Mariannes värld

Jag kliar mig i knoppen, undrar varför jag köpte den här boken. Fanns inga alternativ? Som e-bok billigare än i papper, ändå dyr för ett tidigare statshjon med låg pension (efter Persson och kompanis bedrägliga "reform"). 

Samtidigt som jag, lika oklart det, köpte Suzanne Brøggers En författares dagbok (2023) Snacka om självupptagenhet i det danska fallet. Där ligger författaren, föremålet för denna text, i lä. 

Jag kommer att tänka på dalmasen som skaffat sig en jordglob med bara Dalarna på.

Jag läser, men sträckläser inte, Marianne Lindberg de Geers Utan hänsyn (2022). Läser, klickar bort, det går några dagar, sedan läser jag igen. Det är min gamla pliktkänsla, inkapslad i generna från uppväxten på Bruket. 

Man jobbar klart, i det här fallet läser klart, innan man får vila. Flinkt arbete leder snarast till vilan. På en bonad i mitt föräldrahem. Till varnagel.

Problemet med boken är inte, som en läsare kritiskt var inne på i ett mejl till författaren, och som MLDG reagerade på, att hon namndroppar kändisar (vänner) inom kulturlivet. Inte stör det mig. Mer stör det att jag känner till de allra flesta hon räknar upp. 

Utan att läsa Hänt i Veckan och Svensk Damtidning. Och utan att de har betytt något särskilt för mig. Namnen har bara fastnat, liksom en passant. Min receptivitet fyller hela tiden på Avdelningen för onödig information. Dags för lagerinventering.

Problemet med boken är tvåfaldigt. Dels trivialitetsgraden. Dagbok skriver man för sig själv. Är den avsedd att publiceras så bör man fundera på vad är intressant för en utomstående läsare. Mycket i denna publikation är ur det vardagskatalogiserande perspektivet ointressant. 

Dels, för att återknyta till namndroppandet, att det är en sådan förskräckligt liten värld hon rör sig i. Knappt den når utanför Slussen i huvudstaden. Hennes Heimat inte större än nedre, eller är det övre, delen av Söderreservatet. 

En gång levde hon med Björn Afzelius i Göteborg, då var världen större. Som den ju är utanför tullarna.

Juholt, bördig från Oskarshamn, stod som bekant inte ut med "klägget" i Stockholm. Tog sin Mats ur riksdagsbänken. En sund reaktion. Innan det var för sent och han insyltad.

Varför boken heter som den gör förvånar mig. Nog visas det hänsyn i den meningen att MLDG jamar med i den politiskt korrekta kören och hyser de rätta åsikterna om "främlingsfientliga" SD och andra. Det höjer inte dess angelägenhetsnivå. 

Tråkar bara ut en fritt tänkande landsortsintellektuell som ger blanka fasen i hur tonerna går i 08-kotterierna.

MLDG nämner låg pension. Ändå bor hon och maken stort och flott i det hus där Evert Taube huserade. Och har uppenbarligen råd att varje dag köpa färdiglagat krubb från inte sällan "flashiga" ställen. 

Nå, deras konst genererar förstås en del stålar, drygar ut allmosan från staten. Annars bara att flytta ut till Tensta och jaga röda prislappar.

Jag hade gärna läst mer om maken, Carl Johan. Det har alltid tyckts mig vara en festlig snubbe. Ta bara Tårtan. Här framställs han som snäll och omtänksam, inget mer. Nå, han är väl sådan. 

PS. Jag noterar att MLDG väldigt saknar den beundrade vännen, dramatikern Lars Norén. I honom en mycket intressant konstnär, sorgligt nog död i sviterna av covid.