Mot sofflocket!

Röstkortet rivet. Många år sedan jag röstade och därmed bidrog till att legitimera det jag inte på långa vägar längre vill legitimera: åskådardemokratin och den politiska, självtillräckliga klassen. 

Jag råkade av en händelse kasta ett getöga på SVT häromkvällen. En av de munviga partiledarna intervjuades. Jag tror att det var hon i centerpartiet. Hon som ser ut som en kopia av Alfred E Neuman. 

Bedrövligt, och beklämmande, att lyssna till en sådan pladderkvarn. Som endast kan förstås  genom det system som gör en sådan figur möjlig. Hon är en produkt av och kan inte tänkas utanför det, som klippt och skuren för att verka inom det. Och det systemet tänker jag inte längre legitimera. Aldrig! 

Jag vet inte vilka som är värst: politikerna eller journalisterna. De senare, med en sådan som SVT:s Mats Knutsson i spetsen, legitimerar tjänstvilligt de förra. Och därmed åskådardemokratin. Där vi vanliga dödliga förväntas sitta still i båten och lämna över rikets angelägenheter till dem som påstår sig företräda oss. Dessa yrkespolitiker som generöst och storstilat lovar runt men håller tunt. 

Det osar skämt valfläsk i konungariket Sverige. Dag efter dag med nya utspel och fagra löften som aldrig kommer att infrias. Senast i går en extra semestervecka för barnfamiljer - S är desperata och beredda att lova vad som helst. 

Vad som är riktigt bekymmersamt både före och efter 9 september: systemet, politikerna, förmår inte lösa de mycket allvarliga problem som präglar det samtida Sverige. De står maktlösa. Hjälplösa. Och det blir allt tydligare för de väljare som de riktar sig till. De har, därvidlag, inget att erbjuda. Inget att gå till val på. Vad de än säger. 

Det är på pricken som i den danska tv-serien Borgen: en symbios mellan politiker och journalister, de behöver och bekräftar varandra. Folket förväntas vara aktivt en gång vart fjärde år. Därefter låta bli att störa den politiska klassen. Att från den senares sida ta för stor hänsyn till de förra avfärdas snabbt som "populism". Som om det inte hette i regeringsformen att all offentlig makt utgår från folket. 

När jag studerade statsvetenskap i Uppsala läste vi valforskare - dessa utredare som kallas forskare, omedelbart får jag en sådan som Sören Holmberg (träffar alltid fel med sina prognoser men åtminstone tidigare stamgäst i SVT:s valstudio) på näthinnan - som drev tesen att det är bara bra om folket är passivt, kanske till och med apatiskt. Som om folket vore demokratins värsta fiende. Ibland får jag för mig, elak som jag är, att föreställningen är utbredd bland många politiker och journalister, företrädesvis bosatta på Söder i Stockholm.  Folket, rednecks och rasister. Håll dem kort. 

Frågar man någon i den politiska klassen, riksdagsman eller statsråd, varför de måste leva på en helt annan nivå än valboskapen, helt andra inkomster, förmåner och pensioner, blir det givna, undanglidande  och inte särskilt övertygande eller lugnande svaret: Det är inte vi själva som bestämmer det. Detsamma skulle säkert en sådan som Löfven, socialdemokrat och officiellt ivrig jämlikhetsförespråkare, också kunna kläcka ur sig. Arbetarpojken har kommit upp sig, han åtnjuter det goda och bekväma liv, utan några som helst ekonomiska bekymmer, han annars inte skulle ha. Klart han trivs och vill stanna kvar!

Socialdemokraternas bästa kamrat i vått och torrt, V, kanske är allra värst. Trots den ymniga jämlikhetsretoriken och vänsterflaggandet. De talar om att det skall avläggas en "partiskatt" som dock inte är obligatorisk. Och heller ingen skatt i ordets egentliga mening, förstås. Hur många som betalar in den, vet jag inte. Jag har inte lyckats ta reda på det. Mest spel för gallerierna, förmodligen. 

Karl Marx skrev levandegörande och inspirerande i Pariskommunen om hur det borde  och kunde vara. Med just kommunen som case och historiskt exempel. Inga livstidsuppdrag, inte politiken som yrke. Inga höga ersättningar. 

Men den samtida verkligheten är en annan än dåvarande Pariskommunens. Det är ljusår mellan kommunen, tyvärr bara en kort parentes, och den samtida verkligheten. 

Klart det finns ett samband mellan systemet och den låga kvaliteten på dess bärare. De politiker, i synnerhet partiledare, jag inte kan undgå att se dansa förbi på tv-skärmen är mer än lovligt medelmåttiga och bleka. Organisationskarriärister. Spelar ingen roll vad de klistrat på sig för partibeteckning. 

Om det kniper, byter de raskt. Miljöpartisten som föreslagit att man skall betala extra skatt om man storhandlar i köpcentra utanför stadskärnan med bilen var en gång vänsterpartist. Liksom Ylva Johansson. Antistrejkministern. No big deal. Bara man får fortsätta tillhöra den politiska klassen.

Skulle en sådan som Sahra Wagenknecht eller en sådan som Oskar Lafontaine stiga upp på den politiska scenen - ja, då kanske jag skulle ta mitt icke-röstande under en stunds övervägande. De som startat rörelsen Aufstehen I Tyskland. I det vällovliga syftet att fånga upp en hemlös, fritänkande vänster. De fritänkare som den anarkistiske och trolöse Skriftställaren, i fullkomlig avsaknad av allt vad lojalitet och rättning i leden heter, vill räkna in sig bland. (http://www.spiegel.de/politik/deutschland/aufstehen-linke-distanziert-sich-von-wagenknechts-sammlungsbewegung-a-1223864.html)

Men det vete tusan. Systemet, Aufstehen dock inget parti och kanske heller aldrig blir ett sådant, är naturligtvis starkare än enskilda, karismatiska fixstjärnor som det såta paret på bilden. Sådana som vi dock helt saknar på svensk botten. Blekfisar och dussinkopior. Medelmåttans tyranni. Inget mer. 

Noteras kan att förbluffande många jag talar med, förvisso även i bekantskapskretsen, säger att de ska rösta på SD enkom för att ge etablissemanget "en käftsmäll". De röstar mot och inte för. Nå, hur de verkligen gör på valdagen, det återstår att se och jag är inte så säker på att de byter röstssedel. Upp till bevis!

Men, därefter då, vad med de "icke rumsrena" i parlamentet, om än med många som röstat på dem? Jag försöker säga till de SD-röstande som lever i illusioner och tror på stor förändring: Vad inbillar ni er? Ni kommer att bli ordentligt besvikna. Kompromissmaskinen kommer att suga in SD och mala sönder dem. 

Bara en sak att göra för Skriftställaren som inte låter sig luras: Mot sofflocket!

Mot Oostende!

Ooestende sommaren 1936. Bortom semesterstaden vid havet den annalkande krigsstormen. Det kunde, under det växande hotet som inte låter sig förträngas, i bästa fall under kortare stunder vid samtal och krogbord, kännas som den allra sista sommaren. En punkt på väg att sättas. Avslutningens penna doppad i blod och fasor. 

Där i Oostende sammanstrålar Stefan Zweig med sin existentiellt tilltufsade, hårt drickande, skyddsling från det Galizien som inte längre finns: Joseph Roth. Ansluter sig gör även Ernst Toller, Arthur Koestler (fortfarande vänstersympatisör och önskar bege sig till Spanien för att stödja folkfronten) och andra i de skrivandes elitdivision. 

Exilen väntar, ofrivillighetens tärande uppehåll. Bakom dem som stämplats som samhällsfiender bokbål och koncentrationsläger. Det barbariska vrålet från de tjurnackade: "En riktig tysk är ingen intellektuell!"

En strandpromenad breder ut sig i Oostende, zonen mellan människornas ombonade hus och de oregerliga vågorna. Små restauranger med fönsterutsikt mot havet, det oändliga vattnet som en sjökapten jag kände sa. Knappast kunde för dessa författare i exil finnas en bättre plats på jorden än just Oostende - dessa sommardagar under blå himmel med lätta molntussar. 

En förlorad värld, en värld som gick i graven tillsammans med alla döda. Inte endast Galizien som inte längre finns. Det handlar inte om geografi, om gränsdragningar efter förhandlingar, om kartor som ritas om, godtycke och styrkedemonstrationer. Med kriget försvann den centraleuropeiska geisten som sedan aldrig mer kunde komma tillbaka. 

Adorno som tvingades välja landsflykten till det ytlighetens Mickey Mouse-USA han egentligen avskydde: Hur skriva poesi efter Auschwitz? Jag lägger till: Hur tänka Centraleuropa efter den mellankrigstid som i det kommande krigets iskalla skugga steg för steg utplånade detta - som realitet, hopp och dröm. 

Själv har jag många gånger sagt att om jag hade fått välja vilken tid jag skulle ha fötts och levt i, då hade jag valt just den tiden - mellan krigen. I Europa. I Tyskland. 

Kanske snarare tiden från 1917 och fram till 1933, då Thanatos utsända kom till makten i Tyskland. Jag, en rastlös på flykt från monotoni och upprepning, hade valt Weimarrepublikens tid. Hektisk. Stimulerande. Konstens tid. 

Stefan Zweig klev på båten och lämnade sitt älskade Europa för Brasilien där han tillsammans med sin Lotte begick självmord. Roths söndersupna kropp gav till slut upp, det egenartade författarskapet hade redan falnat. På bilden från Oostende kikar Zweig beskyddande, nästan ömsint, ned på Roth. Snart skall de skiljas åt, de som var som bröder.

Det Osteende som Volker Weidermann målar upp i den bok jag sträckläst måste jag bara  se med egna ögon. Med fantasins restaurerande hjälp, bör raskt tilläggas. Ooestende riskerar vara markant förändrat - inte samma Oostende. Weidermann berör detta i sitt efterord, efter att han själv sökt sig dit. Men min fantasi, dess fiktiva kraft och gestaltningsförmåga litar jag på, den förmår säkert återskapa det Oostende som emigranterna upplevde och som boken framkallar. Den bok som för min del mynnar ut i en uppmaning som inte låter sig viftas bort. 

Mot Ooestende så snart som möjligt! Vem hänger på?

Professorn som är en stor skam

En gång besöktes universitetet i Freiburg i södra Tyskland där Martin Heidegger var verksam. Efter kriget straffades han för sin begeistring, som dock efterhand bleknade och avtog, inför nazisternas antimodernistiska och civilisationskritiska projekt som han, antimodernisten och civilisationskritikern, uppfattade det. Kanske skall man skriva: som han ville uppfatta det. Han projicerade sitt ideal på Hitler och hans anhang, i den dödsbringande rörelsen såg han det som inte fanns.

Äktenskapet mellan de handlingsberusade, instinktiva nazisterna och den världsfrämmande teoretikern Heidegger blev inte långvarigt, de förra hade ingen användning för den kryptiske filosofen med sina originella men svårforcerade neologismer.

Enligt obekräftade rykten, jag minns inte var jag hämtade upp det, tvingades han efter kriget som ett förnedrande straff in i snösvängen i Freiburg, jag har dock mycket svårt att se honom framför mig i den bortskyfflande rollen. Hur det än var med det, hans Sein und Zeit är ett av 1900-talets märkligaste filosofiska verk. 

När vi besökte universitetet i Freiburg noterade vi på väggen den stolta devisen: Sanningen skall göra eder fria. Jag frågade om Heidegger inne på universitetsbiblioteket, men mitt intresse för honom möttes med klar ovilja att gå mig till mötes. Som om jag rört vid ett känsligt ämne, detta var 1990.

Nog sökte Heidegger kompromisslöst och på egna vägar som inte är lätta att följa sanningen i sin filosofi, sanningen om varat och vad det innebär att existera. 

I Uppdrag Granskning i SVT i går afton mötte jag en figur med professorstitel som Heidegger, men intellektuellt ljusår från denne, som i sin akademiska gärning definitivt inte drivits av någon sanningslidelse. 

Tvärtom har han ihärdigt i decennier genom sin kriminologiska "forskning" gjort sitt bästa för att dölja sanningen om vem brottslingen är, om nu denne brottsling råkar vara invandrare.

"Ideologiproducenter" sa vi på min tid i Uppsala. Om kolleger som gömde sig bakom vetenskaplig täckmantel och som tjänade makten med sina ideologiska bilder av verkligheten. "Nyttig idiot" var en annan beteckning, och dylika kunde till råga på allt agera utan att det skedde på beställning. Sarnecki förtjänar båda beteckningarna.

När jag fortfarande vara knuten till Högskolan i Gävle kunde jag någon gång observera honom kila förbi i korridorerna. Han anlitades på deltid för att utbilda nya kriminologer - i ideologiproduktion och verklighetsförnekelse. Jag kom aldrig i tillfälle att konfrontera honom.

Professorn som är en stor skam.

Att leva är att leka, inget liv utan lek!

En halv dag ägnade jag åt kindergarten, sedan hade jag fått nog av fröknarnas påflugenhet. När jag sedan som liten parvel gick i Murgårdsskolan (på bilden kunde man tro det är Glimmingehus i Skåne) i Sandviken fanns inga mobiltelefoner. Heller ingen tv. Det var bra för min fantasiutveckling. Inget som onödigt pockade på uppmärksamhet. Det var upp till mig och de osnutna kompisarna att hitta på något att företaga oss. 

Jag märker det nu när jag kastar mig ut i infinita - min framlidne vän Gert Nilsons favoritterm - lekar tillsamman med sexåringen Erik som jag kallar Lilleman. Inget kurragömma eller något annat regelstyrt och urtrist, bort det. Infinit skall det vara. Vi vet aldrig var vi hamnar när vi sätter i gång. Det är gränslöst. 

- Har du lite fantasi? Som Lilleman brukar fråga när jag säger att jag behöver vila en stund. Och då kan jag förstås inte göra annat än återuppta lekandet tillsammans med honom. Vila får jag göra någon annan gång. 

En dag dök en igelkott upp och började spela en framträdande roll: miss Beverly. Mopedburen. Och begiven på att klippa av slipsar på mansfolk och stjäla dem, far fram som ett jehu under det att hon stridsropar "a tie, a tie, a tie"! 

Fråga mig inte varför. Den infinita leken äger sin egen inneboende logik. Glöm alla instängande varför. De tillhör den döda vuxenvärlden. 

Lilleman och jag är överens om och har nöjt oss med tre riktlinjer för lekandet: det skall vara roligt, crazy och spännande. Att placera oss i öknen, stora mattan i vardagsrummet, med plötsliga sandstormar och lömska bovar som seglar ned från skyn - då kan allting hända. 

Och när allting kan hända och gör det: då är den infinita leken som bäst och värd sitt namn.

Fostran och pedagogik - vik hädan. Inga förskollärarfasoner. Jag bävar för när Lilleman inte längre vill leka. Nå, kanske han blir som jag. Lämnar aldrig leken. Och som Schiller visste: Människan är människa enbart när hon leker. 

Lekandet har hela livet hjälpt mig genom det vardagsliv jag annars haft så förtvivlat svårt för att genomleva. Länge försökte jag fördriva tråkighet och leda med destillerade drycker, det  var som om jag inte orkade med att ha långsamt. Men de förstnämnda kunde simma.  

Jag tror inte på slumpen, att det finns någon sådan. Jag tror på en högre makt som styr. Det var ingen slump att jag skulle sammanstöta med förläggaren och författaren Gert Nilson. Och att han i sin tur så småningom skulle be mig skriva en bok om den tyske allkonstnären Joseph Beuys som jag på 1970-talet i Uppsala fnyst åt. 

I dag tycks det mig obegripligt, detta fnysande. Var jag miljöskadad av den fyrkantiga akademin? Där kunde man snacka om regelstyrt!

Beuys som visste att varje människa är en konstnär - Jeder Mensch ist ein Künstler. Och att det gäller att göra livet till ett konstverk. Varje dag måste vara en skapandets dag. (Eller en boxningsmatch för direktdemokrati, som han anordnade. Ingen vann.) Det är så man visar ödmjukhet och tacksamhet för det enda liv man beviljats. 

En av mina ledstjärnor är att inte ha ett längre tidsperspektiv än den innevarande dagens. Och att leva den skapande. I mitt fall i första hand skrivande, men upptåg och hyss har förstås sin givna plats. Inte lyckas jag varje dag med mitt konstverk. Men ständigt erbjuds nya försök. 

Hör jag en moped i bakgrunden? Var är du, Lilleman?

Lilla Paris

Valkampanj pågår även i Vänersborg. På torget delar Sverigedemokraterna, partisympatisörer bär tröjor med SD på, ut material. Många invånare stannar till och diskuterar med SD-företrädarna, ingen hätsk atmosfär, SD blir alltmer rumsrena. Som Dansk Folkeparti. 

Mitt allra första besök i Lilla Paris. På väg till stan passeras avfarten till Trollhättan. Där var jag 1991 - tjugosju (!) år sedan - för att inviga en Beuysutställning. Enda platsen i Sverige som visade denna unika utställning som visade en annan sida av Beuys än den utåtagerande, sociale konstnären.

Jag träffade i samband med öppnandet för första gången konstnären Erling Öhrnell. Inte kunde jag veta då att vi skulle komma att göra fem böcker tillsammans. I ett gudabenådat samarbete. Men det blev ögonblicklig kontakt. En högre makt hade bestämt att det var dags för oss att mötas.

Vänersborg är Birger Sjöberg för mig och inget annat. (I viss mån det hyfsade bandylaget, den storstilade arenan skymtar när vi bilar på väg in mot centrum.) Här föddes han (barndomshuset på bilden ovan), här hyste han och sedan livet ut, han dog blott fyrtiofyra år gammal och begravdes i Helsingborg, olycklig kärlek till sin Karin som i visorna blev Frida. Hon sitter förevigad staty i Vänersborg.

Dessa visor samlade i Fridas bok som enligt mig skymmer ett spännande författarskap. Genom tolkningarna av dem. Närmare bestämt söndersjungna av lutterrorister, jag tror att det var Fred Åkerström som myntade uttrycket. 

Bland visorna den också ofta sjungna Längtan till Italien en samling som publicerades postumt. Och som jag först nynnar på utanför Sjöbergs barndomshus. Men kan sedan inte låta bli att klämma i ett par toner som ekar mellan husen denna lördagsförmiddag. 

Hasse Alfredson begick, och det hedrar honom, en äreräddning av Sjöberg i och med Kvartetten som sprängdes som han gjorde en tv-serie på. En stor roman.

Men som bäst var Sjöberg i Kriser och kransar. Den nyskapande modernisten Sjöberg, långt från lutterroristerna, idylliseringen och skönsången. 

Och så skrev han den underbara, romantiska Den första gång jag såg dig. Kanske en hyllning till den Karin han aldrig fick? Jag tar mig in på Youtube och hör Sven-Bertil Taube finkänsligt sjunga den med Ulf Björlings ackompanjemang i bakgrunden. (Körbergs version bör man undvika.)

Jag strosar runt i ett Vänersborg under dunkla skyar, stark föraning om höst i luften, jag huttrar i mina shorts. Jag tycker inte om det, bort mörker och höst! Tröstar mig med en kaffe och ett utsökt wienerbröd på Nordfeldts konditori. 

Pride? Nej, run and hide!

Efter alla år som bara försvann står hon plötsligt där som demonstratris på Konsum. Eller Coop, som det fånigt nog sedan länge heter. Doris var arbetskamrat med min mamma i Konsumbutiken i Sandviken. Och från min barndom minns jag henne med värme i hjärtat. Alltid så snäll, frågade mig alltid hur jag hade det. Jag hängde ganska ofta i butiken, trivdes bland kvinnorna. 

Som att resa tillbaka till det förflutna. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle träffa på henne igen. Doris nämner Sussi, min ostyriga hund. Hon minns skrattande hur mormor irriterades på min älskade hund. När Sussi med inte alldeles rena tassar hoppade upp på mormors nytvättade förkläde.

Medan vi står där och vemodigt pratar om tider som var, och om min mamma som Doris tyckte så mycket om, passerar "Babsan" i full utstyrsel på höga klackar mellan gondolerna inne på Coop. Anlitad för något reklamevenemang. Glittrande och tjusig, man kunde åtminstone på långt håll ta honom, henne (?), för en dam. Wilhelmsson som han, om det nu är en han eller hon, heter. Kanske skall man använda det fula hen om honom/henne? Det vägrar jag.

Spontant från Doris och med eftertryck: - Äckligt! Stackars Doris, utan känsla för det korrekta.Och förmodligen omöjlig att omskola, skicka på "normkritisk" kurs. 

När Högskolan i Gävle för några år sedan mer eller mindre direkt uppmanade sina medarbetare att deltaga i Pride, sa jag ilsket och blankt ifrån. Skrev en krönika i HelaHälsingland om det. Efter vad jag kan förstå väckte den sura reaktioner inom organisationen. Hos de lydiga kujonerna, jag menar medarbetarna. Och de okritiska, hjärndöda studenterna.

- Måste de spöka ut sig så där?! Hörde jag någon kommentera Pridetåget i Stockholm. Sådant säger man förstås inte ostraffat, inte när någon hör på. Man skall jama med, även om man tycker annorlunda. Lugnast så. 

Obetalbar är bilden på partiledarna med sina vimplar. Ansiktsuttrycken, kroppspråket, är avslöjande. Ta bara Lövet. Ändå står de där och viftar, de skamlösa röstfiskarna. Bortsett från Åkesson som inte fick vara med. Svarar på frågor typ: - Är det sexigt med håriga ben på kvinnor?

I dessa dagar Pride i min hemstad Gävle. Det flaggas runt om i staden som om Pride vore en statsideologi, påbjuden ovanifrån. Jag vänder mig som skattebetalare och medborgare mot det. Och att landshövdingen, efter den omtalade barnvagnshistorien deporterad till det Gävleborg han inte visste ett jota om, jollar med. I fluga och allt. 

Själv flyr jag i djup olust över spektaklet stan. Jag är en heterosexuell, vit medelklassman. Klart icke passandes in i det påbjudna, antagligen "fob" av något slag. Men jag vill inte passa in heller, sedan må jag kallas "heteronormativ" eller vad som helst. 

Och jag planerar inte någon "könskorrigering", med ett uttryck som kunde det komma från Dr Mengele. Jag duger som jag är. I`m a man, yes I am, som Steve Winwood en gång sjöng.

Aldrig i livet att jag skulle förnedra mig till att lalla med i ett Pridetåg. Sedan får den affektionsstyrda mobben säga vad den vill.

Jag lyfter på ögonbrynen inför att en präst, vän och förtrogen till mig, en annars självständigt tänkande person som jag känner honom, aktivt deltar. Han som brukar kritisera Svenska kyrkans präster för att bete sig korrekt och fegt rätta in sig i ledet. Tja, i det skarpa läget prövas den bäste. Kanske svek honom modet.

Skriva lustfyllt och vända döden ryggen

Bengt, tidigare en mycket folkkär och populär kyrkoherde i Gävle, numera bosatt uppe i Hälsingland, där han åttio år ung extraknäcker (hälsingarna bara att gratulera, för en mer mänsklig och levande präst finns inte), skriver och tackar för boken Döden 31 sortier som jag tillsänt honom. 

Han passar samtidigt på att, ännu en gång, uttrycka oro över att jag i en krönika i Gefle Dagblad aviserat att jag tänker lämna Svenska kyrkan. Trött på dess anpasslighet och eftergivenhet gentemot mörkrets intoleranta krafter. Som kristen känner jag mig sviken. Icke minst av ärkebiskopen som agerar och uttalar sig i för mig och andra kristna minst sagt svårbegripliga riktningar. 

- Tack för döden, ja - boken, skriver Bengt. Och tillägger att han vid begravningar, jag undrar sannerligen över hur det uppfattas av begravningsgästerna, brukar citera mig: - Jag hatar döden! 

Om sanningen skall fram, minns jag inte längre var jag skrev det, i vilken bok. Men jag tvekar inte att uttala orden så fort jag får chansen. Hur infantilt och omöjligt det än kan låta. 

Vad hjälper det att hata det oundvikliga och definitiva? Borde man inte förlika sig med döden? Aldrig med min fot! Döden är en förolämpning mot livet. Jag hatar den. 

- Jag vill inte ha med döden att göra, som huvudpersonen deklarerar i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Moberg som själv sökte upp döden i vattnet utanför Väddö. 

Ända sedan barndomen har döden varit närvarande i mina tankar. Det började med att min älskade mormor gick bort innan jag hunnit fylla tio. Jag insåg, med ens och redan då, att även jag skulle komma att dö, ingen kommer undan. 

Och ensamma måste vi möta döden. Jag glömmer aldrig hur mormor liten och blek låg där nedsjunken i den stora sjukhussängen när jag tog farväl av henne. Men tapper och småleende in i det sista. I livet ett fäste för oss andra.

Tidigt i lördags morse gick min svägerska bort. En begåvad och mångsidig kvinna som förtjänade flera levnadsår. Spred ljus omkring sig. En bridge over troubled water för de sina. Men en mycket svår och plågsam sista tid på jorden. Äntligen fick hon frid. 

Den sjunde bland de närmaste som lämnar jordelivet på ett kroppen långsamt nedbrytande sätt. Förfärligt att bevittna. Och maktlös känner man sig som närstående. 

Det märkliga är att jag i denna stund, under klarblå augustihimmel, sitter och skriver på en bok som jag blir glad av att skriva, jag skulle nästan vilja kalla den en lustbok, med arbetsnamnet Danish Dynamite. 

Namnet efter det rödvita fotbollslandslaget. När det var som bäst och knep EM-guld, på svensk botten till råga på allt. Offensiva och orädda, målfarliga grabbar. Vid sommarens VM blev jag däremot djupt besviken på de rödvita. Fegt och försiktigt spelande. Till och med vid ett tillfälle utbuade av publiken, när de maskade och fördröjde spelet. 

Boken min kärleksförklaring, inte den första förvisso som jag avger med samma föremål för den heta och aldrig slocknande lågan, till Vendyssel i Nordjylland. Närmare bestämt Tversted invid Vesterhavet, där jag tillbringar fyra veckor varje sommar. En plats jag älskar. Och där jag mår som allra bäst. Sinnet får vingar. 

Nog är det egendomligt? Med döden flåsande i nacken skriver jag som mest lustfyllt och dansande lätt. Men jag vägrar att vända mig om och möta dödens iskalla blick. Tids nog blir det så. 

Fuck arbetslinjen, Löfvén!

Stefan Löfvéns leende nuna på en valaffisch:

I mitt Sverige skall alla som kan jobba!

I den osynliga undertexten från mannen som lovade att i hans Europa bygger man inga murar: - Men det gäller förstås inte mig. Jag är yrkespolitiker med garanterad försörjning livet ut. 

Valaffischens stränga påbud är ingenting annat än skattefinansierat trams och hyckleri. Liksom uppmaningen: Gör din plikt - kräv din rätt!

Många av oss gör förvisso sin plikt och mer därtill. Står ut med ostimulerande, dåligt betalda jobb bara för att göra rätt för oss. Villkoren på svensk arbetsmarknad blir bara allt sämre och allt otryggare, som tidningen Proletären dokumenterar i en pågående, angelägen artikelserie.  

Det har svensken i blodet, att man sköter sig och gör rätt för sig. Man skall inte ligga samhället till last, som min socialdemokratiska mor alltid predikade. I bruksamhället var det sociala trycket hårt på den enskilde. Att vara något annat än flitig var inte tillåtet. Man fick inte hålla sig undan, inte göra sin plikt som det heter i påbudet ovan. Min svåger, anställd på Sandvik, var sjukskriven på grund av influensa en endast dag i sitt yrkesverksamma liv. 

Men det svensken har nedärvt i blodet, det har inte nytillkomna. De kräver och får sin rätt, utan att göra sin plikt. De har vänt på det.

Varje dag noterar jag, det måste ju även alla de göra som cyklar eller promenerar till sina arbetsplatser, sysslolösa i Gävle. Jag är naturligtvis medveten om att det för vissa grupper råder inträdessvårigheter vad avser arbetsmarknaden. Kanske arbetstillstånd saknas. Språksvårigheter föreligger.

Men den politik som i godhetens, eller vad som nu styr, namn skyddar sysslolöshet och passivitet,  innebär särbehandling, infantilisering och omyndigförklarande.

Rimligt vore att bidrag kräver bidrag. Arbetsuppgifter finns det gott om i Gävle kommun. Och varför inte ställa krav? Vem tjänar på att det inte görs? 

Det påstås, och det med fog, att Sverige är ett av de minst rasistiska och främlingsfientliga länderna i världen. Och rädda är vi att stämplas som rasister eller xenofober. Vi håller tand för tunga, när vi borde ta bladet från munnen. Enär vi som medborgare är skyldiga att göra det i en demokrati. 

Att fullt arbetsdugliga, oavsett hudfärg och religion, låter sig försörjas av det allmänna, lever på andras arbete, är en provokation mot dem som sliter och sköter sig.


Bilden blir inte bättre, när det gäller de nyanlända, att de har importerat egna regler, bortom värdlandets lagar, dess kultur och sedvänjor. I de parallella samhällen som vuxit fram förekommer månggifte. Barnäktenskap. Hederskulturer. 

Kyrkorum uppförs där kvinnor anvisas en egen ingång, bara för att de är kvinnor. I Gävle bara några hundra meter från den kristna Staffans kyrka, där kvinnodiskriminering är förbjuden.

Bryta segregationen, talar alla politiska partier högstämt om. Men segregeringen och desintegrationen sker med myndigheternas goda minne. I landet med en, enligt statsråden själva, feministisk regering. Ett politiskt parti som kallar sig Feministiskt Initiativ, men vägrar gå med på att det finns hederskulturer. Ett vänsterparti som  borde slåss för kvinnans och barnets rättigheter. Men har fastnat i identitetspolitik. Viktigast synas på Pridefestivaler. 

Min morfar, med decennier nere i Verket, skulle ha sagt: - Det är fullkomligt åt skogen det som sker! Men vi urinnevånare säger inget. Vi sväljer. Tiger om det vi ser. Knyter näven i byxfickan. 

Gör din plikt. Jobba. Äh, fuck arbetslinjen, Löfvén!

Ingen minneslund för Skriftställaren!

"En dag skall jag ligga sex fot under marken." Jag hör Totta Näslunds karakteristiska röst och den vemodiga sång som ibland framförs vid begravningar. Totta gick bort 2005, fasligt vad fort tiden går! Blott sextio år gammal. Vilar med namn på sten. 

Jag har många gånger tänkt att jag skall ta mig dit. Göteborg besöker jag varje år. Och Totta vilar ju på Västra kyrkogården i staden. Där finns också Brandeby, Afzelius och Wadling. Ingen blev lastgammal. 

The champ, Ingemar Johansson, på samma kyrkogård icke att förglömma! Delar grav med föräldrarna. Pappa Jens och mamma Ebba. Vad den senare beträffar, blev "Mammas köttbullar" ett bestående uttryck efter att Ingo blivit tungviktsvärldsmästare och tillfrågats om favoriträtt.

Skall jag vila anonymt i minneslund, eller hur tänker jag själv om min sista, eviga vila? Det kunde ju vara bra för mina efterlevande att känna till min sista önskan. 

I Östberlin noterade jag en gång på en kyrkogård, Zentralfriedhof Friedrichsfelde där DDR-potentater som Walter Ulbricht och andra från realsocialismens förtryckardagar är begravda, rader med stenar utan namn på. Jag tänkte spontant krigskyrkogård, men det var ingen sådan. Alla stenar likadana till formen. Enkla och opretentiösa. Standardiserade.

Jag vill ha gravsten! Namn och årtal skall det vara. Det får gärna stå Skriftställare också. Postumt visitkort. En plats för efterlevande att stanna till vid. En grav som inbjuder till begrundan. Totta igen, från samma sång: "Kanske kommer du att sörja, kanske lägga ner en ros. Kanske till och med sakna mig, trots allt jag gjort."

Min syster, hennes man samt mina morföräldrar vilar i samma minneslund i Sandviken. Märkligt nog tycker jag mig förnimma min systers närvaro när jag försiktigt stiger in i lunden. (Bilden ovan) Jag kan inte med futtiga ord närmare förklara vad som sker, men närvaron är påtaglig. Tyst viskar jag hennes namn, lyssnar förgäves efter svar, klart och tydligt ser jag henne ljus och stark framför mig. 

Men inte många fler än jag som vet att hennes aska är placerad där. Ingen upplysande sten. Det är inte tillåtet. Massgravens diskurs skall gälla.

Min syster tvingades genomgå en mycket svår och plågsam sista tid på jorden. Nedbruten av kräfta. Men ingen dödsrädsla mot slutet. Jag frågade henne rakt på sak om detta när hon inte hade långt kvar: - Är du inte rädd för att dö? Hon svarade lugnt nej, rösten stadig och övertygande. Hennes läkare vittnade också om det efter hennes bortgång: - Hon var klar med livet. 

I DDR förekom tydligen ofta begravningar med inga närstående närvarande. En rakt igenom avsekulariserad akt. Något som måste göras. Inget mer. Pliktskyldigt. En utstämpling från livet. Snabbt ned med den döda i jorden. Puts väck, kamrat!

Jag har förstått att oskicket även spridit sig till Sverige. Som om det inte vore värt att ta ett värdigt avsked av de nära och kära som för gott lämnar oss. 

Jag hörde en begravningsentreprenör i tv grötmyndigt förklara: - Folk är så upptagna nuförtiden. 

Jag tog mig för pannan. Vad händer med mitt en gång så fromma land? Finns det inget som är heligt längre? Håller det på att avkristnas? 

Det behövs ju ceremonier. Ritualer. Musik. Det behöver talas. Minnas och vittnas. Gråtas tillsammans. 

Det känns som om det blåser en kall vind över detta land. Det håller på att förändras i en mycket dålig riktning. Och det blir aldrig mer detsamma. Jag känner stor sorg över detta. 

Kanske bevittnar vi en utdragen, pågående begravning. Av det land som var. Och som jag höll högt. 

Lästips: https://www.bokus.com/bok/9789197903585/doden-31-sortier/

Tolerans mot de intoleranta - en ny värdegrund?

Det är som jag minns det från den gamla historien om pappan, sonen och bofinken. Pappan är upptagen med något, svarar förstrött och oengagerat på den vetgirige sonens frågor: - Pappa, är det där en bofink? - Ja. Sonen, igen: - Pappa, är det där också en bofink? - Ja. 

Slutsatsen måste bli, för den stackars undrande sonen, att en bofink kan se ut hur fasen som helst.

I Sverige har det de senaste åren pratats mycket om värdegrunder, vikten av sådana. Man gör bäst i att följa en påbjuden värdegrund. SD anses inte göra det, om jag tolkat Löfvén och de andras återkommande utfall mot partiet rätt. Osäker om vilken värdegrunden är i det aktuella fallet. Antinationalismen? Mångkulturen? HBTQ? 

Åkesson inbjöds inte att deltaga i partiledardebatten på senaste Pride-festivalen. Arrangörerna ersatte SD förnedrande med en leksakselefant som ställdes fram till allmän beskådan.

På arbetsplatserna kan du som anställd råka illa ut, om du inte följer gällande värdegrund - med skiftande innehåll. Det kan i bästa fall straffa sig i lönekuvertet, i och med att personlig lönesättning tillämpas, i sämsta fall är anställningen i fara. Ledningen bestämmer. 

Och det har förekommit exempel på både det ena och det andra. I ett land som påstås försvara åsikts- och yttrandefrihet. Men värdegrund står tydligen över grundlag. 

Jag tycker att en mycket god värdegrund i Sverige, värd att försvara till varje pris, är jämställdheten mellan män och kvinnor. Att män och kvinnor ovillkorligt måste behandlas lika. Om detta har även lagstiftats, starkt förankrat i de allra flesta människors rättsuppfattning. Diskriminering på grund av kön får helt enkelt icke förekomma. 

Kanske skall det dock dessa kulturrelativiseringens dagar i somliga fall bytas mot: fick inte förekomma.

Ty till min förvåning är det en annan värdegrund, med direkt kvinnofientliga inslag, som tar sig in och styr på olika områden i min hemstad. En stor kyrklig byggnad, moské, uppfördes centralt i staden med särskild ingång för kvinnor, anvisande skylt på dörren. 

En skola på extremistisk grund, med samhällsfientliga figurer inblandade, har tillåtits etablera sig. (https://www.gd.se/artikel/gavleborg/gavle/rektorn-hoppar-av-nya-kastets-skola-har-ar-bitradande-rektorns-koppling-till-islamistisk-extremism, https://www.gd.se/artikel/opinion/ledare/bawar-ismail-stoppa-det-tokiga-projektet-nya-kastets-skola)

Finns det inte en skollag att följa, undrar troskyldigt undertecknad som ofrivilligt är med och betalar kalaset - stick i stäv med undertecknads värderingar och övertygelse? 

Skall inte skolan försvara den värdegrund som är det demokratiska, jämställda samhällets? Är inte skolan ålagd att lära ut den till eleverna: det uppväxande släktet och blivande medborgare. 

Skall vi tillåta parallellskolor, motsvarande redan existerande parallellsamhällen? Tanken skrämmer mig. 

Kan allt tillåtas under den heliga religionsfrihetens, och kulturrelativiseringens, täckmantel? En tolerans gentemot mörkrets tillbakasträvande krafter som är fullkomligt huvudlös och med uppenbara risker.

Kunde man inte, undrar samme naive skriftställare, ha förbjudit den islamistiskt präglade skolan genom att åberopa att myndigheterna arbetar brottsförebyggande, har en skyldighet att göra det? I detta fall förebygga att det etableras mot det demokratiska samhället fientliga miljöer som i förlängningen kan leda till nya terrordåd med oskyldiga människors död.

Jag vill inte bo i en kommun med islamiserande tendenser! Och där värdegrund kan betyda vad som helst. Med hänvisning till tvivelaktiga bevekelsegrunder. En sådan kommun undergräver sig själv. 

Jag vet att tvångs- och barnäktenskap förekommer i min hemstad och i länet. Samt att hederskulturer florerar. Med politikernas och de kommunala tjänstemännens goda minne, blundande för lagbrott. Skamligt. I en region som förr betraktades som röd, med folkrörelser i kamp för människans, inklusive kvinnans, befrielse. 

Var finns dessa rörelser i dag? Varför protesterar de inte? Vågar de inte? 

När jag fortfarande var anställd vid den sekulariserade (?) högskolan, placerad i samma kommun som moskén och skolan, uppmärksammade jag ledningen, i form av HR-chefen, på att en muslimsk kollega ogenerat bad under arbetstid inne på sitt tjänsterum. Bönemattan utrullad. Framstupa bedjandes så som muslimska män gör. 

Glasruta på dörren möjliggjorde full insyn, för kolleger, studenter (som kanske flytt undan islamistisk terror) och gäster. En kollega som till råga på allt tidigare väckt nationell uppmärksamhet och därefter borde iakttagit försiktighet. (https://www.arbetarbladet.se/artikel/gastrikland/gavle/professor-pa-hogskolan-vill-inte-ta-kvinnor-i-hand)

Vad tror ni HR-chefen gjorde åt saken? Nada. Feg, som alla chäfer. 

Tolerans mot de intoleranta. En värdegrund för oss medborgare i Gävle kommun?