Skriftställarens längtan till Berlin

 

Immer, som tysken säger. Och Sehnsucht. Längtan till Berlin finns där alltid. Mestadels latent, nedtryckt. Men flammar gärna upp. Om man, som jag, varje morgon läser Berliner Morgenpost på nätet. 

Noterar, dessa dagar, att det är fruktansvärt varmt i Berlin. 

Nära fyrtio grader. Mer än så på öppna platser, utan träd och grönska. Mer än 60 grader utanför Hauptbahnhof. Rackarns.

Förliden weekend förväntades 100 000 berlinare bege sig till olika badplatser.

Bland dem Wannsee. 

Klart jag då omedelbart minns när jag tog mig ut till halvön Schwanenwerder för att bese en av Goebbels bostäder. Inte mycket att skryta med. Jämfört med den i Bogensee. Dit jag varit på väg utan att lyckas. Handlar om hur ta sig dit.

Till Schwanenwerder är det enklare. Först med S-Bahn, sen en rejäl promenad förbi entréerna till badplatsen vid Wannsee. Där ute på böljan den blå segelbåtar. 

Och nånstans i fjärran hölls konferensen om den slutgiltiga lösningen. Eichmann satt sekreterare. Heydrich ordförande.

Om Goebbels hus tycktes mig anspråkslöst, en helt annan sak med Lida Baarovas originella byggnad. 

Den vackra skådespelerskan som Bocken i Babelsberg, som den pilske propagandaministern kallades när han sprang efter kjoltyg i filmateljéerna, föll pladask för.

Han var beredd bryta upp för att leva med henne. Men det satte Hitler p för, efter ett ingripande av Magda Goebbels. Joseph Goebbels fick av den av honom dyrkade führern veta att han inte kunde svika sin historiska uppgift. 

Efter kriget hade den av ministern försakade Baarova det mycket svårt, efter att ha återvänt till födelselandet Tjeckoslovakien. I händerna på hämndlystna. Hon, som fraterniserat med nazisterna.

Jag kan inte låna böcker på bibblan i Gefle. Numera inrymd i Kulturhuset Agnes. Det uppges att det inte går på grund av dataintrång. Mitt lånekort kan inte "valideras". Och det har nu uppgivits i flera veckor. Kyss mig därbak!

Jag är inte bara en bookaholic. Jag fattar också när det inte handlar om tekniska, utan ledningsproblem. Men skyll på IT. Kanske nån låter sig luras.

Nå, jag tvingas inhandla e-böcker. Bland dem Stefan Zweigs Schack (utgiven postumt 1942) som jag upptäcker att jag läst förut. Det händer mig ofta att jag börjar på böcker jag redan läst. Men Zweig kan man förstås läsa hur många gånger som helst. Han kunde skriva, han.

Den främste bland centraleuropeiska stilister.

Och så har jag köpt Ingrid Hedströms Vännen från Berlin. Titeln väckte min nyfikenhet. Selbstverständlich.

I den förekommer Freie Universität, Rudi Dutschke, Ulrike Meinhof, Herbert Marcuse... Benno Ohnesorg... Jag hänförs.

Klart jag är på väg att köpa en biljett! Försöka bortse från hettan. Och hur illa jag tycker om storflygplatsen i öst, Berlin Brandenburg Lufthafen. Detta missfoster i miljardklassen. Räknat i euro. Teuro, som tysken säger.

Hedströms bok förfulas av gymnasiala inslag. Ibland är språket rent töntigt. Men det förtar inte min längtan till Berlin.

Jag bävar!

Det var nästan skrämmande att läsa Richard Swartz patografi, finare term för när en patient rekapitulerar sin anamnes, sjukdomshistoria, med egna ord. I boken "Rapport från kräftsäsongen" (2026). 

Hur han bemöttes på Karolinska av vitrockarna. Närmast med likgiltighet och ointresse.

Trots att han är en "kändis". Nåja, en kulturkändis. Kanske läkarna på KI inte följer med i kultursvängen. Hinner inte. Så han hade inga favörer av sin erövrade, höga status inom den blågula kulturvärlden. Som man kanske kunde ha inbillat sig.

Kan det svala bemötandet (bort)förklaras med att han, tumörangripen och illa däran, är en gammal man, närmare bestämt född 1945? Och ska ändå snart dö. Varför då lägga manken till från vårdapparatens sida? Bortkastad möda. Slöseri med begränsade resurser.

I USA, med sin privatiserade sjukvård, ja även i Sverige, faller (sic!) vi för åldersstrecket. Vi upphör, vid en viss ålder, att vara en angelägenhet för sjukvården. Och kostsamma är vi, framförallt. 

Om man inte, som jag, drabbats av en ovanlig sjukdomstyp (mantelcellslymfom) som kan beforskas, ur meriteringssynvinkel. Och när resurser därför finns att tillgå.

Skrämmande också veta att en av mina favoritartister, Östen Warnerbring, hittades död i sitt hotellrum. På en av de populära, solskensbestrålade turistorterna på Gran Canaria. Sannolikt en hjärtinfarkt. Han låg fullt påklädd och död på sängen, när städerskorna fann honom. 

Så han torde ha överrumplats. Till synes frisk och alert. Kontrakterad för att uppträda och underhålla hotellets gäster.

En vän till honom har avslöjat att Östen fruktade en infarkt av just det skälet, att man kan överraskas och vara helt oförberedd. Att likna vid ett blixtnedslag.

Jag känner detsamma, latent, smygande oro. Efter att en åldrad (sic!) hjärtspecialist i Upsala, inte det minsta förtroendegivande, tillika långsam och omständlig, via en ultraljudsundersökning konstaterat att det är nåt skräp på mitt hjärta. Med risk för stroke, om det inte behandlas.

Hjärtfel är förbaskat otäckt! Därför att, som Warnerbring befarade, man vet inte när ens sista stund kan vara inne. Man knallar hjälplöst omkring på jorden. Och så smäller det till. 

Jag har inte hört ett pip från min hälsocentral efter ha lämnat tillbaka den ePatch som under sju dygn mätte mitt EKG. Ja, fler dygn än så, för en resa till Malmö kom emellan. Tystnaden från hälsocentralen påminner, obehagligt nog, om hur Swartz bemöttes. 

Det väcker misstanken att ingen bryr sig om en gammal mans hälsoproblem.

Nu avser jag själv ta kontakt. Jag bävar.

Bild (Bokus): Daniel Bergmans bok, där hans hjärtfel spelar en central roll, har jag läst. Jodå, det är demonregissörens son.

Sån är den här branschen

Jag vill minnas att Reidar Jönsson, författare till den filmatiserade och så älskade "Mitt liv som hund", skrev en bok, kan den ha hetat "Levande livet!", i vilken det förekommer en man ur arbetarklassen och hans grabb. 

Den senare återvänder hem efter att ha varit hockeyproffs i NHL. 

Med "biverkningar", liknande Börje Salmings, av det stenhårda livet i rinkarna på andra sidan vattnet. Det vill säga skador av mångahanda slag. 

Fadern kommenterar det med att han slitit ut sig i fabriken, sonen på is. Vilken är skillnaden, egentligen? Båda illa åtgångna av sina totalt olika yrken. Det har kostat dem kropp och hälsa.

Jag brukar minnas det, när jag iakttar hockeylirare från förr. Inte sällan krumma och rammade av åren på is. Begränsade i sin rörlighet. |1]  Märkta, skulle man kunna säga.

I ett tv-program avslöjades det hur vanligt det är inom elitsporter, särskilt hockeyn, att det hålls på med, missbrukas, smärtstillande preparat, i syfte att dämpa akut värk. På längre sikt hjälper de inte. Fråga är med vilka bestående ohälso-effekter.

Samtidigt som jag sitter och funderar på detta, läser jag om backen Robert Hägg i Brynäs, en riktig tuffing på isen, som varit iväg på landslagsuppdrag, spelat med ett kraschat revben i stället för att vila. Eftersom det enligt hans bedömning nog var sista chansen att få spela i landslaget.

Jag läser om spelare som "trejdas" hit och dit i NHL, utan att ha något att säga till om. Jovisst, de tjänar millioner och har sitt på det torra. Men hur påverkas självbilden av att från en timme till nästa få order om att packa väskan, sätta sig på flyget och dra till en annan klubb? 

Kanske bryta upp med familj och barn. Ägas villkorslöst av klubben. Livegna. 

"Sän är branschen", kan de ju alltid försöka intala sig och mig. Bara att finna sig och bita ihop. Gråta hela vägen till banken, som man brukar säga.

Jag har aldrig hört sparkade arbetare uttrycka sig på samma vis: "Så är det inom pappersindustrin." När de sitter med hus på bruksorter, på avbetalning och som ingen kommer att vilja köpa, rotade och för gamla för att söka sig ut på arbetsmarknaden igen. 

Där penningen styr, betyder själen ingenting. Men vad hjälper det en hockeyspelare att vinna miljoner på miljoner, men förlora sin själ? Och sin kropp?

[1] Dock icke Inge Hammarström som vi brukar träffa på inne i Agnes Kulturhus, Gefle, där han, med Timråpåbrå, om tisdagar läser dödsannonserna i ST.

Bild: Instagram

I bubblorna tänks det annorlunda men samma

Igår tittade vännen Knut Lindelöf, brevboken "Mellan klasserna" har vi skrivit tillsammans, in till oss på Holmen i Gefle. För kaffe, nybakad kardemummakaka och uppfriskande samtal på balkongen. 

Knut mellanlandade på väg till övernattning i Sundsvall. Sen vidare med bil ända upp till Luleå. I sällskap med särbo och kompis till henne.

Jag har ett speciellt minne av Luleå från ett par år in på 90-talet. Mitt i smällkalla vintern. Massor med snö. I Luleå pågick en konstutställning utomhus. Skulpturer med is som byggnadsmaterial. Fantasifulla och fyndiga.

Jag flög upp till Kallax flygplats (Luleå Airport). Inbjuden till tekniska universitetet, osäker om det hette så redan då, men det må så vara.

Jag hade skrivit ett paper, som preliminära texter kategoriseras inom akademin, betitlat "Den nödvändiga vetenskapligheten och den ovetenskapliga högskolan" (1991) som väckt visst uppseende inom högskolevärlden med reaktioner, positiva överlag, från diverse håll. 

Och nu var jag uppbjuden till Norrbotten för att inleda ett seminarium. 

Jag minns inte hur det gick. Bra eller dåligt. 

Det enda jag minns är att när jag om arla morgonen kom ned för att äta hotellfrukost, var det alldeles svart i matsalen. Jag trodde inte mina ögon. Drömde jag? Förklaringen löd att ett stort antal förmågor från ett land i Afrika sökt sig till Luleå för att utbildas till gruvingenjörer.

Nå, det var en avstickare. 

Jag har medverkat ofta på sajten lindelof.nu. Jag brukar likna den vid en en lägereld att samlas kring. I ett kyligt, snålt åsiktsklimat. Som tycks bli allt frostigare och bistert. 

Du riskerar att vid minsta avvikelse från den påbjudna, allmänna meningen stämplas som putinist eller något annat. 

Glöm nyansering, analys och problematisering. Kritiskt tänkande. Allt nedkokat till ideologi ("falskt medvetande" som marxister säger), russofobisk krigshets och propaganda. Massmedierna spelar med, lydigt agerande maktens pipor.

Det öppna samtalet, där det är högt i tak och åsikter bryts, förefaller förbjudet i Sverige. Alla måste tycka samma sak. 

Och var finns "vänstern"? Finns det längre någon sådan värd namnet i detta konforma land?

På lindelof.nu samlas uteslutande äldre gentlemen. Undantagsvis någon kvinna. Till gentlemännens förtjänst skall sägas att de är välskrivande och upplysta. Alltid stor behållning att läsa dem.

Jag brukar omtala oss fyrtiotalister som "de sista entusiasterna". Och frågar mig ofta: vad kommer efter oss? Vad med yngre generationer? Är vi den sista, politiskt medvetna och samhällskritiska generationen? 

Undran kan tyckas inbunden och gubbigt konservativ, låt så vara. Men den släpper mig inte.

Betecknande för lindelof.nu är samstämmigheten. Sällan nån utstickande röst. Som skulle fungera samtalsantändande. Som bäst i kommentarerna till publicerade artiklar.

I bubblorna samlas de som tycker annorlunda. Men annorlunda på samma sätt. Men utan bubblor? Ökenvandring och samtalsdöd; politisk ensamhet. Ingenting annat. Så, leve bubblorna!

Foto: Knut Lindelöf (lindelof.nu)

Jag och mina partier

Mitt minne är inte det bästa. Men jag försöker inte att dölja några av mina förehavanden, hur skamliga eller pinsamma de än kan tyckas, genom att skylla på ett bristande minne. Och jag försöker heller inte, som jag lärde mig som barn, sätta en ära i min egen skam.

Nu till biktstolen.

Det kan ha varit så att jag, en 68:aoch ett rödskägg forever, ett kort tag, men bara på papperet var medlem i VPK. När vi tidigt 70-tal hyrde lägenhet för studentfamiljer på Väktargatan i Upsala. 

En granne, pappa till våra barns kompisar, aktiv och mer så i nämnda parti, tjatade på mig att gå med så fort han fick syn på mig. Tills jag, uttröttad av hans idoghet, gav upp och lät mig bevekas. För att, som den feglort jag var på den tiden, komma undan och få vara ifred.

Men, ärligt talat, jag minns inte; jag kanske broderar. Full av fantasi.

För aktiv var jag aldrig i ett parti jag aldrig känt nån sympati för. Möjligtvis under CH (en intellektuell, kors i taket). Men en partistyrelsemedlem, en sjuksköterska, jag jobbade ihop med på Ulleråker förmedlade hiskelig inside information om samma styrelse. I say no more.

SSU tror jag också att jag, ännu tidigare, var med i. Främst för att mamma, skuggan i mitt liv, var socialdemokrat. Deltog i ett möte, där nån, inte direkt med huvudet på skaft, tyckte att man som viktigaste fråga skulle driva att u-hjälpen borde höjas till två procent av statsbudgeten. 

Glöm andra frågor. Då fick jag nog. Far beyond my level. Nota bene, jag svänger mig med svengelska, för det gör man nuförtiden; till och med grabben på statsministertaburetten.

Det där med organiserat partiarbete, med allt vad det innebär, är inget för undertecknad. Det händer något deformerande med den, som ägnar sig åt det. Ju längre, desto farligare. Och alltför högt upp. Systemet är starkare än dess delar, "äter" en. 

Och befrämjar vem som passar det. Osökt tänker jag William H. Whytes klassiker "The Organization Man"; om blind lojalitet mot en organisation, i detta fall ett politiskt parti. 

Den tyske sociologen Robert Michels uppmärksammade och skrev om fenomenet oligarkins järnhårda lag inom den gryende arbetarrörelsen i Tyskland. Mer generella slutsatser kan dras. 

Fåtalsväldet etablerar sig. Yrkespolitikerna tar över och dansen runt köttgrytorna börjar.

Partipiskan viner. Vill du vara med, hörsamma signalerna från partiledningen. Avvik inte från partilinjen och som bestäms av samma ledning. 

Nån, jag minns inte vem, sade om S: Det mest leninistiska partiet. Den demokratiska centralismen tillämpas strikt.

Om jag inte är helt ute och cyklar så rörde sig Michels från en socialistisk övertygelse till en fascistisk. 

Kanske, liksom filosofen och kulturkritikern Martin Heidegger, fascinerad av det karismatiska ledarskapet; som inte ett skvatt med demokrati och medlemsinflytande har att göra. 

Nå, fascist blir jag aldrig. Men om nån nyfiket skulle fråga "vad är du då, vänster eller höger?"; i samma stund skulle jag få svårt att svara.

Jag skulle nog säga "realist"; jag utgår ifrån verkligheten och drar mina slutsatser utifrån denna, med så skarp och oberoende blick som möjligt; lojal endast mot mig själv. Men det kanske ingen köper. Det låter... ja, hur låter det? Ihåligt? Krampaktigt? 

Mamma, född och uppvuxen på Bruket, dotter till en rörslipare, var sedan ungdomen aktiv inom SAP. Men ville absolut inte ha några materiella fördelar av sitt medlemskap. Det låg inte för henne. 

Hennes strävan var att förändra samhället i en riktning som gynnade arbetarklassen, särskilt arbetarkvinnorna; den primära drivkraften för modern. 

En föreningsmänniska av rang. Till slut vice ordförande i socialdemokratiska kvinnoklubben i Sandviken. Sen tog hon sin Greta ur skolan. Vantrivdes.

När jag synar dagens socialdemokratiska ledarskikt, Förgrämda Magda, Dumberg, Svängdörrs-Hultkvist och de andra jepparna, finner jag inga idealister av mammas kaliber. Enbart karriärister som vill fortsätta att leva det goda livet på oss skattebetalares bekostnad. 

De kan hållas genom att vi, folket, är så tåliga, lydiga och snälla. 

Bild: Wikipedia

 

Statsministern känner sig "safe"

Att intaga det staten bedömde vara en defaitistisk hållning i nazismens Tredje riket straffades med döden. 

Det vill säga om man inte, trots det monumentala bakslaget vid Stalingrad och militära tillkortakommanden på andra håll, trodde på en slutseger för Tyskland i kriget, inte höll masken när angivare opererade. 

In i det sista, i ordets bokstavliga mening, jagades desertörer och hängdes. Som man kan se i filmen "Undergången" om Hitlers sista dagar i bunkern i Berlin. Huvudstaden är sönderbombad och står i ruiner. Slaget är förlorat, kapitulationen nära. 

Men de från krigstjänst flyende undkommer inte mobben.

Enligt den rapport från opinionsinstitutet Novus, som presenteras under de just nu pågående Almedalsdagarna, där klägget, som Juholt sade, som vanligt symbiotiskt vimlar, har förtroendet för politiker och medier allvarligt sjunkit i Sverige. 

En majoritet av de tillfrågade anser att medierna, de som brukar kallas mainstream medier, vinklar nyheterna efter en intagen agenda. De är inte att lita på som rapportörer, i folkets tjänst, om vad som sig tilldrager. 

Och i höst är det val. Vad om förutsättningarna, mot bakgrund av opinionsinstitutets mätningar?

Upprörda röster hörs. Kritik förekommer mot Ulf Kristersson efter diverse skandaler som det rubriceras. Herrgården som hans hustru införskaffat, där det ges kurser i stärkandet av den existentiella hälsan; volontärer får fina jobb som tack.

Vidare miljonbidrag, som statsministern varit med och beviljat, till stiftelser där nära släktingar till honom sitter i styrelsen. 

Han påstår sig inte haft en aning om några släktförbindelser. Och att han känner sig "safe" beträffande alla uppgifter som cirkulerar om honom. Att det skulle vara fråga om jäv eller korruption går han inte med på. Eller sammanblandningar av privat och offentligt.

Men frågan är om väljarna "köper" hans förklaringar. Eller om de litar på vad mainstream medierna för fram angående alla Rosenbadkopplade turer. 

Jag är skeptisk mot begreppet tidsandan. Men jämte det Novus presenterat, tycker jag mig fånga en uppgivenhet, defaitism, bland människor av idag. I synen på samhällsproblem och politikernas förmåga att lösa dem. En klyfta växer mellan folket och politikerna. 

De senares legitimitet riskerar att undermineras. Men, som sagt, statsministern känner sig "safe". Åtminstone fram till 13 september.

Bild: Wikipedia

Hundra år sen Ingeborg Bachmann föddes

 

Denna varma junidag är det hundra år sedan Ingeborg Bachmann föddes; närmare bestämt 25 juni 1926. En i den österrikiska förstaligan av författare. Där vi återfinner Robert Musil, "Mannen utan egenskaper", bland andra. Eller essäisten och polemikern Karl Kraus. 

Om exempel behöver anföras.

Bachmann delade den stil som utmärker dessa ess; vågar jag kategorisera den typiskt centraleuropeisk? 

Under mörka moln skriver de, för att uttrycka det metaforiskt. Det är som om undergångsstämningen aldrig förtunnas. Hoppet om en bättre morgondag är en illusion; en tunn tröst för bedrövade själar. 

Jag är beredd att uppfatta det som en politiskt präglad melankoli.

Den är inte individuell och den saknar alla romantiska kryddor. Minns Thomas Bernhard och hans hat mot sitt brunfläckiga Österrike. Han hade genomskådat det nationella självbedrägeriet och hans böcker saknade all tendens till försoning. 

Lukten av nazism och judeförintelse på Wiens gator låter sig inte städas bort.

I Sverige tror jag inte Bachmann är särskilt känd. Och jag förvånades en gång i Berlin, när hon uppmärksammades nere i tunnelbanan, jag vet inte varför, med porträtt och hyllande ord. Påmindes det om hennes födelsedag, eller dödsdag? Men hon torde ha varit läst i DDR.

Jag vet inte om man kan säga att hon skrev "svårt"; för då måste man kvalificerande definiera vad som är enkelt och vad som är svårt. Ludwig Wittgenstein i poetiskt-filosofiska "Tractatus", skrev han svårt? Eller en mer sentida österrikare, Peter Handke?

Nog bör man ge sig tid med Bachmanns ordvaktande texter, men det är mödan värt.

17 oktober 1973 dog hon efter en brand i hennes lägenhet i Rom. Hon var storrökare och kanske framkallade hon den olycksaliga händelsen själv. 

Självmord? Hela livet är ju ett sådant. Ett tillfälligt uppskjutande av döden. 

Foto: Wikipedia