Stenen i skon, den kritiske intellektuelles funktion?

Foto: Wikipedia

Spefulle vännen Gunnar Adler Karlsson uttydde akronymen DN som ”Dagens Nonsens”. Litteraturdocenten Johan Lundberg har på Timbro utkommit med boken Rikslikaren om denna avis.

Huvudstadstidningens agendasättande är föremålet för Lundbergs bok. Dess inflytande över hur vi bör se på vad som sig i samhället tilldrager. 

DN har uppträtt som självutnämnd smakdomare. Titeln på boken är välfunnen men i mina ögon överdrivande tidningens nationella betydelse. Bidragande till DN:s imposanta självbild. 

Boken handlar om hur DN påverkat den allmän opinionen. Men vilka ingår egentligen i denna opinion? Vad med alla vi utanför 08-tullarna och etablissemanget, har vi verkligen åsiktsdisciplinerats av DN? Tillåt mig tveka.

Vilka läser DN och har påverkats eller stärks i sina åsikter av dess agendasättande journalistik? 

Det är trots allt begränsade grupper, nära makthavarna. DN är centralmaktens organ, dess megafon, pipan som makten blåser igenom som Jan Myrdal sa.  

De flesta i vårt land är bosatta utanför tullarna. Vi har inte kontrollerat våra åsikters korrekta halt med hjälp av DN för att få veta vad vi ska tycka om apatiska barn och annat. DN läses i Rosenbad och Söderreservatet.

Lundberg vill inte ingå i klägget. Men de som skriver om boken är ju agendasättarna själva. Kanske kastat sig över den för att kontrollera att de finns med, ingår i namnregistret.  

Vi i provinsen är redan införstådda med hur rikslikandet går till. 

Journalisten Gunnar Sandelin gick modigt emot den av DN färgade opinionsströmmen bland journalister och politiker, om massinvandringens effekter. För det tvingades han att betala ett högt pris. 

Lundberg väcker inte samma uppmärksamhet och aversion. Det är andra tider, nu. 

Makten besitter olika mekanismer för att ofarliggöra och avväpna sina kritiker. 

Ett sätt är att i den repressiva toleransens namn låta de frispråkiga hållas, för att putsa på den demokratiska fasaden i ett förment liberalt samhälle. 

Lundberg säger inget som många av oss redan vet. Och som medfört att vi valt andra uttrycksmedel än gammalmedia. Sociala medier på nätet har blivit viktigare. Där sker opinionsbildningen.

Vad tror sig Lundberg kunna uppnå, om nu inte boken skrevs för att han måste det inför sin egen spegelbild? 

Som Fidel Castro i domstolen: Historien skall frikänna mig. Lundberg dokumenterar att han inte har varit  en av ja-sägarna. 

Vad vill Lundberg? Erkännas av dem han riktar strålkastarljuset mot? Vara en del av etablissemanget, en i gänget som räknas? Legitimeras av dess blick?

Stenen i skon, som den danske regissören Lars von Trier ville vara med sina filmer? Ett störande och irriterande moment.

Makten behöver stenarna, fasaden måste hållas uppe. Men vad göra för en kritisk intellektuell som Johan Lundberg, om inte vara just stenen i maktens sko? 

FOTNOT Utdrag ur den bok jag just nu skriver i nårheten av Vesterhavet, arbetstitel EfteråretsTversted.

Även publicerad på 8 dagar 28 september 2026

Från den rödvita horisonten

Tversted Pension

Två veckor återstår av vistelsen i Krøyerland. Dagarna pinnar allt snabbare iväg bakom min rygg.

På avstånd följer jag turerna i Sverige efter senaste valet. Det surras om valfusk och kandidater som ur det okända dyker upp och via kryssning tar sig in i riksdagen. Det påstås att människor röstar av lojalitet och efter övertalning. I Tjärna Ängar som annorstädes.

Var blev den upplyste medborgaren av? Dags att se över den allmänna rösträtten?

Här i Danmark står Grönlandsavtalet i de statsbärande mediernas fokus. Frederiksen och Løkke Rasmussen kvistar över till USA för att skriva avtal med Stora Stygga Vargen, läs Trump, om nya baser på Grönland. 

Jag trodde i min enfald att folkrätt och suveränitet fortfarande var värt att försvara. Men icke.

Medierna spelar lydigt med i den nya världsordningen. 

De stora demonstrationer som ägt rum på Grönland mot USA och militära avtal ser man inte mycket av i dansk tv. Klägget lika starkt här som hemma i Sverige. Folkliga protester undanskyms. 

Berliner Morgenpost rapporterar från valet i Berlin. Die Linke vann framgångar. Men oro har uppstått när det visar sig att en (ö)känd klanledare i Berlin finns på valbar plats. Och die Linke beskylls för antisemitism. Samma som vi hör i Sverige om V.

SPD, den socialdemokratiska arbetarrörelsens urmoder i Europa, tappar allvarligt mark. Liksom S i Sverige. I Tyskland är AfD på frammarsch. Medan SD i Sverige backar. Gör högervindarna halt utanför vårt lands gränser?

Jag brukar likna våra vistelser varje höst invid Vesterhavet vid David Thoreaus flykt till Walden. Ett halvhjärtat försök att dra sig undan världens krig och larm. Men i dagens digitaliserade värld är det omöjligt.

En sak till. Den senaste PISA-mätningen får makthavarna att trängas framför kamerorna i Folketinget. Bildningens stolta Danmark, med Grundtvig som föregångsfigur, håller på att förvandlas till en obildningens och neoanalfabetismens. 

Skolbarnen läser inte. Och skolkar som aldrig förr. De föredrar TikTok och sociala medier framför böcker och undervisning.

Hur få bukt med detta? Ingen vet. Alla är rådlösa. Förbjuda mobiler? Införa åldersgränser i användningen av internet? Jag skakar på huvudet åt alla mer eller mindre desperata förslag.

I kväll ser jag i tv Danmark möta Wales i Nations League. Idrotten leder bort mörka tankar. Inbillar jag mig. Även om det handlar om modern systemfotboll, den gröna mattans schack.

Även publicerad på lindelof.nu 27 september 2026

I Borlänge verkar de ha röstat fel

Foto: Wikipedia

 

Nu darrar det politiska etablissemanget i Sverige på manschetterna. Visst ska vi personkryssa när vi röstar men det ska inte kunna dyka upp okända figurer från utanförskapsområden som Tjärna Ängar i Borlänge med fel hudfärg och ställa till det.

Dra på oss massmedialt strålkastarljus. Tvinga Dadgostar att inta undervattensläge, utan sällskap av omdöme och goda rådgivare. Sedan titta fram och inför gammalmediers kameror beskylla dem som kritiserar röstförfarandets utfall denna gång för rasism.

Tja, vad ska hon säga? Någon C H är hon ju inte. Mer affektiv än reflexiv. 

Glöm när LO tvångsanslöt medlemmar till S. Kollektivanslutning hette det. Utan medlemmarnas medgivande. Kollektivanslutningen är borta. Men enligt uppgift stödde LO (S) i senaste valet med 36 miljoner kronor. 

Men det som skett i Dalarna och annorstädes, det är något annat. Eller? För vår demokrati väsensfrämmande? 

Jag har svårt, som icke röstande, att låta bli att känna skadeglädje över alla trumpna reaktioner. Som om de styrande tagits på sängen och överrumplats. Det hade vi ingen aning om. Att det kunde gå till på det här sättet.

Ska vi fortsätta att ha ett parlamentariskt system byggt på allmän rösträtt och representativitet eller inte? Med risk för att ”fel” personer hamnar i riksdan? Med hjälp av stödröster från släktingar och klanmedlemmar. 

Här i Danmark skakar man på huvudet åt vad som sker på andra sidan havet. 

Samtidigt som högervindar blåser över Europa. 

Själv är jag som gammal marxist och kommunist för en proletariatets diktatur. Utan föregående omröstning och ett kryssande. 

Så jag darrar inte denna höstafton på manschetterna. Snarare småler roat. 

Även publicerad på 8 dagar 26/09/2026

Hellre filmer än ett dåligt krigsmuseum

Foto: Facebook

Temat  "motstånd under ockupation” har väglett mig och min hustru på våra resor de senaste åren till olika orter i Europa: Barcelona, Bilbao, Amsterdam, Oslo och Helsingfors, för att inte nämna Köpenhamn.

Av samma skäl, på jakt efter motståndets olika former , begav vi oss häromdagen under vår vistelse i Danmark till Aalborg Forsvars- og Garnisonsmuseum. 

Det var inte lätt att hitta, trots hjälp av GPS. Undanskymt beläget på avvägar utanför byns centrum, som om museet inte är något att skryta med.

Vi lyckades hitta det, betalade 80 DKK per person som pensionister. Det svider när jag tänker på det. Bortkastade pengar.

Museet blev en stor besvikelse. Flygplan, tanks och annat krigsmaterial pliktskyldigt utplacerat. Huller om buller. Vad vi saknade var ett beledsagande narrativ. Icke minst för den fåkunnige. I sig, utan en berättelse, tiger krigets maskiner. 

Värst var hur besættelsen nedtonats. Amatörmässiga kartor över hur nazisternas soldater spred sig över Danmark, med markeringar och figurer av olika slag som inte förklarades, utan lämnar en villrådig. 

Motståndsrörelsen, vad med den? Vi hade velat veta mycket mer.

Vapenfascinationen verkar ha styrt hur museet har byggts upp. Narrativ saknas. Till skillnad från Frihedsmuseet i Köpenhamn som dramatiserar historien, levandegör den på ett fantasieggande sätt.

Hur ska unga människor kunna lära sig något av detta? Om de dristar sig till att besöka museet. Inte många besökare när vi var där.

Snopna åkte vi tillbaka mot Tversted och vårt hyrda hus. Pratade om filmer som Hvidsten Gruppen, Flammen og Citronen, Foglene over Sundet med flera som hjälper oss bättre än något museum att förstå Danmark under ockupation. 

Sockerråttan i Danmark

Foto: Wikipedia

Ränderna går aldrig ur. Kanske är det arbetarklassbakgrunden​ som talar. Jag älskar nämligen smågodis. Ju mer det liknar något farligt onyttigt och är färgstarkt, som hämtat direkt från en kemisk fabrik, desto bättre.

  

Fin, schweizisk överklasschoklad från Lindt inget för mig. Sitta och knapra förnämligt på fyrkantiga rutor. Nä, frossas ska det.

Högtidsstunder rådde i barndomen när jag kunde knata iväg ned till Linders kiosk vid Kanalen i Sandviken och handla ettöresgotta av det mest härliga slag. Fylldes på i vita påsar.

Sockerråtta har jag förblivit som gammal man. Här i Danmark heter godiset slik och köps på försluten påse. Jag fattar inte hur ungarna kan ha råd. Det är ju så dyrt. Även om man bortser från valutakursen med svag, svensk krona.

När jag läste nationalekonomi i Upsala handlade det på kursen i mikroteori om prissättning. Utbu​d efterfråg​an på en perfekt fungerande marknad​ med konkurrens. 

Det hade föga med den oligopolstyrda verkligheten att göra. Med marknadsimperfektioner, som det stod i böckerna. 

Prissättningsmekanismer har alltid fascinerat mig. Kopplingen till värdet på en produkt. Arbetsvärdeläran inhämtade jag genom läsandet av Marx. Inget som togs upp på föreläsningarna.

Från Nationalekonomen har främst frågan om  priselasticitet stannat kvar. Vissa varor efterfrågas alltid, även om priset går upp. Så som mjölk​ och basala livsmedel. Skulle tro att det även gäller godis.

Borde höra med någon dansk vid slikgondolen. Med risk för språkförbistring.

För övrigt fattar jag inte varför Danmark ska spela rollen som lydstat, krypa för USA och ingå avtal om Grönland. Vart tog folkrätten och suveräniteten vägen? Vad jublar det rödvita klägget egentligen åt? 

Stora Stygga Vargen, president Trump, ler i mjugg samtidigt som han klappar om en smickrad Mette Frederiksen. 

Även publicerad på 8 dagar 260923

Hur sjukt får det bli?

Foto: Arbetet

Rubrikens fråga infinner sig automatiskt när jag i Arbetet 260923 läser om ett företag som översvämmats av jobbansökningar. I runda tal 300. Företagsrepresentanten är förtvivlad. Hon vet ju mycket väl vad det handlar om. Ingenting annat än ett spel för gallerierna.

Jobb söks för att Arbetsförmedlingen tvingar arbetssökanden att göra det. Oavsett utsikterna till en anställning. Tummen i ögat på de tärande. Bevisa måste de för handläggarna att de är aktivt arbetssökande. Försök inte slippa undan, hitta ett kryphål! Storebror ser dig. 

Ingen av de sökande vill egentligen ha något jobb på företaget. Det vet representanten också. Men hon tvingas, för syns skull, i bästa fall bläddra igenom ansökningarna och artigt tacka nej. 

Är det inte dags att sluta med dessa, den förkättrade arbetslinjens, absurditeter? Sluta låtsas? Det är så förbaskat ovärdigt och demoraliserande för alla inblandade. 

Och med AI allt snabbare på ingång. Med sysselsättningskonsekvenser för den levande arbetskraften. Dags att sluta blunda för verkligheten. Glöm parollen arbete åt alla. Den är sedan länge förbisprungen av arbetsmarknadens realiteter.

Redan André Gorz skrev om två tredjedelssamhället, med ett bestående överskott på arbetskraft. 

LO-basen Gunnar Nilsson pläderade för en dra åt helvete-kassa åt var och en. Med syftet att öka den enskildes handlingsutrymme.

Lägg ned, säger jag. Sluta jaga folk. Inför en generell, ekonomisk grundtrygghet. Nilssons dra åt helvete-kassa. Som jag kallar medborgarlön. Sedan är det upp till den arbetslösa att fritt välja om han eller hon nöjer sig med medborgarlönen eller inte.

Individen tjänar på det. Samhället. Arbetsförmedlingen kan avvecklas eller kraftigt bantas. Alla övervakningsmyndigheter. 

Aldrig har läget som nu talat för en medborgarlön, basinkomst som andra säger.

Försök inte slå mig att vi inte har råd! Det har inget med ekonomi att göra. Utan med att makten inte vill ha fria medborgare. Hellre slavmentalitet än frisinne. Kännetecknet på ett civiliserat, modernt samhälle?

Jag skäms när jag läser Arbetet.

Även publicerad på lindelof.nu 2026-09-24

Passar Malmölistan bäst på gator och torg?

Axel Danielsson (Foto: Wikipedia)

Malmölistan, med stridbare Nils Littorin i spetsen, tidigare aktiv kommunist, dykande upp i olika sammanhang när de etablerade partierna minst önskar det, lyckades ta sig över spärren och in i kommunfullmäktige. Med 3,9 procent av rösterna.

En katt bland hermelinerna. Jag tror knappast att de regerande socialdemokraterna, som Littorin älskar att konfrontera, ser fram emot att möta Malmölistan i debatterna i den politiska församlingen. 

De senare har beskyllt de förra för korruption, att köpa stöd, slösa med offentliga finanser på obegriplig konst och andra mindre tilltalande saker.

Dyra julmåltider på flotta ställen på skattebetalarnas bekostnad, samtidigt som de som sliter inom välfärdssektorn inte är inbjudna, icke att förglömma.

Malmölistan uppfattar jag som ett typiskt populistiskt parti som skjuter in sig på frågor som spontant retar upp vanligt folk. Det krävs ingen större argumentation eller retorik för att övertyga, det gäller att fånga den opinion som är lättretad och gärna tänder på alla stubiner.

Detta i den stad där intellektuella förgrundsgestalter inom arbetarrörelsen en gång fanns, som Axel Danielsson. Tidningen Arbetet, som jag dagligen läser, låg han bakom.

En replika av päronträdet, där Mäster Palm utstötte sina tirader mot de härskande herrarna, har jag själv sett i Malmö. 

Med vemod minns man den tid när S stod för något annat än den samhällsanpassning de maktberusat försvarar i dagsläget. 

I likhet med Sverigedemokraterna appellerar inte Malmölistan till det kritiska utan spontana förnuftet. Vardagsnära frågor för dem som kallats verklighetens folk drivs. 

Offentliga medel skall enligt Malmölistan prioritera vården, polisen och skolorna. Alla dessa kommunikatörer som kommunen håller sig med kan gott avskaffas. De betraktas som parasitära och onödiga. 

En riktig Malmöbo är ingen kommunikatör, för att omformulera ett talesätt bland nationalsocialisterna i Tredje riket.

Hur man ser på Rosengård och "transferiatet", alla inflyttade bidragstagare som inte lönearbetar, är mig obekant.

I Tyskland vinner populistiska AfD framgång. Särskilt i landets östra delar. Vad som händer med Malmölistan när de kommit in i värmen och har att följa den påbjudna samtalsordningen ska bli intressant att hålla ett öga på. Löper de samma risk som SD att förlora på att bli rumsrena?

”Politikerna skall vara rädda för folket”, heter det från Malmölistan. Nu är de själva invalda politiker. Misstanken finns att de fungerar bäst på gator och torg. Inte i salongerna. Den som lever får se.

Men nog är de ett uppfriskande inslag i gatubilden i den skånska metropolen!

Även publicerad på lindelof.nu. 2026-09-20