Hur mår Bianca Ingrosso?

Människor som påverkar andra har väl alltid funnits! Ta "bara" Jesus och hans trogna "följare" (så heter det nuförtiden, har jag förstått, glöm "lärjungar"). Eller de gamla grekerna, Aristoteles och de grubblande grabbarna. 

Så det där med "influencers" är väl inget nytt påfund. Men det framställs som om det vore så. 

Klöver, rejält till och med, kan dessa den senmoderna tidens inflytare tjäna, genom att låta reklam "smyga" sig på i samband med slitandet på deras välkända ansikten. "Hjärntvätt"?

En av dem, kanske den främsta, är Bianco Ingrosso, dotter till den spralliga programledaren för Allsång på Skansen. Nyss swishade den förra, krumbuktande sig hit och dit, apande sig som man sa i Sandviken, förbi i ett reklaminslag i TV4. För att puffa för en dyr klänning, tror jag. Inte H&M direkt.

Jag noterade inte det pröjsande företaget bakom. Men det spelar mindre roll. Jag tänker inte skicka efter plagget.

Jag har inte sett Ingrossos pratshow på en av de kommersiella tv-kanalerna, inte heller reality showen Wahlgrens värld, så jag kan enbart basera min kommentar på andra framträdanden hon flitigt gör, för att håva in kosing. 

Hon är svår att massmedialt undgå, om man säger så. Om man inte ska blunda eller fly till skogs.

Kultursociologiskt lagd kan jag inte låta bli att, nej inte fascineras, snarare förundras av denna från rynkor och gäddhäng befriade samtidsprodukt. Är allt bara yta och visa upp sig i hennes glittrande 08-värld? 

Hur mår jäntan, farbroderligt uttryck jag vet men jag är en gammal man, bortom strålkastarljus, mobiler och smink? Har hon någon "livscoach", eller vad sjutton det heter? Kanske "livsstrateg"?

Mot slutet av 1980-talet begav jag mig till Harvard Business School i Boston, Massachusetts, för att som visiting professor studera deras beryktade case-pedagogik. "Fallstudier" säger vi i Sverige. På den högskola där jag tjänade ihop till mitt levebröd tillämpade jag en variant av denna pedagogik.

På en organisationsutbildning. Trött på korvstoppning och omyndigförklarande av studenterna. Drastiskt rubricerade jag det "ångestskapande pedagogik". [1] Slut på elevifiering och gymnasifiering! 

Frihet under ansvar. En krävande utbildning för den som sökte sig till den. Men personlighetsutvecklande vågar jag påstå. Dock är det upp till deltagarna att lämna ett omdöme. Mejla mig! Eller skicka blommor.

Nå, tanken var att under USA-vistelsen försöka komma i kontakt med Christopher Lasch [2], som jag läst och inspirerats (sic!) av. Om någon var Lasch en influencer i mitt professionella liv. Hans narcissismbegrepp dyker osökt upp när jag sitter och löst funderar på denna Ingrosso.

Små barn skall vara narcissister! Det ingår i deras utveckling. Men vad säga om oss som vuxna? Hos Lasch, som jag minns det, värderas inte fenomenet. Begreppet används snarare i ett syfte att fördjupande förstå dåvarande amerikansk, kulturell samtid.  

Vad med det som inte syns och som andra inte bekräftar? Vilka är vi i egna och andras ögon? Vilka vill vi vara för att komma till vår rätt?

Summa summarum. Hur mår den "vuxna" (?) narcissisten Bianca Ingrosso egentligen?

[1] Tankarna bakom utvecklas i min bok Hucks flotte på upptäckarflotten. En roligare bok i samhällsvetenskaplig metod (2024). 

[2] Det lyckades inte mig att träffa Lasch IRL. 1994 gick han sedan bort. 

Tomas Bresky in memoriam

Fotot på Tomas Bresky: Journalisten

Det går knappt en dag utan att jag utbrister ”nej, inte ännu en”, syftande på att en efter en av generationskamraterna, fyrtiotalisterna, går hädan. Ja, mer än så. En efter en av dem som påverkat mitt tänkande om samhälle och politik.

Nu senast Tomas Bresky (född 1944), som efter vad jag kan förstå aldrig lämnade sin utkikspost i norr. Utan förblev Luleå troget. Men född i Värmland, uppvuxen i Göteborg.

I en dödsruna heter det om honom att han tidigt utmärkte sig som en grävande journalist. Och att hans grävande föregick Uppdrag Granskning och liknande, korrupta förhållanden skärskådande, tv-program.

Jag minns främst två böcker som han skrev tillsammans med Ingemar Schmid och Janne Scherman. Dels Med SAF vid rodret; granskning av en kamporganisation (1981). SAF drog i gång en påkostad satsa på dig själv-kampanj i nyliberal anda. 

Ett hemligt strategidokument gick ut till medlemmarna, någon läckte innehållet.

I samma veva utkom Henri Lepage med sin bok I morgon kapitalism. Till synes slutade vänstervindarna att blåsa över landet. Med dem upphörde kollektivets primat framför individen.

Också tillsammans med Schmid och Scherman skrev Bresky den MBL-kritiska boken Medbestämmande, mera dröm än verklighet (1978). 

Efter Kirunastrejken, som tog LO på sängen, initierade S en arbetsrättslig lagstiftning för att försöka förhindra fler okontrollerade, vilda strejker. Boken gav bränsle till min mot arbetsrätten kritiska avhandling Från Konsul Göransson till MBL (1979).

Scherman gjorde som andra rödskägg, Aschberg med flera, och lät sig enrolleras av det privata näringslivet. Men inte Bresky. Visserligen grånade mustaschen men ett rödskägg förblev han.

Må han vila i frid.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-27

Kärlek på papper

Vad ska man ut i kylan och göra?

 

Skidan hon slinter, i bukter och finter. Nä, jag är ingen vintermänniska. Inte på långa vägar. Apropå långa vägar. Till Skagen är det från Gefle en bra bit, med bil och sedan Stena Lines färja på böljan den blå. 

Och i samma Skagen, som vi nyss lämnade, rådde grön vinter, gräsmattan pudrades med det lättaste snötäcke, plusgrader, och så det skimrande ljuset över landskapet. Som att beskåda ett konstverk, ett stilleben.

Klart man borde slå ned sina bopålar i dansk mark! Om det inte vore så förbaskat dyrt, zlotyn, jag menar svenska kronan, är ju inte värd någonting. Varje inköp framkallar kvidanden från den magra pensionärspluskan.

I folkskolan tvingades vi, av omutliga lärare som fått för sig något under utbildningen på seminariet, kallaste vinterdag ut på naturis för att åka skridskor. Jag åkte som en kratta. Fröken, annars den vänligaste människan på Murrgårn (skolan)  hade svårt att hålla sig för skratt, så som jag skruttade fram.

Den eventuella drömmen om att bli hockeyproffs i NHL, och mångmiljonär med pensionering vid trettiofem, sedan njuta av det goda livet söderut någonstans med en paraplydrink i näven, smälte bort som snödrivor i marssol. Notera metaforiken.

Inte ens i bandylagets juniorlag kunde jag, med min eländiga skridskoåkning, knipa en plats. Lika bra det. För ville man framkalla det onda ögat hos farsan, då skulle man viska SAIK. För honom var det SIF, rödvästarna, som gällde och inget annat. 

Även om de inte hade något bandylag att aspirera på en plats i. Det hände att fotbollspelare från SIF dök upp i SAIK:s dress om vintern uppe på Norra IP. 

Holger, grannen på samma avsats på Barrsätragatan, var saikare i själ och hjärta. Han och farsan hälsade inte på varann, om SAIK vunnit eller om SIF förlorat. Iskyla rådde dem emellan. Än en gång: lägg märke till metaforiken.

Om jag inte är helt ute och cyklar, alltid risk för det med min otyglade skalle, hette SAIK från början Käglan. [1] Målvakten Oskar ingick i en barnaskara på Bruket som kunde räknas till en elva, tolv glyttar. Man kan säga att hans föräldrar legat i. Om ni fattar vad jag menar. Blink, blink.

När hans mor en gång i Linders kiosk vid Kanalen inhandlade Min värld med alla romantiska noveller, ofta utspelande sig på herrgårdar, fattig flicka gifter sig med rik, stilig ungtupp, undslapp sig kioskbiträdet: - Det där behöver väl inte du!

Oskars mamma blev inte svaret skyldig: - Å, jo, man kan behöva lite kärlek på papper också!

Farsan, denna utpräglade utomhusvarelse som inomhus knappt kunde sitta stilla fem minuter utan att det kröp i honom, var aktiv inom Skid- och friluftsfrämjandet. Utsågs till stugfogde i främjandets stuga uppe vid Kungsberget. Ofta fanns han på plats där i skuggan av berget, pysslade med något. 

Morsan, däremot, var en typisk stugsittare. Aldrig långt till kaffekoppen och telefonsamtal som behövde ringas. När maken försökte locka med henne till Kungsberget, blev beskedet: - Jag lugnar mig, jag.

Så, du Kung Bore, om du försöker få ut mig att halka omkring i kylan med långkalsingar och Kalmarjackan, tjock och varm, på blir mitt svar: - Jag lugnar mig, jag.

[1] Jag var ute och cyklade. En uppmärksam läsare från Viken rättar till IK Stjärnan. Det tackar vi för. Jag blir alltmer lika tankspridd som Lars Gustafsson.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-27.

Blir du aldrig trött i munnen?

Alexei Stakhanov (Foto: BBC World News)

1945, under den omfattande metallarbetarstrejken i Sverige, den största arbetsnedläggelsen sedan storstrejken 1909, men som nog måste utvärderas som att den inte gav särskilt mycket mer i lönekuvertet än om man hade undvikit konflikt, skickades en ombudsman från förbundskansliet i Stockholm till Sandviken med uppdraget att tala de strejkande till rätta. 

Han lade an en mjuk, vädjande, för att inte säga inställsam ton: - Tänk på era [underförstått stackars] familjer som har det svårt att få mat på bordet. Syftande på de små summor som kunde utbetalas från strejkfonderna.

Han påminde i sin retorik om en bårlärka. En sådan där som gråter mer än gärna på begravningar. När min morfars bror jordfästes dök det upp en sådan figur och höll ett långt tal vid hans kista. Tårarna flödade efter en stund ur ögonen, rösten bar nästan inte. 

Änkan  hade aldrig träffat mannen. Berättade hon, överrumplad och bestört, efteråt. Vem i hela friden var han?

Jag fick för mig att mannen berördes av sina egna ord, sin vältalighet. Och de hade intet med den döde i kistan hade att göra. Det kunde ha varit vem som helst.

Nå, apropå min morfar. När ombudsmannen äntligen tystnade och uppmanade de församlade: - Varsågod att fråga om något ni har på hjärtat, kom det genast från morfar: - Blir du aldrig trött i munnen? Kunde en replik ha varit mer dräpande? Det var min morfar, det. Som inte kröp för någon.

Jag har ofta citerat det. Jag har ju i yrket umgåtts med dem i den "snackande klassen", som de säger i Danmark. Akademiker och andra som mer än gärna tar till orda. Utan att ha något viktigt att förtälja.

Jag härstammar från metallarbetare. Och det går tillbaka ända till 1880-talet, när morfars far och hans farfar ankom Sandviken för att jobba nere i Verket. (Morfar föddes 1890, som trettonåring stämplade han in.) Tidigare kallade jag dem "jordens utvalda folk". 

Nämligen så stolta över sig själva och sin samhällsinsats. Alla andra bar de ju på sina axlar genom sin mervärdesproduktion.

En av mina kompisar tjänade ihop till sitt levebröd som tråddragare på Sandvik. Han försummade aldrig att med retsam stämma upplysa mig om att han hade ett riktigt jobb, till skillnad från mitt.

Jobbet som högskolelärare var enligt honom, stachanoviten, snäppet över "lektanternas", förskolelärarna, men inte mycket mer än så. 

Jag tröttnade på att ständigt få höra om hur tärande jag var och gensköt honom: - Jag kan visa dig med statistik, svart på vitt, att du tillhör en krympande samhällsklass. Industriarbetarna ersätts av robotar, produktionen automatiseras.

Där fick han väl så han teg, tänkte jag i min enfald. Men icke: - Där ser du, vi blir allt färre som måste försörja allt fler.

Jordens utvalda folk, som, sagt.

Min äldsta vän och jag

Two Good Reasons in action

                                                                                                                                                  

                

                                                                                                                                                  

                                                                                                                                                     

                                                                                                                                                         Those were the days, my friend

Min äldsta vän C har genomgått en krävande behandling på sjukhuset. Kroppen har tagit mycket stryk. 

Men han låter, till min glädje, ändå som att han är vid gott mod och full av kamplust när vi talas vid. 

Sandvikare är gjorda av stål, som min morfar, karlakarln, brukade säga.

Äldsta vän? Jo, så är det. Vi har känt varandra ända sedan början på 1960-talet, våra vägar korsades efter att vår familj flyttat ”upp på stan” som man sade i Sandviken. Till en större lägenhet. Ett par stenkast från läroverket. Nära att jag stavade den tuktande inrättningen med ett till ä.

Det började med den gröna mattans schack, även om vi lirade på en grå grusplan bakom skolan. Vi ingick i samma kvarterslag. Samtidigt startade mitt skrivande. Med matchreferat. Nedtecknade med kulspetspenna i blå skrivböcker som jag har ingen aning om vart de tog vägen.

C minns det väl, för jag läste upp mina referat för honom. (Tilläggas bör att han till skillnad från mig äger ett mycket gott minne.) Jag härmade sportjournalistprosan. Nyttig övning inför fortsättningen på det som kom att bli mitt grafomaniska liv. 

Skriva kortfattat och enkelt. Rakt på. Inga kringelkrokar. Lennart Hyland-estetik. 

En stil jag tog med mig till akademins högdragenhet och det förment vetenskapliga skrivandet. Där är den inte populär. För på universitetet förväntas man skriva krångligt och svårläsligt. Det delas inte ut några stilpoäng. Ju krångligare man får till det, desto bättre. 

Efter fotbollen var det musiken - Beatles gruppen i alla tonåringars öron, och grabbarna måste bara låta håret växa till föräldrarnas förtrytelse - som förenade oss. Hemma hos mig i mitt pojkrum kunde vi lyssna på Tio i topp med det smattrande leksaksgeväret vid omröstning. Men det stannade inte därvid. 

Fram med de akustiska gitarrerna, min Levin med ett förflutet i Frälsningsarmén, och i gång med det gemensamma musicerandet som ledde till bildandet av ett band tillsammans med ett par andra grabbar.

Samma år som vi fyllde fjorton. Det känns overkligt. Att vi var så fjunigt unga. Låttexter och ackord togs ut genom att lyssna på grammofonskivor. Inte vet jag om engelskan alltid satt så perfekt som vi trodde.

Inga ordentliga förstärkare fanns det pengar till, som kunde brukats hos Bäckströms klassiska musikaffär på Hyttgatan, granne med Glasbanken, när det skulle elektrifieras. 

Jag använde en vanlig radio modell större att förstärka ljudet med, som jag transporterade till replokalen surrad på baksmällan till min cykel. Gömd under ett lakan. 

Jag måste ha smugit mig ut med den otympliga apparaten i ett obevakat ögonblick, medan den skarpögda modern tittade åt ett annat håll. Annars undslapp henne inget.

Vad skulle vi heta? Olika namn föreslogs. I smäktande Sunny Afternoon sjunger Kinks ”Give me two good reasons why I ought to stay”. Det blev vårt namn. Two Good Reasons. Tipsat av A, i sitt blonda midjelånga hår och slanka linje en dubbelgångare till Cher.

En hel del spelningar blev det under några år. I regionen, men även på en ungdomsgård i Stockholm och på andra ställen. Somliga bra med fläkt och fart, som på en skoldans i Alunda eller på en rockklubb i Fagersta, andra förtjänar att lämnas till den barmhärtiga glömskan. 

Vi fick också, kors i taket, agera förband till stora engelska grupper på Jernvallen i Sandviken. [1]  Fråga mig inte hur det gick till med dessa gig. På mjuka ben anträdde vi scenen inför en publik på flera tusen. 

Så gick jag ut gymnasiet och tog studenten med vit mössa och allt, lyckades med det trots mycket skolkande i tredje ring. Min äldsta vän först året efter. 

En ny fas i livet - efter Jante-åren i brukssamhället. Vad göra sedan? Upsala och universitetet blev det, en främmande lärdomsvärld med inledande, svåra acklimatiseringsmånader. Men inte för min äldsta vän. 

Våra vägar skildes åt. Han stämplade in i Verket till en tjänstemannabefattning, avancerade till hög chef med tjänsteresor utomlands, och blev kvar i konsul Göranssons skapelse till pensionering. 

Någon gång kunde vi ringa varandra. Vänskapen  bestod. Trots ödets olika riktningar. 

Åren gick, som de plägar göra, och de har blivit många. Nu har vi åter kontakt. Men den färgas oundvikligt av hans utsatta belägenhet. 

Hur med några få ord sammanfatta vår gemensamma historia? Those were the days and we thought they would never end?

[1] (Om sextiotalsmusikens omvälvande betydelse handlar min bok Måste bara kyssa himlen. En roadtrip med Jimi Hendrix i bagaget (2008).

Den forna svärmorsdrömmen lägger sig platt

Foto: Facebook

När jag fortfarande var anställd på en statlig tankedisciplineringsanstalt, som jag benämnde min arbetsplats högskolan, brukade jag minnas Jan Myrdals utsaga om de pipor som makten blåser igenom. Piporna i detta fall mina kolleger som lydigt följde alla påbud uppifrån. 

De ideologier som utbildningsdepartementet normerande prånglade ut, och som vidarebefordrades av mot centralmakten lojala högskoleledningar, anammades utan vidare diskussion i de djupa leden. 

Inga avvikande röster hördes. Inte var det så högt i tak som människor kan ha för sig om just högskolorna. Att de skulle utgöra ett undantag i en åsiktstrång samtid, en den fria tankens hägrande oas. 

Den myten borde för länge sedan ha bleknat. I och med massutbildning och genomströmningsfilosofier. Löpande band-utbildning. Fostrandet av löneslavar och undersåtar. Näringslivsanpassning. 

Högskolstyrelser med folk från det privata näringslivet som ordföranden. 

Många av mina kolleger, jag bortser från dem inom ämnet företagsekonomi, de blinda kapitalistfarare som inte ens kunde stava till ”kritiskt tänkande” utan vårdade en nyliberal, marknadsfundamentalistisk hållning, utan syftar på dem inom samhällsvetenskap och humaniora var aktiva inom vänsterpartiet eller de gröna. 

Nå, i det första fallet, ”vänster” och ”vänster”. Snarare skulle jag säga att v:et stod för 

”välanpassade”. 

I bästa fall lagom kritiska i sin yrkesmässighet. Inte så att det störde. Och den vardagliga verksamheten flöt på. Aldrig någon debatt om meningen med en högskola, vad man ska ha den till. 

Att initiera en sådan var som att försöka väcka liv i 68-andan. Och avfärdades som onödigt och mossigt. Typiskt ett övervintrande, gammalt rödskägg som undertecknad att försöka sig på det.

Högskolan i Gävle, där jag avverkade mina sista år innan den definitiva utstämplingen, var inget annat än en förlängning av arbetsmarknadsmyndigheterna. Det måste, enligt den rådande ordningen, erbjudas en utbildning som var ”nyttig” och ledde till ett ”riktigt” jobb. Inget ”flum”. 

Även de som kallade sig vänster anslöt sig till uppfattningen.

När den åsiktsmässigt välkammade svärmorsdrömmen, innan han lade sig till med skägg, Jonas Sjöstedt hyllar den russofobiske försvarsministern blir jag inte ett dugg förvånad. De där vänsterpartisterna har aldrig varit någon riktig vänster i mina ögon. 

Doften från maktens köttgrytor är för frestande.

Även publicerad på 8 dagar 2025-11-24

 

Totala institutioner tuktar oss

Bild: IMBd

Det var den fyndige, han använde gärna teaterkonstens termer metaforiskt i sitt teoribygge, socialpsykologen Erving Goffman som begreppsliggjorde en fundering som länge upptagit mig. Genom sitt begrepp totala institutioner. 

Jag hade funderat på vad den inbillar sig som sammanför ett antal människor under samma tak på att uppnå med denna koncentration av "humankapital". Goffmans begrepp totala institutioner föreföll mig med ens användbart. 

   

Det var främst min egen själsligt nedtryckande skolgång, nog har väl alla sett Peter Tillbergs hemska tavla Blir du lönsam, lille vän?, som jag hade som empirisk referens. 

Flit, ordning och gott uppförande belönades, skriftliga anmärkningar delades ut om man misskötte sig. 

Reglers upprätthållande viktigare än lustfylld kunskapsförmedling. Skolsalen som disciplineringsrum. Om än, i mitt fall, inte lika ruskigt som i filmen Hets med Stig Järrel i en paradroll som en eleverna plågande lärare. 

   

Även Verket utgjorde ett exempel. Ner dit till grottekvarnens helvete cyklade i ur och skur mina manliga släktingar genom Centralporten för att under ett skift, instämplade bakom taggtråd, tillfredsställa arbetsköparen. En lägerliknande arbetsplats. 

Vilande på premissen att man måste försörja sig och sin familj. Den som icke arbetar skall icke äta. Oersättlig livstid berövades gubbarna. Eller, kanske bättre uttryckt, tillät de den sig berövas.

   

"Ropen skalla - daghem åt alla!" Ekonomen Otto Steiger stack djärvt inopportunt ut om daghemmen. De som verkar inom dessa institutioner gör det för brödfödan, inget annat, enligt honom. Tillskriv dem inga ädla motiv. 

Personalen hyser inget altruistiskt intresse visavi barnen. De är institutionsbärare och inget annat. Även om de försöker att förgylla sin roll. Få det att låta bättre än vad det egentligen är.

   

Nå, mina döttrar gick på Kapellgärdets daghem i Upsala, när vi bodde i studentlägenhet för familjer på Väktargatan. 

Det förtjänar tillstås att det var en förhållandevis bra kommunal inrättning med röda "fröknar" som jag ofta diskuterade politik med, vid lämning och avhämtning. Andan i huset var icke-auktoritär. 

Andra dagis, jodå jag vet att det inte heter så längre utan "förskola", som jag observerat från insidan har inte varit som Kapellgärdet. Jag har inte kunnat låta bli att tänka vingklippning och stukning. Anpassningsträning inför det väntande vuxenlivet.

   

Michel Foucault läste jag, fransmannen blev snabbt en inspiratör och husgud. Hans teorier om det moderna fängelset och självdisciplineringens fenomen som innebär att man blir sin egen fångvaktare. Nog går det att generalisera till andra sammandragningar av människor än fängelsets. 

Vi håller tummen i ögat på oss själva. Även på andra, så som familjemedlemmar och arbetskamrater. Existentiella kapos är vi. Om inte jag, ska heller inte du. Mitt tillkortakommande ska också vara ditt.

Slocknade drömmar och förhoppningar resultatet.

När jag jobbade på högskolan i Sundsvall hörde jag talas om Hasselakollektivet i Helsingeskogarna. Pedagogiskt tuffa tag mot ungdomar på glid för att få dem på rätt köl, göra vanliga Svenssons av dem.

Socialdemokratisera dem som en som arbetat där förklarade det för mig. 

En rik flora har utvecklats för att fånga den totala institutionens effekter: institutionalisering, hospitalisering, sensorisk deprivering. Själslig nedbrytning, mer eller mindre subtilt. 

Det är när jag ser serien Wayward på Netflix, om ett tuktande, smygfascistiskt ungdomshem med extremt stränga regler i Vermonts skogar, som min text skriver sig. Jag kan inte låta bli att associera till den uppfostringsanstalt för unga som regimen i DDR inrättade i Torgau. [1]

 Jag är redan från början inne på samma som två av de tvångsvårdade ("vård" naturligtvis ett skämt i sammanhanget) ungdomarna i serien: hur flyr man, hur tar man sig härifrån? 

När vi som elever, anställda eller interner slutar drömma om att göra motstånd, då är vi redan döda.

[1] I den tyska filmen Barbara (2012) om en läkare som anses systemfientlig förekommer den omänskliga inrättningen i Torgau.