Wehmut

Wehmut heter det på tyska. Det tyska språket tycks mig ofta mer pregnant än det svenska. (Weh tror jag kan översättas med "ont" eller "öm".) 

Och kraftfullare. Det ger energi, även om det spär på en redan stark längtan till Berlin (känns som att jag dagligdags lever med en av oklar anledning uppskjuten resa dit), att varje morgon på nätet läsa Berliner Zeitung och Berliner Morgenpost. 

Det har blivit en vana jag inte kan göra mig av med. Andra tidningar, närmare bestämt de svenska, klarar jag mig gott utan. Blir bara frustrerad och ilsk. Gefle Dagblad måste jag dock läsa, för att kunna följa Brynäs.

Vi använder ofta ordet vemod när vi talar om tider som var, C och jag. C är en ungdomskamrat, vår vänskap går tillbaka ända till första halvan av 60-talet. 

Först när vi spelade fotboll och jag lade mig till med att nedteckna referat av matcherna, lag från olika kvarter i Sandviken, i ett blått häfte, härmade sportjournalisters enkla, raka språk. Läste upp för C som jag hoppas roades av mina referat där han spelade en central roll.

En nyttig övning inför kommande skrivande. Även om Upsala och det akademiska skrivandet hotade enkelheten. När alla vet att skriva enkelt är det svåraste som finns, lättare krångla till det. Tur för de omständliga akademikerna med sitt räliga språk att stilpoäng inte delas ut.

Sedan lirade C och jag tillsammans i bandet som får väl sägas var ett pojkband, vi var mycket unga. Minnen från mer eller mindre lyckade spelningar i Alunda, Fagersta, Sundbyberg, andra orter och på scenen i Jernvallens inomhushall inför flera tusen i publiken. 

Vi agerade förband till riktiga storheter, än idag kan jag minnas hur knäna skakade när jag greppade mikrofonen och vi skulle dra igång. Vid ett tillfälle satt min dåvarande flickvän i publiken, höll för ögonen när vi framträdde, avslöjade hon brutalt efteråt. 

"Kanske bättre om du hållit för öronen", min sårade replik. 

Those were the days, sjungs det i den vemodiga (!) poplåten. We thought they´d never end. Men runt hörnet väntade uppbrott och flytt från stan i mitt fall. Och åren de bara gick, allt fortare.

Nu sitter vi här, C och jag, som åldrade silverryggar på upploppet, båda har överlevt svåra sjukdomsangrepp. På varsitt håll lyssnar vi på 60-talsmusik, jag bara häromkvällen på samlingsskivan The British Invasion med Animals, Yardbirds och andra från the golden days.

När jag berättar detta för C och det vemod som obönhörligen framkallas av den välbekanta musiken vet han precis vad jag talar om. Känslan är även hans, han påstår att den är konstant.

Plötsligt slår det mig att min mor ibland använde ordet vemod, fick då något frånvarande i blicken, hon liksom försvann bort från mig. Utan att i ord utveckla vad som låg bakom. Jag frågade inte heller. Kanske en del av mitt vemod således är genetiskt arvegods?