I Upsala, åtminstone förr lärdomens stad

I lärdomens stad, fast det vete katten i dessa AI-tider när det påstås att studenterna inte längre läser böcker. Men hur fasen gör de med kurslitteraturen? Är den avskaffad? Skönt att jag slipper bry mig. 

   Minns när jag gav upp det tappra försöket att få mina studenter att läsa något mer än bara kurslitteraturen.

   Noterade att de gav blanka f-n i att skriva ned mina tips. Lika bra skrota det projektet.

   Kanske lika bra också att glömma det där med lärdom och istället lyfta fram det andra epitetet klistrat vid Upsala, den eviga ungdomens stad.

   För en dag som denna vackra junidag, när allt står i blom och Fyrisån glittrar som om den aldrig gjort annat, vimlar det av ungdomar på gator och stans alla uteserveringar. Ingen som håller i en bok. Däremot mobiltelefoner. Eller kärestans hand. 

   Åh, ljuvliga ungdom! En gammal man har jag blivit. Med vemodet som troget sällskap.

   Jag sitter på hotellets första våning i hörnet Drottninggatan - Trädgårdsgatan. Den senare förknippas med Ingmar Bergman och hans barndom. Och på samma gata Gästrike/Hälsinge nation som jag tillhörde en kort tid. Kårobligatorium gällde. 

   Sen bytte jag till Skånelanden, en nation enbart på papperet. För att undvika sexor och groggbänk.

   På Trädgårdsgatan såg jag eftermiddagsbio för första gängen i mitt liv. Det kändes både ovanligt och lyxigt. Biograferna borta. Nåt som heter Regina, och har med nöje och underhållning att skaffa, har flyttat in. 

   Om jag inte är helt ute och cyklar var det på Regina som Pitegrabben och komikern Lasse Eriksson dog knall och fall under en föreställning. Kanske obekant att han var en god musiker också.

   Därnere på Drottninggatan hade legendariske Bok-Viktor sitt antikvariat. (Numera är en klädbutik inhyst i lokalerna.) Det föreföll kaosartat med böcker staplade i svajande högar. Men frågade man efter en viss bok, visste han omedelbart var leta fram den. 

   Han borde föräras en gata eller en plats att bära hans namn.

   När antikvariatet brann var det som om han knäcktes. Han som iförd basker brukade cykla runt och heja glatt. En sann upsalaprofil. Naturligtvis överliggare. 

   I denna stad tillbringade jag tjugo år av mitt liv. Det känns som ett annat liv. Och det var det väl.

Foto: Skriftställaren

Vad är det för fel med att vara vanlig?

 

I Sandvikens bruksmiljö skulle han naturligtvis fått höra att han var jollig. Horace Oscar Axel Engdahl. Överklassonen från Karlshamn. Ledamot av Svenska Akademien. Hög pension från densamma som möjliggör det estetiserande livet bortom den snöda kampen för brödfödan. 

   Lite av Balzacs rentier över honom, vad livsstilen beträffar. 

   Numera bosatt i Göteborg. I en, efter vad jag kan förstå, flott och säkert svindyr lägenhet nära universitetet. I kvarter med förnäma borgarhus, på behörigt avstånd från de slitna förorter där västkustens populas dväljs.

Uppbrottet från feministprofessorn Ebba Witt-Brattström åtföljdes av en närmast strindbergsk äktenskapsskildring från hennes sida. Där det framgick att Horace inte var guds bästa barn. Han har inte gått i polemik mot den versionen av sig själv. 

   Åt sådana nedrigheter nedlåter han sig inte, den upphöjde.

   Lojal är han i ur och skur med dem han utsett till sina bästisar. När "Kulturprofilen" var på tapeten för sina sexuella missgärningar var det en som aldrig svek. Nämligen bussige Horace. Trots att det blåste upp till tstorm från knytblusar och andra. 

   Som väl önskade se profilen doppad i tjära och fjädrar. 

Enligt en recensent består inte Engdahls egenart i honom som författare. Det han passionerat skriver om sin älskade musik, särskilt Chopin (en valfrändskap?), är elementärt. Utan Engdahls främsta kännetecken är att han är en motståndsman. 

   Han älskar att vara på tvärs. Hans livsluft. Främst när det gäller att stoltsera som skönande. När andra föredrar det mer lättsmälta. Främmande språk som franska och grekiska är inget problem för en fullärd som gärna citerar på originalspråken. 

Han kan skriva, det måste jag ge honom. Han är en styv stilist. Det konstaterar jag än en gång när jag läser hans nya, till sidantalet tunna, bok "Själen och musiken" (Bonniers 2026). En essäsamling byggd på tidigare publicerat material. 

   Men han väcker det slumrande klasshatet hos mig, uppvuxen bland metallarbetare. Hans uttalade förakt för "vanlighet". Vad är det för fel på att vara vanlig? 

   Jag tar från och med nu bort citattecken runt ordet, efter en uppmaning från min livskamrat när hon korrekturläst den kommande boken, där jag är medförfattare, "Mellan klasserna".

Jag uppfostrades av vanliga människor. Greta och Gösta. Hyggliga och strävsamma. Det har ingenting med förre KD-ledarens väljarflirtande med "verklighetens folk" att göra. Ingen "tyst majoritet" som reaktionära amerikanska presidenter brukar åberopa. 

   Utan helt enkelt schysta människor som ville mig väl. Och satte en ära i att göra rätt för sig. Inte ligga samhället till last. Genuina socialdemokrater av den gamla stammen.

Jag tror inte att man mår bra av att växa upp i överklassens salonger. Man får lätt för sig att man är något alldeles speciellt och utvalt. Inte som vi andra. Han är nog ändå bra ensam, den där göteborgaren. När det kommer till kritan. 

   Men det föredrar han att vara, framför att ingå som en i folket, dela dess öde. Det luktar nattståndet 1700-tal om hans von oben-attityd. Nog något den välkammade gossen Horace säkert skulle uppfatta som en komplimang.

Bild: Bokus

Även på 8 dagar 2026-06-03

Tankar från Hörnet: Man borde ha två liv

Föreliggande lilla text har väl egentligen ingenting att göra med den Gedenktafel som fotot föreställer. Nånstans i Östberlin är den uppsatt. 

   Om den nu fortfarande är det. 

   Man kan aldrig säkert veta efter murens fall och der Anschluss, som de missbelåtna, snarare förfördelade, säger i öst. Blåsta av Kohl.

   Uppsattes under DDR-tiden. Ett tack för lojalitet mot det totalitära systemet.

   Hon, tidigare på flykt undan nazisterna, var ju ytterst lojal mot den realsocialistiska staten. Jag vill minnas att hon besatt en hög position, ordförande i författarförbundet. 

   Med makt att belöna och bestraffa.

   Stödde att dissidenten Biermann utelåstes från DDR, berövades sitt medborgarskap, när han befann sig på bejublad turné i väst.

   Jag kan på rak arm inte påminna mig vad jag läst av Seghers, som egentligen hette något annat. Det har hur som helst inte stannat kvar. Vänta nu, "Det sjunde korset" har jag läst. För länge sen.

 

Jag hade, undanskymd från världens larm och dån i mitt skrivarhörn bakom gardinerna, fått för mig att reflektera omkring det min andre svärfar, en levnadsglad fyr som inte spottade i glaset, brukade säga om att man borde ha två liv. Det räcker inte med bara ett. 

   Och det enda man har till sitt förfogande går så fort. Och är för det mesta så kort. Snöpligt. Can I have another one, please, som nån vädjar i en sketch med Monthy Python. Inne på samma idé som svärfar. Som om det handlade om att beställa en pint på puben. Glöm det.

Seghers blev 81 år gammal. Avled 1 juni 1983. Fyra år till 81 från där jag i höst åldersmässigt befinner mig. Det tycks mig inte särskilt långt. Nä, fy bubblan. Det går för fort, som pigan undslapp sig på höskullen. 

   Poängen, om jag förstod svärfar rätt, med att ha ett extra liv, är att man i det andra livet inte skulle behöva upprepa alla misstag och dumheter i det första. 

   Men det förutsätter ju att man kan ta med sig liv ett till liv två. Vara klokare när man får andra chansen. Mer beredd. Knepigt. Kanske misstagen och blamagerna är oundgängliga delar av livet? Fläckar det?

Mina reflektioner om behovet av två liv startade, fråga mig inte varför, med att jag meddelade vederbörande att jag inte kan delta i en lunch i morgon uppe i Gavlerinken, i den senior advisers club, snygg benämning, som jag tillhör. Ledd av den förträfflige Anders Konnskog, tidigare chef på Toyota. 

   En livsbejakande och glad, som min svärfar, man som alltid piggar upp och får mig på gott humör. Men nu således förhinder. Jag skall träffa en hjärtspecialist i Upsala. 

Och så råkade jag fastna i fotot på minnestavlan. Huvudet sattes på ett annat spår. Så kan det gå.

/I Hörnet av lägenheten på Holmen i Gefle hålls Skriftställaren, med ostyriga tankar om ditten och datten./

Ska vi verkligen hjälpa makthavarna få arbetsro?

 

Yttrandefriheten i Sverige är grundlagsskyddad. Det är något som medborgare att vara stolt över. Och beredd att värna om den hotas. Förbli uppmärksam på att så kan ske. I ett repressivt samtidsläge när medborgerliga fri- och rättigheter beskärs runt om i världen. 

   Människor förföljs, tystas.
   Det som står fäst på papper är inte skrivet i sten och beständigt. Som Jan Myrdal, i mina ögon en yttrandefrihetsfundamentalist som ryckte ut till försvar för ”förintelseförnekaren” Robert Faurisson, aldrig tröttnade på att påpeka. 

   Vi vill ju gärna tro att vi lever och får fortsätta leva i den bästa av världar.

De senaste dagarna har det stormat omkring göteborgsprofessorn Agnes Wold efter att hon uttalat sig kritiskt mot en ny lag från och med första 1 juli som förbjuder att man försöker övertala ungdomar att inte genomgå vad som kallas en ”könskorrigering”. 
   En gummilag som det förefaller, för vad kan man inte lägga in i det amorfa verbet ”övertala”? 
   Wold har deklarerat att hon tänker strunta i om hon åker i fängelse, vilket en ”övertalare” riskerar att göra. Skulle hennes barnbarn få för sig att könskorrigera, tvekar hon inte att göra allt, allt, allt (hennes egen upprepning) för att få ättlingen att låta bli.

Och då brakade det loss. Även från massmediafolk som man i sin naivitet trodde bättre om. Hon är, enligt dem, en dåre och skall berövas rätten att i offentligheten förespråka sin ståndpunkt. Wold skall helt enkelt hålla truten.
   Bland transtalibanerna återfanns ett välbekant namn som Jonas Gardell.
   Uppkallad till SR-cheferna blev hon. Måste lova dem att inte ta upp könskorrigering i den SR-podd där hon medverkar. Munkorg på.Till och med från statsrådshåll fördömdes hon.

Ett annat exempel på den blågula yttrandefrihet som inte är evig. Ett moderat statsråd kände sig hotad och obekväm av vad han uppfattade som påflugna demonstranter, propalestinska protester mot regeringens Israelvänliga politik, utanför riksdagshuset. 
   Statsministern var inte sen med att kräva att dylika yttringar skall förbjudas. En riksdagsmotion i samma anda flöt genast in. (Motion 2025/26:3123 av Ingemar Kihlström, KD.)

Det värsta av allt är att de bland oss som med mer eller mindre goda avsikter vill förhindra det praktiska utövandet, särskilt ett ”otrevligt” sådant, av grundlagsfästa rättigheter inte verkar fatta vilka konsekvenserna blir.
   De bidrar till demokratins avskaffande. Hjälper de makthavare på traven som vill beskära våra rättigheter för att få lugn och ro.

 

Fotot på Agnes Wold taget från DN

Publicerad även på 8 dagar 2026-06-01

Tankar från Hörnet: Days we left behind

Paul McCartney, fyllda 83, numera med den tunnaste gammelmansröst, vilket få svenska recensenter låter bli att nämna, minns att vi lever i ålderismens land, har kommit med en ny skiva, där han knyter an till uppväxten i Liverpool. 

   Dungeon Lane, som förekommer i titeln, väcker många minnen från fornstora dar hos honom.

   Döstädar han musikaliskt? Nära jag skrev. För övrigt ett ord, döstäda, jag avskyr.

   Han är en skicklig låtsnickrare, mannen från staden vid den omsjungna floden Mercey. En Per Gessle i megaformat. Gammelmansrösten, den gälla och tunna, har redan den senare, och från allra första musikerbörjan, lagt sig till mig. Förlåt, jag kunde inte låta bli elakheten. 

   Men att lyssna på grabben från Halmstad, när han gnällande klämmer (sic!) i, ger mig huvudvärk. 

   Pauls harmonier är för det mesta utsökta. När de satte ut Lennon-McCartney som kompositörer till låtarna, kanske efterhandskonstruktion eller av royaltyskäl, roade jag mig med att med hjälp av solostämman försöka lista ut vem skrivit, åtminstone huvuddelen av låten ifråga. 

   Johns röst gick inte att ta miste på. Motsatsen till mjuk. Oförställd. Hans själ, hans jag. Med risk för att låta patetisk.

Mitt ideal som skriftställare är att skriva enkelt om det svåra. Rockpoesi är en knepig estetisk form att behärska. Skriva enkelt utan att det blir banalt. Jag anser att Lennon var strået vassare än Paul på det. Framförallt på den förres soloalbum. 

   Med den nakna, smått råa, rösten. Lyssna bara på Working class hero. Eller Jealous guy. Om man inte ryser, måste det vara nåt fel på en.

För inte en vecka sen gick min äldsta vän Conny bort. Jag kände honom ända sen tidigt 60-tal. Hur förmedla den stora sorg jag känner? Ord blir så futtiga. Så hör jag McCartneys vemodiga, nostalgiska Days we left behind. Hör den på nytt och på nytt. (Lyssna på den så fort du kan! Den finns tillgänglig på nätet.)

   Där finner jag känslan, sorgens känsla, sammansatt av saknad och vemod, förlust och gråt. Låten fångar den.

   Förresten, apropå ålder, som recensenterna av Pauls skiva alltså inte kan låta bli att tjata om. Som jag brukar säga till vännen Knut i Upsala, medförfattare till den kommande boken Mellan klasserna: även grånade fyrtiotalister, de sista entusiasterna, som dem inom FiB/Kulturfront, måste få finnas. 

Och, som blott häromdagen, när jag i hissen ironiskt hälsade en nyinflyttad, äldre granne med Välkommen till ålderdomshemmet!

   Vi blir ju bara allt äldre, vi i bostadsrättsföreningen på Holmen. Allt fler dör, föregånget av skröplighet och/eller demens. Så trist. Genast från henne: Men vi gamla måste ju också få bo nånstans!

Jo, så är det. Och snart blir alla våra dagar såna som vi "left behind".

Foto: Facebook

/Apropå Hörnet. Skriftställaren i sitt hörn i lägenheten på Holmen i Gefle, tänker ocensurerat högt om allt mellan himmel och jord./

Hvad vilja LO?

Jag tar del av en hårresande skräckskildring i tidningen Arbetet 260526 om arbetsmiljön inne på Ica:s e-handelslager i Brunna. Omger sig med ryktet att vara ett ”framtidslager”, automatiserat och robotiserat. Med hjälp av AI upprättas och uppföljs ”prestationsmål”. 

   Jag betackar mig omedelbart för denna iskalla mardrömsframtid. En direkt omänsklig arbetsplats.

   De anställda på lagret är livs levande människor och inga robotar, men behandlas av företagsledningen och dess lakejer som om de vore det. Till och med ännu sämre.

   Ständigt övervakade från första minuten till sista under ett arbetspass, rena Storebror ser dig. Ända in på toaletten. Minsta handling som inte faller det auktoritärt styrda företaget på läppen och du straffas. 

   Alla på golvet är i ekonomiskt behov av OBA-ersättning. Men som straff för minsta lilla förseelse, och som retar upp chefen, får man inga timmar som medger en sådan. Flera tusenlappar i månaden kan det röra sig om. Undvik helst toabesök och skynda på allt du kan, jobba!

Var är facket? Har det gått och gömt sig? Finns det något? Det talas om skyddsombud som gjort anmälningar, men inget av ombuden förekommer i reportaget.

   Noteras skall också att ingen av de intervjuade vågar framträda med sitt namn, rädda för repressalier. Det bekräftas ännu en gång, att demokratin gör halt vid fabriksgrindarna. Knip käft om du vill vara kvar!

Förhållandena i Brunna är dessvärre inte unika, skall man komma ihåg. De speglar något generellt. 

   På 70-talet, efter den stora gruvstrejken som skakade om arbetarrörelsen, lagstiftade en socialdemokratisk regering om MBL och LAS. Dessa arbetsrättsliga lagar vilade på vissa premisser: fast anställning, saklig grund måste föreligga för uppsägning och dessutom föregås av MBL-förhandlingar. (MBL har sedermera givits öknamnet tutan genom sin tandlöshet.)

   Därefter har den senkapitalistiska verkligheten radikalt förändrats, premisserna föreligger inte längre, utan att fackföreningsrörelsen aktivt reagerat och försökt hitta motstrategier. Snarare framstår facket som den antifackliga utvecklingens hjälplösa offer.

   De fasta anställningarna är på väg bort. Istället ett löshästsystem. Du förväntas stå till förfogande, alltid vara stand-by. Ring inte oss, vi ringer dig. Gig-ekonomin pratas det förskönande om. Som om den arbetssökande skaffade sig olika, stimulerande uppdrag. 

”Gig” har hittills stått för spelningar inom musikvärlden. Något lustfyllt och kreativt. 

   ”Slavekonomi” vore en mer rättvisande beteckning på den ”nya” ekonomin. Som påminner om 1800-talet före föreningsrätten; mössan i handen, kryp om du vill ha jobb. Och behålla samma otrygga anställning. Du är rättslös.

LO borde höra med de unga i anställningsotrygghetens samtida verklighet om vad facket skall och måste göra. Amerikaniseringen av arbetsliv och arbetsmarknad fortsätter ju ohejdat; my way or highway. Sover de därinne i LO-borgen? 

   De kan väl knappast bejaka utvecklingen, de förlorar ju medlemmar på den. Varför betala en dyr kontingent för att vara med i ett fack som inte är en motståndsrörelse eller försvarsorganisation? Vad ska den otrygge ha facket till?

Hvad vilja LO? För att travestera mäster Palm. Detta onådens år 2026.

Foto: Wikipedia

FOTNOT Författarens avhandling, Från Konsul Göransson till MBL (1979),  handlade om fackets organisationsutveckling på lokal nivå.

Texten även publicerad på 8 dagar 2026-05-29

Tankar från Hörnet: Har facket kastat in handduken?

Jag snubblade över repliken i Annelie Jordahls bok Kallet. En uppbygglig historia i dessa krigstider om solidariteten bland vanliga jämtar under nazisternas ockupation av Norge. En solidaritet i gränstrakterna. 

Flyktingar från broderlandet kunde därigenom undgå koncentrationslägren och Gestapos tortyrkammare.

   En gammal kvinna ska till att dö. Frågar sin dotter om vilken dag det är. Får svaret lördag. Den gamla kvinnans allra sista replik i livet blir: Vart tog dom andra dagarna vägen, då?

Jag har helt förlorat uppfattningen om vilken dag i veckan det är. Torsdag, som det tydligen är idag, kunde likaväl vara söndag. Eller tvärtom. Förr hette det att man var dagvill, om det var så.   

   Jag måste fråga min livskamrat. Eller titta efter i mobilen. Känslan av att vara dagvill hänger ihop med vad jag kallar de vita dagarna.

Efter utstämplingen från den statliga disciplineringssanstalten högskolan har jag inga tider att passa. Om det inte gäller att passa tåg eller flyg. Eller träffa någon IRL. Det sistnämnda, och det är sällan ska gudarna veta, sker mestadels utanför Gefle. Så det är förbundet med tågtiderna. Annars nätet som gäller.

   Jag önskar att jag hade fått varit dagvill mycket längre i mitt liv. Än blott de snabbt förrinnande åren efter utstämpling från jobbet som ideologiförmedlare. I mitt fall snarare ideologikritiker.

   Kunnat njuta av den lönearbetsbefriade tid som bara rusar allt fortare. 

   Men försörjningsbördan måste bäras. Och som tankefigur hade jag med mig den klassiskt socialdemokratiska att göra rätt för mig. 

   Inte ligga samhället till last. Stå på egna ben. Fattas bara.

Tidigt kände jag en motvilja mot det strikt inrutade liv som jag upplevde att mina föräldrar var inhysta i. Jag skrev inte vällingklockan. Men nära jag gjorde det. Hesa Fredrik styrde i Sandviken.

   Vår hund Sussi började att skruva på sig sekunderna innan Fredrik bölade. Hon fattade att snart kommer husse hem från skiftet i Verket. Det ivriga svansviftandet signalerade förväntan. Samma visa varje dag.

Marx och Engels visste att tiden är en politisk fråga. Därför var kampen för åttatimmarsdagen en viktig politisk kamp. Arbetstid är livstid. Och den senare är utmätt.

   Jag känner mig djupt bekymrad över den tilltagande avregleringen av arbetstiden. Gig-ekonomi pratas det om. Daglönarna har kommit tillbaka. Löshästarna. Anställning på timmar. 

   Runt om mig i butiker och på kaféer går yngre människor på timmar. Aldrig heltid. Samma villkor gäller också för många inom vården. Främst undersköterskor.

   Dessutom förväntas de anställningsotrygga, allt fler blir de, att på sin lediga tid kunna ringas in utan protester. De står ständigt till förfogande. Tackar man nej, riskerar man att inte mer komma ifråga.

   Den förskingrade arbetstiden - den förskingrade livstiden.

   Var är facket? Kastat in handduken?

Foto: Vällingklocka (Wikipedia)

/I Hörnet, bakom gardiner, i bostaden på Holmen i Gefle finner vi Skriftställaren med datorn i knäet. Utskickandes tankar om ditt och datt./

Publicerad även på 8 dagar 28-05-2026