Förrådet - när lust och inte plikt styr

 

”Älska mig för den jag är” sjunger Ainbusk Singers. Hos oss alla en längtan, mer eller mindre tillstådd, att bli tagen fullt på allvar. Och det vi frågar och längtar efter är mer än en hyllande bekräftelse. Dylika endast instängande och fasthållande. 

Jag menar att teaterkonstnären, dramaturgen Joakim Stenshäll och jag tog varandra på allvar, det var ömsesidigt. Djupaste respekt åt båda håll, men utan att kompromissa eller vilja behaga den andre. 

Nådens stund kan infinna sig, så tänker jag efter åren i Förrådet (ett par korta sådana från 1997 och framåt i källaren till Folkteatern i Gefle) om mötet mellan Joakim och mig. Nåden i att få finnas utan att förminska eller lägga band på sig, få tala fritt, känna sig otvungen. 

Till skillnad från min uppväxt i skuggan av Verket i Sandviken - staden utan nåd. Och där jag fick höra när jag råkade missa att lägga band på mig och vakta min tunga: ”Så där kan man väl inte tänka!" 

Bruksdiskursen slog till, normaliserande och disciplinerande. För att parafrasera Michel Foucault: Bruket är själens fängelse.

Hela min uppväxt, från mina första stapplande år på Barrsätragatan, opererade diskursen. Inympades med modersmjölken. Resten av livet ett obrutet, mentalt uppbrott från den stad jag lämnade, men som aldrig lämnat mig. 

Ett uppbrott som påskyndades och underlättades av den mentala frigörelsens möte med en annan människa – kanske också befinnande sig i ett livslångt uppbrott från en småstad vid havet.

Det handlar inte om Joakim och mig som unika personligheter. Jag vill snarare beskriva det som en berättelse om ett möte mellan två skapande människor, vad som är möjligt när ett sådant möte uppstår. Och som inte går att förutsäga. 

Alla människor som jag mött i mitt liv, främst kolleger på arbetsplatser, och som jag bara känt mig hämmad och försvarsinställd av. Men så träffade jag Joakim och vårt samarbete inleddes. 

Där ledstjärnor och yttersta fullbordan är, där är inte vi människor. Kanske låter det besynnerligt och svävande, men Joakim och jag vägleddes av något utanför och långt bortom oss själva. Något som borde överlevt det förråd som är stängt och tillbommat. 

Vad var det – om jag får tala enbart för mig själv och hur jag uppfattade det? 

En gemensam dröm om ett socialt rum, ett kreativitetens och lustens samhälle, som aldrig funnits och heller aldrig kommer att skapas? Travesterande filosofen Ernst Bloch i en extremt radikal mening: inte det som ännu inte är – utan det som aldrig kommer att bli. 

Men som ändå lät sig anas runt omkring och under ett antal tisdagskvällar i Förrådet. Glimten av det där andra, som dröm och hopp fästes vid. 

Joakims begravning ägde rum utan att jag fick veta när och var den skedde. Hans grav har jag inte besökt. Han kommer inte att läsa min konklusion. Jag kommer aldrig att få veta vad han tycker om min version av det vi gjorde, få höra vad han behöll i minnet. 

Kanske skulle han se saker och ting helt annorlunda, eller bara skratta högt och glatt, så där som han kunde på sitt karakteristiska sätt, åt ett pretentiöst och övermaga försök från min sida. 

Kanske tyckt att jag borde låtit bli. Det som har varit, det har farit. Som Tommy Sandlin brukade säga.

Men inte skrev jag av plikt. Lusten, Joakim, lusten! Som du brukade säga. 

Källa: Lasse Ekstrand, "Det får inte bli plikt! Lusten!" Teaterprojektet Förrådet tillsammans med Joakim Stenshäll (Opublicerat)

Leve oss arma skuldsatta!

Från min tid som vikarierande skötare på Ulleråkers mentalsjukhus minns jag bland många egendomliga människoöden dottern till den rika Uplandsbonden som gått i stå, eller hur man ska uttrycka det - fastnat i ett tvångsbeteende och hämtats till dårkistan för "vård". 

Hennes diagnos? Vete sjutton. De biokemiskt indoktrinerade vitrockarna drog väl till med något passande. Om jag känner dessa jeppar rätt.

Dagarna i ända satt hon gungande på sin stol, ur hennes mun idel förnumstigheter som jag inbillar mig hon matats med i hemmet, i ett uppfostrande syfte. Som denna: Den som spar han har. 

Gång på gång undslapp hon sig dessa ord - som hämtade från Lyckoslantens Spara och Slösa. Sparbankens tidning för barn. Starkt medicinerad, ett smått belåtet och segervisst men liksom fruset leende på läpparna.

Jag har lekt med tanken att skriva något om hur tidsandan präglar de uttryck vi använder. Likaså beteendemönster. Mina föräldrar, sådan var tidsandan, köpte aldrig något på avbetalning. Vad det än var. Man gjorde bara inte så. Om man var skötsam. Och det var de.

Kontant skulle man betala. Till och med vår sprillans nya PV 544 som min pappa vårdade ömt, höll den skinande blank. Först gneta och spara, sedan köpa. Pengarna i handen.

Bostadsrätten på Smedsgatan i Sandviken likadant. Den kostade i och för sig inte mycket med dagens mått mätt. Och jag tror järnverket bidrog med en liten slant, den patriarkaliska bruksandan intakt. 

Men inga lån! Ingen skuldsättning! Förutom den till Bruket, då. Den livslånga höll jag på skriva.

Mammas mormor en av pionjärerna bakom Konsum i Sandviken, i frigörelsen från brukshandeln med vidhängande skuldsättning. Den kooperativa föreningens namn Ceres, om jag minns rätt. 

Mamma jobbade i butiken, kunde heller inte tänka sig handla hos någon annan än Konsum. ICA, definitivt nej. Minns hur hon med penna och papper satt vid köksbordet med inköpskvitton som skulle summeras för återbäringen.

Hon skulle fått spader av den kreditens tidsfas vi är inlåsta i. Alla mer eller mindre skuldsatta i lågränte-ekonomin, skjuter en skuld framför sig. Bankerna äger, som ungdomarna säger. Speglas i årsbokslut och aktiekurser.

Jag har nyligen begått en omläsning av Ola Hansson. Fångats, obotlig romantiker som jag är,  av hans skildring av den dåtida universitetsmiljön i Lund. Bekymmerslösheten - som om grå löneslavsmorgondag och skulders förfallande till betalning icke existerade. 

Växelrytteriet, man skrev på växlar åt varandra och höll sig därigenom flytande (i dubbel bemärkelse så att säga, blink, blink).

Intet nytt under solen. Då växlar, nu krediter. Leve oss arma skuldsatta! Ja, vad annars säga? 

PS. Jag innehaver flera kort med olika pinkoder. Blandar ständigt ihop dem. Kortet spärras. Nytt måste beställas. Känner mig som i ett ekorrhjul.

Den begåvade busen från Brynäs

Jag minns när jag hade besök från Stockholm av Stellan som satt i redaktionen för tidskriften Ledarskap/Ekonomen. Jag medverkade i densamma vid ett par tillfällen, försökte tillämpa Rollo Mays ångestbegrepp på organisationsteorin. Stellan delade min fascination för May.

Stockholmaren hade hört om Gefle att det var Sveriges Chicago. Och vid tiden för hans besök bodde jag långt ner på Brynäs. Busbrynäs, den proletära stadsdelen. Stellan undrade på fullt allvar om han vågade parkera fina bilen på gatan utanför mitt hus.

Efter min flytt till Gefle tidigt 90-tal promenerade jag ofta omkring på Brynäs. Tänkte på författaren Barbro Widebäck, fömodligen helt bortglömd sedan länge. Och den högljudde rabulisten Anderz Harning som en gång bodde i nästan samma kvarter som jag.  

Och på Lasse Strömstedt varje gång jag passerade den imposanta skolbyggnaden, där han varit elev. Inte att leka med, enligt en samtida med honom. Man var rädd för honom.

Jag förknippade Lasse Strömstedt med långa fängelsestraff och hans kamp för fångarnas villkor. Snacksalig och slängd i käften, svår att debattera med. Det kunde jag konstatera i direktsända debatter i TV. 

Länge satt han bakom galler, många år sammanlagt. Men sedan sadlade han om, blev ordentlig och skötte sig, på med kostym och slips, reste runt och höll föredrag, lät som en gråsosse med arbetarklassmoralen intakt.

Jag läste böcker han skrev som en i författarkollektivet Kennet Ahl. En tidigare r:are ingick, jag har glömt hans namn. Men sett honom i reklaminslag i TV4, han har lagt på sig och det rejält.

Alldeles nyligen har jag, inför och efter ett Kalmarbesök (ett mycket givande sådant), på SVT Play sett om Dubbelsvindlarna som utspelar sig bland annat i Kalmar. Lasse Strömstedt i en av de bärande rollerna, snacksalig och yvig som om han spelade sig själv. 

Charmigt gåpåig och burdus. Svår att hejda.

Fick för mig att jag skulle läsa honom på nytt. Det blev Sanningens minut från 1984, jag laddade ner den gratis som e-bok från biblioteket. Flyhänt och rappt skriven. Det flyter på av bara 17. Begåvad var han, busen från Brynäs, ingen tvekan om den saken. 

Som kuriosa kan nämnas att han var tillsammans med journalisten Cats Falck som bedrev granskande journalistik tillsammans med kollegan Lena Gräns. Bofors smutsiga, olagliga vapenaffärer med Indien via DDR skärskådades. 

Ett farligt, journalistiskt projekt. Skulle det tragiskt nog visa sig.

De båda hittades döda i en bil i vattnet i Hammarbyhamnen. Mördade av Stasi? Mycket talar för det. Som ytterligare kuriosa kan nämnas att chefen för Stasis utlandsverksamhet, Markus Wolf, hade jag mejlkontakt med, träffade även IRL i Berlin. En skräckinjagande figur. 

Jag fryser redan

Nog finns det goda skäl att känna sig som en radikalpessimist som vännen och ursprungshälsingen Lars Ragnar har betecknat mig. Även om jag hellre säger realist. Samtiden är ju rent förfärlig. I Ukraina tvingas människor fly hals över huvud för sina liv. 

Senast i morse fann jag i Berlins morgontidningar att coviden skjutit ordentlig fart i staden igen. Mina planer på en snar resa till Berlin bordlagda, ska jag mjuka upp det genom att skriva "uppskjuten" eller "senarelagd"? Vad göra med min ständiga längtan till Berlin? 

Jag är medlem i Svenska kyrkan, det känns viktigt att vara detta i dessa avkristnandets onådstider. Men så ärkebiskopen med sin tolerans mot de intoleranta. Och vad med bemötandet av mot kyrkans kristendomsfientliga ställningstaganden kritiska präster? 

Det är sannerligen inte högt i tak. Som gammal organisationsteoretiker kan jag bara konstatera att organisationskulturen är sjuk, och att ledarskap saknas. Ärkebiskopen är ingen herde, nära jag skrev. Snarare en med kräkla försedd vandrande olycka.

Jag försöker på min blogg, i anknytning till en polemisk kommentar från signaturen "Joakim", försvara föreställningen att det krävs en stark samhällsmoral för att inte samhället skall brista. Det måste finnas något större som vi alla försvarar och lever efter. 

En uppslutning kring det gemensamma. Jag har ibland efterlyst ett samhälleligt överjag. Det saknas. Normlöshet och vilsenhet sprider sig i denna saknad. Våld, kriminalitet och förgripanden.

Lätt bli mörk till sinnet. Det hävdas från statsmakten och de politiskt korrekta att vi lever i ett "mångkulturellt" Sverige, perspektivet relativiserar. Ingen kultur står över eller är bättre någon annan. Konsekvens: en kvinnoföraktande "kultur" kan inte fördömas.

Den måste bedömas på egna premisser och inte utifrån några andra måttstockar. Herregud! Därför kan på Gefles gator, som jag var inne på häromdagen, förtrycka, muslimska kvinnor ostörda gå runt. Kläderna förtryckets markör. 

"Parallellsamhällen" och "utanförskapsområden" har slagit rot. Med egna lagar och regler. Det har skett en normalisering av det som inte borde accepteras och normaliseras. Ingen verkar angelägen att på allvar bryta detta.

De sociologiska klassikerna formulerade ödesfrågan: Hur blir samhället möjligt? Jag kan inte leva i ett Sverige i förlängningen av det nuvarande tillståndet. 

Samhällets överlevnad hänger ytterst på den enskilde individens samvete, dennes ansvarstagande. Vad väntar annars?

En av klassikerna, Max Weber (1864-1920), varnade för en kommande polarnatt under trolösheten och ogudaktighetens himmel. Jag fryser redan.

I Gefle ser man mellan fingrarna

 

Jag lyssnar till en intervju med en kvinna från Ukraina som alldeles nyss kommit till Sverige, på flykt undan ryssarna. Hon är välutbildad, vilket också enligt säkra källor utmärker de flesta som dessa dagar når vårt land. Och hon säger sig vilja börja arbeta så fort som möjligt.

Min salig mor skulle ha kommenterat: "Hon är mån om att göra rätt för sig." Man ligger inte samhället till last. Man försörjer och klarar sig själv. Som ung flicka tjänade min mor egna pengar som servitris. Fortsätta sin skolgång? Inte att tänka på. Fast hon drömde om det.

De som dessa dagar flyr till Sverige från andra sidan havet är till största delen kvinnor och barn. Till skillnad från 2015, när det främst var unga män - "ensamkommande" enligt det officiella, påbjudna språkbruket. 

Inte sällan förlängt till "ensamkommande barn", även om de inte var barn som alla kunde se. Därför uttrycket "skäggbarn". 

Jag kan inte låta bli att jämföra, med risk för alltför stark generalisering: de från 2015 förefaller varken kunna, vad avser tillräcklig kompetens och utbildning, arbeta. Eller vilja arbeta. Och därmed göra rätt för sig. 

Baserat på vittnesmål från dem som i sitt yrke har direktkontakt med dem som kommit från och med 2015. Man kan bo och leva i Sverige i många år utan att arbeta. Och utan att lära sig svenska. 

Uppdrag gransknings reportage i SVT frånTjärna Ängar i Borlänge, kallat "Sveriges Mogadishu", var direkt skrämmande. Ett parallellsamhälle har konsoliderat sig, bortom svenska livsformer och sedvänjor, bortom allt vad "integration" heter. 

Bortom rättssamhälle och lagar, poliserna maktlösa och uppgivna. Och det tillåts fortsätta. Ett kommunalråd i Borlänge intervjuades i reportaget, hans svar rena natta. Nästan ångestframkallande.

"Ekonomiska migranter" får man inte säga. Inte heller "riktiga" flyktingar. Men vad med FN:s definition av vem som förtjänar att benämnas flykting? Ska inte denna följas i vårt land? Utgör vi ett undantag? 

Jag störs av att på stan i Gefle observera barnhustrur. Myndigheterna ingriper icke, struntar i lagen, ser mellan fingrarna. Rädda för rasismstämpeln? Och var håller de som kallar sig "feminister" i Gefle hus? Vad med "syskonskapet"? Blundar kvinnokämparna? 

Och jag störs av alla fullvuxna män som sysslolösa hänger i klungor på stan. De lever på dem som arbetar och betalar skatt. Bland de skattebetalande så kallade "fattigpensionärer", många kvinnor, som slitit och släpat hela livet. 

Frustrationen borde förstås riktas mot de politiker som tillåter detta pågå, inte är det någon "humanistisk" välgärning. Och inte lär de göra något åt det, Magdalena Andersson och kompani. Vad de än deklarerar. 

Hörde hon, förresten, inte föregångaren Löfven bombastiskt utbrista: Gör din plikt, kräv din rätt!

Människor omyndigförklaras, berövas ansvarstagande, bara för att de inte är som vi. Det är ingenting annat än skamligt och ovärdigt. 

Döden, Adolphson och gubbkrämpor

Allt jag känner är / Tid och tystnad / Och timmarna som går

Åter incheckad på det mycket trevliga hotellet Chrystal Plaza utmed Birger Jarlsgatan i Stockholm. Beläget i stadskvarter som gjorda att flanera i, understundom infinner sig svag Berlinkänsla. Kanske min återhållna längtan till Europas hjärta som spökar. 

Nära från hotellet till Zita Folkets Bio där vi lyssnade till Charlotte von Mahlsdorf, även känd under namnet Lothar, bärande på en dramatisk livshistoria. I samband med att det visades en dokumentär om henne.

Hon växte upp i östra Tyskland under svåra förhållanden, dödade i självförsvar sin plågoande till far. I Berlin trakasserad av nidingar, tog sin tillflykt till Laxå av alla ställen, öppnade ett museum där. 

Omöjligt att passera Laxå, som från bilen avger ett sömnigt och föga inbjudande intryck, utan att nämna henne. Eller kanske man skall säga honom? Det märkliga levnadsödet fascinerar.

På Folkets Bio såg vi dokumentären I väntan på Jan Myrdals död. Berörande, gripande. Myrdals trätor med den egendomlige hyresvärden, cigarrökande kommunisten och miljonären Lasse Diding. 

Nestorns ensamhet där i Varberg bland alla hans böcker, födelsedagen som firades vid köksbordet enkom med städerskan. 

Kanske i filmen Myrdal var så ensam. Den var klippt så att han skulle framstå som just en ensam, gammal man och hans sista dagar på jorden. En from förhoppning från min sida.

Jag brukar alltid framföra ett önskemål om att få bo högt upp på hotell. Så även denna gång. Men till skillnad från senast kunde jag inte från rum 509 urskilja Humlegården mellan husen. 

När min samflanerare Hasse och jag passerade Hjalmar Söderberg-statyn utanför Kungliga Biblioteket, Hjalle kortvuxen i snobbiga kläder och med spatserkäpp, lyfte jag på kepsen och bugade mig för en av den svenska litteraturens största.

Jag vet numera att privat, mot första hustrun Märta, var han en riktig skiderik som dansken säger. Det förtar inte hans stilistiska grandiositet som författare. Men det är klart, nog påverkas min syn på honom av att vara förtrogen med hans biografi. Det är oundvikligt. 

Hasse och jag övervägde att äta middag nära Stureplan. Men priser och klientel avskräckte. Ännu mer efter att jag läst Cissi Wallins bok, hon hängde ofta på "Spyan" (Spy Bar) och lämnar inside information. Ruskig sådan. 

Så det blev tunnelbana (39 riksdaler för en enkelbiljett, hutlöst) upp till det gentrifierade Söderresevatet och ett ställe med humanare priser.

Senare om aftonen, medan mörkret sänkte sig allt djupare över Birger Jarlsgatan, talade vi om döden och om hur den som överlever den andre skall hålla tal vid kistan. Vi har känt varandra i mer än tjugofem år, mina medborgarlönsböcker ledde till att vi fick kontakt. 

Åren har runnit iväg. Vi har hunnit bli gamla. Det kastar obevekligt en skugga över våra samtal. 

Men dessa alltid lika fria och öppna. Stor spännvidd även vid detta tillfälle: döden, viskonstnären Olle Adolphson (inledningsorden från honom) som vi båda gärna lyssnar till - och så gammelmanskrämporna förstås.

Bild: svenskfilmdatabas.se

Är du ett puckhuvud?

"Han har bollhuvud", brukade min svågers mamma säga om pojkar med bollbegåvning. Till dessa hörde absolut hennes son, vänsteryttern. Han fick till och med chansen att pröva på allsvenskan med mitt favoritlag SIF, Sandvikens IF, men det gick dessvärre inte bra. 

Därefter spel i lägre divisioner för den tekniske ytterforwarden. 

Jag läser om den i Brynäs skolade Niklas Bäckström, sedan länge proffs i Washington Capitals och mångmiljonär. Om det räcker med det, kanske har han samlat på sig mer pengar än så. I intervjuer med honom är det puckhuvudet som dominerar, inget annat. 

Nå, nu bråk med de lokala myndigheterna om ett båthus han vill bygga på Guldkusten utanför Gefle, där han låtit uppföra en kolossalt dyr lyxvilla på fantastisk plats. Myndigheterna förvägrar honom bygglov. Inget båthus det handlar om, anför de. 

Jag hänger inte riktigt med i alla massmedialt uppblåsta turer runt den exceptionellt framgångsrike hockeykändisen från trakten, men det är heller inte mitt problem.

Jag minns när vi försökte sälja in en utbildning i Sport Management till junior- och pojklagsspelare i Brynäs. Många var de som vid ett tillfälle beordrades (!) att möta och lyssna till oss från högskolan. Närvarande dåvarande sportchefen, förre målisen Micke Sundlöv.

Intresset minimalt, ointresset närmast kompakt från spelarna där uppe i Gavlerinken. Drömmen fanns hos alla att gå i Bäckis, Silfverberg och andras fotspår, sticka iväg över Atlanten och bli NHL-proffs, därmed rik som Joakim von Anka.

Ointresset uttalades genom det samfällda kroppspråket.

Trots att vi till första omgången av Sport Management som studenter lyckades "värva" Brynäslegendarer som Ove Molin, Janne Larsson, Tommy Sjödin och andra. Rapporterat om i de lokala medierna, stort uppslaget.

Om jag förstått saken rätt, så blir endast ett fåtal på hundra NHL-proffs. Så det borde legat i de unga spelarnas intresse att skaffa sig en utbildning att falla tillbaka på - därigenom kunna stanna kvar inom hockeyvärlden. Om än utanför isovalen. 

Men icke, sa Nicke. Förmodligen tänkte var och envar tyst för sig själv när de lyssnade till min dragning: "Det där gäller inte mig, jag ska till NHL."

Ur det perspektivet är Bäckis och kompani inga bra förebilder. Att ha ett puckhuvud viktigare än något annat. Men livet efter hockeykarriären och rinkarna är långt. Jag misslyckades med att förmedla detta. 

Projektet var nog dödfött från början. Turen upp till Sätraåsen kunde vi besparat oss.

Bild: Sven Tumba, inte "bara" ett puckhuvud.

Inte kan man väl påstå att Nietzsche var en rolig fan?

Det påstås att humor och intelligens går hand i hand. Det ena kan inte tänkas (!) utan det andra. Samtidigt som jag sitter och funderar på detta, flashar kändisarna Per Andersson och Henrik Schyffert förbi på tv-skärmen. Roliga? Intelligenta? 

De presenteras som "komiker", Schyffert även som "skådespelare". 

Usch. Jag vet inte vem jag tycker mest illa om. Den förstes popularitet, han dyker upp i alla upptänkliga sammanhang, till min förtret ofta i allsångsprogrammet Lotta på Liseberg, är mig fullkomligt obegriplig. I mina ögon är han bara ytterst påfrestande. 

Den andre, stockholmarn som trodde att en vansinnig migrationspolitik inte kostar var och en av oss finansiärer mer än en glass och en kvällstidning, eller hur han nu fick till det. Nyttig idiot, sa man förr om dylika figurer som tjänar de härskande utan att fatta det själva.

Säga vad man vill om Nietzsche, en stor filosof. En av de största och skarpaste bland de moderna tänkarna. Men rolig? Nja. Likadant med en annan av mina husgudar, Michel Foucault. 

Nära vänner till fransmannen, som for runt i skär sportbil under sin Upsalatid, har nämnt hans dödsskräck och det ihärdiga mörkandet från hans sida att han var AIDS-sjuk bortom bot. Men rolig? 

Jag har pratat med människor som upplevde honom föreläsa live på Collége de France i Paris. Infångande men utan publikfrieri. Traditionell föreläsning med näsan djupt nedstucken i manus, uppläsande utan att söka kontakt med det månghövdade auditoriet.

På svensk botten har vi  varit - jo, det måste till min sorg skrivas i imperfekt - begåvade (!) med offentligt förekommande personer som varit skarpa i bollen och underhållande. Borta äro alla jag syftar på. Och genast blev offentligheten tristare och fattigare. 

Vi är ett litet, föga intellektuellt präglat land i Europas utkant. Med en massa provinsiella värdegrundshögskolor, några fräcka nog kalla sig "universitet". 

Föregångna av en fördummande, undersåtesproducerande gymnasieskola. Bara att granska Pisa-undersökningarna, skrämmande läsning.

Vännen Gunnar Adler-Karlsson, verbalt slagfärdig och alltid med glimten i ögat. Den eldfängde Sven Stolpe, hisnande dräpande i sin polemik. Inte ens hans motståndare kunde undgå att roas av hans oförskämda tirader. Den knarrige, härligt docerande Lars Gustafsson. 

Västerås störste sons disputation i Upsala rena stå upp-showen av högsta klass. I närvaro av Jan Myrdal, som inte fått det erkännande han förtjänar som intellektuellt underhållande kunskapsförmedlare. Giganten verkar för övrigt dessa dagar helt bortglömd.

Det slår mig att det bara är män i kategorin. Ja, vad göra? Intelligenta kvinnor, mer eller mindre flitigt synliga i den blågula offentligheten, är inte särskilt roliga. Sedan får de och deras fans säga vad de vill. Kanske skojfriska privat men det vet jag inget om. 

Bratt-Wittström, Linderborg. Två exempel. Den första värst, överlägset dryg och skolfrökenaktig. Den andra klok men humorbefriad i sin framtoning. Möjligtvis är de rädda att framstå som oseriösa i det manliga etablissemangets ögon.

Kanske har jag i hastigheten glömt någon som förtjänar att nämnas, en sådan som Nina Lekander, oförutsägbar och kul att läsa. 

Feministerna skulle väl humorbefriat (!) säga att jag är genusblind. Äh, bara jag är rolig, så. Men det må andra bedöma. 

Tjoflöjt, som Evert Bäckström, säger. Hans skapare släpig och alltid underhållande. 

Bild: Wikipedia

Från lugna Uddevalla till storstadsdjungeln

Kanske lika bra att deklarera det från början: den där "mediemannen", främst känd från en av de stora kvällsdrakarna i Stockholm, betraktar jag som ett tidstypiskt, journalistiskt fenomen som jag inget har till övers för. En utan analys okritisk, politiskt korrekt "journalistik".

Det han beskylls för, vad han påstås ha gjort mot en massa kvinnor, vad som är sant och falskt, vet jag dock inget om. Version står mot version, ord mot ord. Ingen sanning bortom dessa partsinlagor så länge inte säkra bevis kan presenteras.

Jag vet inte hur många som läst just Cissi Wallins partsinlaga Allt som var mitt. Dömd är hon för förtal av "mediemannen", domen är överklagad. Hon uppger sig vara mycket besviken på det svenska rättsväsendet. Även om hon frikändes häromdagen i ett tryckfrihetsmål.

Jag tar inte ställning, håller mig uteslutande till boken. Den känns tragisk, jag finner inget bättre ord för att sammanfatta min läsning. Skriven på ett omoget språk, infantilt och pubertalt. Med de ”rätta” modeorden flitigt instuckna. Slangord som markörer och som inkluderar.

En rapp, men ytlig framställning. Liknar ofta en gymnasieuppsats utan handledning och redigering. 

Wallin berättar initierat om miljöer på Söder - där man som känd mediemänniska bara "måste" häcka i svindyr bostadsrätt - och runt Spyan, Spy Bar. För mig fullkomligt  främmande miljöer. I det senare fallet droger och promiskuitet. 

Dimmiga varelser helt utan inre kompass, fientliga mot varandra bakom falska flin och kindpussar, stenhård konkurrens om de "kreddiga" Wallins uttryck, mediejobben. Din uppdragsdöd mitt levebröd. 

Wallin sticker inte under stol med att hon inte varit någon duvunge, utan tagit ut svängarna och betett sig gränslöst på alla plan. En "pyscha" skulle min mor, den ordentliga och skötsamma bruksjäntan, ha sagt. Varnat för. 

En i lilla, av henne upplevt instängda Uddevalla uppvuxen flicka, impulsiv och vilsen som i storstaden diagnostiseras med ADHD och medicineras. 

Tuff på ytan, hårt sminkad i de rätta kläderna och frisyrerna (detaljerat tecknar hon allt detta), men innerst inne riden av osäkerhet och tvivel på sig själv. Hennes språk speglar kluvenheten.

Jag har noterat att hon numera är krönikör med bild by line i Expressen. Hon tycker förstås att hon har lyckats i den stenhårda konkurrensen. Men skriver hon lika illa som i boken finns ingen anledning läsa hennes spalter.

I den den drog- och sexkontaminerade Stockholmsnatten stötte hon ihop med honom, ”mediemannen”, som sedermera sparkades från kvällsdraken (med ett fett vederlag) och hamnade ute i kylan. 

I och med att Wallin hängt ut honom var han rökt, som de moderna säger. Ingen arbetsköpare ville sammankopplas med honom. Definitivt inte hans tidigare, den stora draken. 

Wallin bländades, star struck, det slutade mycket illa hemma i hans säng. Hon traumatiserades, påverkad än idag. Sår som inte läker, tiden hjälper inte till. 

Hennes fall testade dem som stoltserar med att presentera sig som "feminister", använder det som varumärke. Inte många ansåg sig ha råd att stödja henne öppet när det var "skarpt" läge. Karriären hos "kreddiga" arbetsköpare ville de ju inte riskera bränna. 

Systerskap och kvinnosolidaritet existerar inte ur det perspektivet. Djungelns lag råder. Wallin vänder alla dessa hon trodde skulle rycka ut till hennes försvar ryggen.

Cissi Wallins bok är ett tidsdokument som fyller mig med stort obehag. 

Bild: svenska.yle.fi

Hos FiB och i Pelle Svanslös kvarter

Igår afton hos Folket i Bild/Kulturfront i Upsala för att hos deras Tisdagsklubben under rubrik "Mammas socialdemokrati är död", ett tema jag med en dåres envishet ständigt återkommer till i olika sammanhang, inleda ett samtal i en lokal tillhörig Missionskyrkan. 

På tok för tidigt ute som vanligt, kunde därför i lugn och ro avnjuta himlavacker körsång inifrån ett rum med öppen dörr. 

På väg till Missionskyrkan stannar vi till vid en demonstration till stöd för Ukraina. Ung man på flykt därifrån talade. Den ryska invasionen bara runt hörnet, på andra sidan vattnet. Känns en smula malplacerat med ovan angivna rubrik, när fasorna upptar allas tankar. 

Men kanske kan man vända på det, "glömma" för en stund. Och socialdemokratin undgår ingen av oss, om man säger så. Själv föddes jag in i den. 

Ett drygt tiotal mötte upp. Grånade fyrtiotalister, bland dem den okuvlige Knut Lindelöf med sin omistliga sajt lindelof.nu. Levande och diskussionslystna människor, engagerade. Ett bra och roligt samtal, sällan jag får uppleva dylikt nuförtiden, vibbar från förr. 

Det svävade iväg. Ett öppet och utblickande samtal, inte som ett tillknäppt seminarium på universitetet. Vindkraft och energipolitik krävde sitt utrymme, konstruktiv oenighet rådde.

Jag är gammal nog, vad tråkigt det låter, att minnas den Folket i Bild som morfar hade. Jag hälsade på hemma hos honom som änkling i pensionärslägenhetens enrummare, slog mig ner med FiB och en Loranga. Inte var jag många år fyllda. 

Ramlade in i en följetong av Richard Wright, i den förekom ordet "bordell". Visste inte vad det var, spörjde oskyldigt min mor. En smula chockerad lät hon gossen förstå att det behövde han inte veta. Det förargade samme gosse, han kände sig dum.

Jag minns när FiB återuppstod på 1970-talet, med Jan Myrdal i spetsen. Sjutton också, att vänsterns nestor är borta. Det var mycket klokt att göra tidningen fri från statsbidrag, därmed oberoende. 

Och nog kan jag skriva under på parollerna som vägleder tidningen, bland dem kampen för en folkets kultur. I en anglifierad samtid där besynnerliga artister bräker på engelska i den svenska uttagningen till Melodifestivalen.  

IB avslöjades av Jan Guillou och Peter Bratt i FiB. Ännu ett avslöjande av en allt maktfullkomligare socialdemokrati, gömd bakom myter, och som kanske bidrog till den död jag förklarade igår. Rörelsen blev statsbärande och försvarande statsintresset. 

Efter mötets avslutande, inkvartering på mycket trevliga Akademihotellet bara ett par stenkast från universitetshuset. I kvarter där Pelle Svanslös, Maja Gräddnos och de andra katterna kan sökas. På hotellet ett Gösta Knutsson-rum. 

Min syster jobbade på Posten ett tag i Upsala, som kund var Knutsson alltid sur. 

Bild: pellesvanslos.se

Evighetsförnimmelse

Vaknar med huvudpina, snabbt intages 1 gram Alvedon. Därefter rask morgonpromenad ut mot Fredriksskans hamn. Avspärrat område av säkerhetsskäl. Igår seglade en rysk oljebåt in. Mot himlen reser sig tre superkranar som långhalsade giraffer upp mot blå himmel.

Man kan spana in nyförvärven på mycket långt håll. Ett landmärke. 

 
Det var ett tag sedan på grund av isigt underlag. Jag älskar ju att begå denna promenad ut till Birkenau som vi döpt björkdungen på andra sidan Skansbron till. Men inte efter dödslägret utan tyskans "björkdunge", enligt min icke-auktoriserade översättning. 

Ljusa björkar kan nästan konkurrera med boken, mitt favoritträd. Skånes bokskogar, som Vilhelm Ekelund nostalgiskt besjöng. Och Vendsyssels, invid det hyrda sommarhuset. Bort detta fabrikslandskaps dystra, mörka skogar!

Plötsligt, för allra första gången, observerar vi en säl. Ett muntert huvud sticker upp ur det vatten som till stora delar fortfarande är isbetäckt. Våren tvekar ett spass, även om fåglar kvittrar och himlen är ljus. Giv mig då äntligen vår och vårvindars sus!

Tyst som i graven, brukar man säga. Tyst är det aldrig på denna människoglesa plats utanför staden. Jag tänker på Mikael Strömberg, sympatisk, fyndig ljuskonstnär. Hans förmåga att fånga och förmedla vardagens ljud som vi lätt missar i vår stressade tillvaro.

Jag minns en resa till Capri, ditbjuden av framlidne vännen Gunnar, bosatt där med sin Marianne några månader varje år. Grundade en filosofisk park på den ö som betrampats av Vladimir Lenin och andra historien påverkande figurer.

Jag satt och såg ut över havet bort mot Ischia på Amalfikusten med sin slocknade - nå, slocknade och slocknade, beredskap hålls för det utbrott som inte definitivt kan avskrivas - vulkan.

I sinnet smög sig sakta på en upplyftande men samtidigt lugnande känsla av evighet och oföränderlighet. Lite av samma sak kan jag känna under denna promenad med riktning den avspärrade hamnen. Natur som fanns före och kommer att finnas efter mig.

Ett naturreservat passeras, enligt uppgift med en växtlighet man inte hittar någon annanstans i Europa. 

Hem för att slå på tv:n. Paralympics. Till detta starkt kaffe. Another day in life.

Ännu en gång dödförklara mammas socialdemokrati

På tisdag till Upsala för att om aftonen hos FiB/Kulturfront som arrangör inleda under rubrik Mammas socialdemokrati är död. Plats Missionskyrkan. Där har jag varit en gång tidigare. 

En av föredragshållarna vid ett mot S-märkt arbetslinje och vidhängande löneslaveri kritiskt seminarium. Argumenterade för medborgarlön.

Vid ett annat tillfälle en bit bort, utmed Kungsgatan, ett evenemang hos V som tog avstamp i min bok om Ulrike Meinhof. Många vänsterpartister bojkottade detta, ingen anledning enligt de rättrogna att intressera sig för en "terrorist". Vi var blott några få som slöt upp.

Jag minns när jag ankom Upsala som gröngöling höstterminen 68, vänstervindar blåste i det flerhundraåriga lärosätets salar. En stimulerande plats att vara på, satte fart på knoppen och läsandet. 

Men jag reagerade instinktivt, med ryggmärgen, på hatet mot socialdemokratin, från herrskapsbarn som tillfälligtvis - som det visade sig och som jag snart misstänkte - blivit röda, men behållit föräldrahemmets blinda hat mot S. 

Jag tog illa vid mig, uppvuxen i en starkt socialdemokratiskt präglad miljö hemma i Sandviken. Det var ju de mina de angrep. Så kändes det. Min mor icke minst.

Mamma, obrottsligt lojal mot S, förärades Hjalmar Branting-medaljen för sina lojala insatser i arbetarrörelsens tjänst. Efter hennes bortgång i min ägo, förvarad i en röd ask. Jag avsåg ta med den till Upsala, starta genom att visa upp den. Men kan inte finna den, hur jag än letar. 

Försöker konsultera mitt haltande minne, utan att komma på var jag lagt den. Kunde uppfattas som djupt symboliskt, att den är borta.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig själv, varför ännu en gång dödförklara? Känner jag svårbegriplig sorg eller saknad, eller vad? Kan jag inte "släppa" socialdemokratin, har jag den i blodet, bortom min sedan länge mycket avfärdande hållning mot den? Vad finns att tillägga?

Jag minns hur vi kunde bråka min mamma och jag om socialdemokratin, framförallt när jag fördjupat mig i fackföreningsrörelsens historia för att skriva om den med betoning på det lokala facket.

Jag minns också Harry Isaksson i Puoltikasvaara, när han utbrast: "Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende." Lika bra, i så fall, att den är död. 

På något svårdefinierbart sätt klingar dödförklaringen tomt. Jag måste fundera vidare.

Elof Luspa, kompis med och vapendragare till Harry, liksom den storskäggige en i ledningen för LKAB-strejken, uppmanade: “Var inte rädd för att vara politiskt arbetslös.” Men min fundering går djupare än så, svår att ge närmare betydelse.

Mot Upsala!

Hjalmar och Emilie i Frederiksberg

På Allégade 15 i Köpenhamn bodde Hjalmar Söderberg (han avled 1941) fram till 1931 tillsammans med sin Emilie Voss (död 1957) efter att skilsmässan från hustrun Märta var klar. Tålmodigt väntade Emilie på sin käresta. 

Hjalmar och Märta var gifta 1899-1917. Redan 1906 förklarade Hjalmar att han ville skiljas, inget Märta önskade. Skilsmässan tog sedan många, utdragna och sega år innan den i juridisk mening var klar. Och Hjalmar fri att leva med Emilie. 

Psykiatriker, detta egendomligt oantastade och mäktiga skrå, inblandade för att Hjalmar genom att Märta diagnostiserades "obotligt sinnessjuk" skulle bli kvitt henne. 

De gav sig inte förrän de fick henne dit de ville, undanskyfflad och tillintetgjord på patientmisshandlande institutioner.  

Klart någon skulle kunna hävda att vi inte får se tillbaka med dagens ögon, att det inte skulle kunna ske idag med en mer "förfinad" psykiatri och efter att psykiatrin från och till varit föremål för debatt och kritisk granskning. Men jag är inte så säker. 

Minns bokstavsbarnen. Liksom att elchocker och andra personlighetskränkande ingrepp förekommer även i våra dagar. Inte mycket verkar ha hänt sedan Märta Söderbergs tid.

Märta, född Abenius, avled 1931 och begravdes inte i familjegraven utan i ensamgrav på Skogskyrkogården. Gravplats tecknad för 25 år, därefter överlämnad. Hon liksom bara utplånades.

En förskräcklig historia, upprörande läsa om hur Märta behandlades. Inte var Märta "tokig" som männen till varje pris ville få henne till! "Imbecill" hette det också att hon var. 

Inte särskilt vackert agerat av Söderberg, för att uttrycka det milt. Själv åsattes han stämpeln "kronisk alkoholist" av en vitrock, utsagan skrevs på latin för att försvåra för den stämplade att notera det. Men det gjorde han förstås. Och hur kunde han ha något att invända?

Under perioder drack Hjalle, vännernas smeknamn, en hela whisky om dagen. Rena Hemingway. Eller Saarikoski. Ändå mycket produktiv.

I mina läsarögon är det böckerna som räknas, inte Söderbergs klandervärda privatliv och diskutabla karaktär. Böckerna står för sig själva. Vilken stilist han var! Vem på svensk botten klår honom? Jag kommer inte på någon. 

Han sällade sig till skaran av landsflyktiga svenska författare. Inga dåliga namn, ett elitgäng. Almquist. Strindberg. Ekelund. Om jag inte missminner mig tillhörde väl även Ola Hansson den illustra skaran. 

Nå, Hjalle flydde fosterlandet utan att ha lagens långa arm efter sig. Även om han var "förlupen" som det officiellt hette. Han höll sig helt enkelt på avstånd, paniskt rädd att konfronteras med den olyckliga Märta, plågad av den svåraste reumatism. 

Tillsammans med sin Emilie bodde han således fram till 1931 på Allégade 15 som närmare bestämt ligger i Frederiksberg i den danska huvudstaden. 

Jag är ganska så förtrogen med Köpenhamn efter mycket flanerande där, älskar staden sedan decennier tillbaka, men önskar botanisera mer i den till synes upplevelserika stadsdelen.  

Jag har ägnat den för lite tid och uppmärksamhet. Men den drar och lockar, anropar och kallar på mig. Den stadsdel där scengeniet Dirch Passer står staty. Inte långt från Storm P. Museum, väl värt ett besök. 

Fascinerad som jag är av fenomenet efteråt, att efteråt uppsöka vissa bestämda platser där vissa bestämda personer bott och lämnat avtryck, kommer jag att så fort tillfälle ges kasta mig ut i Frederiksberg (och leta mig fram till Allégade). Såsom jag gjort i Berlin. 

Ja, för den delen även i Köpenhamn när jag sökte upp adresser runt om i stadens centrum där Søren och Marie Krøyer bott. Skrev på en bok om dem. Logi i Vesterbro den gången. Ett dejligt hotell strax bakom hovedbanegården. 

Nog vilar väl ett vemod över fenomenet efteråt? Kopplat till tidens oundgängliga flykt. Och som ni vet, allt fortare går den ju äldre man blir. Så lev medan du lever!

Fotnot. Läs gärna Johan Cullberg och Björn Sahlins klargörande Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof (2014).

Bild: Privat. Hjalmar Söderbergs staty utanför KB i Humlegården. 

Med överliggarna försvann universitetet

 

När vi knyta förbund i den lund / Där de härliga lagrarna gro 

Kepsen av - den gulnade studentmössan demolerades i en fotbollsmatch under inmundigandet av några pavor Egri Bikavér under 68-tiden i Upsala - för Modernista som låtit göra e-bok av Ola Hanssons Studentdagarne i Lund från 1895. 

Notera e:et, boken har fått behålla sin härliga stavning från anno dazumal, tack för det!

När vi i december månad förlidet år avlade en kort visit i Lund, passerade ärevördiga Akademiska Föreningen där jag en gång svårt förkyld debatterade medborgarlön med en känd nationalekonom, tänkte jag på Piraten och hans skildring av det Lund som var hans. 

Häromdagen slog det mig plötsligt att jag borde undersöka om inte Ola Hanssons Lundabok finns som e-bok. För omläsning. Det gjorde den. Gratis på det utmärkta folkbiblioteket. Bara att bums ladda ned och börja läsa om den skånske poetens alma mater. 

Jag vet, jag borde som upsalaliensare inte strö lovord över en lundensare. Men i dessa det förfallna universitetets dagar, med värdegrunder, safe spaces, trigger warnings, hbtqi, kränkningsanmälningar och annat trams kan jag inte annat än luta mig bakåt och njuta.

Klart det var bättre förr! Bara att säga som Thor Modéen: "Säg inte emot mig säger jag!" Förr, innan den politiska makten, med UKAS-Palme i spetsen, kom på att universitetet som en det fria tänkandets fredade oas måste upphöra, undersåtesproduktion och fördumning vidtaga. 

Inte bildning, nej anställningsbarhet skulle vara ledstjärnan. Bundna studiegångar, inga fria studier. Inte kunna ligga i Upsala eller Lund alltför många terminer utan att ta examen, ut på arbetsmarknaden eller till arbetsförmedlingen med överliggarna!

Om jag idag skulle spörja en ung fömåga på Carolina Rediviva, där jag just nu sitter, om han eller hon - trodde ni jag skulle skriva hen, jo, tjoflöjt som min nye idol Bäckström säger - kan berätta för mig vad en överliggare är, tror jag knappast jag skulle få något svar.

Den studielånsnedtyngda förmågan, som aldrig kommit i kontakt med en revers eller en växel, skulle oförstående stirra på gubbstrutten och undra vilket dammigt källarhål han hasat sig upp från.

När jag ankom lärdomens stad i slutet av 60-talet fanns där fortfarande överliggare, bekymmerslösa livskonstnärer värda att hedras och minnas. De försvann och med dem det Upsala Universitet som en gång var. Samma sak med det Lund som Hansson besjunger.

Om du inte redan gjort det, läs Hansson! Lundensare, tillika en av våra största poeter.

Leverera du lojale medarbetare!

Läkarna – gäller även andra vårdande och omhändertagande personalkategorier – förväntas jobba som om de hade med rör eller bilar att göra. Ingen tidsödande empati eller produktivitetsstörande humanism! 

Man måste leverera, visa resultat. Så bara att gilla läget.

Även så hos Försäkringskassan. Arbetsförmedlingen. Medieföretagen. Överallt där kvalificerad tjänsteproduktion pågår. 

Medarbetare berättar – samtidigt som de ber om att få vara anonyma, rädda för repressalier – förskräckliga historier om hets och slarv, frambeordrade undermåliga insatser att skämmas för. 

Gör ett skitjobb och gör det fort, det är det du har betalt för! Inget annat.

 
En handläggare på Försäkringskassan lägger ned för mycket tid på klienterna, åthutas av närmaste ledningen. En tandläkare, som lugnar patienter med tandläkarskräck, likaså. Han håller ju på med något annat än kärnverksamheten, onödiga kringtjänster. 

Leverera är vad som gäller, ett mål i sig. 

Enligt en logistisk modell som importerats från den varuproducerande sektorn. Lean production, ett ideologiskt framgångsrikt koncept inom japansk biltillverkning, göra mer med mindre och ständigt krympande resurser. 

Fortsatta rationaliseringar, nedskärningar och åtstramningar, kallat översyn och effektivisering. Det gäller att snabbt glömma för vad eller vem man egentligen är till – även om man får höra "kundorientering" till leda. 

Leverera – snacka inte! 

Överallt pågår samma administrativa, egentligen politiska strävan och attack. Professionernas makt kringskärs, positionen undermineras. Professionella medarbetare, akademiskt välutbildade och självgående, skall förmås tysta sin inre röst, samvetets, professionens.

 i stället hörsamma organisationens krav. Professionslojalitet skall ersättas av organisationslojalitet.

 
Den självgående, med professionellt omdöme utrustade, stöpas om till organisationsmänniska. Alla göras substituerbara. Ingen arbetsgivare vill ha oersättliga medarbetare som man blir beroende av, riskerar att stå och falla med. 

Harry Braverman, som 1974 skrev en uppmärksammad bok, Arbete och monopolkapital, om dekvalificering, eller degradering, som arbetsköparens medvetna strategi, räknade inte in white collar workers, enbart blue collars, bland de utsatta. 

Men strategin kan utsträckas till att även omfatta de professionella: Dekvalificera för att skapa substituerbarhet. Nyckelpersonerna är chäferna. Nedbrytningen av den professionella identiteten och självförståelsen tar sin tid. 

Ingen enkel process. Kan vara svårt att genomskåda vad som pågår, bakom vackert klingande ord som teambuilding och visionsarbete. Den samtida managementdiskursen använder täckord, lindar in och maskerar.

Välkommen till kick-offs och jubelmöten! Nu sluter vi leden och skapar en stark företagskultur byggd på gemensam värdegrund! 

Är man inte med, är man mot. Ingen medarbetare – utan en motarbetare. Inget utrymme för kritik eller reflektion, uttryck för de professionellas styrka och egenart. 

Dristar man sig till att yttra kritik, räcker med att så tvivel, kan man beskyllas för illojalitet och samarbetssvårigheter. 

Organisationen kan inte ha fel, det är Du som har problem med din bristande commitment gentemot densamma. Din attityd.

Glöm yttrandefrihet och annat i den organisatoriska kontexten ovidkommande. Samtida organisationsliv och demokratiska rättigheter har inget med varandra att göra. 

Något kollektiv existerar inte, vilket spelar arbetsgivaren i händerna. Man kan splittra och söndra, klassisk härskarteknik. Sätta press på den enskilde som inte fogar sig. Omvänt favorisera kelgrisarna och ja-sägarna. 

Konsekvensen blir att man inom samma yrkeskategori återfinner stora löneskillnader. Fast man i princip gör samma sak. 

Så den tidigare knäsatta principen lika lön för lika arbete är numera avskaffad. På olika, mer eller mindre subtila sätt, uppmuntras eller kommenderas fram lojalitet. 

Från ökad direktkontroll genom chefer, eller indirekt genom klåfingriga styrsystem, till personlig lönesättning, där organisationslojaliteten poängsätts och premieras. 

Utomprofessionella kriterier som fysisk närvaro, bidrag till verksamheten och ta ansvar för arbetsklimatet används vid lönesättning. 

Deprofessionaliseringen fortskrider. Men knappast de små stegens tyranni, stora steg tas. Och förlorad terräng låter sig inte återtagas. 

Är man lagd åt Dr House-hållet, fungerar som bäst enkom när principen frihet under eget ansvar tillämpas, får man det svårt. Hur hantera den skavande situationen, dagligdags klämmas mellan två konflikterande lojalitetsbegrepp? 

Det finns professionella – det vet jag från läkarhåll, där jag bedrivit ledarskapsutbildning – som försöker tillgodose både samvetet och organisationen, utbrändhet hotar därmed snart. 

Som ensam individ, agerande på egen hand, dukar man under om man prövar att försona de sinsemellan antagonistiska lojaliteterna. Man sprängs inifrån. Men bland läkarna, med en stark professionshistoria, är det skamligt tillstå att man kommer till korta. 

Duglig vitrock klarar sig själv. 

Och andra professionella? Vad med dem? Man kanske går i inre exil, ler på ytan och jamar med, men försöker inombords, liksom i smyg, behålla sin värdighet och professionella stolthet. 

Ökat självförakt som konsekvens, plus att man inte längre är närvarande i organisationen. Precis som de professionella, om de inte sålde sina själar till Stasi och blev Informella Medarbetare, gjorde i det forna DDR.

Bild: Kjell Bergqvist gör Bäckström i serien med samma namn på C More.