Den moraliske kommissarie Banks

Kommissarie Banks på SVT Play, Stephen Tompkinson suverän i huvudrollen, fem hela säsonger som man inte gärna tar paus ifrån utan man sträcktittar, får mig att associera till Sjöwall Wahlöös ur ett vänsterperspektiv starkt samhällskritiska deckare. 

Med den folkhemsfostrade Martin Beck som huvudperson. En socialdemokratisk produkt, nära jag skrev.

Lysande gestaltad på vita duken av Carl-Gustaf Lindstedt. Han är Beck. Denne Lindstedt, mycket mer än en komiker som han också visade i Widerbergs uppsättning En handelsresandes död. Det var väl Widerberg som insåg hans dramatiska talang. 

Som klippt och skuren för rollen som trött och desillusionerad polis. Personifierande en samhällsutveckling som gått bakåt. En socialdemokrati som tappat greppet.

Sjöwall Wahlöös, genren banbrytande på svensk botten med den markerade samhällsförankringen (tidigare hade vi Stieg Trenter och Maria Lang, mer av klassiska pusseldeckare), böcker inspirerades av de hårdkokta, amerikanska föregångarna. 

Raymond Chandler, Mickey Spillane, Dashiell Hammett och grabbarna. 

Utspelandes sig i ett kapitalistiskt samhälle som mer och mer påminner om en hänsynslöshetens vildmark, där only the fittest surive.

Korruption och moraliskt förfall. Köpta politiker och slemma advokater. Ett bristande samhälle, utan ett fungerande överjag.

Allan Banks härstammar från den brittiska arbetarklassen. Moralen han insupit med modersmjölken följer med in i polisrollen. Man ska sköta sig och göra rätt för sig. Han blir rasande på samvetslösa skurkar som inte delar denna moraliska grundhållning. 

Banks far ut mot dem. Tar dem i kragen. Man kunde tro att de personligt förolämpar och sviker honom genom sitt klandervärda agerande. 

Framförallt om de försöker att slingra sig. Tonfallet hos Banks är ursinnets. Hans koleriska läggning ligger honom inte sällan i fatet. Han förmår inte att lägga band på sig.

Det oförvägna beteendet i umgänget med misstänkta, och i sökandet efter dylika, riskerar att göra honom benägen att tumma på lagar och regler för att sätta dit den som enligt honom förtjänar det. Han litar på sin instinkt som han säger. 

Polisarbetet är ju till stor del instinktivt, enligt hans beprövade erfarenhet. En "gammalmodig" inställning i den teknologiserade eran med förfinade, kriminologiska hjälpmedel.

DCI (Detective Chief Inspector) Banks undantar inte medarbetarna i sin nit. Kraven på dem är tuffa. Regelbundna arbetstider existerar inte. (Var är polisfacket?) Man förväntas vara stand by dygnet runt. Utskällningar inte uteslutna. Inför öppen ridå. På gränsen till management by fear.

Banks omges av skickliga medarbetare. Framförallt utmärker sig två kvinnor: Helen och Annie. Den förra skådespelerskan (Caroline Catz) känner vi från tv-serien Doc Martin där hon spelade den egensinniga doktorns tålmodiga maka. 

Till skillnad från Banks håller hon strikt på reglerna. Vilket gör henne till ett utmärkt komplement till den pragmatiske bossen som gärna skjuter från höften, som uttrycket lyder. Handlar först, tänker sen.

Annie (Andrea Lowe) är våghalsig och initiativrik. Banks prövas, när hon utan hans godkännande tar ut svängarna. Dessutom mer än en gång. Men han visar gott ledarskap genom sin tolerans. Han är ingen chäf som beskär medarbetarna. Alltför vanligt, som vi vet.

De förälskar sig i varann. Hur det går skall inte avslöjas här. 

Jag kan bara rekommendera den som inte sett Kommissarie Banks att göra det. På köpet reser man som åskådare till Yorkshire. Exteriörerna är värda halva entrébiljetten. Om nu en sådan hade behövt införskaffas. Men resan betalas via skattsedeln.

Bild: SVT Play

Ökad självinsikt med hjälp av Olof Lagercrantz?

Jag väntar på att David Lagercrantz bok Intränglingen skall komma i e-version. Jag läser ju så gott som alltid enbart e-böcker nuförtiden, efter en digitaliseringens inkörningsperiod. Så behändigt att läsa dylika i datorn eller mobilen. Det sistnämnda vanligast för min del. 

Jag kan läsa sent om aftonen i slafen, liksom tidigt om morgonen. Innan jag gnuggar sömnen ur ögonen och kliver upp. Utan att behöva handskas med en bökig pappersbok. Och utan att behöva tända någon lampa.

David Lagercrantz är jag inte förtrogen med som författare. Jag har för mig att han tog över ett kommersiellt mycket framgångsrikt bokprojekt efter framlidne Stieg Larsson. (En annan än Horace´s kompis som stavar Stig Larsson och som jag läst.) 

Men jag kan inte närmare uppge vad det gick ut på.

Varför då Intränglingen om fadern Olof, makthavare och celebritet inom kulturvärlden under sin levnadstid? Hög position på DN. Chefredaktör på visitkortet. Samtida på draken med Herbert Tingsten. Med ett liknande visitkort. Konfliktfyllt mellan dessa två elefanter.

Jag fann OL en smula löjlig i sin Mao-kostym. Därtill ett insmickrade, lent tonfall. En salongskommunist? På ett av borgerlighetens flaggskepp? Posering?

Men han skrev bra. Det måste jag ge honom. Jag har läst en hel del av honom. Särskilt författarbiografier. Och, framförallt, Om konsten att läsa och skriva.

Med Sven Stolpes hustru hade han en affär. Stolpes barnbarn, Schulman, skrev en bok om detta som jag tyckte riktigt illa om. Vad var sant och vad spektakulärt för att kränga böcker? Det blev visst en film av det, också. De döda tiger still. Tur för den där Schulman. 

En puttefnask jämfört med morfadern.

Intränglingen tar sin avstamp i att en man en dag dyker upp och påstår att han är son till Olof L efter att denne haft ett förhållande med hans mor. Det visar sig så småningom att det inte stämmer. Biologiskt sett är OL oskyldig. Han har inte avlat något barn.

Men han får stora skälvan efter att ha avslöjats, faller till föga, erkänner utan omsvep ett hemligt, promiskuöst, parallellt, liv för hustrun. Hon anade tydligen ingenting av hans erotiska eskapader.

Massor med kvinnor på sidan om. 

Efter bekännandet vädjar OL på sina bara knän om förlåtelse. Han kan inte leva utan hustrun. Alternativet ta sig av daga. Så äktenskapet fortsätter. Hur de sedermera hade det ihop, lär kanske boken avslöja. Jag föreställer mig Strindberg och von Essen. Bill Clinton med sin Hilary. 

Men jag vet inte.

Vad har nu allt detta med Skriftställaren att skaffa? Jo, jag har ofta känslan av att ha levt ett långt liv utan att Da sein, som Martin Heideggers begrepp löd. Att jag inte har varit riktigt närvarande så som jag borde. Jag var där, ändå inte. Som måhända Lagercrantz i de fina salongerna.

Och i sitt äktenskap.

Ett liv som om. Lånar begreppet från Sten Anderssons bok om Max Weber på Korpen. Jag finner det träffande. Att man kan leva som om man gjorde det. Icke-autentiskt.

Min teori därför att jag minns så lite av mitt liv. Händelser och situationer har inte fastnat. Allt som borde varit viktigt. Allt som borde ha räknats. Och noggrant bokförts. 

Tragiskt nog har vi bara ett liv till förfogande. Någon andra chans beviljas icke. Glöm existentiella returbiljetter. Misstag och olyckliga tilldragelser kan inte suddas ut. Skam och skuld stannar kvar under huden.

Om Intränglingen, på detta mitt livets höst, hjälper mig till en större självinsikt. Om jag rent av kan spegla mig i den, det vete fåglarna. Men när jag läst om den, främst intervjuer med David Lagercrantz, har den lockat mig. Som om den inviterade till en terapisession. Utan terapeut.

Bild: Norstedts

En stark kvinna klarar allt!

 

”Fascismen är det första i relationen mellan man och kvinna” (Ingeborg Bachmann)

Fråga mig inte varför, men på outgrundliga vägar hamnar jag, efter att förbryllad ha stirrat ned i citatet ovan, i en öppen fundering om vad det betydde för mig att växa upp som ende son till en stark kvinna. 

Bara att konstatera, för övrigt, att mina associationer fortsätter att bete sig som de vill, utan att jag kan styra och hålla pli på dem. 

Nå, stark och stark, nog fanns där komplex av olika slag. De frodades i klassamhället, underhölls av det. 

Om man, som min mor, tillhörde metallarbetarklassen. 

Att de förtryckta finner sig i att vara förtryckta, inte gör uppror, vilket vore högst berättigat, kan jag bara förstå, utan att det minsta rättfärdiga det, djuppsykologiskt. 

På ett djupare plan finns den obearbetade, självdisciplinerande och undermedvetna övertygelsen att förtryckaren i en svåråtkomlig mening äger rätt att förtrycka. Vi är själva våra värsta fiender. [1]

Hur annars fatta det - jag skulle kunna ange en rad exempel. Från totalitära institutioner till mer triviala vardagshistorier. Men varför anträda denna modlösheten och mörkrets stig? 

Och vem är jag, att riskera sätta mig till doms över dem som anpassat och hukat sig? 

Jag som aldrig på riktigt prövats med avseende på hur stursk jag skulle visa mig i ett skarpt läge. 

Ingeborg Bachmann (1926-1973) var "både" kvinna och författare. Framgångsrik vad gäller det senare, i klass med de främsta österrikarna. Kanske mindre, om man graderande kan uttrycka det så, beträffande det förra. 

Underhöll en komplicerad relation med den schweiziske skriftställaren Max Frisch (1911-1991). 

Om inledningscitatet stämde på dem, det vet jag inte. Men nånstans ifrån torde väl Bachmann, med en officer inom Wehrmacht och medlem i NSDAP till far, ha hämtat sin empiriska referens.

Vad lärde jag mig om kvinnor av min mor? 

Då enbart genom det praktiska livets lektioner, avskalade all idealiserande retorik? 

Jo, att en stark kvinna klarar allt: sköta hemmet med make och barn, passa barnbarn, idka föreningsliv, ha ett politiskt engagemang, stå i Konsumbutik, vara med i en syjunta. 

En tusenkonstnär, med andra ord. 

Och en stark kvinna klagar aldrig. Inte ens när svår sjukdom slår till. "Klen" är det inte tillåtet att vara - inte i ett brukssamhälle. 

Hur och om fascismen kom in mellan mor och far. Det kan jag inte uttala mig om. 

Min mor värnade om arbetarkvinnorna, om jämställdhet, utan att göra så mycket väsen av det. Tidigt förespråkade hon till exempel kvinnliga präster. När det inte var populärt med såna bland kyrkans förstelnade gubbstruttar.

Jag önskar att jag hade lärt känna henne bättre, innan det blev för sent. Lärt känna henne som mer och något annat än enbart min mor. Vår relation komplicerades genom de biologiska banden. Förmodligen inget ovanligt.

Färgad som kvinna var hon av en stark mormor. En Kajsa Kavat i megaformat, som genom att driva matservering för Brukets ungkarlar driftigt klarade sin försörjning som änka många år efter makens, martinsmältarens, tidiga död.

Nå, viktigast av allt. Hur mina relationer med det täcka, ironiskt uttryckt, könet påverkats av att jag växte upp i skuggan av en stark kvinna, det ska jag förstås inte försöka att reda ut. Det är inte min sak. Det måste de kvinnor jag haft att göra med stå för. 

Jag vore nog glad att slippa ta del av dylika vittnesmål...

En slutreplik. Varför vissa kvinnor väljer vissa män överstiger min fattningsförmåga. Kan det ha med fascism att skaffa? Var Bachmann något viktigt på spåren?

[1] https://www.8dagar.se/2025/07/proletaren-har-bara-sin-hjalploshet-att.html

Lästips: https://www.svd.se/a/ln9yAe/bachmann-ville-vrida-tillvaron-ratt

Bild: IMDb

USA ut ur Europa!

Svenska journalister ägnar sig åt en tillrättaläggande, skev verklighetsskildring om vad som utrikesmässigt sig tilldrager. Ordvalet är avslöjande för hur dessa ideologiproducenter propagandistiskt traskar i maktens ledband. 

Det pågår inget "krig" mellan USA och Iran. Det är USA som har provocerat Iran genom militära angrepp. Och de senare som tvingas försvara sin nation. Slå tillbaka. Med folkrätten på sin sida.

Det pågår inget "krig" mellan Israel och Palestina. Det föreligger ingen symmetri, ett jämnt styrkeförhållande. Israel förtrycker och folkmördar. Någon "fred" är inte möjlig, vad skulle en "fred" innebära? Ett tomt begrepp - inget annat. 

Ingen "tvåstatslösning". Israel, som vägrar erkänna Palestina, fortsätter att uppföra sina bosättningar på Västbanken. Dessa breder ut sig på palestinsk mark.

Driver hänsynslöst undan människor som sedan generationer haft sitt boende och liv där. Deras rötter berövas dem med våld.

De berättelser om övergrepp och terror från ockupationsmakten, som jag hörde talas om när jag gästföreläste vid Birzeit University på Västbanken, gör att jag har mycket svårt att se något ljus i det politiska mörkret. Alltför lätt att bli lamslagen och uppgiven. 

Israels hat mot palestinierna är grundmurat. Staten Israel vilar på etnisk-nationell grund. Parallellen med nazisterna och Tredje riket är nära. 

I Sverige sätts likhetstecken mellan antisionist och antisemit. Kritik av Israels förbrytelser avfärdas som judehat.

I SvD [1] läser jag om en nyligen släppt rapport i USA om Kuba. Sedan länge fruktar jag en invasion från den imperialistiska stormakten. Glömd är Grisbukten 1961 när kubanerna, under ledning av Castro, slog tillbaka angreppet. Och försvarade sin revolution.

2009 besökte vi Havanna, i firandet av våra sextioårsdagar. (Min trebetygsuppsats i sociologi, presenterad våren 1970, hade Kuba som sin empiriska referens.) Vi fick veta att Fidel Castro aldrig sov två gånger på samma ställe. 

För att undgå CIA som försöker att mörda honom. Och försökt många gånger. På de mest lömska sätt.

Handelsbojkotten fortsätter under Trump. Allt svårare levnadsförhållanden för kubanerna.

Jag kan inte låta bli att fråga mig: Vad i h-e har USA med Kuba att göra! Och vad med krokodiltårarna över att USA minskar sin militära närvaro i Europa. Om det nu är sant. Det är väl bara bra om det sker! DCA-avtalet en skam i detta avseende. 

För ett alliansfritt och neutralt Sverige!

Trump och hans anhang har tappat greppet över världen. Därför allt desperat agerande i Ukraina och annorstädes. Rollen som världspolis är över.

[1] https://www.svd.se/a/Wv8Q6K/expert-darfor-usa-slapper-en-rapport-om-kuba

Bild: Wikipedia

Skriftställaren är för gammal, helt enkelt!

 

Sjutton också. Jag sitter på ett studenttomt, ödsligt och tyst Carolina Rediviva, väntande på att höstterminen skall börja, läsesalen öppna på nytt efter omfattande renovering, med datorn i knäet när jag känner plötsligt av artros, antar att det är det, i min vänstra hand. 

Bredvid tummen. Inte första stället på min kropp. Gammeln förnekar sig inte, en envis rackare. Men så länge jag kan skriva, så. 

Men nog stör den förbaskade artrosen. Ett redan otåligt sinne blir sannerligen inte bättre av det.

Värre än kroppsliga åkommor skulle det vara om huvudet, tillhör väl också kroppen i och för sig, lägger av. I vänkretsen, även utanför den, dit hör bland andra grannar som jag tyckte om att sammanstråla och byta några ord med, har "gaggighet", som nån sa, slagit till. 

Och det har inte hjälpt att det varit människor som skött sig, motionerat både kropp och skalle.

I det senare fallet haft intellektuella yrken. Tankens arbetare. Med ordet i sin makt. Nu maktlösa.

Att på nära håll bevittna en person gå in i demensdimman, eller intagas av Alzheimer, utgör en skrämmande erfarenhet. Som att förlora en person, utan att denne är förklarad död och begraven. Personen som man kände och höll högt är borta. 

Ingen meningsfull kontakt längre möjlig.

Som barn tyckte jag mig i Sandviken höra att de vuxna sade "ålderförkalkad" när det i själva verket löd "åderförkalkad". Ingen bland mina närmaste blev det. Cancern hann före. Kanske det förhållandet att de in i det sista var klara i knoppen gjorde lidandet värre? 

Var det inte Lars Gyllensten, utbildad till läkare, som hävdade att förkalkningsprocesser kan iakttagas redan prenatalt? 

Och Ronald Laing [1] tillskrev oss i det prenatala stadiet förmågan att höra vad som sker utanför moderns kropp. Och vi påverkas av det. På ett förmedvetet plan.

Ja ja, detta arma liv. Inte undra på att vi skriker protesterande vid förlossningen. [2] Och mer än en av oss skulle säkert välja bort att födas. Om det vore möjligt.

Jag tänker när jag allt oftare hör om operationer av höfter, eller starr, att det är som med gamla bilar. Delar förslits och måste bytas ut. 

Jag tänker också så här: vi blir för gamla. vi borde ur medicinsk synvinkel inte leva så länge som vi gör. Därför uppträder alla defekter. De är åldersrelaterade. Och vårdkrävande, skulle en landstingspolitiker muttra. 

Jag stirrar, åter i hörnet på Holmen, på min vänsterhand i golvlampans dystra sken. Jag är för gammal helt enkelt. [3]

[1] https://www.amazon.com/Voice-Experience-R-D-Laing/dp/0394515528

[2] Läs gärna Lars Gustafssons diktsamling: https://biblioteket.stockholm.se/titel/8035091 

[3] Omöjligt för mig att inte  associera till Jan Myrdal: https://www.bokus.com/bok/9789113136219/ett-andra-anstand

Bild: Pixers.se

Var satt Foucault?

Skall man tillfälligt sova över i Upsala, skall man naturligtvis göra det på Akademihotellet! Företrädesvis i rum 401, Gunnar Wennerberg givit namn åt det, med strålande utsikt mot Domkyrkans himmelshöga torn. 

I trivsamma kvarter där man kikar efter Pelle, Maja och de andra fyrtassade. Men de lyckas slinka undan. Även denna gång. Till min förtrytelse. Jag börjar på allvar undra om de bara finns i Knutssons böcker.

Det imposanta universitetet ett par stenkast bort. 

Jag minns augusti 1968, när jag infann mig för att registrera mig som recentior. Hur liten och obetydlig jag kände mig. Hur främmande miljön tycktes mig. Jag stod nedanför statyn på Geijer, vars poesi jag nosat på i gymnasiet, och tänkte: vad i hela friden har jag här att göra?

Är det inte lika bra att släppa det lilla rummet i barackkorridoren i Blåsenhus nedanför fängelset och Patologen, ta pick och pack och kvista hem till Viken? Där jag känner mig hemma. Känner mig trygg. Nåja. Trygg och trygg. Det är att ta i.

Men jag stod ut. Fixade den första, svåra acklimatiseringsmånaden, snappade upp klyket, med alla akademiska krångelglosor. Utan att riktigt kunna skaka av mig exilkänslan. Men hade börjat smita in på Lundeq med alla böcker. Korpgluggarna alltmer öppnade mot samtid och samhälle.

Var det ett bra livsval? Vad svara på det? Alternativet stanna kvar efter studenten och söka plats, det hette så, på kontoret. Det gjorde min bästa kompis, blev sedan kvar i företaget till pensionering. Bortgången.

Vem jag varit, om jag inte hållit ut i Upsala? Det kan jag bara spekulera vilt om. Jag kan inte och får aldrig veta. Familj och radhus. Hammock om sommaren.  Flitiga besök upp på stan till butiken med gröna skylten. Kanske frånskild med liten lägenhet i Hackkörven. Fotbollsmatcher med SIF. 

Det trökiga livet. Präglat av ett stort mått av förutsägbarhet. Hand i hand med ledan.

Frågan om val tycks mig felställd. Jag har aldrig valt. Livets händelser har bara fallit sig, till synes utan min aktiva, medvetna medverkan. Ödets nycker? Tillfälligheter? Flax och dess motsats? Life is what happens to you while you´re busy doing other things. True. Vad gäller mig. Ett rö för vinden.

Som när jag efter avslutad fil kand våren 1971 stötte ihop med Göran, bördig från Linköping, på Drottninggatan utanför Sociologen. Han berättade att han skulle påbörja forskarutbildning. Gör det du, också! Inte visste jag vad det innebar. Men så blev det. Och landade i doktorsexamen. 

Wennerbergs gluntar tycks mig fåniga. Ärligt talat. Och jag förknippar dem med det Upsala som var. Punchromantik och bordellbesök. Fröding och sinnessjukhus. Växlar och provinsialitet. [1] Frånvarande arbetarungar.

Ofvandahls konditori fanns - då som nu. Var satt Foucault? Det kommer jag aldrig att fråga damerna i serveringen om. Till skillnad från Kosmos i Helsinki, där jag med hjälp av en servitris kunde reda ut vid vilket bord Saarikoski på sin tid höll hov.

Michel Foucault, som influerat mitt samhällsreflekterande nästan mest av alla, lämnade Upsala före den stora studentanstormningen. I den ingick Ekstrand. Universitetet blev massuniversitet. 

Och nu är det 2026. Av recentioren återstår en gammal, tillbakablickande man. 

[1] https://www.bokus.com/bok/9789174512922/fran-fjardingen-och-svartbacken-och-andra-berattelser?

Bild: Wikipedia

När Skriftställaren var mopedburen

 

Skriftställaren, i egen hög person, passerar ibland på apostlahästarna, på väg till Agnes Kulturhus, ett lyft för Gefle skall genast tilläggas, med datorn i axelremsväska Länsmuseet. En, utifrån betraktad, oerhört trist byggnad. Signalerande... ja, vad? 

Myndighet? Ointaglighet? Exklusivitet? 

Om du icke tillhör den konstkunniga borgerligheten i Gefle, håll dig borta! Ingen katt bland hermelinerna, om vi får be. Med vänlig hälsning musei-intendenten.

Inte lockar det dystra huset särskilt många besökare, det kan jag inte tänka mig ens i min vildaste fantasi, utan att ha tillgång till aktuell statistik. Men säkert finns det något kotteri, Gefle är kotteritätt, betitlat Länsmuseets vänner, utgörande de allra sista entusiasterna. 

Schabraket är granne med ett alltid tillbommat polishus, svinfult arkitektoniskt, förefaller utrymt. Jag undrar vad som händer om man dristar sig till att ringa på? Kanske öppnar nån som råkat bli kvar sen efter kriget.

Just nu utställning på museet om mopeder. Jag tänker inte se den. Men det väcker minnen från när jag fyllde femton och blev mopedburen, kunde lämna min DBS i cykelrummet på Smedsgatan. 

Morfar Alfred förärade mig sin röda Monark. Året efter gick han bort. Sex år efter mormor.

En Monark med gubbstyre, nota bene, som påpekades med elaka röster från jämnåriga som monterat på ett fräsigare. Typ hojarna i "Easy Rider". 

Vissa hade också på egen hand, eller deras farsor, fixat så att mopederna på ett olagligt sätt, trimmat dem som man sade, gick fortare än beskedliga 30 km i timmen. Inte jag. Jag tuffade fram i maklig takt. Med ljuddämparen intakt. En vad gäller fordonet laglydig gosse.

Inte var jag någon suverän förare, om sanningen skall fram. När jag på hala gator i Viken kastade mig ut på en tur. Körde omkull, efter felaktig kurvtagning. Utan hjälm. För det hade man inte. Men jag klarade mig från svårare kroppsskada. 

Knep som en mussla, en irriterad sådan om såna finnes, när mossan noterade att jag haltade och undrade hur det gått. Om hon skulle blåsa på det onda. 

Min kompis Conny och jag begav oss vid ett tillfälle till Hofors, några mil västerut i skuggan av "Bergen-Belsen" (SKF), på våra moppar. Oinbjuda gäster till en fest hos ett högdjurs dotter. 

Conny på sin stajlade Zündapp, jag på morfars avlagda. Plastkassar med vita burkar Starkbock på styrstången. Ingen byling, som tur var, i sikte. Vi stannade till vid det nedlagda tegelbruket utanför Storvik för en kasta vatten-paus och en cigarett.

Tegelbruket inpirerade för övrigt Per Gunnar Evander till en roman. [1] Han var sannerligen en regionens mentalitetsuttolkare, den hembygdsälskande (?) Evander.

Vart min Monark tog vägen, har jag ingen aning om. Men om, jag säger om, jag skulle ge mig in på Länsmuseet, kanske den dyker upp där. Eller åtminstone en kopia.

[1] https://www.adlibris.com/sv/bok/tegelmastare-lundin-och-stora-varlden-9789100145569

Bild: Länsmuseet