Skickar du saltet, kompis?

Jag läser Björn Sahlin och Johan Cullbergs (sympatisk, humanitärt lagd psykoterapeut trots traditionell läkarutbildning i botten) bok om Märta (född Abenius) och Hjalmar Söderberg. Men den särdeles passande titeln En äktenskapskatastrof.

 

Den sistnämnde en av våra främsta stilister (just hans stil berömdes av dåtidens kritiker, medan böckernas innehåll inte mötte samma positiva reaktion), står staty utanför KB i Humlegården. Samtidigt som äkta man och medmänniska i detta fall ryslig och egoistisk. 

Förälskade sig i en kvinna, Maria von Platen, han inte kunde få. Romanen Den allvarsamma leken hämtar inspiration från denna olyckliga kärlek. Många äro vi som läst och förtjusats. Kanske med egen erfarenhet. 

Ty som det bittert heter i den gamla folkvisan: "Det är den tyngsta sorg som solen övergår, att man skall älska den man aldrig nånsin får."

Märta, lidande av svår reumatism, men definitivt inte "sinnessjuk" som den henne förlupne Söderberg och vitrockarna lyckades få henne stämplad som. I syfte att skyffla undan henne till asylen.* 

Sahlin och Cullberg bedömer att hennes handlingar och reaktioner var adekvata, hennes känslor ofta extremt starka - men inte var hon "tokig" eller "imbecill" som det står i papperen.

Äktenskapet knappast ett exempel på en folie à deux, det som familjeterapeuterna brukar uttrycka som att it takes two to tango och som Strindberg gjorde stor, dramatisk teater av. Märta snarare ett oskyldigt offer i detta relationsdrama. 

Det finns de som tillämpar en fasteori över parförhållandens utveckling. Förälskelsens härliga, passionerade fas efterträds av kärlekens mer mogna. Sedan kan det glida över i kamratskap, och behöver inte nödvändigtvis stanna därvid. 

Risk för uppbrott och separation, alldenstund man tröttnat på varann och det smugit sig på rutin och vardagsleda.

Teorin gör anspråk på att vara deskriptiv, men riskerar uppfattas som preskriptiv, man blir kedjad vid ett förutsägande. En dag vid middagsbordet, skämtsamt: "Skickar du saltet, kompis?" 

Den tilltalade för sig själv: "Gulp, är kärleken redan över? Klarar vi av att bara vara kompisar och vänner?" Ännu värre: "Är detta slutet?"

Märta och Hjalmars förhållande genomgick inga faser enligt modellen ovan, ganska snart förföll det till en ren och skär katastrof med "Hjalle", som vännerna kallade honom som pådrivare. Med ett högt pris att betala för Märta. Boken återupprättar henne. 

Samtidigt ger den en skrämmande inblick i nedbrytande människobehandling med hjälp av godtyckliga diagnoser. Något som pågår än idag. 

* Långbro har jag besökt för att föreläsa när en folkhögskola inhysts där. Kändes som något riktigt obehagligt satt kvar i väggarna. 

Stilla dagar invid Kalmarsund

Stilla dagar i Clichy, förlåt jag menar Kalmar. Nå, inte så stilla dagar i grön förvårstid. Vi är ju på upptäcktsfärd, förväntansfull exkursion. Jag förberedde mig genom att se om Dubbelstötarna och Dubbelsvindlarna på SVT Play. Båda serierna med förankring i Kalmar.

Samtidigt som vi utforskar Kalmar, en upplevelserik stad som behållit sin själ och icke "sanerats" av modernitetens kulturvandaler, på allt tröttare tassar invaderar Putin Ukraina. 

Slår man på TV:n är det full fart från morgon till kväll på den snackande klassen som de säger i Danmark, åsiktsproffsen har intagit sofforna, den Rasputinliknande krigshetsaren Oksanen vevar, vädrar morgonluft.

Vad är det med svenska journalister? De beter sig ju inte som journalister. Inte gör de sitt jobb. En enda avvikande röst försöker nyansera och ställa befogade frågor, den Rysslandkunnige Stefan Lindgren i 8 dagar. Men inte bjuds han in till TV. Han tjuter ju inte med Nato. 

I Kalmar ingicks Kalmarunionen 1397, drottning Margareta pådrivande. Kanske inte fel rubricera henne upplyst despot. Jag är för övrigt ingen självklar motståndare till det styrelseskicket, den upplysta despotismen. 

Vad med Putin? Despot, men upplyst? Det vet jag inte. Men har svårt tro det. Jag vet att den orädda, mördade, makten granskande journalisten Anna Politkovskaja avskydde honom, den förre KGB:aren, djupt. Inget hon stack under stol med.

De yrkespolitiker, både inhemska och andra, som paraderar i rutan fyller mig med avsky. Magdalena Anderson tårmild. Men herre min skapare! Putins invasion är ju rena julklappen, hon slipper påminnas om dödskjutningar och annat i spåren av en vansinnig migrationspolitik.

Likaså den där snipiga van der Leyen, nu ifrågasätts inte den överstatliga inrättningens legitimitet. Härliga tider för den privilegierade EU-nomenklaturan!

Tyckarna står som sagt på. Jag märker att jag slutar lyssna, det idisslas. Rycker på axlarna åt samtidens dårskap, återgår till att läsa Cullberg och Sahlins bok om Märta och Hjalmar Söderberg, vilande på brev och andra vittnande dokument. 

Den sistnämnde stor stilist men direkt ruskig figur som make till Märta. 

Som någon klokt varnade: "Tag aldrig närmare reda på vem författaren bakom en bok är. Nöj dig med boken." 

Vi är inte skit!

Förmodligen hade de inte stämt av med varandra innan de var och en på sitt håll knallade iväg till klassiska bokhandeln Lundeq i lärdomens stad för inköp. 

För när jag disputerade presenterades jag av kolleger på institutionen med minst fem, jag minns inte det exakta antalet, exemplar av en diktsamling av Göran Sonnevi. 

Utkommen samma år, det vill säga 1979. Med den krångliga titeln, inte gjorde semikolona det bättre: SPRÅK; VERKTYG; ELD. 

Jag har hört Sonnevi vid ett tillfälle högläsa sina egna dikter. Trots att han i vanliga fall stammar svårt, reciterade han utan minsta stamning, när rösten väl fått fäste och stabiliserats. En märklig upplevelse, hans känsliga stämma och inlevelseförmåga var starkt berörande.

Jag har inte läst Sonnevi på mycket länge. När jag försökt, för det har jag gjort, har han tyckts mig väl abstrakt. Märk väl, jag har inte avfärdat honom som alltför "svår". Jag läser ju mer än gärna den erkänt "svåre" Vilhelm Ekelund. 

Sonnevi talar inte till mig. Lika lite som, utan andra jämförelser, Ann Jäderlund och hennes osjälvständiga epigoner. En av dem uppvuxen i Sandviken för övrigt. Översymbolisk poesi som tenderar mot svårsmälta stilövningar, den lämnar mig komplett likgiltig.

Jag minns att Gunnar Ekelöf hyllade Nils Ferlin och Emil Grundström som skriver "enkelt" som man kunde få för sig om man inte visste bättre. Finns inget svårare än att skriva rimmat i bunden form, menade Ekelöf. Den store modernisten. 

Hans respekt för de folkliga, älskade och yrkeskunniga poeterna som behärskade sitt konstnärliga hantverk var stor.

Nå, dessa rader från Sonnevi, från samlingen Det måste gå, har jag fritt citerat vid mer än en begravning: Men det finns bara dom här / människorna som / finns här, / slitna, förbrukade. Och det måste gå / För det går ju / inte utan människor

Men inte fortsättningen som väl kan sägas vara underförstådd: Även om de flesta inte fungerar så bra är dom inte skit / Vi är inte skit

Om natten, när jag inte kan sova, kan det hända att jag ligger för mig själv där i mörkret och räknar upp alla som jag förlorat: släktingar såväl som vänner. Det blir snabbt många, samtliga djupt saknade.

Vi är inte skit! Vi måste påminna varandra om det, inte vänta till begravningar. 

Jag längtar landet som icke längre är

Det första jag hör, medan jag gnuggar sömnen ur ögonen och slår på transistorn för att lyssna på Klassisk morgon i P1,  är om en dödsskjutning i skånska Hörby. Det är Ekot som förmedlar detta. Hörby! 

Av alla idylliska platser i detta avlånga land. Förvisso en i raden av många dödsskjutningar i det plågade riket. Det bara fortsätter vad än "statsledningen" försäkrar oss skall ske i "gängknäckande" riktning. Löfvens tomma löften har blivit Magdalena Anderssons. 

Jag minns bilresor på 50-talet i PV:n med mina föräldrar, alla platser vi passerade on the road. Sonen i baksätet, som vanligt upptagen med sitt. Men kunde inte undgå att snappa upp vad de två där framme förknippade med de olika platserna. 

Polkagrisar med Gränna. Skor med Örebro, Oscaria. Värnamo, Apladalen. Det var rena samhällskunskapslektionen jag serverades. 

Och jag minns vissa av städerna som om det vore igår. I ett nostalgins flyktiga skimmer. Men hör jag namnen idag tänker jag genast våld av olika slag och ofta dödsskjutningar som i Hörby. 

Det har blivit vardagsmat, normaltillstånd, landet används varnade av röster utomlands som ett avskräckande exempel: "Akta så det inte blir som i Sverige!" Man skäms som svensk. 

Man kan emigrera från det land där man är född och sedan längta tillbaka, en hemlängtan har slagit sig ned i hjärtat, kan bli allt svårare med åren. 

Man kan ha släktmässiga rötter i ett land, det kan vara länge sedan och man kände knappt till dessa, ändå längtar man till det landet och vill veta mer om sina rötter. 

En längtan efter ursprung och tillhörighet, en själens Heimat. 

Jag tänker Anders Lundins SVT-serie som jag bara sett bråkdelar av. Entusiastiska, så där som de alltid är och som jag minns studenterna på Harvard Business School, amerikaner med svensk släkt som får uppleva Sverige för allra första gången och blir mycket berörda.

Man kan även längta det som aldrig funnits, det sjunkna Atlantis. 

Eller ta ossisarna och ostalgin, i och med försämringen av levnadsförhållandena i de östra delarna efter att Tyskland blivit ett. Längtan efter ett DDR som aldrig fanns. 

Och som kanske bara framstår som allt bättre och ljusare ju mer tiden går, minnet gäckar den som vantrivs i sin samtid och blickar tillbaka. 

På denna längtan biter inga fakta.

Det fanns ju till och med människor i Ryssland som längtade tillbaka till Stalintiden. Om än terror och förtryck, ändå bättre än det aktuella samhället, eftersom de ville komma ihåg flydda dagar så. 

En av mina favoritpoeter, Vilhelm Ekelund, annars känd som svårtillgänglig och kryptisk, skriver så enkelt och vackert och direkt i en dikt om sin längtan till barndomens Skåne. Man läser, blundar och är med honom där.

Jag längtar det land som icke längre finns, det land som togs ifrån mig. En svårhanterlig längtan. 

Bild: Partyhallen.se

Grävde S sin egen grav?

Jag växte upp i Sandviken. Ett typiskt brukssamhälle i skuggan av det allsmäktiga Verket. Sandvik var och förblir stadens huvudsakliga arbetsköpare. I paternalistisk nit försökte verksledningen i början på 1900-talet stoppa arbetarnas fackliga organiserande. 

Men högg i sten, Metalls avdelning 156 inrättades. I närvaro (!) av representanter för ledningen.

Högsta hönset, företagets grundare konsul Göransson (bilden), var inspirerad av utopisten Robert Owen. Och drömmen om ett mönstersamhälle med undersåtarna kontrollerade och strikt hållna på plats. Disciplinerade men ändå glada och nöjda.

Bruket byggdes upp efter mönstersamhällets idé. Överskådligt och med syrénbersåer. Ett samhällsläger under den tjutande fabriksvisslan.

Morfars far och farfar ankom staden redan på 1880-talet. Sedan följde en rad män i min släkt som för familjeförsörjningens skull gick ner i Verket, som uttrycket löd, för att sälja sin arbetskraft. 

Morfar blott tretton år gammal när han började jobba skift. Efter att företagsläkaren, ledningens lydige lakej, utfärdat ett intyg om att den minderårige var fullt arbetsduglig. Förmodligen utan att först undersöka gossen Alfred, sedermera min morfar.

Jag avvek, bröt ledet, ivrigt uppmuntrad av mina föräldrar, det hedrar dem. Båda med läshuvud men kort skolgång. Istället för Verket Uppsala och universitet för min del. Därmed förlorad klasstillhörighet, men hatet mot förtryck och överhet orubbat.

Sandviken var genomsyrat av socialdemokratin, närmast ett mentalt belägringstillstånd som rådde. ”Alla” var socialdemokrater, åtminstone bland de kollektivanställda. Jan Lindhagen och Macke Nilssons miniklassiker Hotet mot arbetarrörelsen (1970) fångade denna inkapsling. 

Socialdemokratin är ett brukssamhällets med en huvudsaklig arbetsköpares barn. När förutsättningarna ändrades, försvagades socialdemokratin. I detta består hotet som anges i titeln. Samhällsutvecklingen utgör i sig hotet, i dess spår förflackning och ideologisk vilsenhet. 

Om inte förnyelse sker, vilket inte skett. Lindhagen och Nilssons tes var att S paradoxalt nog blev sin egen dödgrävare. Genom den framgångsrika kampen för ekonomisk och social trygghet. När välfärd uppnåtts privatiserades och bekvämligades de som tidigare stött S. 

De behövde så att säga inte längre socialdemokratin, arbetarklassen medelklassifierades och integrerades i kapitalismen. Frestande att följa i Herbert Marcuses teoretiska fotstår: endast den som intet har att förlora gör uppror. Inte en välintegrerad arbetarklass.

Lindhagen och Nilssons materialistiska tes motsäger alla subjektivistiska förräderiteorier, lätta att ta till. I ljuset av den är toppstyrning och pampvälde enbart symtom. Inga direkta orsaker till varför rörelsen tappat fotfästet och trampar runt i en pragmatisk, realpolitisk ökenvandring. 

Klart min mor var socialdemokrat i själ och hjärta! Hur kunde hon vara annat. Allt det hon saknat i en fattig uppväxt på Bruket kunde S ge, som hon såg det, henne. Och hon svek aldrig S. Hjalmar Branting-medaljen förärades hon för sin livslånga, lojala insats. 

Åtskilliga skarpa ordväxlingar ägde rum mellan henne och den rödskäggige, mot S kritiske sonen som i den radikala miljön i Upsala rört sig markant vänsterut.

Inte skulle hon vara glad för dagens S med den maktberusade fullblodskarriäristen Damberg och kompani på högavlönade statsrådsposter. I total avsaknad av allt vad samhällsförändrande ambitioner i positiv mening heter. En avstannad arbetarrörelse.

Jag har konstaterat det många gånger förr: Mammas socialdemokrati är död. Stendöd. 

Socialdemokratins historiska uppgift är fullbordad. I dagens nyliberala, globaliserade verklighet faller S undan, mobiliserar inget motstånd. 

Istället tjänar man den ekonomiska makten, urholkar anställningstryggheten och sviker den "nya" arbetarklassen, låter gigekonomin växa ohämmat. 

Ett stort politiskt tomrum breder ut sig, en förträngd längtan efter något annat. Det kan bara fyllas underifrån, men först när alla kvarhängande illusioner om S bleknat, det mentala greppet äntligen släppt. Men när? 

Konstateras kan dock att uppbrottet ordentligt påbörjats inom LO, en majoritet är inte socialdemokrater. Mot den bakgrunden är det fortsatta ekonomiska stödet till S från ordförande Gideonsson och hennes ombudsmän djupt provocerande. Kanske sista sucken?

Bild: Wikipedia

Med "Honecker" som chäf

"Honecker" kallades han av några av oss i kollegiet, den formelle institutionsledaren på högskolan. Hans ledarskapsfilosofi kan kort och gott sammanfattas: systematiskt misstroende. Ett ständigt sökande efter fel, skäl att klandra och slå ned på medarbetarna, aldrig visa tillit. 

Med allvarliga konsekvenser naturligtvis för den psykosociala arbetsmiljön, framförallt nivån på medarbetarnas engagemang. Där förtroende saknas smiter commitment, som det heter på engelska, ut fortare än kvickt. 

Harvardsociologen Chris Argyris intresserade sig i sin forskning för vad som gick under benämningen the human side of the organisation. Relationen mellan individ och organisation i fokus, hur personligheten påverkas i och av en organisation. 

Mot bakgrund av att vi aldrig kliver in som oskrivna kort, vita blad. Vi medför alltid en livshistoria, en biografi.

Argyris var med sitt perspektiv något av en pionjär, vågar jag påstå, när den förhärskande organisationsteorin dödande ointressant älskade att fyrkantigt beskriva organisationer i termer av lådor och boxar. Som om organisationer inte luktar människa. 

Som hade vi att göra med ett fenomen i avsaknad av mellanmänsklig dynamik, inte tillhandahållande mötesplatser med allt vad som kan hända när personkemi saknas - eller finns.

Argyris varnade organisationsledningarna: behandlar man en medarbetare infantiliserande så börjar medarbetaren bete sig infantilt.

Jag hade det i bakhuvudet när jag utformade mina ledarskapskurser.* Frihet under ansvar den styrande principen. För jag insåg:  behandla inte studenten som en elev, då börjar han eller hon bete sig som en sådan. Infantilt och självförminskande, sig fördummande. 

Dagens efterfrågande av "safe spaces" och "trigger warnings" infantiliserar de studerande. Att vara ömfotad och känna sig kränkt uppmuntras, högskolan sänker sig å det allvarligaste. 

Det som borde vara en akademisk och intellektuell miljö förfaller till en destruktiv anmälningskultur. Det jag hör från före detta kolleger skrämmer mig. Vad är det som händer, hur lågt kan högskolan sjunka? Glad slippa uppleva detta. Och alla femtekolonnare.

Transaktionsanalysen**, som utvecklades av psykiatern Eric Berne, arbetar med tre jagtillstånd: barn, förälder och vuxen. 

TA, som den förkortas, tillhandahåller ett utmärkt redskap för att på beteendenivå analysera den pågående kommunikationen på en arbetsplats. Idealet är att vuxen kommunicerar med vuxen. Och att kommunikationen är rak och direkt, inte underförstådd med dolda inslag.

Åter till "Honecker". Han behandlade oss som omyndiga barn. Och vi betedde oss i enlighet med detta, anpassade oss. Vi slutade uppföra oss som vuxna bland vuxna.

På avdelningsmötena visste vi precis hur vi skulle irritera "pappa", genom att ställa kritiska frågor som fungerade uppretande. Om budget och ekonomi framförallt, enstaka poster ifrågasattes helt omotiverat. 

På hans långa hals växte snart en röd pelare när han blev irriterad. Vi, vanartiga barn, kunde avläsa graden av irritation bak på halsen. Eldade på med ytterligare korkade och överflödiga frågor när det behövdes. Barnsligt? Jojo. 

Känner jag retroaktiv skam? Äh. Han fick vad han förtjänade. En usel chäf. Men kvarstör gör att energi förbrukades på sådant som inte gagnade verksamheten. 

* En av inspirationskällorna till min Själens revolt. Människan i organisationen (1988).

** Rolf-Petter Larsen: Att förstå sig själv och andra. Introduktion i transaktonsanalys (2003).

Bild: Wikipedia

Med förhöjd kroppstemperatur i längtan efter våren

 

I laxfiskets Gysinge fem mil från Sandviken forsar vattnet muntert och livsbejakande 

upproriskt fram som om det aldrig någonsin varit fruset och avstannat. 

Vi växlar ett par ord med två skridskoåkare, den dyrbara utrustningen förlänar dem ett intryck av spänstig proffsighet, som om de har full kontroll och mycket väl vet vad de ger sig ut på för isar. 

Min uppmaning till dem när vi säger hej då att vara försiktiga förefaller tämligen överflödig. Kanske. 

Än en gång minns jag de visa orden från John Lennon på sista skivan Double Fantasy (över fyrtio år sedan, vart i hela friden tog tiden vägen?), riktade till sonen Sean som han hade med Yoko Ono: Life is what happens to you while you´re busy making other plans. 

Även till synes erfarna skridskoåkare kan väl råka ut för oförutsägbarheter? Vad som väntar bakom nästa hörn, i skridskoåkarnas fall vik, står skrivet i stjärnorna. 

Denna gränstid på året, förtjänar den att kallas senvinter eller förvår? Det senare öppnar enligt min mening mer än det förra en dörr ut från vinterns belägring. 

Inte känns våren långt borta när vi färdas genom landskapet, med en mellanlandning i Lundgrens excellenta konditori i Österfärnebo, på sidan om allfarvägarna. 

Kanske minskar avståndet för att längtan efter våren är så stark? Inför den inre blicken smälter snö och grönskar gräs.

I många år hade jag svårt för våren. Det var som om ljuset överväldigade och plötsligt upplevdes för starkt. Men så är det inte längre, jag längtar och älskar våren. Har till och med i en krönika avslöjat att jag helst vill dö om våren, inte när marken är tillknäppt och hård. 

Kanske en något märklig hyllning till den knoppande årstiden, blanda in döden, kunde det tyckas. Men jag vet själv vad jag menar.

Pandemin med efterföljande restriktioner har obarmhärtigt stulit utmätt livstid, det är känslan. Den kom så att säga för sent för den som i likhet med många andra tillhör fyrtiotalisterna med vår utsatta plats i livstrappan. 

Lägg till att jag verkar ha fått tillbaka den förhöjda kroppstemperatur, eller kan den uteslutande bokföras på pandemin, som för sisådär tre år sedan stal kraft och ork. 

Specialister från olika fack kopplades på, lade manken till och gjorde sitt bästa, men ingen kunde lämna en klargörande diagnos, de gick helt enkelt bet och måste bara släppa det.

Tungt, påfrestande. Tar tempen flera gånger per dag. Käkar Alvedon. Noterar klockslag i mobilens kalender. Funderar på att ta sjukhuskontakt. Men, äh. På med Antonio Vivaldis Våren för att knuffa på febriga livsandar.

Jag tröttnar aldrig på denna barockpärla.

Dofternas stad

Jag hade en filmvetande kollega (producerade en tjock doktorsavhandling om Rödluvan som jag inte läst) som Alzheimern tog och som brukade tala lyriskt om Gefle som dofternas stad. En stad som doftar kaffe och kryddor. Ja, förr också vita och gröna skumbilar från Ahlgrens. 

Sveriges mest sålda bil. Det fanns bara ett sätt att stoppa den, enligt den fyndiga reklamen. I munnen. Nåja, Cloetta köpte upp hela företagsklabbet för att sedan lägga ner. De anställda protesterade under sedvanligt fredliga, LO-disciplinerade former. Viftade med plakat.

Till ingen nytta, förstås. De borde ockuperat fabriken och fajtats på allvar. Men så gör inte förslavade svenska kollektivanställda, en arbetsköpares våta dröm. Istället ryktas att de tjänstvilligt (?) monterade ned maskinerna inför flytt av dem till en öststat. 

Kuriöst nog har vi ett bolmande Gevalia, fortfarande kvar, inom synhåll. Resterna av den forna godisfabriken finns också nära, på andra sidan Gavleån. Där byggs nu bostäder. Och området skall faktiskt heta Godisfabriken. 

Ibland har vi fått för oss att instängda, söta dofter tränger upp ur jorden. Som en påminnelse om flydda dagar när även klassikern Läkerol tillverkades på plats. Min pappa brukade skoja till det om halstablettens effekter: "Gammalt halsont blir som nytt!"

Kollegan angav lustframkallande dofter som något av ett kännetecken för Gefle. Men inte kan jag, inte ens med bästa vilja i världen, förknippa dagens Gefle med just lust. I så fall med Brynäs hockeylag när segervind fyller seglen och ett samfällt jubel lyfter staden.

Dagens Gefle luktar, om uttrycket tillåts, skarp segregation, kriminalitet och knarkhandel, våld och otrygghet. I Lokal-tv häromdagen vittnades om det radikalt ökande antalet ungdomsrån. Polis och politiker beklagar den dystra utvecklingen men får inte stopp på den. 

Maktlöshet utmärkande. Skrämmande handfallenhet, tamt och tandlöst efterlyses "preventivt arbete" och upprepas som ett mantra att "alla måste hjälpas åt". Fritt fram för de destruktiva, samhällsförstörande krafterna. Rena julafton. 

Det Gefle som fanns när jag växte upp i Sandviken är borta. Vi sa att vi skulle åka in till stan om Gefle. Jo, jag vet. Sveriges Chicago ryste man om Gefle. Intet nytt under solen? Hur benämna dagens olustframkallande stad? Hur förse den med ett inbjudande rykte?

Den nytillträdande kommunala kommunikationschäfen, efterträder en riktig sopprot som bara ställde till det, och alla hennes kommunikatörer lär inte kunna fixa det. I en intervju efter tillsättandet förefaller hon käka floskler till frukost. Jaja. 

Det krävs en storstädning och uppröjning som jag och alla andra Geflebor som knäar under hög kommunalskatt - de bidragsförsörjda undantagna - aldrig kommer att få uppleva. Tro mig. Oavsett vem som sitter vid rodret i Stadshuset.

Bild: Gustav Doré

När Malmö doftar chokla'

När luften va stilla en högsommardag / då doftade Malmö chokla´/ Då log alla människor då kändes det bra / i Malmö en högsommardag / och utifrån Ribban kom doften av hav / en blandning av tjära och tång / nog kändes det härligt en högsommardag / när Malmö det dofta en gång (Östen Warnerbring)

I mitten på 60-talet firade dåvarande familjen Ekstrand semester två somrar i rad, två snabbt förbiilande veckor varje gång, i fiskeläget Brantevik inte långt från Simrishamn. Ännu inte uppköpt av penningstarka mumier. 

Beläget på fagra Österlen, vackraste landskapet av alla di svenska. 

Sonen Ekstrand umgicks, tjuvrökande röda Prince, med grabbar från Malmö som lyriskt pratade om "Iff Iff". Och gissade att han med sin dialekt kom från Dalarna. Sandviken hade pågarna ente hört talas om. 

Såsom varande fotbollsintresserad kände jag till gultröjade IFK Malmö, "di gule" med smeknamnet "Kanariefåglarna". Men det avslöjade jag inte för di glada pågarna. För friden och samförståndets skull bäst att låta det bero. Di himmelsblå folkets älskade lag.* 

Det politiska Malmö hamnade i fokus senare i livet när jag grävde ner mig i arbetarrörelsens historia för mitt avhandlingsskrivande: tidningen Arbetet, August Palm och Axel Danielsson. Det socialdemokratiska projektet föddes som bekant söderut, socialismen importerades. 

Pionjärerna bör naturligtvis inte nämnas i samma andetag som de nuvarande karriärdemokraterna, ljusår emellan. Den ursprungliga socialdemokratin, mammas socialdemokrati, är stendöd. 

Widerbergs Kvarteret Korpen förblir den bästa svenska filmen någonsin. I kvarteret numera ett fult parkeringshus, kulturvandalerna varit framme. Men regissören har hedrats genom att Bo Widerbergs Plats uppförts till hans ära. Widerberg avled för övrigt i Båstad. 

Samtida Malmö en stad vars rykte smutsats ned av den grövsta kriminalitet och dödsskjutningar. En kompis spontant när han hörde jag skulle till Malmö: - På med skottsäker väst! Att renovera en stads rykte sker inte i en handvändning, att ta tillbaka staden. 

Fyra resor till Malmö under en tid kortare än två år. Förälskelse som övergått i kärlek. Kunde tänka mig att slå mig ner de sista levnadsåren i den skånska metropolen. Varenda promenad en upptäcktsfärd, en exkursion startar så fort man öppnat ytterporten och kastat sig ut. 

Det gäller bara att inte vara för målmedveten. Och ta god tid på sig. Frågan är om en normal livstid skulle räcka. Malmö blir man aldrig klar med. 

Alla härliga kaféer, flanörtillhåll, med Nybergs på Adelgatan som nummer ett! Varje stad måste förstås bedömas efter sina kaféer, det är en kulturell fråga av högsta rang. Och ett säkert mått på urbanitet. Minns Baudelaire och Walter Benjamin. Vår egen Hjalmar Söderberg. 

De visste, de var proffsflanörer.

Universitetets Lund inte långt borta med hjälp av Pågatåget eller Öresundståget. (Åker man två utgår förmånlig tillsammansrabatt.) Inte heller Helsingborg. 

Sedan eldriven båt, Tycho Brahe eller Aurora, över till Helsingör. Man hinner knappt gå ombord, inhandla en grön och två röda, så är man framme vid den lilla idylliska pärlan med Hamlets ande strykande omkring i de trånga gränderna.

Och, förstås - icke att förglömma: kliva på tåget för att kvista över till wonderful Copenhagen. Kastrup passeras. 

Därnere finns allt jag behöver. Jag skulle inte sakna något om jag lämnade järnbärarland och den brinnande bockens stad. Brynäs kan jag följa på TV4 Play. Det gör jag ju redan nu. 

*Att som Zlatan, uppvuxen i Rosengård och en gång i MFFs tröja, stödjande gå in med pengar i Bajen naturligtvis fullkomligt huvudlöst. Klart statyn av honom råkade illa ut.

Bild: malmo.se

Du måste ha läst på universitetet!

Ljudböcker blir tydligen allt populärare. Hårt prövade förläggare vädrar morgonluft, snappar jag av en händelse upp i ett kulturprogram i SVT. Förlåt en gammal, konservativ stöt: Läser man verkligen när man lyssnar? 

Krävs inte en vaksam, betydelsefriläggande blick? Vad är att läsa? Apropå denna undran: vad är det som är så bra med att läsa? Egentligen. Kan det inte bli för mycket av den varan för att prata företagsekonomiska? 

Jag minns utantill Stig Sjödins dikt om arbetaren som slet och släpade för att sonen skulle kunna få studera, gå i skolan, och därigenom slippa Verkets nedbrytande påverkan på kropp och själ.

Sedan kom det välutbildade sonen hem i sällskap med främmande kvinnor som med kalla ögon betraktade den uppoffrande fadern när han stoppade kniven i munnen vid måltiderna. 

Att läsa på universitet bär, som dikten vittnade om, på fjärmandets risker. Om man härstammar från ett hem utan akademiska traditioner. Man riskerar bli konstig, hålla sig med krångliga ord utan att man märker det själv. Det är inte att som en läsecirkel på ABF.

Inte läste jag mycket under min uppväxt i samma stad som en gång Stig Sjödin. Musiken och rockbandet drog mer än böckerna. I realskolan, sedan på gymnasiet, gjorde svenskaläraren sitt bästa för att döda läsintresset. 

Strindberg avfärdades som "kvinnohatare" och inget mer. Det tog mig många år att återta den störste i vår litteratur. 

Jag minns Siddartha i en billig pocketupplaga av Herman Hesse, läste den bakom låst dörr till mitt pojkrum, en sökande varelse var jag utan att veta vad som söktes. 

Läsandet började på allvar först i Upsala, jag blev snart en bookaholic. Och snabbläsare. Det var nödvändigt för att hinna läsa i kapp som jag såg det, jag hade försummat min bildning eller vad det nu var för kunskapsluckor som öppnade sig. 

Mina studentkamrater slog mig lätt på fingrarna. I mig grodde ett mindervärdeskomplex - och revanschlusta. Jag skulle minsann visa de jävlarna! Inget ädelt motiv för att läsa, men det fungerade. 

När jag så småningom recenserade böcker i Gefle Dagblad blev snabbläsandet en tillgång. Men inte var det lustläsning.

Inbromsandets läsande, lustläsandet, infann sig när jag inte längre behövde hinna ifatt. Men inte har det varit många författare som förärats det långsamma läsandet, de kan nästan räknas på ena handens fingrar.

Jag föredrar att läsa på svenska. Jag försökte mig, arma nöt, på italienskan för att kunna läsa Pasolini på hans eget språk. Det blev tvärstopp. Likaså med finskan och Saarikoski. Fullkomligt omöjligt.

På högskolan fick kollegerna en vacker dag för sig att skriva på engelska, utan att använda översättare som tidigare brukligt var i Upsala. De blev sura när jag kategoriserande det knackiga halvengelska.

Jag läser inte på långa vägar lika mycket som förr, tv-serier och filmer stjäl min uppmärksamhet. Kanske borde jag testa ljudböcker. Men har jag tillräckligt tålamod för det? Jag har försökt, men har svårt för det. Snabbläddrandet sitter kvar. 

Min bok om Joseph Beuys har blivit ljudbok, lite av narcissistisk onani att höra någon, i detta fall ett proffs vid namn Lars Winclair, läsa ens text. Sådan är jag, bara att bekänna.

Att ärva en delad stad

Häromdagen träffade vi som av en händelse på en före detta student från Iran, till Sverige som politisk flykting efter att i sista stund hunnit undan när mullorna gripit makten. Han visste berätta om hur författare och intellektuella förföljs i dagens Iran. 

För några månader sedan efter att ha landat på flygplatsen i Teheran, efter många års bortavaro, togs han och dottern genast åt sidan och utfrågades om syftet med resan, de visste mycket väl vem han var. 

Föreslog att han som tidigare mediestudent skulle hålla ett öga på hur Iran framställs i svenska medier och informera om detta, han tackade nej. 

Kurskamrat med en systemkritisk turk, den senare utkastad och förbjuden återvända, som för mig beskrev hur det är att leva i ett mellantillstånd, när man känner sig varken som  turk eller svensk. Man hör inte hemma någonstans, man befinner sig i inre exil. Själen är delad.

The Man Between originaltitel på en svartvit film som på svenska heter Träffpunkt Berlin och inte gör den engelska titeln rättvisa. Året är 1953. Mitt under det kalla krigets terrorbalans. Svårt låta bli att inte tänka dagens spända läge runt Ukraina.

Åtta år innan den absurda muren uppförs. Människorna kan röra sig tämligen fritt i den delade staden, även om gränsen mellan öst och väst noggrant bevakas. Och det varnas när man är på väg att lämna en zon för en annan. Stalinporträtt överallt i den ryssockuperade zonen.

Exteriörerna i filmen direkt kusliga. Ruiner kvarter efter kvarter efter kvarter, Berlin en spökstad, obegripligt att uppröjning kunde ske. Goebbels ägnade sig åt ruinestetiska svärmerier, ruiner måste åldras med behag, vara vackra att se för framtidens generationer.

Långt från Hitlers dröm om Germania och som föranledde Speer att planera detta megalomaniska, urbana projekt. Under mörkläggning lyste de med ficklampa, Führern och han, på den modell Speer uppfört. Invaggade i ett gemensamt självbedrägeri. 

James Mason i en huvudroll i filmen, han spelar the man between som skjuts i ryggen från östsidan, han fångar delningens öde, ger det ett ansikte.

17 juni-upproret 1953 förekommer inte i filmen, när arbetarna reste sig mot den "första arbetar- och bondestaten" på tysk mark. En ironisk Brecht rådde makthavarna att välja ett annat folk om de inte kunde lita på det förhandenvarande.

Upproret kvästes brutalt med våld. Därefter inga yttre uppror, kanske däremot många östtyskar i inre exil bakom den välbevakade muren - den antifastiscistiska skyddsvallen enligt det officiella språkbruket - fram till hösten 1989.

I oktober 1990 återförening, Anschluss som många däremot säger med anspelning på annekteringen av Österrike 1938. Väst införlivade öst, Tyskland var åter ett. Men inte mentalt.

Delningen har stannat kvar - mentalt och i tankefigurer. Dagens tyskar har ärvt den, det talas om wessisar och ossisar och skillnaden mellan dessa. 

Berlin återuppbyggdes med gigantiska, närmast övermänskliga insatser efter de allierades krigsförbrytande bombmattor - men det var inte längre samma stad.

Filmen från 1953 är förebådande, också därför mycket sevärd. Se den på Netflix.

Okritisk granskning av bokstavsbarn

Ämnet för Uppdrag granskning i SVT 2/2 (https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-bokstavsbarnen) var den explosionsartade ökningen av barn med bokstavsdiagnoser. ADHD framförallt, som liknar något av en modediagnos när den ymniga frekvensen beaktas. 

Vad ligger bakom denna alarmerande ökning - vad berättar den? Med efterföljande medicinering av uppväxande barn i känslig ålder.

Vad med biverkningar av psykofarmaka som till och med ordineras förskolebarn? Inget svar lämnades i programmet om hur den emotionella, kognitiva och intellektuella utvecklingen påverkas. Förutom den sociala förmågan.

Personer med expertstatus och stark neuropsykiatrisk bias tilläts framträda oemotsagda och tala i egen sak. Professor Christopher Gillberg, något av neuropsykiatrins gudfader i Sverige, en av dessa. Till skillnad från förr något mildare i tonen.

Ingen mot neuropsykiatrins diskurs och hegemoni kritisk röst hördes, ingen presenterande en alternativ förklaringsmodell, programmet därvidlag ensidigt.

Flera familjer följdes genom att de filmade sig själva i vardagen. Fäderna så gott som frånvarande, mor och barn i centrum. Mycket stressade, maktlösa mödrar, arga på vad de benämnde "systemet" som inte ger dem tillräcklig hjälp med deras barn.

Ett individorienterat, endogent perspektiv: något är knas i, och med dessa barn. Vad med nära relationer och mellanmänsklig kommunikation, nog hade detta behövt fokuseras och diskuteras. För att nyansera bilden av jobbiga, svårhanterliga ungar man inte får bukt med. 

Misstanken gror om behovet av någon i familjen som härbärgerar större problem än den enskilda individens. "Lättare" att diagnostisera och behandla en enskild individ än vidga perspektivet.

Läkemedelsbolagens roll diskuterades inte, dessa vinstmaximerande aktörer som behöver diagnoskulturen. Först diagnos, sedan någon att fästa den på - och så medicin.

Lyftas fram förtjänas också att diagnoserna Inte är skrivna i sten, ta bara Asperger som numera inte används. Mano-depressiv säger man inte heller längre, nu heter det bipolär. Nya mediciner eller mer kvalificerad diagnostik orsaken till etikettsbytena? Eller vad?

Barnen, uthängda om man säger så, i programmet framstod som mycket verbala och begåvade, i behov av förståelse och erkännande bortom diagnostik och stigmatisering, skolans sorterande av elever. I mina ögon inte anmärkningsvärt "konstiga". 

Uppdrag granskning brukar vara bra. Denna gång olustframkallande och lämnande tittaren med många frågor.

Myglare, kompetensstrateger och processledare

Vi skrattade gott åt Jan Myrdal och Rune Hassners Myglaren (1966), denna träffsäkra satir. Att mygla blev ett begrepp som tog sig in i vardagsspråket, landade i var mans mun.

Vi skrattade, ehuru inte lika gott, när universitet i Upsala annonserade efter en universitetsdirektör. Vad var det för tok? En UNIVERSITETSDIREKTÖR! På ett anrikt universitet? Men skrattet fastnade liksom i halsen. 

Det var som om vi, bärare av den klassiska universitetsidén, misstänksamt anade att det rörde sig om ett allvarligt sjukdomstecken. En organisationstumör som när den väl fått fäste skulle komma att metastasera, äta på kärnverksamheten.

Och, jo då, det skulle komma mer av det invasiva slaget. Porten hade öppnats. Inte bara till Alma mater. 

Så småningom hamnade jag på Högskolan i Gävle. Och se där, nu skulle det lekas privatföretag, New Public Management styrande ideologiskt otyg. 

De som förr alltid hetat prefekter, närmast en värnpliktstjänstgöring som ingen eftersträvade, döptes plötsligt om till avdelningschefer. En linjeorganisation installerades, chef staplades på chef, en tungrodd hierarkisk verksamhet sjösattes. Och inte saknades det chefskandidater!

Självstyrande professionella avväpnades och förväntades ställa om sig till lojala medarbetare. Kritiskt tänkande fördömdes. Lönesättningen blev personlig, godtycklig, omotiverat stora individuella löneskillnader inom samma yrkeskategori. 

En kostym föga passande en kunskapsintensiv högskoleorganisation - där den vägledande principen skall vara primus inter pares - hängdes på.

Som ordförande inom SACO måste jag i enlighet med Tutan, den tandlösa medbestämmandelagen, vara med och anställa HR-specialister som arbetade, inte på en personalavdelning utan HR-avdelning, underställda inte en personalchef utan en HR-chef. 

Med ny titulatur kraftigt höjda löner. Allt annat oförändrat. 

Häromdagen noterade jag att högskolan har en processledare på lönelistan. Personen ifråga utbildningsmässigt långt under dem han skall PROCESSLEDA, vad i hela skogen det nu är.

En kompetensstrateg finns hos Region Gävleborg. I länet med landets högsta arbetslöshet. Han har mycket att stå i med andra ord. Vad han mer exakt gör, vad hans "kompetensstrategi" går ut på, det har jag inte en susning om. 

Det framgick inte av god dag yxskaft-intervjun jag tog del av med honom.

Kommunikatörer flockas i ett stort antal på Kommunikationsavdelningen hos Gävle kommun. Vad de mer exakt sysslar med, vad de "kommunicerar", har jag ingen insyn i. 

En tidigare kollega till mig har titeln landsbygdsutvecklare. På Facebook lägger han återkommande ut sköna landskapsvyer som är rena semesterbilderna. Verkar vara ett drömjobb han fixat. Kanske lockar fotona turister, därmed "landsbygdsutveckling"?

Massinvandringen har fött projekttjänster som luktar hitta-på lång väg. Man kan bara imponeras av påhittigheten. 

Skattepengar används, dina och mina. När utvärderas vad de går till? Aldrig? Det bara rullar på. Vad skapas för mervärde av alla dessa anställda med besynnerliga titlar? Det vet varken du eller jag som ofrivilligt pröjsar baletten.

  

Valår, valfläsk serveras i rikliga portioner. "Pensionerna höjs - hur mycket FÅR du?" frågas det i klickjagande blaskor. Som om det vore ett bidrag att tacka nådigt för, inte intjänade pengar man har rätt till.

Och om vi ställer den genomsnittliga pensionen mot vad riksdagspolitikena i gemen kvitterar ut varje månad? Som ett mått på, ja - någonting.

"Jag tror jag får hjärnblödning", som man sa i Sandviken. När tillvaron blev alltför tokig. Myglaren - det var bara början på ett sig utbredande tok. 

Bild: folketsbio.se

De är ju släta som manglade lakan i plytet

Jag får allt svårare att titta på amerikanska filmer och tv-serier. De agerande ser ju nästan allihop ut som manglade lakan i ansiktet. Utslätade och avrynkade. Ta bara sjukhusserien Cityakuten, som jag i och för sig tyckte om och slukade alla säsonger av, många förvisso. 

Men jag stördes av fotomodeller till skådespelare som spelade läkare. I och för sig hyfsat och mer än så för det mesta. Även om Clooney fånigt fnittrade lite väl mycket.

Jag är fånig, jag vet. Sur, gammal gubbe. 

När jag ändå är inne på störningsspåret. Jag tycker att för många filmer och serier handlar om yngre medelålders medelklassare och alla deras våndor. Där befinner jag mig inte i livstrappan, även om jag är medelklass, jag kan inte identifiera mig. 

Jag vet, jag säger det igen. Jag är fånig. Skulle inte filmstjärnor se ut som filmstjärnor? Det är ju det som är vitsen! Skärp dig. Även en sådan som Nicole Kidman, som faktiskt tillhört mina favoriter, börjar se lite väl "åtgärdad" ut i det fagra ansiktet, stel som en mask.

Och, för övrigt, ska inte det konstnärliga vara det avgörande, inte identifikationsmöjligheterna? Vad är det för en instrumentell, skulle en akademiskt högt skolad filmvetare i Upsala muttra, syn på konsten? Gå och bada, gamle man. Eller titta på Bingolotto. 

Alla fall, som Lindeman säger. Tacka vet jag en svensk skådespelerska som Anki Larsson! (Bilden) Då tänker jag i första hand tv-serien Revansch, inte Saltön. Tyvärr bortgången. Lysande! Dessutom med ett utseende som en av verklighetens folk. Därmed trovärdig.

När jag ändå håller på och vevar. Jag har rejält börjat tröttna på alla polisserier, det går ju tretton på dussinet, tar de aldrig slut? Till och med Beck börjar kännas tjatig. Även om Haber håller stilen. Och Hirdwall med sina stänkare helt outstanding i en biroll. 

Nå, om puffrighet kan förenas med romantik, då köper jag det. Som i en krutosande rulle häromsistens med Liam Neeson som jag första gången, i slutet på 1980-talet var det väl, såg i min favoritfilm alla tider: Tystat vittne. 

Jag har glömt titeln på den senaste med Neeson. Men den var bra. Och de fick varann på slutet, som salig mor skulle suckat. Med smörhönor i beredskap att fira med. Filmerna måste enligt henne ha en happy end, annars värdelöst. Romantiker, såsom sonen. 

Just nu följer jag Ozak på Netflix. Ruskig familj, helt utan moral där borta i Missouri! Tvättar knarkpengar och har sig. Men serien har fångat och släpper mig inte. Laura Linney i den kvinnliga huvudrollen dessutom inte helt avrynkad, inte i vissa scener i alla fall. 

En duktig grebba!

Bild: svt.se