"It is the evening of the day." Sjöng Mick Jagger på stenåldern (sic!) i As tears go by. Hans dåvarande fjälla, då undersköna Marianne Faithfull, spelade också in den. Med ungflicksljuv röst, inte som på senare raspröstiga plattor.
Jag, den borne vanemänniskan, har lagt mig till med en ny vana. Jag kryper till kojs, tandborstad och med två magnesiumtabletter nedsvalda, strax före klockan 23. Inget nattrumlande, den tiden är förbi. Gammeln är en trött fan.
Släcker dock inte nattygslampan - lampa och lampa, snarare ett slags ljusstake i svart metall - förrän vid midnatt.
Funderar på att sluta med det. Jag fimpar ju inte luman, som nollåttorna säger, för att jag är sömnig, utan går på klockslag. Den industrialiserade människans självdisciplinering.
Fabriksväldets tyranni. Upprätthållet med Hesa Fredrik och väckarklocka. Fastän jag är arbets- och anställningsbefriad - ett vaksamt (!) öga på den tickande klockan.
Generna som spökar? Förfädernas trälande i Verket?
Jag, med min ända sedan tonår usla nattsömn, har från och till övervägt att göra en Maria Lang. Det vill säga vara vaken, när andra sover. Och tvärtom.
Deckarförfattaren, tidigare rektorn för Nya Elementar i Stockholm, tillämpade det omvända dygnets rytm väl i idylliska Nora. (I böckerna "Skoga".)
Det lär ha fungerat. Med hjälp av morgontidningsutbärares hänsynstagande. Tillika brevbärarens. Apropå det senare. Detta ägde rum på den civiliserade tid när post bars ut varje dag. Något att berätta för barnbarnen.
Jag behöver dagens sista timma alldeles för mig själv. Omgärdat av vissa ritualer. Som att kasta ned några stickord i Notepad i mobilen, duttpenna används. Inga textuppslag under reglerad kontorstid. Jag basar inte över dem, de styr sig själva. Bara att skyndsamt ta diktamen.
Transistorn invid sängen på låg volym. Det händer att jag, i min Samsung, lyssnar på DR, dansk radio. Längtan till Danmark, närmare bestämt Tversted i Vendsyssel invid Vesterhavets eviga vågor, alltid latent.
Knäpptyst i huset denna timma. Övervägande åldersstigna bostadsrättsinnehavare. Känsla av samma pensionärshem som mormor och morfar bodde i några år. En kvinna, änka, med hemtjänst och rullator.
Jag är full av beundran för hennes envetna stretande bakom den senare. Varje dag, oavsett väderlek, ut för en promenad. Hon ger sig inte.
Jag växlar gärna några ord med henne när vi möts. Vi skrattar, för vad annars ta sig till, tillsammans åt samtidens galenskaper. Hon är alltid vid gott humör.
Natten därute förhoppningsvis också tyst denna fredade timma. Gefle med huvudet tungt på kudden.
Plötsligt minns jag Brantevik sommaren 1965 när mistlurarna råmade. Ett kusligt ljud som trängde genom märg och ben. Men, för all del, jag minns också tysta sommarnätter samma år. Mild luft mot huden. Nights in white satin, Moody Blues. Never reaching the end.
Det bästa med kvällsstunden, att låta tankarna komma och gå som de vill. Men slår det mig, frisläppta är de ju även annars! Fritt farande associationer. Ekstrand och stringens, det är som att blanda vin och vatten. Men inte förtjänar det att pretentiöst kalla det för att "tänka".
I så fall innan på-stadiet är uppnått. Tankar utan objekt? Tomma tankar? Låter knäppt. Skulle Ludde Wittgenstein ha menat. Man hör, menade den österrikiske filosofen efter att ha givit upp avancerade språkteorier i Tractatus, när något utsagt är fel. Svårare än så är det inte. Tja.
Foto: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar