Ett Gefle insnöat på riktigt

Titta, det snöar!

Enligt prognosen, som brukar vara tillförlitlig, i mobilen skulle snökanonen komma vid tvåsnåret efter midnatt. Vid tolvslaget stod vi på balkongen utan att kunna höra kyrkklockorna i Staffan donga in det nya året. Fyrverkerier och smällar gjorde det omöjligt. 

   Jag minns när vi tillsammans med hundratusentals andra firade in det nya året vid Brandenburger Tor nyårsaftonen 1993. Samma visa där. Och ännu mer. Omöjligt att höra tolvslaget. 

   Det kollektiva minnet i Gefle rekapitulerar den stora snökanon som riktades mot staden, året har jag glömt. Den stad som redan är intellektuellt insnöad blev det nu också på riktigt. Bandvagnar sattes in. Gatorna var inte framkomliga på annat sätt. Busstrafiken ställdes in. Bilar försvann i snödrivor.

   Vad man snabbt kunde konstatera var att civilsamhället vaknade till liv. 

   Människor hjälpte varandra som aldrig annars. Geflebon visade upp en annan, överraskande, sida.

   Frestande att skriva, men det vore att ta i lite väl mycket, att Gefle skulle må bra av att ständigt vara insnöat på riktigt. För då frigörs en altruism som inte hör till grå vardag när var och en har nog av sitt. Undantagstillståndets fenomenologi, kunde en tillkrånglande akademiker säga. 

Lars Gustafsson har skrivit en dikt om en hund som virvlar i väg bort i snön och försvinner ur sikte. Jag kommer inte på vad den heter. Men metaforisk tung vill jag minnas att den var. Det vita lockar metaforer till sig. Inte bara bandvagnar och skyfflar.

   I Leksand "den vita väggen", när hemmasupportrarna sluter upp på läktaren bakom sitt lag. Detta Leksands IF, nästan lika folkkärt som mitt eget Brynäs. När hockeylaget i blått och vitt (!) beger sig ner till Globen för att spöa Djurgården sluter utflyttade masar och kullor upp. 

   I Kalmar upplevde vi till vår oförställda glädje, när vi köade för att se Brynäs möta hemmalaget Kalmar HC i hockeyallsvenskan, att många bar halsdukar och mössor i Tigrarnas färger. På den rad nära isen där vi hade våra platser delade vi utrymme med enbart brynäsare. 

   Dock icke utflyttade geflebor, efter vad jag kan förstå. Infödingar. Några inresta från byar runt omkring. Brynäs är verkligen hela folkets lag. Säga vad man vill.

Jag åker inte skidor sedan många år, kastar inte snöbollar, avstår gärna snön för gröna vintrar som jag varit med om inte bara i vårt land. Men det är bara att foga sig. En fundering genom åren har varit när kasta ut julgranen. Det problemet infinner sig inte i år. Vi har nämligen ingen julgran. 

Nyårskrönika

Det hör till att man när nyårsklockor snart skall donga, bör ägna sig åt en personlig tillbakablick på det år som gått. Jag nöjer mig med att konstatera att det för min del varit ett bra år, med resor och skrivande. Precis som jag vill ha det.

Viktigast av allt, gammgubben är fortfarande vid tämligen god hälsa, till skillnad från flera kamrater på samma trappsteg i livet. Kroppen bär sina krämpor. Men skallen är klar. Om jag får säga det själv.

Nyårslöften har jag aldrig brytt mig om. Till intet ledande. Slutade röka gjorde jag för länge sedan. Utan att först lova mig själv, eller någon annan, att det skulle ske.

Ur ett politiskt perspektiv tycks mig året som gått varit ett riktigt mörkt sådant. Det ensidiga stödet för Ukraina i det meningslösa kriget mot det militärt överlägsna Ryssland fortsätter obrutet. Den obehagliga krigshetsen. 

Nya miljarder skyfflas in från svensk sida som hade regeringen tillgång till en alldeles egen skattkista. 
Pengar som istället skulle behövas för inhemskt bruk. Allt är eftersatt i fosterlandet. Välfärd, vård, infrastruktur.

Protesterna är få och makten rycker på axlarna. Ulf Kristersson och kompani struntar i alla invändningar. Mannen vill framstå som viktig i det sönderfallande Europa. Vad siktar han på för internationell post som belöning för sin drängtjänst?

Jag döljer inte att jag är ett gammalt rödskägg, varför skulle jag det? Men var är ”min” vänster? Klassfrågorna och antiimperialismen verkar ha avvecklats samtidigt med att banderollerna från sextiotalet vecklades ihop och ställdes undan.

Dagens V ger jag inte fem öre för. Beklämmande att höra frontfigurerna Dadgostar och Sjöstedt. Ivriga att applådera den reaktionära högerregeringens stöd till Nato och Zelenskyj, den icke omvalde presidenten i det korrumperade landet österut.

Det jag tycker mig avläsa hos människor jag samtalar med är en stark uppgivenhet. Inte ens en knuten näve i fickan. Och vad med de unga, knappast en ny 68-generation.

Men om vi ger upp, vad har vi då? Är inte bästa hållningen att intala sig att motstånd alltid är möjligt och att samtiden är onödig, för att minnas den djupt saknade Jan Myrdal? 

Stefan Lindgrens 8 dagar må kanske betraktas som en rännil jämfört med det påbjudna samtyckets breda ström. 

Med vad återstår utan denna motståndsficka? 

Låt det nya året bli ett fredsår! 

Publicerad på 8 dagar 2025-12-31

Liemannen i maskopi med Ekstrand?

Glad efter godkännandet (Foto: Illustrerad Vetenskap)

Det är klart att jag inte är livsfarlig att komma för nära, inte ens om man hyser elaka tankar om min väna gestalt. Eller, straffar det sig om man gör det? Ruskigt att tänka så, i termer av Nemesis, om sig själv. 

   Men i skrivande stund kan jag inte låta bli. Minnesbilder pekar nämligen i en mörk riktning för de vid två speciella tillfällen inblandade, dock inte mig.

På min sista högskola hade jag en rektor som "jagade mig", som min livskompanjon uttryckte det. Inte bara med ond blick från andra sidan förhandlingsbordet. Det vill säga under min tid som ordförande i SACO, i praktiken en motpart till högskoleledningen.

   Nog hade han ett horn i sidan till mig. Som mest efter att jag i Gefle Dagblad begått en satirisk debattartikel om högskolornas genomströmningssystem. 

   Det skulle huvudräknas, jag menar räknas antalet godkända. För att kvittera ut pengar. Kvantitet bestämdes styra, inte kvalitet. Utbildning efter löpande band-principen.

   Som alla förstår ett fullkomligt vansinnigt system, bärande på risken att godkänna för att säkra intäkterna. Men det implementerades, som det heter, och studenter som stämplades godkända bokfördes.  Det kunde lika väl varit bilar eller falukorv. Produkt som produkt. 

   Kommodifiering,  för att låta som en gammal marxist, av den "högre" utbildningen. Inte bilda, eller träna studenterna i kritiskt tänkande, utan trycka igenom dem fortast möjligt.

Om jag ska bidra på ett förtjänstfullt sätt till min institutions ekonomi, måste jag godkänna kreti och pleti. Intellektuellt lytta och halta. Skrev jag i min artikel. Räcker inte med det. Studenters hundar måste godkännas. Och svärmödrar.

   Rektor Humorfri gick i taket. Tillsatte en utredning för att pröva om jag begått tjänstefel. När hans tilltag blev allmänt känt strömmade det in påhejande och stödjande kommentarer till mig. Från kolleger runt om i landet. 

   Men ingen, jag upprepar, ingen vågade framträda med sitt namn. Alla krävde, snarare bönade och bad om att få vara anonyma.

   Inte gick det att påvisa något tjänstefel! Glöm det. Kanske anade också högsta hönset det redan från början, dummare än så var han inte, men ville göra livet surt för mig. Och testa lojaliteten hos "tjänstefelsutredaren", min närmaste chäf. En ömklig figur utan ryggrad. 

   Krypande uppåt. 

Rektorn såg fram emot att njuta sitt opium, kanske ska det vara otium?,  på den vackra ön Ven efter pensionering. Men liemannen stäckte bryskt hans planer.

   

Efter trettio år som hjon i statens tjänst tilldelas man, "för nit och redlighet", en guldklocka. Även en bångstyrig som Ekstrand. 

   Jag hade glömt alltihop när en sekreterare, liksom en passant, upplyste mig i korridoren: - Vet du om att du har en klocka som ligger och väntar på dig i ett skåp på rektorskansliet?

   Jag begav mig, om än inte omedelbart, dit upp för att hämta rovan, den borde väl vara värd några tusen på pantbanken, min förhoppning. Stötte ihop med den skinntorre prorektorn som informerade mig om att de noggrant synat alla mina tjänsteår för att se "om det fanns minsta prick, för då blir det ingen klocka". 

   Det lät elakt. Och onödigt. Inget "gratulerar" eller något sådant, Lät nästan som om han var besviken. Och som om klockan var hans privata egendom som han måste överräcka till Gossen Ruda.

Nå, vad tror ni hände? Jo jo, liemannen var framme igen. Ekstrands bundsförvant. Usch, vad hemskt det låter. Jag har inte haft för vana att önska livet ur folk. Inte ens de som behandlat mig illa. Kanske har jag felbedömt mig själv. 

FOTNOT Minnesbilderna framkallades av att Mats Alvesson varit i farten igen, med sin sedvanliga kritik av det undermåliga högskolesystemet.

Pojken har sån fantasi!

Idén om ett föreliggande händelseunderskott, möjligt att exploatera, har upptagit mig så länge jag kan minnas. Idén utlovar att något mer kan hända, kanske borde hända i varje enskild situation. 

   Om vi utgår ifrån att det finns en verklighet som i någon mening existerar oberoende av oss, vilket inte är ett självklart antagande, och som vi kan förhålla oss aktivt och fantasifullt gentemot. Därmed "skapa" eller omskapa densamma. Aldrig är vi omständigheternas fångar.

   Leker vi, som terapeuten Winnicott var inne på, befriar vi oss från beskärande omständigheter och upprättar en frizon. 

   "Han har sån fantasi", hörde jag ofta från min mor när hon satt i telefon. Inte helt utan oro i stämman. Jag stod inte ut med verkligheten, den gången brukssamhällets, som den tog sig uttryck. Fortfarande så. Jag sticker gärna iväg in i fantasins gränslösa rike där allt är möjligt. 

   Hur annars leva? Jag bara frågar. 

Jag ser den lysande stilisten Sven Delblanc framför mig där han sitter i Sunnersta utanför Upsala och skriver. Regnet vräker tröstlöst ned utan att upphöra. (I boken Gröna vintern, 1978.) 

   Vad borde hända i denna jämmerliga situation för att lätta upp den? Delblanc vet. Don Quijote dyker plötsligt upp på sin häst Rosinante. Det var absolut påkallat att riddaren av den sorgliga skepnaden rider in i orden. Och en rolig dialog med den häpne författaren vidtar. 

   I Hedebyborna är berättaren hela tiden närvarande, kommenterar underhållande och ibland självironiskt eller beklagande det som pågår. Således ingen typiskt borgerlig roman med en osynlig författare - som om vi beskådade en opåverkbar verklighet ingen rört vid. 

Greppet tilltalar mig oerhört. Kanske därför jag tycker om dokumentärfilmer, eller om man så vill spelfilmer, med auteurens påtagliga närvaro. En filmare som tysken Alexander Kluge. Michel Moore? Tja, varför inte. 

   Inte låtsas objektivitet eller att fakta talar för sig själva och bara är att spegla. Subjektets närvaro!

Som av en händelse, trettio år sedan den originelle teaterkonstnären Heiner Müller dog. Kritisk i teori och ännu mer praktik mot den borgerliga kulturtantsteatern, typ Dramaten. 

Minns plötsligt en juldag i Östberlin. Efter en julafton med ett efterhand under dagen allt mörkare och tystare kvarter, nästan kusligt fram mot aftonen. Jag reste ensam över jul till Berlin. Ende gäst på Märkischer Hof.

   Vaknade kraftlös, händer mig fortfarande ibland att jag gör det, juldagens morgon på mitt enkla hotell nära allkonsthuset, på den tiden, Tacheles. Förstod att jag behövde hjälp om jag inte skulle bli kvar i sängen resten av dagen. 

   Släpade mig på darriga ben utan att först inmundiga Frühstück till universitetssjukhuset Charité. Glest i väntrummet. Kontakt tämligen omgående med en inte purung läkare som nyfiket spörjde vad jag gjorde i Berlin. 

I runt fyrtiofem minuter samtalade vi om DDR efter att en sjuksköterska på läkarens ordination - "Sie werden etwas bekommen, das Sie beschleunigt" (Jag skall ge Er något som sätter fart på Er) - skjutit in en ”dunderspruta” i mig. 

   Innehåll okänt men spetsat med någon form av uppåttjack som omedelbart gjorde mig pigg som en mört. Efter Charité studsade jag vid gott mod runt på gatorna. Ännu en Berlinexkursion!

   Jag passade på att fråga läkaren om DDR-dissidenter jag visste slutat sina dagar på sjukhuset. Bohley och andra. Han hade inget emot att göra mig till viljes. Och jag frågade om Heiner Müller. (Bilden.) Beskylld för samröre med Stasi.

   Han som bad en konstnärsvän teckna honom som död i bårhusets kyla i källaren på Charité. Jag ägde faktiskt kopior på teckningarna, minns inte hur de kom i min ägo. Ville visa vännen och dramaturgen Joakim Stenshäll. Men de försvann på underliga vägar.

Müller var en mästare på att exploatera teaterscenens händelseunderskott - mästare på att utvidga teaterbegreppet, livet höll jag på att skriva. Mycket märkliga uppsättningar. Inspirerande en sådan konstnär, i likhet med den också framlidne Frank Castorf. En annan "anti-teaterns" enfant terrible.

Bild: (c) augsburger.allgemeine.de

Hemma igen

Foto: Gefle Dagblad

Åter i Gefle efter en vecka i Wien. Jag tycker mycket om att flanera i staden, slinka in på kaféer, upptäckte för övrigt ett för oss "nytt” sådant vid namn Café Raimund där Thomas Bernhard satt som ung. 

   Nog har denne enfant terrible en gång i den österrikiska offentligheten färgat min bild av Wien. Med de bernhardska glasögonen på betraktar jag metropolen. 

   Vi passerar den sig mäktigt utbredande Heldenplatz, jag tänker genast Thomas Bernhard.

   Att Hitler framträdde där inför heilande massor, i mars 1938 efter Anschluss, finns det inte minsta minnesmärke om. 

   Är du förvånad, skulle Bernhard utbrista. Fast "du" skulle han inte säga, utan "Sie", ni. "Du" inget tilltalsord i Österrike. Det gäller att ta seden dit man kommer.

   Detta bruna Österrike som han djupt och innerligt avskydde, ränderna som aldrig går ur. 

   Förra gången i Wien uppsökte vi Steinhof, det forna sjukhuset som nazisterna använde i sitt förintelseprojekt. Även om detta har Bernhard skrivit. 

   En metaforisk bild av de österrikiska samhället, med föraktet för och utplånandet av dem som "inte är som vi". Hur fastställa det ingen enkel uppgift. 

   Men det fanns välvilliga doktorer, beredda att låna ut sin legitimation. Det uppskattas att minst 60 procent av de österrikiska läkarna var medlemmar i NSDAP. (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei.)

   Jag studerar kartan över Europa. Nog kan Wien sägas ligga mitt i, förtjänar att benämnas Centraleuropas hjärta. 

Att landa på Arlanda sent om aftonen känns som att hamna på sidan om Europa, vara förvisad. Träd och ödsligt utanför flygplansfönstret. Mörkt och kallt. Sverige, en randstat, enligt Jan Myrdal på hans tid. 

   I julfirandets överdådiga Wien märkte vi inte mycket av kriget i Ukraina. Förutom i morgonnyheterna på tv. I Sverige känns kriget närmare. 

   Ensidigheten i hur se på samma krig är påfallande. Krigshetsen. 

   På lindelof.nu, där jag brukar medverka, bjuds det nyanserande protester. En rännil i samtyckets breda ström.

   I Gefle är stormen Johannes, som vi undgick, förstasidesmaterial.       

Att Bocken blåste omkull. Många är bekymrade över hockeylagets bestående problem på isen. 

   Det fjärran krigets fasor skyms av vardagligheterna på det lokala planet.

   Livet går vidare. Hemma igen. Dunderförkyld. 

   Börjar, jag den inbitne serienörden, att se serien ”Jag for ner till bror” på SVT, med i min stad boende Amanda Jansson i huvudrollen. Fastnar inte omedelbart. 

"Den där jävla idioten!"

Den enfaldige mördaren (Foto: SVT Play)

När jag utbildade i ledarskap hämtade jag ofta inspiration från psykoterapeutisk litteratur. [1] Inte minst fanns en hel del att hämta från den familjeterapeutiska diskursen. [2] Jag tvekar inte att påstå att det inhämtade, efter viss modifikation, var pedagogiskt applicerbart. 

Särskilt när organisationsutveckling och gruppdynamik ("teambuilding") var på tapeten. När the human side of enterprise, för att citera psykologen Douglas McGregor, professor vid MIT Sloan School of management, stod i fokus. Hans bok med samma titel, utgiven 1960, blev en dundrande succé.

Som alla erfarna familjeterapeuter vet, är det bortkastad möda att i illa fungerande familjer söka efter syndabockar. 

Även om det för de inblandade kan kännas skönt och befriande att idiotförklara partnern, spotta ur sig avsky. Men vad båtar det mot slutet av dagen? "Det krävs två för en tango", som en psykolog jag kände klokt konkluderade. 

Ett relationistiskt synsätt anbefalls. Det är mellan människor saker utspelar och gestaltar sig. [3] Och det är där, i mellanregionen, en djupare förståelse, icke detsamma som att urskulda och släta över, nota bene, för varför människor beter sig som de gör bör sökas. 

Vi människor är "knepiga", rationellt irrationella eller subjektivt rationella. (Den komplexa människosynen inspirerad av Ronald Laing i "The Divided Self", 1960 och "Knots", 1970.) Vi har behov av att bete oss som vi gör. På  ett undermedvetet plan. Inte sällan blinda för vårt eget agerande.

Jag brukade förut ofta undslippa mig att det är i högsta grad märkligt att svenskt organisationsliv, både det offentliga och det privata, överhuvudtaget kan fungera med så många idioter i chefspositioner. 

Det är ju så människor uttrycker sig när de tror att den de kastar glåpord om inte hör. De flesta svenskar, särskilt i rollen som anställda, är ju fega och kniper när de anar att det kan vara riskabelt att yppa vad de tänker. Inte för inte har uttrycket tystnadskultur fått fäste. [4]

”Den där jävla idioten”, utbrister man lustfyllt. Därigenom ansvarsbefriar man sig själv och lägger all tyngd på den förmenta idioten. 

I min gärning som föreläsare, med studenter i salen, betonade jag när det sparkades igång en ny kurs att nu ingår vi ett osynligt, men underförstått, kontrakt tillsammans. Idén om kontraktet hämtade jag från sociologen Chris Argyris, försökte lyfta upp problematiken till ett medvetet plan. 

Både föreläsare och kursdeltagare har ett ansvar för att tiden tillsammans blir bra. Blir den inte det, kan inte föreläsaren ensam lastas för det. Annars populärt att göra det. [4]

Därmed inte sagt att det inte finns dåliga föreläsare. Men här, liksom annars, förespråkar jag ett relationistiskt perspektiv. Mellan föreläsare och kursdeltagare ska förklaringen sökas om det som hackar. 

Men vad gör man åt chefer som är hopplösa, liksom föreläsare? Onekligen finns ju sådana. Det förnekar jag inte. Jag är ingen förklaringsterrorist som driver min relationistiska tes in absurdum.

Nå, men det är en annan fråga. Vad göra. Inte enkelt att svara på. Det tar vi en annan gång.

Noter
[1] Boken "Själens revolt. Människan i organisationen" (1988) speglade en ambition från min sida att förena organisationsteori och psykoterapi. [2]  Se bland annat Salvador Minuchin, ”Families and Family Therapy” (2012) [3] Det gör den så kallade transaktionsanalysen praktiskt lämplig att använda för att blottlägga  den pågående kommunikationen mellan människor. Se Eric Berne, "Games People Play, The Psychology of Human Relationships" (2010) [4] Ett begrepp jag förknippar med brasilianaren Paolo Freire, "De förtrycktas pedagogik" (1968). Jag tvekar inte att, dock med viss reservation, överföra det på svenska förhållanden. [5] Osökt tänker jag hockeycoacher, hur populärt det är att sparka dylika när ett lag gör dåliga resultat. 

Att sluta resa är att dö

Foto: DN

Johan Croneman, min favorit bland kåsörer, given på kåsörernas parnass, med lagerkransade namn som signaturerna Cello och Red Top, uppger i DN 28 december att han begått sin sista (långa) utlandsresa. Åldern har tagit ut sin rätt. Kappsäcken får i fortsättningen stå opackad.

Att tro att han med tåg (denna gång i första klass) kunde upprepa den resa han gjorde som ung man, med uppsökandet av samma platser i Europa som den gången, det visade sig vara en illusion. Vad beträffar känslan är den inte densamma. Inte upplevelsen. Ungdomens sorglöshet.

Jag tänker Strindberg, "Ett drömspel", där en man söker en grön färg på en håv, grön är den men inte det gröna.

Apropå att åldern tar ut sin rätt, det skulle vara lätt att avfärda Croneman i vetskap om hans ålder, han är fyllda sjuttio, och att hans besvikelse är en typisk gammelmans trötta sådana. Eller parafrasera Herakleitos: man återvänder inte till samma plats två gånger. Du är annorlunda, därmed är platsen det.

Världen av i går, som Stefan Zweig skrev om, är inte världen av i dag.   

Jag berörs av uppriktigheten i Cronemans betraktelse. Han låter inte nostalgi eller melankoli skymma blicken. Bokslutet är klarsynens. 

Jag älskar att befinna mig på resande fot. Och jag har liksom Croneman rest ensam många gånger, i mitt fall särskilt till Berlin. Men numera har glädjen över resandet grumlats. 

Och kanske är det som Croneman skriver, ängslan har smugit sig in. Man oroar sig för saker som man inte gjorde förr. En del bagatellartade. Jag upptäcker det när jag läser Croneman. 

Han har bestämt sig, aldrig mer lämna Söderreservatet, det är hans hem. Som en annan Söderbo, "Nacka" Skoglund. Efter åren som proffs i Italien återvände han till barndomshemmet på Katarina Bangata.

Igenkänningen är stor när jag läser Croneman, men inte tänker jag sluta resa, det vore som att dö i förtid, ge upp. Nyss hemkommen från Wien. Redan planer på en ny resa. Om gud vill och skorna håller.