torsdag 30 mars 2017

Trettio år med Pier Paolo

I över trettio år har jag levt med Pier Paolo Pasolini. 1986, under en tågresa, kom jag att läsa en tidningsartikel, en Understreckare i Svenska Dagbladet, om familjen Pasolini och greps redan från allra första raden av dess dramatiska öde. Familjehistorien tog sig in under huden på mig, trängde genom mina försvar. Dessförinnan var Pasolini för mig främst Matteusevangeliets rasande Jesus, en som hatade hyckleri och dubbelmoral. Beredd betala med död och korsfästelse för sin kompromisslöshet. En film som gick upp på vita duken samma år som jag konfirmerades, men Pasolinis aggressive och klarsynte Jesus kom vi inte i kontakt med under den avslagna konfirmationsundervisningen. Snarare en politiskt ofarlig Jesus. Ett mähä och offerlamm.

Framför mig såg jag stranden i Ostia utanför Rom, där Pier Paolo bestialistiskt mördades 1975 efter att ha lurats in i ett bakhåll. Ostia fick jag möjlighet att komma till hösten 2016. Och att bo på Hotel Sirenetta med Medelhavsutsikt och skriande hesa måsar. Och där det kändes som att kliva direkt in i en italiensk film från 1950-talet. Jag gnuggade mina ögon, det var som att spela med i en sådan film. Utan att kunna ett ord italienska. I bakgrunden sjöng sammetsrösten Umberto Marcato.

Och jag fick, tack vare kära vännerna Marianne och Gunnar Adler-Karlsson som besitter en bostad i den italienska huvudstaden, träffa Silvio som kände Pasolini, när den förre var en av många ostyriga trashankar till pojkar som drev omkring på gatorna i efterkrigstidens, den stora bristens, Rom. Pasolini månade om dem, höll sin hand över dem, en barmhärtigheten och nådens hand. Silvio försåg oss med adressen till det hus i stadsdelen Monteverde där Pasolini bodde. Sällsamt stå utanför porten, föreställa sig honom komma och gå in och ut genom den porten.


Således över trettio år med Pasolini. Och en bok blev det till slut. Eter att ha brottats mycket med föremålet och stoffet. Och mig själv. Jag har, travesterande Strindberg, kallat den min största smärtas barn. Det mest självbiografiska jag skrivit, jag kunde använda Pasolini, gå in i honom, låna hans masker. Låta honom göra det jag aldrig vågade. En ställföreträdare. Den jag hade velat vara. Men kompromisslösheten förkroppsligades aldrig i mig.

Dessa decennier av mitt förgängliga liv, där det hände så mycket. Mycket har den försonande glömskan norpat. Och där jag kunde ha dukat under i ett tumörangrepp. Döden hånflinade från och till några månader mot mig.

Men Pier Paolo fanns där, hela tiden. Klippan. Orkanens öga. När jag tvivlade och anfäktades av vankelmod, drev han på. När jag förtvivlade, natten föll in klockan tolv på dagen, undgick jag inte hans genomskådande, knivskarpa blick. Ett tag hade jag en bild med honom uppsatt på insidan av dörren till mitt kontor. Jag sade till mig själv: Kan du inte möta den blicken och stå för det du gör, gå inte ut i världen.


I en av prologerna i boken: "Orkanen ser ej sitt eget öga / måsen ej sin vilda flykt / Jag vägrade leva mitt liv enkelt / säger ni nu han var förryckt?"

onsdag 29 mars 2017

Fatigue visar aldrig ett vänligt ansikte

Jag läser Jenny Diskis raka, osminkade Den sista resan. Hennes skildring av den förgörande trötthet som uppkommer under en krävande cytostatikabehandling mot lungcancer. Den envetna trötthet som aldrig viker från hennes sida. På fackspråk heter det fatigue, det låter vackrare och mer poetiskt än "trötthet". Men det är samma sak.

Diski hade inte kunnat förutse hur genomgripande tröttheten skulle vara, komma att förmörka hennes vardagsliv. Hennes försök att leva ett vardagsliv som om inget avgörande hade hänt. Men det går bara inte. Tröttheten har slagit sina klor i vardagslevandet och stjäl det mesta av utrymmet.

Jag känner alltför väl igen mig i Diskis detaljerade beskrivning. Detta att aldrig någonsin kunna känna sig riktigt pigg. Vilar eller sover man en stund, är man lika trött när man kliver upp, lika förbannat urbota trött. Det går inte att vila eller sova bort fatigue. Det är, i mitt fall, en kronisk biverkning att leva med. Försöka leva med. För den tär på psyket, det är som att vara inlåst i tröttheten, den är en osynlig bur med nycklarna bortkastade. Agneta Klingspor berättar i Stängt pga hälsosjäl om hur hon lyckades med att lära sig leva med sin tumörsjukdom, handskas och umgås med tumören. Med tröttheten lär man sig inte leva. Den visar aldrig ett vänligt ansikte.

Sällsynta, tack och lov är de det, stunder anfäktas jag av stark hopplöshet och uppgivenhet. Det känns som om jag vill kasta in handduken, inte orka ett steg till. I arton år har det hållit på så här. Och det blir inte bättre. Jag vet att jag bör vara, och jag är det också, tacksam för att jag överlevde det livshotande tumörangreppet, trots becksvart diagnos från läkarteamet på Akademiska Sjukhuset. De skulle inte ha satt en femma på att jag skulle fixa det. Jag med diagnosen mantelcellslymfom, en ovanlig lymfomsubtyp.

Men jag lever fortfarande efter radikal, för att inte säga extrem, behandling som inte var vederbörligt godkänd och testad. Läkarna tog en rövare, satsade allt på ett kort, avslöjades det för mig många år efteråt. Diski gör det inte, hon lever inte längre. Och jag skulle kunna räkna upp en lång rad vänner, eller sådana jag känner till och kan namnge, som liksom Diski vilar i sina gravar. De har "gått bort" som man sa i Sandviken. De har gått bort och kommer inte hem igen.

Jag är rädd att jag ska tråka ut min närmaste med att tjata om hur trött jag alltid är. Att jag alltid svarar att jag känner mig trött, när jag får frågan om hur jag mår. Så förbaskat tjatigt och ensidigt. Vem orkar i längden med en sådan Trötter, som bara borde gå och dra något gammalt över sig?

Enstaka stunder glömmer jag att bevaka min sinnesnärvaro och mitt lugn. Jag önskar plötsligt hett att jag kunde vrida klockan tillbaka, till när jag var pigg och spänstig, for fram som ett bubblande jehu. Men fatigue är mitt öde.


tisdag 28 mars 2017

Akademins ynkryggar


















De intellektuella är blott pipor som makten blåser igenom, som Jan Myrdal en gång uttryckte det, han som skrev Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Och satte en ära i att beteckna sig själv som just en intellektuell, en fri intellektuell. Bortom lojaliteter och tillhörigheter. Som Jean-Paul Sartre och andra i den stora, västeuropeiska traditionen. Att vara en intellektuell är ingen avlönad anställning, det är en hållning, en livsstil. Ett engagemang.

De värsta piporna utgör akademikerna, klerkerna som någon kanske skulle säga, men tveksamt om jag skulle sätta likhetstecken mellan akademiker och intellektuell. I det senare lägger jag förmågan till kritisk reflektion och att kunna tänka självständigt. Akademiker är regeltillämpare, de lär sig traderande hur man ska göra, följa etablerade spelregler, visa lydnad mot den förhärskande, akademiska diskursen. Jag minns en betygsnämnd jag satt i för ett par år sedan i Upsala, en doktorsavhandling skulle bedömas, det eftersträvades ett majoritetsbeslut. 

Jag glömmer aldrig hur jag studsade till, när jag ankom Upsala hösten 1968 och som något av det första mötte Thorilds (bilden till vänster) avkylande devis: Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. Vilken besvikelse! Ack och ve. Jag som begivit mig till Upsala för att undkomma en förkvävande bruksmiljö, där man inte fick avvika från vad som ansågs rätt. Och så börja misstänka, att Upsala, lärdomens stolta stad, inte erbjöd något annat! Samma instängdhet. Då visste jag inte att Thorild, vid vars disputation i juridik Gustaf III närvarade (!) utan att den förre lade band på sig, utan drog på som alltid, var en fritänkare som hamnade på kollision med konsistoriet. Till slut skickade de i väg honom från Upsala, långt bort från Sverige. 

Många år efter 1968 fick jag äntligen tillfälle att besöka Thorilds grav i en liten idyllisk by utanför Greifswald, denna stad invid havet och de vita klippor man ser på Caspar David Friedrichs monumentala målningar och som jag kan känna svår längtan till, och lyfta på kepsen för honom. Insåg till slut hans storhet, frihetsaposteln som inte lät sig tämjas. Den frätande ironiske, sarkastiske och sällsamt välskrivande Thorild.

Per Unckel

I början på 1990-talet var framlidne moderaten Per Unckel utbildningsminister, en smått obegriplig utnämning. Han besökte en gång, en blixtvisit, Högskolan i Gävle för att förklara en universitetsreform som innebar större autonomi för lärosätena, som vore de privatföretag som skulle konkurrera med varandra på en marknad. 

Jag minns inte mer från Unckels besök i Gävle än att han pratade med munnen full med bulle, ursäktade sig med att vi skulle vinna tid om han åt samtidigt som han talade. Inte förstod jag, eller någon annan, vad han hade så bråttom till. Tillbaka till huvudstaden, kanske. Smulorna for ut ur munnen på honom. Det såg otrevligt och arrogant ut. Dåvarande rektorns blick uttryckte inte gillande, direkt. Även om hon fjäskade och smörade för ministern.

Att vi anställda fogligt gick med på autonomireformen, det förstår jag inte så här i efterhand. Utan någon föregående, kritisk diskussion. Myrdal, för att knyta an till honom igen, skrev en stimulerande bok som hette Den onödiga samtiden tillsammans med Lars Gustafsson, travesterande skulle kunna man kunna säga att flera av de villkorsförändrande reformer som genomfördes på den högre utbildningens fält var onödiga. Men de genomfördes.

Och så genomströmningssystemet. Betalt per studenthuvud. Glöm kvalitet, godkänn och släpp igenom, basera budgeten på detta. Drar mig till minnes absurda planeringsmöten: - Hur många kan vi räkna med att ta igenom på den här kursen, åttio procent, nittio? En gång drog jag, trött och irriterad, till med: - Kan vi inte göra som på lärarhögskolan i Bukarest, godkänna 102 procent?

Lägg till den individuella, som borde heta den personliga, lönesättningen. Med dess negativa, splittrande konsekvenser. Vilket satans påfund. Bort gamla lönegrader och löneklasser. Jag minns när jag skulle rekryteras till Högskolan i Gävle hösten 1991, det gällde att ta i med löneanspråken så det fanns något att förhandla om, oavsett kompetens och formell bakgrund. Rena hästhandlarfasonerna, sälja sig så dyrt som möjligt.
Lojalitet och rövslickande belönas. Till skada för verksamhetsutvecklingen och det interna samtalet, det samtal som lyser med sin frånvaro. Under alla mina år mötte jag inte en enda chef - chefer skulle vi ju också ha och otyget New Public Management, bort kollegialitet och de professionellas självstyre - som kunde hantera lönesättningen på ett transparent och respektingivande sätt. 

Summeringens tid för docent Ekstrand. Det jag främst tar med mig från alla år inom universitet och högskolor är inte studenterna och det fåtal bland dem som ibland kunde bereda mig glädje, eller till och med förvåna mig med oväntade uppslag, utan den stora följsamheten från piporna. Aldrig ett ifrågasättande, aldrig något motstånd. En hjord av beiga akademiker, fäaktiga. Ynkryggar.

En kort period runt 1967 - 1968 fanns en flammande idé om något annat: universitetet levde, det sjöd och diskuterades och opponerades och agiterades och appellerades. Jag är glad att jag fick uppleva det på plats. Decennierna därefter är ett enda stort mörker, en förflackning och brant nedåtgående period. Och det fick bara ske! Jag kommer aldrig att förstå mig på mina kolleger, deras fäaktighet. Det var ju inte bara arbetstid som gick, det var ju livstid. Och vad gjorde de av den - och med sig själva?


 Rudi Dutschke, studentledare vid Freie Universität Berlin


lördag 25 mars 2017

Ingen medborgarlön utan en samhällsvision










Mr Medborgarlön i Malmö

1999 begav jag mig, kraftigt förkyld och febrig, ned till Lund för att på anrika Akademiska Föreningen, där de stora elefanterna dansat, debattera medborgarlön med en mycket konventionell, för att inte säga fyrkantig, professor i nationalekonomi. Jag har glömt bort professorns namn, jag har för mig att han var rådgivare till Carl Bildt och således en som direkt tjänade den politiska makten, och jag minns inte heller att jag gjorde någon vidare insats. Men debatten, där vi i våra positioner förblev långt ifrån varandra den borgerligt ideologiskt anfäktade professorn och jag, inspirerade till bildandet av Folkrörelsen för medborgarlön, en av initiativtagarna den kloka, oförtröttliga eldsjälen Kicki Bobacka. En förening som kom att föra ett tynande liv och aldrig fått någon politisk betydelse.

1995 hade jag publicerat Den befriade tiden: om arbete och medborgarlön och 1996 uppföljaren Arbetets död och medborgarlön: En essä om det goda livet. Två böcker om medborgarlön, den senare försedd med en ganska primitiv uträkning, utifrån nationalräkenskaperna, om hur en generell reform skulle kunna finansieras, jag ville visa på att det faktiskt var ekonomiskt möjligt. Trots att kolleger inom ekonomiämnet varnade för dylika beräkningar, de menade att är man inte överens om utgångspunkterna för hur en sådan skall göras, blir det omöjligt att resonera. Men jag fann ändå en poäng i att göra det. 

Jag hade som övertygad marxist ända sedan de röda studentåren i Uppsala, med arbetsvärdeläran som ett teoretiskt rättesnöre, jag var ju en flitig läsare av Kapitalet, och släpandes på den mentala barlasten från min uppväxt i Sandviken om att ”man måste göra rätt för sig”, fram till dess varit en anhängare av det som sedermera kom att kallas arbetslinjen. Arbetet och endast arbetet gör människan till människa, ger henne värde och existensberättigande. Visserligen var jag förtrogen med Karl Marx svärson Paul Lafargues uppfriskande, löneslaverikritiska pamflett Rätten till lättja, men den rubbade inte mitt tänkande. Jag satt fast i vänsterortodoxi. Och i arbetsmoralism.

Jag var en ingrodd tankefigurs fånge, denna dominerande figur behövde utsättas för kritisk och hårdhänt granskning. Efter en mycket intellektuellt och tankemässigt produktiv vistelse som gästprofessor vid Freie Universität i Berlin hösten 1993, skildrad i den melankoliska Nätternas natt (1994), lämnade jag arbetslinjen. Det var som om jag under dessa höstmånader, inte så många år efter att Muren fallit, hade suttit på första parkett på den centraleuropeiska teatern och insett att något annat måste till för att hålla samman samhället, det kunde inte arbetslinjen göra. Så min ingång till medborgarlönen var det krackelerade samhällsbygget, med ett växande antal långtidsarbetslösa och avhängda (i dag talas det om prekariatet), demokratin hotad på sikt. I forna DDR letades syndabockar och anslöts till auktoritära rörelser, som om stalinismen och dessförinnan nazismen aldrig bott på tysk mark. Historien var som bortblåst.

Jag vände, från att ha varit en tämligen oreflekterad och spontan motståndare till medborgarlön, som jag hört om från danska kamrater, bland dem politologen Erik Christensen som så småningom försökte lägga fram en gedigen avhandling i tegelstensformat om borgerløn men hindrades av det akademiska etablissemanget, och kände till via vännen Gunnar Adler-Karlsson, till att bli anhängare. Det enda alternativet. 

Argumenten för en generell medborgarlön samlade jag i Den befriade tiden, uppslaget till boken fick jag efter att under en föreläsning för hälsopedagoger ha testat idén och mött starkt och upprört motstånd från auditoriet: - Vansinne! Man kan väl inte få betalt utan att göra någonting! Det blev nödvändigt att samla ihop argumenten för och i samma veva bemöta dem mot.

Jag kom att resa, i samband med att böckerna publicerades och ännu mer efter en stort uppslagen och hyllande recension i Expressen av Nina Lekander, land och rike runt för att debattera medborgarlön, även med en sådan som AMS generaldirektör som var mäkta förgrymmad på mig och mina ”griller”. Jag mötte många människor, arbetslösa och nedtryckta, berövade sitt människovärde. Det kändes många gånger, och det var förstås en bra känsla, som om idén om medborgarlön ingav människor mod och gav dem självrespekten tillbaka. Filosofen Ernst Bloch talade om vikten av upprätt gång, människan måste gå upprätt, medborgarlönen upprättar gången. 

Man ”fick” finnas till, trots att man var arbetslös och tillhörde dem som nyliberala, cyniska debattörer såsom sociologen Lorentz Lyttkens, tidigare leninist, och andra föraktfullt kallade ”de tärande”. Även uttryck som "bidragsmissbrukare" och "snällism" förekom i det offentliga samtalet. Debattörerna antydde, och mer än så, att föga livsdugliga hölls under armarna med samhällets bidragssystem, de borde tvingas ta sig i kragen och rycka upp sig. 

Noteras kan, att LO under en period drev en reklamkampanj på bussar och annorstädes: Arbete ger frihet. Innan någon upplyste LO-toppen om att formuleringen tidigare förekommit i mindre trevliga sammanhang...

Jag föredrar att prata om medborgarlön framför basinkomst. Det förra signalerar något mer offensivt och individen uppresande - man äger kraft och rätt i och med att man är en medborgare - än det senare som låter som ett bidrag eller allmosa, typ socialbidrag eller något liknande. Som om det primärt handlade om pengar och inte om ett samhällsengagemang, och -ansvar. Frågan förminskas, jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga, att den trivialiseras. Den laddas inte med potentiell sprängkraft på det sätt som termen medborgarlön gör, den snarare ofarliggörs, och vi riskerar hamna i en försnävande diskussion om ekonomisk nivå. 

Inget fel i en sådan diskussion i och för sig, som just nu pågår på olika ställen runt om i världen, men den räcker inte. Diskussionen måste ha ett inslag av överskridande av det som är, se bortom det. Vad är medborgarlönen medlet till, vad kan den medverka till att förverkliga? Vad framträder i förlängningen, om vi föreställer oss att medborgarlönen har dynamiska och frigörande effekter? Vilka sådana måste och vågar vi tro på för att kunna plädera för medborgarlön? "Varje människa är en konstnär", hävdade den tyske konstnären Joseph Beuys. En positiv människosyn, där människan betraktas som en kreativ och skapande varelse - en människosyn som medborgarlönen måste vila på och ta sin avstamp i. Bort omyndigförklarande och kontroll!

Ett basinkomstparti - således väljer grundarna termen ”basinkomst” - håller på att bildas, jag var involverad i ett tidigare skede, men är det inte längre. Varför? Jag, som har kallats ”Mr Medborgarlön”, borde väl känna mig förpliktigad? Om nu tiden är mogen. 

Medborgarlönen, eller basinkomsten, kan enligt min mening inte drivas som en enskild fråga för sig, den måste förses med ett sammanhang, en kontext som den utgör en central del av, det vill säga ett samhällsprojekt. Den måste vara en av grundstenarna i ett sådant, utifrån den avgörande frågan: vilket samhälle vill vi ha? Ett samhälle baserat på lönearbetet och tvånget att försörja sig och att tvingas stå till den nyckfulla arbetsmarknadens förfogande, eller vad? Jag vill omedelbart understryka, att för mig har medborgarlönen aldrig varit någon utopi, jag har alltid hållit den för att vara en realistisk vision och möjlig att förverkliga - om den politiska viljan och kraften finns. Men bara om vi samtidigt håller liv i samhällsreflektionen. Och det måste finnas en samhällelig kraft, eller krafter, som kan driva frågan. Annars hamnar vi i idealism.

Något dylikt samhällsprojekt, som idé eller i praktiken, existerar inte i dagens Sverige - jag bortser från Löfven och kompanis upprepade besvärjelse om "den svenska modellen" - som fortlöpande faller sönder, med en politisk ledning som är frånvarande och oförmögen. Efter att en massinvandring tillåtits, nationalekonomen Tino Sanandaji har skrivit insiktsfullt om detta, har landet att hantera mycket allvarliga integrations- och försörjningsproblem. Det är, som jag bedömer det, inte ett gynnsamt läge för att driva frågan om en medborgarlön/basinkomst. Och det befarar jag det parti som avser att ställa upp i nästa års val kommer att tvingas erfara. Självfallet skulle man kunna vända på det, hävda att läget kunde inte vara bättre, eftersom det är ställt på sin ytterst kritiska spets, men det kräver en argumentation som tidigare inte erfordrades. 

Från LO-borgen skickades ganska nyligen ut ett förslag om lägre löner för nyanlända, för att de, tror man, lättare skall kunna komma in på arbetsmarknaden. Det är blott en from förhoppning, i bästa fall. Arbetslinjen skall med andra ord fortsätta att gälla, nu kopplad till skapandet av en underklass - med fackets goda minne. Men även arbetslinjen förutsätter en kontext, ett samhällsprojekt. Den kan inte sväva fritt, som något heligt i sig. Och den låter sig inte förenas med nyliberalism, globalisering och marknadsfundamentalism. Något annat måste till. Det existerar i dagens situation ingen politisk kraft som kan bära detta ”något annat”. Det pågår ingen som helst diskussion om vad det skulle kunna innebära. Medan kriget mullrar runt hörnet.

En gång beskrev jag mig själv som en samhällsvetare utan samhälle. Det gäller ännu mer i dag.



torsdag 23 mars 2017

När Högskolan i Gävle fegade ur












Högskolan i Gävle




Ett par år innehade jag det föga upplyftande uppdraget som ordförande för Saco-föreningen vid Högskolan i Gävle. Ironiskt, kunde det tyckas, enär undertecknad tvingades löpa gatlopp i slutet på 1970- och början på 80-talet, efter att ha skrivit en mycket kritisk, tillika medialt uppmärksammad, avhandling om hur facket gjort sig medlemsoberoende och snärjts in i de arbetsrättsliga lagarna, bakbundits och tagits som gisslan i samband med nedläggningar och avskedanden. Till och med självaste LO-ordföranden, Gunnar Nilsson, ryckte ut och fördömde.

Samtidigt som jag togs i hampan av upprörda ombudsmän och fackförbundspress som vägrade diskutera mina resultat, endast morrade om att jag ”spred söt lukt för borgarna”, var jag vän med dem som stod i ledningen för LKAB-strejken. Knappast några fackföreningskramare om man säger så, däremot förespråkare av vilda strejker. En av dem, Harry Isaksson, skrädde inte orden: ”socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende”. 

Ordförandeskapet försämrade min nattsömn, jag kände mig maktlös, stångades, drogs in i uppsägningsprocesser, kände mig medskyldig till att kolleger och vänner måste lämna sina jobb och vandra ut i otrygghet. Lägg till fackligt medvetslösa och ointresserade kolleger, det enda viktiga den egna karriären och att vara arbetsgivaren till lags.

Ett ärende fortsätter att förfölja mig, vägrar att släppa sitt grepp. En medarbetare och medlem häktades och åtalades efter att ha misshandlat sina barn. UNT skrev om det, utan namns nämnande. Arbetsgivaren övervägde repressalier, icke minst hade det ju brutits mot den förkättrade ”värdegrunden”. Haken var, att personen var muslim. I hemmet hade han praktiserat Koranenskola, och om jag förstår det rätt åkte barnen på en omgång när de inte var tillräckligt lärorika och lyssnande. Efter att misshandeln uppdagats placerades hustru och barn i skyddat boende. 

Personen vände sig till facket och bad om stöd, eftersom han fruktade uppsägning. Ombudsman och chefsjurist från centrala SULF (universitetslärarförbundet) ryckte ut. Som lokal företrädare var jag med på ett hörn, satt av förhandlingar där de senare enträget försvarade medlemmen, medan han ömsom grät, ömsom ilsket hotade med att för arbetsgivaren avslöja komprometterande saker om kolleger på högskolan. 

Arbetsgivaren backade och det hela mynnade ut i att barnmisshandlaren inte tilläts undervisa på ett tag, däremot gav man honom betald tid för kompetensutveckling, han erbjöds tillfälligtvis en bättre tjänstekonstruktion än den han skulle haft utan barnmisshandeln. En betydligt bättre tjänst än kolleger som inte klår sina barn. 

Fegheten och flatheten från alla sittningar, fruktan från arbetsgivaren och det centrala facket att framstå som främlingsfientliga, islamofobiska och rasistiska, tar jag med mig, det fortsätter att få mig må illa. Och att ingen, inte heller undertecknad, rakt ut sa: I Sverige slår man inte sina barn, inget att diskutera. Vi knep, medan den självömkande misshandlaren genom sitt gråtande och manipulerande närmast vann sympati. 

Strax före jul sedan stötte jag ihop med en av cheferna som deltog i förhandlingarna.
- Jag skulle vilja prata med dig om en sak, som plågar mig.
Blicken rädd och flackande, hon fattade omedelbart vad jag syftade på.
- Du menar väl inte här och nu?
Tablå.

tisdag 21 mars 2017

So much for creativity?











Leif Nylén, foto: Lennart Isaksson, DN

Det var många år sedan. Men plötsligt befinner jag mig återigen i det lilla huset invid vattnet i Solna, det flyter upp från det undermedvetna, bortom vilja och kontroll. En tät, cigarettröksimpregnerad, atmosfär genomsyrad av två skapande människors närvaro. Leif Nylén, mannen bakom trummorna i Blå Tåget, skrev Staten och kapitalet. Och tillbakablicken på 60-talets experimentella konstscen: Den öppna konsten (1998). Louise Waldén med stilistiskt väluppfostrade böcker.

Den framlidne Nylén skrev en gång om Eldkvarn att det var omöjligt att på förhand veta hur en konsert med dem skulle komma att gestalta sig. Antingen så dök grabbarna från Broadway i Peking upp på scenen som om de tagit sig dit med hjälp av färdtjänst, det var ryckigt och ojämnt och haltande och de kom liksom aldrig till skott.

Eller så exploderade konserten redan i inledningen, bandet dundrade i gång och därefter ångade det bara på, med frenesi och speltyngd. Men några förhandsgarantier kunde inte lämnas. Eldkvarn ena gången var inte samma Eldkvarn den andra.

Kreativiteten är ingen tjänarinna, hon tar inte nådigt och hukande order från någon, låter sig varken beordras eller administreras fram. Ibland tjurar hon och håller sig undan, men plötsligt behagar hon dyka upp, utan att man fattar hur det gick till. Det är bara att vänta, det är väl det forskarna kallar "inkubationstid". Strindberg visste det redan långt före de akademiska forskarna, när han varnade för att klistra sig kvar vid skrivbordet och envist "vrålrunka". Bättre lägga undan pennan, ta en promenad och visa kreativiteten vederbörlig respekt. I hopp om ett snart återseende.

Kanske borde biljettpriserna till Eldkvarns konserter sättas efter konsertens avslutning, när man vet vad man fick? Det innebär lägre pris för färdtjänstkonserterna, högre för den explosiva varianten.

Den förblindade, ännu vanligare på Lundells konserter, publik som betalar höga biljettpriser och jublar oavsett kvaliteten på framträdandet, har förstås aldrig tänkt den differentierande pristanken. Jag har aldrig förstått mig på denna publik, söker den något slags bekräftelse och i så fall på vad? Oföränderlighet?

Jag minns när jag sista gången hörde forne rockrebellen Lundell live, det var en augustikväll
i Ljusdal för några år sedan. Sången dränktes effektivt av kompbandet, det gick inte att höra texterna, de som är centrala hos Lundell. Publiken lycksalig ändå. Själv tänkte jag, medan jag lomhörd vacklade ut efter konserten: aldrig mer betala dyra pengar för Lundell live. Mannen bakom det famösa yttrandet: En inställd spelning är också en spelning.

Drar mig också till minnes en tämligen färsk Stoneskonsert jag såg i TV, risigt ljud och missar från Richards och Wood. Men publiken gav likafullt stående ovationer rakt igenom konserten. Tjoade och viftade med armarna.

So much for creativity?

måndag 20 mars 2017

Skriv så att folk inte förstår!















- Keep it simple!
Så löd Chuck Berry´s rekommendation. Krångla inte till det. Enkelt och rakt! Hans musik var som ett framåtryckande expresståg utmed ett blankt spår. Full fart från första kontakten med strängarna.

Efter att jag, föregått av mycken vånda och tvekan från en som vuxit upp i ett hem utan akademiska traditioner, ankommit Upsala, lärde jag mig snart, eller snarare var det väl så att det var något jag förväntades och skulle lära mig av de akademiska grindväktarna, att vad som gäller för den akademiska språkdräkten är det rakt motsatta. Det får inte vara enkelt, det skall vara så svårt och krångligt som möjligt. Svårtillgängligt och inlindat. Ett språk för de närmast invigda. Genom att använda det, markerar man att man ingår.

För mig blev det omöjligt att ikläda mig denna språkdräkt, den passade mig inte. Det var ju som att medvetet göra sig oläsbar för en bredare krets. Och sådant belönades? Signalera att man tillhörde ett slutet sällskap? En akademisk kast? Ritualerna och ceremonierna inom akademin förstärkte denna känsla.

Stilgrepp som satir och ironi - förbjudna. Blinka åt läsaren och bjuda in denne till en gemensam upptäckt. Förbjudet. Roligt? Glöm det. Klacksparkar och dragningar? Jo, om du vill avfärdas som "ovetenskaplig". Som om trovärdigheten garanterades av tråkigheten.

Jag fick rykte om mig att skriva "journalistiskt". Framförallt efter min avhandling om facket som jag ansåg skulle kunna läsas av vanliga medlemmar, de utgjorde målgruppen i första hand för mig, inte andra forskare. Att skriva "journalistiskt" gav inga pluspoäng. Utmärkande för journalister är att så snabbt som möjligt hitta pudelns kärna, komma till skott, som att i ishockey gå direkt på mål. Akademiker, däremot, reserverar och garderar sig, kommer med förbehåll, värjer sig mot klarhet och entydighet. Avhandlingen var alltför klar och entydig, det gick inte att missförstå eller feltolka den. Den var som en smocka, den träffade LO-toppen.

Sedermera fick jag höra att jag skrev "essäistiskt", inte heller det med någon positiv klang. Trots att essän är en konstform som kräver gott stilistiskt handlag. Men enligt det dominerande vetenskapsidealet skall man inte skriva essäistiskt.

Jag minns ett plågsamt "medarbetaresamtal" - ett fåneri som infördes i samband med New Public Management, avskaffandet av kollegialiteten och tillsättandet av chefer - från senare år. Jag framförde till en av dessa urusla, olämpliga chefer som gick under benämningen "Ålen": - Jag vill inte kallas forskare, jag vill kallas författare. Forskare kan vem som helst bli, men inte författare. Hans ansikte speglade ingen större förtjusning.


lördag 18 mars 2017

Ring, Rickard, ring!












Efter att poeten Robinson Jeffers mottagit ett stort arv som gjorde honom ekonomiskt oberoende, flyttade han till den amerikanska västkusten, närmare bestämt till Carmel. På den tiden en ödslig plats, inget nedslitet tillhåll för beatnicks och kändisar, turister och surfare. Jag har hyst en plan om att besöka Jeffers hus, liksom jag skulle vilja vandra omkring på det mytomspunna Berkely´s campus, men jag inser att det aldrig kommer att ske.

Jeffers, med det förpliktigande förnamnet, vände med pengar på kontot den föraktliga civilisationen ryggen, skrev vidunderlig och svindlande poesi. När jag läser kan jag omslutas av evighetskänsla, känslan av något som är större och mer varaktigt än vi människor med vår snöpligt korta stund på jorden. Känslan av oföränderlighet, enär klippor, vågor och skyar består, medan vi människor kommer och går. Vi är bara mycket tillfälliga och inte särskilt väluppfostrade gäster, utan oss skulle planeten ändå bestå. Med tanke på klimatet kanske det vore det bästa om vi bara försvann.

Samma känsla som när jag besökte vännerna Gunnar och Marianne på Capri. Att sitta däruppe på Anacapri, där de har sitt hus, och blicka ut över vågorna, på andra sidan det blå havet vulkanen Ischia. På sätt och vis en förminskande känsla, men därför inte otrygghetsskapande. Det jag ser, om jag vågar släppa in vyerna, är det som kommer att finnas kvar efter mig, vart jag däremot tar vägen, det visar sig. Men jag lär inte återkomma med en rapport om hur det är. Det är problemet med den förbaskade döden, förutom att den antagligen varar mycket länge, att ingen återrapporterar så man kan fatta ett beslut om hur förhålla sig: skjuta sig omedelbart eller härda ut och göra det bästa av jordavandringen.

När jag föreläste på Västbanken, likaså i Egypten, hörde jag talas om sådana som längtade efter att bli martyrer, Jag hade velat prata med någon av dem om varför de inte känner dödsskräck, om det nu förhåller sig så. Kanske de är skickliga på att förtränga, som alla vi andra.

Evighetskänslan kan också infinna sig varje sommar i Danmark, när vi vistas i det skimrande Krøyerland, ett ljus som ingen annanstans. Vinden som smekande stryker genom det mjuka gräset, det oceaniska Vesterhavet borta vid horisonten, aldrig tyst och stilla.

Politiken må vara för min del, det är ett avslutat kapitel. Allt vad samhällsengagemang innebär, förutom skrivandet. För det mesta kurar jag i min slitna fåtölj med datorn i knäet, går motvilligt ut för att handla mat. När den där Sjöberg äntligen ringer från Postkod, pengarna är fixade, gör jag bums en Robinson Jeffers.

Nordjylland - her kommer jeg!

Robinson Jeffers, foto: Edward Weston

torsdag 16 mars 2017

Det kommer alltid ett efteråt















Inifrån Stadsbiblioteket i Göteborg, nedsjunken i en av de bekväma fåtöljerna med datorn i knäet, skådar jag ut mot Stadsteatern. Affischer signalerar att de spelar Körbärsträdgården med den smått förbryllande eller kanske fyndigt fångande, om man är förtrogen med pjäsens handling, underrubriken Vår tid är nu. En gång var jag förtjust, för att inte säga betagen, i Tjechov. Onkel Vanja. Tre systrar. Minns uppsättningar med skickligt uttolkande skådespelare som Lena Granhagen, Toiwo Pawlo och Keve Hjelm. Vari bestod förtjusningen? I vemodet, var det den vemodiga sidan i min personlighet som anropades och eliminerade all kritisk reflektion, jag som tidigare aldrig kunde se teater utan att ha de ideologiska glasögonen på? Klassmässigt var ju dessa gestalter, socialt på nedgång och på väg att berövas det privilegierade livet, hos Tjechov ingenting jag hade något gemensamt med. Lidande överklass - who cares? Får de inte bara vad de förtjänar?

Vad med det allmänmänskliga, bortom snävt klassperspektiv? Den bitterljuva saknaden efter det som var. Sorgen över det som förändras, därmed förloras. Vägran att inse att det måste komma ett efteråt. Obönhörligt. Vi kan inte stanna i det som är.

I mer än tjugofem år har vi känt varandra, den man jag besöker på åldringsboendet i Dicksons Hus i Örgryte. Så mycket roligt vi gjorde tillsammans under dessa år. Nu är det efteråt men vi kan inte prata om det som var, minnas tillsammans och fylla i åt varandra, som när jag träffar ungdomskamrater och vi reser bakåt, både skrattar och känner hjärtat fyllas av nostalgisk värme. Den här gången är det bara jag som minns. De minnesbilder jag framkallar väcker ingen som helst reaktion, det är som om allt är bortraderat, borttaget.

När jag med tunga steg promenerar från Örgryte in mot staden, passerar Rondo där Lena Philipson spelar hela våren 2017, och Liseberg, minns jag plötsligt när Bush skulle komma till Sverige i samband med EU-toppmötet 2001 och det samlades till ett protestmöte i Göteborg. Vi gjorde ett framträdande på lördagskvällen inför en stor publik bestående av mestadels ungdomar. Efter en kort stund, när de lyssnat till oss, tröttnade de och avlägsnade sig, vände oss ryggen, vi fick ingen kontakt, det hade inte gått många minuter, de uppfattade oss som oangelägna, två gamla stofiler som satt där och surrade. I detta fall är jag glad att det definitivt är efteråt.

onsdag 15 mars 2017

Det vassa förlaget i Lilla London


I Mina delade städer avslöjade jag att jag förknippar städer med melodier, hör jag ett stadsnamn, tonar genast en melodi fram. Göteborg kopplar jag inte ihop med Håkan Hellström, skall genast tillfogas. Snarare med Sonya Hedenbratt, Nynningen och ännu mer Nationalteatern, be mig inte reda ut varför. 

Lilla London. Kålleboda bör man däremot inte säga, om jag förstått saken rätt. Det finns gränser även för den godmodiga göteborgshumorn. 

Jag har checkat in på mitt favorithotell sedan några år, det utomordenligt trivsamma Spar i Majorna. Den stadsdel där man förr kunde se Kent Andersson vandra utmed gatorna, plastpåsen med manuskript i handen. Sedan länge tillhör han skuggorna, liksom Cederhök, Totta och andra som gjorde en kvardröjande skillnad under jordavandringen. 

Detta Göteborg, som de senaste åren skakats av gängkrig och skjutningar, tillhör mina absoluta favoritstäder och har gjort så ända sedan jag var barn. Stockholm, beläget på fel kust, har jag däremot inte mycket till övers för. Göteborg besöker jag minst en gång varje år. Förutom att vi passerar här på natten till midsommardagen varje sommar, för att ta färjan till Frederikshavn och det väntande Krøyerland. 

När Stena Jutlandica lägger ut från kajen, lättar det i sinnet. Jag längtar annexet där jag sitter och skriver om förmiddagarna med datorn i knäet, längtar höra Vesterhavet brusa borta vid horisonten, längtar låta blicken följa kretsande örnar högt uppe i skyn. 

Som student och ung doktorand i sociologi fanns det ett förlag som jag och mina radikala kamrater satte framför alla andra: Korpen. Där härskade den legendariske Gert Nilson, han som skrev en okonventionell avhandling i sociologi som det blev akademiskt ståhej omkring. Så kunde väl ändå inte avhandlingar se ut! Och vilka ämnen sedan, bland dem Hylands Hörna! Var det verkligen seriöst?

Korpen gav ut litteratur som inget annat förlag, litteratur balanserande på gränsen mellan konst och vetenskap, tankestimulerande litteratur. Och på Korpen fanns Johan Asplund, den välskrivande, litteräre sociologen. (När en kritiker en gång skrev att jag näst Johan var den mest litteräre sociologen i Sverige, glänste jag i flera dagar). Den styve stilisten, när det vanliga annars är att samhällsvetare inte kan skriva, de kan skatta sig lyckliga att det inte delas ut stilpoäng. 

När jag fick min första bok utgiven på Korpen, Eolus & Herakleitos (1993) hamnade jag i ett lyckorus. Det blev inledningen till ett mångårigt samarbete med Gert Nilson, tillika en mångårig vänskap (en mer varmhjärtad och generös vän än Gert kan man inte ha). Vi höll kontinuerligt kontakten, talades vid på telefon så gott som varje vecka, det var alltid Gert som ringde upp. 

Vi gjorde så förbaskat mycket roligt tillsammans: på Göteborgs konstmuseum, stadsbibiblioteket i Göteborg, Valand, en projektverkstad i Haga, Dals Långed, Trollhättan, Kulturhuset i Stockholm, Nollendorfplatz i Berlin - för att bara nämna ett axplock. Föreläsningar, workshops, upptåg. Många skratt. Full fart på den snacksalige och maniskt kreative Gert, som alltid. Han som förespråkade infinita spel och lekar, där man inte på förhand kan veta var man ska hamna, var det ska sluta. Livet som ett äventyr, ett konstverk, ett pågående sådant. 

Gert - den oförliknelige projektmakaren. Ständigt nya projekt på gång. Tillsammans startade vi nätverket VMEK, akronymen efter min bok om Joseph Beuys, Varje människa en konstnär, trycktes 2015 i en tredje upplaga. Vi erbjöd möjligheten att registrera sig som legitimerad livskonstnär, många passade också på att göra det.

Gert kunde inte leva utan sina projekt, det var en passionerad livsstil och det viktiga var att dra i gång dem, det viktiga inte att slutföra. Idéstadiet var det avgörande. Ingen jag känt har varit så idérik som Gert, det bubblade hela tiden. Han levde sina projekt.

Till min glädje förvaltas arvet efter Gerts tid på Bokförlaget Korpen av David Karlsson.


Ett avgörande skäl att resa till Göteborg denna gång är att besöka Gert. Men även Jan Milch, alltför självständigt intellektuell för det trångbröstade universitetet, den beläste Jan en av Guds gåvor till mig. 

Och när jag om söndag lämnar för att i juni snabbt svischa förbi: gråt inte för mig, Göteborg!

måndag 13 mars 2017

På rödvästarnas tid















Jernvallen i Sandviken 1953


Vajande, blågula fanor som fångats av vinden, höga, svajande stänger. Uniformerad mässingsorkester som kraftfullt och tonsäkert tutade, förlänade matcherna en högtidlig inramning, förväntan inför avspark stegrades, spelarna snart inspringande mot mittpunkten för att hälsa publiken. Slingrande cigarettrök. 

Därnere på löparbanan Jacob med välvårdad tangorabatt, vit båtmössa käckt på svaj och korvvagn som det ångade ifrån, en i stan känd figur som påstod att han serverat på de finaste krogar i kungliga huvudstaden. Får vara hur det vill med det, Ekendialekt låg han i alla fall inne med. Jolligt, muttrade vissa av de kollektivanställda. 

Rödvästarna, Sandvikens IF, höll vi på i min familj, med eleganta lirare som Arne Hodin i spetsen, fick aldrig den chans de förtjänade i landslaget, de bodde ju fel. Uteslutet, av för mig i dag okända skäl, att hålla på SAIK, Sandvikens AIK, rivalerna, det lag som hade bildats först av de båda. Holger som bodde i samma uppgång som vi höll på SAIK, när de hade förlorat hälsade han inte på pappa, teg surmulet med böjt huvud, svarade inte på tilltal. 

Fotboll - det var allvar och identitetsskapande. En viktig del av vardagslivet på Bruket. Spelarna jobbade på Verket eller hos brandkåren. En Working Class Community som Brian Jackson skrev om och som inte längre existerar.

Sällsynta gånger låg SIF och SAIK i samma division och möttes för ett derby. Det kunde inte bli bättre, spänningen på morgonen när det var matchdag. Farsan, medan han omsorgsfullt knöt slipsen: - Vad tror du Lars Gösta, ska vi satsa på att det blir 4-1?

Sedan gjordes bandyplan av den klassiska arena som var omtalad för sin skönhet, den ödelades. Det på 50-talet stolta, framgångsrika SIF hade börjar sjunka i divisionerna och fick nöja sig med en fjuttig plan i närheten av den klassiska, en klar markering, ett ofrånkomligt erkännande av att deklassering skett. Aldrig mer blir det som förr, allsvenskan har rödvästarna lämnat för gott.

Bandymatcher utomhus kunde förstås också vara en höjdare, det ska tillstås. Stämningen. Ljuden från isen därnere. Portföljerna. Åkarbrasorna. Gemenskapen i kall vinter, frusna fötter under öppen himmel. 

Men så byggdes Göransson Arena. En "gåva" till Sandvikens kommun, en gökunge. Ingen hade förutsett de driftskostnader den skulle generera. Tydligen gjordes ingen ordentlig risk- och konsekvensanalys. Familjen Göransson kan därmed postumt fortsätta kasta sin järnhårda skugga över staden, släpper aldrig sitt förslavande grepp om invånarna. De senare förefaller stå i en evig skuld till Göranssons. 

Strax över 1 000 personer för det mesta på bandymatcherna, inte fler, trots att svartvita SAIK med ett förpliktigande S, som i Stålmännen, på bröstet tillhör de främsta. Ödsligt, gapande hål på läktarplats, övergivna stolar. Portföljförbud. Men dyr alkohol kan intagas i en restaurang. Och det lär väl finnas loger för höjdarna, om jag inte tar miste. Inte längre den folkets sport, bortom stora pengar och kommersialisering, som en gång i tiden till och med kunde spelas på sjöis.

I centrum av Sandviken tomma butikslokaler, ständigt uppstår nya
En stad på nedgång. Och ingen vet hur bryta den. Hur många "näringslivsutvecklare" eller "strateger" man än anställer, hur många "workshops" om hur "skapa ett bättre företagsklimat" man än anordnar. Entreprenörer och driftiga vänder staden ryggen. Liksom dess invånare, som det verkar. Ingen bryr sig.

Att åka förbi Jernvallen, eller genom min uppväxtstad, någon enstaka gång beträda dessa för mig affektionsladdade gator, inger mig känslan av något oupphörligt förlorat. I min svagaste stunder frestande känna paradise lost, men det är att låta vemodet enkelt segra över den klara insikten. 

söndag 12 mars 2017

Efter Gottsunda - polarnatten












Gottsunda, Uppsala

Lennart hette en kompis som bodde i Gottsunda. Han var fena på klassisk gitarr och älskade starkbira. Död sedan några år. Jag besökte honom flera gånger i Gottsunda, den stadsdel jag minns väl när den byggdes, jag bodde då fortfarande i Uppsala. Inte fann vi den farlig, snarare trist och ett ställe dit man flyttar för att man saknar bättre alternativ. Men nära till naturområden.

Nu råder närmast laglöst land i Gottsunda. Det knarkas öppet, stjäls och rånas lika öppet. Polis och brandkår attackeras med stenar om de försöker ta sig in i stadsdelen. De människor som sköter sig är förtvivlade, de känner sig lämnade i sticket. 

Förr kunde man som ung människa inte leva rövare, det fanns uppfostringsanstalter och barnavårdsnämnd, en samhällsapparat värd namnet. Samhället höll ögonen på dig. I dessa dagar känns det som om det inte finns någonting, samhällsproppen har dragits ur, den urbana djungeln breder ut sig. Ett samhälle i fritt fall.

Politikerna gör ingenting. Rättssamhället har havererat, det förmår inte lösa allvarliga samhällsproblem. Rättsapparaten står inte i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Bovar och banditer, våldtäktsmän och andra, går fria. Eller döms, i bästa fall, till skrattretande låga straff. De som borde utvisas, tillåts bli kvar. Handfallenheten är slående. Som om det tänktes: detta land är inte värt att försvaras, inte med några medel. Låt skutan sjunka.

Läget ropar på undantagstillstånd och internering av dem som förstör samhället. Men vem skall genomföra det som krävs?

Den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt skrev om suveränen som är den som kan införa undantagstillståndet, liksom han skrev att makt är rätt. Varför löper min association så ofta till honom? Och, ja, jag vet att han inte anses riktigt rumsren, att han har kallats nazist. Men ingen har skrivit bättre om vad som i ett kritiskt läge måste göras. Och vi befinner oss i det läget. 

Löfven som suveränen, handlingskraftig och samhällsförsvarare? Glöm det. Han verkar ha gått under jorden. 

En annan tysk, sociologen Max Weber, förutspådde polarnattens inträde. Så känns det. Vi är på väg in i polarnatten. 


lördag 11 mars 2017

Maktens cyni(S)m














 Foto: Aftonbladet

Den oförliknelige Gunnar Adler-Karlsson är sedan många år min djupt avhållne vän och inspiratör. En gång talade jag i en recension om honom som ”Mannen på ön”. Dels för att han, lyckosten, äger ett hus uppe i Anacapri, inte så långt från Axel Munthes San Michele, svindlande utsikt mot blått hav och, kanske men man kan aldrig vara säker, för evigt slocknade vulkaner. Men också för att han med sin intelligens och utblick härskar i ensamt majestät, som en ensling på det kritiska förnuftets ö mitt i det korrektas hav. 

Vi har varit oeniga om vilka det är som når de högsta positionerna i ett samhälle. Hur man ska se på det. Enligt Gunnar, med den biologiska bias som kommit att prägla hans samhällsreflektion, sker något slags naturligt urval i ett samhällssystem. Det är de bästa och smartaste som ofrånkomligt blir makthavare. Här råder inte den medelmåttans chefstyranni som jag har observerat, och haft på huden, inom högskoleväsendet efter att otyget New Public Management infördes. Nå, jag håller inte med Gunnar. Enligt mig återfinns de skarpaste, de mest intelligenta, bland dissidenterna, de som avstår makt. 

Förundrad, allt mer förstämd, har jag bevittnat turerna runt den socialdemokratiska arbetarrörelsens, både ”arbetare” och ”rörelse” borde för övrigt strykas om man inte har en fallenhet för besk ironi, makthavare. Det tjatiga exemplet Mona Sahlin, med sitt återkommande snyltande och ljugande, är bara en. Jag har dem även på nära håll, där jag dväljs i Staden vid havet. De pimplar champagne och käkar flotta middagar på skattebetalarnas eller medlemmarnas bekostnad, de vräker sig, skulle min mor sa sagt. 

Är dessa förespråkare av jämlikhet och skyhöga skatter korrumperade, eller har de ”bara” råkat gå vilse, bländade av det tjusiga liv som de plötsligt har inom räckhåll? Nä, inget ursäktande. Klart de är korrumperade! 

Vad kommer först. Korrumperar makten, eller är det korrumperade figurer, åtminstone in spe, som armbågar och myglar sig fram till köttgrytorna? Osökt går tanken till Jan Myrdals porträtt i  Myglaren (1967) och Karriär (1975). Myrdal som inifrån, som bekant, kunde studera det socialdemokratiska etablissemanget. 

Politiken och fackföreningsrörelsen, minns i det senare fallet Kommunals förbundsledning och hur de förment förtroendevalda skrupelfritt använde de lågavlönade medlemmarnas avgifter, möjliggör bekväma organisationskarriärer med vidhängande privilegier. Något som man annars inte kunde få. Jag vill minnas, från när jag var fackföreningsforskare, att det var Ilja Wechselmann som en gång i tiden drev tesen att det är det välbeställda livet som lockar människor att göra sig till företrädare för andra. Inga ädlare motiv, inte att man känner sig kallad eller vill uträtta något. 

Väl i toppen glider man in i en bubbla, isoleras från medlemmar och väljare. Omges, jag kan inte tänka mig något annat, av usla rådgivare som saknar fingertoppskänsla och omdöme. Lika korrupta de.

Makten berusar, så är det. Men jag vill lägga till den cynism som utmärker dessa S-märkta organisationskarriärister. Cyniskt tar de för sig, utan att låta sig hejdas, när chansen finns. Som om de fullkomligt saknade skam i kroppen, förutom inre kompass. Skylla ifrån sig eller klämma ur sig usla bortförklaringar är legio. Eller försöka sig på en pudel, när inget annat fungerar. Det gjorde Kommunals Annelie Nordström inför öppen ridå. Patetiskt och pinsamt så det förslog. Vad hade hon inbillat sig?


Jag mår illa över de korruptas framfart, denna maktens cyni(S)m.


fredag 10 mars 2017

Reeperbahn eller stenen i skon? Var blev drömmen om det autonoma universitetet av?













En av högskolorna och universitetens av staten ålagda uppgifter, förutom att det skall undervisas och forskas, är att det skall samverkas med det omgivande samhället. Tidigare hette det ”den tredje uppgiften”, numera kanske den första och viktigaste. Eliminerad är den vackra drömmen om det fria, kritiska universitetet som en gång närdes av oss rödskäggiga studenter runt om i Europa. Drömmen om det autonoma universitetet, en fredad oas i ett det instrumentella förnuftet och ekonomismens krassa samhälle. Bildung für alle, som en av de stolta parollerna löd.

Det kan tyckas självklart att skattefinansierade, statliga inrättningar skall vara till nytta för samhället. Staten och medborgarna vill väl få någonting för pengarna? Men dessa två begrepp, nytta och samverkan, är definitivt icke självklara, utan behöver problematiseras. 

Högskolan i Gävle, som jag tillhörde under många år, satte en ära i att samverka med det regionala näringslivet, verkade vara det som menades med ”samhället” och ingenting annat. Forskningsprojekt bedrevs i samarbete med och på uppdrag av Sandvik, Ericsson och andra mäktiga aktörer med feta plånböcker. Lägg till yrkesutbildningar för blivande mäklare, kurser betalda av branschen. Det hände att jag under föreläsningar inte kunde låta bli att syrligt undslippa mig något om ”rena Reeperbahn”. 

Aldrig någonsin att vi medarbetare kritiskt diskuterade vad som kunde eller borde avses med samverkan, eller om vi avsåg samma sak. Jag gjorde fåfänga försök på min institution att få till en sådan diskussion, det var inte särskilt populärt. Konsensus fick inte brytas, jag uppfattades som en avvikande röst som vägrade foga mig i vad majoriteten ansåg, utan att det hade formulerats.

I högskolestyrelsen, där jag satt som facklig representant, försökte jag ett par gånger kasta in Lars von Trier och det han sagt om att han vill att hans filmer skall vara som ”stenen i skon”: irriterande.

Det väckte inget större jubel när jag föreslog att högskolan borde vara som stenen i skon i en tankemässigt och intellektuellt trögflytande region, inte bara stryka medhårs och bekräfta färdiga föreställningar och ideologier. 

- Kanske den bästa formen av samverkan är den som stör och upprör?

Jag möttes med kompakt tystnad. Fler än en av ledamöterna skruvade besvärat på sig, ordförandens blick närmast hånfull. Den konflikträdda rektorn såg ut som om hon ville sjunka genom golvet. 

Det hade varit roligare om frågan bordlagts, som om den stora frågan om högskolans mening, vad vi överhuvudtaget skall ha en högskola till, skulle bordläggas. Men kanske det som har skett i praktiken. 

Vid Högskolan i Gävle tillsattes en oförskämt högt avlönad ”samverkanschef”. Nota bene, utan att ett protestens ord hördes från de professionella medarbetarna, professorer och andra. Inte minsta knyst. Som vore de nöjda med tingens ordning, kanske inte vågar annat när New Public Management är förhärskande.