Skriv om det du brinner för!

Jag har avslutat en, texten lyftande, rikt illustrerad antologi om inspärrningens arkeologi. (A Myers, G Moshenka, redaktörer.: Archaeologies of Internment, 2011.) Synnerligen intressant. Många talande exempel med stor spännvidd: från Auschwitz-Birkenau till Nordirland.

Aktuella exempel kunde vara den för omänsklig bombning utsatta Gazaremsan, ”världens största utomhusfängelse”. Eller de ”förvar” för inhysning av asylsökande efter avslag på ansökan som diskuteras från politikerhåll.

I slutkapitlet väcks frågan om hur forskaren påverkas av att närmare studera internering syftande till vittgående social kontroll och övervakning. 

Jag skulle vilja omformulera den: varför valdes just detta ämne? Det var väl ingen slump? Fanns personliga motiv med i valet? 

Eller skall vi med disciplineringsteoretikern Michel Foucault, mannen bakom Surveiller et Punir (på svenska Övervakning och straff: fängelsets födelse, 1975), helt sonika konstatera: "Makten vill veta.” Varför annars statsfinansierad forskning?

När jag på den samhällsvetenskapliga fakulteten i Upsala kunde kalla mig forskare, jag värjer mig mot det pretentiösa ordet, valde jag ämne efter vad som direkt engagerade mig. 

Ett statligt forskningsråd försåg mig och en kollega med en påse pengar i syfte att studera den moderna sjukvårdens organisatoriska utveckling. 

Eftersom jag är fascinerad av behandlande institutioner  ägnade jag mig gärna åt detta. Men förstås ur ett kritiskt perspektiv. Ingen legitimerande forskning, hellre bita den hand som föder dig!

Inspirerad var jag av institutionskritiker som Ivan Illich, författare till den uppmärksammade Den farliga sjukvården (The medical nemesis: The expropriation of health, på svenska 1975), och andra författare problematiserande hälso- och sjukvården som samhällsfenomen. 

Jag fick en stimulerande kontakt med likasinnade, radikala läkarstuderande i Upsala som startat tidskriften Motpol. 

När jag beviljades pengar av samma statliga forskningsråd för en studie av fackföreningsrörelsens verksamhets- och organisationsutveckling på lokal nivå, kändes det som att inhösta en V65:a och att få landa på min mammas arbetarrörelsegata.

Möjlighet att flera år på heltid, förutom att lämna och hämta döttrar på dagis, borra mig ned i vad som hände egentligen med den svenska fackföreningsrörelsen! 

Utan att behöva bekymra mig om försörjningen. Inte ta tröttande och mentalt påfrestande nattvak på Ulleråkers mentalsjukhus (total institution, socialpsykologen Erving Goffmans uttryck) för att dryga ut hushållskassan.

Varför blev det som det blev? Av kamporganisationen en pamporganisation, för att låta som en illröd ärrare med förräderitänkandet som förklaringsmodell. Ett tänkande jag inte delar. Så enkelt är det inte.

Hur förstå och förklara ett förlopp som sträcker sig över en vida utsträckt tidsrymd? Med start på 1800-talet i och med bildandet av de första fackföreningarna i Sverige. 

Först ut typograferna 1846, nog snarast en intresseorganisation. Däremot Stockholms Snickeriarbetarförening från 1880 var en regelrätt fackförening. Metalls avdelning 156, i min uppväxtort Sandviken, måste vänta till 1906 innan den konstituerades. 

Efter hårt motstånd från verksledningen med den allsmäktige konsul Göransson i spetsen. Vid det konstituerande mötet på Valhalla fanns representanter från samma ledning närvarande.

Inte tusan kunde jag, med min bakgrund och politiska övertygelse, leva upp till forskarsamhällets ideal om att vara neutral och värderingsfri. 

Helt omöjligt! 

Inte kunde jag dölja hur jag menade att det borde eller kunde vara. Utifrån den klassiska slogan the union makes us strong. Samt Marx och Engels idé om facket som en skola i socialism. 

Och jag ville att mina insamlade data skulle kunna användas. Jag ville skriva för vanliga fackmedlemmar. Politiskt viktigt. 

Ingen utestängande text, den skulle kunna läsas utanför universitetet. Och det gjorde jag, skrev enkelt. Dessutom kunde jag inte skriva akademiskt tillkrånglat för de närmast sörjande eller invigda. Jag hade inte tillägnat mig fikonspråket. 

Jag var inte primärt intresserad av att göra någon akademisk karriär, erövra en flott titel att flyta omkring med i den intriganta ankdammen. 

Ett herrans liv blev det på LO-förbunden, mina teser uppfattades som djupt kontroversiella. Men det är en annan historia. 

Mitt råd till unga, avhandlingsskrivande människor har alltid lytt: Skriv om det du brinner för! Då blir det bäst. 

Med en reservation: Om du vill in i ankdammen, välj ett ämne som faller de välanpassade ankorna på läppen. Vinkla det som de vill ha det. 

Men titta dig först i spegeln. Och det sitter inte i vägen att läsa Jan Myrdal Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Om du inte vill nöja dig med att bara vara en akademiker i mängden. 

PS. Boken på fotot: praktexemplar på svårsmält akademiska. Oläsbar.

Mariannes värld

Jag kliar mig i knoppen, undrar varför jag köpte den här boken. Fanns inga alternativ? Som e-bok billigare än i papper, ändå dyr för ett tidigare statshjon med låg pension (efter Persson och kompanis bedrägliga "reform"). 

Samtidigt som jag, lika oklart det, köpte Suzanne Brøggers En författares dagbok (2023) Snacka om självupptagenhet i det danska fallet. Där ligger författaren, föremålet för denna text, i lä. 

Jag kommer att tänka på dalmasen som skaffat sig en jordglob med bara Dalarna på.

Jag läser, men sträckläser inte, Marianne Lindberg de Geers Utan hänsyn (2022). Läser, klickar bort, det går några dagar, sedan läser jag igen. Det är min gamla pliktkänsla, inkapslad i generna från uppväxten på Bruket. 

Man jobbar klart, i det här fallet läser klart, innan man får vila. Flinkt arbete leder snarast till vilan. På en bonad i mitt föräldrahem. Till varnagel.

Problemet med boken är inte, som en läsare kritiskt var inne på i ett mejl till författaren, och som MLDG reagerade på, att hon namndroppar kändisar (vänner) inom kulturlivet. Inte stör det mig. Mer stör det att jag känner till de allra flesta hon räknar upp. 

Utan att läsa Hänt i Veckan och Svensk Damtidning. Och utan att de har betytt något särskilt för mig. Namnen har bara fastnat, liksom en passant. Min receptivitet fyller hela tiden på Avdelningen för onödig information. Dags för lagerinventering.

Problemet med boken är tvåfaldigt. Dels trivialitetsgraden. Dagbok skriver man för sig själv. Är den avsedd att publiceras så bör man fundera på vad är intressant för en utomstående läsare. Mycket i denna publikation är ur det vardagskatalogiserande perspektivet ointressant. 

Dels, för att återknyta till namndroppandet, att det är en sådan förskräckligt liten värld hon rör sig i. Knappt den når utanför Slussen i huvudstaden. Hennes Heimat inte större än nedre, eller är det övre, delen av Söderreservatet. 

En gång levde hon med Björn Afzelius i Göteborg, då var världen större. Som den ju är utanför tullarna.

Juholt, bördig från Oskarshamn, stod som bekant inte ut med "klägget" i Stockholm. Tog sin Mats ur riksdagsbänken. En sund reaktion. Innan det var för sent och han insyltad.

Varför boken heter som den gör förvånar mig. Nog visas det hänsyn i den meningen att MLDG jamar med i den politiskt korrekta kören och hyser de rätta åsikterna om "främlingsfientliga" SD och andra. Det höjer inte dess angelägenhetsnivå. 

Tråkar bara ut en fritt tänkande landsortsintellektuell som ger blanka fasen i hur tonerna går i 08-kotterierna.

MLDG nämner låg pension. Ändå bor hon och maken stort och flott i det hus där Evert Taube huserade. Och har uppenbarligen råd att varje dag köpa färdiglagat krubb från inte sällan "flashiga" ställen. 

Nå, deras konst genererar förstås en del stålar, drygar ut allmosan från staten. Annars bara att flytta ut till Tensta och jaga röda prislappar.

Jag hade gärna läst mer om maken, Carl Johan. Det har alltid tyckts mig vara en festlig snubbe. Ta bara Tårtan. Här framställs han som snäll och omtänksam, inget mer. Nå, han är väl sådan. 

PS. Jag noterar att MLDG väldigt saknar den beundrade vännen, dramatikern Lars Norén. I honom en mycket intressant konstnär, sorgligt nog död i sviterna av covid. 

Olustige Ekstrands självcensur

Jag läser en essäsamling av Eric Blair (George Orwell). Försedd med den shakespeare-klingande titeln Som jag behagar (i svensk översättning och som e-bok 2016). 

Tillsammans med många tusen andra från hela världen deltog Orwell som frivillig i spanska inbördeskriget på 30-talet. Återhämtade sig efter att ha sårats - träffad av en fascistisk krypskytt - på hotell Continental beläget vid La Rambla i Barcelona. 

Vi stod för ett par veckor sedan nedanför huset och kikade upp mot fönstren. Tog oss även, med hjälp av skranglig hiss som definitivt sett sina bästa dagar, ända fram till receptionen bakom dörren på bilden ovan. Sedan var det stopp. 

Jag vågar påstå att jag är förtrogen med Orwells författarskap som jag tidigt kom i kontakt med. Och har uppskattat det. En viktig, europeisk röst. Stor integritet. Intellektuellt anständig. Men essäerna tycks mig långdragna och sega. 

När man tror att det har satts punkt för en, fortsätter den. Det är som om Orwell inte kan sluta kavla på. Struntandes blankt i den kloka devisen less is more. Så där som omständliga akademiker tålamodsprövande brukar hålla på. Nota bene, utan att äga Orwells förmåga.

Olika teman behandlas i essäerna. Orwells förklaring till att republiken inte kunde segra mot Franco. Utopier och den fåfängliga drömmen om att skapa lyckoriken på jorden. Lars Gustafsson begick en angelägen bok - Bilderna på Solstadens murar - med samma vinkling. 

Refuseringarna och mottagandet av Animal Farm. Inte populärt i den ryssvänliga tiden efter andra världskriget att vara kritisk mot den allierade Sovjetunionen. Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen som satir. 

Det Orwell skriver om självcensur berör mig särskilt, hans varning för konsekvenserna.  Rädslan för att stöta sig med en påbjuden opinon. Hur man skall tycka för att inte få problem. Sverige i ett nötskal idag. 

Hur många tiger, när de inte borde? Skrämmande tanke. Vad händer med demokratin i en det utbredda tigandets kultur?

Men när man censurerar sig själv, inför sig själv och ingen annan? (Jag bortser från vad doktor Freud skulle kunna ha att säga om det.) På annat sätt kan jag inte förstå att jag, utan att hejda mig, "lyckades" deleta en text om olust. 

Den sinnesstämning som följt mig ända sedan tonåren, mitt grundackord. En daglig följeslagare eller påträngande inneboende. Alltid lika ovälkommen.

Jag gick så långt i texten som att nämna poeten, och favoriten, Gunnar Ekelöf som diktade om hur han höll smärtan sällskap om natten. 

Ekelöf drabbades av kräfta i strupen. Klart det inte kan jämföras med olust. 

Men var och en har ju nog av sina egna plågor. Brukar man säga. Man ska aldrig jämföra sitt öde med någon annans.

Var det en bra text jag slängde? Värd att spridas? Vet inte. Jag har inte lyckats återfinna, eller rekonstruera, den. Den är borta. 

Men jag minns att den mynnade ut i slutsatsen att skrivandet, lutar mig därvidlag mot Jaques Lacan (bilden) och hans betonande av symboliserandets betydelse, är klart bästa sättet att hantera olust. Som i denna stund. Orden kanske inte befriar, men underlättar. Distanserar. 

Där har jag landat efter att ha prövat andra lösningar som inte var några. Och som skadat inte bara mig själv. Ångestskapande att skåda i den existentiella backspegeln, utan att fly med blicken. 

Plötsligt minns jag Eino Hanski, kan nästan svära på att det var han, som "råkade" kasta bort manuset till sin doktorsavhandling. Vet inte hur förtvivlad han blev, om det nu var så. Men däremot att han rekommenderade att alla avhandlingsskrivare borde göra så. 

Till soptunnan! Tja?

Borgen på svenska

 

Business as usual. TV4 på till morgonkaffet och filen. Ljudet avslaget. Vrids snabbt på om och när det dyker upp rolig reklam för 3 eller ICA. I det senare fallet med en lysande Suzanne Reuter och en nästan lika lysande Kjellman. 

Men hur ska de kunna få "seriösa" roller efter detta, när de blir så intimt förknippade med livsmedelsjätten? Nå, inte mitt problem. 

Sorgligt att ICA-Stig, Hans Mosesson, är borta. Åldersmässigt på tok för nära mig, fyrtiotalisterna trillar av pinn en efter en, ångestskapande. Han var också lysande, glasögon i senilsnören. Men mest förknippar jag honom med Nationalteatern och bättre tider politiskt sett.

Minns när gruppens musikaliska stjärnskott, Dageby, uttalade sig om hur det var när kollektivism skulle råda. Alla "kunde" spela, gubevars. Mosesson gav sig utan skyddsnät, insisterande trots Dagebys tvekan, på flöjt - med mindre lyckat musikaliskt resultat.

När jag är gräsänkling är det SVT:s reklambefriade morgonprogram som gäller. Inget ljud. Med en ofta mycket glad, för att inte säga tramsig, Herrera som programledare. Vad som är som så roligt i denna hemska tid, har jag ingen aning om. 

Hon som är en av Sveriges elakaste nättant, Birgitta Sparfs, älsklingar. Den dagliga dosen av Sparf på FB för övrigt rena uppåttjacket för Elakstrand.

I morse flåshurtiga direktrapporter i TV4 från nationella sammandragningar som miljöpartiet och liberalerna ("folkpartiet" skall det förstås heta!) iscensätter på olika ställen i riket. Det är mig fullkomligt ointressant att få intetsägande rapporter från dessa. 

Skulle inte röra mig, icke-röstande, i ryggen om båda partierna försvann, snabbare än en avlöning, ur riksdagen. 

Och varför kan de inte träffas digitalt via Zoom? Jag vill inte som skattebetalare, utan att vara tillfrågad, vara med och betala dessa, av partiledningarna hårt regisserade, sammankomster. Rena lydnadsövningarna. Med efterföljande baluns - också skattefinansierad. 

Parlamentarism är inte folkvälde. Systemet garanterar yrkespolitikernas levebröd. Det är journalisterna, ingående i klägget, som är parlamentarismens bärare och beskyddare. Symbiosen gagnar bägge parter. Danska TV-serien Borgen överförd till svensk verklighet.

Jag betackar mig. God morgon!

Foto: Gråterskan och Televinken utan snören (c) Fokus

Fel människor dör

Den arla morgonstundens ocensurerade tankesprång är naturligtvis helt bortkastat. Detta att i mitt liv har "fel" människor dött, "fel" blivit kvar. "Dör man, så dör man" som den filosofiskt lagde rörsliparen Pousette på Sandvik lakoniskt brukade muttra över termoskaffet. 

"Inget mer med det. Nu hugger vi i."

Inte har jag kunnat välja vilka jag har fått ha kvar, om bara så hade varit! Dem jag hade utbyte av, de har försvunnit in bland skuggorna. Kvar tröklåsen, salig mors uttryck. Den ene mer ointressant än den andre. 

Idag Göte Kildéns (fotot) dödsdag. Blott ett år sedan han gick bort. Vi var inte vänner men hade sporadisk kontakt från och till. Göte var för mig Facklig Opposition på Volvo. Inget socialdemokratiskt klassamarbetande krypfack, utan en trade union i ordets bästa mening. 

FO skrämde slag på de intellektuellt svaga höjdarna på bilföretaget. Vännen Jan Milch har berättat för mig att de sprang och gömde sig när FO-representanter sökte dem för förhandling. De klarade inte argumentationen. 

Osökt tänker jag de retoriskt fullfjädrade ledarna för gruvstrejken på LKAB, Harry, Elof och de andra. En nagel i ögat inte bara på LKAB-ledningen, utan även LO-diton.

Jag tillhör dem, och jag är i gott sällskap med Marx och Engels, samt den socialdemokratiske pionjären Axel Danielsson, som har sett en stor potential i fackföreningarna. 

Men då skall det vara "riktiga" sådana och inga arbetsköparens förlängda arm som S målmedvetet har förvandlat dem till.

Storavdelningsbildandet och centraliseringen först, sedan 70-talets arbetsrätt, därefter urholkning av en redan tunn LAS. S insats för att dra tänderna ur facket som de arbetandes kamporganisation har varit ihärdig. 

Jag ser förre kommunalordföranden, nuvarande partisekreteraren, Tobias Baudin framför mig. Med paradvåning på Sveavägen. Usch och fy. Arbetarledare, den figuren? Kyss Karlsson!

Nå, det skulle ju handla om Göte. Utmärkande för honom, denne sällsynt skarphuvade, var att han gjorde skillnad under sin jordavandring. Skillnad för oss andra. Vi har för få sådana. 

Foto: Internationalen

Ingen vill sitta med Svarte Petter

Det socialdemokratiska kommunalrådet Kärnström i Sandviken hade kunnat vinna många röster. Om han redan före  rödvästarnas sista match, seriesegern var ju klar och med den uppflyttningen till Superettan, hade aviserat en uppfräschning av den legendariska VM-arenan Jernvallen.

Bort med förfulande plank och illa passande reklamskyltar, in med snygga läktare med en anstrykning av anno dazumal. Kulturhistoriska artefakter skall vårdas. 

Arenan måste duga när klassiska lag, som Landskrona BOIS och andra, kommer på besök. Men han missade sin unika chans. Inte vet jag vad karln prioriterar i staden i skuggan av Verket. Inte lag och ordning, i alla fall. 

Min uppväxtstad - ett Robert Owenskt mönstersamhälle en gång i tiden - förefaller befinna sig i klorna på kriminella. En sjuttioårig, blind, man skjuts ihjäl inne på en pub mitt i staden. Blott några stenkast från där vi bodde efter att ha flyttat upp på stan. 

I Barrsätra, där min syster och svåger bodde, innan de sålde huset och flyttade till Hackkörven, sköts en yngre man bara häromdagen. Staden skadas av kriminella element. Och, visst är det så, att det är kopplat till invandring och droger. Ingenting annat. 

Sedan må vänsterpartiet och andra yra hur mycket som helst om "socioekonomiska faktorer" och "utanförskap". Men vi som har ögon att se med låter oss inte luras. Människor har haft det knapert förr i Viken, men inte letade de fram skjutvapen eller ägnade sig åt droghandel för det.

Jag vill minnas att Kärnström var glad när det vällde in utombys från avlägset belägna länder. Det medförde ju statsbidrag, fina pengar i den kommunala kassan. Men han verkade ha glömt bort att detta bidrag utgår endast två år. 

Sedan hamnar kostnaden för utombys på kommunalbudgeten. Och de arbetandes axlar.

Inte vill, eller kan, de nya "sandvikarna" arbeta. Inte vill de "integreras", detta ord som saknar allt vettigt innehåll men används som ett mantra. Morfar, som aldrig höll tand för tunga, skulle ha undrat vad dessa utombys överhuvudtaget har i Sandviken att göra. 

Häromdagen ett reportage i en av lokaltidningarna om en blind, afrikansk kvinna - det framgick inte om det fanns en man med i bilden, eller om hon var ensamstående - som Stockholms stad dumpat i Sandviken. Samt hennes två barn.

Det har man kunnat göra eftersom det inte har krävts inkomst för att stå i kommunal bostadskö i Viken.

Kanske har hon haft förtur? Nu arbetslös, bidragsberoende. Livet ut. Skulle inte förvåna mig dock om hon föredragit att bo kvar i huvudstaden. Men hon hade inget val.

De större städerna har satt människodumpning i system. Ut med de bidragsberoende, icke-arbetande till Filipstad, Sandviken och andra redan hårt ekonomiskt ansträngda landsortskommuner. Ingen vill sitta med Svarte Petter. 

Bild: Kalle Anka Sverige

Adiós, Barcelona!

Sannerligen turiststaden med stort T! Myllret oavsett tid på dygnet. Men vi bor, snart har bott, mycket bra, lite avsides. Om pluskan tillät skaffade jag bums en enrummare i de trivsamma kvarter där hotellet är beläget. Jag ville ha en i Malmö också. Och Berlin. 

Jag börjar bli lika rastlös som min stora favorit Thomas Bernhard. Han levde med ständigt packade väskor. Ingen ro någonstans.

Osökt gick tanken till honom igår kväll när vi rundade av dagen genom att se en österrikisk film på Netflix: Bad Luck från 2015. En mycket egen film, jag är förtjust i sådana. Nästan slapstick-estetik. Fullkomligt oförutsägbar, det ena gav det andra. Sensmoral nada. 

Ljusår till den nordamerikanska, förutsägbarhetens linjära, filmdramaturgi som Lena Israel för länge sedan skrev en, vad jag minns, läsvärd avhandling om.

Ett måste bege sig till Gaudis hus. Ingen billig entrébiljett. Och rena pärsen för Ekstrand, med nuvarande balans, kliva omkring i det oregelbundna huset med många trappor. Trängas med högljudda kineser. Nå, nu har jag varit där.

Vännen och förläggaren Gert Nilson höll Barcelona högst av städer. Undrar vilket hotell han frekventerade. Och hur många gånger han besökte staden.

Apropå hotell lyckades vi i alla fall kika in på Continental, nära La Rambla, där George Orwell hade logi. 

På gatorna stor demonstration för Spanien mot Katalonien som autonom region. Påfallande stort inslag av äldre, välklädda demonstranter. Inga anarkister. Jag undrar över deras motiv. 

Längtan behålla Spanien som det är, eller vad då? Nostalgi? Obehagligt nog har Franco fortfarande många anhängare. 

Hela tiden ett öga på Flashscore. Rödvästarnas sista match i Norrettan. Hemma mot Umeå. Seger 3-2. Men seriesegern redan klar före matchen genom överlägsen målskillnad. Nästa år Superettan. Äntligen en högre division.

Måtte trögpropparna till kommunala makthavare fatta beslut om att det naturligtvis skall spelas på den klassiska VM-arenan och inte på pytten. Bort med fula reklamplank. Återuppväck mässingorkestern att rama in matcherna med pompa och ståt. Allsvenskan nästa!

Åter till Vinterlandet. Mörkret och kylan. Skjutningarna och kriminaliteten. Men, var lugn, Barcelona. Detta var inte sista gången!

Foto: "Man föds inte till katalan, man blir det."

Tillbaka i Barcelona

Man föds inte till katalan, man blir det (Okänd)

Åter Barcelona efter en särdeles stimulerande, tankeväckande men alltför snabbt försvinnande tvådagarstur upp till Figueres och Portbou (de inhemska uttalar inte t:et). 

Walter Benjamins blomsteröverhöljda grav i Portbou på näthinnan, hans livsöde i medvetandet, självmordet i det hus vi fångade med våra mobiler (fotot), de empatibefriade nazisternas exteriorisering av det destruktiva självhatet, nej, jag bortförklarar inte mördarna genom en amatörs tafatta försök till djuppsykologisk analys, skulle aldrig drömma om det.

Åter till storstadspulsen, intensiteten, trafiken, de svartgula taxibilarna varav många av märket Toyota, trottoarmyllret. Allt slår tvärt emot en så fort man kommer upp från järnvägsstationen under jord. 

De otaliga kaféerna och restaurangerna - flanören och den kaféintellektuelles miljö och livsluft. Släng dig i väggen, Sartre, du med dina pariskaféer, Inte slår de Barcelona! 

Jag får lust att väl hemma i Gefle leta fram papa Hemingway (For Whom the Bell Tolls), Orwells Farväl till Katalonien (just nu håller jag på med hans essäsamling Som jag behagar) och Lars Gustafsson-kompisen Enzensbergers Anarkins korta sommar (hans genrerespektlöshet tilltalande för en likadan) för omläsning. 

Efter att ha varit här, på plats, "biter" deras skildringar av tappert motstånd och svart fascismterror på ett nytt sätt, vill jag gärna tro. Ken Loach´s film Land och frihet har jag redan sett flera gånger. 

På gatorna här påminns jag förresten om en annan film av den vänsterradikalt samhällskritiska skotten, Sorry We Missed You: när samtidens uselt betalda daglönare ilar fram. Fjärran från fackföreningar och kollektivavtal.

Detta komplexa inbördeskrig 1936-1939, detta komplexa Spanien, de starka klassmotsättningarnas Spanien, fascister och anarkister, polariserat land.

Regioner som strävar efter att fullt ut få vara autonoma, Katalonien, Baskien. Med särpräglade dialekter och vanor. Inte kan man tala om ett  och samma Spanien. Överbödeln Franco surrade i nattmössan. 

Måndag afton landa på Arlanda i Vinterlandet, oavsett årstid. En regering som har presskonferenser som sin paradgren. Och att tillsätta utredningar (bättre än S på det). När ryker den med bastant hydda utrustade justitieministerns översta kostymknapp? 

I hissen på hotellet i Figueres hamnar jag i samspråk med en sympatisk man från Cornwall. Om skjutningarna och kriminalitetens Sverige: - It´s a shame. Han upprepar det två gånger med beklagande stämma . Jag replikerar: - Beyond the point of no return.

Om dessa berg kunde tala

Tåg från Figueres till Portbou. En dryg halvtimma bort. Pyrenéerna tornar mäktiga och högresta upp sig utanför fönstret. 90-100 000 flydde undan Franco över dessa bergmassiv. Jag fattar inte hur de klarade det. Svårtillgänglig, skogsbeklädd terräng, branta väggar. 

TV-serien Transatlantic på Netflix berättar denna, den brådstörtade, flyktens sorgliga historia.

Som kuriosa kan nämnas, vad angår serien, att en modig pigtjusare och frifräsare vid namn Albert Hirschman dyker upp.

I Upsala läste jag honom. Vill minnas att det var på tips från professor Himmelstrand, som av för mig numera svårbegriplig anledning var förtjust i Hirschman som vetenskapsman. Föga inspirerande lektyr. Och utan att känna till detta med hans förflutna. 

Alla dessa som flydde hals över huvud, för att undgå att fängslas och dödas. Omöjligt att föreställa sig hur de kände det, utan att upplevt detsamma. Jag befinner mig på bekvämt avstånd, historiskt, från deras belägenhet. Tack och lov. 

Men framtiden är oskriven, molnen mörka på samtidens himlavalv. Inte värt ta ut något i förskott. Klokast så. 

Walter Benjamin en av dessa flyktingar. Därför vi söker oss till Portbou. Passerar huset, som den gången måste ha varit det hotell, där han 26 september 1940 med en överdos morfin satte punkt. 

Hans grav belägen högt upp, svindlande utsikt mot havet. Med stor möda stretar jag mig dit, benen bär inte som förr. Sten på sten på sten på hans grav, judisk tradition att göra så. Benjamin drar turister (pengar), därför påminns om honom på många ställen i staden. 

Det är inte så långt till Frankrike. Vi hör franska talas.

Men Portbou ger ett skamfilat, slitet och föga efterhållet intryck. Mörkhyade unga män, ryggsäckar och huvtröjor, på gatorna. Svårt låta bli tänka att de sysslar med droghandel. Kanske bara Ekstrands fördomar? 

I många år ville jag söka upp Portbou och Benjamins viloplats, rentav längtade efter att få göra så. Nu blev det äntligen av. Imorgon åter till Barcelona, anarkisternas stad.

Figueres, imorgon Walter Benjamin

Efter en runt tre timmar lång tågresa, med ett nästan påfrestande stort antal stopp, når vi Figueres (Salvador Dali´s födelsestad), norr om Barcelona, för två övernattningar. Imorgon till Portbou där skriftställaren Walter Benjamin ändade sitt liv med hjälp av en överdos morfin. 

"En riktig tysk är ingen intellektuell!" Så skrålade nazisterna som brände hans böcker. Jag lovade i en svag stund en tidskrift att skriva något om Benjamin. Ingen lätt uppgift, han är snårig och komplex.

Förutom den på barndomen tillbakablickande Berlinboken, som jag läst flera gånger och håller mycket högt. Och Passage-arbetet. Jag har läst, eller kanske snarare försökt att läsa, andra verk av honom. Essän är hans naturliga form. Det osystematiska, uppslagsrika. 

I och för sig tilltalar det en associativt skrivande som Ekstrand. Fast i hans fall kanske oförmåga till stringens är mer passande. Någon liknade, utan att mena illa, hans senaste bok vid ett smörgåsbord. Utan huvudrätt?

Vi begår denna veckolånga resa till Spanien i inbördeskriget spår. Den kortvuxna damen inne på turistbyrån i Figueres blir eld och lågor när vi berättar att vi ämnar bege oss till Portbou. 

Letar fram kartor, tipsar om platser vi bara måste besöka med koppling till inbördeskriget.

Detta krig som fortfarande är ytterst känsligt att beröra i Spanien. I skolorna inte ett knyst om det. Men såret läker inte. Massgravar hittas. Det förflutna knackar på.

Turistbyråkvinnans farfar flydde över Pyrenéerna till Frankrike, får vi veta. Vi kan bara förstå det som att han stod på republikens sida, varför annars fly. Men damen är påfallande försiktig i ordvalet. 

Kanske för att en kollega sitter blott ett par meter bort och hör allt som avhandlas. Om än på engelska.

Figueres förefaller vara en trevlig stad, inbjuder till ett exkursivt strosande. Betydligt lugnare än den intensiva Barcelona. Skönt att få lämna den urbana intensiteten, man känner den så fort man kliver ut genom ytterporten på hotellet, för ett par dagar. 

Jag älskar att leva så här, bara att bekänna: resa, skriva, läsa, fundera. Jag, som kastade bort så många år på att inte göra det. År som anställningsslav i den statliga medvetandeindustrin. 

Vädret behagligt, nästan vårkänsla. Rapporterna från Sverige innehåller det sedvanliga: skjutningar och explosioner. Ett land beyond the point of no return. 

Måste vi återvända? De kan väl skicka allmosan, förlåt, den usla pensionen, hit? 

Den dagen avrundande stunden

"It is the evening of the day." Sjöng Mick Jagger på stenåldern (sic!) i As tears go by. Hans dåvarande fjälla, då undersköna Marianne Faithfull, spelade också in den. Med ungflicksljuv röst, inte som på senare raspröstiga plattor. 

Jag, den borne vanemänniskan, har lagt mig till med en ny vana. Jag kryper till kojs, tandborstad och med  två magnesiumtabletter nedsvalda,  strax före klockan 23. Inget nattrumlande, den tiden är förbi. Gammeln är en trött fan. 

Släcker dock inte nattygslampan - lampa och lampa, snarare ett slags ljusstake i svart metall - förrän vid midnatt.

Funderar på att sluta med det. Jag fimpar ju inte luman, som nollåttorna säger, för att jag är sömnig, utan går på klockslag. Den industrialiserade människans självdisciplinering. 

Fabriksväldets tyranni. Upprätthållet med Hesa Fredrik och väckarklocka. Fastän jag är arbets- och anställningsbefriad - ett vaksamt (!) öga på den tickande klockan. 

Generna som spökar? Förfädernas trälande i Verket?

Jag, med min ända sedan tonår usla nattsömn, har från och till övervägt att göra en Maria Lang. Det vill säga vara vaken, när andra sover. Och tvärtom. 

Deckarförfattaren, tidigare rektorn för Nya Elementar i Stockholm, tillämpade det omvända dygnets rytm väl i idylliska Nora. (I böckerna "Skoga".)

Det lär ha fungerat. Med hjälp av morgontidningsutbärares hänsynstagande. Tillika brevbärarens. Apropå det senare. Detta ägde rum på den civiliserade tid när post bars ut varje dag. Något att berätta för barnbarnen.

Jag behöver dagens sista timma alldeles för mig själv. Omgärdat av vissa ritualer. Som att kasta ned några stickord i Notepad i mobilen, duttpenna används. Inga textuppslag under reglerad kontorstid. Jag basar inte över dem, de styr sig själva. Bara att skyndsamt ta diktamen. 

Transistorn invid sängen på låg volym. Det händer att jag, i min Samsung, lyssnar på DR, dansk radio. Längtan till Danmark, närmare bestämt Tversted i Vendsyssel invid Vesterhavets eviga vågor, alltid latent.

Knäpptyst i huset denna timma. Övervägande åldersstigna bostadsrättsinnehavare. Känsla av samma pensionärshem som mormor och morfar bodde i några år. En kvinna, änka, med hemtjänst och rullator. 

Jag är full av beundran för hennes envetna stretande bakom den senare. Varje dag, oavsett väderlek, ut för en promenad. Hon ger sig inte.

Jag växlar gärna några ord med henne när vi möts. Vi skrattar, för vad annars ta sig till, tillsammans åt samtidens galenskaper. Hon är alltid vid gott humör.

Natten därute förhoppningsvis också tyst denna fredade timma. Gefle med huvudet tungt på kudden.

Plötsligt minns jag Brantevik sommaren 1965 när mistlurarna råmade. Ett kusligt ljud som trängde genom märg och ben. Men, för all del, jag minns också tysta sommarnätter samma år. Mild luft mot huden. Nights in white satin, Moody Blues. Never reaching the end. 

Det bästa med kvällsstunden, att låta tankarna komma och gå som de vill. Men slår det mig, frisläppta är de ju även annars! Fritt farande associationer. Ekstrand och stringens, det är som att blanda vin och vatten. Men inte förtjänar det att pretentiöst kalla det för att "tänka". 

I så fall innan på-stadiet är uppnått. Tankar utan objekt? Tomma tankar? Låter knäppt. Skulle Ludde Wittgenstein ha menat. Man hör, menade den österrikiske filosofen efter att ha givit upp avancerade språkteorier i Tractatus, när något utsagt är fel. Svårare än så är det inte. Tja. 

Foto: Wikipedia