Med förhöjd kroppstemperatur i längtan efter våren

 

I laxfiskets Gysinge fem mil från Sandviken forsar vattnet muntert och livsbejakande 

upproriskt fram som om det aldrig någonsin varit fruset och avstannat. 

Vi växlar ett par ord med två skridskoåkare, den dyrbara utrustningen förlänar dem ett intryck av spänstig proffsighet, som om de har full kontroll och mycket väl vet vad de ger sig ut på för isar. 

Min uppmaning till dem när vi säger hej då att vara försiktiga förefaller tämligen överflödig. Kanske. 

Än en gång minns jag de visa orden från John Lennon på sista skivan Double Fantasy (över fyrtio år sedan, vart i hela friden tog tiden vägen?), riktade till sonen Sean som han hade med Yoko Ono: Life is what happens to you while you´re busy making other plans. 

Även till synes erfarna skridskoåkare kan väl råka ut för oförutsägbarheter? Vad som väntar bakom nästa hörn, i skridskoåkarnas fall vik, står skrivet i stjärnorna. 

Denna gränstid på året, förtjänar den att kallas senvinter eller förvår? Det senare öppnar enligt min mening mer än det förra en dörr ut från vinterns belägring. 

Inte känns våren långt borta när vi färdas genom landskapet, med en mellanlandning i Lundgrens excellenta konditori i Österfärnebo, på sidan om allfarvägarna. 

Kanske minskar avståndet för att längtan efter våren är så stark? Inför den inre blicken smälter snö och grönskar gräs.

I många år hade jag svårt för våren. Det var som om ljuset överväldigade och plötsligt upplevdes för starkt. Men så är det inte längre, jag längtar och älskar våren. Har till och med i en krönika avslöjat att jag helst vill dö om våren, inte när marken är tillknäppt och hård. 

Kanske en något märklig hyllning till den knoppande årstiden, blanda in döden, kunde det tyckas. Men jag vet själv vad jag menar.

Pandemin med efterföljande restriktioner har obarmhärtigt stulit utmätt livstid, det är känslan. Den kom så att säga för sent för den som i likhet med många andra tillhör fyrtiotalisterna med vår utsatta plats i livstrappan. 

Lägg till att jag verkar ha fått tillbaka den förhöjda kroppstemperatur, eller kan den uteslutande bokföras på pandemin, som för sisådär tre år sedan stal kraft och ork. 

Specialister från olika fack kopplades på, lade manken till och gjorde sitt bästa, men ingen kunde lämna en klargörande diagnos, de gick helt enkelt bet och måste bara släppa det.

Tungt, påfrestande. Tar tempen flera gånger per dag. Käkar Alvedon. Noterar klockslag i mobilens kalender. Funderar på att ta sjukhuskontakt. Men, äh. På med Antonio Vivaldis Våren för att knuffa på febriga livsandar.

Jag tröttnar aldrig på denna barockpärla.