I Kvartal 7 juli rapporterar Göran Fröjdh om de protester i Berlin som uppstått när det avslöjats att fastighetsspekulanter vill bygga lyxbostäder på den mark under vilken resterna av Hitlers bunker finns. Debattens vågor går höga.
Men de som är mot byggandet tycks mig, enligt mitt förmenande, skjuta på fel mål.
Jag är tveksam till den så kallade minneskulturens olika yttre uttryck. Vad gagnar det att vi söker upp platsen där bunkern låg? Gör det oss, förlåt den retoriska svulstigheten, mer antinazistiska och beredda att försvara parollen "det får aldrig hända igen"? Tillåt mig tveka.
Jag har, tillsammans med livskamraten, besökt Auschwitz-Birkenau i Polen. Det forna dödslägret som lockar mängder med besökare varje år.
Hur ska man förstå lockelsen, attraktionskraften? Katastrofturism?
Vilar det ändå inte något lystet över det skräckinjagande? Att få snegla ned i avgrunden? Närma sig återstoden av gaskamrarna och rysa över de ihjälgasades fruktansvärda öde?
Även här kan frågan ställas, vad gagnar det, egentligen, att behålla lägret så intakt som möjligt? Förutom stora intäkter för lägerledningen som låtit rekonstruera baracker för att förstärka en falsk känsla av autenticitet.
Myndigheterna i Tyskland har befarat att de platser som förknippas med Tredje riket skall locka till sig vallfärdande nynazister. Jag tror dock för min del inte att dessa minnesplatser är avgörande för de mörka krafterna. De utgör inga ekon av det förflutna.
Det förklaras mer av senkapitalismens missgynnande av människor, "de obehövliga" enligt den ekonomistiska logiken. Att AfD växer i Tyskland är ett svar på det, och i synnerhet på det faktumet att de i öst förblir ojämlika gentemot väst.
Murens fall ledde inte till det guld och de gröna skogar för alla som som dåvarande kansler Kohl storstilat utlovade. Utan att ha minsta täckning för det. Klart att det befrämjar ostalgi, som det föraktfullt benämnts, hos dem som de facto hade det bättre förr.
Jag minns från för länge sedan i Berlin, när bunkern låg obemärkt under marken. Man måste känna till exakt var. Under vilka grästuvor. Inte långt från Brandenburger Tor.
Men sen tog girigheten över, turister kan lockas till staden med hjälp av Goebbels och kompani, och pengar luktar som bekant inte.
Till viss del tjänar väl artefakter från landet som försvann, DDR, samma syfte. Det som en gång var vardag för vanliga människor har nästan blivit exotiskt museum för medelklassturister med pengar på fickan.
Bygg bostäder! Men inga lyxvarianter. Bostadsmarknaden i det överhettade Berlin har helt spårat ur. Dags att ta kontroll över den. Hur det skall gå till, det är en annan femma.
Foto: Minnesplats över Förintelsen (GP)
