Den forna svärmorsdrömmen lägger sig platt

Foto: Facebook

När jag fortfarande var anställd på en statlig tankedisciplineringsanstalt, som jag benämnde min arbetsplats högskolan, brukade jag minnas Jan Myrdals utsaga om de pipor som makten blåser igenom. Piporna i detta fall mina kolleger som lydigt följde alla påbud uppifrån. 

De ideologier som utbildningsdepartementet normerande prånglade ut, och som vidarebefordrades av mot centralmakten lojala högskoleledningar, anammades utan vidare diskussion i de djupa leden. 

Inga avvikande röster hördes. Inte var det så högt i tak som människor kan ha för sig om just högskolorna. Att de skulle utgöra ett undantag i en åsiktstrång samtid, en den fria tankens hägrande oas. 

Den myten borde för länge sedan ha bleknat. I och med massutbildning och genomströmningsfilosofier. Löpande band-utbildning. Fostrandet av löneslavar och undersåtar. Näringslivsanpassning. 

Högskolstyrelser med folk från det privata näringslivet som ordföranden. 

Många av mina kolleger, jag bortser från dem inom ämnet företagsekonomi, de blinda kapitalistfarare som inte ens kunde stava till ”kritiskt tänkande” utan vårdade en nyliberal, marknadsfundamentalistisk hållning, utan syftar på dem inom samhällsvetenskap och humaniora var aktiva inom vänsterpartiet eller de gröna. 

Nå, i det första fallet, ”vänster” och ”vänster”. Snarare skulle jag säga att v:et stod för 

”välanpassade”. 

I bästa fall lagom kritiska i sin yrkesmässighet. Inte så att det störde. Och den vardagliga verksamheten flöt på. Aldrig någon debatt om meningen med en högskola, vad man ska ha den till. 

Att initiera en sådan var som att försöka väcka liv i 68-andan. Och avfärdades som onödigt och mossigt. Typiskt ett övervintrande, gammalt rödskägg som undertecknad att försöka sig på det.

Högskolan i Gävle, där jag avverkade mina sista år innan den definitiva utstämplingen, var inget annat än en förlängning av arbetsmarknadsmyndigheterna. Det måste, enligt den rådande ordningen, erbjudas en utbildning som var ”nyttig” och ledde till ett ”riktigt” jobb. Inget ”flum”. 

Även de som kallade sig vänster anslöt sig till uppfattningen.

När den åsiktsmässigt välkammade svärmorsdrömmen, innan han lade sig till med skägg, Jonas Sjöstedt hyllar den russofobiske försvarsministern blir jag inte ett dugg förvånad. De där vänsterpartisterna har aldrig varit någon riktig vänster i mina ögon. 

Doften från maktens köttgrytor är för frestande.

Även publicerad på 8 dagar 2025-11-24

 

Totala institutioner tuktar oss

Bild: IMBd

Det var den fyndige, han använde gärna teaterkonstens termer metaforiskt i sitt teoribygge, socialpsykologen Erving Goffman som begreppsliggjorde en fundering som länge upptagit mig. Genom sitt begrepp totala institutioner. 

Jag hade funderat på vad den inbillar sig som sammanför ett antal människor under samma tak på att uppnå med denna koncentration av "humankapital". Goffmans begrepp totala institutioner föreföll mig med ens användbart. 

   

Det var främst min egen själsligt nedtryckande skolgång, nog har väl alla sett Peter Tillbergs hemska tavla Blir du lönsam, lille vän?, som jag hade som empirisk referens. 

Flit, ordning och gott uppförande belönades, skriftliga anmärkningar delades ut om man misskötte sig. 

Reglers upprätthållande viktigare än lustfylld kunskapsförmedling. Skolsalen som disciplineringsrum. Om än, i mitt fall, inte lika ruskigt som i filmen Hets med Stig Järrel i en paradroll som en eleverna plågande lärare. 

   

Även Verket utgjorde ett exempel. Ner dit till grottekvarnens helvete cyklade i ur och skur mina manliga släktingar genom Centralporten för att under ett skift, instämplade bakom taggtråd, tillfredsställa arbetsköparen. En lägerliknande arbetsplats. 

Vilande på premissen att man måste försörja sig och sin familj. Den som icke arbetar skall icke äta. Oersättlig livstid berövades gubbarna. Eller, kanske bättre uttryckt, tillät de den sig berövas.

   

"Ropen skalla - daghem åt alla!" Ekonomen Otto Steiger stack djärvt inopportunt ut om daghemmen. De som verkar inom dessa institutioner gör det för brödfödan, inget annat, enligt honom. Tillskriv dem inga ädla motiv. 

Personalen hyser inget altruistiskt intresse visavi barnen. De är institutionsbärare och inget annat. Även om de försöker att förgylla sin roll. Få det att låta bättre än vad det egentligen är.

   

Nå, mina döttrar gick på Kapellgärdets daghem i Upsala, när vi bodde i studentlägenhet för familjer på Väktargatan. 

Det förtjänar tillstås att det var en förhållandevis bra kommunal inrättning med röda "fröknar" som jag ofta diskuterade politik med, vid lämning och avhämtning. Andan i huset var icke-auktoritär. 

Andra dagis, jodå jag vet att det inte heter så längre utan "förskola", som jag observerat från insidan har inte varit som Kapellgärdet. Jag har inte kunnat låta bli att tänka vingklippning och stukning. Anpassningsträning inför det väntande vuxenlivet.

   

Michel Foucault läste jag, fransmannen blev snabbt en inspiratör och husgud. Hans teorier om det moderna fängelset och självdisciplineringens fenomen som innebär att man blir sin egen fångvaktare. Nog går det att generalisera till andra sammandragningar av människor än fängelsets. 

Vi håller tummen i ögat på oss själva. Även på andra, så som familjemedlemmar och arbetskamrater. Existentiella kapos är vi. Om inte jag, ska heller inte du. Mitt tillkortakommande ska också vara ditt.

Slocknade drömmar och förhoppningar resultatet.

När jag jobbade på högskolan i Sundsvall hörde jag talas om Hasselakollektivet i Helsingeskogarna. Pedagogiskt tuffa tag mot ungdomar på glid för att få dem på rätt köl, göra vanliga Svenssons av dem.

Socialdemokratisera dem som en som arbetat där förklarade det för mig. 

En rik flora har utvecklats för att fånga den totala institutionens effekter: institutionalisering, hospitalisering, sensorisk deprivering. Själslig nedbrytning, mer eller mindre subtilt. 

Det är när jag ser serien Wayward på Netflix, om ett tuktande, smygfascistiskt ungdomshem med extremt stränga regler i Vermonts skogar, som min text skriver sig. Jag kan inte låta bli att associera till den uppfostringsanstalt för unga som regimen i DDR inrättade i Torgau. [1]

 Jag är redan från början inne på samma som två av de tvångsvårdade ("vård" naturligtvis ett skämt i sammanhanget) ungdomarna i serien: hur flyr man, hur tar man sig härifrån? 

När vi som elever, anställda eller interner slutar drömma om att göra motstånd, då är vi redan döda.

[1] I den tyska filmen Barbara (2012) om en läkare som anses systemfientlig förekommer den omänskliga inrättningen i Torgau.

Claus Offe knuffade på mig om en medborgarlön

Claus Offe. Foto: Wikipedia

 

En efter en av dem som påverkat ens teoretiserande om samhället och förstärkt det i kritisk riktning försvinner in bland skuggorna. Nu hör jag till min sorg att tysken Claus Offe (1940-2025) anslutit sig till de döda. 

Hans namn förknippar jag med Frankfurtskolan, en stolt samhälls- och kulturkritisk tanketradition, med föregångare som Theodor Adorno, Max Horkheimer och andra. 

Den fråga som jag inspirerats av via Offe, och som upptagit mig i många år lyder: hur kan vi samtidigt verka inom och mot kapitalismen? Det vill säga för att inte förvandlas till utopister utan praktisk, politisk betydelse. 

En risk ”ärrarna” löper, ute på en politisk ökenvandring. I drömmen om ett framtida paradis, förlåt, ett socialistiskt samhälle.

Eller till reformistiska socialdemokrater som ”slukas” av systemet.

Det är här medborgarlönen som politisk idé träder in. För mig innebar den en gång i tiden en tankefrigörande idé när jag tyckte att jag kört fast i marxistiska, materialistiska förklaringsmodeller som begränsade handlingsutrymmet under en övermäktig kapitalism med en integrerad arbetarklass. 

Ännu inte hade det inte börjat talas om ett prekariat. Eller om gigarbeten, den senmoderna tidens daglönare. En upplöst arbetsmarknad med otrygga anställningsförhållanden för allt fler. 

I Sverige har det bildats ett parti som i sitt namn använder termen ”basinkomst” istället för medborgarlön, men den termen har jag alltid undvikit. Den konnoterar bidrag, det riskerar att lukta "allmosa" från staten och det är det absolut inte frågan om. Utan en ovillkorad rättighet.

Med en generell medborgarlön, en ekonomisk grundtrygghet, möjliggörs ett bättre liv, innebärande större valmöjligheter, framför allt ett minskat lönearbetsberoende. 

Och det öppnas för en potentiell samhällsinsats.

Tid frigörs. Därför döptes också min första bok om medborgarlön till Den befriade tiden (1995) Uppföljaren (1996) gavs namnet Arbetets död och medborgarlön, med den förpliktigande undertiteln En essä om det goda livet.

 

Det slår mig att så många år gått och vi inte kommit ett steg på vägen. Oavsett färg på sittande regering är det tvånget framför friheten som betonas. Medborgaren skall behållas omyndig. Tummen i ögat.

I den andra boken om medborgarlön dristade jag mig till att tillhandahålla en tämligen okvalificerad ekonomisk beräkning i polemik mot alla som hävdade att ”vi har inte råd”. Mot dem invände jag och fortsätter att göra det: "vi har inte råd att låta bli”. 

Kostnaderna för nuvarande samhällsförhållanden är för stora.

Det goda livet förutsätter att den förkättrade arbetslinjens hegemoni försvagas. Det är en nödvändig 

men inte tillräcklig  betingelse. Sedan är det upp till den enskilde individen att ta ansvar för och göra

något av sitt liv. 

Att nedtona arbetets, nota bene lönearbetets, roll är väl förklaringen till att socialdemokratin och

delar av vänstern, arbetslinjens försvarare, har svårt att föreställa sig en medborgarlön. Arbeit macht frei. 

Claus Offe, André Gorz och vår egen Gunnar Adler-Karlsson har förespråkat denna inomkapitalistiska reform - med kapitalismen transcenderande möjligheter. Det senare icke att förglömma. 

Offe låg bakom grundandet av BIEN, Basic Income European Network, där E:et kom att stå för

Earth  med en global ambition.

Mycket inspirerades jag av hos den sociologiskt vassa Offe. Medborgarlönsidén är nog den viktigaste "knuffen", så hoppbringande! 

Vila i frid, Claus Offe! 

Första vinterdagen i Skagen

Vit faller den första snön över Skagen. Den lär inte bli långvarig. Danmark och snö är inte kompatibla. Ett skäl, ett av skälen bör förtydligas, till att jag kunnat tänka mig att bli bofast på dansk mark. Slippa vinter och kyla. Långkalsonger och näsdropp.

Jag vet inte om frisinnet, det starkaste skälet för att lämna det allt trängre fosterlandet, fortfarande lever. Myten om det gör det i alla fall fortfarande, och inspirerande, i mig. 

Ända sedan Danmarks store intellektuelle, jämte Søren Kierkegaard och Knud Løgstrup, Georg Brandes, vän med vår August Strindberg, uppmanade till att sätta samhällsproblem under debatt, elda under det offentliga samtalet. Närmast en plikt för en anständig intellektuell.

Numera dock i det samtida Danmark, liksom i Sverige, ämnen som inte "får" sättas under debatt. De är, som engelsmannen säger, non-discussable. Nato-anslutningen är ett. Islamiseringen ett annat. 

I det senare fallet minns man Kurt Westergaards satirteckning och konsekvenserna för dansk ekonomi när rödvita varor uppmanade bojkottas i arabländerna. Pengar är viktiga i Danmark. Kanske viktigare för gemene man än det fria ordet. 

Så fort en dansk hinner, pratas det priser på livsmedel. Och i vilka butiker man bör handla. Definitivt inte i dyra Brugsen (Coop). Om det är med sanningen överensstämmande, att det är dyrare där än annorstädes, förblir en empirisk fråga.

Bojkotten framkallades av, om jag förstått det rätt, mullor som inte ens sett Muhammedkarikatyren ifråga. 

Svensk tv till morgonkaffet (svårt hitta mörkrostat). Trump, med besök av den saudiarabiska kronprinsen, far på presskonferensen ut mot en kvinnlig journalist som ställer frågor om det statsstyrda mordet på en dissident. 

Trumps beteende väcker olust. En makthavare som försöker att skrämma en journalist till tystnad. I ett, åtminstone på papperet, liberalt samhälle. 

Vem tror han att han är, kan man inte låta bli att undra. En president som beter sig som vd:ar förr gjorde i Sverige. Maktfullkomligt och drygt. Avskydde att bli ifrågasatta. Kunde inte hantera journalister civiliserat innan de genomgått "mediaträning". Vilket uppenbart den ohyfsade Trump inte gjort.

Vännen Knut Lindelöf skriver på sin sajt lindelof.nu starkt berörande om hur Gammeln tagit honom i besittning. Stark igenkänning, förstås, hos mig. Även om han har några års försprång. Om uttrycket tillåts.

Människors bortgång spär på mörka tankar. Hem till Gefle snart för att sedan kliva på tåget till Härnösand och en väns begravning. Ännu en. Hur ofta suckar jag inte det?

Vad ska vi ha lokalpressen till?

 

Bild: Sveriges Radio

Hela livet bodde han på Karl X Gustavsgata i Helsingborg. På den adress där hans barndomshem stod. Jag noterade det av ett speciellt intresse. Ty på samma gata bodde min sommarförälskelse från Brantevik 1965. 

Sören Sommelius har lämnat oss. Som av en tillfällighet läser jag just nu Flickan som kom till Auschwitz (2010) och som han skrev. Ingår i mitt ständiga borrande i koncentrationslägerdiskursen och sökandet efter möjliga motståndsfickor i totalitära system som Tredje rikets. 

Boken bygger på en polsk kvinnas minnen. En kvinna Sommelius kom i kontakt med. Under en tågresa, när nazisterna härjade i Europa, saknade hon vid kontroll erforderliga identitetshandlingar. Varpå hon hamnade i Auschwitz. Överlevde förintelselägret.

Sommelius, "Kultur-Sören" namnet på hans blogg, läste jag med största behållning. Kultursidan på Helsingborgs Dagblad (HD), som han basade över, fortsätter jag att spana in varje dag. Alltid något som är läsvärt. 

Under en tid var göteborgaren Gunnar Bergdahl, "pappa med hatten" som han kallades av en bekant till mig från samma stad, kulturredaktör. 

Ingen överdrift påstå att sidan, med honom vid rodret, nog var den bästa kultursidan i Sverige. Med sin vidsynthet och öppenhet. En frisk fläkt utanför den rikslikande åsiktskorridoren. Med betoning på utanför. På grund av en konflikt, jag kan inte i detalj reda ut den, avgick Bergdahl från sin post. 

Sidan är fortfarande för det mesta högst läsvärd. Och håller liv i ett offentligt samtal värt namnet. Kanske skälet till att det är så viktigt med lokalpress. Bortom "klägget" i huvudstaden. 

Alla lojalitetsband innanför tullarna. Den tysta enigheten. Alla vet vad som är lämpligt att yttra och inte. Risk för samförstånd och "om du kliar min rygg, så kliar jag din" finns förstås också utanför samma tullar. Avgörs av redaktörers mod och integritet. Och av chefredaktörers.

Uppropet från drygt 500 journalister om att de inte fick skriva sanningsenligt om Israels etniska rensning i Gaza riktade sig, pinsamt nog, mot de senare. 

Vissa skulle förstås påstå att risken för ömsesidigt kliande är större på mindre orter, genom den geografiska närheten mellan aktörer. Nå, det är en empirisk fråga. Utan att därför glömma Britt-Marie Citrons uppmärksammade uppdagande av den så kallade "Motalaskandalen". 

Ordet "lokalpress" konnoterar något som "endast" är av lokalt, begränsat intresse. Bortsprungna katter eller lustigt målade fågelholkar. Men så behöver det inte vara. Ty vad menar vi egentligen med "lokalt"? Utan att vi blir alltför filosofiska.

Kan det som utspelar sig i Stockholm, vilket ofta speglas i mainstreammedierna, sägas vara "lokalt"? Absolut.

Jag kikar varje dag i de stora drakarna. DN är utan tvivel en lokalblaska, ämnad för de boende i Söderreservatet och den politiska klass som häckar i huvudstaden. SvD håller en högre nivå, mer frisinnad och mindre politiskt korrekt. 

Men i sin kulturbevakning, som jag främst håller ett öga på, lokalt tenderande. Det vill säga riktande sig till en målgrupp som inte är gemene man. Inte vem som helst kvalar in som läsare. Jag misstänker att många känner sig helt främmande för kultursidan. 

Kanske ett kriterium på ett fungerande offentligt samtal är vilken målgruppen är. Och, ännu viktigare, vem som bjuds in till det. 

I Gefle Dagblad medverkade jag under många år, när Björn Widegren var kulturredaktör. En i mina ögon sann liberal som alltid försvarade yttrandefriheten. Med mig som medarbetare ställdes han ofta därvidlag på svåra prov. Men det klarade han. Liksom hans överordnade.

Sidan levde. Sprakade och irriterade makthavare. Hög angelägenhetsgrad. Stort allmänintresse. Samhällstillvänt. Inte endast ett de fåtaliga kulturintresserades klotterplank.

Numera är GD:s kultursida ointressant, nu är den verkligen "lokal" - utan vidare utblickar. Och jag hoppar alltid över den, för att istället fokusera på vad skrivs om stadens stolthet, hockeylaget Brynäs.

Så trist att Sommelius är borta. Han, om någon, visste hur viktigt det är att upprätthålla och försvara ett offentligt samtal värt namnet. Icke minst i "lokalpress".

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-17

Världen ser mig

Valkampanj pågår

Vi passar ett hus på - i Danmark säger man faktiskt ”på”, inte ”i” - Skagen åt en gammal man som sedan en tid befinner sig på ett plejehjem i Frederikshavn. Han kommer aldrig mer hem till bostaden på Skagen. Och det inser han. 

Jag vet inte om det hjälper honom att intala sig att han har det betydligt bättre på den danska inrättningen än vad han skulle haft på ett svenskt vårdhem. Ett dödens tröstlösa väntrum är det likafullt.

Det är inget typiskt Skagenhus, med murade gula väggar, vita detaljer och rött tegeltak, som vi tillser. Utan ett tvåvåningshus i mörkt trä. Och det ligger varken mitt i byn eller i Gamla Skagen, där Solnedgangskiosken finns. 

Snarare på sidan om byn med Skagenmålarna som främsta turistattraktion. Huset är delvis omgärdat av staket. Begränsad insyn. Ibland tänker jag öppen kriminalvårdsanstalt. Andra gånger ett stillhetens retreat. Grubbelboden kallade de infödda ett meditationscentrum i Rättvik.

Mig, enstöringen och solitären, passar det bra att sitta på sidan om världen. Typ Thoreau i sitt Walden. 

Men utanförskapet och isoleringen är inbillning. Världen ser dig, skrev Göran Palm. Vi har ju tillgång till en tv med alla möjliga kanaler. Svenska, tyska och förstås danska.

Och i datorn gör sig världen påmind. Kriget i Ukraina har okritiska tillskyndare även i Nato-landet Danmark. Osmakligt med denna krigshets. Ett fullkomligt onödigt krig. Och alla tyckare verkar helt ha förlorat omdömet. Rysshatet är oförblommerat.

Och så glimtar från svenska massmedier. Att Ebba Busch sträcker ut en hand till Magdalena Andersson intresserar väl endast ”klägget” som Juholt sade. Mig intresserar det inte. Jag har för länge sedan givit upp om den kvasidemokratiska, parlamentariska cirkusen. Röstar inte sedan många år.

Kommunala och regionala val stundar i Danmark. Överallt affischer fullsmetade med för oss obekanta politikeransikten och tomma floskler. 

Kunde jag bara hålla tv:n avstängd och låta bli datorn, vore det möjligt fortsätta inbilla mig att världen inte berör mig. 

Även publicerad på 8 dagar 2025-11-16

Klart att vänskap finnes!

Bild: Bokus.com

 

Har man turen att få leva länge, som i mitt fall, har många människor hunnit korsa ens stig under livsvandringen. Vissa, som inte fallit en på läppen, om man säger så, vill man helst inte återse igen. 

Det finns de, i det sammanhanget, som påstår att om du retar dig på någon, har du speglats, motvilligt tvingats skåda din personlighet. Kanske är det så. 

Andra pratar om personkemi som stämmer eller inte. Inget att göra åt. Antingen "stämmer" det, eller inte.

Något sker tydligen i det mellanmänskliga mötet som vi varken kan förutse eller kontrollera. Man skulle kunna säga att vi är utlämnade till varandra. Skepp som plötsligt sammanstrålar på öppet hav. "Det sa klick", kungen om förälskelsen i Silvia Sommerlath.

Johan Asplund, den uppslagsrike sociologen, begick fyndiga böcker om det mellanmänskliga spelet. Vände på perspektiven, skrev om hur man gör för att inte hälsa på en granne. Nyttigt att få veta det. Kanske borde han också tagit upp arbetsplatserna, dessa ofrivillighetens inrättningar.

I det utbildande yrke jag hade ingick dagliga möten med människor. Jag brukade säga att andra människor är min arbetsmiljö. Både när det gällde arbetskamrater och studenter var mina valmöjligheter små. Särskilt i det senare fallet. De bara dök upp, infann sig. Från olika håll och kanter.

Och stannade kvar. Även om jag uppmanade: Tänk efter om ni gör det bästa av ert korta liv genom att befinna er just nu här på min föreläsning. Om ni inte tycker det, bums iväg och gör något annat! Ingen tog mig på orden. Kanske vågade inte, vad vet jag.

Häromdagen fick jag till min sorg av hans dotter veta att Gunnar Oldenmark i Härnösand gått bort. Gunnar, fyrtiotalist (född 1940), som jag först mötte som vuxenstuderande på en av mina kurser i sociologi. Han stack omedelbart ut, gjorde skillnad genom sitt skarpa intellekt. 

Sedan blev han min kollega. Klok och vänlig. Lugn och eftertänksam. Till skillnad från mig. Otåligheten personifierad.

Under min gästprofessur i Berlin höstterminen 1993, besökte han mig. Jag var ivrig att visa honom allt på några få dagar. Körde honom kors och tvärs genom Berlin i vår gröna, gamla Audi. Ut till Potsdam. Jag ville för mycket. Efteråt mindes han ingenting, avslöjade han. Rena blackouten.

Efter att jag bytt lärosäte hade vi sporadisk kontakt, bodde många mil från varandra. När jag blev allvarligt sjuk och livet hotat, satte han sig i bilen, kvistade ned till Gefle för att visa mig att jag var viktig för honom. Sådan var Gunnar. Jag kommer att sakna honom.

Stig Claesson, som inte var säker på att vänskap finnes, skrev en bok om resor och krogsittande med Pär Rådström. Klart vänskap finns! Min vänskap med Gunnar utgör ett levande bevis på det. 

Vila i frid, Gunnar!