Fatta, gubbstrutt!

Tidigare idag långtradare som lastade kaffe utanför Gevalia, jag ser den klassiska fabriken från bostaden. Men nu ingen tradare som väntar på att få sticka väg. Området övergivet. Kamerabevakat. 

Såg i afton, efter att ha njutit av en dokumentär om Nils Poppe, minst lika bra som Chaplin, den omtalade Hyper Moon av Mia Engberg. 

Till en början tråkade den ut mig. Beklagar. Skam att säga nickade jag till ett par gånger, men startade om. Försökte på nytt. Skam den som ger sig. Som bergsklättraren sa. 

Men så tilltalades jag av den alltmer framträdande poetiska, fragmentariska formen. Det oavslutade och uppbrutnas estetik. Ingen epik. Hur det gått för Engberg efter bröstcancer och kirurgiska ingrepp, det vet jag inte. Framgick inte. Googlar inte för att få veta.

På TV-skärmen, utan att jag hinner trycka bort, en hårt nedbantad Kronér och hans Doobidoo. Gäster Anders Lundin, mannen som ser ut som Toker, och Kattis Ahlström. Tolstoy, dotter till en vitrock på Ulleråker. En av dessa pilletrillare som aldrig borde få ha med patienter att göra.

Stänger av dumburken. Lyssnar på P4 Plus som jag återupptäckt. Musik i min smak! Mycket sextiotal. Riktig musik. Inget rap, hiphop och sådant skit. Bara jag låter bli att googla på artisterna för att utröna om de fortfarande lever. Håller allt mer på så. Fyrtiotalistens ängslan.

Just nu, när jag skriver detta, tonar Hanna från Arlöv med Nationalteatern fram. Kanonlåt. 

Minns ett gig, det heter ju så, i Herrljunga utmed järnvägen ner till Lilla London. Sammanstrålade på efterfesten med en whiskypimplande figur som kände Ulf Dageby. 

Ciderföretaget höll med dryck och chips. Vernissagetalade utomhus, vinden slet i manuset. Jag skriver inte ut konstnärens namn. Härstammande från Königsberg, Flydde med modern undan Röda Armén våren 1945. Undkom i sista stund. 

Risk att jag googlar för att ta reda på om han fortfarande är vid liv. Måste sluta med sådant.

Mörkt och knäpptyst i kvarteret på rullväskornas holme. Nyårsafton. Men från där jag sitter, med datorn i knäet, inte mycket som tyder på det. Knappt något fyrverkeri, inga smällar. Bilxtrar till ibland över Brooklyn. Inte mycket att skriva insändare till Gefle Dagblad om.

Undrar hur det gått i Berlin. Flera tusen poliser utkommenderade. Enligt Berliner Zeitung.

Nyåret 1993 stod vi vid Brandenburger Tor, efter en ojämförbart stimulerande höst i Berlin. Men omöjligt höra kyrkklockorna vid tolvslaget. Det fyrades av så det stod härliga till. Dönade, som det gjorde på Klangberget i Sandviken.

Nästa år, om gubben Ekstrand fortfarande lever, siktar han in sig på en nyårsafton söderut. Malmö eller Köpenhamn. Det är ju där han skall vara. Kan han inte fatta det, gubbstrutten! Inte ska han vara här. Sitta och glo ut mot Gevalia. 

Spjuvern Snoddas

 

Jag tyckte som barn mycket om att vistas i Gästrike-Hammarby hos min systers svärföräldrar. Brynolf jobbade på fabriken. Gick "kontinuerligt". I mina öron lät det som att han aldrig var ledig. Det som var så bra med dem, och som jag uppskattade, var att de lät mig vara i fred. 

Redan som barn var jag en ensamvarg, föredrog att gå och skrota för mig själv, fantisera och dagdrömma. Och de förstod, höll inte på med mig, skulle sysselsätta mig. Kloka vuxna.

Irma kunde oroligt, men försiktigt, fråga ibland om jag inte hade det "långsamt". Minns inte vad jag svarade. Men borde ha sagt: "Tvärtom! Jag kunde inte ha det bättre."

Brynolf lärde  mig att cykla. Han höll till en början i baksmällan. Efter en stund ropade Lasse kaxigt över axeln: "Du kan släppa nu, Brynolf!" Han en bit bakom det en smula vinglande ekipaget: "Det har jag redan gjort!"

Sedan vankades långa cykelturer runt Ältebosjön. Smörgåsar och kaffe. Trocadero och hembakt mjuk pepparkaka till gossen. Allt  var idyll. Lugn och ro. En förlorad värld. Den skimrar. Gammelmannasinnet fylls med vemod.

Men, förlåt. Jag hamnade på avvägar med cykeln. Vad jag egentligen ville berätta var att jag en gång hörde "Snoddas" sjunga i Parken i Hammarby. I samma park där företaget, hette det månne Kopparfors, brukade bjuda på kaffe med dopp om midsommaraftonen. 

Många ville höra den från Hylands hörna kände Snoddas, trängdes och knuffades och gick an som den värsta buffelhjord. Långt från scenen stod vi. Kunde knappt urskilja honom. 

Kanske fann jag honom litet töntig. Ingen Rock-Ragge direkt. Vad jag inte visste var att han hade varit en eminent bandyspelare. Och så var han en spjuver av guds nåde. En gång inkallad till tinget i Bollnäs, anklagad för att ha tjuvfiskat lax. 

Förklarades utan vidare skyldig, dömdes till böter. Domaren: "Har ni något att tillägga?" Snoddas: "Kan jag betala med lax?" 

En sådan måste man ju bara älska. Ingen dussinvarelse. Idag hans födelsedag: 30 december 1926. Han blev inte gammal. Blott 55. 

"Jag var ung en gång för längese'n en flottare med färg", sjöng Snoddas. När jag blivit lite större klämde jag och grabbarna i med: "Jag var full en gång och kröp på knäna hem." Kunde lägga till: "I sällskap med en skär elefant."  Jag tror inte spjuvern Snoddas skulle tagit illa upp.

SVT-journalister och högskoleanställda tårtans folk

"Swishhoran" som han nedlåtande av de "rättrogna" har kallats, Joakim Lamotte, jobbade tidigare på SVT. I sin senaste bok, jag har inte läst, bara läst om den, minns han hur det var på numera skattefinansierade (även om du inte har tv, bara att betala!) televisionsbolaget.

Lättja och dålig arbetsmoral, man tog med chäfernas goda minne förskräckligt lång tid på sig för reportage som snabbare kunde göras, applåder för den som med ett inslag retade SVT:s huvudfiende SD, det var uppgiften framför alla andra. Och så fikades det i tid och otid. 

Åts tårta så fort tillfälle bjöds. Och det var ofta. Min första tanke: aha, som på min sista arbetsplats med andra ord, en högskola i den stad där Bocken förr brann. Det skulle firas, för minsta lilla anledning. Om någon fyllt femtio. Opererat ett knä. Hittat borttappad plånbok.

En av prefekterna, "avdelningschäfer" heter det numera i dessa antiintellektualismens NPM-tider, var en fena på att finna anledning fixa tårta och ställa till korridorkalas. Jag döpte missfostret till Trivselfascisten. Hon gick mig på nerverna. Minst sagt.

Mig hade hon ett gott, eller om det var ett ont, öga till. Tyckte jag var osocial, höll mig för mig själv, framförde det direkt till mig. Att jag var där för att jobba godtogs inte som skäl för att avstå fikandet och umgänget med kolleger lika spännande som en påstigande i Alvesta. 

Hon fnyste, grädde hängande i mustaschen, åt min pliktkänsla. När man kan fika tillsammans! Eftersom personlig lönesättning tillämpades, låg det nog mig säkert i fatet, förlåt kunde inte låta bli, att jag nedprioriterade det timslånga "fikandet". 

En "akademichäf", fråga mig inte om den missvisade titeln, måste haft rabatt på ett konditori. Ständig dök hon upp med tårtkartonger. Snaskandet hade satt sig i hennes kropp. Hon var inte tjock, hon var smällfet. Och nog den sämsta chäf jag någonsin haft. Det säger inte litet.

Jag kanske skulle läsa Lamotte. Misstänker att igenkänningen blir stor. SVT-journalister och högskoleanställda verkar ha en hel del gemensamt. Orkar inte på stubinen försöka reda ut hur det kommer sig. Chäfer är sig lika överallt. Totalt obehövliga.  

PS. Ska det vara tårta, ska det vara Budapest eller Prinsess med grön marsipan. Men jag föredrar att köpa själv. Osocial, som sagt, den där Ekstrand. Jobbar för mycket.

Bild: Underbara Tårtan.

Ekstrand vän med nazisympatisör?

Det finns drygt 4 miljoner hushåll i Sverige, och drygt 1,5 miljoner av dem är ensamhushåll. (SCB)

Jag brukar skoja om det, fast det egentligen ingenting är att skoja om, när vi med bilen råkat passera gudsförgätna orter typ Hofors eller Gimo: Mardrömmen måste vara att sitta fast här som arbetslös och frånskild. Plussa på med taskig a-kassa och glin som inte vill träffa en.  

Fokus ligger på situationen, inte primärt på orten. Riktat till hembygdskära gimobor och hoforsare. Om nu sådana rara ärtor finns. Jag kommer som bekant från Sandviken, jag tänker i konkreta banor, i detta fall framkallas rysansvärda bilder. 

Jag har hört talas om män (kanske samma för kvinnor) som fasar inför långhelger, i vetskap om väntande ensamhet. Till butiken med gröna skylten och införskaffa destillerade drycker för att med hjälp av dessa dricka sig igenom helgen. Tragiskt bara förnamnet. 

"Ensamhet lika hälsofarligt som att röka", inhämtar jag på nätet. Nå, rimligt skilja på ofrivillig och frivillig ensamhet. Oberoende av om man bor i Hofors, eller någon annanstans. Helg eller inte, jag trivs utomordentligt med att ha mycket egentid (fånigt ord i och för sig) till förfogande. 

Osystematiskt och fritt fundera, skriva, läsa Hakelius, kika på serier och filmer i datorn. En och annan stavpromenad på holmen. Till ICA- butiken för att handla. Ett välkänt företag, inga namn, jag har inte råd med en stämning, erbjuder färdiglagat krubb till billig penning.

Oavsett vilken rätt som står på paketet smakar det likadant efter tredje förpackningen. 

När jag stötte på begreppet valfrändskaper hos Goethe gick det upp ett ljus. Dem man väljer att relatera sig till behöver ju inte nödvändigtvis vara levande varelser. Kruxet är ju också att många som knallar omkring på två ben knappast kan kallas levande, snarare levande döda. 

Det som Joseph Beuys i sitt utåtriktade konstnärskap varnade för: dö inte redan i livet! Jag skrev en bok om honom. Stora problem inledningsvis, jag kom loss först när det gick upp för mig, en sommardag i Krøyerland, att det var credot i hans konstnärskap. 

Freiburgfilosofen Martin Heidegger tillhör mina "döda" fränder som jag gärna "umgås" med. Istället för att intressera sig för hans existensfilosofi, utstöts det gärna förskräckt från den jag berättar det för: "Men han var ju nazist!" Kanske utan att ens ha läst honom. 

Stig Claesson skrev en rolig bok om sin vänskap med Pär Rådström: Om vänskap funnes. Det är klart det gör! Och, som sagt. Vänskap kan vara det jag har med den peststämplade Heidegger. 

Ingen dålig sådan. Tvärtom mycket givande och berikande. Om än krävande. Här duger det inte att försöka vara konkret. Om man säger så.

Foto: FUF

FOTNOT. Återkommer till Heidegger i nr 1 2024 av tidskriften Förr och Nu.

Hellre Lindeman än Gervais

Jag är kluven när det gäller den brittiska komikern Ricky Gervais. Har försökt att på rekommendation se tv-serier med honom. Glömt titlar, tror det var The Office. Avbrutit tittandet. Inget utbyte. Kanske saknar jag koden. Vilken den nu är. 

Men i After Life fångade han mig. I det gripande gestaltandet av en änkling i sin bottenlösa ensamhet med en trofast schäferhund som enda sällskap. Och ett urtrist, för att inte säga meningslöst, jobb på en lokalblaska. Tror det var ett gratisutdelat reklamblad till och med.

Änklingen inlåst i sin sorg. Det är som med änkan från "glada" Hudik i Stig Claessons En vandring i solen. Hon har sörjande gråtit så mycket att hon har slut på tårar. 

Psykoanalytikern Julia Kristeva förordar att man måste "släppa" den döda och våga gå in i sorgen. Men hur orkar man med detta, "sorgearbetet"? Lättare sagt än gjort. 

För som det lyder i Visa från Utanmyra: "Det är den största sorg, som jorden månde bära / Att man skall mista bort sin allra hjärtans kära." 

Omöjligt att inte få de skakande bilderna från Gaza på näthinnan. 

I Sandviken "gick man bort" och så var det inget mer med det. Som om man stämplade ut från fabrikslivet den allra sista gången. Sedan återstod bara för de efterlevande att beställa den obligatoriska smörgåstårtan till begravningskaffet. Skrivet med svärta, utan ironi.

Igår på Netflix Gervais i ståuppen Armageddon. Den knubbige, skämtar själv om trivselvikten, håller oavbrutet låda i över en timme, ingen synlig fusklapp. Inför en överentusiastisk publik som skrattar som om det vore förinspelat. 

Gervais går ut hårt. Allt som har med "woke" att göra skall slaktas. Deklarerar Gervais i inledningen till enmansshowen.

Och slaktar gör han, den ena heliga kon efter den andra. Men det mynnar ändå ut i sympati för de korrekta hållningarna i samtiden. Jag tänker genast vår egen Schyffert, knappast Ekstrands idol om man säger så. Stanna innanför ramarna! Roa, men oroa inte.

Jag tror att jag har svårt för Gervais för att han är så grov, ful i munnen. Strösslar med "cunt". Skrattar åt sig själv. Men inte på samma smittande sätt som Hasse Alfredson i Lindeman-monologerna.

Grannarna har flera gånger försökt att dra med mig på ståupp i Gefle. Nej, tack. Standardsvar: "Ointressanta underlivsskämt. Tacka vet jag Lenny Bruce!" Honom har de aldrig hört talas om. Nog kunde jänkaren också vara ful i munnen. Men det tycktes motiverat.

Det finns mer av Gervais på Netflix. Jag avstår. Hellre Lindeman på slak lina med sina halsbrytande associationer. Och sidekicken Tage Danielsson som ofta, han också, har svårt att hålla sig för skratt.

Sent om aftonen, när jag som vanligt inte kan sova, letar jag fram Lindeman i mobilen. Skrattar gott och ljudligt under täcket. 

 

Ut och skotta, Ekstrand!

Johan Hakelius Döda vita män (e-bok 2014) tog mig med storm. Sträckläste så fort jag hann - i mobilen. Vilka "galningar"! Utbrister detta med den största förtjusning. Den ene värre än den andre. Fulla av hyss och upptåg. "Omöjliga", skulle min mor ha sagt. Skakat på huvudet.

När jag hyllande och utan reservationer skrivit om boken, tipsade mig en före detta kollega om att Hakelius även begått Ladies (e-bok 2014) om "galningar" med kvinnliga förtecken.

Börjar läsa om damerna tidig juldagsmorgon, fortfarande kvar i sköna slafen, undviker vrida på persiennerna för att titta ut, misstänker prognosen stämmer, ymnig snö faller, vilket innebär att jag måste bege mig ut, medan svetten lackar, ryggen protesterar, skotta framför garageporten. 

För vad ska grannarna med korpgluggarna påkopplade annars säga? Om endast infarten till vårt garage förblir oskottad! Ujujuj. 

Inga "galningar" mina grannar, skötsamma svenskar på andra sidan pensionsgränsen (innan den höjdes). Medelklass med pengar i plånboken. Jag brukar omnämna holmen där huset ligger som "rullväskornas holme". 

Vanligt att holmens infödingar reser utomlands, som man sa förr. Inga fattigpensionärer direkt i bostadsrättsföreningen. 

Jag är uppvuxen med en retoriskt skruvad, till fostran syftande, undran hängande i luften: vad ska folk säga? Brukssamhället var ett mynt med två sidor. På den ena trygghet och gemenskap. På den andra konformitet och vetskapen om att man sticker inte ut ostraffat.

Jag är inte förvånad över att jag tidigt fastnade för Michel Foucault och hans resonemang om vad som utmärker disciplineringen som fenomen, särskilt självdisciplinering. I Nietzsches fotspår: själen är kroppens fängelse. I själen stoppas alla utbrytningsförsök.

Vi är våra egna väktare, våra värsta fiender. Och därmed faller min fundering sedan tidiga år om varför i hela friden människor plikttroget beger sig varje dag till existentiellt nedbrytande arbeten. Eller stannar i stelnade förhållanden. Slösar bort sina enda liv. 

Foucault stack ut på plats i staden vid Fyrisån. Tilläts inte lägga fram sin avhandling om vansinnets historia. Enligt diskursväktarna såg det inte ut som en avhandling. Så han tog till Paris. Till skillnad från de flesta av oss andra, "icke galna", vågade fransosen bryta upp. 

Upsala, "lärdomens stad", tilläts inte bli själens fängelse.

Foto: AlltOmBostad

Lilla julafton

Jag är av princip skeptisk mot svenskproducerad film. Ideologi brukar slå konst. Kanske är jag fördomsfull. Glömmer dukens blågula, geniala konstnärer såsom Bo Widerberg och Ruben Östlund. 

Men En underbar jävla jul (2015) är på det hela taget sevärd. Robert Gustafsson har aldrig tillhört mina favoriter. Men här är han helt lysande, spelar en sur och vresig, normalsvensk karl. 

Filmen skapar igenkänning från mitt långa liv. Alla dessa jular när konflikter, mellan släktingar som annars aldrig umgicks och inget hade gemensamt, ruvade strax under ytan. Spetsad glögg löste tungans band. 

Det slipper jag nu. Julaftonen firar jag nämligen helt allena. Tyck inte synd om mig. Jag väljer det själv. Ensamvargen.

Det är knäpptyst i huset på holmen där jag bor. I och för sig inte ovanligt. Gamlingarnas bostadsrättsförening. Mängder av snö har fallit och gömt bilar, gator och torg. 

Påminner om den gången snön vräkte ned över och belägrade Gefle. Det sattes till och med in bandvagnar för livsviktiga transporter. 

En känsla av samhörighet och insikt om nödvändigheten av att hjälpa och se till varandra utvecklades i snödrivorna. Som annars aldrig. Plötsligt var varje Geflebo en solidarisk medmänniska. Kanske skulle Gefle behöva en återkommande snöbombning?

Jag sitter och funderar på om det var likadant under Leningrads belägring, som Vysotskij sjöng om. Borde kunna svara på det. Men jag är osäker. 

"Dropparedagen" som skrothandlaren Albert Karlsson, i den bästa julkalendern någonsin i SVT, benämner dagen före julafton. För att det tydligen brukar regna i Göteborg den här dagen. 

Uppesittarkväll. Jag minns hur min syster bjöd över mig och pappa på "lilla julafton" kvällen före dopparedagen. Inte mamma. 

Fråga mig inte varför. Men modern reste inga invändningar. Förmodligen fullt upp med julstöket. Att lägga sista handen vid kalvsylta och annat. Inget färdigt från Konsum!

Det skulle på lilla julafton provsmakas på all den goda  julmat som min syster hunnit med att laga trots heltidsarbetet på Posten. Pappa och jag uppklädda, vitskjorta och röd slips. 

Snön knarrade under skorna. Stjärnklar himmel. En fridfull stämning i den lilla staden i skuggan av Verket. 

Kanske det bästa jag tar med mig från uppväxten i samma stad. Att en sådan stämning var möjlig. Smög sig in i människors själar. I denna krigen och dödandets samtid förefaller den mig mycket avlägsen. 

Alla är de borta som slog sig ned runt min systers fint dukade bord i Rummet ("salen" sa man förr). Bara jag kvar. 

God Jul!

Ekstrand inte längre tvärsäker

Två dagar före julafton detta onådens rysliga år. Oväder tagit sig in över staden vid havet. Igår lämnade jag holmen och begav mig, för ovanlighetens skull, ner på stan. I vimlet Brynäs tränare Niklas Gällstedt med fru. Passade på att uttrycka min glädje över att de leder serien. 

Och min tro på att han är rätt man som tränare för Brynäs. 

Han såg glad ut under lustig vintermössa. Men inflikade: "Vi har litet att skruva på." Dessa uttryck som smittar värre än covid! För ett par säsonger sedan var det enligt samtliga SHL-tränare "goda vanor" som skulle vårdas. Än idag säger spelare att de skall "hjälpa" laget. 

Nå, utan att som förr ha kontakter bland spelarna tror jag att Gällstedt är rätt man. Jag har fått för mig att han respekterar Brynäsandan. Det är spelarna som skall och måste göra det. Ingen övertro på coachen. Ta Peter Andersson. Med sin statistik. Borde aldrig fått chansen.

Någon enstaka gång hann jag med att landa på Tempelhof, ankomsthallen ritad av Hitlers kelgris Speer. Innan flygplatsen stängdes. Därefter Tegel som gällde. Under alla år. Trånga, svårframkomliga Tegel. Älskade att landa där. Som att komma hem. 

Sedan TXL-bussen, alltid fullsmockad, in till Mitte. 

Nuvarande, efter att även Tegel stängts, flygplatsen Berlin Brandenburg, placerad långt österut i forna DDR. En katastrof. Fått mig att tappa lusten flyga till Berlin. För mycket krångel och bök. DDR-mentaliteten övervintrat bland de flygplatsanställda. "Tröghuven" på sandvikiska.

Bussen från Tegel strök förbi fängelset i Plötzensee (även Moabit med Honecker innan han skickades till Chile) där inblandade i 20 juli-attentatet mot Hitler hängdes. I pianotrådar. Jag har besökt rummet där det skedde. Ingenting ändrat. Galgarna kvar. Otäck känsla.

Före avrättning förnedrades de i Folkdomstolen inför en vrålande Roland Freisler. (Bilden nedan.) Berövade livrem och hängslen tvingades männen hålla reda på att byxorna satt uppe.

22 december 1942 avrättades i Plötzensee Libertas och Harro Schulze-Boysen. (Fotot ovan.) Mer eller mindre aktiva inom den motståndsrörelse som ändå existerade i Tredje riket. 

Jag skriver, reserverande, mer eller mindre för att trots att jag läst mycket om dem är jag osäker på deras roll. Men till döden dömdes de.

Apropå paret. Jag har lämnat den kategoriska tvärsäkerhet som präglade mig under många år. Det skulle vara antingen - eller, svart eller vitt. Numera laborerar jag således med glidande begrepp som mer eller mindre, eller ett trevande såsom gråzon. (1) 

Jag kan sakna min tvärsäkerhet, om sanningen skall fram. Livet var enklare. Men jag var nog odräglig många gånger. Alltid ha rätt. En besserwisser. Dryg, som man sa i Sandviken.

(1) https://www.forrochnu.se/lojal-eller-dissident/

 

Skit på dig, Clark!

Håll vad du lovar, skit i vad alla andra tycker och vik dig inte en tum. (Clark Olofsson)

Jag vet inte hur många som längre minns det. Men omstridd och kritiserad blev förvisso Hasselamodellen i Helsinglands djupa skogar. Portalfigur K-A Westerberg (död 2014). 

Nämnas bör även Widar Andersson, numera knuten till socialdemokratiska Folkbladet. Traskar inte patrull i partiet. Lite av en enfant terrible. Det monolitiska, toppstyrda partiet behöver åtminstone några sådana för syns skull. Repressiv tolerans, som Herbert Marcuse sa.

På Hassela tillämpades en uppfostringsmodell som syftade till att omskola ungdomar allvarligt på glid till riktiga svenssons.

Skötsamma och präktiga, som man sa i Sandviken. En, bokstavligt talat, handfast pedagogik, korrigering skulle ske. Återanpassning med hårda bandage. Därav kritiken mot Hasselahemmet. Inget flum. Inget Götblad (saft och bullar).

Sannerligen inte Clark Olofssons ideal, det vill säga bli en medelsvensson. Olofsson var från tidiga år allergisk mot det liv de allra flesta av oss lever. Bortkastat, enligt honom. Inget skoj. Och skoj måste man ha. 

Jag läser hans självbiografi Skit på dig: en rövarhistoria (2023), skriven tillsammans med någon vid namn Leffe Grimwalker (låter som en pseudonym), och undrar vad han egentligen vill med publiceringen av denna.

 
Vad lägger den till det allmänheten redan tror sig veta om Clark Olofsson? Nyanseras bilden av den mytomspunne? Fördjupas den, tillförs nya infallsvinklar? Har han, vad det beträffar, något som helst intresse av det? Tveksamt. 

 
Inget tyder på det, ta bara underrubriken. Utlovar att nu skall ni allt få höra! Säga vad man vill, drar på gör han. Förtjust över sig själv och sina kriminella påhitt. Kallar sig ”kung” och ”geni”. 

Ett liv på offentlighetens scen. Förmedlat via braskande löpsedlar och i spalterna. Ett omkringfarande liv på brottslighetens bana, alltid exponerat och stort uppslaget. Vad han än företagit sig. 

Strålkastarna på. Och han har stormtrivts, det framgår. Betonas gång på gång. The show must go on. 

Olofsson blev en rikskändis, ja även internationellt känd, efterspanad i Danmark och på kontinenten. Märkligt, kunde tyckas, ett dylikt kändisskap. En gangster. 

Inblandad i gisslandramat i Kreditbanken på Norrmalmstorg 1973. Samma år som gamle kungen dog. Kanske Olofssons största ”roll”. Efter gisslantagandet och sympatin från samma gisslan mot bovarna myntades begreppet stockholmssyndromet.

Journalistuppbåd utanför banken. En argsint statsminister Palme i direktsättning i teve. Vägrade att ge Janne Olsson, som initierat kuppen, och Olofsson fri lejd. Med tanke på riksdagsval och möjligheten att bli omvald. 

Olofsson påstår att han varit i underhållningsbranschen, levt i symbios med massmedierna som betalat dyrt för intervjuer. En influerare, innan begreppet uppfanns. 

Varför blev han kriminell? Undrar vän av ordning. Ingen olycklig barndom i Trollhättan, skyll inte på den. Inget socialt arv. Han är noga med att understryka detta. Längtan efter det äventyrliga livet ”bara”. Stålarna, brudarna och festerna, röjet. Gamängens drömliv.

Äventyraren som inte förmått att leva stillsamt och klanderfritt. Ställt till med ”jävelskap” för att det roade honom. Jävelskap som traumatiserat bankanställda och andra som utsatts för honom, ibland tungt beväpnad. 

 
Men ingen ånger att redovisa, nu när han har chansen. Allt förefaller runnit av honom. Samvete? Glöm det. En järnhård tuffing, om han själv får bestämma.

Boken stundtals rappt skriven och medryckande, det ska tillstås. Clyde utan Bonnie. Skulle inte förvåna mig om Olofsson läst Mickey Spillane och hårdkokta deckare.

Men i långa stycken slarvigt skriven. Jag misstänker transkribering, med svordomar på så gott som varje sida. 

Slängig stil, skryt om sexuella erövringar, bland dem Lena Nyman. Anstaltschefer han ”satte på” och som tack hjälpte honom på olika sätt. Vad som är sant eller falskt, omöjligt att bedöma. 

Förmodligen ber de "påsatta" inom kriminalvården, om han talar sant, en bön om att det skall vara preskriberat. När det nu offentliggörs. Vad säger Strömmer?

Han är snacksalig och bra på att fabricera skrönor, påminner om den durkdrivna ”kollegan”Lasse Strömstedt, uppvuxen på Brynäs i Gefle, därvidlag.

Korkade Kling och Klang-poliser, lätta att blåsa enligt Olofsson. Vissa gjorde karriär på att jaga honom, befordrades - applåderade honom. Säger han själv. 

Jag blir fundersam över hans personlighet. Men undviker att stämpla den duperande och manipulerande Olofsson som sociopat eller något annat. 

Om än frestande. Likaså att betrakta honom som neurotiskt bekräftelsesökande. Ett aldrig uppvuxet, vanartigt barn. Se mig, se mig! Vad jag än gör. Är jag inte duktig?

Men för lättköpt. Och ansvarsbefriande. Skulle han anse själv också. Han tar ansvar för allt han gjort. Men inte riktigt övertygande i mina öron. Skrävel, igen.

In his own words. Den bild han vill förmedla till eftervärlden, nu när han har chansen, bortom löpsedlar och tidningsartiklar, att få lämna sin version? Den lägger inget till. Påverkar inte min syn på honom.

Ökar inte min sympati, vilket han heller inte frågar efter. Han är orubblig. Skit på dig. Hans återkommande uppmaning. Noli me tangere.

47 år (!) har han, sammanlagt, suttit bakom lås och bom. Aldrig känt sig fången, påstår han, inte ens i den hermetiskt tillslutna Kumlabunkern. 

Kanske måste han hantera all inlåsning på detta, till synes, nonchalanta vis? Inte ångra någonting. Det var ju, summa summarum, hans liv. Bakom galler eller på flykt. 
Något nytt liv får han inte. Sjuttiofem år gammal.

Skit på dig, Clark!

Foto: Svenska Dagbladet
 

Var är LO?

Läste om detta på skärmen i går morse på väg till tåget till Upsala och Carolina Rediviva: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/mogel-och-tranga-bas-sa-bor-gastarbetarna-i-norr--ckqv2p Skrämmande interiörer från gästarbetarnas "bostäder". Sverige 2023.

Häromdagen avled fem byggnadsarbetare efter en arbetsplatsolycka i Sundbyberg. Jag har svårt i detta sammanhang för ordet "olycka". Som om denna tragedi inte hade gått att förhindra. "Olycka" signalerar för mig något som knappast går att förutse. Det "bara" händer. 

I dessa nyliberala, "gränslösa", globaliseringens tider där anställningstrygghet och arbetarskydd utgör främmande fåglar, riskerar antalet arbetsplatsolyckor med dödlig utgång öka drastiskt. Om de inte redan gjort det. 

Gangsters till profithungriga underentreprenörer opererar, ett människoliv inte värt någonting. Dör en, ta in en ny. Arbetskraft som arbetskraft.

Än en gång frågar jag mig, en ropande röst i öknen: Var är LO? De som tjänar sin utkomst inom den återuppståndna, jag trodde den var förpassad till historiens sophög, daglöne-ekonomin förefaller inte intressera högsta ledningen i elfenbenstornet på Norra Bantorget. 

Endast dem med tillsvidareanställning (som bedrägligt nog liknas vid en "fast" sådan), de traditionella, "tunga" LO-grupperna. Men knappast ens dem. 

LO har ju gått med på att en redan tunn LAS holkas ur ytterligare. Fritt fram, ännu mer, för arbetsköpare att välja och vraka. Och göra sig kvitt misshagliga figurer. Med god hjälp av LAS. Lagen om anställningsskydd. Noterar ni ironin?

Från där jag bor ser jag den dygnet runt bolmande, kaffedoftande Gevaliafabriken. Noterar utlandsregistrerade långtradare från de forna öststaterna, särskilt Bulgarien och Rumänien, som glider in på området för att lastas. 

Det är inte ovanligt att chaufförerna sover om natten i hytten. Vågar eller får inte lämna fordonet.

Var är Transports ombudsmän i stan? 

Kan frånvaron förklaras av att chaufförerna, bland dem de som fuskar med dubbla färdskrivare för att kunna köra bortom arbetstidslagar och reglering, är "egna (med usel betalning) företagare" och därmed undantas från den fackliga bevakningen? 

Jag uppmärksammade för flera år sedan Gefle Dagblads dåvarande, retoriskt stridbara, ledarskribent Lilian Sjölund om dessa chaufförer och deras otillbörliga arbetsförhållanden. Efter att ha observerat måltidsrester utanför bilarna. 

Hon uttryckte intresse, men inget hände. För den av hävd föga arbetarvänliga GD är det kanske viktigare att prioritera bevakningen av SD. Vad vet jag.

Den samtida, brutala verkligheten liknar en film av den samhällskritiska regissören Ken Loach. En av hans filmer den gigekonomin avklädande Sorry, We Missed You. Frågan är om verkligheten behöver gestaltas i en dramatiserande riktning, den talar för sig själv.  

Göra sitt jobb och inte bråka

Trettiofem år gammal råkade bröderna Salmings pappa ut för en ruskig olycka nere i gruvan, skallen krossades, hans liv togs. Jag kände inte närmare till detaljerna förrän jag tog del av sista avsnittet av Börje - The Journey of a Legend i TV3.

För den som i likhet med undertecknad följt och hejat på Brooklyn Tigers ända sedan det sagolika segertåget började, utomhus på Isstadion i Gefle, fanns anledning undra vad det skulle bli för slags serie. Och hur den där spolingen Skarsgård skulle klara biffen. 

Med det släta pojkansiktet, ingen likhet med den kraftfulle som skulle porträtteras. Jag tycker dock att han spottade upp sig under seriens gång. Och barmhärtigt nog doldes hans skridskoåkning. Det som var Brynäs adelsmärke. 

Salmi högt i norr, fjällvärlden som tornar upp sig i serien. De snötäckta fjällen storslagna, förmedlande ett evighetsperspektiv. Någon gång kanske jag får uppleva dem på plats. Det kostar ju inget att drömma om det i alla fall. 

Gruvan återkommer i serien. Och det föder minnen från när vi rödskägg från Upsala diskuterade politik med strejkledningen på LKAB. Hett gick det till. En gång hemma hos Elof och Maja Luspa i Puoltikasvaara. Vid världens ände, som det kändes. 

När jag gick ut på bron på nattkröken för att röka och nyktra till efter alla vargtassar, allt som hördes ett ödsligt susande från den stjärnbeströdda rymden. Då anade jag innebörden Cav "lappsjuka".

Häromkvällen hade jag kontakt med K. En bokstav som både inleder hennes förnamn och passande nog fångar den kreativitet som kännetecknar denna formidabla, danska kvinna. 

Jag hade roat mig med att på nätet göra "Svensken", mitt alterego, försedd med pratbubblan "Vi öppnade våra hjärtan och fick ett helvete". K menade, ironiskt nota bene, att så får man väl ändå inte tycka i Konformistan.

Tja. Nu har sossarna mer eller mindre krupit till korset. Efter flera års ihärdigt verklighetsförnekande och hånfullt spottande på SD. Borde göra det med svansen mellan benen. Skämmas.

Men det är nog långt kvar till att det ska kunnas prata öppet om det förödande och nedbrytande som hänt med Sverige efter massinvällningen. Inte samma land längre. Glöm dock inte, att S behöver nya väljare när deras traditionella kärnväljare går till SD.

Uppe i norr raka rör som gäller. Befriande. I serien Stigge Salming uppfordrande till lillbrorsan: "Ska du inte komma hem nu!" En rejäl skrapa till den senare när det avslöjats att han prövat kokain och "morsan" fått höra talas om det i affären av tanterna.

Bilden i TV-serien av Börje är den av en snäll, självuppoffrande och lojal lagspelare som bara vill göra sitt jobb och inte bråka med klubbledningen (cheferna). Skadad så in i baljan av alla bataljer på isen. Lojalitet och självuppoffring kostar.

Häromdagen läste jag om bönderna och LRF. I organisationen råder tystnadskultur. Medlemmarna är rädda ta bladet från munnen. Verkar vara den typiska svenska hållningen, om tystnad hör man ju inte bara beträffande bönderna i vårt land. Inte min "Svensken".

Foto: DigitaltMuseum