Vildmark eller anstalt?

Gefängnis Torgau (Foto: Stiftung Sächsische Gedenkstätten)

Från 1956 till 1961 tillhörde Greta och Göstas snälle gosse Lars från Barrsätragatan 48 eleverna. Vi talar om Murgårdsskolan i Sandviken, vördnadsbjudande i sin om skånska, den medeltida borgen Glimmingehus påminnande arkitektur. 

Det skulle signaleras bildning och medborgerlig fostran genom denna imposanta framtoning, får jag för mig. Skolans obestridliga auktoritet - byggnaden dess ansikte mot världen.

Och nog startade lektionerna, åtminstone i småskolans klass 1-3, med psalmsång och orgeltramp från en musikaliskt skolad fröken. Det var ingen som fann det minsta konstigt. Inte ens de icke-troende. Det skulle bara så vara. Hur annars?

Jag frågade häromsistens en präst i Härnösand, efter en begravningsgudstjänst, om ämnet Kristendom finns kvar på skolschemat. Nej, numera heter det Religion. Med hänsyn tagen till elever som inte vuxit upp i kristen miljö. Muslimer som känner sig kränkta.

Nära att jag "främlingsfientligt" undslapp mig: - Men, vad har dom då här att göra? Men jag teg. Man vet aldrig vilka efterräkningar det kan bli i det åsiktsobekväma fosterlandet. Eller också kanske jag hade isolerats vid sorgens bord. 

Fått sitta där helt allena och utstött med en bit smörgåstårta på tallriken framför mig. 

Jag hycklar inte. Nog förekom det att elever misskötte sig på Murgårn när jag gick där, alla satt inte som tända ljus i bänkarna. Men ganska så oskyldiga tilltag var det fråga om, vill jag påstå. Sällan rektorn, tjänstebostad granne med skolan, behövde involveras. (Inte som nu, när elever hotar rektorn.)

När jag läser om hur det är nuförtiden på min gamla skola, kan jag bara skaka på huvudet åt det utbredda eländet. För vad säga? Det är ljusår till hur det var på min tid. Misshandel och sexuella trakasserier är numera vardagsmat. 

Och inte vågar, efter vad jag kan förstå, lärarna ingripa. I ett uppfostrande syfte. Då kan de åka på smörj. Kanske hämtas släktingar för att bistå. 

Nog fattar jag vilka det är som gör Murgårn till ett mindre vardagshelvete, och varför personal och elever far illa. Tack ni verklighetsblinda politiker, alla från S till M, som skulle göra oss till en "humanitär stormakt". Upp med gränsportarna på vid gavel och låt det skötsamma folket ta smällen!

Sandviken har tilldelats extra pengar, osäker på av vem, staten?, för att åstadkomma en bättre, mer skyddad skolmiljö. Uppenbarligen behövs det. Men med vilka medel? Övervakningskameror? Vakter? Schäferhundar? Pepparspray till lärarkåren?

I filmen "Barbara", om en systemkritisk läkare i DDR som tvångsdeporteras från Berlin till Greifswald på Rügen, dyker ungdomsfängelset Torgau upp. Präglat av hårda bagage. Kanske lite väl hårda, tortyrliknande.

Är det de återstående alternativen för Sverige, när skolornas urspårning så småningom måste (?) hanteras: fortsatt vildmark eller disciplineringsanstalt?

Har vi, förresten, någon utbildningsminister i detta land? Jag bara undrar.

En solitärs söndagsbekännelser

Solitären LEKstrand

 

Medelklass-tv:s osänkbara flaggskepp torde vara kommersiellt styrda Nyhetsmorgon i TV4. Där det inför öppen ridå tillagas (inte av en kock, gubevars, utan en "matkreatör") sådan där herrskapsmat, med de dyraste ingredienser, som man endast har råd med om man bor i typ Söderreservatet och tillhör den ideologiproducerande klassen. 

"Mediavänstern", sade man förr om de sistnämnda. Men jag skulle inte drömma om att använda beteckningen "vänster" om dessa på skärmen.

Vinet till maten är sannerligen inget billigt blask som smakar jäst eller våt hund. Beyaz eller Vino Tinto som vi pimplade när jag var ung. Nä, fina årgångsviner ska det vara, med namn som jag inte ens kan uttala. För Steffo och hans ständigt leende sidekick. 

Och skålas gör det - om morgonen. Salig mor, som insåg drickandets faror, skulle få spader.

Göran Greider, mannen med tusen åsikter och ännu fler, är en flitig gäst när det skall tyckas om något. Sammanfaller hans bostadsadress med tv-bolagets? 

Tredje advent, denna gråmulna decembersöndag, avhandlas ämnet ensamhet bland alla reklaminslag. Denna tjatiga upprepning av reklam, rena hjärntvätten, så att man till slut får lust att sola ut tv-apparaten. Nå, ICA-reklamen, med Kjellman och kompani, går an. Ganska så fyndig för det mesta.

En läkare är inkallad som ensamhetsspecialist. Har han särskild erfarenhet av att vara ensam? Förlåt, jag kunde inte låta bli.

Kanske varit lämpligare att bjuda in någon med denna erfarenhet. Kanske en Obdachlos, som de säger i Tyskland. Men lika uteslutet det, som att bjuda in Stefan Lindgren att debattera med Patrik Oksanen.

Det vrids och vänds på begreppet så man kunde tro att man är tillbaka i Upsalas akademiska seminariekultur, det skiljs på frivillig och ofrivillig ensamhet. Själva ordet tycks laddat med en värderande tendens. Ensam ska man inte vara. Då är något fel på en. 

En bestående brist. Ett tillkortakommande drag i ens personlighet. 

Pappas farbror Vilhelm Ekstrand i Häverödal i Uppland gick till skogs efter att ha fått korgen av dottern till en rik snålbonde. Nå, det var väl bonden som stod för korgen, flickan lika kär som Vilhelm. Vi besökte honom i hans lilla, röda stuga mitt i skogen. Han utstrålade harmoni. Minns jag än i dag.

I sin, omgärdad av fåglar och skogens djur, frivilliga eller ofrivilliga, hur den nu skulle etiketteras av TV4, ensamhet. Jag skulle säga att han var en av dem som vågar ta sitt liv på allvar. En exklusiv skara. De flesta kompromissar bort sitt enda liv. Kanske för att slippa ensamheten. Rätta mig om jag har fel. 

Skriftställaren Jan Myrdal uppgav att han avskydde kallprat som stjäl arbetstid. Där hade jag en frände. Det gör jag också. Det irriterade en kvinnlig chäf i mitt yrkesliv, en riktig trivselfascist, älskade improduktiv samvaro på jobbet. 

Jag har nämnt henne flera gånger förut. Som vore hon värd att kommas ihåg.

Jag trivs med att vara ensam. Men ordet använder jag inte. Snarare anser jag mig vara en solitär. Låter det högdraget, som att jag vill vara stor på mig? Jag tycker att det sitter rätt.

Häromdagen skrev Kulturprofilens lojale kompis Horace Engdahl i en av sina krönikor i SvD om konsten att vara lycklig. Jag minns inte exakt hur han förde sitt resonemang. Om jag går till mig själv, känner jag mig aldrig olycklig när jag är "ensam". Jo då, citattecknen förtjänar att sättas dit. 

Tid att läsa och skriva, fundera och låta sig uppsökas av ord. Kunde man ha det bättre?

Är jag bara en avundsjuk, elak jävel?

Bild: Bokus

Eller varför tycker jag att Carl-Johan Malmberg är en Bror Duktig? En tålamodsprövande besserwisser. En som använder sin digra bildning att briljera med, och slå andra, mindre bildade, på fingrarna.

Egentligen borde jag väl känna medlidande eller empati, när jag tar mig igenom hans på uppslag överdådiga "Vampyrer, vad gör ni". Kul titel.

Överdådig? Malmberg blandar nämligen friskt bok- och filmreflektioner med hudlösa dagboksanteckningar som ibland antar en pubertal, nyförälskelsens ton. Boken kunde förefalla osorterad, med utvikningar hit och dit, men en god stilist är han. 

Med icke försumbar risk för att stilen tar över innehållet, om ni förstår vad jag menar. Man kan, jag hör att det låter underligt, skriva bättre än vad som är bra för en själv och syftet med det man skriver. Vara så förtjust i broderandets konst att det blir ett självändamål.

   

Jag lånade hans alster som e-bok på biblioteket och försöker att skynda på min läsning, eftersom den har ett datum angivet när den försvinner, "löper ut", från min skärm. Jag har flera e-böcker på gång samtidigt. Jesper Högström, Judit Hermann, Lahger om Slas.

Det gäller att ligga i som en rem.

Jag är ju i vanliga fall en snabbläsare, fort brukar det gå att "klämma" en bok. Men denna gång tar det emot. Varför medlidande eller empati? För att jag borde nog uppfatta det Malmberg berättar om olycklig kärlek till G, en man, som gripande. Ergo, en affekterad eller emotionell läsart. 

Näsduk till hands.

Men hans ständiga, sida upp och sida ner, refererande till böcker och filmer han läst och sett går mig på nerverna och blockerar mina känslor, även min eventuella nyfikenhet på denne G. Att läsa hans bok förvandlas oundvikligt till ett kraftprov.

   

Karln verkar ju ha läst och sett allt. Må så vara, men måste han, som begick han en bokföring, mata läsaren med det? Blir boken bättre av hans ymniga namedropping? 

Tveksamt. Jag hade hellre läst boken, tagit del av storyn med G, utan att behöva få alla dessa namn uppstockade i blicken. Nu stör de mig. Hänger av mig. Ibland blir det bara för mycket, Malmberg är sina läsfrukters fånge. Hans erfarenheter filtreras genom dessa.

Men, som sagt, kanske väcker han underlägsenhetskänslor hos mig. Han har läst så mycket mer än jag. Är så mycket mer känd än jag, frotterar sig i den intellektuella stockholmseliten, springer på Moderna Museet och frekventerar poshiga kaféer som den enkla själen från provinsen aldrig hört talas om. Tja?

Jag minns honom från ett samtal inför publik på Stockholms Stadsteater (då belägen i Folkets hus) för ett antal år sedan. Ämnet för samtalet Pier Paolo Pasolini. Med anledning av en dansföreställning på Moderna dansteatern av koreografen Christina Caprioli. 

Hon som "lånade" en titel från mig till sin succéföreställning, kanske kan man benämna det hennes genombrott, Olydnadsparagrafer. Utan att ange varifrån.

Eftersom jag också har "hållit på" med Pasolini, var jag inbjuden att vara en av dem som ingick i en samtalspanel. Liksom redaktören Gino Marino från kulturtidskriften Montage, som publicerade mycket av mig, bland annat olydnadsparagraferna.[1] 

Malmberg var också, förstås höll jag på att skriva, med. Men jag minns ingenting av vad han sa. Förträngning?

Skriv gärna om kärlek. Skriv gärna om olycklig kärlek, Malmberg. Men estetisera inte så förbannat! Och hör sen. Köttet blev ord. Du säger det själv, Malmberg.

|1] Om jag vore Malmberg, skulle jag här med en självbelåten min lägga en länk till min text. Men jag är inte den självbespeglande kulturknutten. 

I mörkret är alla katter grå

Till Bryssel skickas den svenska politikens B-lag, som någon sade, för att dansa runt köttgrytorna. 

EU-parlamentarikern Charlie Weimers inhöstar runt en miljon om året. Tillkommer gör frikostiga ersättningar av olika slag. Nu begär han en kvarts miljon i barnbidrag som han anser sig snuvad på.

 

Klart att jag reagerar spontant över vad som vid en första anblick kunde tyckas vara girighet. Om jag har förstått det rätt så vill ju SD vara ett etablissemangskritiskt parti. I det ingår som en självklar del EU-kritik. Och hushållandet med offentliga medel. Inte leva gott på skattebetalarnas bekostnad.

Jag kan bara förstå det som att Weimers strider för sina rättigheter på ett juridiskt vattentätt, formellt plan. Och det har han förstås all rätt att göra. Liksom att gamla statsråd och riksdagspolitiker har avtalsenlig rätt till en generös inkomstgaranti när de lämnar sin post. Som något slags övergångsbidrag. 

Det är beslutat i laga ordning. Av dem själva. För att landa ”mjukt” efter sitt verkande i allmänhetens tjänst. Problemet är ”bara" att det finns ingen garanti för att de söker eller får något annat jobb - jag bortser från att jag vägrar se det politiska uppdraget som ett "jobb". 

Utan de står som icke-arbetande kvar på skattebetalarnas nota. Försörjda utan att behöva göra minsta handtag. 

De kan också göra som Göran Persson, Freddy Reinfeldt med flera. Starta egen firma samtidigt som de fortsätter att inhösta "övergångsbidraget" från oss skattebetalare. (Vi är inte tillfrågade, nota bene.) 

Konstruktionen möjliggör dubbla inkomster. De behöver inte avstå någonting.

Bortsett från rättigheter skrivna svart på vitt, så finns det en moralisk aspekt att lägga på det hela. Inte är SD något etablissemangskritiskt, utanförstående parti, som de själva gärna vill framstå som. De är inne i värmen och utgör en integrerad, välbetald, del av det system de alltid varit kritiska mot. 

En kritik som till stor del har legitimerat SD:s image som det vanliga folkets missnöjesparti.

Vad är det man brukar säga? I mörkret är alla katter grå. Kanske bättre: dessa yrkespolitiker må kalla sig vänster eller höger, sossar, sverigedemokrater eller moderater. Alla är de i mina ögon lika goda kålsupare. 

Vem var enfaldig eller naiv nog att tro något annat om sverigedemokraterna? Och gav dem deras röst.

Inte tänker jag avbryta min sedan många år pågående röstbojkott. Legitimera detta system med politiker som njuter det goda livet, högt över oss vanliga medborgare, framförallt vi med urholkade pensioner? 

Aldrig! Skriv upp det, Weimers.

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-13

Dysterhetens fredagstankar

Foto: Pexels

Jag fastnar i vad som kanske kunde kallas mantran och som jag upprepar för mig själv. Ett sådant är "en efter en", syftande på att en efter en av mina vänner och bekanta antingen försvinner in i demens, Alzheimerdiagnos är alltför vanligt, eller går bort.

Alzheimer vet jag drabbar även skötsamma, som min salig mor sade, individer och haft yrken som krävt huvud. Det hjälper inte. Inga garantier kan lämnas. Slår sjukdomen till så gör den det. Utan pardon. Till synes utan urskiljning.

I eftermiddag skulle jag ha närvarat vid en före detta kollegas begravning i Stillhetens kapell i Upsala. Kapellet beläget nära Fadime Sahindals grav. Hon som lurades in i ett bakhåll av den egna familjen och sköts ihjäl av sin far. Ett den föraktliga, importerade, hederskulturens kvinnliga offer. 

Efter att vindflöjeln, den politiska broilern, Mona Sahlin förnekat samma kulturs existens i Sverige. Sedan hade hon mage att ingå som en av gästerna vid Fadimes begravning i Domkyrkan. Skam går på torra land, sade man förr. Den politiska klassens cynism är provocerande.

När vännen Patrik, uppvuxen i Grekland och flydde undan fascisterna efter militärkuppen 1967, begravdes i Stillhetens kapell var jag där. Tyckte mycket om honom. Han lät aldrig ideologi ställa sig i vägen för verkligheten. 

Som på Kuba när han, medlem i V, vägrade att blunda för det han observerade i det socialistiska systemet. Inte lät han falsk lojalitet skymma blicken. Inte heller när han konstaterade invandrares bidragsmissbruk i Upsala. 

"Bygg en värld, en värld att leva i." Mikis Theodorakis musik inramade akten när ett sista farväl togs av Patrik.

I dag uteblir jag. För inte så länge sedan åkte jag till en väns begravning uppe i Härnösand. Jag känner att jag inte orkar bege mig till Upsala i dag.

Ett annat mantra, om det nu förtjänar kallas så i osäkerhet om vad som kännetecknar ett sådant, är "de sista entusiasterna". Syftande på fyrtiotalistiska vänstermänniskor. 

När jag på Odenplan talade på FN-dagen förliden oktober (i svensk-ryska vänskapsföreningens regi, ja ja, jag hör invändningarna) mötte de sista entusiasterna upp. Grånade, men på plats. En av arrangörerna den okuvlige Stefan Lindgren. 

Liksom när Knut Lindelöf och jag nyligen presenterade vårt brevväxlingsprojekt "Mellan klasserna" för FiB/Kulturfront-medlemmar i Upsala. Med ett undantag, ett tjugotal grånade fibbar dök upp. De sista entusiasterna. Vilka kommer efter oss? Undran måste förbli hängande i luften.

Det existentiella siktet förminskas för var dag som går. Lätt att bara se mörker framåt. Filosofen Ernst Bloch pläderade för en hoppets filosofi. Inte direkt överförbart här. Men vad att hoppas på? Slippa demens? Få leva ett tag till? Bara att be en stilla bön om, som man brukar säga. Det gör jag.

Efter ännu ett tandläkarbesök

Bild: Adlibris

Två gånger om året kallas jag till vår tandläkare. Vår och höst. Nu senast i dag. Försenat på grund av en danmarksresa.

Jag brukar hävda att jag inte lider av tandläkarskräck. Trots dåliga erfarenheter från barndomens Folktandvården i Sandviken. 

Utlämnad i stolen till en hårdhänt och brysk, äldre kvinnlig tandläkare. Bröt på tyska. Jag, med min livliga fantasi, inbillade mig att hon var gammal nazist. På darrande ben infann sig gossen för att kontrolleras och i förekommande fall borras.

Alltså inte tandläkarskräck, men fakturaskräck. När besöket hos tandläkaren skall betalas. Det kan ju bli hur dyrt som helst. Men än så länge kan jag slanta upp. Även om det svider i plånboken.

Borde inte tandvården, icke minst av folkhälsoskäl, falla under en allmän sjukvårdsförsäkring? 

Hur gick det med den generella tandvårdsförsäkring som jag har för mig att godsägaren, förre statsministern och nuvarande mycket välbetalde lobbyisten Göran Persson lovade ut? Efter att, med arbetarklassbakgrund i Katrineholm, rätteligen ha konstaterat att tandstatus är en klassmarkör. 

Ett löfte lika flyktigt som andra han lättvindigt undslapp sig. För att locka valboskapen att gå och rösta. Dagen efter riksdagsvalet allt glömt.

På min mor, född 1911, drogs tänderna ut och insattes löständer när hon blott var strax över tjugo. Hennes öde inte unikt. Det gjordes så på den tiden med arbetarklassens döttrar. 

Förstod jag när jag lyssnade på den i Malung uppvuxna proletärförfattaren Aino Trosell under ett framträdande på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Utdragning skedde vanligtvis utan föregående, ordentlig bedövning.

Det värsta var att mamma skämdes för sina löständer. Jag insåg det så småningom, och kunde sluta undra över varför hon gärna höll handen för munnen. Kanske omedvetet. Mig skickade hon till apoteket för att skaffa Corega som höll lösgommarna på plats. 

När hon den sista månaden av sitt liv vårdades på Gefle lasarett för sin underlivscancer, fattade personalen klokt nog hur känsligt det var för henne med tänderna, som hon aldrig tog ut. Vad jag vet. Hon fick behålla dem insatta, trots blåsor i munnen och besvär med dessa, in det sista. 

När jag häromsistens av en bekant påstods egentligen vara socialdemokrat, nyanserade jag det omedelbart genom att genskjuta: - Jo, då. Men socialdemokrat i partimedlemmen mammas mening. Den klassiska socialdemokratin. 

I arvet efter dem som verkade för solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Och det starka samhället. En det vanliga folkets socialdemokrati. Görans Persson personifierar för mig med all tydlighet att den socialdemokratin är stendöd.

Många människor, särskilt ”fattigpensionärerna”, detta avskyvärda uttryck och fenomen, i vårt land har inte råd att gå till tandläkaren. Trots att de skulle behöva.

Djävulen bor i detaljen

Bild: Bokus

Jag brukar, varje gång jag befinner mig i Berlin, uppsöka en kyrkogård belägen strax bakom det alltmer ruffiga, förfallna hus i stadens östra del, där trubaduren Wolf Biermann bodde fram till att han låstes ut från DDR. Inget i porten eller utanför som påminner om dissidenten. Man måste känna till det.

Bredvid det museum som uppförts till Brecht och Weigels ära, inrymts i deras sista bostad. Inte var dramatikern gammal när det sattes punkt för hans existens! Det var visst hjärtat som inte orkade mer.

Jag har aldrig satt min fot i detta museum, heller aldrig frågat mig varför. Men jag vet, åtminstone tror jag mig veta, att mannen bakom "Die Dreigroschenoper" och "Mutter Courage und ihre Kinder" ovanför dörren till sitt arbetsrum fäste formuleringen Die Wahrheit ist immer konkret. 

Sanningen är alltid konkret. Om han även är upphovsman till devisen Djävulen bor i detaljen törs jag inte ta gift på.

   

Osökt går tanken till Brecht när jag läser amerikanen Willy Vlautin, boken "De fria". Människorna hos Vlautin, vars efternamn jag inte kan uttala, men fått tips på hur det ska uttalas av vännen Stefan Lindgren, är inga sympatiska typer. Om man säger så. 

Jag skulle nog snarast beteckna dem utkantsmänniskor. På engelska kanske outsiders. Jag har, i sammanhanget, glömt vad Hillary Clinton föraktfull vräkte ur sig om de människor som inte tillhör etablissemanget som hon. Kanske lika bra.

Trista liv. Brustna relationer. Innehållslösa, anställningsotrygga, jobb. Arbetsplatser utan solidaritet och fackföreningar. Skrothögar till bilar. Ont om pengar. Äter skräpmat, gillar donuts, häller i sig för mycket hojt. Jag kunde lika gärna klara mig utan att via Vlautin få in dessa vilsegångna själar i mitt läsande liv. 

Men, om man säger så här, det är inte människorna, inte heller handlingen, storyn eller intrigen som är det intressanta med Vlautin som författare.

Utan hans ultrarealistiska sätt att skriva. (I DDR kanske kulturkommissarierna förnöjt etiketterat honom socialrealist. Dock knappast socialistisk realist.) Han är mycket för att inte säga extremt konkret. 

Missar inte en vardagsdetalj, inget förefaller oväsentligt för honom, allt förtjänar att tas med och räknas upp. Och jag kan faktiskt inte låta bli att fascineras av hans teknik, eller om vi mer högstyltat kallar det hans litterära metod.

Det blir nästan så att man som läsare bibringas en dokumentär känsla. Fast det är fiction. Alla dessa uppgifter, alla fakta, alla nedslag i en omedelbart föreliggande, till synes trivial verklighet. Varifrån kommer denna noggrannhet, denna närsynthet, denna estetiska disciplin hos Vlautin? 

Samlade han frimärken, satt han och plockade med dylika som barn? Den vägen lärde sig pedantisk ordning och reda? Jag samlade frimärken, men var på tok för otålig. En egenskap hos mig.

Genomgick han en sträng uppfostran som indoktrinerade honom till att ta reda på allt, inte låta något förfaras? Man vet aldrig när man kan behöva det man ekorrlikt samlat i skåp och lådor. Det finns inget som heter "skräp".

   

Jag måste bekänna, kanske för att jag kommer från Sandviken och är trögfattad, att jag har en smula svårt koppla alla detaljerna i hans böcker till en helhet. Jag fastnar i dem, Das Ding an sich. De tar över gentemot den röda tråden, om en sådan finns, vilket det väl gör. 

Kanske bättre tala om ett tema. Eller en manisk upptagenhet. 

Men jag är, som sagt, fascinerad. Förbryllat undrande. Vad bor egentligen i detaljerna? Är vardagen mer gåtfull än vad man vill tro och förstår? Nu börjar det låta som att Vlautin håller på med mystik. Det kanske han gör. 

Kan det vara ett förfrämligande för att ge sista ordet till Brecht, som Vlautin ägnar sig åt? Vete sjutton.