Ännu en gång dödförklara mammas socialdemokrati

På tisdag till Upsala för att om aftonen hos FiB/Kulturfront som arrangör inleda under rubrik Mammas socialdemokrati är död. Plats Missionskyrkan. Där har jag varit en gång tidigare. 

En av föredragshållarna vid ett mot S-märkt arbetslinje och vidhängande löneslaveri kritiskt seminarium. Argumenterade för medborgarlön.

Vid ett annat tillfälle en bit bort, utmed Kungsgatan, ett evenemang hos V som tog avstamp i min bok om Ulrike Meinhof. Många vänsterpartister bojkottade detta, ingen anledning enligt de rättrogna att intressera sig för en "terrorist". Vi var blott några få som slöt upp.

Jag minns när jag ankom Upsala som gröngöling höstterminen 68, vänstervindar blåste i det flerhundraåriga lärosätets salar. En stimulerande plats att vara på, satte fart på knoppen och läsandet. 

Men jag reagerade instinktivt, med ryggmärgen, på hatet mot socialdemokratin, från herrskapsbarn som tillfälligtvis - som det visade sig och som jag snart misstänkte - blivit röda, men behållit föräldrahemmets blinda hat mot S. 

Jag tog illa vid mig, uppvuxen i en starkt socialdemokratiskt präglad miljö hemma i Sandviken. Det var ju de mina de angrep. Så kändes det. Min mor icke minst.

Mamma, obrottsligt lojal mot S, förärades Hjalmar Branting-medaljen för sina lojala insatser i arbetarrörelsens tjänst. Efter hennes bortgång i min ägo, förvarad i en röd ask. Jag avsåg ta med den till Upsala, starta genom att visa upp den. Men kan inte finna den, hur jag än letar. 

Försöker konsultera mitt haltande minne, utan att komma på var jag lagt den. Kunde uppfattas som djupt symboliskt, att den är borta.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig själv, varför ännu en gång dödförklara? Känner jag svårbegriplig sorg eller saknad, eller vad? Kan jag inte "släppa" socialdemokratin, har jag den i blodet, bortom min sedan länge mycket avfärdande hållning mot den? Vad finns att tillägga?

Jag minns hur vi kunde bråka min mamma och jag om socialdemokratin, framförallt när jag fördjupat mig i fackföreningsrörelsens historia för att skriva om den med betoning på det lokala facket.

Jag minns också Harry Isaksson i Puoltikasvaara, när han utbrast: "Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende." Lika bra, i så fall, att den är död. 

På något svårdefinierbart sätt klingar dödförklaringen tomt. Jag måste fundera vidare.

Elof Luspa, kompis med och vapendragare till Harry, liksom den storskäggige en i ledningen för LKAB-strejken, uppmanade: “Var inte rädd för att vara politiskt arbetslös.” Men min fundering går djupare än så, svår att ge närmare betydelse.

Mot Upsala!