fredag 29 april 2022
Jack Kerouacs handstil
tisdag 26 april 2022
Arne Hodins rödvästar i fel division
Farsan och jag höll på SIF, Sandvikens IF. Rödvästarna. Inte på Sandvikens andra lag, SAIK, om än först på plan, om man säger så. Längre anor. Grannen, treskiftaren Holger, var saikare. Så ända in i vassen, en underdrift.
måndag 25 april 2022
"Har Ni sett en död med öppna ögon?"
söndag 24 april 2022
När Mengele ryckte ut i Auschwitz
lördag 23 april 2022
Nog krävs redaktörer och omarbetning
Det har ryktats om Bob Dylan att han spelar in sina plattor med blott en enda tagning i studion. Det får räcka.
Ulf Lundell har jag inte läst på mycket länge. Men jag har utifrån recensioner, särskilt en belysande sådan av Nina Lekander, fått för mig att han gör en Dylan när han skriver sina tjocka romaner.
Och de lika voluminösa dagböckerna, om livet på undersköna Österlen med Kivik som bas, som han offentliggjort rakt upp och ner som det förefaller.
Kanske inspirerad av idolen, den betydligt säkrare stilisten Jack Kerouacs On the road? Första versionen också den sista, sedan skicka manuset till förlaget som trycker och ger ut i kommersiell visshet om att Lundell säljer.
Jag började att som e-bok ge mig in i Lasse Strömstedts självbiografiska Sanningens minut (1984) efter att ha glatts åt hans rollfigur i fyndiga serien Dubbelsvindlarna på SVT Play. (Björn Gustafsson lysande som penningsugne studierektor Bertilsson på Stagneliusskolan i Kalmar!)
Till en början rycktes jag förtjust med av hans forcerande ansats. Hans kantstötta stil är omedelbart charmig, om uttrycket tillåts. Lite slängig och tuff, svordomar och utrop. Men jag tröttnade, problem med att fullfölja läsandet.
Han skriver som han pratar. Och att prata var den forne fängelsekunden, uppvuxen på arbetarklassens Brooklyn i Gefle, ju en fena på. Som man kunde notera, när det begav sig och KRUM bildades, i debatter med kriminalvårdens höjdare i TV.
Svårt för de senare, en av dem självaste generaldirektören själv om jag minns rätt, att få ett ord med i laget när den snacksalige Strömstedt ångade på.
Plötsligt uppfattar jag boken som en transkribering, texten inläst och sedan skrivits ut. Det blir för pladdrigt för min del. Som att lyssna till en narcissists tjatiga monolog. Som läsare bjuds jag inte in.
Nog behövs att man arbetar med sin text! Och aldrig fel med en skarpögd redaktör. Jag kan inte med säkerhet säga att Strömstedts bok är en transkribering. Men nog lutar det åt det.
Gert Nilson på Bokförlaget Korpen menade att manusen han fick sig tillsända förlaget generellt blivit sämre efter att alla börjat skriva på dator. Omskrivningarna, att man har möjlighet att skriva om hur många gånger som helst, inte bra för texten.
Något, vad det nu är, går förlorat.Tål att fundera på.
Själv strävar jag alltid efter att det skall se ut som om det är skrivet bara en gång, i ett enda svep. Läsaren skall fångas in av direkthet. Men bakom varje text ur min hand ligger ett filande. Ordväxling sker, innan jag någorlunda nöjd sätter punkt.
På Korpens förlag fanns perfektionisten Jan Norming, med rent utsökta böcker, som hade fruktansvärt svårt att släppa ifrån sig ett manus och därmed anse det färdigt och avslutat. Allt enligt förläggaren. In i det sista var han på och putsade.
Sådan är inte jag. Och jag, old man, minns från de mekaniska skrivmaskinernas ilsket knattrande tid att jag inte gärna skrev om. Det blev för jobbigt, och jag var för otålig för att hålla på med tippex, eller att i värsta fall sätta i nytt papper och börja om.
Det fick duga som det var. Även det som blev min doktorsavhandling. Rena Dylan, om ryktet talar sant.
bild: sv.quora.com
tisdag 19 april 2022
Arbetsamma finnar och en hårdhänt tysk tandläkare
söndag 17 april 2022
Defaitismens (anti-)samhälle
Jag ägnar mig åt omläsning av av Anders Ehnmarks bok om den italienske samhällsfilosofen Antonio Gramsci: En stad i ljus (2005). Gramsci rönte kritik från renläriga marxister i Italien för att lägga för stor tonvikt på vad de kallade samhällets överbyggnad, det vill säga idéer och tänkesätt. När det enligt dem var basen, produktionsförhållandena, som borde fokuseras.
Jag läser Gramsci som att han hävdar att samhällsutveckling börjar i människornas huvuden. Och likaså när samhället bryts ner. Hur annars förstå uppslutningen runt svartskjortorna, Mussolinis fascister, i Italien?
Människorna i Sverige hyser ett allt mindre förtroende för myndigheter och politiker. Det gagnar inte samhälle och demokrati. De litar dessutom allt mindre på dem som borde vara maktens granskare, medierna. En uppgivenhet, en defaitism, sprider sig i Sverige.
De klassiska sociologerna reste den avgörande frågan: hur blir samhället möjligt? Ja. inte genom en utbredd defaitism som bara förstärker upploppens destruktivitet.
Bild, Omni: Blodig polishjälm efter att ha träffats av sten i Örebro.
onsdag 13 april 2022
Mitt Afrika
söndag 10 april 2022
När livet ropar på mer
fredag 8 april 2022
Söndersnackare och normerare
onsdag 6 april 2022
Inte ens Vitabergsparken lämnas av döden ifred
tisdag 5 april 2022
Gå, tigrinnorna, gå!
måndag 4 april 2022
När gudagåvan uteblir
Skrattet, ja. Det är bra. Livsviktigt. Men sömnen en gudagåva. Nog var det väl ungefär så han uttryckte det skalden från Filipstad, Nils Ferlin. Mager om benen, tillika om armar och hals. Och tydligen inte bäste vän med Hypnos.
Om man får tro hans med skicklig hand rimmade verser, där han ofta återkommer till utebliven sömn: "På sömnlöshetens kattskrik och kalkstensdropp / jag ligger här och lyss vid min kaffekopp."