I tidiga tonår kastade plötsligt och utan förvarning olusten sin skugga över den kutryggige grabben som den kortvuxne gympaläraren, sadistisk klang i stämman, skickade på "hållningsgymnastik" efter skoldagens slut: "Ni är som kluvna vid halsen behöver det!"
Översatt: vi långskånkar.
Jag skyllde den kvardröjande, för den vek inte från min sida, olustkänslan på det vingklippande Bruket.
Det räckte att på nära håll iakttaga mina strävsamma, skötsamma föräldrar och deras inrutade liv på Smedsgatan. Där persiennerna i köket halades ner när det var sovdags. Samma klockslag varje afton.
Och samma mönster dag ut och dag in. I fjärran det aldrig tystnande Verket. Grottekvarnen bullrade, Hesa Fredrik ylade, vinter som vår, sommar som höst. Gubbarna trampade plikttroget på sina hojar till och från gropen med fabriksanläggningarna.
Oavsiktligt bjöd mina föräldrar på en tidig lektion om hur självdisciplinering fungerar. Du måste lägga existentiella band på dig själv, tysta din inre röst. Bliv vid din läst, sluta drömma om något annat. Livet blir ändå aldrig annorlunda. Det som är, det är.
Långt senare studerade jag Friedrich Nietzsche och Michel Foucault, ryste: "kroppen är själens fängelse". Vi är våra egna fångvaktare, har kastat nyckeln till celldörren.
Det värsta: förutsägbarheten. Inget gick, till synes, att ändra på. Orubbliga strukturers, framförallt mentala, makt över människors sinnen. Så småningom anammade jag begreppet tankefigurer från sociologen Johan Asplund. Kanske borde ersättas med tankedemoner.
Jag flyttade direkt efter studenten till lärdomens stad invid Fyrisån. Olusten hängde oinbjuden på, smög sig in i studentbaracken tillsammans med kastruller, konservburkar modern skickat med och gitarren.
Och jag tvingades konstatera, utan att därför slutgiltigt kunna förklara samma olust: "Man kan ta LEK ur Sandviken, men inte Sandviken ur LEK."
"Ful sockerdricka", min mors uttryck om spriten, hjälper inte. Jag har provat och det rejält, jag lovar. I bästa fall hjälper intaget en kort stund, skänker eufori: "roligare vara full än nykter". Därefter ruelse så det räcker och blir över.
En svart korp landar på axeln, låter sig inte viftas bort.
"Om vi inte symboliserar, dör vi." Citatet tillskriver jag den franske psykoanalytikern Jacques Lacan, har ofta lånat det. Tack och lov för skrivandet och orden - de befriande orden enligt Marie Cardinal efter sju år av psykoanalys - som möjliggör distans till olusten.
Jag kan skriva om den, förhålla mig medvetet, så mycket jag förmår, till den. Men den piper inte därför iväg och håller sig borta för gott, undermedvetet gäckar den mig.
Gunnar Ekelöf diktade om smärtan (cancer i strupen, tror jag) som han om natten "sällskapade" med, eftersom: "Smärtan vill inte vara ensam." Jag skulle, för min del, gärna slippa "sällskapa" med olusten.
Numera försöker jag betrakta den som ett skov. Olusten kommer och går. Jag vet att när den slår till så är det ändå övergående. "Du kunde ha det värre", som min fantasikompis Mulle Mörk tröstande brukar säga.
Bild: byggahus.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar