Från min tid som vikarierande skötare på Ulleråkers mentalsjukhus minns jag bland många egendomliga människoöden dottern till den rika Uplandsbonden som gått i stå, eller hur man ska uttrycka det - fastnat i ett tvångsbeteende och hämtats till dårkistan för "vård".
Hennes diagnos? Vete sjutton. De biokemiskt indoktrinerade vitrockarna drog väl till med något passande. Om jag känner dessa jeppar rätt.
Dagarna i ända satt hon gungande på sin stol, ur hennes mun idel förnumstigheter som jag inbillar mig hon matats med i hemmet, i ett uppfostrande syfte. Som denna: Den som spar han har.
Gång på gång undslapp hon sig dessa ord - som hämtade från Lyckoslantens Spara och Slösa. Sparbankens tidning för barn. Starkt medicinerad, ett smått belåtet och segervisst men liksom fruset leende på läpparna.
Jag har lekt med tanken att skriva något om hur tidsandan präglar de uttryck vi använder. Likaså beteendemönster. Mina föräldrar, sådan var tidsandan, köpte aldrig något på avbetalning. Vad det än var. Man gjorde bara inte så. Om man var skötsam. Och det var de.
Kontant skulle man betala. Till och med vår sprillans nya PV 544 som min pappa vårdade ömt, höll den skinande blank. Först gneta och spara, sedan köpa. Pengarna i handen.
Bostadsrätten på Smedsgatan i Sandviken likadant. Den kostade i och för sig inte mycket med dagens mått mätt. Och jag tror järnverket bidrog med en liten slant, den patriarkaliska bruksandan intakt.
Men inga lån! Ingen skuldsättning! Förutom den till Bruket, då. Den livslånga höll jag på skriva.
Mammas mormor en av pionjärerna bakom Konsum i Sandviken, i frigörelsen från brukshandeln med vidhängande skuldsättning. Den kooperativa föreningens namn Ceres, om jag minns rätt.
Mamma jobbade i butiken, kunde heller inte tänka sig handla hos någon annan än Konsum. ICA, definitivt nej. Minns hur hon med penna och papper satt vid köksbordet med inköpskvitton som skulle summeras för återbäringen.
Hon skulle fått spader av den kreditens tidsfas vi är inlåsta i. Alla mer eller mindre skuldsatta i lågränte-ekonomin, skjuter en skuld framför sig. Bankerna äger, som ungdomarna säger. Speglas i årsbokslut och aktiekurser.
Jag har nyligen begått en omläsning av Ola Hansson. Fångats, obotlig romantiker som jag är, av hans skildring av den dåtida universitetsmiljön i Lund. Bekymmerslösheten - som om grå löneslavsmorgondag och skulders förfallande till betalning icke existerade.
Växelrytteriet, man skrev på växlar åt varandra och höll sig därigenom flytande (i dubbel bemärkelse så att säga, blink, blink).
Intet nytt under solen. Då växlar, nu krediter. Leve oss arma skuldsatta! Ja, vad annars säga?
PS. Jag innehaver flera kort med olika pinkoder. Blandar ständigt ihop dem. Kortet spärras. Nytt måste beställas. Känner mig som i ett ekorrhjul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar