Jag tror - utan församling och kyrkans hus

Häromsistens deltog jag i en begravningsgudstjänst uppe i Härnösand. I, på en höjd över Öbacka, Lubbe Nordströms namn på staden, vackert belägna Heliga korsets kapell. Vännen Gunnar har lämnat detta korta jordeliv. Må denna kloka och goda människa vila i frid!

Förra gången jag trädde in i en kyrka var för flera år sedan, när ett sista farväl togs av allkonstnären Hans Limbus Tjörneryd i Staffans kyrka på Brynäs i Gefle. Officiant den färgstarka Bengt Wiklund. Ingen som han.

Det slår mig att de enda gångerna jag numera träder in i det sakrala rummet är vid begravningar. Aldrig annars. Det har förstås hänt att jag har lockats uppsöka en kyrka om arla juldagsmorgon. För den härliga, musiksatta stämningen och alla brinnande ljus skull. 

Oförglömlig en sådan morgon för länge sedan i dåvarande Svenska Sjömanskyrkan i Skagen. Kaffe efteråt hemma hos prästen Orvar.

Jag betecknar mig som kristen (viktigt i en fasans iskalla tid när kristna dagligen förföljs och dödas runt om i världen, senast läste jag om Nigeria, där  7000 kristna lär ha dödats bara under 2025) och troende. Och jag, son till en kyrkvärd i Sandviken, är förstås betalande medlem i Svenska kyrkan. Fattas bara.

Men jag klarar mig, slarvigt uttryck, utan både församling och präst. 

Katarina, den präst i Härnösand som förrättade gudstjänsten, lämnade dock ett bestående intryck. Lika levande och mänsklig som präster jag känt i Gefle, förutom ovan nämnde Bengt. Stimulerande att prata med. 

Helt annorlunda än de grå tråkmånsar (ingen nämnd, ingen glömd), med något enstaka undantag, jag stötte ihop med i Sandviken. Opassionerade statstjänstemän när kyrkan fortfarande var statskyrka.

Min tro baseras på min upplevelse av Gud. Bland de religiösa inriktningarna tilltalas jag, i likhet med Ivan Aguéli och Torbjörn Säfve, av sufismen. Som starkast min tro när jag är naturnära - som förliden höst invid evighetens Vesterhavet i Vendsyssel, Nordjylland. 

Upplevelsen är bortom ord. Omöjligt att försöka göra reda för den, förmedla den på ett klargörande sätt till någon som inte tror. Men jag känner heller inget behov av att ge mig in på det. Ett omöjligt projekt.

Antingen tror man, eller icke. Det är upp till var och en. 

Jag kan inte förklara min tro. Jag minns ett orörligt samtal med min vän och förläggare, den framlidne Gert Nilson när jag försökte övertyga honom, den envise, om att min tro är bortom argument och intellektualitet. 

Därmed faller en mystikens skugga över den. Upplevelsen baserar sig på mitt ensamma möte med Gud. Inte i kyrkbänken, omgärdad av andra troende. Tron är ingen social fråga. Jag behöver inga andra. Definitivt ingen ritualiserad institution - jag är även på detta område en antiinstitutionalist.

Inflikas bör min uppfattning, den kanske kan tyckas egendomlig i en religiös kontext, att jag inte längtar något paradis hinsides. Ingen "pie in the sky", för att citera satirikern Joe Hill. Det måste skapas på jorden. I den meningen är jag socialist och reformist. Åt människorna ett bättre liv!

Livet är svårt. Tron gör mig inte starkare. Men jag ber Gud om livskraft och att kunna leva med förtröstan. Jag läste någonstans att Martin Luther bad lika flitigt som jag. Det räcker således inte med morgon- och aftonbön. 

I bönen bryter jag tystnaden, jag hör mina egna ord. Hör du, Gud?

FOTNOT I dag min syster Anettes dödsdag, 7/12 2014 gick hon bort. Ljuset tänt för henne, mycket saknad, ofta i mina tankar. Vi pratade aldrig gudstro,.

Det vanliga livets hegemoni

Bild: SF Anytime

Cineasten som plötsligt upphörde att vara det? Den kräsne filmentusiasten som tröttnade på "konstfilmer" som en framliden kollega, doktor i filmvetenskap, utan att vilja låta snobbig rubricerade "svåra" filmer? Det vill säga filmer som vill vara mer än till stundens nöje och förströelse.

Eller hur ska jag förstå att jag en decembereftermiddag börjar titta på en svensk film på SVT Play, jag som annars undviker svenskproducerade filmer som pesten. 

Om inte den tidigt bortgångne Bo Widerberg, ingen svensk film slår "Kvarteret Korpen", eller den originelle Ruben Östlund haft ett finger med i spelet.

Jag syftar på "Länge leve Bonusfamiljen" (2022). Manus Moa Herngren, regi Felix Herngren.

Tydligen en fortsättning på eller uppföjning av en film jag inte tänker se. Båda uppenbarligen publikdragande. 

Till glädje för Filminstitutets ekonomistyrda marknadsavdelning. Bort "smala" filmer för ett begränsat antal finskapare. Men vad beträffar kvalitet? Tja. Hellre en "Göta kanal" än tio "Barnvagnen". Kioskvältare ska det vara! Tilldelningssystemet signalerar detta. Glöm film som konst.

Vad handlar den film jag sitter och glor på om ? Helt vanliga människor? Är de verkligen så förbaskat tråkiga? Förlåt om det låter nedvärderande och hemskt. Varför skriva "de" och inte "vi"? Är jag inte en av dem, värjer jag mig men vill samtidigt, paradoxalt nog, ingå i det vanliga folkets gemenskap? 

Känner jag mig utanför, ville jag vara helt vanlig? Hur förstå den reaktion som filmen framkallar?

Filmen sätter myror i huvudet på mig. Hur gör man när man är vanlig? Kan jag gå tråkighetskurs? Anlita tråkighetsstrateg? Storhandla på ICA Maxi? Köpa husbil på avbetalning? Hammock, om jag hade en trädgård kopplad till det radhus jag aldrig skaffade?

Så tänker jag Christopher R. Brownings obehagsframkallande studie "Helt vanliga män" om förintelsens exekutörer på östfronten. Helt "vanliga" karlar från Hamburg. Poliser. Socialdemokrater. Familjefäder. Präktiga samhällsmedborgare.

Utan att tillstå någon som helst ånger efter kriget över vad de hade gjort. Mördat oskyldiga åt Hitler.

Och så tänker jag en av mina stora favoriter bland filmregissörer, Ken Loach. Med Ken Loach som regissör blir vanliga människor ovanliga, om man säger så. Hans filmkonstnärliga grepp. Men de ser fortsatt vanliga ut. Inga amerikanska skyltdockor, utan minsta rynka i plytet. Utklädda skådespelare. 

Ett exempel på "stört" tittande: Jag började att se den amerikanska tv-serien "New Washington" om läkare. Besvarande min undran från åren som föreläsare och forskare: hur leder man professionella medarbetare? Men det blev för mycket av släta ansikten. Jag avbröt tittandet.

Nå, stor behållning har jag i nämnda film av Johan Ulvesson som långhårig, cancersjuk terapeut. Han sopar isen med alla andra agerande. Utbrister, befriande, under ett bröllopstal: "Varför inte försöka leva, för helvete!"

Jag tror att filmen har kategoriserats som komedi. Jag finner den inte ett dugg rolig. Och dessa helt vanliga människor, sittande fast i sina förutsägbara, trista upprepningsliv. Inte ett dugg roliga. Hur många finns det av deras sort? Hur många som helst? Enstöringen, solitären, i mig har inget svar.

Hellre umgås med sådana man inte kan ha i möblerade rum. Vildhjärnorna. Fritänkarna. Utbrytarna. Och som kan ge en något förutom gäspningar. Finns de?

Samtidigt tänker jag, borde jag inte hylla det vanliga, triviala, livet bortom all världens krig och fasor? När allt bara lunkar på. Om det nu gör det. Inte helt säker på att budskapet i herngrenarnas film är det. Närsomhelt kan det "vanliga", trygga, livet spricka. Och tillvaron återger inte till vanlighet igen.

Ordspråk och självklarheter

Bild: Bokbörsen

Jag vågar påstå att jag, ända från att jag bar kortbyxor, uppfostrades med hjälp av ordspråk, doppade i folkvisedomens klara vatten. Från min salig mor kunde jag exempelvis få höra: - Sätt inte en ära i din egen skam, Lars! 

Jag visste omedelbart precis vad som menades. Och kanske det som är poängen med dessa klokhetens urgamla deviser.

Man vet genast vad som åsyftas utan att det behöver ordas så särskilt mycket mer om det. Jag kan inte ta gift på att det hjälpte mig i danandet av min personlighet att jag matades med klokheter. 
Det måste nog någon annan svara på. Men jag tror det i alla fall. Åtminstone ekar de i bakhuvudet. 

En favorit, också från min mors mun, är: - Bli inte en driftkucku, Lars! Kanske det värsta av allt du kunde vara, i ett klassiskt, svenskt brukssamhälle. Där man inte skulle sticka ut, dra på sig andras elaka blickar.

När jag medverkade i ett Folket i Bild-evenemang i Upsala häromaftonen var det fler än en i salen, med samma bakgrund som jag, som visste precis vad jag talade om. Kanske krävs det, samma bakgrund? Ordspråken är folkets egendom.

Jag skulle också vilja benämna det självklarheter. Det var bara så det låg till med vissa saker. Man skulle absolut inte sätta i gång och vrida och vända på dessa självklarheter.  Så där som man håller på vid akademiska seminarier. Problematiserar tills man blir alldeles yr i bollen.

"Blod är tjockare än vatten", sade min mor. Släkten är viktigare än allt annat. Först nu, på äldre dar (vad erbarmligt trist det låter), inser jag betydelsen av detta. Vikten av tillhörighet, att ha rötter i jorden, erkänna dem. Människan är ingen fritt svävande atom.

När jag på andra halvan av 1980-talet reste runt i landet som en kolportör för idén om en medborgarlön brukade jag som rekvisita ha med mig en bonad med texten "Flinkt arbete leder snarast till vilan". 

Den fann jag när vi gjorde bouppteckningen efter mamma. Den röda bonaden med svart text blev med tiden allt mer sliten. 

Det gick att vitsa till det, genom att skjuta in ett "sista" framför "vilan". Och inte kunde jag låta bli att göra det. 

Apropå självklarheter och samtidens ungdomskriminalitet som verkar helt ha gått över styr. Vi visste, när jag växte upp, vad man definitivt inte gjorde. Det var bara så. 

När självklarheter inte längre är det, ”sociala fakta” tror jag sociologen Durkheim benämnde det, vad berättar det om det samhälle vi lever i? Att skam går på torra land, eller vad då?

Se där, ett till.

FOTNOT Jag tycker att Horace Engdahls uppslagsrika Ugglor i mossen. Tankar om idiom (2025) är förskräckligt rolig.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-12-07

Tiga är silver, tala är guld

Mer än en gång har jag fått frågan, från människor som uppenbarligen tycker jag har något att förmedla, om jag inte ska starta en podd. Jag har slagit ifrån mig med motivet att jag är en skrivande människa. Jag skriver bättre än jag pratar. Men, det är klart, man kan ju alltid använda manus.

Plötsligt kom jag att tänka på när någon, glömt namnet, infann sig på gamla Radiotjänst, strejkledaren Harry Isaksson sade för övrigt alltid Radiotjänst, långt efter att det inte längre officiellt hette så, när han medverkade i etern.  

Gunnar Hélen skulle intervjua denne som jag glömt namnet på. Överräckte ett manus, med färdiga frågor och svar, var god och följ detta, uppmanade Hélen. Jag ber att få hänvisa till Radioteatern, blev det kyligt avvisande svaret.

Men apropå tala sämre än skriva. Jag tycker ju om när man inte följer manus, utan vågar hålla det öppet och improvisativt, ge sig ut på slak lina. Det kan bli pannkaka av alltihop, men det kan också bli bra. 

Nå, för ett tag sedan blev jag tillfrågad av den alltid lika energiska och idérika entreprenörssjälen Freddy Nilsson om jag inte ville medverka i en podd i Officersförbundets regi om Ämbetsmannaansvar (det handlade om mod och civilkurage). Tillsammans med en frispråkig generalmajor. Jo, då. Sådana finns.

Men han och jag i samma podd? Som att sammanföra 91:an Karlsson och överste Gyllenskalp. 
Hursomhelst, de som lyssnat har inte sablat med podden. Och nog hade vi en samsyn generalmajoren och jag.

Jag skriver detta på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Upsala, omgiven av en högljudd framtid, det vill säga studenter. Tror de att de sitter på ett kafé? Eller hänger på en ungdomsgård?

I morse läste jag om en modig ambulanssjuksköterska, som efter mordet på en kvinnlig kollega vågat ta bladet från munnen och kritiserat den bristande säkerheten. Han har avskedats.

Heder åt en sådan man, ovanlig i en tigandets ängsliga organisationskultur. Tyvärr utbredd. Mannen 

sällar sig till undantagen, ni minns väl Ingvar Bratt på Bofors? 

Sveriges olagliga vapenhandel med Indien avslöjades av Bratt som tvingades att betala ett högt pris för sitt mod. Flytta från bostadsorten Karlskoga. Ingen stödde honom, han lämnades helt ensam, utfrusen. 

Dessa studenter, som jag omges av, kommer de i sitt framtida yrkesliv att våga säga ifrån eller bara jama med? Omöjligt att uttala sig om. Men jag har mina mörka aningar. 

Tala är silver, tiga är guld, sade man förr. Kunde användas av dagens repressiva organisationsledningar. Jag skulle vilja vända på det. 

Säg för guds skull vad du tycker! Om det så gäller kriget i Ukraina. Och Rysslands roll, som förvrängs av all västpropaganda, typ krigshetsaren Patrik Oksanen. Du riskerar att hamna i frysbox. Men du kan se dig själv i spegeln.

Vad kunde vara viktigare?

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-04

Första, andra - tredje! Såld!

Agneta Stark och hennes käresta. Foto: Jonas Ekströmer / TT

För ett tag sedan begick ekonomen Agneta Stark ett småsurt inlägg med anledning av att litteraturkritikern Ulf Olsson vantolkat, enligt Stark, avslutningen på ett brev till hennes älskade, den framlidne Sven Lindqvist. 

När jag i Svenskan läste en recension (hur recenserar man, för övrigt, starka känslor mellan människor?) av deras brevväxling, som samlats till en bok, mindes jag osökt en händelse för många år sedan på Stora Torget mitt i Falun. Kopplat till just Agneta Stark.

Hon var vid den tidpunkten rektor för Högskolan i Dalarna. Mitt under ett styrelsesammanträde, har det berättats för mig, smög sig en person in och viskade i rektorns öra: - Det står en skäggig man och säljer studenter mitt på torget i stan! 

Hur Stark reagerade, det har jag ingen aning om. Men auktionisten, det var LEkstrand, det. Vem annars?

Bakgrunden var att en vän till mig, knuten till dalahögskolan, bad mig komma och föreläsa för hennes studenter. Om vad, undrade jag. Det fick jag inget uttömmande svar på. "Du måste bara komma!"

Så när jag, efter att ha pinnat över från Gefle, sammanstrålade med hennes studenter på museet i Falun, hon hade bokat ett fint rum bland de ärevördiga samlingarna, anslog jag en öppen ton.

- Vi ska göra något tillsammans, vad tycker ni? 

Studenterna följde något slags kommunikationsutbildning med inte alltför lysande framtidsutsikter vad gäller arbetsmarknad och jobb. Vem som kom på det, är jag osäker på, men efter att idéer kastats hit och dit, bestämde vi oss.

Vi arrangerar en auktion på torget! Bjuder ut studenter till förbipasserande. En aktion värdig den sociala konstnären Joseph Beuys som placerade sitt verkande utanför de traditionella konstinstitutionerna. Till gator och torg med konsten! Av honom, en av mina husgudar, hade jag lärt mig flera viktiga saker. 

Ska man provocera, måste man veta vad man gör, tänka igenom det hela så att inte aktionen blir ett självändamål. [1] Vilket är den enklaste sak i världen. Men till vilken nytta? Effekten kan bli försvaret och den mentala inlåsningens.

Agera genomtänkt och seriöst! Det gjorde vi. Begärde tillstånd hos polisen att hålla till på torget. Så när en polisbil så småningom nyfiket gled förbi och undrade vad som i hela friden pågick, hade vi torrt på fötterna. 

En auktionsklubba hade införskaffats och en megafon. Sedan var det bara att samlas på torget och sparka igång: - Här har vi Kalle, 28 år, han har läst kommunikation på högskolan och även studerat utomlands, vad får jag får honom? Hundra kronor att börja med?

Folk stannade till, undrade vad i herrans namn som pågick. Säljer han människor? Pågår modern slavhandel? Är han inte riktigt klok?

Plötsligt ropades en student in av en hugad kulla. Till ett förhållandevis rimligt pris.Vad som hände med honom, vet jag inte. Försvann han till Svärdsjö eller Insjön?

Nå, utan tvekan ett exempel på det Beuys kallade social konst vår aktion i Falun. Vad Stark tyckte om den, lär jag nog aldrig få veta. Men kul var det. 

Och enligt mig ett utomordentligt sätt att få till en diskussion om akademikerarbetslöshet. Istället för böcker och debattartiklar som ändå ingen bryr sig om. Rätta mig om jag har fel! 

I himlen hoppas jag att mäster Beuys log förnöjt.

|1] von Hausswolffs omstridda utställning Memory Works på Lunds konsthall 1989 riskerar att hamna i denna kategori. Han använde aska från Majdanek som sitt material. Se Sydsvenskan 251204.

Han är ju sympatisk, karln från Grisslehamn!

Foto: SVT Play

 

Jag tycker att det blev ett bra, meningsfullt, samtal i går afton i Upsala, efter att Knut Lindelöf och jag presenterat vårt projekt "Mellan klasserna". Byggt på en brevväxling mellan oss som till dags datum avkastat drygt 200 sidor. Tillfälligt har vi satt punkt. 

Dags, snart, att med kritiska ögon, kika närmare på materialet.

Skall det bli en bok, håller det som bok? Är det vi skrivit tillräckligt intressant för andra än Knut och mig? Jag vet, ärligt talat inte, trots min förtjusning och vad brevväxlingen betytt för mig. Jag skulle önska att Björn Eklund på Karneval förlag kastade ett getöga.

Jag tyckte om sättet som vi i går presenterade projektet på, inför ett tjugotal gamla, hum, fibbare i Upsala. Improviserande. Öppet. Låg grad av förutsägbarhet. Ingen vet vad som kan hända. Våghalsigt, nja? 

Men hellre det än att följa manus och ha repeterat. Därför har jag också alltid tyckt om att intervjuas live i medier. Direktsänt. Klart att det blir missar, men vad gör det. Har inte Bob Dylan, lugn, jag jämför mig inte med honom på någon fläck, sagt att det får räcka med en tagning när han spelar in? 

Låt missarna stanna kvar, det är bara charmigt. Det ofärdiga, och det oförställda, besitter sin charm.

Åter i Akademihotellet ser jag en dokumentär på SVT Play, signerad Tom Alandh. Han är bra, Alandh, med sitt till synes lågmälda sätt att närma sig dem han dokumenterar. Glömmer aldrig när han gav sig på Nacka Skoglund. Den vajande majskolven. Jag vet inte om jag, i och för sig, köper den metaforiken.

Överrumplar han, är han listigt underfundig, är det Alandhs aldrig explicitgjorda, filmkonstnärliga arbetssätt? Denna dokumentär handlar om Krister Henriksson, född och uppvuxen i Grisslehamn, fadern fiskhandlare, oklart vad modern sysslade med. 

Alandh skuggar honom på turné, runt om i landet. Från repetition och generalrep i Hallunda till kuskandet i Sverige.

Om jag ska vara ärlig, har Henriksson aldrig tillhört mina skådespelarfavoriter. När jag ser dokumentären påminns jag om att han jobbat med Bo Widerberg, i Tennesse Williams Katt på hett plåttak, med Marlon Brando en gång helt enorm i huvudrollen. 

Har det funnits en bättre filmregissör än malmöiten, han med Kvarteret Korpen? Och en större aktör än Brando?

När Henriksson hyllar "lantisarna", på sin turné med mellanlandningar i Säffle och Sura, bland andra orter utanför tullarna som nollåttorna inte skulle kunna peka ut på en karta, med Riksteatern och pjäsen Lång dags färd mot natt, ger jag upp min förhandsinställning om honom. Han är ju sympatisk, karln!

Jag går aldrig på teater. Men det hade varit kul att se honom och Grynet Mollvig i denna uppsättning.

Inte längre en främling i lärdomens stad

Utsikt från hotellrummet

Det var inte planerat så. Högst två övernattningar i den eviga ungdomens stad skulle det bli. I anslutning till att deltaga i ett Folket i Bild-evenemang tisdag afton. Men genom att jag blandat ihop datumen, tarvades ytterligare en övernattning. Det började att likna en spontan lillsemester. I julmånaden.

I morgon dyker min själsbroder Hasse från Åkersberga upp. Det lovar att bli både inspirerande och roliga samtal, på kors och tvärs, alla ämnen tillåtna, som det plägar bli när vi sammanstrålar.

Jag checkar in på ett hotell som jag sedan länge tycker mycket om, Akademihotellet på Öfre Slottsgatan. I traditionstunga kvarter som verkligen känns som "Upsala". Inte så långt bort det ärevördiga universitetshuset. 

Nedanför detsamma hukade jag, villrådig och osäker med portfölj i näven, i till studentexamen våren dessförinnan införskaffad blå kostym hos Sandegårds i Sandviken, höstterminen 1968 efter att ha skrivit in mig på universitetet.

Mannen som står staty utanför den pampiga byggnaden, Geijer, kände jag igen från mitt poesiläsande under tonåren. Men annars befann jag mig på främmande mark. Uppvuxen i det praktiska livets arbetarklassmiljö, långt från det teoretiska akademiska med dess traditioner och ritualer. 

Heller inte så långt från hotellet universitetsbiblioteket, Carolina Rediviva. Det erfordrades acklimatiseringstid, och mycken vånda, innan jag vågade glänta på dörren dit in. Tillhörde jag verkligen dem som hade rätt att frekventera detta kunskapens tempel?

Numera tycker jag om att sitta där med min dator. Omgiven av unga studenter. Det påstås i undersökningar att de inte gärna läser böcker nuförtiden. Men många har lagboken framför sig, tjock och präktig. 

Jag frågar ingen om vad vederbörande tänker sig för framtid, vad syssla med. Kanske tror att jag skulle bli besviken.

För egen del läste jag "onyttiga" ämnen, ingen yrkesutbildning, utan att någonsin, inte en enda gång, fundera på vad studierna skulle "leda till". Vad jag skulle "bli" när jag var "färdig". Studerandet, det icke minst flitiga slukandet av böcker som inte låg på kurslitteraturlistorna, blev ett mål i sig.

Med facit i gammelhanden kan jag konstatera att nog har jag kunnat försörja mig rätt så hyfsat, nåja, ända fram till pensionsåldern på mitt "snackande" (föreläsande med ett finare ord). 

Det hade kunnat gå annorlunda, det ska gudarna veta. Jag anar Ackis, Akademiska Sjukhuset, bakom Slottets tinnar och torn. Där finns den utomordentligt kompetente onkologen Hans Hagberg som behandlade mig när jag insjuknat i en ovanlig tumörtyp. Han räddade mitt liv.

Ett liv som kunde ha upphört för drygt tjugofem år sedan. Egendomligt, nästan kusligt, att släppa fram den tanken. På döden. Mer om denna dramatiska fas av min existens i Livbok. 

Fantasifull är jag så det räcker och blir över. Så när jag rör mig i de trevliga kvarter som omger Akademihotellet kikar jag efter Pelle Svanslös, Trisse och de andra som Gösta Knutsson förevigade.

Det främlingskap, det utanförskap, jag tidigare kände i lärdomens stad känner jag inte längre. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Men jag trivs att röra mig på de gator som för mig är "Upsala".