torsdag 30 november 2017

Jag älskar Liv och Horace!

Intelligensaristokraten och elitisten Horace Engdahl befinner sig i lite av ett blåsväder i den kungliga huvudstaden, har jag förstått. Krav har riktats mot Svenska Akademien att han skall tvingas lämna densamma, han den forne ständige sekreteraren. 

Det har något att göra med den i spalterna förekommande "Kulturprofilen" (namnet florerar på nätet) och hans mångåriga förlöpningar och sexuella utnyttjanden. 

Jag vet inte riktigt hur kopplingen ser ut mellan förövaren och hans polare (?) Horace, jag bryr mig heller inte särskilt mycket. Jag är betydligt mer bekymrad över hur det skall gå för Brynäs i SHL. 

Och jag bryr mig mer än vad som i Stockholm sig försiggår i de finare kretsarna, som visade sig inte vara så fina, om den pågående teveserien med Liv (Strömquist) och Horace på strövtåg i kulturens Europa. 

Första serieomgången var det han som bestämde resmålen. Fick möjlighet att bravera och lägga ut texten på det snillrika sätt som få andra kultursnubbar förmår. Imponera på den för det mesta glatt fnittrande, om generat eller imponerat vete fåglarna, Liv. 

Anar också en road, småironisk ton i hennes förhållningssätt gentemot giganten. Grabben är ju så mån om att få visa sig duktig för henne!

I andra omgången är det Liv som bestämmer vart de skall ställa kosan. Och nu är det hon som kan. Det är bildkonstnärer som är föremålen för uppsökandet. När Horace var reseledare, var det ordens konstnärer som befann sig i fokus. 

Skillnad på hur de närmar sig konstnärerna. Beror på genus, skulle en feministisk konstvetare säga. Liv är tolkningsöppen och aspektrik, hon kan komma in från flera håll i verken, är aldrig dogmatisk eller tyngd av förhandsuppfattningar. 

Jag får för mig att teoretikern, den analytiske Horace medvetet ligger lågt, om än har svårt många gånger att låta bli att avbryta henne, utreda och lägga tillrätta. Briljera, jonglera. Ibland önskar jag att han inte kunde hålla sig. Han är ju underhållande när han går loss!

Den unga kvinnan och den gamle mannen. Lillsyrran och storebrorsan. 

Låt mig erkänna att jag älskar och njuter i högan sky av programmet! Jag älskar att Horace är dryg och en besserwisser av Guds nåde. En sådan där som skulle ha åkt på spö i Sandviken. 

Älskar att vackra (fnys åt mig bara, gubbstruten som har förstånd att uppskatta kvinnlig fägring, det bjuder jag på) Liv är kreativ och upptäckande, aldrig snabb att försöka låsa tolkningarna. Hon, nå även Horace, är lustskapande. 

I går kväll slog det mig, inte första gången förvisso, att de båda hyser en romantisk konstnärsuppfattning. Därtill en biografisk. Inget samhällsperspektiv anläggs. I så fall enbart diskret och ganska marginellt. 

Jag efterlyser ingen fyrkantig konstsociologisk begreppsexercis, missförstå mig inte. Men det skulle faktiskt kunna lägga något till att också beakta den samhälleliga kontexten.  

Nå, jag längtar redan till nästa onsdag! 

onsdag 29 november 2017

Lagstifta om civilkurage?

Metoo-kampanjen befäster den mörka bild jag länge haft av svenska arbetsplatser. Att de är befolkade med fega figurer som inte säger ifrån utan låter sig behandlas hursomhelst. 

Civilkurage och mod lika med noll. Och så till det lägg eländiga, fega chäfer som i sin konflikträdsla låter saker bero och låtsas som ingenting. Bara de förkrympta klarar sig själva, är de beredda att blunda eller sälja ut medarbetarna. 

Det gäller inte "bara" sexuella trakasserier. Det blir bara extra tydligt då. Men varför alla kvinnor som nu träder fram i samlad trupp aldrig enskilt omedelbart sa ifrån och försvarade sig med näbbar och klor, det skulle jag bra gärna vilja veta. Efter vad jag kan förstå, så gjorde de allra flesta inte det.

Varför? Egentligen? Jag skulle vilja ha svar på det, utan bortförklaringar av mer eller mindre rimligt eller förståeligt slag. Det går ju alltid att skylla på något för att slippa agera. Men vi är aldrig bara hjälplösa offer. Att påstå det reducerar och förminskar oss, berövar oss vår värdighet som mänskliga varelser. Vi bär ytterst ansvar för våra egna liv. 

En gång fanns det en informell sammanslutning i Sverige som gick under namnet Exodus. Individer av olika kön och ålder som mobbades och behandlades illa på sina arbetsplatser. Utmärkande för just dessa i Exodus, visade forskning, var att de besatt egenskaper, hedervärda sådana, som normalsvensken inte har. 

De var rakryggade och demonstrerade integritet. Vägrade tiga om missförhållanden de bevittnade på sin arbetsplats. Utan att det går att stämpla dem "rättshaverister" (missvisande ord som stigmatiserar individen och felaktigt placerar skuld på denne) eller "bråkstakar". Om än ihärdiga. Med hög moral.

Besatt egenskaper som vi alla förstås borde ha och förmedla till våra barn. Straffades för det, paradoxalt nog kunde det tyckas. På olika mer eller mindre vidriga sätt. Mobbades eller gicks förbi vid befordringar. Fick sämre lön än de borde haft. Placerades utan arbetsuppgifter med tomma skrivbord ute i kylan med tyst förhoppning om att de skulle säga upp sig själva. 

Jag kom att träffa flera av medlemmarna i Exodus som kunde berätta de mest hårresande saker från sin organisationsvardag. Risk förstås att man bryts ned av att utsättas för det som skedde. Börjar tvivla på sig själv.

Maria Modig skrev en fin liten bok om vad hon kallade den nödvändiga olydnaden. Nödvändig på flera plan, inte minst för verksamhets- och organisationsutveckling, vilket man tenderar att inte fatta när man från ledningshåll premierar lojalitet och anpassning. De "olydiga" är de mest engagerade och kreativa medarbetarna. Mest värdefulla.

Sverige lider av ett besvärande olydnadsunderskott. Som anställda kryper vi och gör som vi blir tillsagda. Som Metoo visar tillåter många av oss till och med att det tafsas och kladdas på oss. 

När makt och överhet inte hör, kan vi vara kaxiga. Eller när vi fått i oss en grogg. Eller slipper skylta med namnet. Stå för våra uppfattningar. Eller gömma oss i flocken.

Kaxiga - när det inte kostar oss något. 

Och så frågar vi oss, enfaldiga troskyldiga varelser, hur nazismen i Tyskland blev möjlig! Konformitet och blind lydnad - i förlängningen massmord. Titta bara på vårt eget land. Som om det inte skulle kunnat hända här. 

Vad göra? 

Politiska partier, minns inte vilka och det spelar ingen roll, föreslår på fullt allvar att man ska lagstifta om att vi har skyldighet att ingripa när vi bevittnar misshandel eller våldtäkter. Jojo, som om det skulle räta upp vankelmodets Svensson. Fan tr´ot. 

Vi kanske ska föreslå att det lagstiftas om civilkurage? Vilken blir påföljden vid lagbrott, i så fall?

Ack, detta eländiga fega folk! Undersåtar. Obotligt.




måndag 27 november 2017

Tjugofemöresdocenter vid regional högskola

Jag vill minnas att det var kärnfysikern och samhällsdebattören Tor Ragnar Gerholm som liknade de regionala högskolor som på 70-talet instiftades i Sverige vid radioaktivt läckande kärnkraftverk. Släpper ifrån sig olämpligt avfall. De borde av omsorg om vår intellektuella miljö genast bommas igen.

I samma veva startades i Danmark vad som kallades universitetscentra. För att skilja dem från de "riktiga" universiteten, kunde man tro. Så småningom tilläts de kalla sig enbart universitet.

Det röda, som det hette om RUC (Roskilde Universitetscenter), och som Mogens Glistrup ville stänga för att därefter asfaltera platsen, hade jag möjlighet att besöka i studiesyfte. Jag imponerades av den kvalificerade handledningen, den problembaserade pedagogiken och de självständiga och teoretiskt avancerade alster studenterna producerade. 

Tyvärr lyckades jag inte få kontakt med den legendariske Knud Illeris under mitt besök. Jag hade ju läst och inspirerats av honom och gärna velat träffa honom in real life. 

Likaså bevittnade jag AUC (Aalborg Universitetscentrum), numera Aalborgs Universitet, inifrån. Jag imponerades även där av den akademiska nivån. Slutsatsen: Det behöver inte vara dåligt för att det är regionalt och nytt. 

Jag minns hur vi från Upsalahorisonten talade nedlåtande om de regionala högskolorna. Men jag kom att vara verksam vid två sådana. Efter att ha umgåtts med planer på att lämna universitetet och ägna mig åt något annat. Övertalades komma till Sundsvall. Där slogs jag av tvärvetenskapligheten. Av nöden tvunget på grund av få representanter för varje ämne. 

Det tvärdisciplinära fanns inte i Upsala. Vattentäta skott mellan ämnen och institutioner på universitetet. I Sundsvall kunde sociologer och företagsekonomer samarbeta. Omöjligt i det konservativa Upsala. 

I Gävle slogs jag, liksom för övrigt även i Sundsvall, av handlingsutrymmet. Jag kände länge, jag såg till så att det blev så, att jag hade stor frihet i utformandet av mina kurser. Jag läste aldrig kursplaner eller tog reda på vilken kurslitteratur som förväntades användas. Utan litade på mitt förvärvade professionella omdöme. 

Men sedan kom NPM, New Public Management, detta satans otyg. Småpåvar till chäfer i linjeorganisationen som var inne och klåfingrigt tafsade på mitt revir. Medelmåttornas tyranni. Deprofessionalisering. Försämring och urholkning. 

Jag struntade i vad som stod på väggen, det kunde ha stått Högskolan i Tosseboda. Kunde jag bara svara för mina kurser, var det nog för mig. Och det kunde jag. De höll acceptabel intellektuell nivå. Till skillnad från många kollegers eftergymnasiala kurser. Eländiga.

Resurserna borde samlas och koncentreras, har Mats Alvesson i Lund, också med erfarenhet från en regional högskola, och andra krävt. Spill inte ut resurserna på en massa orter av regionalpolitiska eller fördelningspolitiska skäl. Det förhindrar framväxten av elituniversitet i Sverige som kan konkurrera internationellt.

Alvesson och kompani skulle få vatten på sin kvarn om de hade tillgång till ett aktuellt sakkunnigutlåtande gällande en docentansökan i Gävle. Man kan nämligen nuförtiden söka direkt i Gävle, "behöver" inte gå via Upsala. Nästan så, att jag önskar att dokumentet aldrig hade hamnat under mina ögon. "Bedrövligt", tänkte jag omedelbart efter att ha läst. 

En intern (är inte det jäv?) sakkunnig, professorsutnämnd vid högskolan och inte i Upsala, hyllar den klena ansökan på ett generande partiskt sätt. Den externe sakkunnige är tveksam. Det av den sökande inlämnade materialet för bedömning håller inte måttet. Omfångsmässigt tunt, innehållsligt stora brister. 

Slutsatsen blir förödande efter att den externe lämnat grön ljus för ansökan: Den skulle inte beviljas vid ett "äldre universitet". Det blir som en dödsstöt. Annorlunda uttryckt: Förr sa man tjugofemöresingenjörer. Nu kan man säga tjugofemöresdocenter. Och de finns enbart vid de regionala högskolorna.

Jag avser skriva rektorn i Gävle och rekommendera henne att hemligstämpla utlåtandet som är tillgängligt hos registrator i egenskap av offentlig handling. Når det utanför Kungsbäck, där högskolan är belägen, lär det knappast höja statusen på lärosätet i den akademiska världen.


lördag 25 november 2017

Gråt inte för mig, Göteborg!

Lämnar ett soligt Göteborg. Första gången jag besöker staden efter vännen Gerts frånfälle. Tomheten slog emot mig så fort jag klivit av tåget i måndags. Tomhet och saknad. 

I april fanns han fortfarande och jag hälsade på honom på vårdhemmet i Örgryte. Han kände inte igen mig. Mager. Sjukdomsmärkt. Vi satt vid fönstret i hans rum med Korpenböcker utmed väggarna. Han pratade om fåglarna, inte korpar, vi kunde se från fönstret. Minns inte exakt vad han sade om dem. 

Nu har jag avslutat Existentialisterna av Sarah Bakewell. Med den oemotståndliga undertiteln: En historia om frihet, varat och aprikoscocktailsEn bok som tog mig med storm, för att använda en sliten klyscha. Jag bromsade in läsningen, något jag sällan gör, men kunde till slut inte undvika att läsa ut boken, höll hårt i den ända till sista sidan och fotnoten. 

Den absolut bästa introduktionen, egentligen fel ord för boken är mycket mer än så, till existensfilosofin jag läst. Medryckande och levandegörande. Utan att förenkla eller förytliga. 

Konkret och sinnligt doftande. Kaféer och gator i Paris nämns ideligen. Fick mig att längta efter att återse Ljusets stad. Flanörernas huvudstad sedan Baudelaires tid. 

Att erkänna döden är att knuffa på livet. Att vi vet att vi skall dö, borde förstärka vår närvaro och livskänsla. Insikten är inte lätt att bära. Men nödvändig att lyfta upp i medvetandet.

Sista sidorna i Bakewells bok handlar om döden. Hon räknar upp dem, en efter en, som gick bort. Camus. Merleau-Ponty. Levinas. Hannah Arendt. Heidegger. Sartre. de Beauvoir. Idel storheter med språket i sin makt. De levde sin filosofi. Kött och blod. Den var inte reducerad till ett akademiskt spörsmål. 

På svenska universitet har existensfilosofin, kallas ibland kontinentalfilosofin, betraktats med misstro av de fyrkantiga, anglosaxiskt impregnerade, yrkesfilosoferna. Jag gluttade in på Filosofen på Villavägen i Upsala när jag nyss kommit till lärdomens stad 1968. 

Men backade snabbt ut därifrån. Så ostimulerande kändes institutionen. Läste sedan existensfilosoferna på egen hand.

Som de Beauvoir bittert konstaterade: Döden tar ifrån oss allt. Böcker. Resor. Upplevelser. Soluppgångar. Leningrads vita nätter. Fullmånar. Den är en livets övermäktiga fiende. 

Erling Öhrnell och jag lägger snart sista handen vid vår bok om döden. Aldrig förr har jag skrivit så avskalat. Jag satt i Vendsyssel i Danmark i somras. Skrev om och skrev om. Putsade. Skar. Tvivlade. Lade till ord. Tog bort ord. Osäker på min text. För första gången. 

Den måste testas. Jag får för mig att den är ingenting i sig själv. Den måste överräckas till en läsare. Den är läsaren som har dess öde i sin hand. Texten fullbordas, alldeles för pretentiöst ord, av läsaren.

Gråt inte för mig, Göteborg. Varje gång jag med spårvagnen, 3:an eller 9:an, passerat Bengans musikmecka där uppe på Stigbergstorget har tanken gått till Håkan Hellström. Från början hade jag svårt för honom. Sedan greps jag av hans texter, nyenkel genialitet. Men tröttnade när jag besåg en inspelad konsert från Ullevi. Banalitet dränkte fyndighet. 

Gråt inte för mig, Göteborg. Jag kommer tillbaka.


torsdag 23 november 2017

Medborgarlön och alla som redan har en






I eftermiddag träffar jag i Lilla London med mötesplats Järntorget, i skuggan av Folkets Hus och den socialdemokrati som dog omfamnad av marknaden, Lena Stark. Driftig person och språkrör för det nya basinkomstpartiet som avser ställa upp i riksdagsvalet nästa år. 

Hon vet att jag inte är så förtjust i ordet basinkomstAtt jag hellre föredrar att säga medborgarlön. Basinkomst leder mig till att tänka socialbidrag. Något man får och något som någon ger en. 

Men jag talar om rättigheter och upprätt gång! Medborgarlön är ett mer offensivt laddat och strategiskt polemiskt ord än det bleka basinkomst. Genererar alltid omvälvande diskussioner. Just om rättigheter och upprätt gång. Människans befrielse. Tvångets upphörande. Själens avdisciplinering. 

Partiet kommer att bli hårt grillat av journalisterna och förtalat av de andra, systembärande, partierna. En fråga företrädarna måste ha ett genomtänkt svar på, är om inte många redan har medborgarlön. Jag tänker på alla inkomna som är arbetslösa och försörjda av samhället. 

Nu talas det i och för sig öppet om låga ingångslöner för att "få fler i arbete" som det slitna mantrat lyder. Obegripligt att facket går med på detta. Det innebär lönedumpning och undanträngning. Tro inget annat. Jag tar förresten tillbaka det där med obegripligt. LO och centrala facket är inte mycket att hänga i julgranen. Dansar efter arbetsköparens pipa. 

Annars är läget gott för partiet. De lär knappast få höra att en medborgarlön inte går att finansiera. Ett sådant argument skjuter sig självt i foten. Lär heller inte få höra att den som icke arbetar, skall heller icke äta. En sådan invändning skjuter också sig själv i foten. Reality speaks.

Kanske kan de som redan har medborgarlön rättfärdiga en mer generell sådan? Kanske behöver det inte ligga det nybildade partiet i fatet utan kan öppna för en fördjupande diskussion? 

Det viktiga blir att få stöd från verklighetens folk, Hägglunds orättvist hånade uttryck. De som företräder partiet får inte sticka ut åt fel håll. De måste vara trovärdiga och tillförlitliga. Inga kisar från Söder eller knasbollar. 

Jag litar på mitt politiska omdöme. Min erfarenhet från åren när jag kvistade land och rike runt och talade mig varm för medborgarlön är att frågan drar till sig en hel del kufiska typer. Fråga mig inte varför. 

Betongsossen Löfven som tycker att vi bör älska när väckarklockan ringer i ottan och vi får (sic!) kliva upp och göra rätt för oss, har för länge sedan förlorat sin hyllade arbetslinje. Så någon sådan kan inte ställas mot medborgarlönen. 

Till syvende och sist har han och de övriga systembärande motståndarna endast ofrihetsargumentet kvar. Människor skall kvarhållas ofria och hör sen! Den politiska klassen styr - ni andra tiger och lyder. Rädda och fogliga. Med i bästa fall otrygga anställningar och taskig lön. 

Det som växer i Sverige är det som Guy Standing och andra kallat prekariatet. Alla som lever under mycket osäkra förhållanden. En otrygghetsskapande tendens som måste brytas.

Jag ser fram mot samtalet med Lena i eftermiddag, lära mig hur man tänker inom partiet. Och vilken valstrategin är.

onsdag 22 november 2017

Klen efterfrågan på bordsvisor




Lilla London i ymnigt snöfall. Knökfulla spårvagnar, imma på rutorna. Vinglande cyklister i den besvärliga modden. Promenerar från Majorna till Stadsbiblioteket där duvorna burrar upp sig och söker värme på fönsterblecket. 

Sjunker ned med datorn i knäet i en fladdermusfåtölj som ger mig 60-talskänsla. En kompis hade en sådan. Det var som att uppslukas när man satt i den. Inte lätt att komma upp. Man förblev sittande.

Jag har för mig att Björn Afzelius ett tag bodde snett mitt emot biblioteket, på andra sidan Avenyn. Kastar alltid en blick upp mot vad jag tror var hans fönster på översta våningen.  Jämte Wiehe en av frontfigurerna i Hoola Bandola. I ett minnesprogram tillägnat den förre hörde jag den senare på det drygaste sätt uttala sig kritiskt om Afzelius som textförfattare. 

Hur han i början av deras musikaliska samarbete tvingades refusera texter av Afzelius. 
Belåtet och överlägset berättade han om hur han ofta gav Afzelius bakläxa, när den senare testade en sång på honom, och uppmanade honom att börja om på nytt. Men göra det bättre. Han lät som en riktig Bror Duktig. Eller fyrkantig gammal, kriarättande svenskalärare.

Afzelius behärskade den svåra konsten att skriva enkelt. Nå, inte alla texter höll måttet. Det hör man på skivorna han spelade in som soloartist. När han är som bäst, är han dock mycket bra. Han var ingen akademiker. Dessa överutbildade krångelkusar som aldrig kommer till skott när de producerar en text. Skulle stilpoäng delas ut, blev det inte många. 

Nuförtiden öppnar jag aldrig en akademisk avhandling. Livet för kort för dylika. Den sista blev en doktorsavhandling för ett par år sedan om anarkistiskt entreprenörskap. Den kvinnliga författaren (Monika Wallmon) kunde, till skillnad från sina kolleger, skriva. Avhandlingen mycket stimulerande för en grånad anarkist.

Gunnar Ekelöf, en av 1900-talets främsta modernistiska poeter och han skrev sannerligen inte enkelt, hade som sina husgudar Helmer Grundström, Nils Ferlin och Evert Taube. Poeter som behärskade den fasta formen och kunde rimma. Ekelöf förstod kanske bättre än någon annan hur svårt det är att skriva så. 

Min salig mor var en hejare på bordsvisor. Därför också ständigt ombedd förfärdiga dylika till födelsedagskalas när det fylldes jämnt, eller vid bröllop. Turalleri, turallera använde hon alltid. Annars fungerade det inte. Och jag hör i bakhuvudet: När Rut och Holger knyta hymens band / Turalleri, turallera / Tillsammans de segla mot lyckans land / Turalleri - hurra!

Sonen går i hennes rimspår. Spontanrimmar ofta. Ibland blir det fyndigt. Andra gånger skräp.

Tyvärr är efterfrågan på bordsvisor klen i dessa dagar. Beställningar tages hursomhelst emot! Honoraret kan vi alltid komma överens om.

tisdag 21 november 2017

I Haga ingen skrothandlare och hans son













Huttrar, drar ned mössan långt över öronen. Novemberkallt på Östra kyrkogården i Göteborg. Med 3:ans spårvagn har jag tagit mig hit från Majorna. För att uppsöka vännen Gert Nilsons viloplats. Ingen gravsten än så länge. Men jag har skrivit upp numret på platsen. Så jag kan leta mig fram till den. Stegen tunga. Hjärtat sorgset. 

Lägger ned blommor. Röda rosor som borde varit gula, Gerts färg. Men fann inga i den närliggande blomsterhandeln. Står en stund.

Samma komplicerade känsla som alltid på en kyrkogård. Kombinationen av närvaro och frånvaro. Ännu mer i minneslunderna som saknar närmare angivelse om var de dödas stoft placerats. Där blir jag osäker. Och famlar. Anonymiteten öppnar för stor existentiell tomhet. På tröskeln till evighetens avgrund.

Gert gick bort i somras, i den fagra juli månad. När jag som vanligt befann mig invid Vesterhavet i det skimrande Krøyerland. Jag saknar honom. Blundar och hör hans intensiva röst, framkallar den. Men här på Östra kyrkogården hörs den inte. De döda talar inte. Rå, ljudlös novembervind famnar trädstammarna, pudrade med tunt lager snö. 

Ljud från trafiken i närheten. Skramlande spårvagnar. Livet går vidare utanför kyrkogårdens stillhet. Men mitt liv blir inte detsamma utan Gert.

Återvänder in mot centrum. Strosar i Haga som jag plägar göra. Det Haga som en gång sjöd. Ett dynamiskt och frigörande tillhåll för kreativa krafter. Musiker. Förläggare. Konstnärer. 

Jag försöker komma på vad Göteborgssociologen heter som skrev en tjock och bra bok om Haga och fristaden Christiania. Men får inte fram hans namn. Irriteras över ett allt sämre minne. 

Haga numera en gentrifierad stadsdel. Stenöken, föga inbjudande. Välbeställd medelklass har ockuperat och lattifierat Haga. Inte hör jag klappret  på de trånga gatorna från Herkules hovar. Herbert bakom tömmarna. 

Inte möter jag livskonstnären Albert himself i väl använd kofta och hatt. Som låter sonen slita hund medan han själv njuter av livet i den underbart stökiga träkåken på Skolgatan 15. Avundsvärt bekymmerslös. Min raka motsats. 

1 december börjar jag se om Julkalendern med skrothandlaren och hans son. Svårt bärga mig. Det är tradition. Högtidsstunder framför teven. Sitter som klistrad. Kan många repliker utantill. Sinnet varmt och ljust. 

Och så får jag återse det Haga som inte längre finns. Det förlorade, av den marknadsstyrda brutala samhällsomdaningen tagna. När Göteborg fortfarande var det Göteborg jag ville återställa. Vrida klockan tillbaka. Sudda ut det som nu är. I den meningen är jag en radikalkonservativ. 

Men det går inte. Den bistra verkligheten sticker mig i ögonen. Känns som om den hånflinar mot mig. Novemberstämning. I hela landet. 

Jag fryser och ängslas. 

måndag 20 november 2017

Jag känner till en familj som inte heter Svensson













Jag känner, nej snarare känner jag bara till även om det manliga överhuvudet i familjen och jag läste samtidigt i Upsala och stötte ihop på samma institution, en i landet  och i huvudstaden boende familj där samtliga familjemedlemmar är helvita. Och enbart västeuropéer.

Ingen afrosvensk. Ingen asiat. Enbart den vita rasen har släppts in i denna familj. 

Etnocentrism. Rasifiering. I det förment mångkulturella landet. Kristna är de också. Går i kyrkan. Gifter sig kyrkligt. 

Kärnfamiljen försummar denna familj aldrig att framhålla som ett ideal. Även om åtskilliga snedsprång förekommit från överhuvudets sida och dessutom kommit till allas vår kännedom, men det händer kanske i de bästa familjer, vad vet jag. Det försvarade idealet utesluter hursomhaver alla ensamma, alla singlar, alla som valt andra samlevnadsformer. 

Ingen i familjen är gay. Vad jag vet. Ingen har kommit ut ur garderoben. Ingen är queer. Ingen trans. Heteronormativitet praktiseras. Pojke blir kär i flicka. Och tvärtom. Hymens band knyts och äktenskapslöften utväxlas för öppen ridå. Inga Stockholmsäktenskap, som man sa förr. 

I Sverige påstås arbetslinjen gälla för alla medborgare. Men denna familj har bestämt sig för att aldrig någonsin arbeta. De har valt bidragets bekväma väg. Någon kanske skulle frestas kalla det bidragsmissbruk. När de hävdar att de har ”semester” och drar i väg - inte till ett B&B någonstans, utan femstjärnigt lyxhotell i Dubai. 

Leende inför fotograferna, ty de senare älska denna solskensfamilj, plaskar de omkring i behagligt uppvärmda pooler och njuter av det luxuösa bordets alla läckerheter. Antar att det är all inclusive som gäller.

Radhus i Hökarängen? Eller i Nacka? Glöm det. Flott, för att inte säga överdådigt, bor de. Många rum. Utan att betala en krona i hyra. Om de inte tar av det apans gage (apanage, säger rättstavningsprogrammet) de kvitterar ut varje år. Men offentliga medel likafullt. 

Personal har de. Slipper städa alla rum, putsa alla fönster, barnflickor finnes också, kockar och andra. Det goda livet kan levas utan avbrutna naglar och skurgummeknän, fiskpinnar och vidbränd falukorv. På lyran kan de åka hem efter fester, chaufför står till buds. 

Familjen heter inte Svensson eller Karlsson. Efternamnet lyder Bernadotte. 


lördag 18 november 2017

Honeckers arvtagare statsminister i Sverige?













Jag trodde Honecker var död och begraven. Utan arvtagare.

Men så hörde jag i går Stefan Löfven intervjuas i SVT. Från EU-toppmötet i Göteborg. Han såg mäkta belåten ut. Liknande en katt som svalt en kanariefågel. Som om han åstadkommit något riktigt stort. Talade om den "sociala pelaren" i Europa. Nu skall det satsas på folket. Marknaden och kapitalet har fått sitt. 

Jag öppnar morgontidningen denna regniga novemberlördag. Det första jag ser är en artikel om att det blir allt svårare att erhålla sjukersättning i Sverige. Allt fler hamnar i ekonomiska svårigheter på grund av detta. Rehabiliteringen försvåras, oro äter sig in. Man möts av oresonlighet och blanka nej från handläggare. 

Kvinnor föder barn i bilar.  Sjuksköterskor dignar under omänskliga bördor. Poliser vill byta yrke. Personlig assistans dras in.

Våldtäkter och skottlossning. Parallellsamhällen och kriminella som tagit över. (Löfven borde passa på och begå en rundtur i Göteborg. Till förorterna.) Ett land som förefaller vara på glid. Människor överges av stat och myndigheter. 

Men Löfven riktar in sig på Europa och en pelare där. Det egna landet verkar han totalt ha glömt, att det är i Sverige han är statsminister. Kanske siktar han på en toppost i Bryssel. Glider med i gräddfilen. 

Han förmanar oss, spelar landsfader, att vara stolta, väldigt stolta, över att det kommer celebra gäster, högdjur, till lilla Sverige. Han dikterar vad vi, som betalar hans lön, skall tycka. Vi vet ju sedan tidigare att han ogillar alla som tycker något negativt eller sprider vad han uppfattar som en negativ bild av Sverige. Det har han uttryckligen gjort klart. 

Det skall skimra om Sverige. Fråga bara Juholt på Island. Han åkte på en offentlig åthutning när han varnade för en odemokratisk utveckling i Sverige. Knip och lyd. 

Glöm kritiska medborgare och yttrandefrihet. Som på den där muralmålningen utanför forna Luftwaffe i Berlin. Alla glada med rosor på kind. Hand i hand vandrar vi under musik mot lyckoriket. Om vi inte redan är där. I Löfvenland. 

Honecker levde inte i den östtyska verkligheten. Han levde i en ideologi. Löfven verkar göra likaledes. Dags att vakna och ta ansvar.

Bild: Erik Krikortz

tisdag 14 november 2017

Tänk bara på Stig Sjödin!














Mitten på 1960-talet. Tidig morgon i mars månad. Smedsgatan i Sandviken. Trerummare med lyhört mellan rummen. Jag dröjer mig kvar i bädden. Hör mina föräldrar lågmält samtala därinne i sovrummet. De låter glada. Mamma: "Tänk bara på Stig Sjödin!" 

Jag hör inte vad pappa svarar. Min far som om något år ska insjukna i den leukemi som långsamt dödar honom. 

Sjödin och mamma var barndomskamrater på Bruket. Han lämnade Verket och staden, måste bort. Det ryktades att verksledningen läste honom i smyg - diktsamlingen Sotfragment - för att få veta hur gubbarna på golvet tänkte. 

Jag hade, utan att berätta det för någon och definitivt inte mina föräldrar, skickat in en dikt till Arbetarbladets nystartade - den växande tonårskulturen måste ju bara speglas! - ungdomsbilaga Träffen. Redaktör Alf Lundkvist. Sedermera känd tevereporter. För tidigt avliden. 

En socialrealistisk dikt jag betitlat Lugnet och som verkligen inte kunde tillskrivas några litterära kvaliteter. Jag mötte spott och spe från illasinnade kamrater. Som utantill citerade särskilt töntiga rader. Medan mina kinder rödfärgades.

Lundkvist slog upp den stort. Intill den ett foto på mig med långt hår. Händerna knutna såsom i bön. Ansiktet andäktigt. Fotot från Sveriges Radios popbandstävling i Falun. Där vi höll på att vinna uttagningen. Jag var solosångare i vårt band. 

Jag tror att mamma med sitt uttalande om Sjödin var stolt över mig. Tyckte inte det var jolligt att jag skickat in dikten. Tyckte inte heller dikten var jollig. Kanske anade hon att jag redan börjat kika åt ett annat håll än Sandviken och Verket. Och hade inget emot det. 

Hennes liv tog ju sig en annan riktning än den hon önskat. Av försörjningsskäl. Nu kunde hon flytta över de övergivna livsdrömmarna på mig, ende sonen. Min syster hade flyttat hemifrån. 

Varför jag dristade mig till att skicka in den handskrivna dikten kan jag inte riktigt svara på. Fåfänga? Eller ville jag knuffa på mig själv, den unge spolingen med spirande författardrömmar. Men fram till inskickandet hade jag legat lågt med att visa någon vad jag skrev. Inte riskera att stämplas händig eller jollig! 

Eller få kastat mot mig att jag inte skulle tro att jag var någonting. 

Jag fortsatte skriva utan att göra något väsen av det. Farsan tog en dag hem en behändig liten brun låda från Verket med stabilt hänglås. Morsan strök ofta runt lådan, nyfiken på innehållet. Framförallt när hon tyckte att det skramlade. Ölflaskorna med Bocken på etiketten förrådde mig.

Farsan försåg mig med lådan, utan att jag bett om det. Han verkade förstå ändå vad jag behövde. Där kunde jag tryggt förvara mina skrivövningar. Bland dem erotiska noveller. Inte särskilt grova. Jag lovar. 

Inspirerade av publikationer som den förhållandevis oskyldiga Piff som inhandlades i kiosken bredvid Centralporten. Snabbt upp med pengarna, alltid exakt summa ned på öret, på disken. Riva åt mig tidningen, sedan pysa i väg snabbare än en avlöning. 

Försökte dölja ansiktet för den som effektuerade den blygt och med knappt hörbar röst framförda beställningen.

Skrivandet har fortsatt. Jag lever mitt liv skrivande. Skriver mitt liv. Jag ville inte leva annorlunda. Om vi inte symboliserar, dör vi. Enligt en klok fransk terapeut. Jag skriver (!) under på det.

Det finns de som jagar efter fruntimmer. Eller häller i sig rusdrycker. Jag skriver. 

måndag 13 november 2017

Ulla Andersson blir aldrig fattigpensionär















Vi kvinnor måste få en rimlig pension, kräver Ulla Andersson från Vänsterpartiet. (Expressen 8 november 2017) Notera det lilla ordet vi. Ulla Andersson har, såvitt jag vet, att se fram emot riksdagspension. På en hög nivå som dem hon företräder bara kan drömma om. Och efter betydligt färre intjänade år.

Så vilka vi syftar hon på, vilka kvinnor? Vore det inte mer korrekt att säga: ni hårt arbetande kvinnor borde ha en rimlig pension. Därmed också klassbestämma riktningen på tilltalet. Annars måste hon ju mena att kön står över klass. Östermalmskvinnan och städerskan från Rågsved sitter i samma båt.

För att fortsätta den semantiska exercisen är ordet rimlig innehållslöst. Vem motsätter sig kravet? Göran Persson? Någon?

Frågan bör förstås ställas om inte sakfrågan till syvende och sist är viktigast. Andersson kan naturligtvis politiskt företräda kvinnor som lever under helt andra levnadsvillkor än hon. Kvinnor placerade i en annan värld än den ombonade och skyddade på Helgeandsholmen. 

Kvinnor med låga löner, dåliga arbetstider och villkor, usel pension och i avsaknad av årskort 1:a klass på tåget. 

Hon kan göra sig till taleskvinna för dem. Hon måste ju ändå antas kunna representera dem. 

Genom henne får de en röst. Somliga röstar ju också på henne. Kanske i litet hopp om att få (fel ord, det är ingen allmosa eller ett tack som Löfven och andra varit inne på att pensionen är) en pension det går att drägligt leva på. Slippa hamna bland fattigpensionärerna på samhällets botten. Där kvinnorna är överrepresenterade. 

Klart står att hon skaffar sig politisk legitimitet genom att tala för undersköterskor och andra. Kvinnor i exploaterad position. Skulle samma kvinnors villkor radikalt (!) förbättras, försvinner legitimiteten. Om inte Andersson byter politisk inriktning. Inte helt uteslutet. 

V har ju i takt med vindarna rört sig från stalinism och kommunism till att vara ett vänstersocialdemokratiskt parti. Feministiskt, skulle de själva lägga till. På kvinnornas sida. Dock icke förorternas invandrade kvinnor, nota bene. Där går gränsen för engagemanget och solidariteten. 

Vore man en dum och elak jävel från Sandviken, skulle man säga: Prästen lever på synden och Ulla Andersson på de underordnade kvinnorna (fortfarande med undantag för förorternas kvinnor utsatta för hedersvåld och förtryck). 

En större fråga seglar in. Om att ha politiken som livslångt yrke, inte som ett tidsbegränsat uppdrag. Aldrig behöva lämna riksdagshuset och förmånerna som möjliggör det goda livet. Jag har aldrig, säger aldrig, hört Ulla Andersson tala om att hon frivilligt avser lämna riksdagen och återgå till ett civilt yrke. 

Och varför i himlens namn skulle hon göra det? Då vore hon korkad. Hon kunde ju inte ha det bättre än nu.

Min inte alltför kvalificerade gissning är att hon kommer att stanna kvar i riksdagsbänken så länge det bara går. Och sedan kvittera ut hög pension. Kanske utnämns hon till landshövding i Gävleborg eller ordförande i högskolestyrelsen på hemorten. 

Hon slipper, till skillnad från dem hon säger sig företräda, bekymra sig. Löper heller ingen risk att såsom dem slita ut sig i förtid. 

Hon är bara att gratulera. Jag önskar bara att hon, för den goda smakens skull, lät bli att säga vi.