Poeten som blickade ut över huvudet på Stalin

Till kaffe och en smarrig citronbiskvi från det lokala bageriet Kavlat & Klart lyssnar jag på Radio Gävle, en alldeles utmärkt kanal, just i denna skrivandets stund sänder den till min förtjusning musik på finska.

Nog är det bra egendomligt, för att använda ett av Lars Gustafssons favoritord. 

Västeråssonen nyttjade för övrigt flitigt ett flertal sådana, det påmindes jag om förra året när jag läste om många av hans böcker, som e-böcker nota bene, social distansering var ju påbjuden. 

Biblioteksbesök borde därför undvikas, onödig exponering. Och jag orkade inte leta i mina privata hyllor efter hans böcker, behändigt är det att e-boksläsa dessutom.

Ett annat älsklingsord hos Herr G: naturligtvis. Kongenialt med hans föga blygsamma självuppfattning, i den meningen var han osvensk. 

Eller som Jan Myrdal konstaterade efter hans bortgång: "Lars Gustafsson var en betydelsefull svensk intellektuell av det slag som inte är normalt här i denna utkantens andliga Kråkvinkel." 

Nå, vad är det då som är så egendomligt? Jag börjar sväva ut som Lindeman*, måste hala in mig. Jo, att jag blir så lugn och mild av att höra finska pratas. 

Tidigt på morgnarna, efter en natt när sömnen knackat på men sen gäckande flytt sin kos, lyssnar jag ofta på finsk radio i P2.

Jag förstår inte ett ord men sinnet blir lugnt och fridfullt, faller det sig väl somnar jag med finska röster i bakgrunden. Varvas pratet med vemodig tango, något mer ljuvligt vemodigt än smäktande finsk tango finns bara inte, blir jag salig och kan sova åtminstone någon timme till.

En av mina favoritpoeter är Pentti Saarikoski (1937-1983). Som kuriosa kan nämnas att hans stambord på Kosmos, där han brukade hålla hov, i Helsingfors bad jag en gång hovmästaren visa mig. En stor stund: där satt han. 

PS lärde sig och skrev även på svenska. Han bodde sista åren av sitt alltför korta liv på Tjörn tillsammans med sociologen Mia Berner (1923-2009).**

Jag fick för mig i början på 1970-talet, när jag samtidigt med mina forskarstudier extraknäckte som nattvak på Ulleråker, att jag skulle lära mig finska för att kunna läsa PS på originalspråket. 

En patient, tidigare folkskolefröken i Finland med diagnosen "schizofreni" och flera självmordsförsök bakom sig, satt med mig ett par nätter, om det var stilla på avdelningen på akutkliniken, för att språkundervisa mig. 

Pentti kände hon mycket väl till, var mer än glad för våra lektioner fast jag ömkligt stapplande stavade mig fram. 

Inte sjuttsingen gick det att ta mig in i språket, på tok för svårt. Som när jag på 1980-talet fick för mig att läsa Pier Paolo Pasolini på italienska, skaffade ordbok och satte igång. Jojo, hut går hem, eller vad Anders Björk sa till Calle Lidbom i konstitutionsutskottet. Inte gick det heller.

Jag får plötsligt lust att leta fram Jag blickar ut över huvudet på Stalin av Pentti, en av mina verkliga favoriter bland hans diktsamlingar. I den reser han till Island, måste med ett saltkorn i halsen få tag på Svarta Döden.

PS. Fattar inte att han kunde översätta från grekiskan och andra krångliga språk, samtidigt som han permanent tutade. Ett språkgeni. Och arbetsnarkoman, han skrev alltid, på krogen och hemmavid, levde sitt liv skrivande. 

* Ett annat nöje dessa dagar, förutom omläsningar, är att lyssna på Lindeman på YouTube. Inte minns jag att det var så galet. Jag älskar att höra Hasse Alfredson fara iväg i de vildaste associationer, hur han kämpar för att "hitta hem" igen, det utgör hela behållningen. 
** Efter hans död skrev hon PS: anteckningar från ett sorgeår (1985). Även hennes finurliga lilla bok Om termer, begrepp och definitioner (1966) läste jag mot 60-talets slut. 

Medeltiden tillbaka till Sverige?

Pandemin, med åtföljande restriktioner och mycket hemmakurande, har för en tillhörande en riskgrupp som undertecknad medfört ett intensivt konsumerande av tv-serier. En av dem den turkiska Ethos på Netflix.

Det är alltför frestande att se den med allegorins glasögon på, stor risk att man tolkar den dokumentärt med sanningsanspråk. Kanske inte så fel. Sanningen vrids upp till fiktion, skulle Jan Myrdal ha sagt. 

Tradition konfronteras med modernitet, en allsmäktig Allah med insiktsskapande psykoterapi som måste uppfattas som att underkastelsen under denne ende gud inte är nog för ett fullvärdigt liv, kvinnor på väg att medvetandegöra sig själva i relation till alltmer maktlösa män som i stigande vanmakt och förlorad kontroll gapar och skriker. 

Det är kvinnorna som är förändringens, kanske bättre tyngdpunktsförskjutningens bärare, de har tröttnat. Kvinnor läser medicin och ekonomi. En kvinna går i terapi, mörkar det för imamen. Kvinnor käftar emot, hädar. En rymmer från sin familj utan att straffas. 

Intressant nog antyds till och med en lesbisk förbindelse.

Hur kunde denna serie släppas igenom med Erdogan som landets härskare, knappast känd för ett tolerant sinnelag? Den anses väl politiskt ofarlig, hotar inte makten, når endast en upplyst minoritet, mobiliserar inga Erdogan blint hängivna bondemassor. 

Osökt minns jag tv-serien Fyra årstider i Havanna, osäker om den var inhemskt producerad. Med bögar, droger, till och med korruption som framträdande inslag. 

Långt ifrån det socialistiska mönstersamhället, och den perfekta socialistiska människa som Che drömde om att skapa. En serie med ofullkomliga men levande varelser på den fiktiva scenen.  

Kanske Herbert Marcuses begrepp i en essä från 1965, repressiv tolerans, passar här för att förstå hur den stränga kubanska censuren kunde gå med på denna allt annat än tillrättalagda serie, inspelad på plats i Havanna.

I Sydafrika har jag fascinerats, förlåt det malplacerade uttrycket, av kontinentens janusansikte. På universitetet i Durban arrangeras seminarier om kulturteori, inspirerat av brittiska författare. När studenterna smittas med hiv, söker de upp medicinmän, modern medicin duger inte. 

Blott någon timmes flygning bort "primitiv", också ett missvisande ord, människoslakt: igår Rwanda, idag Nigeria för att bara nämna två av fasans skådeplatser. 

Samtidigt förnuft och bestialiteter, kanske det afrikanska myntets två sidor? Inte det ena, utan det andra, för att pröva en dialektisk tanke. 

Kom medeltiden* tillbaka till Sverige i och med den massinvandring som skedde från och med 2015? Det finns de som hävdar det. 

Moderniteten med ingredienser som jämställdhet och sekularisering utmanas, som modeordet lyder av hederskulturer, kvinnoförtryck och islam. Det är som om två parallella Sverige konkurrerar, med det förment medeltida som framgångsrikt.

Samtidigt förefaller det som om vissa för oss främmande inslag förstärks på svensk botten. Muslimerna blir liksom mer muslimer här. Tonårsflickor hålls i strama tömmar, gruppens egenart värnas och definieras i förhållande till "de otrogna" svenskarna.

Tilläggas bör att Ethos är en förbaskat bra tv-serie. Som samtidigt demolerade en hel del av Skriftställarens fördomar om Turkiet och islam. Det senare fick han så att säga på köpet. 

Se den, vad du gör!

* Det är en skev uppfattning om medeltiden, den var inte så genomgående mörk som det ofta hävdas. 

Att inte blunda för dödandets groteska ansikte

Danmark har av skäl som kan förefalla obegripliga skickat soldater till Afghanistan. Nå, skäl har förstås anförts, barn och kvinnor skall värnas, det låter lovvärt men är inget annat än svepskäl. Danska unga män har stupat i Afghanistan, ännu fler återvänt traumatiserade.* 

Författaren Carsten Jensen har försökt att få till ett offentligt samtal om Danmarks krigföring i fjärran länder, men det har visat sig omöjligt. Makthavarna vill inte ha detta vansinnesprojekt, för det är vad det är och ingenting annat, placerat under lupp. 

Ingen ordentlig utvärdering av de danska insatserna har gjorts, de borgerliga partierna såväl som S har aktivt förhindrat en sådan. För vem vet vad en utvärdering skulle kunna visa? Vad har insatserna kostat i pengar och mänskligt lidande? 

Vilka resultat kan anföras, och som övertygande skulle motivera att danska soldater placerats på främmande mark?

Jensen, mer insatt än de flesta danskar i de olika krigen** utanför Danmark, har kallats "krigsmotståndare", "odemokratisk", "hatfull", till med "odansk". Allt för att blockera en dialog med honom, etiketter på istället för argument. 

Känns fasonerna igen från närmare håll?

Den som fortsätter att odla den gamla myten om det frihetliga Danmark med högt i tak, till skillnad från det debattsnöpande Sverige, kan nog behöva ta sig en rejäl funderare.

En obehaglig tendens i "modern" krigföring, som också Jensen är inne på, är att privata företag anlitas i allt större utsträckning. Som tidigare genom historien används legosoldater som dödar för pengar, inte i lojalitet mot något fosterland. 

Dessa företag klarar sig från att synas, de kan hävda att de måste skydda sina affärsintressen. På så vis skadar det moderna kriget, med legosoldater inhyrda, demokratin: emedan offentlig insyn inte tillåts. 

Det finns mycket att säga om Jensens angelägna bok Bjälken i mitt öga,** och som jag nämnde igår i min blogg snubblade jag över en surmagad recension i Expressen av densamma. 

Inte präglas den av någon "undergångsromantik" som jag tror det hette i recensionen, snarare av uppriktig och okuvlig vilja att förstå, fram till förståelsens yttersta gräns. Bortom vad som anses moraliskt rätt att tänka om allt dödande: inga skygglappar på, inget tillrättaläggande. 

Ljusår från svenska statsråds maktlösa, fadda utstötningar: "det är inte okej", "det är inte acceptabelt". Hur många gånger har man inte uppgivet skakat på huvudet åt dessa till ingenting ledande utsagor från handfallna politiker, medan dödsskjutandet bara fortsätter?

Jensen blundar inte för krigandets och dödandets ansikte: ett avskalat kranium med tomma ögonhålor, hånflinande mot oss fortfarande levande. Heller inte för slutsatsen som kan dras av USA:s och dess allierades interventioner i Afghanistan, Irak och kanske framförallt Libyen. 

Idel misslyckade insatser. Inte har någon "besegrats", något krig "vunnits" - alla är förlorare. Och världen har blivit mycket osäkrare, terroristerna och våldsdåden kommit oss närmare. Det kanske är det enda bestående resultatet av alla militära insatser. 

Inte har talibanernas stoppats, inte IS, störtandet av Khadaffi kan vi se resultatet av i Sverige: migranterna. 

Jensen diskuterar också masskjutningarna i USA, när dödandet förefaller vara ett mål i sig, och slutar för det mesta i att den som hållit i vapnet tar sig själv av daga: dåd bortom all rimlig förklaring. 

* I USA räknar man med att över 100 000 svårt traumatiserade krigsveteraner har tagit sina liv. 

** Frågan är om inte termen "krig" blir en smula missvisande, det är inte två arméer som ställs mot varandra, det är inte krig i den konventionella meningen. 

*** E-boksproduktion Bonnierförlagen 2021. 

Bild: aftonbladet.se

Men blir man inte likadan som dom?

För några år sedan var jag inbjuden till Borgarskolan i Gefle för att berätta om Ulrike Meinhof (1934-1976). I anslutning till att en gymnasieklass under en heldag skulle redovisa ett projekt som genomfört på temat terrorism. 

Min bok om Ulrike Meinhof, Gravspegel, med Erling Öhrnells fantastiska omslag, hade då kommit ut.  Den kvinnliga läraren hade läst om den utställning om Ulrike Meinhof som gavs i Sveriges Fängelsemuseums regi. 

Erling skapade en suggestiv utställning - i särdeles passande lokaler.*

Jag har föreläst några gånger på Vasaskolan i Gefle, alltid lika givande och inspirerande möta vakna ungdomar med många tankar och frågor. Förlåt om jag låter som den gamla stöt jag är. 

Jag tackade därför hedrad ja till att komma och tala om Ulrike, om än en smula konfunderad inför hur hantera det kontroversiella ämnet.

Jag höll mitt föredrag i ett klassrum med väggar fullklistrade med tidningsurklipp, dokumentationen av klassens energiska projektarbete. När det öppnades för inlägg från eleverna var det länge tyst, jag förhöll mig avvaktande. 

Nota bene ingen "dålig" eller pinsam tystnad, snarare eftertänksam, grunnande. 

Och så från en pojke med djupt allvarlig min: - Om jag förstod dig rätt så menar du att våldet i vissa situationer kan vara berättigat?  

I det sammanhanget hade jag refererat till Fidel Castro och Che Guevara, även motståndsrörelser under andra världskriget. Och RAF i ett efterkrigstyskland med övervintrande nazister som det talades tyst om, locket på. 

- Men blir man inte likadan som dom man bekämpar, då? Om du tar till samma medel?

Undran följde mig när jag satte mig på min Husqvarna efter lektionen för att kvista iväg hemåt, jag hade inget bra svar att ge pojken, jag har heller inget bra svar idag. 

Frågeställningen återkommer när jag läser Carsten Jensens nya bok Bjälken i mitt öga. 

Och där det uttryckligen står som en kommentar till det militära bekämpandet av IS med många civila döda: För att besegra fienden måste du bli som han.

Jag har läst Jensen förut, skrivit om honom i Opulens, denna gång en sur recension i Expressen som ledde mig till honom, kritikerns namn minns jag inte.

Jensen söker krigets och dödandets essens, han begår en reportageresa för Ekstra Bladet till Balkan under första kriget där. Hör soldater som undviker att likvidera en tillfångatagen fiende, som begått skändligheter, uttala just som pojken i Gefle: 

- Om vi dödar honom, blir vi ju likadana.

Men kanske utgör de ett undantag, Jensens iakttaganden pekar i den riktningen, besinningen har flytt sin kos, döda - eller dödas, inget tredje alternativ existerar, ondskan segrar. Inte är det som i Tegnérs dikt: Vad våldet må skapa är vanskligt och kort. 

Även Kambodja med röda khmerernas Killing Fields drar till sig Jensens uppmärksamhet i ett sökande som abrupt inleds på hemmaplan, hans bok startar med att han omotiverat överfalls på öppen gata i Köpenhamn.

När jag var inbjuden till Vänsterpartiet i Upsala för att i deras bokhandel tala om Ulrike bojkottades evenemanget. "Finns ingen anledning anordna ett seminarium om en terrorist som genom sitt agerande bara tjänade makten och ökade på repressionen." 

En handfull människor hade trots allt mött upp, minns inte om det blev någon bra diskussion. 

Jag vet att så fort jag nämner Ulrike Meinhof så ryggas det: "hon var ju terrorist!" Alltså, varför ägna henne intresse förutom att bara fördöma henne?

Kan det vara så, nu låter jag amatörmässigt djuppsykologisk och är pinsamt medveten om det, att vi fruktar att i en sådan som "terroristen" - jag är medveten om citationstecknen - Ulrike Meinhof se något av oss själva? 

Kanske därför bokens undertitel kan uppfattas uppfordrande, och det var nog meningen när den sattes: Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap.  

Jensen ryggar inte för ondskan, hans stil är smärtans och den insiktsfulla sorgens, Expressens sura kritiker kanske såg sig själv speglad i hans miniessäer? 

* Apropå lokaler, oförglömlig för min del föreläsningen om Ulrike på fängelset i Gävle, 30 interner i publiken. En mycket intressant diskussion utbröt med engagerade deltagare. Jag vågar påstå, efter alla år som föreläsare, att det har aldrig känts bättre efteråt. 

Bilden på Ulrike Meinhof: europeana.eu

Vi håller fram den blågula armen

Mannen på bilden, författaren Sebastian Haffner (1907-1999), var bosatt i Berlin före och under nazisternas välde, emigrerade till England 1938. Ett ögonvittne som kunde berätta om vardagslivet i huvudstaden under denna extremt tillspetsade, polariserade och konfliktfyllda tid.* 

Allt var som vanligt, med det betydelsefulla tillägget nästan. Berlinarna åkte och badade ute i Wannsee om somrarna som de brukade, satt på restaurang, gick ut och dansade, förlustade sig, stretade på för att få mat på bordet och kläder på kroppen, vårdade det lilla livet. 

Kanske i undermedveten, tillbakahållen bävan inför den stora katastrof som den hest rytande mannen med den löjliga mustaschen förkroppsligade. 

Efter maktövertagandet hände det att Gestapo dök upp på en arbetsplats och hämtade någon, det skedde utan buller och bång. Demonstrationer under hakkorsflagg och facklor utmed Unter den Linden. Kristallnatten hade ännu inte ägt rum, det värsta ännu inte iscensatts.**

I Sverige är dessa dagar också allt som vanligt, nästan. Undersåtesproduktionen fortgår ostört, från förskolan och uppåt. (Även om distansundervisningen kan medföra komplikationer, kanske men inte säkert.) 

Inte ens högskolan, idealt sett en plats för det fria kunskapssökandet, lämnas ifred. 

Ideologiska slagträn såsom värdegrund och allas lika värde används mot det fria, kritiska tänkandet. Om något sådant - subversivt under rådande, strama förhållanden - skulle börja spira likt ett ljus i det ideologiska mörkret. 

Håll avstånd, rekommenderar staten, det struntar många blankt i. Använd munskydd, åtminstone vissa tider inom kollektivtrafiken, struntar många också i. Men inte är det en maktprotest, det vägrar jag tro, svenskar är inte sådana. Kanske bara slöhet eller tomt huvud. 

Samtidigt med rekommendationerna införs, liksom en passant, undantagslagar som kränker de medborgerliga fri- och rättigheterna. Och det krävs förstås sådana med tanke på den pandemiska läget, tycker såväl makten som folk och fä, utan konsekvensanalys. 

Inga folksamlingar tillåts, inga demonstrationer. På hockeymatcherna papperspublik, imaginär publik, kanske en akademiker skulle säga. Betalande, bör tilläggas. Knäpptyst, inga huliganer. 

Helst bör folk hålla sig hemma för att under övervakning av chäf på distans arbeta flitigt*** eller glo på Mello och Let´s dance. Eller vad samma folk nu gör, kanske beställer hem spritlådor från Systemet. 

I Tyskland, framförallt i Berlin, stormas det mot frihetsbeskärande lagar, men inte här. Vi gör ju inte sånt, undersåtar saknar per definition medborgerligt medvetande. Tukta mig så att jag känner att jag lever. Kanske är det svenska folket en samling självföraktande masochister?

Israel inför ett vaccinationspass, utgående ifrån premissen att alla måste vaccinera sig, när kommer det inom EU? I Tyskland lär det inte gå, jag lovar, att utan vidare införa det, om någon naiv politiker skulle få för sig det. I så fall krävs nog både polis och militär.

Men vi svenskar håller fram armen. För vi vill att allt skall vara som vanligt, om än nästan.

* Haffner: Geschichte eines Deutschen, postumt utgiven 2000, på svenska 2002: En tysk mans historia.

** Samhället som teater: estetik och politik i Tredje riket (1999) av Arne Ruth och Ingemar Karlsson.

*** Undersökningar visar att folk jobbar mer hemmavid än på kontoret, använder den lagstadgade fritiden till lönearbete. (SVT Nyheter 210221) Men vad med den "den sociala biten", undrar säkert någon som saknar kaffestunden ("fikat") och kallpratet. Fenomen som jag själv, som löneslav, avskydde.  

Ett Sverige utan jämlikhet, solidaritet och rättvisa

Under ett antal år var jag fackligt aktiv inom SACO, bevittnade på nära håll och tämligen maktlöst New Public Managements negativa effekter inom högskolesektorn. Deprofessionalisering, överadministrativt chefsvälde, en verksamheten opassande linjeorganisation. 

Samtidigt som anställningstryggheten luckrades upp genom påfundet ”allmän visstidsanställning", flera sådana staplades på varandra, på det sättet rundade man LAS. Arbetsgivaren slapp anställa ”fast”, det vill säga ”tillsvidare” som det heter i lagtexten. 

Angst essen Seele auf, hette en stark film av den tyske regissören Rainer Werner Fassbinder. Så är det. Ökad anställningsotrygghet framkallar rädsla, den otrygge tiger, blir foglig. Den politiska implikationen kan näppeligen underskattas. 

Samma tendens generellt i arbetslivet: tillfälligt anställda, fenomen som ”gig-ekonomi” och ”sms-jobb”, utan fackligt inflytande. (Ken Loach¨s realistiska film Sorry we missed you, 2019, fångar det arbetslivshelvete många befinner sig i.) 

”Löshästen” på väg att få fäste på svensk arbetsmarknad. Förr uppmanades man, till och med på affischer på arbetsplatserna, att vara en Stann-Anders, inte en Hoppjerka. 

Verkligheten har vridit sig ett varv. Begrepp som lojalitet och livslång anställning syns antikverade. Djungelns lag råder, alla mot alla, only the fittest get a job. Om än utan anställningstrygghet. 

Arbetslivets förändring svarar mot en större, pågående samhällsförändring, utgör en belysande del av den. Jag har saknat att ett samlat grepp tas på den senare, inte längre så. 

Tegelstenen på 750 sidor, Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet, redaktörer Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz, Arkiv förlag och Katalys, tecknar med en uppsjö av statistik och siffror en helhetsbild. En förkrossande sådan. 

Och inte låter den sig enkelt avvisas. De vetenskapligt belagda siffrorna talar sitt tydliga språk. Om än i marxistisk språkdräkt, vilket kunde irritera den som inte delar författarnas värdepremiss. Denna förtar dock inte på något sätt vederhäftigheten i det empiriska materialet. 

Enkelt uttryckt: det håller. Resonemanget är övertygande för att inte säga slående, framkallar faktiskt olust hos undertecknad som tog sig an boken med en speciell vinkling.

Jag brukar med sorg i stämman säga att ”mammas socialdemokrati är död”. Det leds i bevis här. Min mot S livet igenom trofasta mor, hedrad med Hjalmar Branting-medalj för sina samhällsinsatser, skulle gråta blod om hon visste hur det står till idag.

Det som utgjorde den socialdemokratiska arbetarrörelsens grundstenar - rättvisa, solidaritet och jämlikhet - har smulats sönder av en globaliserad verklighet och medföljande politisk eftergivenhet och motståndslöshet. 

Jan Myrdal drev i en argumentation med Lars Gustafsson som bekant sin kontroversiella tes om ”den onödiga samtiden”. Jag följer i hans fotspår: var utvecklingen verkligen nödvändig och oundviklig, politikerna maktlösa, enbart kapitalets nickedockor? 

Har vi bevittnat en hjälplös politik - eller en medveten sådan? I det senare fallet med inslag av kraftfull lobbyism. Jag har svårt att förlika mig med båda alternativen. 

Klassklyftorna är större än någonsin. Enligt OECD, som man lutar sig mot i boken (överhuvudtaget kan man, om man inte orkar läsa den från pärm till pärm, använda den som uppslagsbok, här finns allt man vill veta), växer ojämlikheten snabbare i Sverige än i något annat utvecklat land. 

"Fattigpensionärer", jag avskyr det nedsättande ordet, har blivit ett ”normalt” fenomen. Människor som arbetat hela livet, sedan inte kan leva på sin pension. Många av dem arbetarkvinnor. Löfvens folk - åtminstone en gång i tiden. Varför skäms han inte?

De arbetsrättsliga lagar som efter LKAB-strejken togs på 1970-talet - LAS och MBL - har urholkats. Fackets roll är försvagad - glöm den gamla devisen the union makes us strong. LO-förbunden har förlorat många medlemmar. 

Majoriteten av de arbetande tillhör arbetarklassen, enligt Göran Therborn, om man räknar in proletariserade mellanskikt. Det kunde utgöra en bas för gemensamt agerande. Men det är långt från gemensamma villkor till att formera en klass för sig, utgöra ett kollektivt subjekt. 

Kanske måste vi med Guy Standing pröva det amorfa begreppet prekariatet, ett atomiserat klassbegrepp. Individer så att säga under samma paraply, white-collars såväl som blue- collars, försatta i en prekär belägenhet, en svår livssituation, utan att vara medvetna om varandra, medvetna om gemensamma intressen. 

Den förmörkande, om uttrycket tillåts, kunskapsinhämtandet som boken tillhandahåller fortsätter, välkända fakta sedan tidigare men förtjänar upprepas: Privata lösningar har ersatt kollektivt handlande. 

Den heligförklarade marknaden tränger in överallt. (Konstnären Erling Öhrnell och jag har i boken Tio Guds bud reinvented, 2012, spikat de nyliberala, sekulariserade budorden.) Skola och vård präglas av starka, privatiserade inslag. 

Det individuella valet betonas. Rädda sig den som rädda sig kan. Den medellöse blir förloraren. Ta bara bostadsmarknaden som löpt amok. 

Tilläggas bör, vilket gör saken ännu värre, att a-kassa och sjukförsäkring inte längre utgör en självklar grundtrygghet för den utsatte. Skyddsnäten har brustit. (Den medborgarlön som undertecknad i mer än ett kvarts sekel förespråkat förefaller långt borta.) 

I avsaknad av resurser lämnas du i sticket av ”samhället”. Det starka samhälle som Löfven brukar orera om är en myt. 

Boken är en akademisk produkt med dess typiska kännetecken. Ingen Läckberg att lägga på nattduksbordet. Författarna skriver stilistiskt tungt och svårsmält, med den journalistiskt skrivande Mikael Nyberg som ett lysande undantag. 

Men svårtillgängligheten är inte det största problemet (enbart att fysiskt handskas med den kompakta boken kräver sin man eller kvinna). 

Utan det jag bekymrat frågar mig under och efter läsningen: var finns motståndet, kampen för ett alternativ till den samhällsutveckling som gynnar ett fåtal, missgynnar de flesta? Det folkliga motstånd som borde finnas. Lever vi, med P O Enquists ord, i de inställda upprorens tid?

Var är vänstern, är den helt ockuperad av identitetspolitik, övergivit huvudfrågorna om makt och kontroll? Finns det överhuvudtaget en vänster som förtjänar sitt namn idag? Jag är mycket tveksam. 

I boken räknas S in i en vänster i bred mening, det vete attan. Kanske bara en eftergift mot bokens finansiärer. 

Vem skall eller borde läsa boken, vem är adressaten förutom andra forskare: den socialdemokratiska partitoppen, SSU, LO? 

Vilket väl Suhonen hoppas på, han förefaller ju drömma om en socialdemokrati som tar sig i kragen och blir som den var förr, på den gamla goda tiden. Jag vet inte var han fått sin blåögdhet, förlåt jag menar rödögdhet, ifrån. 

En rejäl kalldusch bjuder boken på för den som blundat: blev det så här illa? Det hade jag inte en aning om. En bekräftelse på vilket läge den ”moderna” socialdemokratin, underkastad nyliberalismens hegemoni, placerat sig i. Bortom retorik och fagra ord, bortom historia och traditioner. 

Det viktigaste för S verkar vara att hålla SD borta, snarare än att driva en egen politik. Löntagarfientliga januariöverenskommelser ingås, med en ytterligare försvagning av LAS, bara för att kunna behålla makten. De som var S kärnväljare tenderar att lämna S. 

Boken anför siffror för hur LO-anslutna väljer bort S till fördel för SD. Det borde vara ett bekymmer för ledningen. Men jag har inte hört ett knyst om detta. Kanske vill inte S längre kallas ett arbetare-parti, slippa förväntningar man inte kan uppfylla. 

Tillfogas kan att S står högst i kurs av alla partier hos invandrade muslimer. Det har inspirerat till konspirationsteorier om att detta skulle vara bakgrunden till en generös migrationspolitik.

Jag blir mörkare till sinnet än vad jag var före läsningen. Då trodde jag mig veta hur det står till med klassamhället Sverige, nu vet jag. 

Min mor kom aldrig till Getsemane

Jag hade kontakt häromdagen med vännen Li i Göteborg, en kvinna med orubblig integritet och stor sanningslidelse. Hon frågade mig om jag sett tv-serien Messiah. 

Det framkallade minnesbilder från när jag rörde mig i Jesu fotspår, i samband med att jag gästföreläste om ledarskap på Birzeit University utanför Ramallah på Västbanken. En vistelse som lämnat sår som aldrig läker i hjärtat. 

En olivkvist, lovat ta med mig en sådan hem till Sverige till Gunilla Kindstrand, förorsakade problem vid utresan från Ben Gurion Airport i Tel Aviv, jag förvarade den i en plastpåse från en affär i Ramallah. 

Påsen, med namnet på affären och Ramallah i stora bokstäver, föranledde dem i Security att bryskt föra mig åt sidan. 

Det krånglades och tjafsades, ringdes på ett militärt befäl som oförskämt hävde ur sig: - Vad hade ni i Ramallah att göra? Jag vågade inte svara som jag borde ha gjort: - Men vad angår det er?! Kunde lett till inlåsning. Till och med EU-politiker har råkat ut för detta. 

När min djupt troende mor blev allt sämre, hennes sista vår i livet, frågade jag, fast jag kanske insåg att det var ett omöjligt projekt, om vi inte tillsammans skulle resa till Israel så att hon fick uppleva platser där Jesus gått omkring. Jag visste att hon hyst en sådan dröm. 

Nu är jag glad att resan aldrig blev av. Jag tror att hon skulle blivit besviken. De bilder hon gjort sig av det heliga landet skulle ha förmörkats av verkligheten om hon väl kommit till Israel. 

En dag till Betlehem. Fördystrades av att få höra om när israeliska soldater höll staden i ett järngrepp, i jakten på "terrorister". I kyrkan som byggts på födelseplatsen verkade en döv klockare. 

Han hörde inte varningarna när han klev ut från kyrkan, där soldaterna misstänkte "terrorister" gömde sig, sköts kallblodigt ihjäl av en sniper. 

Till ett flyktingläger, påminde om en mycket sliten storstadsförort, en knappast människovärdig sådan, strax utanför Betlehem. Övergivna vakttorn och vändkors. På husens väggar bilder på unga män, ihjälskjutna. I somliga fall pojkar, bara. 

På Golgata också en kyrka uppförd. Inte tre kors på en kulle under ovissa skyar - som på min inre bild. Massor med turister från hela världen, många gråtande, kyssande golvet där Jesus döda kropp lades efter nedtagning från korset. 

Köer till graven, inte möjligt stanna särskilt lång stund därinne för kontemplation, bakifrån trycktes och knuffades det på av otåliga människor. 

Den förväntade känsla av andakt, och autenticitet, jag sökte infann sig aldrig under mina besök till de bibliska platserna. Turistifieringen vanhedrade, souvenirerna som bjöds ut, krafs och bjäfs av alla de slag, självutnämnda guider som hängde sig på. 

Jag närmade mig känslan i Getsemane (bilden). Men bara där. Tiden upphörde, tystnad sänkte sig, jag hörde inte längre den täta trafiken runt hörnet. Jag var där. Kanske Jesus också, i samma välsignade ögonblick. 

Dom kan ju inte mer än slå ihjäl mig!

Snappar upp att legendariske hockeymålvakten Leif "Honken" Holmqvist, som jag främst förknippar med klassiska Rallarbo (att han stod i Solna AIK:s kasse är kanske preskriberat vid det här laget), skrivit sina memoarer. 

En bok jag självfallet bara måste läsa! För att spä på ett redan nostalgiskt hockeysinne, få minnas "Tumba", Sterner och grabbarna. Utgår ifrån att "Tigern", Håkan och kompani också förekommer och ges stort utrymme i Honkens tillbakablickar. Skam vore det annars. 

"Stolparna är mina bästa vänner" konstaterade Honken lakoniskt under sin segerrika karriär. Målvakt utan hjälm. Som kanadensarna, tuffingarna och machokisarna, när det begav sig. Och om vilka man sa: Det enda dom har på huvudet är brylkräm. 

Det var på den tiden när transatlanterna med brutal benknäckarhockey gjorde sitt bästa för att skrämma kronorna. Men en stod orubbligt pall: Stig Salming, Börjes brorsa. Honom fick kanadensarna därför ett gott öga till. 

Han backade inte, som den back han ändå var. I dagens Brynäs förvaltar Berra Bertilsson och Niclas Andérsen med den äran arvet efter Stigge, två klippor. Önskar de kunde klonas. Tillsammans med Kungen, Anton Rödin. 

En journalist nyfiket inför ett möte med kanickerna - kan det ha varit ökända Trail Smoke Eaters med verkliga fulingen Phil Esposito? - efter att de uttalat vad som luktade hotelser mot Stigge: - Är du inte rädd? Stigge kolugnt: - Dom kan ju inte mer än slå ihjäl mig.

Den domare som upplevde Stigge på isen glömmer aldrig hans grymma, svarta blick när han fann ett domslut galet. Domarstackarna blev darriga när han med blicken påkopplad närmade sig dem, riskerade svälja pipan i ren förskräckelse. En blick att skrämma små barn med. 

Efter karriären arrangerade Honken bussresor till de stora turneringarna. Skälmen Wille Löfqvist, tyvärr glidit in bland skuggorna, körde bussen, jag vet inte hur ofta det skedde. Wille berättade på sitt oförlikneliga vis om en resa till Prag, tror jag det var.

När resenärerna var på väg in i bussen efter en match uppmanades Wille av Honken, den senare stammade lätt som bekant: - Räääkna dom, Wille! - Men hur många var dom från början, då? - Spelar ingen roll, det ser bra ut.

Med stor förväntan kommer jag att öppna Honkens bok för att få återuppleva dagar när hockeyn var en elegant konst med klapp-klapp-spel. (Bortsett från Esposito och busgänget.) Inte som nu, vältränade grofsingar som kopplar livtag på varandra. 

Man kunde tro det handlade om brottning på skridskor. Huvudtacklingar och hjärnskakningar hör till vardagen. 

PS. Färgstarkt på läktaren i Gavlerinken (som den alltid kommer att heta i folkmun) när Stigge bjudit med sig släktingar från norr. I urbefolkningens dräkter. 

Bild: Expressen

Lik i garderoben

En av Michel Foucaults vänner snokade, bakom ryggen på värden, oblygt runt i bostaden. Öppnade dörren till en garderob. I densamma förvarades sexleksaker av avancerat slag. 

Vännen var hiv-smittad, liksom Foucault. Den sistnämnde alltmer märkt av AIDS men man fick inte låtsas om det. Och inte prata om döden som i förlängningen av sjukdomen väntade. På 1980-talet tillhandahölls ingen bot mot AIDS. Foucault gick bort 1984, blott 58 år gammal. 

Michel Foucault, en av 1900-talets främsta och mest kända intellektuella, gjorde sig ett namn som idog sanningssökare, vände på stenar kunde man bildlikt säga, punkterade myter om förnuft och progression. 

Genom historiska studier, systematiskt och metodiskt noggrant grävandes efter vad som egentligen hände när de samhälleliga institutionerna "moderniserades". 

Tendensen mot självdisciplinering (kunde också stå "själsdisciplinering") kartlades  - hur vi blir våra egna fångvaktare. Det behövs inga yttre sådana, "inlåsningen" ombesörjer vi själva. En förklaring till att panopticon, det moderna fängelset, blev möjligt.*  

Jag ljuger inte om jag säger att han är en av mina husgudar. Avundas dem, jag vet flera, som hörde honom föreläsa på den intellektuella aristokratins Collège de France, som till sig knöt den reflekterande tankens crème de la crème. 

Roland Barthes, Claude Lévi-Strauss och andra hot shots. Foucault tilldelades sin professur i idéhistoria vid kollegiet redan 1970. Han var även under en period gästprofessor i Kalifornien. Och, hör och häpna, lektor en tid i den eviga ungdomens stad Upsala. 

Man väljer själv vid det anrika kollegiet vad man vill föreläsa om, helt fritt. Ingen studierektor eller chäf dikterar det. Klart det då blir bra! När professionella befrias från administrativ klåfingrighet. Fråga dem som har lyckats få plats i publiken, bara.

Det köades i långa rader till Foucaults för allmänheten öppna föreläsningar. Och här talar vi om föreläsningar i den klassiska meningen,** det vill säga torr innantilläsning av manus. Inte sällan ofärdiga, Foucault testade idéer högt utan att behöva få dem diskuterade. 

Ingen underhållning som det bjöds på, förutom det unika intellektuella utbytet. Som när Heidegger föreläste i Freiburg, lyfte aldrig blicken från manus, ett obekräftat rykte säger att vid ett tillfälle svimmade en student (under mottagandet och bearbetandet av de ytterst komplicerade tankegångarna), utan att föreläsaren observerade det.

Jag har nyligen lärt känna C som föddes och växte upp i Leipzig, de stora måndagsdemonstrationernas stad. Klart att jag, med min andliga hemmahörighet i och kärlek till Tyskland, blir nyfiken, frågar en som upplevde det inifrån om DDR, landet som försvann.

Häromdagen sporde jag om hon var med i ungdomsförbundet FDJ (Freie Deutsche Jugend). Som Merkel också var medlem i, på en framträdande position. C svarade att det var obligatoriskt. 

Jag är försiktig, man kan ju aldrig veta. Och C säger inte mycket om DDR, förutom att hon berömmer skolundervisningen. Det kan finnas en garderob som stängts. 

Om den öppnas kanske föräldrars samröre med Stasi visar sig. Som fallet varit för många i Östtyskland efter Murens fall. 

Gudrun Burwitz (1929-2018) öppnade ingen garderob, snarare stängde hon den. Höll den ordentligt tillbommad ända till sin död. Blev rasande om någon försökte knacka på den för att släppa ut vad som gömdes, som om hon förträngt eller ville inte veta - det alla redan visste. 

Hon hjälpte gamla nazister finansiellt, deltog i nynazistiska manifestationer, hytte argsint med knuten näve åt anti-nazistiska demonstranter. Sin fars dotter. 

Hennes far Heinrich Himmler. På fotot sitter hon i knäet på den avgudade fadersgestalten. Det hände att han tog med det lilla barnet på studiebesök till koncentrationslägren. Kanske stolt över sina skapelser. 

* Michel Foucault: Övervakning och straff: Fängelsets födelse, på svenska 2017, först publicerad 1975.

** När studenter på min tid efterlyste "fler föreläsningar", var mitt svar givet: - Det tror jag faktiskt att ni inte vill. Det vill säga klassiska, manusbundna sådana. Ingen lättsmält "show".

Bild: nytimes.com

Art Fame Factory istället för Örebro Konstskola

Varför i hela friden fastnar onödigt skräp i receptivitetens flugpapper när en hel värld står i brand? Det är som om blicken inte kan låta bli att dras till oväsentligheter. 

Ögonen noterar att "influencern" - varför hör jag Ulf Peder Olrogs sanslöst klämmiga "allting går att svälja med mördande reklam" i bakhuvudet? - Bianca Ingrosso är topp tunnor rasande. 

Efter att demonproducenten Kjell Andersson, känd för att ha jobbat med Ulf Lundell men det slutade i oförsonlig konflikt, i tv svarade nej på frågan om han skulle "sajnat" hennes lillebror Benjamin. 

Sur över att "gubben" eller vad inflytaren, miljonär på det företagsekonomer benämner personal branding, nu vräkte ur sig i åldersfascistisk riktning, hade mage att öppet konstatera det när gossen i bakgrunden i samma tv-program väntade på att få yla. 

Eller vad det skall kallas det gossen frambringar till ackompanjemang.

Andersson var ärlig. Varför skulle han vara annat? Med en framgångsrik bana som producent. Inte är han ju någon större musikalisk begåvning den där Ingrosso, milt uttryckt. Men småflickorna tycker väl att han är gullig, dagisungarna. Det kommer man långt på. 

Varför kräva sångröst? Det är väl bara att yla på, om man har andra förmågor, i detta fall ett yttre som tilltalar småjäntorna. Jag kan heller inte låta bli att misstänka att påverkarens ilska framkallades av att det trampades på en öm tå, ilska kan vara avslöjande. 

Jag minns när Mick Jagger undslapp sig en kommentar om samtidens unga kändisar: de besitter ingen talang, de är kända för att de är kända. Man behöver inte ha talang. Det var förr, det, som sådant krävdes.

Och jag minns, förlåt associativa språng, när jag gästföreläste om Joseph Beuys på Örebro Konstskola. Elevernas idol nummer ett och utan konkurrens var Billgren, berättade lärarna för mig. Inte Ola, utan den andre, han med glest skägg och som dyker upp i tv titt som tätt. 

Det var inte genom Billgrens konst som han stod högst i kurs hos de unga eleverna, utan för att han lyckats bli känd. Något som eleverna hett drömde om. Konsten en väg till celebriteten. I bästa fall. 

Inget otämjt uttrycksbehov som driver på. Utan längtan efter att lyckas, slå igenom, bli omtalad.

Plötsligt fick jag en idé! Skall sälja den till utbildningsansvariga i Örebro. 

Konstskolan kunde döpa om sig till Art Fame Factory (Factory efter Andy Warhols, den mannen visste hur man blir en celebrity, allkonstfabrik i New York) för att dra till sig hungrande ungdomar som vill bli kända. De skulle stå i kö, jag lovar. Inga rekryteringsproblem. 

Jag har, ofrivilligt skall genast understrykas, hört enstaka toner med Benjamin Ingrosso, das ist genug. Lyssnar däremot gärna på Bruce Springsteens CD Letter To You som yngsta dottern förärade mig. Varvar med Totta på Spotify, tröttnar aldrig på honom. 

Det är musik, det. Och talang. 

Fotnot. Ännu ett minne: sista gången jag hörde Totta live var på Gillestugan, belägen på Järntorget i Göteborg. (Lokuset heter inte längre så, köptes upp av en kedja. Och blev något annat.)  Han var i toppform, rösten bättre än någonsin, innerligt framförde han: "I´ll play the blues for you". 

Bild: webb-tv.nu

Rullgardin eller åldringsvård

Jag vet inte hur många gånger jag, som den ohjälplige tjatbox jag är, citerat Bette Davis som blev 81 år gammal (jag håller reda på sånt, googlar): - Att åldras är inget för mesar. 

Den egenartade skådespelerskan, ofta sardoniskt leende och lite skrämmande i otäcka rollfigurer, visste inte hur rätt hon hade.Eller så visste hon det mer än väl. Förmodligen det senare. Uttalandet pekar i den riktningen.

"Gammeln" sa man i Sandviken, när skröpligheten på livets höst började sätta in på allvar. När jag var riktigt liten trodde jag, med barnets oskuld, att det skulle knacka på dörren vilken minut som helst och "Gammeln", som de vuxna pratade så mycket om, kliva in. 

En mysig tomte som bara var snäll. Jojo. Vete sjutton hur jag fått för mig det. 

Läser en intervju med Hans Mosesson, ICA-Stig men ännu mer en i Nationalteatern för mig, om hur det är  att vara pangsjonär, han 76 fyllda (behövde inte googla): - På nätterna springer jag på toaletten. På dagarna letar jag glasögon. 

Nattspringet delar jag. Det andra inget problem, senilsnören lösningen. ”Senilsnören”, förresten. När jag gästföreläste om ledarskap på Handelshögskolan i Fiat och Juventus Turin avverkades många promenader i stan, i folkvimlet. 

Nästan alla, även unga, utrustade med dylika snören i olika färger och material. Jag uppfattade det som att det var chict, ett mode. 

Tills bara för några år sedan förnekade jag i min uppblåsthet och inbilskhet att även jag är utsatt för åldrandets obarmhärtiga logik, jag var ett undantag. Jojo. "Har väl aldrig hört på maken", som svetsare Berg utbrast efter att ha lyssnat till Göingeflickorna i Gävle Folkets Park.

Sedan ett par dagar irriterande problem med vänster höft, eller om det är lårbenshalsen. Begränsad rörlighet, måste vara försiktig och ta det piano, annars gör det ont. 

Sattyget slog till på Alla hjärtans dag efter en trevlig lunch på restaurang Kungsådran i Älvkarleby. Långt mellan borden, ordentligt med utrymme, handspritsflarror. Först en härlig promenad - inga varningssignaler från surbenet - utmed de sovande vattenfallen.  

Jag har haft känningar tidigare. Men inte som nu, nedsatt rörlighet. Jag avskyr det, humöret tar stryk. Sämre balans räcker mer än väl. Men "en olycka kommer sällan ensam" som trafikpolisen sa.

Tar man del av skräckrapporterna från åldringsvården i Löfvenland, misären, fattar man ju, om man inte är helt väck, att det bästa vore att bara dra ner rullgardinen innan man hamnar där. Risk att knoppen lägger av först och man bara har att finna sig i att omhändertas. 

"Old soldiers never die, they just fade away" sa alltid min första svärfar, som ung Finlandsfrivillig, döden förklädd till ryss, ständigt lurande. Om det bara vore så väl. Inte tynade han bara bort, eller hur "fade" skall översättas. Han hade det svårt in i det sista. Han med. 

Men någon mes var han definitivt inte. 

Jag vill gå i ide

Men dessa de mycket fattiga

dem gör det mej ont att se.

De får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén

och aldrig ett ord i Clarté.

Nils Ferlin

Det ryktades att högsta hönset i DDR, Erich Honecker (fast vissa påstod att det var hans hustru, blåhåriga  Margot, som var det verkliga överhuvudet), togs på sängen av de samhällsomstörtande händelserna hösten 1989. 

Den färglöse mannen, med den pipiga stämman, visste inte hur illa ställt det egentligen var i landet, det folkliga missnöjet så utbrett och omfattande.

De som omgav honom skönmålade, förde honom bakom ljuset. Hans chaufför körde in honom till kontoret från Wandlitz utanför Berlin, där de välbevakade topparna bodde, på vägar som inte var de allra sämsta för att förleda honom. 

Jag tror inte på det. Även om han faktiskt såg vilsen ut (lika vilsen som Ceausescu när klockan klämtade för honom i en annan öststat) när Gorbatjov i oktober 1989, i samband med att DDR firade den realsocialistiska statens fyrtioårsdag, visade distans. 

Till och med varnade Genosse Erich, om än inlindat, för historiens straff. Storebror vände lillebror ryggen.

"Mannen utan ansikte", Markus Wolf, som jag och några kolleger samtalade med i Östberlin hösten 2001, föregången av en lång mejlväxling mellan honom och mig, ansökte tre år innan det till slut beviljades honom att få bli entledigad från tjänsten som högste chef för HVA, Stasis utlandsgren. 

Han anade förstås vad som oundvikligen var på gång, liksom Stasi i övrigt. Att han sedan trodde  att DDR kunde vridas i en mer demokratisk riktning får väl skyllas att han för sin livsmenings skull behövde en utopi. "Kommunist" titulerade han sig i Östberlin 2001.  

Bister vinter med kyla och snö i Gefle. Jag betraktar foton som någon lagt ut på Facebook på hemlösa som om natten dragit ihop sig utanför RIA:s port. De har ingen annanstans att ta vägen. 

Häromdagen menade någon, kanske hoppfull, att regeringen inte vet vad som pågår i landet. Löfven skulle agera annorlunda om han bara kände till hur de hemlösa och "fattigpensionärerna", avskyvärda ord som bidrar till normalisering, har det. 

Jag tror inte ett dugg på det. Nog vet de, men gör inget. Därmed förtjänar de kallas cyniker.

En vän ända sedan ungdomens dagar uppger för mig att han efter huvudbry tänker rösta på SD. "Rösta på dem du också." Aldrig. Varken på SD eller någon annan. Röstat har jag för övrigt inte gjort på många år. 

Vännen är offer för en illusion om att migrationspolitiken skulle bli annorlunda med ett större inflytande för SD. 

Som om kohandel och att kompromissa med det egna programmet och övertygelserna inte vore det parlamentariska systemets raison d´etre. Inget parti undantaget, heller inte SD. Systemets logik må alla som i dansen inträda underordna sig. 

Jag är bedrövad över utvecklingen i landet, jag känner det som om vi är beyond the point of no return. Var finns motkrafterna, var finns motståndet, alternativet? (Söker efter detta under läsning av den färska antologin Klass i Sverige - som inte gör mig på bättre humör.)

Jag vill gå i idé, väck mig när polarnatten (enligt den tyske sociologen Max Webers kulturteoretiska ödesteori om vad som väntar mänskligheten) är över. Låt mig vara fram till dess.

Fotnot: Ferlin var orättvis mot Armén som man sa i Sandviken. De värnar om dessa mycket fattiga, därför ger jag pengar varje månad till dem. 

Livet för kort för välmenande teater

Folkteatern i Gävleborg, belägen i en ful grå byggnad bakom Gävle Teater med namn som Shakspeare (ingen felstavning enligt de teaterhistoriskt kunniga) och andra på väggen lever farligt. Kulturtanterna som publikt bär teatern är inte odödliga och gruppen fylls inte på. 

Teatern förväntas turnera i en lågutbildad region som inte ens med bästa vilja i världen kan sägas bebos av genuina teaterälskare. Jakt, fiske och trav skall det vara inte det som på tiljorna sig utspelar. 

Landstingsmedel bekostar teatern, det vill säga skattepengar från hårt beskattade invånare. Liksom sjukvården. Det måste alltid prioriteras, kulorna räcker som bekant inte till för allt. 

I ett skarpt läge valde skattebetalarna, om de finge välja, med största sannolikhet det senare, alldenstund sjukvården går på knäna.

Teatern drar växlar på gamla lagrar från när namnkunniga som Sven Wollter och andra stjärnor inom den svenska teaterbranschen anställdes vid den för att skänka glans. Problemet med gamla lagrar är just att de är gamla. Det är som med Brynäs hockeylag.

Häromdagen meddelades att Folkteatern knutit ett gäng externa rådgivare till sig för bättre omvärldsspaning, Sverker Sörlin och andra, knappast kända för sitt stora teaterkunnande, kanske därför värvade. Inte vet jag som bara i likhet med andra är med och betalar.

Teatern söker bli mer samhällstillvänd och tidsenlig, om jag förstått saken rätt. Om ni frågar mig, låter det urtråkigt. Städat och pedagogiskt, kunde vara ett projekt initierat av Skolverket. Vad är det för fel på Shakspeare och grabbarna (och tjejerna)? Alltför otidsenliga?

Gefle Dagblads kulturredaktör Kristian Ekenberg, skonummer 42 till skillnad från föregångaren Björn Widegrens fyrtiofemmor, rapporterade rakt upp  och ner om omvärldsspanarna utan att våga irritera teaterledningen. Den goda relationen mellan GD och teatern må förstås vårdas. 

Annat var det på legendariske Björn Widegrens tid, han som i en kritisk recension, jag vill minnas av Den stora vreden, retade upp dåvarande, geniförklarade teaterchefen, den ömhudade Per Oskarsson så det stod härliga till. 

En brinnande teaterchef, det måste man ändå ge honom, till skillnad från den nuvarande konstnärliga ledaren. Anonym, tillika dotter till den förre. Efternamnet förstås meriterande. It´s a small world. 

Om det ändå avslöjats att teatern knutit till sig någon typ Frank Castorf! För att göra teatern mer spännande, provocerande och bullrig. Castorf, en gång på Volksbühne i Östberlin, vet hur slipstenen skall dras. För att locka andra än kulturtanterna, som även finns i Berlin, till teatern.

Jag har sett uppsättningar signerade med hans namn. Oförglömliga. Snacka om teater! Blod, svett och tårar. Man glömmer det aldrig.

Själv går jag aldrig på Folkteatern. Livet för kort. Och riskerar i ett skarpt läge att sälla mig till dem som föredrar sjukvård framför teater, även om jag varken fiskar eller jagar. Gubben behöver ju, med ålderns rätt, mer det senare än det förra, om man säger så.

Arbetarna till SD och muslimerna till S?

Arbetare, arbetslösa och sjukskrivna överger socialdemokratin, konstateras det efter empiriska studier av riksdagsvalet 2018 i den föga lättuggade men mycket viktiga boken Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet. (Redaktörer Daniel Suhonen med flera, 2021).

Bekymrar detta socialdemokratin, min spontana fråga. Borde det inte göra det? Ett parti som väl ändå vill fortsätta att attrahera arbetare (vilka som mer exakt skall räknas till denna kategori ägnas en hel del  huvudbry i boken) och som ju fortfarande kallar sig arbetarparti.

 Vad säger rådgivare och valstrateger bakom kulisserna? LO, som backar upp S finansiellt?

Klart står: fortsätter S att måla ut SD och partiets väljare som nazister, högerextremister och annat otäckt påskyndar S bara de forna kärnväljarnas flykt till SD. 

Häromkvällen angrep Peter Hultqvist, med hjälp av fusklappar han gluttade i och som många uppmärksammat och kommenterat, Åkesson under en direktsänd debatt mellan de två i SVT. 

Samma gamla, tjatiga skiva spelades ännu en gång. Som om det skulle hjälpa S. Tror de verkligen på det själva? Vem skall tillfredsställas eller övertygas med denna kontraproduktiva retorik, partifunktionärerna?

En opinionsundersökning från Göteborgs universitet, publicerades häromdagen, visade att bland muslimer i Sverige utgör S det i särklass populäraste partiet. Det finns de som hävdar att muslimerna och andra migranter är S nya kärnväljare. 

S "släpper" arbetarna i traditionell mening till SD och fiskar istället tillsammans med Mp i muslimska migrantvatten. Antyds det. 

Jag minns när en av mina släktingar i Sandviken begav sig för att rösta i Folkets Hus 2018, många i vallokalen ropade på bruten svenska efter S valsedlar. Något annat parti dög inte. 

Det Sandviken som alltid varit socialdemokratiskt "impregnerat" - kanske så fortfarande men med en annorlunda vinkling.

De riktigt elaka påstår att S är ett bidragsparti numera och att det där med arbetslinjen vill man nedtona. För det är bland bidragstagarna man har sina givna väljare. Utan dem går det inte. 

Det skulle förklara en generös, någon skulle säga vettlös flyktingpolitik i spåren av Reinfeldts "öppna edra hjärtan". En "ny" migrationspolitik diskuteras för övrigt just nu, med ett utvidgat skyddsbehovsbegrepp. 

Det har hälsats med stark kritik, riskerar enligt kritikerna ha en pull-effekt. Människor utan asylskäl söker sig till Sverige. 

Konspirationsteori som bara förtjänar att avfärdas? 

Inte vet jag. Men vad jag vet är att jag fortsätter att läsa tegelstenen Klass i Sverige. 750 täta sidor med en uppsjö av statistik. Jag kommer framöver att skriva mer ingående om den. Här får vi det samtida klassamhället Sverige i svart på vitt. 

Jag utgår ifrån att den, även om den med sin kompakthet är svår att fysiskt hantera, ligger på Löfven och partitoppens nattduksbord. Rena rysaren borde det vara för dem. 

Eller en bekräftelse på den sedan länge beträdda vägen bort från den socialdemokrati som var, min mammas socialdemokrati. Rättvisa, solidaritet och jämlikhet honnörsord.

Bryr de sig?

Bild, Aftonbladet: Daniel Suhonen

 

Inte skrattar man väl hos tandläkaren?

Jag kan nästan ta gift på att Göran Persson under sin tid som statsminister, innan han lät sig värvas av ett konsultbolag för att hålla floskelstinna föredrag till skyhöga gager, utlovade en allmän tandvårdsförsäkring, underförstått med låg patientavgift.

Med sin arbetarklassbakgrund i Vingåker var han väl medveten om tändernas roll som klassmarkör. Men inte blev det någon försäkring, till gagn för alla som behöver tandvård men inte har råd. Valfläsk. Vem hade inbillat sig något annat, för övrigt? 

Min salig mor hade knappt hunnit fylla tjugo när löständer sattes in. Hon led av svårt komplex för dessa hela livet, försökte dölja proteserna genom att hålla ena handen för munnen när hon log, glömde sig ofta.

Jag har förbaskat svårt för den där Persson och hans självbelåtna varggrin på foton, han som utan problem har råd med tandvård. 

Och jag har lika svårt för alla dessa politiker oavsett partifärg, alla lika goda kålsupare, som villigt låter sig rekryteras av privata intressen efter suttit av åren i riksdag eller regering. Samtidigt som de behåller den frikostiga inkomstgarantin genom att bilda firma och sätta in densamma på konto. 

Dubbla intäkter. Utan att skämmas gentemot skattebetalarna.

Jag fick Persson på näthinnan när jag pulsade genom ett snöigt Gefle efter besök hos tandkirurg för ett implantat, närmare bestämt två tänder i överkäken. Det kostar, jag lovar! Ujujuj. Och måste betalas med en hårt beskattad pension. 

Löfven lovade i valrörelsen 2018 att den orättfärdiga så kallade pensionärsskatten, pensionärer har ju inget jobbskatteavdrag, skulle tas bort. Han bluffade.

Jag frågade vid ett tillfälle min ordinarie tandläkare: - Vad med dem som inte kan betala, alla fattiga pensionärer, om de nu ens kommer för tandvård? - De kan gå till soc! Säkert. En gammal människa gör inte det. Och vad säger att soc i förekommande fall skulle betala?

Nå, den sista undran kommer aldrig att aktualiseras. Gamla människor resonerar som så, att man skall inte ligga samhället till last. Hellre tandlös än besvära det sociala. 

Nå, trevligt hursomhelst att få slå sig ned i stolen hos en gladlynt tandkirurg, samma förnamn som jag, från Hagfors i Värmland (Monica Zetterlund ortens stora kändis). Aldrig långt till skrattet och skrönorna, som den typiske värmlänning han av födsel och ohejdad vana är: 

- Du vet väl vad man säger om värmlänningar. De ljuger aldrig, de lägger till eller drar ifrån.

För första gången i mitt långa liv har jag skrattat gott och hjärtligt i en tandläkarstol - under behandling. Och sett fram emot nästa besök. "Men som det kan bli", som gumman sa när hon glömde ärtsoppan på spisen.

Att fakturan inte får mig att skratta förtjust är en annan historia. Fin i munnen blir jag hursomhelst, den skicklige specialisten kan sin sak. Jag behöver inte som min mor hålla ena handen för. 

Och i mitt nästa liv blir jag yrkespolitiker. 

Bild: Tandläkarstol från anno dazumal. Bukowskis.