Ja, vad händer egentligen på Arbetaren?

Jag läser senaste Arbetaren (https://www.arbetaren.se/2022/08/31/vad-hander-egentligen-pa-arbetaren/?mc_cid=9dae42ccfa&mc_eid=fc5f1c12b5) där det utlovas en kommande analys av en fristående person (vitbok?), av de uppmärksammade turerna runt tillsättningen av "vänsterkändisen" Kajsa Ekis Ekman som chefredaktör.

Såsom varande gammal fackräv finner jag detta "case" högintressant, inte minst för dess mer generella implikationer rörande LAS och anställningstryggheten. Men förstås även sorgligt. 

Vad beträffar det senare: Hur kunde tidningsledningen köra över journalisterna och anställa Ekman, blankt strunta i medarbetarnas protester? Och sedan, till råga på allt, hota de kritiska med sparken! Vad är det för unkna 1800-talsfasoner? 

VD:n, som anställde Ekman, har fått gå, efter att SAC:s högsta beslutande organ centralkommittén, låter gammal öststat om terminologin, bestämt det. (Ett ägandeingripande som inte är helt oproblematiskt.) 

Avtalet med Ekman sägs samtidigt vara rivet. Innan hon hunnit beträda sin post. Har det skett med hennes goda minne, oklart.

Vänta nu. Är det så enkelt? Frågor infinner sig genast: Varför skulle Ekis Ekman frivilligt gå med på att kontraktet bryts? Vad händer om hon inte gör det? Hur står saken rent arbetsrättsligt? 

Om jag företrädde henne, skulle jag kräva skadestånd för avtalsbrott, och ett generöst avgångsvederlag som plåster på såren.

Sedan kan jag inte låta bli att undra, hur mår Ekis Ekman mitt i denna mediala storm? Vidare, oroas hon inte över att hennes namn, hennes personal branding som företagsekonomerna säger, skadas? 

Hon vill väl ändå inte framstå som en lika god kålsupare som många andra chefer på svensk arbetsmarknad som ger blanka katten i vad medarbetarna tycker? Jag saknar hennes version av händelseförloppet.

Vilken väg hon än väljer, frivilligt avstå och villkorslöst dra sig tillbaka eller kräva kompensation, är nog namnet skadat. Hur skulle det kunna vara annorledes?

Tidningens eminenta rykte, förvärvat genom medarbetarskap som Dagermans och Vilhelm Mobergs, är redan skadat, genom att ett antal prenumerationer sagts upp. Bevekelsegrunderna är för mig än så länge obekanta.

Bild: Arbetaren 1950. (c) sac.se

Hur förstå Ekis Ekman?

Syndikalisternas tidning Arbetaren, som jag tidigare både prenumererat på och medverkat i, förknippar jag med tunga namn som Stig Dagerman och Vilhelm Moberg, En liten tidning med stort anseende. 

De frihetligt sinnade syndikalisterna har jag alltid känt mig starkt befryndad med. Icke minst deras syn på den fackliga organisationens roll, bortom politiska lojaliteter. Facket skrev jag doktorsavhandling om. Fackligt aktiv har jag varit, ordförande i ett lokalt SACO på en högskola.

Turerna på Arbetaren känns minst sagt olustiga. "Fel" tidning att hålla på så, min spontana reaktion. En chefredaktör tillsätts över huvudet på redaktionen, som totalt körs över. De journalister som, med rätta, kritiserar detta antifackliga förfarande hotas med avsked. 

Med hjälp av LAS, väl att märka. Detta röda skynke för arbetsköparna. Jag har aldrig förstått det. LAS har inte varit mycket till stöd för arbetssäljarna. 

Det kan jag vittna om utifrån egen bitter erfarenhet som fackordförande och förhandlare i samband med varsel och uppsägningar. En minst sagt ihålig "anställningsskyddande" lag. Lätt att kringgå. 

Jag kan inte låta bli att undra, och det tycks mig vara det allra "värsta" i hela historien: vad är det med denna Kajsa Ekis Ekman som är beredd att sätta sig i stolen som chefredaktör, trots personalens befogade invändningar? 

Och trots den protestlista som undertecknats av jag tror fler än 300 personer. Jag är en av dem. 

Det var förstås en formulering jag vände mig mot i uppropet, om hennes syn på transar och hbtqi-personer. Att det skulle göra henne olämplig för uppdraget. Det kunde ha utgått. Definitivt inte huvudfrågan i denna sak. Helt irrelevant. 

Efter sparken från ETC, är hon i desperat behov av anställning och försörjning? Beredd sätta sitt mycket goda rykte i pant? Trist, i vilket fall som helst, hennes agerande. Har jag tagit miste på henne? Eller finns det fler versioner av händelseförloppet som jag borde känna till?

Bild: expressen.se

Låt mig vakna ur denna mardröm!

Min pappa berättade för den andäktigt lyssnande sonen att han under ett antal nätter under andra världskriget, tillsammans med andra hemvärnssoldater, vaktade - så uttryckte han det åtminstone - Verket mot "Fritz". 

Jag anade förstås vad han menade med "Fritz", men bad ändå om ett förtydligande: "Du menar nazisterna?" Han nickade med bister min. I min (som alltid livliga) fantasi föreställde jag mig hakkorsprydda bombplan som bullrade in över Sandviken med sikte mot järnverket. 

Men där stod min modiga pappa på sin post. Sida vid sida med ett antal andra modiga pappor.

Pappa var aktiv inom Hemvärnet. Den grå uniformen förvarades i garderob hemmavid, liksom alla våra kläder under mammas tillsyn. Han var mycket stilig i den. Tillika en duktig skytt, vann tävlingar både i Sverige och utomlands. 

En gång tog han med mig till skjutbanan strax utanför Sandviken, jag prövade under hans vägledning på att skjuta liggande med gevär. Och gjorde det så bra, att pappa plockade ned och forslade med måltavlan hem att skryta med för sina kompisar. 

Efter våra föräldrars död fann jag, när vi städade ur lägenheten inför försäljning, till min förvåning både en kulsprutepistol och en drös skarpladdad ammunition uppe på vinden. Helt öppet. Ringde bestört I14 som ryckte ut och hämtade. 

"Från tolv miljoner döda kan jag hälsa er: Aldrig mera krig". Sjöng Totta Näslund i Tältprojektet 1977. En from förhoppning sprungen ur det första världskrigets fasor. 

Inte nog med att vi - snarare regeringen med Andersson som anförare - överger vår alliansfrihet. Kriget i Ukraina har släppt fram en hetsande, onyanserad och tendentiös medierapportering med en uppdelning av onda (Putin) och goda (Zelenskyj) som inte får ifrågasättas. 

Journalisterna sviker sitt uppdrag, sin professions ethos. Jag försöker värja mig och slå dövörat till, den okritiska ensidigheten får mig att må illa. Och den otrevliga känslan smyger sig på att jag varit med om det här förut: Biafra, Libyen, Serbien, Irak. 

Härommorgonen dök Bengt Norborg (bilden) upp i SVT:s Morgon-studion. En utrikeskorrespondent jag tidigare hållit för att vara saklig och balanserad, respekterat och gärna följt. Till skillnad från andra korrar, ingen nämnd, ingen glömd.

Men nu "rapporterade" han inifrån Ukraina och bredde ohämmat på i direkt förespråkande riktning: Ukraina måste av väst förses med betydligt vassare vapen om man skall förmå tränga tillbaka Ryssland och gå till offensiv. 

Samtidigt måste vi vanliga människor i Europa vara beredda på sämre levnadsomständigheter, med inflation och rusande elpriser - som en direkt följd av kriget. Och det måste vi bara gå med på. 

Umbäranden för att vi skall kunna försvara demokrati och frihet. Norborg tar till brösttoner. Vad har det farit i karln?

Demokrati och frihet, när vi talar om Ukraina? Ett av Europas mest korrumperade länder? (https://www.europaportalen.se/2021/09/revisorer-eu-stod-till-ukraina-att-minska-korruption-har-begransat-resultat)

Låt mig få vakna upp ur denna mardröm! 

Foto: (c) svt.se

Ingen som min Sussi

Sussi var egentligen min storasysters hund. Men när sladdbarnet väl levererats, som det heter på oskön nysvenska, av storken, blev den lilla lägenheten på två rum och kök genast betydligt trängre. Min syster flyttade hemifrån, började jobba på posten. Utan sin Sussi. 

En welshterrier, med för rasen - enligt rättroende nuförtiden bör du använda ordet "art" istället för "ras", för att inte kränka (?) jyckarna - typiska drag. Knappast lättdresserad, om man säger så. Självständig. "Ensamvarg" höll jag i hastigheten på att dra till med. 

Älskade att i obevakade ögonblick smita ut på helt egna strövtåg på Bruket. Återvände först efter flera timmar. Inte sällan rejält tilltufsad och slokörad, efter förmodligen tuffa fajter med katter. Jaga de senare en av Sussis favorithobbies.

Om än slutkörd (fast det påstås om terrierhundar att de aldrig blir trötta), måste pappa lura in henne. Genom att sätta sig på huk, knyta ena handen, låtsas han gömde en godbit. När hon nyfiket försiktigt närmade sig för att nosa på hans hand, snabbt på med kopplet. 

Min klasskompis B stammade. Svårt hundrädd. Vägrade, med vetskap om Sussi, följa med mig hem och hitta på något skoj efter skolans slut. Kors i taket, en dag skedde det ändå. B slog följe med mig. Nyfiken på min julklapp hockeyspelet. 

Jag skyndade mig att tala allvar med Sussi, strängt förmana henne: "Nu låter du B vara, hör du det!" 

Begick misstaget lämna de två ensamma. Skulle hämta läsk och mammas hembakta smörhönor i köket. "Aj!" förtvivlat från B. Stammade mödosamt fram: "Hon beeet mig!" Sussi hade nafsat så fort jag gått ur rummet. 

Hon var min förtrogna, hundraprocentigt pålitlig. Jag viskade hemligheter i hennes öra, sådant ingen tvåtassad tilläts höra. Samtidigt som jag mjukt "skruvade" på hennes trassliga huvudhår. Någon hon tyckte om.

Fotot ovan talande för en instinktvarelses beteende. Jag slumrar, inte gammal, tryggt i en eka nedanför min mormor och morfars sommarstuga vid Storsjön utanför Sandviken. Sussi sitter på vakt. 

Ljud och dofter säkert lockande inifrån skogen inte långt från stranden. Men Sussi överger inte sin skyddsling.Modersinstinkten, eller om det är beskyddarinstinkten, starkare än driften att bege sig ut på nya äventyr. 

Försämrad syn. Vresigt humör, lättirriterad. Ont. Tumörer i underlivet. Bortom bot. Pappa for iväg med henne. Återkom med kopplet. Inget mer. Ledset ansikte. Sade ingenting. På kvällen snappade jag upp ordet "slaktmask" inifrån mina föräldrars sovrum. 

Långt, långt senare tog jag reda på vad en "slaktmask", ordet framkallande otäcka associationer, är.  

Belgrad nästa!

Jag har slutat att lyssna på David Bowies finstämda Where Are We Now (släpptes 2013). Jag har många gånger avnjutit den ljuvliga kompositionen på Youtube. Men det gör ont i själen att med Bowie videoförflyttas till ett Västberlin som inte längre finns. 

Ju längre tid som går, desto starkare skimrar det Västberlin som attraherade konstnärer, Bowie en av dem (påstod i en intervju att han aldrig varit så kreativ som just där), av alla de slag att slå sig ned och verka i staden. 

Denna av betonggrå realsocialism omringade sprakande, anarkistiskt frihetssinnade enklav. Med D-mark, billiga bostäder, skuggande "antifascistisk skyddsvall"  och allt. 

PO Enquist, stipendiat i staden på 60-talet, utnämner i Ett annat liv (2008) det Västberlin som var till "den pulserande hjärtpunkten för uppror mot hierarkier".  

Det Västberlin som officiellt försvann med Muren 1989. Anschluss sade ossisarna, syftade på Nazitysklands annektering av Österrike 1938, die Wende wessisarna. Bland de senare rovdjurskapitalister.  

Man kan radikalt rita om gränser, vilket också segrarmakterna gjorde efter andra världskriget med tvångsförflyttning och fördrivning av 12 miljoner tyskar, samt upprättandet av en "järnridå". Men människor förändras inte därför.

När jag som gästprofessor på Freie Universität höstterminen 1993, i efterdyningarna av DDR:s upphörande i oktober 1990, kom i kontakt med studenter. "lärde" jag mig efter ett tag att urskilja ossisarna bland dem. Det var något med stilen, beteendet, som signalerade "öst".

Jag minns när jag på Volksbühne vid Rosa-Luxemburg-Platz öster om Brandenburger Tor såg en uppsättning av Trainspotting. Det var LEK och så en massa unga människor som utgjorde publik. 

En bit in i pjäsen övergick skådespelarna plötsligt till att tala "östberlinska", jag fattade inte ett schmuck. Men den övriga publiken var förtjust och högljutt genast med på noterna. 

Det liknade alltmer en fotbollsmatch med entusiastiska, påhejande och stojande åskådare som aktivt följer spelet.

På första bänk en äldre brandman i uniform. En av de kvinnliga skådespelarna, brösten blottade, upptäckte att han lystet glodde på de vita liljekullarna. Hon spände ögonen i honom, förebrående elak blick. Han väjde undan, stirrade i golvet.

Vännen M har kvar sin lägenhet i Belgrad, beger sig dit ett par månader varje år. När jag 1975 skrev om självstyrelse-socialism, inspirerad bland annat av den jugoslaviska arbetarrådsmodellen, tanken var att det skulle bli min avhandling men annat kom i vägen, lutade jag mig mot teoretiker som Mihailo Markovic och Dragan Stojanovic. 

När vi häromdagen drack kaffe med M och hennes O, avslöjade hon att de två var hennes professorer på universitetet. Ögonen lyste vid minnet av en stimulerande tid. Denna kvinna som alltid säger vad hon tycker, är rak och klar - befriande. 

M tänker inte först och främst "Serbien", hon tänker "Jugoslavien". Liksom fortfarande många andra i hennes generation. Man kan i krig slakta varandra, som under Balkankrigen, dra om gränser, upprätta "nya" stater - men människor förblir som de är.

Planen har ett tag varit, förstärktes efter senaste mötet med M, att ta pulsen på Belgrad, andas in atmosfären med hjälp av cyklar och apostlahästar. Inget att tveka om! 

Fotnot. Apropå illustrationen. Slas tillhörde de frivilliga från olika länder som efter andra världskriget byggde järnvägar i Jugoslavien. Burna av en framtidstro vi i samtiden levande varelser har svårt att förstå. 

Return to sender!

Det innehållsligt förnedrande tunna "orangea kuvertet", när det dök upp i brevlådan, skyndade jag mig att oöppnat återsända till vederbörande myndighet. Strök över adressat så mycket jag kunde med tjock, svart tuschpenna. 

Hör och häpna. Samma kuvertet kom på nytt. Eller snarare en "ny" version. Men jag gav mig inte, skam den som ger sig. Nytt försök med "return to sender".

När detta med det "studsande" kuvertet hänt ett par gånger, var jag inne på att låta en av Gefle Dagblads fotografer dokumenterande ta en bild av det kuvert jag med adressaten överstruken förgäves återsände, sedan skriva något dräpande. Men det blev inte så.  

Kan tyckas vara en harmlös protest skicka tillbaka. Men när ett utmärkt ATP-system som vi alla gemensamt byggt upp förstörs, vad göra? Att det inte utbröt en vredgad folklig protest, har fått mig att slutgiltigt ge upp om detta folk. Allt går, vi finner oss i allt. Alla makthavares våta dröm.

Jag har pratat med flitigt arbetande människor som uppgivet yttrar om sin kommande (låga) pension: den dagen, den sorgen. Eller som en annan undslapp sig: "Nu blir det till att leta röda prislappar."

Röstkortet har gått i samma riktning som det orangea kuvertet. Röstat har jag inte gjort på många år. Skulle inte falla mig in. Så fort valet väl är avklarat, SVT:s Mats Knutsson "analyserat" utfallet, sätter partierna med stängda dörrar igång förhandlingar över våra huvuden. 

"Decemberöverenskommelser", "januariavtal" och allt vad de heter. Den stora blåsningen av väljarna iscensätts. Från blåsta väljare inget att frukta, det vet politikerna. 

I pågående valkampanj, som jag med hänsyn till blodtrycket gör allt för att undvika, har Nato-Magda haft den goda smaken att svara en journalist, som undrade om eventuella regeringspartners, att hon gärna välkomnar ett öppet mandat, det vill säga fria händer. 

Så vad i himlens namn spelar det då egentligen för roll vem jag, eller någon annan, röstar på? Jag vägrar att legitimera ett politiskt system som inte är folkväldets.

Den skattefinansierade parlamentarismen, med högavlönade yrkespolitiker som sitter på livstid (om vi inkluderar inkomstgarantin), har jag givit på båten. 

I dessa dagar serveras valfläsk i frikostiga portioner, man bjuder över varandra i hur brottsligheten skall bekämpas. Symbolpolitik. För vad det lider måste det kompromissas i riksdagen, skrivas lagförslag, lagrådet yttra sig, stämmas av mot grundlag, remitteras - en lång, trasslig process. 

Så i praktiken betyder det utlovade närmast - nada. Rätta mig om jag har fel. Kanske någon låter sig luras, vad vet jag. Men glöm mig. Jag tillhör "de apatiska" som en amerikansk statsvetare klassificerade oss icke-röstande. Jag - med mitt humör!

Ingen lust sällskapa med olusten

I tidiga tonår kastade plötsligt och utan förvarning olusten sin skugga över den kutryggige grabben som den kortvuxne gympaläraren, sadistisk klang i stämman, skickade på "hållningsgymnastik" efter skoldagens slut: "Ni är som kluvna vid halsen behöver det!" 

Översatt: vi långskånkar.

Jag skyllde den kvardröjande, för den vek inte från min sida, olustkänslan på det vingklippande Bruket. 

Det räckte att på nära håll iakttaga mina strävsamma, skötsamma föräldrar och deras inrutade liv på Smedsgatan. Där persiennerna i köket halades ner när det var sovdags. Samma klockslag varje afton.

Och samma mönster dag ut och dag in. I fjärran det aldrig tystnande Verket. Grottekvarnen bullrade, Hesa Fredrik ylade, vinter som vår, sommar som höst. Gubbarna trampade plikttroget på sina hojar till och från gropen med fabriksanläggningarna.

Oavsiktligt bjöd mina föräldrar på en tidig lektion om hur självdisciplinering fungerar. Du måste lägga existentiella band på dig själv, tysta din inre röst. Bliv vid din läst, sluta drömma om något annat. Livet blir ändå aldrig annorlunda. Det som är, det är.

 

Långt senare studerade jag Friedrich Nietzsche och Michel Foucault, ryste: "kroppen är själens fängelse". Vi är våra egna fångvaktare, har kastat nyckeln till celldörren.

Det värsta: förutsägbarheten. Inget gick, till synes, att ändra på. Orubbliga strukturers, framförallt mentala, makt över människors sinnen. Så småningom anammade jag begreppet tankefigurer från sociologen Johan Asplund. Kanske borde ersättas med tankedemoner.

Jag flyttade direkt efter studenten till lärdomens stad invid Fyrisån. Olusten hängde oinbjuden på, smög sig in i studentbaracken tillsammans med kastruller, konservburkar modern skickat med och gitarren.  

Och jag tvingades konstatera, utan att därför slutgiltigt kunna förklara samma olust: "Man kan ta LEK ur Sandviken, men inte Sandviken ur LEK." 

"Ful sockerdricka", min mors uttryck om spriten, hjälper inte. Jag har provat och det rejält, jag lovar. I bästa fall hjälper intaget en kort stund, skänker eufori: "roligare vara full än nykter". Därefter ruelse så det räcker och blir över. 

En svart korp landar på axeln, låter sig inte viftas bort. 

"Om vi inte symboliserar, dör vi." Citatet tillskriver jag den franske psykoanalytikern Jacques Lacan, har ofta lånat det. Tack och lov för skrivandet och orden - de befriande orden enligt Marie Cardinal efter sju år av psykoanalys - som möjliggör distans till olusten. 

Jag kan skriva om den, förhålla mig medvetet, så mycket jag förmår, till den. Men den piper inte därför iväg och håller sig borta för gott, undermedvetet gäckar den mig. 

Gunnar Ekelöf diktade om smärtan (cancer i strupen, tror jag) som han om natten "sällskapade" med, eftersom: "Smärtan vill inte vara ensam."  Jag skulle, för min del, gärna slippa "sällskapa" med olusten. 

Numera försöker jag betrakta den som ett skov. Olusten kommer och går. Jag vet att när den slår till så är det ändå övergående. "Du kunde ha det värre", som min fantasikompis Mulle Mörk tröstande brukar säga. 

Bild: byggahus.se

Jag har ännu inte sett någon statsledning komma

 

I och med att en person avlidit på sjukhus efter skjutningen i köpcentret Emporia i Malmö igår, uppgår den totala siffran, i skrivande stund nota bene, skjutna till döds i riket till 48. Lika många som under hela förra året. 

Spontant tänker jag: vi spelar i samma liga som Sydafrika, Mexico och andra våldsutsatta länder. Intressant nog har jag känt mig tryggare i Sydafrika än på hemmaplan. När jag väl vant mig vid alla säkerhetsrutiner. 

Bilburna, patrullerande, beväpnade väktare dygnet runt. Även stationerade utanför bostaden. Larm och elstängsel. Aldrig vistas ute efter mörkrets infallande. 

I Sverige känner jag mig alltmer otrygg, jag har förändrat mitt vardagsbeteende i mitt fram till nu lugna Gefleliv. Vistas inte ute vissa tider på dygnet. Beträder inte vissa platser. I illusionen att det hjälper, att jag skall klara mig från överfall och rån. 

Något jag vet nära nog dagligdags sker i min stad. Ingen är på förhand fredad, oavsett ålder och kön. 

Nato-Magda fortsätter med sitt mantra om att det skall "vändas på stenar". Ibland skryter jag med att jag, i likhet med skivbolagsdirektör Bert Karlsson i Skara, "kan" det svenska folkkynnet. 

Men det vete sjutton. Kanske skall jag nöja mig med att påstå att jag kan sandvikarna.

Jag föreställer mig två motsatta, folkliga reaktioner på dödsskjutningar och stenvändning. Båda svåra att "mäta". Antingen hamnar man i defaitism, uppfattar det som att politikerna är maktlösa, alla löften bara munväder i syfte att lugna oss - och för att bli omvald. 

Skadligt för demokratin, skulle en av dessa statsvetarprofessorer som ideligen förekommer i SVT kunna säga.

Eller så tänker folket, främst lojala socialdemokrater, de fixar det här. Nato-Magda verkar ju vara en helyllestjej, det är hennes image. Lite Lena Nyman över hennes idiom. Särskilt när hon blir pressad i intervjusituationer paraderar de typiskt stockholmska eeena.

Hos mig växer defaitismen, uppgivenheten. Nog är det bra sorgligt det som "hände" med mitt trygga Sverige. Men, vänta nu - "hände" det bara? Minns Stefan Löfvens klassiker: "Vi såg det inte komma." 

Och statsrådet Damberg, jag försöker undvika att ständigt kalla honom "Dumberg", instämmer i förblindningen när han ombeds kommentera inflation och lågkonjunktur. Som pratade han om ett oväntat väderomslag som fullkomligt överraskat honom. I regnet saknar han paraply. 

Det verkar vara den sittande regeringens paroll: Vi såg det inte komma!

När jag höll kurser i ledarskap, varnade jag för ett reaktivt agerande: att tas på sängen och tvingas till brandkårsutryckningar. Det goda ledarskapet utmärks av att det är proaktivt. 

Den nuvarande statsledningen, tja? Jag har ännu inte sett den komma.

Bild: Väderomslag, av Kay Viberg. (c) Konst.se

Vem väljer Du?

"... vem i hela världen kan man lita på?" Hoola Bandola Band 

Jag tror att det var Lars Gustafssons kompis, tysken Hans Magnus Enzensberger, men jag vågar inte svära på det, som observerade hur dåvarande förbundskanslern Angela Merkels mycket medvetet ägnade sig åt vad företagsekonomerna benämner personal branding. 

Skarpögt insåg han att hon inte ville bedriva "politik", snarare handlade det om "anti-politik".  

Det var ideologibefriad, pragmatisk administration Mutti marknadsförde sig med. Landsmodern ville visa att hon "administrerade" Tyskland bättre än någon annan. 

Sedan var det någon på svensk botten, minns inte vem, som försökte applicera samma anti-politikens tankefigur på moderaten Reinfeldt som statsminister, därigenom tolka hans agerande. 

Han med det famösa "öppna edra hjärtan". Kanske lekte han landsfader med sina patetiska brösttoner. (Lömska baktankar har det spekulerats om, jag lämnar det därhän.) Jag har för mig att han tillhörde Merkels beundrare. Two of a kind. 

Det gäller som "anti-politiker" att få det att framstå som att man höjer sig över "gamla" ideologier och småskuret politiskt käbbel, man vill ge sken av att man helt enkelt är bäst på att sitta vid rodret. 

Man känner igen det från svenska socialdemokraters argumenterande: "Vi är bra på att regera." 

Exakt det Merkel försökte signalera, icke minst med sitt beryktade Wir schaffen das, när den stora flyktingvågen vällde in över hennes land. Mutti fixar biffen, vänta bara. Sitt lugnt i båten. Vi har fått ett praktiskt problem på halsen som måste lösas av den klokaste av oss.

I Sverige pågår just nu en beklämmande valkampanj. I stort sett, vågar jag sticka ut hakan och påstå, är alla partier överens om verklighetsbeskrivningen. Nu gäller det "bara" att rösta på den man tycker är bäst på att administrera landet. "Eländet" nära jag skrev.

Nato-Magda eller Strängnäs-Uffe? Det påminner om amerikanska presidentvalskampanjer med den utpräglade personfixeringen. Vem viktigare än vad. Image viktigare än budskap. Vem går "genom rutan"? Legendarisk tv-duellen mellan en nyduschad Kennedy och en skäggstubbs-Nixon. 

Förbluffande, men talande nog, ber Nato-Magda (personifierande mammas döda socialdemokrati) om ett öppet mandat. Fria händer. Utgående ifrån att väljarna kan lita på henne och att hon är bättre på att sköta landet än Strängnäs-Uffe (med SD i baksätet). 

Med fria händer från valboskapen kan hon samarbeta med vem hon vill. Alfred E. Neuman från C eller Limhamns-Märta, kanske båda. V:s stackars Dadgostar får fortsätta i den otacksamma rollen som the servant girl. 

Herregud, vilket rysligt spektakel. Mot sofflocket när september nalkas! 

Bild: arbetet.se

Ljusets stad med kyrkogårdar

Min yngsta dotter kvistade i väg till Paris, där hon bott och arbetat i en bokhandel ett par stenkast från Champs-Élysées, för några dagars välbehövlig semester. På min fråga om hur hon haft det, räknar hon med förtjusning upp ett antal för mig välbekanta platser. 

Jag betade av dem när jag befann mig i den franska huvudstaden på en egendomlig "arbetslivskonferens", skolkade bums från densamma efter att ha registrerat mig. Ljusets stad, lärde jag mig av Peter Handke att den skall kallas, låg ju väntande. 

Bara att kliva upp på apostlahästarna, med karta i nypan påbörja exkursionen - äventyret.

Min första trip till det mytomspunna Paris. Året var 1978. Inkvarterad i ett litet, skamfilat men trivsamt hotell bakom Operan. Högst upp med branta trapport, ingen hiss, utsikt över takåsar, kuttrande duvor. Kunde inte bli bättre. 

Men, som jag också nämnde för dottern, förutom de platser vi båda är förtrogna med, sökte jag även upp kyrkogårdar, jag är ju sådan där som alltid gör det. Père-Lachaise, monstruöst stor, muren mot vilken de sista kommunarderna avrättades, lade en röd ros där. 

Pariskommunen 1871 förblir ett politiskt ideal. Der Bürgerkrieg i Frankreich, av Karl Marx samma år, fångade dess mig tilltalande, direktdemokratiska utformning. Fjärran dagens åskådardemokrati med välbetalda yrkespolitiker som efter riksdagsvalen ingår överenskommelser bortom folkviljan. 

Paul Lafargues och Jenny Marx´ (faderns favoritdotter) grav på samma kyrkogård, begick gemensamt självmord. Lafargues friskt polemiska pamflett Rätten till lättja (1880) kan och bör läsas hur många gånger som helst. Jag säger då, det. Rena intellektuella handgranaten. 

Jim Morrisons nedklottrade grav, vinddrivna existenser häckande där, försjunkenhet och tända ljus i världsfrånvänd kombination.  Den begåvade Morrison som likt Marat avled i badkaret. Till Paris hade Morrison tagit sin tillflykt, bort från västkust och droger, skulle skriva poesi. 

Jag vet att kyrkogårdsförvaltningen försökt, kanske givit upp hoppet om, att få de amerikanska myndigheterna att ta hem Doors-sångarens reliker till USA. Det kostar dyra pengar att dygnet runt bevaka ikonens grav, mer än en desperado har försökt att gräva sig ner i den.

Montparnasse-kyrkogården med det celebra paret Sartre och de Beauvoir. (Engdahl och Witt-Brattström försökte härma dem, dock tillhörande en lägre division.) 

Om Sartre ryktades att han livet igenom bodde på hotell. Hämtade kontant ut stora förskott hos rika Gallimard, stoppade dem i fickan, gjorde av med kosingen, tillbaka för påfyllning. 

Vilken grabb! Så där nonchalant avslappnat, med fokusering på det väsentliga, som jag ville men inte förmår leva. Bruket sitter som ett brännmärke i själen - du måste slita i ditt anletes svett och göra rätt för dig. Och var skulle jag kvittera ut förskott?

På samma kyrkogård alla flanörers anfader och författaren till makalösa Les fleurs du mal, Charles Baudelaire, som delar gravplats med sin morfar. 

Åh, jag hör mig själv! Längtan i underetexten. Dags att packa trunken snart, passet framme och tillhands - som alltid. 

Bild: Wikipedia

När personalassistenten blev HR-specialist

 

Jag noterar att Högskolan i Gävle (HiG) annonserar efter en "HR-specialist". Förr hette det "personalassistent". Men så kom någon, måhända personalarnas fack?, på att "specialist" är ju inte skyddat. Så det tar vi. Låter finare än "assistent", kan höja lönen också. 

Och det fina i kråksången: utan att något extra, som kompetensutveckling, krävs. Bara byta titel rakt av. Och så är det bra med det. Simsalabim.

Jag var knuten till högskolan ovan. Till och med ett par år facklig ordförande i SACO. Ironiskt nog disputerade jag 1979 på en avhandling om hur de arbetsrättsliga lagarna bakband facket. Inte för inte döptes MBL om till "tutan". Och LAS var blott en papperstiger.

Nu måste jag själv smaka på den beska medicinen. 

Samt företräda rädda, tigande medlemmar. Uppdraget från början totalt omöjligt. Renderade mig sömnlösa nätter när jag förhandlade, utifrån MBL och LAS, om kollegers avsked, utan att kunna förhindra det. 

"Saklig grund"? "Arbetsbrist"? Så kunde arbetsköparen bli av med kritiska medarbetare. Facket gisslantaget och medansvarigt.

Nog visste S vad de gjorde, när de stiftade dessa lagar, tro inget annat. Efter LKAB-strejken och andra "vilda" strejker bortom fackets kontroll. Löneslavarna måste tuktas - med hjälp av lagens bokstav.

På HiG, säkert härmade man någon annan, döptes personalavdelningen om till HR-avdelning, Personalchefen blev HR-chef. Och satte titeln HR-specialist på de kvinnliga medarbetarna, en dyster samling med litet på fötterna, utan att det föregicks av någon kompetensutveckling. 

Högre lön blev det. Rejält högre i ett fall. För en som nickade och höll med i allt vad HR-chefen kläckte ur sig. Så ivrigt att risk för nackspärr förelåg. 

Sannerligen en märklig figur denne HR-chef! Kolerisk. Under sammanträden kunde han hålla tillbaka sjudande vrede, samtidigt som ansiktet vitnade och han hårt knöt näven om sina glasögon. En gång så hårt att de gick i bitar. 

Rektorn  beskyllde han för sexuella trakasserier, köptes efter medieuppmärksamhet ut mot tystnadsklausul. Jag minns henne, den framlidna byråkraten, som en grå mus. Så kanske hon längtade närhet och sex. Vad vet jag. Det lär aldrig redas ut.

Den som söker sig till HiG för att bli "HR-specialist" bör se upp med det som sitter i väggarna. Organisationskulturer tenderar nämligen att sätta sig där. Det är som med mögel eller asbest. Plötsligt mår man kajko, utan att begripa varför. 

Hur skulle SKP ha kunnat attrahera gråsossar?

Det känns som att bläddra i ett sedan länge undanstoppat klippalbum att läsa Hans Falks, doktor i idéhistoria och kulturjournalist, dokumentärliknande roman Uppror (Ekström & Garay, 2022). Jag var ju själv, bosatt i studentlägenhet i Uppsala, med på det röda 70-talet. 

Sedan inföll 80-talets backlash med egotrippar och satsa på dig själv-kampanjer. SAF, som de fortfarande hette och inte det fåniga Svenskt Näringsliv, ordentligt på offensiven, ivrig att återerövra den ideologiska mark som förlorats till rödskäggen. 

Politiskt medveten och vänstervriden var förvisso småbarnsföräldern Ekstrand, utan att därför ingå i någon av bokstavsvänsternas alla förgreningar: MLK, FK, KFML, KFML (r), SKP. 

Alla namn från det stormiga förflutna som droppas i boken, dåtida ikoner: DN-grafikernas Sture Ring och Svenskans Lars Isaksson, historikern Bosse Gustafsson i Uppsala, muraren Frank Baude i Göteborg, läkaren Gunnar Bylin, journalisten Stefan Lindgren med Gnistan som sin plattform. Idel män, som synes. 

Bokens huvudperson Mats torde vara Falks (född 1949) altergo. Kanske Uppror rentav är en maskerad självbiografi? Denne ur borgerligt sinnad medelklass sprungne Mats, som söker medlemskap i SKP och i likhet med andra bokstavsvänsterister proletariserar sig, för det skulle man. 

På med blåstället i syfte att närma sig och bli en del av proletariatet, intaga arbetsplatserna, agitera och mobilisera inför den kommande socialistiska revolutionen. Dock, ironiskt eller betänkligt nog, möttes de utsända missionärerna inte av samma revolutionstörstande proletariat som på de röda affischerna. 

Gråsossar överlag, systemintegrerade och relativt nöjda med tillvaron. Drömma om en "socialism" som den i "Ryssland" där man skickades till Sibirien om man inte sade ja och amen till alla påbud uppifrån? 

Aldrig i livet, "man är väl inte dum i huvudet"! Så gick åtminstone tongångarna bland de mina hemma i Sandviken. 

"Mervärdesproducenterna", enligt SKP:s terminologi, inte ett dugg intresserade av den marxist-leninistiskt skolade bokstavsvänster som i slutna, hemlighetsfulla sällskap träffades och höll ett öga på varandras renlärighet, rensade ut "renegaterna". 

Ut med dem från den "rätta linjen" avvikande "revisionisterna", förrädarna som tjänade klassfienden och monopolkapitalet. Hårda bud och inga silkesvantar i den klasskamp man längtade efter att få spela en viktig roll i. 

Ruljangsen styrd av den självförtärande logik som tillhör den isolerade sekterismen. Ett elitistiskt avantgarde utan "massornas" hängivna uppslutning. Med Maos Lilla röda som helig skrift och vägvisare. 

Bondenationen Kina föregångslandet som icke fick kritiseras, Sovjet och USA lika goda kålsupare i imperalistiskt hänseende.

Osökt går tanken till Ingmar Bergmans begreppspar i Fanny och Alexander: åtskillnaden mellan det lilla och det stora livet. SKP:arna tuggar sina fraser, tillhörande politikens sfär. 

Men det lilla livet, mellan hemmets väggar, var inte fredat. Det privata var ju gubevars politiskt. Ingen vila någonstans, vaksamhet mot felsteg. Skyldighet att anmäla även närstående i händelse av illojalitet mot partiets linje. Rena DDR.

Mats och hans gelikar söker sig till fabrikerna för att dela det arbetande folket villkor. Själv uppvuxen bland metallarbetare i Sandviken, därmed "vaccinerad" mot svärmande bokstavsvänsterism, kan jag bara skaka på huvudet åt den naivitet och det illusionsmakeri som boken träffande gestaltar. 

Naivitet inbakad i ett kollektivt självbedrägeri. Om kartan och terrängen inte stämde överens, ägde kartan företräde. Lenin, Stalin och Mao kunde ju bara inte ha fel, tydligen höjda över alla historiska begränsningar. 

I rättvisans namn bör ändå tillfogas att skp:are lokalt på många ställen agerade pådrivande inom hyresgäströrelsen - och det förstelnade, S-lojala facket. Till bokens förtjänster hör den mycket detaljerade redogörelsen för den fackliga vardagens nödvändiga  "femörespolitik".

Det är ingen framgångskrönika Falk serverar, snarare redovisas ett ganska så sorgligt nederlagsprojekt. Engagemanget falnade. Revolutionen hängdes på en spik i gillestugan. 

Mats utesluts ur SKP, beskylld för illegal "fraktionsverksamhet", befrias därmed från kvävande partidisciplin, utbildar sig till journalist. 

Och nu kan tänkandet äntligen släppas fritt från inlåsande, verklighetsskymmande vanföreställningar och bli realistiskt: om det Kina som inte är folkstyrt, Kampuchea med röda khmerernas folkmord, Stalins terrorvälde, denne Stalin som hade 70 procent rätt och 30 procent fel enligt SKP. 

Ett bokslut över den rörelse bortom socialdemokrati och VPK, som partiet hette, och som aldrig blev någon mäktig, politisk kraft i Sverige. 

Med hjärtat fortfarande till vänster kan jag inte låta bli att undra: hur skulle den ha kunnat bli det? Kunnat attrahera gråsossar att enrollera sig? 

Men för att travestera Karl Vennberg: hur hantera besvikelsen över det som inte blev? 

I september val, S har fortfarande många sympatisörer, nu som då. Som om inget egentligen hänt.

Gösta Berling bor utanför Hudiksvall

 

Med viss överdrift kan man säga att jag växte upp nära brukets prästerskap. Min djupt troende moder var nämligen kyrkvärd, tjänstgjorde plikttroget så gott som varje söndag, tills ohälsa satte stopp för det. 

Och den vägen skaffade jag mig en uppfattning om Sandvikens församlingsherdar. Herregud! Jesus och hans tolv disciplar! Den ena trökigare än den andra, nära att jag vanvördigt vräkte ur mig. Prästyrket ett kall? I så fall hade det kallnat, förlåt putslustigheten. 

Förutom den klämmiga tjenaremoss-präst i svart basker som hojade omkring på stan, pratade SIF, det rödvita hemmalaget, på dalmål med församlingsbor, handlade vin på Systemet och var som folk är mest. 

Klarade känslomässigt inte av att begrava mamma, bekände han ärligt för mig samtidigt som han suckade beklagande. Nu blev det istället ett av tröklåsen.

Min konfirmationspräst knep nästan trökighetspriset. Nå, mesta tiden under hans sega pass ägnades åt att snoka upp erotiska passager i Den heliga skrift, bläddrande tipsa varandra om dessa, framförallt vände vi oss till de fnissande och rodnande tjejerna.

Apropå det täcka könet såg jag inte skymten av någon kvinnlig präst i Viken. Efter mammas död berättades för mig att hon ivrat för just kvinnliga herdar. Modern hade flera goda sidor, obekanta för sonen som endast betraktade henne som mamma, inget på sidan om denna roll. 

Efter flytten till Gefle så småningom kontakt med präster - inte enbart män, nota bene - inom Svenska kyrkan. Rena kulturchocken. De var ju riktigt mänskliga! Humoristiska, inga dogmatiker, reflekterande och kloka. 

Igår begravdes i Gefle installationskonstnären Hans Limbus Tjörneryd (1944-2022)  som jag samarbetade med i flera projekt. Officiant Bengt Wiklund, mannen på bilden ovan. Höll ett helt suveränt tal vid kistan, jag har aldrig hört något liknande i detta sorgsna sammanhang. 

Fullt av poesi, andlighet och - just mänsklighet. 

Nästan så att han fick mig - som alltid deklarerar att jag hatar döden - att längta det som kanske är hinsides, han tecknade det osynliga landet så målande, blicken seglade bort i fjärran, rösten darrade lätt till, i träbänkarna satt vi begravningsgäster som trollbundna. 

Bengt bor sedan länge utanför Hudiksvall, google förtäljer att orten heter något så egendomligt som Tuna Halsta. Han har passerat de åttio med ett par år. Men kunde nästan utmana Mick Jagger i spänstighet. Överglänser honom i pojkaktig charm och verbalitet.

Gösta Berlings saga en av de första böckerna jag läste. Förmedlade en romantiserande men sympatisk bild av en svartrock som upprorsmakare och bildstormare, definitivt inget tröklås. En levande och medryckande präst. Och - Gösta Berling finns! I en senare tappning. 

Om du vill träffa honom, bege dig till orten med det egendomliga namnet.

Maktlös och illojal

Jag började att läsa PO Enquists Ett annat liv, efter att på lindelof.nu skrivit om ett Uppsala som var före min tid, främst för att söka efter en tidstypisk passage med Göran Thunström som diktuppläsare 1961. Nu har jag funnit den. 

Och det stämmer att uppläsningen, som jag för övrigt redan upplysts om i en kommentar till min text,  skedde i sedan länge nedlagda restaurang Slottskällan, till rödvin och levande ljus. Ett fortfarande stående, vackert gult hus nedanför slottet.

Jag är inte särskilt inläst på Enquist, det skall ärligt tillstås. Och jag blir förbryllad över POE:s turer, hur han närmar sig socialdemokratin, accepterar att sitta i Kulturrådet, medverka i olika statliga utredningar, blir vän med Olof Palme, låter sig "syltas in" i maktapparaten. 

Boken lämnar mig inget självklart  och slutgiltigt svar på varför han fann det så viktigt att ta emot en utsträckt hand från den politiska makten. 

Spontant tänker jag så här: inte behövde POE socialdemokratin för legitimitet och erkännande. Så det kan inte ha varit skälet.

Han var på väg att bli en mycket framgångsrik författare, böckerna skulle komma att översättas till många språk, pjäser ur hans hand sättas upp, han överösas med priser och bli en del av kultureliten, uppburen medarbetare i Expressen.

Orkade han inte med att vara politiskt arbetslös, Elof Luspas uttryck? Politiskt utanförstående? Uppväxten i det fattiga Norrland spökade i form av ett gnagande samvete över ett bristande engagemang för "småfolket"? 

En realitetssinnad pragmatikers protest mot det sena 60-talets bokstavsvänster som lekte proletariat och klasskamp? Vad gäller det sistnämnda har han i så fall min postuma sympati. Jag, med min uppväxt inom socialdemokratin, kände aversion gentemot denna "vänster". 

Min undran rymmer en mer principiell innebörd: förhållandet mellan intellektuella och den politiska makten. Fri intellektuell men maktlös? Eller partinära och lojal? Är det ett val som måste träffas, eller ett dilemma att försöka leva i och med? 

Jag har inget givet svar, jag riskerar att låta bombastisk och idealistisk om jag drar för hårt i denna tråd. 

Samtida med POE Jan Myrdal, han valde bort lojaliteten. Pläderade för sin hållning i Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och på många andra ställen. Vad med Lars Gustafsson, en gång inackorderad på samma adress som PO i Upsala, inte valde han lojaliteten. 

Eller Sven Delblanc, för den delen. Ståendes utanför det regeringsbärande partiets diskurs väntade inlåsande etiketter - som "höger" eller "konservativ" - på dessa solitärer. Vad jag vet så hade Delblanc ett förflutet nära S. Däremot knappast herr Gustafsson.

Min vän Gunnar Adler Karlsson skrev Funktionssocialism: ett alternativ till kommunism och kapitalism och den socialdemokratiska ledningen ville nog betrakta honom som sin egen ekonom, ideologiskt inkapslad och just lojal. 

Men han slet sig loss. Avfärdades som "reaktionär" och hamnade i kylan. Det störde honom inte. 

Och jag själv? Maktlös och illojal. 

Bild: papunet.net

Det försvunna folkhemmets soundtrack

Boken Mina delade städer (e-bok 2015) tog sin avstamp i det egendomliga (ett av Lars Gustafssons favorituttryck) förhållandet att i skriftställarens bakhuvud, så fort densamme hör ett stadsnamn, tonar samma stads "signaturmelodi" fram. 

Hör han "Göteborg", trallar han snart med i Du är välkommen till Göteborg. Med Sten-Åke Cederhök som anförare. Västkustgamängen Lasse Dahlqvist skrev dängan. 

Berlin numera oupplösligt sammanvävd med David Bowies - i Västberlin häckade artisten under tre, för hans konst så betydelsefulla, år på 1970-talet - vemodigt tillbakablickande Where Are We Now? 

Båda "signaturmelodierna" hittar man på YouTube, bara att klicka sig in. 

Rockband förbinds med frontfigurer. Utan de senare, bleknar de förra. Under den nyligen avslutade Europaturnén lyste Rolling Stones genom Duracellkaninen Jagger. Hur i hela friden kan karln, sjuttionio år fyllda, vara så spänstig? Var den ungdomens källa han dricker ur?

Animals utan Eric Burdon? Nä, inte samma sak. Och har också lett till rättsliga processer om vem som ägen rätten till namnet. Nå, Alan Price förtjänar nämnas som "an animal" samtidigt med Burdon, hans ståpälsframkallande version av I Put A Spell On You.

Hep Stars utan Svenne Hedlund? Även i detta fall bråk om namnet, vem som ägde rätten till det, efter att gruppen splittrats.

Sven Ingvars (inget bindestreck!) hörde jag, när jag råkade cykla förbi, på Jernvallen i Sandviken tidigt 1960-tal. Vad jag minns var deras repertoar den gången tämligen begränsad.

I dessa dagar fortsätter Sven Ingvars framträda och turnera utan framlidne frontmannen Sven-Erik Magnusson - en gång i tiden mycket talangfull bandyspelare i Slottsbron. Sonen Oscar tagit över efter fadern, eller inte. Långt från faderns röst och karisma. 

Samma Sven Ingvars? Knappast, inte enligt min konservativt färgade verklighetsuppfattning i alla fall. Men stor publik drar de landet runt. Det folkkära som häftar vid namnet består. Ett starkt varumärke, skulle en företagsekonom säga. 

Kanske låtskatten större än bandet och vilka som ingår i det, tror inte en enda återstår av originalsättningen, heller knappast möjligt, Sven Ingvars bildades ju 1956. Sångerna, däremot, kan aldrig dö. 

Jag läser Anders Nilssons bok - betecknad den officiella biografin - Sven Ingvars: Ett år i taget (2021) om bandet. Ler åt Thore Skogmans Fröken Fräken, där den geniale rimsmeden för att få till rimmet måste förse Kina med en skönhetstävling. 

Någon Miss Kina har väl aldrig funnits om man skall vara ärlig, som vunnit en tävling om vackraste ansiktet. Men "Kina" rimmar på "fina". Hallstahammars störste son utnyttjade sin konstnärliga frihet. 

Sven-Erik till en början skeptisk till den fräkniga damen från Fryken som därefter under många år otaliga gånger hyllades från scenen. 

Samtidigt som jag får lära mig allt värt att veta om det legendariska bandets sagolika framgångshistoria, tar mig Nilsson tillbaka till det Sverige och de värmländska bruksorter med bolmande fabriker där söta fröken Fräken kunde gå oantastad på gatorna. 

Det Sverige finns inte längre och kommer aldrig åter.

Men Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske, Jag ringer på fredag, Kristina från Vilhelmina och Min gitarr släpper inte greppet. Enligt Esbjörn Hagberg, förre biskopen i Karlstads stift, officiant vid Sven-Erik Magnussons begravning, "folkhemmets soundtrack". 

Det folkhem som försvann.