Jag minns dem från snickarglädjens popborg Valhalla. 60-talet hade inte hunnit dra iväg så många år. Röda polotröjor, svarta skinnvästar. Urtufft. Även om vi reagerade på sångarens utskjutande rygg. Håret långt och glänsande, rena tjejhåret. Han fick behålla det in i det sista.
Farmer John. Cadillac. No Response. Full rulle. Klackarna i taket. Vi hade styrkt oss innan med några (hum!) droppar högoktanig sprit för utvärtes bruk som en av oss hade tillgång till. Utblandat med sockerfri läsk. Ingen smaksensation direkt. Men ner skulle bröstvärmaren.
Gängets turnékärra observerades stryka omkring på Sandvikens gator. Nedklottrad. Vi kunde höra dem på Tio i topp. Läste om dem i Bildjournalen. Där hämtade jag idealet för hur klä mig. Röd polotröja. Skepparkavaj. Lång halsduk att vira runt. Leejans.
Införskaffat hos Snabbekiperingen där farsan hade rabatt. Hela rubbet hämtades på en och samma gång. Därefter ut och stajla på Bruket. Leka mods. Som en i Bildjournalen.
Jag kammade snedlugg. Prövade härma sångaren genom att kamma hellugg och bära skär (!) polotröja. Det såg nog bara dumt ut. Sparade till långt hår.
Men det ihärdiga, bara förnamnet, tjatet från föräldrarna dag ut och dag in skickade mig till frisören, längden därefter ungefär som Beatles i början. En nesa.
Så tidigt som 63 startade vi vårt eget band. Men inte nådde vi samma framgång som hepparna. Kul hade vi, hursomhelst. Med åtminstone några riktigt hyggliga framträdanden. När det "satt" som man brukar säga. Rena magin. Omöjligt kommendera fram.
En av oss kan skryta med att ha sparkats i baken av självaste Jimi Hendrix... Det, ni.
En efter en har klivit av scenen, musiken tystnat. Svenne Hedlund. För exakt ett år sedan, i Småland.
Första advent denna kyliga, snöiga söndag. Tänder ljuset även för honom. Och minns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar