Jag läser en essäsamling av Eric Blair (George Orwell). Försedd med den shakespeare-klingande titeln Som jag behagar (i svensk översättning och som e-bok 2016).
Tillsammans med många tusen andra från hela världen deltog Orwell som frivillig i spanska inbördeskriget på 30-talet. Återhämtade sig efter att ha sårats - träffad av en fascistisk krypskytt - på hotell Continental beläget vid La Rambla i Barcelona.
Vi stod för ett par veckor sedan nedanför huset och kikade upp mot fönstren. Tog oss även, med hjälp av skranglig hiss som definitivt sett sina bästa dagar, ända fram till receptionen bakom dörren på bilden ovan. Sedan var det stopp.
Jag vågar påstå att jag är förtrogen med Orwells författarskap som jag tidigt kom i kontakt med. Och har uppskattat det. En viktig, europeisk röst. Stor integritet. Intellektuellt anständig. Men essäerna tycks mig långdragna och sega.
När man tror att det har satts punkt för en, fortsätter den. Det är som om Orwell inte kan sluta kavla på. Struntandes blankt i den kloka devisen less is more. Så där som omständliga akademiker tålamodsprövande brukar hålla på. Nota bene, utan att äga Orwells förmåga.
Olika teman behandlas i essäerna. Orwells förklaring till att republiken inte kunde segra mot Franco. Utopier och den fåfängliga drömmen om att skapa lyckoriken på jorden. Lars Gustafsson begick en angelägen bok - Bilderna på Solstadens murar - med samma vinkling.
Refuseringarna och mottagandet av Animal Farm. Inte populärt i den ryssvänliga tiden efter andra världskriget att vara kritisk mot den allierade Sovjetunionen. Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen som satir.
Det Orwell skriver om självcensur berör mig särskilt, hans varning för konsekvenserna. Rädslan för att stöta sig med en påbjuden opinon. Hur man skall tycka för att inte få problem. Sverige i ett nötskal idag.
Hur många tiger, när de inte borde? Skrämmande tanke. Vad händer med demokratin i en det utbredda tigandets kultur?
Men när man censurerar sig själv, inför sig själv och ingen annan? (Jag bortser från vad doktor Freud skulle kunna ha att säga om det.) På annat sätt kan jag inte förstå att jag, utan att hejda mig, "lyckades" deleta en text om olust.
Den sinnesstämning som följt mig ända sedan tonåren, mitt grundackord. En daglig följeslagare eller påträngande inneboende. Alltid lika ovälkommen.
Jag gick så långt i texten som att nämna poeten, och favoriten, Gunnar Ekelöf som diktade om hur han höll smärtan sällskap om natten.
Ekelöf drabbades av kräfta i strupen. Klart det inte kan jämföras med olust.
Men var och en har ju nog av sina egna plågor. Brukar man säga. Man ska aldrig jämföra sitt öde med någon annans.
Var det en bra text jag slängde? Värd att spridas? Vet inte. Jag har inte lyckats återfinna, eller rekonstruera, den. Den är borta.
Men jag minns att den mynnade ut i slutsatsen att skrivandet, lutar mig därvidlag mot Jaques Lacan (bilden) och hans betonande av symboliserandets betydelse, är klart bästa sättet att hantera olust. Som i denna stund. Orden kanske inte befriar, men underlättar. Distanserar.
Där har jag landat efter att ha prövat andra lösningar som inte var några. Och som skadat inte bara mig själv. Ångestskapande att skåda i den existentiella backspegeln, utan att fly med blicken.
Plötsligt minns jag Eino Hanski, kan nästan svära på att det var han, som "råkade" kasta bort manuset till sin doktorsavhandling. Vet inte hur förtvivlad han blev, om det nu var så. Men däremot att han rekommenderade att alla avhandlingsskrivare borde göra så.
Till soptunnan! Tja?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar