Det var så vi infödingar sa i Sandviken. "Åka in till stan", residensstaden Gefle. (Jag vägrar bräka på med det fula Gääävle.) Som om en riktig storstad skimrande låg väntande ett par dryga mil österut. Något annat än lilla Sandviken, i skuggan av Verket.
Alla affärer. Täppas Fogelbergs farsa hade en. Herrekipering, tror jag. Alla supersnygga tjejer i kortkort med tuperat hår. Oåtkomliga för en blyg bruksgrabb. Men glodde gjorde han. Suktande.
Inte lockade Gefle mammas morfar Edvard. "Vad ska jag dit och göra?" hans lakoniska besked. Och så bra med det.
Edvards livsresa inte lång. Femtiotvå är. Martinsmältare. Arbetararistokrat, kallade leninisterna de yrkesutbildade, kvalificerade och tradeunionistiskt lagda arbetarna. Inga revolutionärer. Elitisten Lenin hatade tradeunionister, deras enligt honom bristande politiska medvetenhet.
Eftertraktade av arbetsköparna för sitt yrkeskunnande (som måste stäckas, läs gärna Harry Bravermans Arbete och monopolkapital om dekvalificeringsstrategin). Edvard riskerade svartlistning efter deltagit i ett möte med August Palm. Tvingades krypa.
Malmösejouren över för Ekstrand. Ett fruset Skåne, redan i Hässleholm kunde han från tågfönstret på nedresan konstatera kung Bores närvaro. Inte väntat sig vinter så långt söderut. Minns inte om slättens besjungare, Ola Hansson, skrev något om detta.
Vilhelm Ekelund, en av de stora Skånepoeterna, gjorde det inte. Veterligen. Inte i sin berörande dikter om barndomens gröna bokskogar. Tillstår att jag älskar dessa träd, livsljuset silande in mellan stammarna.
Inte "bara" därför, skogarna, som det knyter sig i mig vid tanken på återresan till hemstaden. Inte bara. Men nog är skogarna mörka och dystra norr om Upsala. Hotfulla i sin framtoning på ett svårbearbetat sätt. Projektion? Spelar roll.
Jag förblir skogsfobiker, älskar slätt och sandstränder. Öppna landskap som inte hindrar blickens fria flykt.
Gefle stad ligger vackert till. Inte tu tal om det. Men handlingsförlamade politiker förmår inte utveckla staden. Och så mentaliteten hos verklighetens folk, cementerat i kropparna. Nedtryckta fabriksmänniskor. Störs när jag rör mig på stan. Få in i ögonvrån.
Det inställda upprorets hjälplösa kollektiv. Utan att jag moraliserar eller fördömer. Bara konstaterar.
Flytt till Malmö för Ekstrand? Den som lever får se. Farväl, för denna gång! För att parafrasera vingmuttern från Göteborg: Gråt inte för mig, Malmö. I´ll be back.
Bild: Wikipedia
"Åka in till stan" ja det är nog ett uttryck vi många använt på många mindre ställen i Sverige. Visst ligger det något center-pereferi i uttrycket "in till"? Detta tycks ha påverkat politiken också. Under min tid som politiskt aktiv noterade jag att många riksdagsledamöter "ute från landet" ganska snabbt blev stockholmare, ville passa in i huvudstadens "värdegrund". Som tack för att dom "kommit in"?
SvaraRadera