Välkommen ombord på SD-skutan!

Bild: Facebook

Du undgår inte den eländiga samtidens galanummer och pajaskonster. Inte om du slår på datorn eller kikar i smartfånen. På Facebook flashar foton förbi på Jimmie Åkesson ute på idylliska Göta kanal som vi varje höst överfar, på väg till Danmark. 

Tydligen håller SD på med vattenburen valkampanj. 

Originellt? Tja.

Partiledaren i eget högt majestät poserar som värsta filmstjärnan. Färggrann skjorta. Sommarkanna. Barfota. Varggrinsleende. 

Gästas, ja inte av kreti och pleti, utan bland andra, säkert väl utvalda, av den välpumpade biffen, heter han månne Jan Emanuel, som i likhet med förre osthandlaren i Skara tjänat multum på migration och bristande integration. Vad säger invandringskritiske Åkesson om detta? 

Pengar luktar inte? 

Det gäller att förse sig, när man kan. Med skattebetalarnas pengar. Riskfritt. Vattentätt. Förlåt dålig metaforik.

Det hör tydligen till kanalspelets regler att någon med kläder på skall kastas i vattnet från skutan. Man måste utgå ifrån att den som gör det är simkunnig. Och förberedd. Regi torde ha utgått. Även om det ska se ut som om det är nåt spontant som sker. 

Varför kan jag inte låta bli att tänka Åsa-Nissefilmer med för handlingen fullkomligt omotiverade inslag? Som när Sten & Stanley mitt i en rulle utan vidare tutar igång på en brygga. I "Åsa-Nisse slår till". Skämskudde rekommenderas för den känslige.

Ena dagen en för mig okänd kvinna i ett grodhopp. Säkert en kändis eller influenser av nåt slag. Anti-etablissemangspartiet vet vad det gör. Tilltaget som gjort för TikTok där förstagångsväljarna häckar. 

Nästa dag partiledaren själv - tänka sig - som åker i plurret. Skickad dit av utrikesministern. En av de celebra gästerna som tittat in under turen. Marmorsten, eller vad hon heter. 

Jag ids inte googla på hennes namn. Hon är mig totalt likgiltig. En blek figur. Kanske i höst landshövding nånstans. Eller ambassadör. Den politiska kasten skyddar de sina livet ut. Orubbad anställningstrygghet gäller. Inte som för vanliga löneslavar.

Bara att konstatera. Nu är de rumsrena, SD:arna. Välkommen in i salongerna, jag menar välkommen ombord! Den som inbjuds anträda valbåten tackar inte nej. Man kan ju behöva hålla sig väl med rikets nästa största parti. 

Här gäller det att hålla god min och glömma gamla fördömanden om nazism, främlingsfientlighet och annat. Bara att segla vidare.

Samtidigt som statsministerns fru, hon prästen med hönsgården, verkar ha sett till så att Tidöregeringen inte klarar att väljas om. Även om herrn själv deklarerar att han är "safe" med hennes agerande hit och dit.

Kanske det som den politiskt slipade Åkesson fattat. Och förbereder sig för det som komma skall efter 13 september. Han lurar i vassen. 

Förlåt den dåliga metaforiken. Igen.

Milda maränger, vilket spektakel detta är med riksdagsval! När och var diskuteras sakfrågor? Landets allvarliga problem? Det liknar amerikansk valkampanj. Msm ställer villigt upp och hjäper, i detta fall, SD på traven. Klägget, som grabben från Oskarshamn sade om symbiosen.

Folket står på stranden med kepsen i nypan och blänger undersåtligt när SD-båten glider förbi. Passiv valboskap. Så som yrkespolitikerna vid köttgrytorna vill ha det. Ett kuvat folk är ett bra folk. Makten till belåtenhet och god nattsömn.

Jag har inte röstat på många år. Och kommer naturligtvis inte att göra det i höst heller. Bort med denna falska demokrativariant. Ersätt den med ett verkligt folkvälde. Gärna proletariatets diktatur. Jojo, ni hörde rätt. Skriftställaren hymlar inte.

Nä, dags att fly, som jag plägar, in i de döda tyska filosofernas tankestimulerande värld. Där trivs jag bäst. Jag vänder det ömkliga spektaklet ryggen. SD-båten seglar vidare. 

Mugge bigge, mugge bigge, tuff, tuff, tuff. Alla nu! Kläm i!

Erich Honeckers porträtt - försök till nyansering

Foto: Wikipedia

”Så sorgligt! Jag ska bli gammal, och hemsk och fruktansvärd. Men den här bilden kommer alltid att förbli ung." (Oscar Wilde: "Dorian Grays porträtt")

Jag läser en artikel om Erich Honecker (1912-1994). [1] Den grå tråkmånsen, enligt den vedertagna uppfattningen, som manipulerade bort Walter Ulbricht (1893-1973) som överhuvud i DDR.  Och vars liv avslutades i Chile. Efter att muren plockats ned och DDR:s historia var all.

Nog stod han väl ändå för någonting? Värt att lyfta fram? Bortom knuten näve och officiell, högstämd retorik om socialismen, fred och den mur som skulle stå i hundra år till.

Kanske projicerar jag. Kanske vill jag, av en särskild anledning, nyansera den gängse bilden av den östtyske statschefen. Även om han kanske inte är huvudpersonen i denna krönika. Han utgör ett exempel. Jag prövar att använda honom som ett sådant.

Inget liv i lyx i Wandlitz där republikens toppar bodde. Enkelt leverne, inga extravaganser. Erich bad hustrun Margot, DDR:s verkliga makthavare som det illvilligt ryktades, fixa smörgåsar när han skulle bege sig på statsbesök till Finland. 

För att slippa lätta på den magra plånboken under resan.

Påminner mig osökt om Ernesto Che Guevara som trots sin astma deltog i det fysiskt krävande skördandet av sockerrör på Kuba. För att inte skilja ut sig från folket, vägrade skylla på nedsatt hälsa för att slippa undan. 

När fadern skulle komma på besök från Argentina, uppmanades han av sonen, ministern, att ta med sig pengar till bensin. Inget snyltande på skattebetalarnas bekostnad!  

Inga privilegier för de styrande på Kuba. Che benhård därvidlag. Gick han på bio, ett nöje för honom, krävde han, smått irriterad, att få betala för biljetten själv när man ville släppa in honom gratis. Inga favörer i kraft av position!

Revolutionshjältens antimateriella hållning provocerade den välbeställda nomenklaturan i de realsocialistiska länderna. Den nya klassen, som Djilas [2] benämnde dem. Långt till folket och dess levnadssätt. [3]

När Che på väg till Angola, för att stödja upproret mot den portugisiska kolonialmakten, mellanlandade i Tjeckoslovakien, försåg Castro honom med en livvakt. 

Jämför Che med våra yrkespolitiker. Om hur de, oavsett partifärg, berikar sig. Inte står för något. Bara munväder. Som mest nu när det är valår. Allt valfläsk. [4]

Jag sätter, med risk för att kasta sten i glashus, stort värde på idealism och jämlikhet. 

Att man som politiker inte berikar sig själv med hjälp av uppdraget. Det lärde mig min mor. Aktiv inom socialdemokratin. En annan socialdemokrati än Anderssons. Och förre fackpampen inom Kommunal, Baudins.

Vågar jag verkligen tro på att Honecker stod för något av det jag efterlyser, inte bara var en maktlysten politruk? 

Jag hör genast invändningarna. Fakta i målet anförs. Vad menar Skriftställaren egentligen? Försvarar han Honecker?

Muren som delade Berlin. De som sköts när de försökte att fly över den "antifascistiska skyddsvallen". Stasis ständiga närvaro. Ofriheten. Tummen i ögat på östtyskarna.

Kanske någon förstärker med: Inse, Ekstrand. DDR var dödfött. Och den där Honecker med sin pipiga röst. Borta och glömd. 

Men hans idéer om hur en socialist bör leva? Låg det ändå inte något i det? Jag tänker vidare. 

[1] https://www.svd.se/a/c8044edd-09c1-3617-830c-761c16b2cfd0/ddr-tronens-fangslande

[2] https://www.britannica.com/biography/Milovan-Djilas

[3] Richard Swartz skildring av dåtidens Prag är belysande. I boken "Ostron i Prag".

[4) Tänkvärt detta valår: https://www.dn.se/kultur/gun-britt-sundstrom-valbroschyren-fran-s-far-mig-att-bara-vilja-do/

Med AI kan chäferna skickas till skroten

Bild: Adlibris

Debatten om AI har främst handlat om huruvida jobb försvinner. Framförallt så kallade instegsjobb, vilket skulle slå hårt mot unga som vill in på arbetsmarknaden. 

Men nu ramlar jag, gammal ledarskapsforskare och utbildare, över en artikel med en annan infallsvinkel: ämnet är algoritmisk arbetsledning. [1]

Det skulle ha varit på min tid som underhuggare, det! Jag som utvecklade en obotlig chäfsallergi. Så fort en chäf närmade sig, växte obehag och olust i mig. Om huden blev rödflammig, vågar jag inte svära på. Men det skulle inte förvåna mig. 

Reaktionen helt adekvat, skulle en seriös psykoterapeut säga. Allt annat tecken på sviktande mental hälsa. 

Lydnad, ett underdånigt beteende, befrämjar inte en sådan. Själen dödas. Blott lydnadsvägran gör människan till människa.

Michel Foucault, en av mina husgudar, skrev om disciplineringen som fenomen och hur vi själva bedriver den. När vi tror oss observerade av det osynliga ögat. Förlagan var Jeremy Benthams Panopticon, det moderna fängelset.

Slut med det. Nu är de arbetande observerade. Utsatta för detaljerad prestationsmätming med hjälp av AI. 

Det behövs inga klåfingriga chäfer av kött och blod. [2] 

I prestationen kan inbegripas tonfall. Om man till exempel jobbar på en hamburgerrestaurang. Hur man låter när man möter gästen. Ett trevlighetsindex har utformats. Vilket ger konsekvenser för lönesättningen. För att inte tala om arbetsmiljön. 

Det räcker inte med lojalitet. Trevlig ska man vara. Le, för guds skull! En kund är på intågande. 

Var är facket i denna omvälvning? Taget på sängen? Hur ser fackets AI-strategi ut? Har man ens någon?

Jag ser framför mig dystopiska, fel, de finns redan, arbetsplatser där människor är under luppen från in till utstämpling. Allt kan noggrant mätas. Du lämnas aldrig i fred. Du ägs och slukas med hull och hår.

Dags för ett ludditeruppror?

Nja.

Jag läser i samma artikel, tack och lov, även om olydnadens AI-verktyg. Hemma-arbetande, som övervakas via inloggning, kan med hjälp av dessa verktyg få det att se ut som om de är inloggade och aktiva när de inte är det. 

Fältet ligger med andra ord öppet för kreativa motdrag mot den systematiska övervakningen. Upp till kamp!

Själv tillhör jag inte längre arbetskraften. Men följer med spänning hur den nödvändiga olydnaden kan ta sig ut i the brave new world.

[1] https://www.svd.se/a/d4MlBq/algoritmisk-arbetsledning-breder-ut-sig-over-europa
[2] Jag kände en bergssprängare som lovade: Kommer det en bas, går jag hem. Och det gjorde han.

En mans två ansikten

"Den tyske läkaren" (Foto: SVT Play)

 

Filmen "Den tyske läkaren" har jag sett åtminstone tre gånger. Sökande ondskan och grymhetens persona. Om den finns. Hannah Arendt betvivlade det. Hon med sitt omdiskuterade begrepp "den banala ondskan". [1]

Myntat efter att ha studerat skrivbordsmördaren Adolf Eichmann under rättegången mot honom i Jerusalem. En grå kamrerstyp.

Läkaren det syftas på i filmtiteln är Josef Mengele, "dödsängeln från Auschwitz". Han lyckades efter kriget undkomma rättvisan och fly till Sydamerika, ytterst nära vid flera tillfällen att gripas, men klarade sig i sista stund.

Det förtjänar nämnas att han reste in i Tyskland vid faderns begravning, iakttogs och igenkändes, men ingen rapporterade till polisen, fast alla visste att det var fråga om en internationellt efterspanad krigsförbrytare. 

Tydligen reste han till Schweiz flera gånger också. Han torde haft beskydd. Eller också var han en förklädnadernas mästare.

Mengele dog, 67 år gammal, i Brasilien under en simtur, förmodligen hjärtat som sade ifrån. Jag låter bli att försöka vara ironisk, uttrycka förvåning över att han ens hade något. [2]

Hans skelett användes, enligt uppgift, sedermera av rättsmedicine studeranden i utbildningssyfte. 

I filmen är det en speciell sekvens som stannat kvar. När Mengele, uppträdande under falskt namn, plötsligt byter skepnad från sympatisk och trevlig medmänniska till hotfull, skrämmande varelse.

Han riktar sig till en kvinnlig journalist som är honom på spåret: Har ni nånsin sett sett en död människa med ögonen öppna? 

Han förutspår hennes öde. Och om jag inte minns fel, tas hon också av daga av Mengeles medhjälpare. 

Samma sak, samma snabba personlighetsförändring, upplevde jag en gång i Berlin efter en sammankomst med Stasi-höjdaren Markus Wolf. Men åt andra hållet, så att säga. 

Under seminarieliknande förhållanden hade jag och några högskolekolleger diskuterat med honom på Hotel Unter den Linden. Hotellet finns för övrigt inte längre.

Han uppträdde smått arrogant, för att inte säga överlägset, sammankomsten igenom. Irriterad redan från början. Kanske stressad. Uppringd av Mossad om morgonen för att be den forne HVA-chefen om råd. 

När sittningen var över eskorterade jag och min livskamrat, även kallad Reseledaren, honom till till bilen, parkerad utanför hotellet. En Volvo, bilmärket DDR-pampar höll sig med, Trabanter fick duga åt de vanliga östtyskarna. 

Plötsligt förvandlades han till vänligheten själv. Charmerande och tillmötesgående. Undrade försynt om hans engelska varit tillräckligt bra. Till saken hör att kollegerna inte talade tyska.

En mans två ansikten. En sociopat? Psykopat? Eller hur skall det förstås? 

Kanske utmärkande för oss alla, oberoende av kön. Goda ena stunden, ondskefulla nästa. 

Var det inte psykoanalytikern Ludvig Igra som skrev om "den tunna hinnan"? Inte långt mellan våra två ansikten.

[1] https://www.bokus.com/bok/9789171734167/den-banala-ondskan.
[2] Hitler talade om Reynhard Heydrich, riksprotektor i Prag, som "mannen med hjärta av järn".

TIPS 10 augusti kan filmen "Josef Mengeles försvinnande" ses på SF Anytime.

Vilken är egentligen meningen?

Foto: Wikipedia

Häromkvällen gjorde tydligen Pernilla Wahlgen, hela Sveriges lilla sprallfågel, bort sig ordentligt i SVT:s "Allsång på Skansen". Påstod att en av de medverkande artisterna, kan ha varit Cat Stevens som numera heter något annat efter att ha blivit muslim, belönats med ett fint pris. 

Vilket inte stämde på en fläck. 

Inte bekom det postmodernismens Sickan Carlsson något. Bara att i total okunnighet fnittra på, som om inget hänt. Och inte bryr sig kidsen, family Wahlgrens devota fans, som högljutt närvarar på Skansen. 

Fadäsen omtalades i msm. Jag ser inte allsångsprogrammet, "så sjuk blir jag aldrig" för att parafrasera förre fotbollsspelaren Brolin, så jag är hänvisad till msm.

En hel värld står i brand. Men det verkar inte bekymra msm. Jo, Drammen uppmärksammas. Utan att jag blir mycket klokare. Det är msm:s signum. Man blir inte mycket klokare. 

Därför kastar jag bara ett förstrött getöga på rubrikerna. Man måste ju följa med, som den skuggande privatdetektiven sade. Men egentligen ska det väl vara följa efter.

Apropå följa efter. Kungahuset bevakas dag ut och dag in. Även om bevakas är ett missriktat ord i sammanhanget. Numera har ju till och med Aftonbladet minst en hovnarr som okritiskt hänger kungen och de andra i hasorna, vad de än företar sig. 

AB vill säkert knappast påminnas om gamla hädelsedomar. Eller om Lars Johan Hierta. Fjäskas ska det för bidragsmissbrukarna. Kungens beryktade kaffeflickor, Henenark och de andra brallisarna, tillhör det förflutna och nämns icke mer.

Apropå Stollen och hans arbetsskygga gäng så brukade jag alltid förr, om vi under en av våra bilturer i landskapet stannade till på ICA i Ockelbo, med spjuverblicken påkopplad spörja nån av kassörskorna: Har HON varit här? Aldrig vare sig ett jakande eller nekande svar, förstås. 

Det tigs som muren. 

De anställda har försetts med munkorg och avkrävts tystnadslöfte. Skulle inte hjälpa ens att försöka sticka åt dem en slant. Jag har inte gjort det, kanske bäst att inflika.

Stackars prinskorvens föräldrar! Vanliga, hyggliga svenssons. När Danne, Vickan och telningarna kommer på besök, krävs ju ett entourage bestående av Säpo-folk. 

Vem betalar kalaset? Jag och andra skattebetalare. Utan att tillfrågas. Även av dem bland oss som är republikaner. Jag tillhör dem. Bort med monarkin!

Martin Kragh har dött. Fyrtiofem år gammal. Jag vet inte mer om honom än att han titulerades "rysslandskännare" och anlitades av msm. Den ende jag skulle använda den beteckningen om i Sverige är vännen Stefan Lindgren. Men honom ser jag, skamligt nog, aldrig i msm. 

Kraghs trovärdighet ifrågasattes på det skarpaste vis av Aftonbladets Åsa Linderborg, vilket renderade henne en spark snett uppåt. 

Nå, det hon hetsande, anslutande sig till drevet, skrev om Benny Fredriksson, utan att ha bevis, medverkade säkert, kanske ännu mer, till omflyttningen. Hon trampade i klaveret så det stod härliga till.

Kulturchefskapet var över. Vad Västeråsjäntan med arbetarklassbakgrund skriver om nu som "senior reporter"? Ingen aning.

Apropå döda så går det inte en dag utan att jag med sorg i sinnet tänker på min äldsta vän Conny och att han är borta. Hans bortgång har förstärkt existentiella meningslöshetskänslor jag redan innan brottades med. 

Kvinnan föder gränsle över en grav, Beckett i sin pjäs "I väntan på Godot". |1]

Vi föds för att dö, tidigt eller sent i livet. Meningen med det? Egentligen? 

Någon?

[1] Glömmer aldrig den lysande tv-teateruppsättningen  med Strandberg och Järegård. Bilden ovan.

Den moraliske kommissarie Banks

Kommissarie Banks på SVT Play, Stephen Tompkinson suverän i huvudrollen, fem hela säsonger som man inte gärna tar paus ifrån utan man sträcktittar, får mig att associera till Sjöwall Wahlöös ur ett vänsterperspektiv starkt samhällskritiska deckare. 

Med den folkhemsfostrade Martin Beck som huvudperson. En socialdemokratisk produkt, nära jag skrev.

Lysande gestaltad på vita duken av Carl-Gustaf Lindstedt. Han är Beck. Denne Lindstedt, mycket mer än en komiker som han också visade i Widerbergs uppsättning En handelsresandes död. Det var väl Widerberg som insåg hans dramatiska talang. 

Som klippt och skuren för rollen som trött och desillusionerad polis. Personifierande en samhällsutveckling som gått bakåt. En socialdemokrati som tappat greppet.

Sjöwall Wahlöös, genren banbrytande på svensk botten med den markerade samhällsförankringen (tidigare hade vi Stieg Trenter och Maria Lang, mer av klassiska pusseldeckare), böcker inspirerades av de hårdkokta, amerikanska föregångarna. 

Raymond Chandler, Mickey Spillane, Dashiell Hammett och grabbarna. 

Utspelandes sig i ett kapitalistiskt samhälle som mer och mer påminner om en hänsynslöshetens vildmark, där only the fittest surive.

Korruption och moraliskt förfall. Köpta politiker och slemma advokater. Ett bristande samhälle, utan ett fungerande överjag.

Allan Banks härstammar från den brittiska arbetarklassen. Moralen han insupit med modersmjölken följer med in i polisrollen. Man ska sköta sig och göra rätt för sig. Han blir rasande på samvetslösa skurkar som inte delar denna moraliska grundhållning. 

Banks far ut mot dem. Tar dem i kragen. Man kunde tro att de personligt förolämpar och sviker honom genom sitt klandervärda agerande. 

Framförallt om de försöker att slingra sig. Tonfallet hos Banks är ursinnets. Hans koleriska läggning ligger honom inte sällan i fatet. Han förmår inte att lägga band på sig.

Det oförvägna beteendet i umgänget med misstänkta, och i sökandet efter dylika, riskerar att göra honom benägen att tumma på lagar och regler för att sätta dit den som enligt honom förtjänar det. Han litar på sin instinkt som han säger. 

Polisarbetet är ju till stor del instinktivt, enligt hans beprövade erfarenhet. En "gammalmodig" inställning i den teknologiserade eran med förfinade, kriminologiska hjälpmedel.

DCI (Detective Chief Inspector) Banks undantar inte medarbetarna i sin nit. Kraven på dem är tuffa. Regelbundna arbetstider existerar inte. (Var är polisfacket?) Man förväntas vara stand by dygnet runt. Utskällningar inte uteslutna. Inför öppen ridå. På gränsen till management by fear.

Banks omges av skickliga medarbetare. Framförallt utmärker sig två kvinnor: Helen och Annie. Den förra skådespelerskan (Caroline Catz) känner vi från tv-serien Doc Martin där hon spelade den egensinniga doktorns tålmodiga maka. 

Till skillnad från Banks håller hon strikt på reglerna. Vilket gör henne till ett utmärkt komplement till den pragmatiske bossen som gärna skjuter från höften, som uttrycket lyder. Handlar först, tänker sen.

Annie (Andrea Lowe) är våghalsig och initiativrik. Banks prövas, när hon utan hans godkännande tar ut svängarna. Dessutom mer än en gång. Men han visar gott ledarskap genom sin tolerans. Han är ingen chäf som beskär medarbetarna. Alltför vanligt, som vi vet.

De förälskar sig i varann. Hur det går skall inte avslöjas här. 

Jag kan bara rekommendera den som inte sett Kommissarie Banks att göra det. På köpet reser man som åskådare till Yorkshire. Exteriörerna är värda halva entrébiljetten. Om nu en sådan hade behövt införskaffas. Men resan betalas via skattsedeln.

Bild: SVT Play

Även publicerad på lindelof.nu 2026-07-24

Ökad självinsikt med hjälp av Olof Lagercrantz?

Jag väntar på att David Lagercrantz bok Intränglingen skall komma i e-version. Jag läser ju så gott som alltid enbart e-böcker nuförtiden, efter en digitaliseringens inkörningsperiod. Så behändigt att läsa dylika i datorn eller mobilen. Det sistnämnda vanligast för min del. 

Jag kan läsa sent om aftonen i slafen, liksom tidigt om morgonen. Innan jag gnuggar sömnen ur ögonen och kliver upp. Utan att behöva handskas med en bökig pappersbok. Och utan att behöva tända någon lampa.

David Lagercrantz är jag inte förtrogen med som författare. Jag har för mig att han tog över ett kommersiellt mycket framgångsrikt bokprojekt efter framlidne Stieg Larsson. (En annan än Horace´s kompis som stavar Stig Larsson och som jag läst.) 

Men jag kan inte närmare uppge vad det gick ut på.

Varför då Intränglingen om fadern Olof, makthavare och celebritet inom kulturvärlden under sin levnadstid? Hög position på DN. Chefredaktör på visitkortet. Samtida på draken med Herbert Tingsten. Med ett liknande visitkort. Konfliktfyllt mellan dessa två elefanter.

Jag fann OL en smula löjlig i sin Mao-kostym. Därtill ett insmickrade, lent tonfall. En salongskommunist? På ett av borgerlighetens flaggskepp? Posering?

Men han skrev bra. Det måste jag ge honom. Jag har läst en hel del av honom. Särskilt författarbiografier. Och, framförallt, Om konsten att läsa och skriva.

Med Sven Stolpes hustru hade han en affär. Stolpes barnbarn, Schulman, skrev en bok om detta som jag tyckte riktigt illa om. Vad var sant och vad spektakulärt för att kränga böcker? Det blev visst en film av det, också. De döda tiger still. Tur för den där Schulman. 

En puttefnask jämfört med morfadern.

Intränglingen tar sin avstamp i att en man en dag dyker upp och påstår att han är son till Olof L efter att denne haft ett förhållande med hans mor. Det visar sig så småningom att det inte stämmer. Biologiskt sett är OL oskyldig. Han har inte avlat något barn.

Men han får stora skälvan efter att ha avslöjats, faller till föga, erkänner utan omsvep ett hemligt, promiskuöst, parallellt, liv för hustrun. Hon anade tydligen ingenting av hans erotiska eskapader.

Massor med kvinnor på sidan om. 

Efter bekännandet vädjar OL på sina bara knän om förlåtelse. Han kan inte leva utan hustrun. Alternativet ta sig av daga. Så äktenskapet fortsätter. Hur de sedermera hade det ihop, lär kanske boken avslöja. Jag föreställer mig Strindberg och von Essen. Bill Clinton med sin Hilary. 

Men jag vet inte.

Vad har nu allt detta med Skriftställaren att skaffa? Jo, jag har ofta känslan av att ha levt ett långt liv utan att Da sein, som Martin Heideggers begrepp löd. Att jag inte har varit riktigt närvarande så som jag borde. Jag var där, ändå inte. Som måhända Lagercrantz i de fina salongerna.

Och i sitt äktenskap.

Ett liv som om. Lånar begreppet från Sten Anderssons bok om Max Weber på Korpen. Jag finner det träffande. Att man kan leva som om man gjorde det. Icke-autentiskt.

Min teori därför att jag minns så lite av mitt liv. Händelser och situationer har inte fastnat. Allt som borde varit viktigt. Allt som borde ha räknats. Och noggrant bokförts. 

Tragiskt nog har vi bara ett liv till förfogande. Någon andra chans beviljas icke. Glöm existentiella returbiljetter. Misstag och olyckliga tilldragelser kan inte suddas ut. Skam och skuld stannar kvar under huden.

Om Intränglingen, på detta mitt livets höst, hjälper mig till en större självinsikt. Om jag rent av kan spegla mig i den, det vete fåglarna. Men när jag läst om den, främst intervjuer med David Lagercrantz, har den lockat mig. Som om den inviterade till en terapisession. Utan terapeut.

Bild: Norstedts