd”. Mot dem invände jag och fortsätter att göra det: "vi har inte råd att låta bli”. 

Kostnaderna för nuvarande samhällsförhållanden är för stora.

Det goda livet förutsätter att den förkättrade arbetslinjens hegemoni försvagas. Det är en nödvändig 

men inte tillräcklig  betingelse. Sedan är det upp till den enskilde individen att ta ansvar för och göra

något av sitt liv. 

Att nedtona arbetets, nota bene lönearbetets, roll är väl förklaringen till att socialdemokratin och

delar av vänstern, arbetslinjens försvarare, har svårt att föreställa sig en medborgarlön. Arbeit macht frei. 

Claus Offe, André Gorz och vår egen Gunnar Adler-Karlsson har förespråkat denna inomkapitalistiska reform - med kapitalismen transcenderande möjligheter. Det senare icke att förglömma. 

Offe låg bakom grundandet av BIEN, Basic Income European Network, där E:et kom att stå för

Earth  med en global ambition.

Mycket inspirerades jag av hos den sociologiskt vassa Offe. Medborgarlönsidén är nog den viktigaste "knuffen", så hoppbringande! 

Vila i frid, Claus Offe! 

Första vinterdagen i Skagen

Vit faller den första snön över Skagen. Den lär inte bli långvarig. Danmark och snö är inte kompatibla. Ett skäl, ett av skälen bör förtydligas, till att jag kunnat tänka mig att bli bofast på dansk mark. Slippa vinter och kyla. Långkalsonger och näsdropp.

Jag vet inte om frisinnet, det starkaste skälet för att lämna det allt trängre fosterlandet, fortfarande lever. Myten om det gör det i alla fall fortfarande, och inspirerande, i mig. 

Ända sedan Danmarks store intellektuelle, jämte Søren Kierkegaard och Knud Løgstrup, Georg Brandes, vän med vår August Strindberg, uppmanade till att sätta samhällsproblem under debatt, elda under det offentliga samtalet. Närmast en plikt för en anständig intellektuell.

Numera dock i det samtida Danmark, liksom i Sverige, ämnen som inte "får" sättas under debatt. De är, som engelsmannen säger, non-discussable. Nato-anslutningen är ett. Islamiseringen ett annat. 

I det senare fallet minns man Kurt Westergaards satirteckning och konsekvenserna för dansk ekonomi när rödvita varor uppmanade bojkottas i arabländerna. Pengar är viktiga i Danmark. Kanske viktigare för gemene man än det fria ordet. 

Så fort en dansk hinner, pratas det priser på livsmedel. Och i vilka butiker man bör handla. Definitivt inte i dyra Brugsen (Coop). Om det är med sanningen överensstämmande, att det är dyrare där än annorstädes, förblir en empirisk fråga.

Bojkotten framkallades av, om jag förstått det rätt, mullor som inte ens sett Muhammedkarikatyren ifråga. 

Svensk tv till morgonkaffet (svårt hitta mörkrostat). Trump, med besök av den saudiarabiska kronprinsen, far på presskonferensen ut mot en kvinnlig journalist som ställer frågor om det statsstyrda mordet på en dissident. 

Trumps beteende väcker olust. En makthavare som försöker att skrämma en journalist till tystnad. I ett, åtminstone på papperet, liberalt samhälle. 

Vem tror han att han är, kan man inte låta bli att undra. En president som beter sig som vd:ar förr gjorde i Sverige. Maktfullkomligt och drygt. Avskydde att bli ifrågasatta. Kunde inte hantera journalister civiliserat innan de genomgått "mediaträning". Vilket uppenbart den ohyfsade Trump inte gjort.

Vännen Knut Lindelöf skriver på sin sajt lindelof.nu starkt berörande om hur Gammeln tagit honom i besittning. Stark igenkänning, förstås, hos mig. Även om han har några års försprång. Om uttrycket tillåts.

Människors bortgång spär på mörka tankar. Hem till Gefle snart för att sedan kliva på tåget till Härnösand och en väns begravning. Ännu en. Hur ofta suckar jag inte det?

Vad ska vi ha lokalpressen till?

 

Bild: Sveriges Radio

Hela livet bodde han på Karl X Gustavsgata i Helsingborg. På den adress där hans barndomshem stod. Jag noterade det av ett speciellt intresse. Ty på samma gata bodde min sommarförälskelse från Brantevik 1965. 

Sören Sommelius har lämnat oss. Som av en tillfällighet läser jag just nu Flickan som kom till Auschwitz (2010) och som han skrev. Ingår i mitt ständiga borrande i koncentrationslägerdiskursen och sökandet efter möjliga motståndsfickor i totalitära system som Tredje rikets. 

Boken bygger på en polsk kvinnas minnen. En kvinna Sommelius kom i kontakt med. Under en tågresa, när nazisterna härjade i Europa, saknade hon vid kontroll erforderliga identitetshandlingar. Varpå hon hamnade i Auschwitz. Överlevde förintelselägret.

Sommelius, "Kultur-Sören" namnet på hans blogg, läste jag med största behållning. Kultursidan på Helsingborgs Dagblad (HD), som han basade över, fortsätter jag att spana in varje dag. Alltid något som är läsvärt. 

Under en tid var göteborgaren Gunnar Bergdahl, "pappa med hatten" som han kallades av en bekant till mig från samma stad, kulturredaktör. 

Ingen överdrift påstå att sidan, med honom vid rodret, nog var den bästa kultursidan i Sverige. Med sin vidsynthet och öppenhet. En frisk fläkt utanför den rikslikande åsiktskorridoren. Med betoning på utanför. På grund av en konflikt, jag kan inte i detalj reda ut den, avgick Bergdahl från sin post. 

Sidan är fortfarande för det mesta högst läsvärd. Och håller liv i ett offentligt samtal värt namnet. Kanske skälet till att det är så viktigt med lokalpress. Bortom "klägget" i huvudstaden. 

Alla lojalitetsband innanför tullarna. Den tysta enigheten. Alla vet vad som är lämpligt att yttra och inte. Risk för samförstånd och "om du kliar min rygg, så kliar jag din" finns förstås också utanför samma tullar. Avgörs av redaktörers mod och integritet. Och av chefredaktörers.

Uppropet från drygt 500 journalister om att de inte fick skriva sanningsenligt om Israels etniska rensning i Gaza riktade sig, pinsamt nog, mot de senare. 

Vissa skulle förstås påstå att risken för ömsesidigt kliande är större på mindre orter, genom den geografiska närheten mellan aktörer. Nå, det är en empirisk fråga. Utan att därför glömma Britt-Marie Citrons uppmärksammade uppdagande av den så kallade "Motalaskandalen". 

Ordet "lokalpress" konnoterar något som "endast" är av lokalt, begränsat intresse. Bortsprungna katter eller lustigt målade fågelholkar. Men så behöver det inte vara. Ty vad menar vi egentligen med "lokalt"? Utan att vi blir alltför filosofiska.

Kan det som utspelar sig i Stockholm, vilket ofta speglas i mainstreammedierna, sägas vara "lokalt"? Absolut.

Jag kikar varje dag i de stora drakarna. DN är utan tvivel en lokalblaska, ämnad för de boende i Söderreservatet och den politiska klass som häckar i huvudstaden. SvD håller en högre nivå, mer frisinnad och mindre politiskt korrekt. 

Men i sin kulturbevakning, som jag främst håller ett öga på, lokalt tenderande. Det vill säga riktande sig till en målgrupp som inte är gemene man. Inte vem som helst kvalar in som läsare. Jag misstänker att många känner sig helt främmande för kultursidan. 

Kanske ett kriterium på ett fungerande offentligt samtal är vilken målgruppen är. Och, ännu viktigare, vem som bjuds in till det. 

I Gefle Dagblad medverkade jag under många år, när Björn Widegren var kulturredaktör. En i mina ögon sann liberal som alltid försvarade yttrandefriheten. Med mig som medarbetare ställdes han ofta därvidlag på svåra prov. Men det klarade han. Liksom hans överordnade.

Sidan levde. Sprakade och irriterade makthavare. Hög angelägenhetsgrad. Stort allmänintresse. Samhällstillvänt. Inte endast ett de fåtaliga kulturintresserades klotterplank.

Numera är GD:s kultursida ointressant, nu är den verkligen "lokal" - utan vidare utblickar. Och jag hoppar alltid över den, för att istället fokusera på vad skrivs om stadens stolthet, hockeylaget Brynäs.

Så trist att Sommelius är borta. Han, om någon, visste hur viktigt det är att upprätthålla och försvara ett offentligt samtal värt namnet. Icke minst i "lokalpress".

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-17

Världen ser mig

Valkampanj pågår

Vi passar ett hus på - i Danmark säger man faktiskt ”på”, inte ”i” - Skagen åt en gammal man som sedan en tid befinner sig på ett plejehjem i Frederikshavn. Han kommer aldrig mer hem till bostaden på Skagen. Och det inser han. 

Jag vet inte om det hjälper honom att intala sig att han har det betydligt bättre på den danska inrättningen än vad han skulle haft på ett svenskt vårdhem. Ett dödens tröstlösa väntrum är det likafullt.

Det är inget typiskt Skagenhus, med murade gula väggar, vita detaljer och rött tegeltak, som vi tillser. Utan ett tvåvåningshus i mörkt trä. Och det ligger varken mitt i byn eller i Gamla Skagen, där Solnedgangskiosken finns. 

Snarare på sidan om byn med Skagenmålarna som främsta turistattraktion. Huset är delvis omgärdat av staket. Begränsad insyn. Ibland tänker jag öppen kriminalvårdsanstalt. Andra gånger ett stillhetens retreat. Grubbelboden kallade de infödda ett meditationscentrum i Rättvik.

Mig, enstöringen och solitären, passar det bra att sitta på sidan om världen. Typ Thoreau i sitt Walden. 

Men utanförskapet och isoleringen är inbillning. Världen ser dig, skrev Göran Palm. Vi har ju tillgång till en tv med alla möjliga kanaler. Svenska, tyska och förstås danska.

Och i datorn gör sig världen påmind. Kriget i Ukraina har okritiska tillskyndare även i Nato-landet Danmark. Osmakligt med denna krigshets. Ett fullkomligt onödigt krig. Och alla tyckare verkar helt ha förlorat omdömet. Rysshatet är oförblommerat.

Och så glimtar från svenska massmedier. Att Ebba Busch sträcker ut en hand till Magdalena Andersson intresserar väl endast ”klägget” som Juholt sade. Mig intresserar det inte. Jag har för länge sedan givit upp om den kvasidemokratiska, parlamentariska cirkusen. Röstar inte sedan många år.

Kommunala och regionala val stundar i Danmark. Överallt affischer fullsmetade med för oss obekanta politikeransikten och tomma floskler. 

Kunde jag bara hålla tv:n avstängd och låta bli datorn, vore det möjligt fortsätta inbilla mig att världen inte berör mig. 

Även publicerad på 8 dagar 2025-11-16

Klart att vänskap finnes!

Bild: Bokus.com

 

Har man turen att få leva länge, som i mitt fall, har många människor hunnit korsa ens stig under livsvandringen. Vissa, som inte fallit en på läppen, om man säger så, vill man helst inte återse igen. 

Det finns de, i det sammanhanget, som påstår att om du retar dig på någon, har du speglats, motvilligt tvingats skåda din personlighet. Kanske är det så. 

Andra pratar om personkemi som stämmer eller inte. Inget att göra åt. Antingen "stämmer" det, eller inte.

Något sker tydligen i det mellanmänskliga mötet som vi varken kan förutse eller kontrollera. Man skulle kunna säga att vi är utlämnade till varandra. Skepp som plötsligt sammanstrålar på öppet hav. "Det sa klick", kungen om förälskelsen i Silvia Sommerlath.

Johan Asplund, den uppslagsrike sociologen, begick fyndiga böcker om det mellanmänskliga spelet. Vände på perspektiven, skrev om hur man gör för att inte hälsa på en granne. Nyttigt att få veta det. Kanske borde han också tagit upp arbetsplatserna, dessa ofrivillighetens inrättningar.

I det utbildande yrke jag hade ingick dagliga möten med människor. Jag brukade säga att andra människor är min arbetsmiljö. Både när det gällde arbetskamrater och studenter var mina valmöjligheter små. Särskilt i det senare fallet. De bara dök upp, infann sig. Från olika håll och kanter.

Och stannade kvar. Även om jag uppmanade: Tänk efter om ni gör det bästa av ert korta liv genom att befinna er just nu här på min föreläsning. Om ni inte tycker det, bums iväg och gör något annat! Ingen tog mig på orden. Kanske vågade inte, vad vet jag.

Häromdagen fick jag till min sorg av hans dotter veta att Gunnar Oldenmark i Härnösand gått bort. Gunnar, fyrtiotalist (född 1940), som jag först mötte som vuxenstuderande på en av mina kurser i sociologi. Han stack omedelbart ut, gjorde skillnad genom sitt skarpa intellekt. 

Sedan blev han min kollega. Klok och vänlig. Lugn och eftertänksam. Till skillnad från mig. Otåligheten personifierad.

Under min gästprofessur i Berlin höstterminen 1993, besökte han mig. Jag var ivrig att visa honom allt på några få dagar. Körde honom kors och tvärs genom Berlin i vår gröna, gamla Audi. Ut till Potsdam. Jag ville för mycket. Efteråt mindes han ingenting, avslöjade han. Rena blackouten.

Efter att jag bytt lärosäte hade vi sporadisk kontakt, bodde många mil från varandra. När jag blev allvarligt sjuk och livet hotat, satte han sig i bilen, kvistade ned till Gefle för att visa mig att jag var viktig för honom. Sådan var Gunnar. Jag kommer att sakna honom.

Stig Claesson, som inte var säker på att vänskap finnes, skrev en bok om resor och krogsittande med Pär Rådström. Klart vänskap finns! Min vänskap med Gunnar utgör ett levande bevis på det. 

Vila i frid, Gunnar!

Dagbok från Berlin 1945-1946

Bild: Bokus

När Röda Armén sista krigsvåren 1945 avancerade allt snabbare västerut, flydde hals över huvud de skräckslagna tyskar som var bosatta i de snart intagna områdena. De fattade att de ryska soldaterna inte skulle lägga fingrarna emellan, utan hämnas allt de kunde för nazisternas förbrytelser i deras hemland. 

Operation Barbarossa slutade för Wehrmachts del i Stalingrad. Kriget vände och de tyska trupperna tvingades retirera. På väg mot den villkorslösa kapitulationen och Tysklands delning. Mot Stalins vilja det senare. 

Intressant nog var han uppenbarligen ingen tillskyndare av ett DDR. Utan önskade ett demilitariserat Tyskland under segrarmakternas övervakning. Historien kunde med andra ord ha tagit en annan vändning. Samtiden är onödig, som Jan Myrdal hävdade.
   

I Röda Arméns fotspår följde bestialiska våldtäkter, ofta utförda av soldater i grupp, på tyska kvinnor, oavsett ålder. De västallierades motsvarande övergrepp på tyskor tillhör avdelningen nedtystat kapitel. Liksom alla ”oäkta” barn som följde av övergreppen. 

Särskilt obehagligt är det att läsa om hur rödgardisterna hänsynslöst våldförde sig på utmärglade, försvarslösa kvinnor i  koncentrationsläger de "befriade". Så ”befriade” måste omges med citattecken. 

Allt stals på ockuperad tysk mark av de egendomslösa, röda soldaterna som uppenbarligen ansåg att de hade rätt att ta för sig av glatta livet. Byteshandel förekom också. Svarta börsen blomstrade. Kaotiska förhållanden rådde, en asocial vildmark.

Den bild jag haft av Berlin omedelbart efter krigsslutet har framkallats av västrapportörer. Med risk för att präglas av ensidighet med propagandistisk slagsida. Antikommunistisk och russofobisk. 

Så det var med stor förväntan jag från folkbiblioteket laddade ned Vladimir Gelfands Tysk dagbok 1945-1946. Äntligen en ögonvittnesskildring från en i segrarmakten! Förhoppningsvis ocensurerad och icke politiskt tillrättalagd.

Den misär Gelfand upplever i Berlin, och fångar i sin dagbok, hos förlorarna i ruinerna är fruktansvärd. En sönderbombad stad, ett krossat folk, fattigt och krypande för minsta smula, null und nichts att tillgå efter att fredsdokumenten undertecknats. 

Kvinnor säljer sig för en spottstyver. Gonorré och syfilis florerar. 

De besegrade "arierna", "övermänniskorna" enligt Goebbels och kompani, framstår som totalt demoraliserade och utan all värdighet. Hitlers tusenåsrike slutade i en katastrof, nu hade Führerns tillskyndare och alla som teg i Tredje riket att betala sitt pris. Under rysk järnhand.

Det Gelfand inte nämner är att koncentrationsläger öppnades på nytt för att med hårda villkor hysa nazister och för sovjetmakten misshagliga element. 

Jag måste säga att jag störs av Gelfands, vad ska jag kalla det, självömkande stil. I sina bästa stunder skriver han ju riktigt bra, med fog när han författardrömmar. Men han hemfaller alltför ofta till att tycka synd om sig själv.

I alla väder dock trogen Stalin och fosterlandet som han förklarar sin reservationslösa kärlek. Rakt igenom okritisk och lojal mot Sovjetunionen och dess politiska system. 
   

Det är således hans dagbok, detaljerad, vi får oss till livs. Han förefaller sanningsenlig, inte mån om att försköna sig själv och sina bedrifter i det trasiga Berlin. Men, som sagt, han har en tendens att beklaga sitt öde. Lite väl mycket. Och ondgöra sig över uteblivna medaljer, ordnar och utmärkelser. 

Den bild han, försummad, förbigången och förtalad enligt Gelfand själv, ger av ständigt berusade ryska soldater och officerare är inte vacker. Liknar ofta rena lustmordet, betalar han bittert igen för svårsmälta oförrätter?

Hans hat mot tyskarna, "idisslarna", är oförblommerat, tenderar ibland att dra åt det rasistiska hållet. Hämndlusten är obegränsad. Kanske förståelig efter alla offer, alla mördade, när Lebensraum skulle beredas. Nära släktingar till Gelfand gasades ihjäl.

Boken. Vladimir Gelfand: Tysk dagbok 1945-1946. En sovjetisk officers anteckningar (Ersatz förlag, svensk översättning 2012).

Även publieerad på lindelof.nu 2025-11-13

  

När tårarna torkat

Bild: Studentlitteratur

Lärare på högstadier och gymnasieskolor i Berlin, har vittnat om pedagogiska svårigheter när det kommer till att undervisa om Tredje riket och nazismen, vilket ingår i läroplanen. De har numera att konkurrera med aktörer på sociala medier, där alternativa historieberättelser florerar. 

Meningssökande elevers behov av identifikation, för att inte säga idoldyrkan, är stark. Så kallade ”influencers” kan utnyttja detta och bli förmögna på kuppen. i Sverige har vi Bianca Ingrosso som det mest iögonfallande exemplet.

När en lärare bekymrar sig över att hans elever vid en studieresa till det forna koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin munhuggs med guiden och ifrågasätter det denne har att förtälja, tror jag att det mindre handlar om antisemitism och judehat.

Mer om förakt för dem som enligt elevernas uppfattning böjde sig och inte gjorde motstånd. 

Lät sig hunsas, misshandlas och likvideras. Med sådana vill inte eleverna identifiera sig. Offrens narrativ, ett modeord, är inte deras. Man vill inte tillhöra de "misslyckade", de svaga och undergivna.

Från en intervjubok med tyska tonåringar: - Min pappa han bara kryper för chefen. Till skillnad från min morfar. Det var en riktig man, det! Ingen satte sig på honom.

Synen på morfadern baserad enkom på ett porträtt av densamme utstyrd i elegant, svart SS-uniform med dödskallar och allt. 

Hur göra? Ge upp ambitionen att förmedla historiekunskap, inkluderande demokratisk fostran, till det uppväxande släktet? Eller inte kasta in handduken, men heller inte utelämna alternativa berättelser som ifrågasätter den officiella. Uppmuntra till ett samtal.

De som går under benämningen ”historierevisionister” måste tas på allvar. Deras berättelse om det som "aldrig skedde" kan förefalla övertygande för den som är trött på att höra samma visa om och om igen. 

Att då förbjuda riskerar bara att väcka nyfikenhet hos de unga.

Och, som sagt, historieberättandet må icke ignorera det identifikationsbehov som finns hos unga människor. Deras reaktioner bör inte avfärdas med att de är vilseledda eller tänker fel. Det är inte att respektera och förstå dem.

Det viktigaste är till syvende och sist att skolan förmår träna reflekterandet och det kritiska tänkandet om vad det än må gälla. Sker det? Jag är tveksam. I en tid när undersökningar påstår att unga människor drar sig för att fördjupa sig i krångliga texter. 

När jag läser om skolresor från Sverige till Auschwitz, och de starka känslor som framkallas på denna skrämmande plats, blir min hädiska undran: affektioner är övergående, tårar torkar, men hur tänka om nazisternas förintelseprojekt? 

Diskuteras det tillräckligt under och efter dessa resor? Orkar lärarna med det? 

Och, icke att förglömma, vågar de ta diskussioner med barn till invandrare från Israelfientliga kulturer?

Även publicerad på 8 dagar 2025 11 13