”Älska mig för den jag är” sjunger Ainbusk Singers. Hos oss alla en längtan, mer eller mindre tillstådd, att bli tagen fullt på allvar. Och det vi frågar och längtar efter är mer än en hyllande bekräftelse. Dylika endast instängande och fasthållande.
Jag menar att teaterkonstnären, dramaturgen Joakim Stenshäll och jag tog varandra på allvar, det var ömsesidigt. Djupaste respekt åt båda håll, men utan att kompromissa eller vilja behaga den andre.
Nådens stund kan infinna sig, så tänker jag efter åren i Förrådet (ett par korta sådana från 1997 och framåt i källaren till Folkteatern i Gefle) om mötet mellan Joakim och mig. Nåden i att få finnas utan att förminska eller lägga band på sig, få tala fritt, känna sig otvungen.
Till skillnad från min uppväxt i skuggan av Verket i Sandviken - staden utan nåd. Och där jag fick höra när jag råkade missa att lägga band på mig och vakta min tunga: ”Så där kan man väl inte tänka!"
Bruksdiskursen slog till, normaliserande och disciplinerande. För att parafrasera Michel Foucault: Bruket är själens fängelse.
Hela min uppväxt, från mina första stapplande år på Barrsätragatan, opererade diskursen. Inympades med modersmjölken. Resten av livet ett obrutet, mentalt uppbrott från den stad jag lämnade, men som aldrig lämnat mig.
Ett uppbrott som påskyndades och underlättades av den mentala frigörelsens möte med en annan människa – kanske också befinnande sig i ett livslångt uppbrott från en småstad vid havet.
Det handlar inte om Joakim och mig som unika personligheter. Jag vill snarare beskriva det som en berättelse om ett möte mellan två skapande människor, vad som är möjligt när ett sådant möte uppstår. Och som inte går att förutsäga.
Alla människor som jag mött i mitt liv, främst kolleger på arbetsplatser, och som jag bara känt mig hämmad och försvarsinställd av. Men så träffade jag Joakim och vårt samarbete inleddes.
Där ledstjärnor och yttersta fullbordan är, där är inte vi människor. Kanske låter det besynnerligt och svävande, men Joakim och jag vägleddes av något utanför och långt bortom oss själva. Något som borde överlevt det förråd som är stängt och tillbommat.
Vad var det – om jag får tala enbart för mig själv och hur jag uppfattade det?
En gemensam dröm om ett socialt rum, ett kreativitetens och lustens samhälle, som aldrig funnits och heller aldrig kommer att skapas? Travesterande filosofen Ernst Bloch i en extremt radikal mening: inte det som ännu inte är – utan det som aldrig kommer att bli.
Men som ändå lät sig anas runt omkring och under ett antal tisdagskvällar i Förrådet. Glimten av det där andra, som dröm och hopp fästes vid.
Joakims begravning ägde rum utan att jag fick veta när och var den skedde. Hans grav har jag inte besökt. Han kommer inte att läsa min konklusion. Jag kommer aldrig att få veta vad han tycker om min version av det vi gjorde, få höra vad han behöll i minnet.
Kanske skulle han se saker och ting helt annorlunda, eller bara skratta högt och glatt, så där som han kunde på sitt karakteristiska sätt, åt ett pretentiöst och övermaga försök från min sida.
Kanske tyckt att jag borde låtit bli. Det som har varit, det har farit. Som Tommy Sandlin brukade säga.
Men inte skrev jag av plikt. Lusten, Joakim, lusten! Som du brukade säga.
Källa: Lasse Ekstrand, "Det får inte bli plikt! Lusten!" Teaterprojektet Förrådet tillsammans med Joakim Stenshäll (Opublicerat)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar