Till Wien begav vi oss inte i första hand för att få uppleva en traditionell och typisk julstämning med allt vad dit hör. Annars ett lämpligt val med tanke på hur den österrikiska huvudstaden i överdåd ikläder sig alla julattiraljer.
Krigen som rasar ute i världen känns långt borta bland all bjällerklang. Inga festligheterna störande demonstrationer eller protester.
Det löper en tråd tillbaka till Anschluss och österrikisk småborgerlig mentalitet, när förföljandet av judar obehindrat kunde fortgå.
Nu är det jul - blunda och sörpla Glühwein. Glöm alla hemskheter.
Vad gäller denna påkostade resa motiverades den av en önskan att få omslutas av den centraleuropeiska storstadsatmosfären. Något som helt saknas i den stad där jag annars bor.
Osökt minns jag en kulturredaktör i Göteborg som påstod att geografiskt har det aldrig funnits något Centraleuropa. Må så vara, men jag hävdar att man kan tala om en centraleuropeisk anda som är urskiljbar hos en rad författare.
Hur definiera den, skulle en akademiker säga. Lättare att identifiera den med hjälp av namn som österrikarna Thomas Bernhard, med ohöljt hatande sitt bruna fosterland, och Karl Kraus.
En okuvlig upprorslusta, doppad i ironi och sarkasm. Med inslag, framförallt i Bernhards fall, av antihjältens sorglösa livsstil. Jag vill i sammanhanget också nämna tjeckerna Franz Kafka och Jaroslav Hasek.
Poeten Baudelaire brukar anges som den som myntade flanören som begrepp. Med beaktandet av könsaspekten så var det enbart män som flanerade i den moderna storstaden Paris. Om kvinnor försökte sig på det, ansågs de lösfotade.
Paris i all ära, men nog förtjänar Wien sägas tillhöra den som är lagd åt det flanerande hållet. Och gärna vill upp på apostlahästarna. Det finns ju heller inget bättre sätt att upptäcka, och återupptäcka, en stad med allt som den gömmer. Det lovar att bli rena äventyret för den med öppnade sinnen.
Alla wienerkaféer, där man kan hänga, som ungdomarna säger, hur länge som helst. En kafékultur man inte hittar i Sverige. Därför heller inga kaféintellektuella. Jag räknar mig till dem.
Vad utmärker oss? Vi befinner oss medvetet utanför makten och institutionerna, likaså mainstreammedia, värnar vårt kritiska tänkande. Lojala endast mot detta. Behöver därför kaféet som arbetsplats.
Bara en sådan sak som att man på Wiens gator kan köpa dagstidningar på obemannade försäljningsställen. Vännen, den borne journalisten Stefan Lindgren har uttryckt sin förtjusning över detta.
Under juletid ansamlas förskräckligt många människor i Wien, icke minst på julmarknaderna. Svårt att ta sig fram. Det känns inte helt riskfritt att röra sig bland alla julfirare. Omöjligt för mig att inte minnas terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.
Eller det utanför Gedächtniskirche i Berlin. Terror med politisk underton? Vansinnesdåd.
I Sverige uppmanas man att inte hälsa God Jul, för att inte såra alla invandrade som inte firar jul, utan God Helg. Därför säger jag från stadsdelen Hietzing i Wien: God Jul! Eller som de önskar varandra i min älskade tv-serie "I vår herres hage": A merry bloody Christmas!
