lördag 21 november 2026

ABF - statens förlängda arm?


ABF-huset Stockholm - Wikipedia







Kommande lördag, 28 november, arrangeras Socialistiskt Forum i ABF-huset i Stockholm. Något jag och min livskamrat hade planerat att åka på. I en för socialismen mörk och dyster tid.

Främst för en programpunkt kopplad till Svenska Spanienfrivilligas Vänner. Båda har vi de senaste åren alltmer sökt efter motståndsfickor i det Europa där nazismen och Francofascismen en gång försökte krossa allt vad motstånd hette. 


Intresserade av motståndets möjligheter även i vår samtid.


Men så får jag veta att tidningen Proletären inte är välkommen på nämnda forum. Tidningen tillåts inte medverka med bokbord. Det har med statsbidragen att göra, enligt arrangören ABF. Statsbidrag kan inte utgå till dem som sysslar med odemokratisk verksamhet. 


Och det gör tydligen Proletären och Kommunistiska Partiet (KP). 


Riskerar ABF sitt bidrag om de sammankopplas med KP? Guilt by association? 

Jag är ingen sympatisör av KP men yttrandefrihetsförsvarare.


I likhet med framlidne Jan Myrdal. Senast jag närvarade vid ett evenemang i ABF-huset var under seminariet om ”Den vanartige Myrdal”. [1] Hur kunde det gå av stapeln, missade ABF att stoppa det? Eller hade de nya bidragsreglerna ej börjat gälla?


I lokalerna syntes ju den gången förutom undertecknad, antiparlamentariker och icke-röstande, en sån som Stefan Lindgren, rysstroll och Putinist enligt krigshetsarna. Samt många andra revolutionärt antända rödskägg. 


Och vad med skriftställaren Myrdal själv?


Jag och min livskamrat hittar på något annat om lördag. Jag vägrar att legitimera ABF:s agerande och skäms å deras vägnar. ABF - numera statens förlängda arm?


[1] https://www.bokus.com/bok/9789151926407/den-vanartige-jan-myrdal-ett-seminarium-kring-ett-75-arigt-forfattarskap?


Först publicerad på 8 dagar 21 11 2026

På Lars von Triers axlar

Instagram















Det är första gången jag tar mig ut till Blockhusudden i kungliga huvudstaden. Jag har för mig att udden förekommer i någon av Stig Trenters deckare. Lång bussresa från Odenplan. Rena sightseeingen för en storögd lantis. 

Bussen passerar Bonniers Villa Manilla där kultureliten brukar samlas för att kalasa. Nånstans på Djurgården bor kungafjäskaren Cecilia Hagen, liksom ABBA:s Benny Andersson. 

Den förra medarbetare i den tidning, Expressen, där stora elefanter dansat, hon är inte en av dem. Benny Andersson minns jag från sextiotalet, Hep Stars på Valhalla i Sandviken. 

Om bankiren Ernst Thiel, mannen bakom Thielska Galleriet, skrev vännen Lars Ragnar Forssberg en biografi. LR, som satte etiketten "radikalpessimist" på mig, gick bort tidigare i år. Omöjligt att inte med saknad minnas honom i samband med besöket på Thielska.

Det pompösa huset är vackert beläget, med utsikt mot vatten. Det saknas hiss vilket ställer till det för den stellemmade Skriftställaren. En utställning som Lars von Trier kurerat visas: På andras axlar. Där får man veta vilka konstnärer som inspirerat honom i hans filmskapande. 

Ett erkännande och en bekräftelse på en och samma gång. Frågetecken man haft runt inslag i hans filmer rätas ut, främst rörande det flitiga symbolspråket. Som i Melancholia.

Hammershöi, Kirkeby, Willumsen med flera hänger på väggarna i Thielska. Men även författare som Strindberg och Nietzsche förekommer. Replika på den senares dödsmask visas. 

De icke rumsrena text- och bildmakarna, de samhälleligt och estetiskt upproriska, slog sig tidigt ned på von Triers axlar. Bland dem har han sin hemvist, en originell auteur från första början. Av detta blev det Dogma 95 så småningom. 

Ett radikalt brott med hur filmandet, enligt tradition och konvention, bör gå till.

von Trier har aldrig betett sig som förväntat, ständigt traskat i sina egna spår, till synes bekymmerslöst. Struntat högaktningsfullt i att försöka vara till lags, för att tillfredsställa politisk korrekthet och anständighet. Endast varit lojal mot sig själv.

Vem har glömt Cannes, när han iförd idolen, regissören från dansk films guldålder, Carl Theodor Dreiers smoking på en presskonferens kallade sig nazist? Det blev ett herrans liv. Gränsöverskridaren hade talat.

I en intervju med von Trier, begången av hans dotter, och som man kan ta del av på utställningen utvecklar han vilka val han gjort och varför vissa namn. Han påstår sig skamlöst ha lånat friskt från sina valfrändskaper: "Man kan inte stjäla från en tjuv".

von Triers integritet har varit helgjuten. Det har aldrig varit publiktillströmning och intäkter som styrt honom, han har alltid kompromisslöst följt sina idéer, bortseende från alla kommersiella aspekter. 

Internationella tjärnor som Nicole Kidman, Kirsten Durst och Charlotte Gainsbourgh har köat för att få jobba med geniet. Även om de ibland fått betala flygbiljetterna till inspelningsplatserna själva.  

Det hade varit kul få en kommentar om von Triers antikommersiella hållning, i en bransch som räknar kioskvältare på bekostnad av konstnärlig kvalitet, från hans forna producent på Zentropa, Pete Aalbæk Jensen. 

Om vilken det ryktades att han kunde somna när von Triers filmer premiärvisades.

Parkinsons sjukdom har rammat von Trier hårt. Det gör ont att se hur han skakar. Någon mer film lär det inte bli. Men vilka filmer och tv-serier han gjort i sin krafts dagar! Jag har sett många. Bland favoriterna Idioterna, Riget och Europa. 

Ernst-Hugo Järegård, utropandes "danskjävlar!", i sitt esse i Riget.

En av de absolut största, europeiska filmkonstnärerna i samtiden. En rödvit Fassbinder, nära jag skrev. Men von Trier har odlat sin egen stil. Om än, som nu, lyftande fram i ljuset och redovisande alla dem som enligt honom suttit på hans axlar. En flott gest. 

von Triers kommentarer till sina val är en njutning i sig att få ta del av.

FOTNOT. Utställningen visas till 27 januari 2027. Missa den inte! Buss 67 från Odenplan.

Först publicerad på lindelof.nu 21 11 2026


fredag 20 november 2026

Stå på dig, Ida!

Wikipedia











Jag läser att borgerliga skribenter anlägger kritiska synpunkter på Ida Gabrielsson, vice ordförande i V. Hennes person. Kvinna är hon till råga på allt. Låg utbildning.

Usch och fy.


Hon röker, tar sig ett järn, skrattar åt sin farsa när han rått skämtar om Martin Ådahl i C. Såna är de från arbetarklassen. Vulgära och ohejdade.


Gabrielsson är, liksom undertecknad, uppvuxen i Sandviken. Vi vet inte att föra oss. Vilka bestick som vid fint dukade bord först skall användas. Och liknande, enligt borgarklassen viktiga saker.


Jag minns min första tid i Upsala. Det var som att komma till en främmande kontinent. Alla konstiga ord de höll sig med, akademikerna. 


Jag umgicks mer än en gång med tanken att åka hem och gå ned i Verket. Men höll ut. Vågar inte grunna på vad som hände med mig. Blev jag en klassförrädare?


Jag känner solidaritet med Ida. Trots att hon en gång gjorde fula grimaser bakom min rygg, under en offentlig debatt när jag satt i panelen och öppet deklarerade mig som kommunist.


Först publicerad på 8 dagar 2026 11 19


torsdag 19 november 2026

En bild säger inte mer än tusen ord

Foto: Svenska Dagbladet

 






Fotot ovan togs den 16 september 1966 i en rättegångssal i Frankfurt av Main. Män prydligt iförda kostym och slips. Vilka är dessa män som radar upp sig inför skranket? Vad har de gjort som påkallar tingsförhandling? Uniformerad bevakning?

Fotot lämnar inte i sig något svar. En bild säger således inte mer än tusen ord. Vad än det gamla talesättet hävdar.

En ledtråd är att konstnären dramatikern och flyktingen undan nazisterna, Peter Weiss, skrev en pjäs, Rannsakningen, som byggde på protokollen från samma händelse i Frankfurt am Main. Den estetiskt medvetne modernisten Weiss lade inget till. 

Dokumenten var starka nog, utan att dramaturgiskt behöva förstärkas. 

Pjäsen uppfördes på Dramaten 1966, i regi av Ingmar Bergman. Scenograf Peter Weiss dåvarande partner Gunilla Palmstierna-Weiss.  Återuppfördes på Orionteatern 2016, i regi av Weiss dotter Nadja. I samarbete med Dramaten. 

På ett annat foto försöker samma män dölja sina ansikten bakom allt de råkade ha till hands. Alldenstund närgångna fotografer smyger sig på. Vad hade de prydliga männen att dölja? Vad hade de på sitt samvete?

Männen på bilden är före detta lägerpersonal i Auschwitz som plågat och avlivat fångar. Ingen av de sadistiska plågoandarna döms till döden, dödsstraffets avskaffande i Tyskland omöjliggjorde detta. 

Inte heller alla döms till livstidsstraff för sina grymma förbrytelser. Mig obekant exakt hur många. 

Däremot tror jag att ingen enda av dem som dömdes till livstids fängelse satt av hela straffet, utan det kortades av. Hälsoskäl kunde alltid åberopas. Amnesti för att slippa förlängning av ärendet. Med åtföljande massmedial uppmärksamhet. Även internationellt. 

Regimen i Västtyskland, i färd med att förverkliga det "tyska undret" och samarbeta med USA under antikommunismens ledstjärna, ville dra ett streck över det som varit. Lägga locket på. 

Högt upp i statsadministrationen, till och med nära förbundskanslern, satt övervintrande nazister. Som om inget hänt. 

Övervintringen och den påbjudna, nationella tystnaden bakomliggande orsaker till sextiotalets studentrevolt och uppkomsten av RAF (Röda Armé Fraktionen).

Känner man inte till bakgrunden tiger fotot.

En gång var jag bekant med en kvinna som klippte film åt idel regissörskändisar i vårt land. Hon visade mig ett släktfoto i sin ägo. Alla avbildade ser lyckliga och glada ut. Rena idyllen. Blott en fasad. Kvinnan var förtrogen med deras levnadsöden. Ingen var i själva verket nöjd med sitt liv. 

Mer än en begick självmord efter att bilden togs.

Utan ord tiger våra bilder. Även de historien dokumenterande. Som på bödlarna i Frankfurt am Main.

FOTNOT Se gärna på SVT Play serien som på tyska bär namnet Deutsches Haus och handlar om Frankfurträttegångarna: https://www.svtplay.se/tyska-huset.

Även på lindelof.nu 2026 11 19 



onsdag 18 november 2026

S får skörda det man sått

SVT Nyheter















Jaha, så har det hänt. Moderaterna är större än socialdemokraterna, enligt den senaste opinionsmätningen från Novus. Presenterad i TV i morse.

Socialdemokraternas valstrategi, att låta Magdalena Andersson agera förtroendeingivande frontalfigur visade sig vara ett missdrag. Ännu mer, och som en följd av detta, att inte driva någon egen politisk linje. 

S är S, lita på det. Det underförstådda budskapet från partiledningen som verkar glömt all markkontakt.

Person framför politik. Inte prata politik och skiljelinjer. Förutom att markera mot SD. Och "informera" V om att några statsrådsposter blir det inte. Men vi förväntar oss att ni stödjer oss. Annars blir det högerregering med stöd av högerextremister. Det vill ni väl ändå inte?
 

Kanske det gick i England, med Järnladyn, Margaret Thatcher som de konservativas ansikte. Men inte i Sverige.


Och inte har det blivit bättre av fumligheten vid det utdragna regeringsbildandet, demonstrerander av den totala bristen på ledarskap. Magdalena Andersson har gjort sig osynlig i offentligheten, istället kohandlat bakom stängda dörrar. Glöm väljarna!


Pinsamt hårda utfall mot V, från Stranshäll och andra, som kanske äntligen rycker undan dörrmattan för S. 


Det gamla talesättet förtjänar att dammas av: Man får skörda det man sått.


Med vetskap om den starka lojaliteten inom det toppstyrda S torde ändå Magdalena Andersson inte behöva bekymra sig om sin position. 


Först publicerad i något annorlunda version på 8 dagar 2026 11 18

Så gör man bara inte

Riksbanken - Wikipedia













Hög riksbankschef åkte på lyxresa inför upphandling. Enligt Dagens Eko. Det borde stått: lät sig bjudas på lyxresa. Det åtföljdes inte av någon polisanmälan eller anmälan till Riksenheten mot korruption. Endast avstängning från att medverka vid samma upphandling. 


Skyddandet av en korrupt höjdare? Du kliar min rygg, jag din? 


Samma chefs agerande är inte unikt. Det förefaller, utan att jag kan anföra siffror som bevis på det, som om fifflandet har blivit alltmer utbrett. Det tycks pågå en demoralisering, en urholkning i praktiken av vad som kan anses vara rätt och fel. 

Man bör fråga sig varför, utan att kunna lämna ett enkelt svar. Eftersom det hotar samhällsbegreppet. Som förutsätter att alla bidrar till att upprätthålla den konstruktion vi benämner samhället. 


Vi garanterar ju på heder och samvete att vi gör rätt när vi inkomstdeklarerar. Betyder det ingenting?


Som kristen undrar jag om förfallet, för att uttrycka det drastiskt, kan ha att göra med sekulariseringen, tio Guds bud gäller inte längre. 

Husförhörens tid är sen länge förbi.  En moralisk nivellering breder ut sig, kan han eller hon så kan jag. Kommer jag bara undan, så.


Det verkar som om skammen ersatt skulden som drivkraft. Den förra är social till sin natur, inte den senare. Ertappas en politiker eller direktör med fingrarna i syltburken kan man alltid be om ursäkt eller "pudla", ett uttryck som sedan länge är i svang. Men någon skuld känner man inte. 


Bara att skaka av sig eventuella fördömanden och kritik. Och gå vidare.


Jag har, kanske med åldern, blivit allt mer cynisk. Men jag har slutat tro att man via lagstiftning kan komma åt människors felhandlingar. Vi har redan lagar att beivra dylika med. Men människor struntar i och gör sitt bästa för att kringgå dem. 


Bottnande i att det här med att ha ett samvete, det är antikverat och borta. Att land skall med lag byggas, som det förr hette, är satt ut spel.


Min mor brukade varna mig för att ”nalla”. Det börjar med en synål och slutar med en silversked. Om vissa beteenden hette det att "så gör man bara inte". Inget att diskutera. Man vet det utan att behöva orda om det. 


Styrande för det brukssamhälle där hon växte upp. Med ett osynligt, bevakande öga.


Det förutsätter ett fungerande överjag i samhället, gemensamma värderingar och delade övertygelser som respekteras. Inte ett moralrelativiserande, höll på att skriva konsekvensneutralt, samhälle. 


Utan medborgare, utrustade med ett samvete som utan förbehåll dikterar vad som är rätt och fel, står lagstiftningen sig slätt. Hur finmaskig den än är. Den reduceras till blott och bart ett hinder, inget att respektera och försvara.


Det samvetslösa samhället skyndar på utvecklingen mot den iskalla polarnatt som sociologen Max Weber förutspådde. När den instrumentella rationaliteten kvävt alla känslor om rätt och fel. 

Jag fryser redan.

tisdag 17 november 2026

Minnesregissör

Konsum på Barrsätragatan















Efter att min äldsta vän, i mer än ett halvt sekel kände vi varann och hade kontakt från och till, Conny tidigare i år gick bort är det som att jag ständigt dras i tankarna tillbaka till det Sandviken ett par mil västerut där jag har mina rötter. 

Jag väljer att skriva "i tankarna", eftersom det skarpa minne, till synes bortom tankebearbetning, som Conny besatt inte alls förärats mig. 

Snarare är mitt minne fragmentariskt, existerande bortom min kontroll och uppoppande närsomhelst, det kan förefalla mig autonomt. Tankarna ligger på ett högre medvetandeplan. Om nu att minnas och att tänka kan särskiljas. Vilket inte alls är självklart.

"Nyckfullt", skulle någon kunna säga om mitt minne. "Bedrägligt", någon annan Men det är väl nästan per definition utmärkande för minnet som mänsklig funktion? Fantasi och önsketänkande tar över. Alldenstund vi minns det vi vill minnas - förtränger bryskt annat. 

Vi är såtillvida vårt eget minnes regissör, nära jag skrev domptör. Osökt associerar jag till Ingmar Bergmans kalkonfilm Smultronstället. Där huvudpersonen, i Victor Sjöströms gestalt, iscensätter sitt eget minne. Bergman lånar friskt symbolik från Buñuel och andra storheter.

I Konsumbutiken på bilden ovan (jag minns, där ser man, den som mycket större), utmed Barrsätragatan i Sandviken, jobbade min mamma, obekant för mig hur länge. I samma butik stod en ung, alltid glad och snäll, jänta med ett förnamn som börjar på D. 

En åldrad D stötte vi ihop med inne på ICA i Sandviken för ett tag sen. ICA är och var konkurrent till Konsum, av princip handlade aldrig min mor där. 

Det var Konsum, hennes mormor var en av initiativtagarna i Sandviken till startandet av ett arbetarklassen gagnande inköpsalternativ till skuldsättning i bruksbod, och inget annat som gällde. 

Förutom sista åren av mammas liv när benen inte längre bar. ICA låg närmare bostaden än Konsum, det avgjorde saken. På Smedsgatan 7B fanns ingen hiss, mamma bodde högst upp och måste kånka på kassarna uppför många trappor.

Vi har träffat D en gång tidigare, då ett glatt återseende med igenkänningskramar. Men denna gång kände hon inte igen mig. Blicken skräckfylld när jag närmade mig henne mellan gondolerna. Som om en buse var på ingång.

Det hjälpte inte att jag presenterade mig med namn och allt, påminde om att vi känt varann ända sen Konsumtiden. Hon kände inte igen mig längre, jag var en främling. Vårt delvis gemensamma förflutna var som bortsopat. Svårt att ta till mig. Inte samma D.

Demens och senilitet skrämmer mig. Du går förlorad, traskar vilset omkring i dimmornas värld. Conny, jämnårig med mig och skulle snart haft födelsedag, slapp uppleva det. Cancern hann före. 

Så pass skrämmande är hotet att jag inte kan låta bli att ofta släppa in det i medvetandet.
Samtidigt snabbt slå bort det faktumet att även jag skulle kunna hamna där, varför inte. Liksom flera vänner och släktingar.

Jag är med i en grupp på Facebook som regelbundet publicerar foton, väldigt ofta staden hedrande för att inte säga förskönande, på det Sandviken som en gång var. Jag reagerar på att min morfar föddes 1890. När vissa foton tas är han redan en medelålders man. 

Långt tills att storken mot slutet av 1940-talet skall glida in över Bruket med mig. Vådan av att vara ett sladdbarn, så många hinner gå bort innan jag hunnit fråga dem en massa saker jag skulle vilja veta mer om. Så blir det inte nu. Case closed. 

Nära Konsumbutiken, nästan granne med den, bodde mormor och morfar, rörsliparen. Mormor, denna ängel nedsänd till jorden av en barmhärtig Gud, brukade passa mig när mamma jobbade. Liksom bångstyriga hunden Sussi. 

Mormor gick bort 1959. Jag hade inte hunnit fylla tio. Så förfärligt många år sen. Kan inte låta bli att minnas det. Som inpräntat och orubbligt, bortom regi.